Index och söksida till boken ”Vilken metod är bäst?”

Du söker efter ett visst ord eller viss term genom att använda webbläsarens sökfunktion. Hela boken finns på denna sida. Tryck på ctr-f om du har en PC eller Command-f om du har en Mac. Uppe i webbläsarens högra hörnet visas då en minimal sökeruta. Skriv in din sökterm där och tryck retur. Då får du första förekomsten. Sedan kan du med hjälplp av pilara efter sökfältet söka dig genom hela boken.

Förord

Jens Allwood

Det finns många termer idag för forskningssamarbete över disciplingränser Kanske är det ett tecken på att kärt barn har många namn. Två av dessa är på svenska ”flervetenskap” och ”tvärvetenskap”. På engelska använder man hellre adjektiv och substantiv i detta sammanhang och får på sätt fler termer, ”multidisciplinary”, ”interdisciplinary”, ”crossdisciplinary” och ”transdiscplinary”. På svenska kan vi också förutom ”flervetenskaplig” säga ”multidisciplinär” och förutom ”tvärvetenskaplig” säga ”interdisciplinär” och eventuellt ”transdisciplinär”.

Allmänt sett kan man säga att de olika termerna indikerar olika intensitet i integration. Flervetenskap är det minst integrerade medan de andra termerna utöver ett gemensamt syfte indikerar en ökande grad av integration som t.ex.  överföring av teori och metod från en disciplin till en annan, graden av vetenskaplig samsyn, graden av öppen diskussion och kritik över disciplingränser, graden av disciplinär nydaning och graden av tillämpning.

Den grundläggande formen kan alltså sägas vara ”flervetenskap”, där flera vetenskaper samordnas, i betydelsen att de strävar mot ett gemensamt mål, men egentligen kan göra sitt arbete i separata spår och samordningen av resultat överlåts åt en projektledning. Man får flera olika perspektiv, teorier och metoder. Det räcker att de samordnade är kompetenta inom sina egna discipliner.

Lite annorlunda blir det om vi ökar intensiteten och går från samordning till samverkan och samarbete, från flervetenskap till tvärvetenskapens olika varianter. Här krävs i ökande grad att man förstår varandras perspektiv, teorier och metoder. Ibland krävs också att man är kompetent i flera discipliner, både gällande förståelse av teorier och användning av metoder.

Även om sådan tvärvetenskaplig och multidisciplinär kompetens ibland förekommer, visar det sig dock i realiteten att den inte är så vanlig.

Föreliggande volym är ett försök att empiriskt illustrera graden av förståelse över disciplingräns för olika metoder.

Företrädare för olika vetenskapliga inriktningar har inbjudits att beskriva sin favoritmetod eller sin syn på vetenskaplig metod utifrån egna preferenser, eventuellt formade av deras disciplinära tillhörighet(er). Varje författares bidrag har sedan lästs av de övriga, som ombetts att kommentera och skriva kritiska frågor till vad de läst. Dessa frågor har sedan sänts till författarna av varje bidrag som ombetts besvara frågorna.

Följande 9 forskare som representerar 7-8 discipliner medverkar i boken.

I bokstavsordning är de:

    Elisabeth Ahlsén - Neurolingvistik- Aktivitetsbaserad analys av kommunikationsstörningar

    Jens Allwood - Lingvistik, kommunikation och kognitionsvetenskap - Varför begreppsbestämning och begreppsanalys?

    Leif Bloch-Rasmussen - Informatik - Informatik og Pragmatisme

    Per Flensburg - Informatik - Om att beskriva verkligheten

    Anders Gustavsson - Etnologi - Fältarbeten om känsliga (känsloladdade) teman

    Subjektiva erfarenheter och reflektioner

    KG Hammarlund - Historia - Hur ser (god) historievetenskaplig metod ut?

    Ulf Persson - Matematik - Vad är en matematisk metod?

    Claes Uggla - Teoretisk fysik - Metoder inom naturvetenskap

    Peter Währborg – Medicin - Metoder inom de medicinska vetenskaperna

Även om många av de medverkande i sin metoddiskussion väver in mycket av sin uppfattning om vetenskapsfilosofi, får man en ganska god uppfattning om skillnaderna mellan de olika disciplinernas sätt att närma sig metod. Det är har dock viktigt att komma ihåg att de 9 författarna i första hand representerar sig själva. Skillnader i uppfattning om metod kan ibland vara lika stora eller till och med större inom en disciplin än mellan discipliner. Intradisciplinär variation kan vara större än interdisciplinär variation.

Skillnaderna mellan författarna kommer bland annat fram i deras hållning till vissa övergripande metodfrågor, som ofta är av vetenskapsfilosofisk karaktär. Nedan tar jag upp några av de frågor eller teman som författarna har eller implicerar olika uppfattningar om.

Generiska metoder

Finns det generiska (generella) vetenskapliga metoder som är giltiga oavsett disciplin och probleminriktning? En del författare anser här att det finns sådana metoder, medan andra anser att det inte gör det. Är metod alltid beroende av teori och problemställning eller finns det generella aspekter man alltid bör ta hänsyn till? Är t.ex. matematisk analys, logik och begreppsanalys något som skulle kunna användas i alla vetenskaper eller har alla discipliner enbart sina egna metoder att förlita sig på?

Sanning och kunskap

Många av författarna är eniga om att kunskap i enlighet med den klassiska analysen från Sokrates, Platon och Aristoteles kan definieras som ”sann, berättigad tro”. De är också troligen relativt eniga om vad tro är, men betydligt mindre eniga om vad ”berättigande” och ”sanning” är. Vetenskaplig metod är i mycket procedurer för berättigande av tro och för att finna vad som är sant. Berättigande innebär att ha evidens och goda argument för det man tror är sant. Men uppfattningarna om vad detta innebär kan skilja sig.

Uppfattningarna går också isär om vad sanning innebär och bidragen sträcker sig här från att anse att sanning är ett påstående, en hypotes, en teori någon starkt tror på (kan benämnas subjektiv sanning) till att i varierande grad ansluta sig till någon eller några av de vanliga sanningsteorierna (praktisk nytta, konsensus, koherens och korrespondens, se Glanzberg (2021).

Förklaringar och förståelse samt förhållandet mellan natur¬vetenskap och humaniora-samhällsvetenskap.

Uppfattningarna går också isär om den roll som ”förklaringar” och ”förståelse” ska spela för vetenskap. Vissa författare anser i likhet med Dilthey och Windelbandt, se Von Wright (1971 och 2008) att förklaringar hör hemma i naturvetenskapen och förståelse i humaniora och samhällsvetenskap. Andra författare anser att alla vetenskaper behöver både förklaring och förståelse och att man inte kan skilja naturvetenskap och humaniora/samhällsvetenskap åt på detta sätt. Frågan om behovet av förståelse och förklaring är oberoende av frågan om vilka skillnaderna är mellan naturvetenskap och humaniora/samhällsvetenskap. Det finns många andra skillnader som har att gör med vilken verklighetsdomän som undersöks, fysisk – biologisk omvärld kontra kultur o språk. Se även t.ex CP Snow (1961).

Subjektiv kontra objektiv.

En del författare anser att skillnaden mellan subjektiv och objektiv är viktig men är inte alltid eniga om innebörden av dessa termer. Är ”subjektiv” – privat observation, omdöme utan anspråk på allmängiltighet eller acceptans? Är intersubjektiv ett specialfall av subjektiv?

Är subjektiv en typ av ontologisk idealism (t ex solipsism, fenomenalism utan Gud)? Ibland associeras ”kvalitativ” med subjektiv men är inte matematik en kvalitativ vetenskap?

På samma sätt kan ”objektiv ” ges olika innebörd. Är ”objektiv” det samma som ”intersubjektiv” eller är det samma som ontologisk realism (t.ex. reduktiv materialism)?

Ibland associeras ”kvantitativ” med objektiv så att forskning som grundas på statistik ses som objektiv medan den som inte gör det ses som kvalitativ och subjektiv.

En del författare skriver om subjektiv sanning, andra om intersubjektiv sanning eller objektiv sanning.

Metodologisk reduktionism eller holististisk systemteori?

Ett annat metodrelaterat problem gäller om det bästa är att reducera det man undersöker till mindre problem, där man har en relativt klar förståelse av ett litet antal precisa och specificerade faktorer, d.v.s. metodologisk reduktionism och specialisering, praktiserat på olika sätt inom t.ex. fysik, medicin, historia och lingvistik.

Eller är det bästa är att försöka förstå hur det mesta hänger ihop och påverkar vartannat, t. ex. genom någon sorts holistiskt systemtänkande. Det finns olika varianter även av detta inom fysik, medicin, historia, lingvistik.

Vilken sorts information kan man få från begreppsanalys?

Den information man kan få från begreppsanalys beror bl.a. på vad utgångspunkten för begreppsanalysen är. Om man utgår från språkbruket – bygger begreppen på vad en viss grupp människor kodifierat i sitt språk (tillgängligt genom intuition, enkät, intervju, korpus, lexika/encyklopedier). Om man utgår från empiriska observationer bygger begreppen på vad en viss person eller grupp lagt märke till i sin omvärld. Om man utgår från reflektion och dialektik (som ofta utnyttjar såväl språkbruk som empirisk observation) bygger begreppen på detta och kan ge tillgång till något mer abstrakt (matematik o filosofi). Dessa tre är utgångs¬punkter för begreppsanalys är dock inte ömsesidigt uteslutande utan förenas ofta.

Etikens roll i forskning

Bidragen visar också att reflektion gällande etiska aspekter på forskning (d.v.s. i huvudsak att forskningen ska vara icke-skadlig för människor och djur) i varierande grad är viktiga för all forskning. Det finns flera olika fokus för etisk reflektion t. ex. forskningsdomän, forskarnas inbördes relationer, förhållande till allmänhet, finansiärer, konsekvenser av utnyttjande av forskningsresultat. Etisk hänsyn till forskningsdomän är viktig särskilt för medicin, viss typ av psykologi, viss typ av etnologi, antropologi och sociologi. Etisk reflektion kring forskningsdomänen är dock inte lika viktigt för en del andra typer av forskning, t.ex. inte för matematik, logik och lingvistik. Även för de andra möjligheterna till etiskt fokus varierar relevansen av detta mellan olika discipliner

Missförstånd och brist på förståelse över disciplingränser

Eftersom vetenskaplig forskning ofta kräver lång erfarenhet och utbildning är det inte så förvånande att dialog och förståelse över ämnes- och disciplingränser kan vara förenad med brist på förståelse och missförstånd. Men som vi redan observerat kan metodolikheter inom discipliner ibland vara större än mellan discipliner. Detta leder till att ibland de missförstånd eller brist på förståelse som kan ligga bakom oenigheter mellan discipliner även kan ligga bakom oenigheter inom en disciplin. Detta kan även gälla interdisciplinär och intradisciplinär enighet. Både skenenighet (samma uttryck men olika innehåll) och skenoenighet (olika uttryck men samma innehåll) kan förekomma såväl mellan discipliner som inom en disciplin.

Våra dialoger innehåller exempel på både brist på förståelse och missförstånd, vilka lämnar jag dock åt läsarna själva att upptäcka.

Ibland är övertygelsen om den egna ståndpunktens korrekthet så stark att man tror att andras brist på acceptans av denna ståndpunkt måste bero på brist på förståelse. Samma effekt kan uppträda om trycket på att uppnå konsensus är väldigt starkt. Man kan inte acceptera att någon förstår vad som hävdas men tycker/tror att det är felaktigt. Även detta kan förekomma i våra dialoger.

Slutligen kan Ibland kan även god förståelse, genuin samsyn och enighet förekomma.

Som helhet visar bidragen, frågorna och författarnas svar, på många av de olikheter som finns mellan vetenskapliga discipliner och många av de utmaningar som finns i vetenskaplig samverkan. Förhoppningsvis kan en läsning av boken bli ett bidrag till att hitta lösningar när tvärvetenskapliga fnurror på tråden uppstår.

Referenser

Glanzberg, Michael, "Truth", The Stanford Encyclopedia of Philosophy (Summer 2021 Edition), Edward N. Zalta (ed.), URL = <https://plato.stanford.edu/archives/sum2021/entries/truth/>.

Snow, C.P. (1961) The two cultures and the scientific revolution The Rede Lecture 1959 (New York: Cambridge University Press).

von Wright Georg Henrik (1971) Explanation and Understanding By Copyright Year 1971 ISBN 9780415470216 Published October 1, 2008 by Routledge

 

Aktivitetsbaserad analys av kommunikationsstöringar

Elisabeth Ahlsén

Vad är neurolingvistik och afasiologi?

Inom neurolingvistik och afasiologi studerar vi vad som händer med språk- och kommunikationsförmåga när personer drabbas av afasi, dvs en förvärvad språkstörning efter en, oftast fokal, hjärnskada. Det finns olika, både snävare och vidare, definitioner av afasi, men jag väljer att använda denna. I grunden är afasi mycket av en symtombaserad diagnos, varför man kan välja att tillämpa den på dels störningar med olika orsaker, dels olika smalare eller bredare definitioner och uppfattningar av vad ”språk” och ”språkförmåga” kan tänkas vara (se vidare Joanette & Ansaldo, 2000, Ahlsén, 2006, 2010).

Ämnesområden

Neurolingvistik och afasiologi är områden som till sin natur är tvärvetenskapliga (interdisciplinära). Man behöver använda sig av flera discipliner från vitt skilda vetenskapsområden med vitt skilda traditioner. Det innebär dels att personer från olika discipliner ofta samarbetar i en forskningsgrupp, dels att det är viktigt att de forskare som valt området är ganska insatta i de ingående discipliner de inte själva främst representerar. Eftersom det dessutom finns olika synsätt hos forskare inom de olika ämnesområden som ingår, kan man säga att området är dynamiskt och i viss mån ”spretigt”. Områden som kan ingå är olika neurovetenskaper (neurologi, neurofysiologi, neuropsykologi, neuropsykiatri, neurolingvistik, neurologopedi) antropologi, etnologi, kognitionsvetenskap, kommunikation, sociologi, fysioterapi, arbetsterapi, pedagogik mm.

Vanligast är kanske medicinsk neurovetenskap neurolingvistik, logopedi, neuropsykologi och kognitionsvetenskap.

Mina ämnesområden

Mina huvudsakliga ämnesområden är neurolingvistik, kommunikation, logopedi och kognitionsvetenskap. Valet av huvudsakliga ämnesområden speglar mina mål och och mitt intresse inom området.

Olika syften och mina val

Det finns ett par huvudsyften med neurolingvistik och afasiologi. (i) Ett syfte är att ta reda på mer om hur språk är organiserat i hjärnan och hur olika språkfunktioner utförs. (ii) Ett annat syfte är att, på vetenskaplig grund, hitta sätt att behandla/avhjälpa/mildra effekterna av afasi.

Hur man väljer vad man inkluderar i afasi och vad språk och språkförmåga eller kommunikationsförmåga är beror på bakomliggande teori, intresseområde och tillämpningsområde. Det påverkar vad man studerar, hur man studerar det och vad man har för mål, teoretiska och praktiska, med sina studier.

Eftersom syftet med denna artikel är att beskriva de metoder jag förespråkar, kommer jag att fokusera på dem. Det betyder att jag kommer att välja en bred definition och avgränsning på såväl språkförmåga som afasi. Detta val motiveras såväl teoretiskt som praktiskt/tillämpat. Valet av definition och avgränsning påverkar i hög grad vilka metoder man anser är mest meningsfulla. I mitt fall blir det en kombination av några metoder och jag kommer också att motivera valet av dem. Motiveringarna görs delvis genom att jämföra med andra möjliga val och argumentera i förhållande till dem. Men mål och uppfattning om vad som är de rimligaste och mest fruktbara synsätten och metoderna är huvudskälen till mina val.

I min forskning har jag framför allt målet att försöka nå en bättre förståelse om vad språklig kommunikation är och utifrån den beskriva kommunikationsstörningar vid afasi och vad man kan och bör göra för att kommunikationen ska fungera så bra som möjligt.

Detta är självfallet relaterat till vilka delförmågor och sammansatta förmågor som förutsätts och används och hur de är organiserade i hjärnan. Jag vill dock påstå att våra kunskaper om det senare fortfarande är mycket bristfälliga. Det finns idag bättre metoder än någonsin tidigare för att registrera lokalisation av aktivitet i hjärnan, dels med stor temporal upplösning, dels med stor spatial upplösning – kombinationen av dessa är dock fortfarande komplex. Men det saknas fortfarande en hel del lingvistiska grunder och möjliga avbildningsmetoder för att identifiera språkliga kommunikationsprocesser i hjärnan mer än på ett tentativt plan där det språk som kan studeras är mycket förenklat och labb-anpassat samt har låg ekologisk validitet, om man ska betänka betydelsen för faktisk kommunikation i olika livssituationer. I huvudsak betyder detta att för att forska med hjälp av avbildning av hjärnaktivitet, behöver man studera mycket enkla experimentella uppgifter. Om vi relaterar detta till diskussionen ovan om smalare eller vidare definitioner av språklig kommunikation och av afasi, är det nästan uteslutande så att man med dessa metoder håller sig till mycket smala definitioner och det man kan studera är i huvudsak experimentella uppgifter inom fonetik, fonologi, grammatik eller lexikon. Detta är naturligtvis på många sätt frustrerande, om man vill sträva mot en mer fullständig bild av hur språklig kommunikation går till. Man försöker här också använda andra typer av registreringar än av hjärnaktivitet, t ex av skin conductance, andning, ögonrörelser mm. i s.k. ”social signal processing” (Burgoon et al, 2017), men även detta ger mest tydliga resultat om man håller sig inom ett relativt snävt område.

Inom forskning om språklig kommunikation har utvecklingen gått en bra bit längre, när det gäller att täcka in fler dimensioner och försöka beskriva komplexiteten och mångdimensionaliteten i det man vill studera (se t ex Jensen, Ahlsén & Simmons-Mackie (2018), som är ett temanummer av Aphasiology ägnat åt denna komplexitet i förhållande till kommunikation vid afasi. Se även Joanette & Ansaldo, 2000 för en beskrivning av denna utveckling och dess betydelse för afasiologin.)

Inom såväl experimentell forskning med registrering av hjärnaktivitet som forskning om språk och kommunikation ”i verkliga livet”, har man till stor del också gått vidare från att studera språk hos personer med språkförlust vid afasi till att även studera personer utan afasi, vilket innebär stora praktiska fördelar, som tillgång till fler personer, möjlighet att studera mer homogena grupper, mindre etiska problem och möjlighet att använda fler typer av data. Detta ändrar i sak inte det dilemmat som skiljer de båda inriktningarna och som är relaterat till viktning av reliabilitet mot validitet.

Givet det mål jag har i min forskning är det nödvändigt att fokusera på området ”språkanvändning i olika situationer” i ett helhetsperspektiv, utifrån data och forskningsresultat om kommunikation, dels hos personer utan afasi, dels hos personer med afasi (liksom med andra relevanta kommunikationsproblem). Samtidigt måste denna forskning relateras till och vara förenlig med den experimentella och hjärnaktivitets-avbildande forskningen, i den mån de båda områdena kan utbyta information på ett relevant sätt. Detta är inte alltid självklart, då de bakomliggande antaganden som används inte alltid är förenliga.

Vilka är då utgångspunkterna för min syn på området och mitt val av metoder?

Definitioner av språk och kommunikation

Språk kan definieras som systematiska konventionsbaserade kommunikationssystem med tecken etablerade inom en grupp. Man kan beskriva språk som system för olika aspekter, t ex för tal vanligen fonetik, fonologi, morfologi, syntax, lexikon, semantik, pragmatik. Eftersom även prosodi, gester, miner, teckenspråkstecken, ”ikoner” och andra teckensystem används i det mesta av kommunikation, som vanligen är multimodal, bör alla dessa aspekter inkluderas. Tecken i dessa system kan då vara av olika slag, indexikala, ikoniska eller symboliska (dvs. med en närhets-, likhets- eller arbiträr relation mellan tecknet och det betecknade) (se Peirce, 1935, Allwood, 1989) och språkanvändningen innebär en kombination av subsystemen i interaktion mellan personer.

Det följer då att afasi kan beskrivas som en störning av någon eller några av dessa aspekter av språk och/eller aspekternas samspel. Man kan kalla detta för huvudsakligen en symtomdiagnos, baserad på språkstörningen, men den relateras även till en etiologi – den ska vara orsakad av någon form av förvärvad hjärnskada.

Med dessa definitioner följer då även att en vid grupp av orsaker till hjärnskadan kan ingå

Vi har då, alltså, ett brett språkbegrepp, där många olika typer system som används för kommunikation ingår, ett brett afasibegrepp, där många typer av språkstörningar beroende av många typer av förvärvade hjärnskador ingår. Det ger ett rikt och mångsidigt, men även komplext forskningsområde. Uppfattningen att kommunikation är komplex och mångdimensionell och att man måste räkna med detta för att få rättvisande, ekologiskt valida och fruktbara beskrivningar som grund för såväl teoretisk utveckling som utveckling av praktisk tillämpning i åtgärder vid afasi, ligger bakom dessa val av definitioner och avgränsningar. De innebär i sig inte att man inte kan fokusera på olika delar i olika studier, men de innebär att man inte kan bortse från de delar man inte fokuserar på när man drar slutsatser

Vad leder då dessa definitioner till för val av metoder?

Valet av metoder beror på vilket fokus som väljs för de studier som görs. Då de studier som bygger på smalare definitioner som beskrivits ovan, alltså främst studier av fonologi, grammatik och lexikon beroende på fokala skador i vänster hjärnhalva och som drabbar tal och skrift enbart, har en betydligt längre och mer etablerad tradition, har det varit naturligt att fokusera på de delar av språk och språkstörningar vid afasi som inte ingår i dessa smalare definitioner, men i de bredare som jag valt. Med andra ord, vad som inte studerats, och därför behöver studeras mer.

Detta gäller då främst de aspekter av språk och kommunikation som kan beskrivas inom pragmatik, multimodal kommunikation och kommunikationsstudier. Studier av dessa aspekter kan då dels göra för att komplettera det man redan studerat inom språk och hjärna/afasi i en snävare bemärkelse. Dels kan de göras på störningar som drabbar dessa aspekter mer primärt och som inte tidigare studerats så mycket på grund av tidigare snävare avgränsningar. Sådana störningar är t ex högersidiga hjärnskador och subkortikala skador, störningar av prosodi och ickeverbal kommunikation, kommunikationshämmande störningar t ex beroende på svårighet att samspela ta den andres perspektiv, vissa störningar vid demens etc. (Se t ex Fyrberg et al. 2014).

En viktig fråga, när studieobjekten utsträcks till kommunikation, i synnerhet utanför ”kliniken” eller ”terapirummet”, är hur kommunikation i olika sociala aktiviteter/ verksamheter går till, så att man har tillräckligt noggranna referensdata för att studera kommunikationsstörningar. I min forskning har därför inte bara kommunikation där personer med afasi deltar studerats, utan även kommunikation mellan andra personer i olika sociala aktiviteter (t ex Allwood 1976, 2002, 2013, Ahlsén 2015).

Eftersom även afasi, med mitt synsätt, har en vid definition, kan det innebära t ex studier av kommunikationsstörningar hos personer med såväl kortikala vänstersidiga som högersidiga skador som subkortikala skador. I själva verket är det av stort intresse att studera dessa grupper, eftersom störningar av just pragmatik och multimodal kommunikation där kan vara de mest framträdande och därför kunnat ge ny viktig information om språk, kommunikation och hjärna.

Mina huvudsakliga studieobjekt och metoder

Aktivitetsbaserad kommunikationsanalys

Som framgått ovan har viss grundläggande forskning om kommunikation i olika situationer varit nödvändig som grund för forskning om vad som händer i dessa situationer i kommunikation mellan personer med afasi och andra. Detta har kunnat göras i projekt relaterade till Göteborgskorpusen för Talspråk (Allwood et al. 2002), där samtal från ett stort antal sociala verksamheter videoinspelades och analyserades med ”Aktivitetsbaserad kommunikationsanalys” (Allwood, 1976, 2000, 2001) (även benämnd ”Verksamhetsbaserad kommunikationsanalys”). Bakgrunden till detta ramverk är inspirerad av bl a Wittgensteins (1953) idé om språkspel, Austins (1962) och Searles (1969) teorier om Talhandlingar, antropologiska studier (Malinowski, 1922), rysk aktivitetsteori (t ex Vygotsky, 1978) och sociologi-inspirerad samtalsanalys (Sacks et al., 1974, Hymes, 1972) och Grices (1975) samtalsmaximer och samarbetsprincip.

Analys av dessa sociala aktiviteter har kunnat vara utgångspunkt för jämförelser med vad som kan hända med kommunikationen vid afasi och för att undersöka hur man kan underlätta den. Så nästa steg har varit att göra liknande inspelningar av kommunikation där en eller flera av deltagarna har afasi (av olika typer med olika symtomkombinationer).

Det har bl a kunna ge insikter i hur vi samspelar, när det gäller fördelning av turen (dvs vem som har rätt att tala när och hur pauser, upprepningar och överlappande tal som avbrott, här är viktiga tecken på hur väl kommunikationen fungerar). Andra fenomen som kan studeras är återkoppling (feedback), dvs hur man visar att man uppfattar och hur man reagerar på vad andra säger och typiska sekvenser av yttranden som man vanligen använder i olika sociala verksamheter.

Här kan man också i samtal studera såväl olika aspekter av språkproduktion, som t ex ordfinnandesvårigheter, förståelighet, yttrandelängd och grammatik, som förmåga att förstå och reagera adekvat på yttranden i olika sammanhang. En viktig aspekt är förmågan att använda multimodal kommunikation, som gester och miner, för att överföra faktisk information, t ex att mima något man inte kan säga eller att med ansiktsuttryck och tonfall visa känslor och attityder.

När det gäller personer med afasi kan man använda sig av olika metoder för att försöka få en bild av deras kommunikation i olika situationer/verksamheter. Den bästa metoden är att göra videoinspelningar i några olika typer av aktiviteter, med olika samtalspartners och olika samtalsämnen. I forskningssyfte och även kliniskt fungerar detta bra, även om man inte kan studera alla vardagliga aktiviteter och möjliga samtalspartners och ämnen.

Analyser av de olika aspekterna av språklig kommunikationen görs utifrån inspelningen, men även med andra metoder (se nedan).

Man kan utifrån ett urval, med hjälp av aktivitetsbaserad kommunikationsanalys få en bra bild av hur även andra situationer kan fungera (ref). Detta görs genom analys av bakgrundsfaktorer för sociala aktiviteter, så som de villkor som ställs upp av själva verksamheten: mål, roller att fylla, materiella, sociala och psykologiska villkor, som sätter ramen för hur man bör och kan kommunicera i just denna aktivitet. Man analyserar också individuella bakgrundsfaktorer som påverkar just de personer som deltar, t ex fysiska, psykologiska, biologiska eller sociala faktorer – afasi är just en sådan individuell bakgrundsfaktor.

Hur alla faktorer analyseras kan man i viss mån välja, men har man en eller flera videoinspelade kommunikationssituationer har man ett rikt material att studera, såväl med kvantitativa metoder för att identifiera mönster och förekomster av olika fenomen av intresse, som med mer ingående micro-analyser av olika aspekter av interaktionen.

Tabell 1. Övergripande faktorer som analyseras i Aktivitetsbaserad kommunikationsanalys

    Kollektiva – För den sociala aktiviteten    Individuella – För varje deltagare

Påverkande bakgrundsfaktorer    Mål för aktiviteten    Mål för varje deltagare

    Roller givna av aktiviteten    Roller för varje deltagare

    Fysisk omgivning för aktiviteten    Fysiska/biologiska drag hos varje deltagare

    Psykologiska/sociala faktorer i aktiviteten    Psykologiska/sociala faktorer hos varje deltagare

Analyserat beteende

    Interaktionsmönster i aktiviteten:    Produktion av bidrag:

    Turfördelning: ta, hålla, lämna, ge turen

(avbrott, överlappningar, pauser)    Pragmatik, semantik-lexikon, grammatik, fonologi-fonetik, IVK (icke-verbal kommunikation), AKK (alternativ & kompletterande kommunikation)

    Återkoppling: Givande och eliciterande    Perception och förståelse av bidrag:

    Sekvenser av bidrag    Pragmatik, semantik-lexikon, grammatik, fonologi-fonetik, IVK, AKK

Ett kort exempel – Person med afasi i 3 situationer

För att illustrera hur man kan tillämpa aktivitetsbaserad kommunikationsanalys vill jag avsluta med ett exempel i kortform av hur några olika situationer kan ge olikheter i hur afasi yttrar sig och påverkar deltagande i kommunikativ interaktion. För att en mer utförlig bild med transkriptioner och kodningar, se Ahlsén (2002).

En äldre man med afasi (kallad O) och mycket stora problem att finna rätt ord och producera sammanhängande meningar, även med vissa språkförståelseproblem, studerades i ett antal olika videoinspelade aktiviteter. Tre av dem var 1) genomgång av möjliga sysselsättningar i arbetsterapi med en arbetsterapeut, 2) våffelgräddande i arbetsterapikök med arbetsterapeut och två yngre män med afasi och rörelsehinder, 3) samtal med hustrun och en gäst (forskare) hemma i vardagsrummet.

Mycket kort kan sägas att situation 1 var mycket svår för O. Man kan tycka att denna situation var mest tillrättalagd, lugn och med bara en annan person i samtalet. Varför var då denna situation svår? O som tidigare haft ett intellektuellt yrke och läst mycket har nu svårigheter att läsa. Arbetsterapeuten läser upp olika alternativ från en lista. O tar på och av sig glasögonen hela tiden och svarar uppgivet och nekande på alla alternativ att han inte är intresserad av dem. Att arbetsterapeuten läser ur papper och han inte kan se vad som står (och möjligen inte helt förstår alla alternativ som nämns) verkar störa honom så mycket att han inte egentligen medverkar konstruktivt i kommunikationen och säger mycket lite.

Situation 2, däremot, där O påbörjat arbetsterapi och ska göra våfflor i köket i en grupp, visar sig mycket gynnsam för O, när det gäller kommunikation. Han är rörlig och uppenbart road av situationen och framstår som expert på att göra våfflor, medan de två andra deltagarna är rörelsehindrade, ganska tystlåtna och inte så praktiska och initiativrika. O blir här arbetsterapeutens assistent och tar ofta initiativ till kommunikation. Varför är denna, relativt komplexa, kommunikationssituation så gynnsam för O? Några skäl är följande. Han är rörlig och behärskar den praktiska (ickeverbala) aktiviteten, hans roll blir initierande och ledande (en roll som påminner om hans tidigare roll i yrket och familjen). En viktig faktor är också att köket erbjuder saker att kommunicera med genom handhavande och demonstration, ordfinnande blir därför inte så viktigt – han kan visa vad han menar i handling. Därmed försvinner ”pressen” att vara beroende av mer avancerat ordfinnande, som han vet är svårt. Det är här och nu som gäller, vilket är gynnsamt.

Situation 3 är återigen svår för O. Vad är det som gör kommunikationen i hemmet med hustrun och en gäst så svår? Man befinner sig i vardagsrummet, det är en trevlig situation (en kaffestund) och en informell stämning. Men här är det samtalsämnena som är boven i dramat. De rör sig om vad man har gjort nyligen och vad man planerar att göra, släktingar, födelsedagar och resor. Inget av detta är här och nu och det finns inga hjälpmedel för kommunikationen. O försöker ta initiativ i början av samtalet, men kommer ingen vart med sina yttranden, då han kör fast i ordfinnandeproblem. Han går snart in i en passiv roll, där han mest ger återkoppling på vad de andra säger i ett samtal som främst rör sig mellan hustrun och besökaren. Hustrun pratar mycket och kan ibland verka ”köra över” O:s yttranden när de har olika åsikt, men man kan också se det som att hon kommunicerar inte bara för sin egen räkning utan även för O:s, eftersom hon vet att han inte kan utveckla sina yttranden.

Genom att med VKA systematiskt gå igenom videoinspelningar av dessa situationer, får man t ex fram dessa kritiska faktorer för kommunikationsförmågan i de olika interaktionerna. Utifrån detta kan man sedan utforma åtgärder för att göra olika situationer så gynnsamma som möjligt för att kommunicera språkligt och för att förbättra och träna kommunikationsförmågan. Sammanfattningsvis är det två huvudskäl som motiverar mitt val av favoritmetod: (i) att få reda på mer om komplexiteten i kommunikation, (ii) att kunna tillämpa metoden för att direkt analysera och föreslå åtgärder för personer med afasi.

Kommunikationsanalys i behandlingsstudier

Eftersom ingående analys av videoinspelat material är tidskrävande – ofta krävs noggrann transkription och/eller kodning av de faktorer man vill studera – kan det i vissa studier och framför allt i kliniska sammanhang där man vill tillämpa kommunikationsanalys vara lämpligt att försöka använda mindre tidskrävande sätt att få in relevant information. Sådana sammanhang kan t ex vara behandlingsstudier, där man gör en kommunikationsanalys utifrån en in, identifierar vad man kan åtgärda och hur och gör ett program för detta, genomför interventionen och gör en ny kommunikationsanalys för att analysera resultatet och eventuellt gå vidare med nya åtgärder.

Åtgärderna kan bestå av träning av specifika aspekter av språk, t ex ordfinnande, av kompensationsstrategier hos personen med afasi, av kompensationsstrategier från samtalspartners och/eller av anpassning av andra aktivitetsfaktorer för att underlätta kommunikation, t ex införande av AKK-hjälpmedel (AKK=alternativ och kompletterande kommunikation) eller andra saker i miljön som kan användas för att underlätta kommunikationen (se vidare Kagan, 1998, Wilkinson, 2015). En numera mycket vanlig form av åtgärd är Kommunikationspartnerträning, där kommunikationspartners, utifrån gemensam genomgång med personen med afasi och en behandlare, vanligen en logoped, går igenom analysen av en videoinspelning och gör upp ett program för strategier, kommunikationsstöd etc som sedan genomförs, för att åstadkomma bättre kommunikation mellan personen med afasi och kommunikationspartnern (som kan vara t ex en man/hustru eller nära vän) (se Ahlsén & Saldert, 2018). (Kommunikationspartnerträning ges även mer allmänt inriktad t ex till vårdpersonal, se Simmons-Mackie et al., 2016, Eriksson et al., 2016).

Så kallad Självkonfrontation, där personer kan se sin egen interaktion och själv reagera på och diskutera svårigheter och lösningar, kan också göras med bara en behandlare och en person med afasi eller med personer med afasi i en mindre grupp, där man tränar kommunikation tillsammans.

Vad finns det då för mindre tidskrävande varianter av aktivitetsbaserad kommunikationsanalys?

För att få en uppfattning om hur någon skulle kommunicera i en viss social aktivitet kan man även utgå från scenarios och rollspel. I dessa kan då olika aktiviteter med olika roller, samtalsämnen och andra och villkor simuleras. Detta kan ge en viss uppfattning – man kan spela in och gemensamt analysera som grund för att sedan ”coacha” personen med afasi och öva inför eller anpassa liknande situationer. Detta kan fungera ganska bra i många fall, men man bör samtidigt vara väl medveten om att ett rollspel inte har samma villkor som den ”verkliga situationen”. Det finns också test med scenarios, där man läser upp en beskrivning av en situation och frågar personen med afasi vad han/hon skulle säga i situationen. Detta är förstås ytterligare ett steg bort från en ekologisk validitet och ger betydligt mindre information.

Resultat av kommunikationsanalys och kombinationer med andra metoder

Kombinerade metoder

Eftersom kommunikationsanalys är tids- och resurskrävande, kan man gå ännu ett steg längre och ställa den relevanta frågan om man inte skulle kunna få reda på samma information genom test, vilket har varit den i särklass vanligaste metoden för att studera afasi. Svaret på detta är att det kan man inte, just på grund av problemen med ekologisk validitet och påverkan från verksamhetens olika villkor.

Däremot kan man med fördel kombinera olika metoder. Till exempel kan man studera hur mycket och hur framgångsrikt en person kan använda gester som kompensation för talsvårigheter i samtal och jämföra detta med om hur mycket och hur framgångsrikt samma person presenterar på ett test där personen uppmanas visa något med gester. Liknande studier kan man göra t ex av ordfinnandeproblem i samtal jämfört med prestation på benämningstest, där ett ord ska produceras utifrån en given bild eller en beskrivning. Man finner då att jämförelserna kan visa på stora skillnader mellan samtal och test, vilket inte är särskilt förvånande om man jämför såväl de aktivitetsbestämmande som de neuropsykologiska villkoren, som gör de två typerna av uppgifter olika. Likväl ger de båda intressant och kompletterande information (Ahlsén, 1986, 1991).

En annan metod, som kan komplettera kommunikationsanalys, är intervjuer med personer med afasi och med deras anhöriga om kommunikation och om livskvalitet och hur denna kan vara relaterad till kommunikation. (Howe et al. 2008).

Hur skulle det då vara att kombinera registrering av hjärnaktivitet och kommunikationsanalys och görs inte detta?

Som nämnts ovan blir registreringsmetoderna allt bättre. Det finns också forskare med ambitionen att fånga mer pragmatiska faktorer med sådana metoder. När det gäller studier av samtal finns det många registreringar man kan göra, men dessa innebär i stort sett alltid att man får reducera sitt studieobjekt till en eller några få lättregistrerade variabler. Idag görs främst studier av t ex grammatisk och semantisk förståelse, genom att t ex registrera små upprepade temporala avvikelser i EEG-signaler eller vilka områden som aktiveras i en fMRI-studie. Här kan man även hitta pragmatikrelaterade aspekter som kan studeras på samma sätt. Fler och fler studier kommer allteftersom metoderna utvecklas. Men det finns samtidigt en lång väg att gå, registreringsmetoderna har i allmänhet en stor påverkan på situationen och en design av ”naturliga samtal” är relativt svår att göra. Detta område är intressant, men man kan inte bortse ifrån att även om man kan registrera aktivitet i olika hjärnområden vid olika språkliga och kommunikativa uppgifter och har uppfattningar om dessa områdens funktioner, kvarstår grundläggande brist på information och förståelse om hur medvetande, kognition och kommunikation egentligen fungerar.

Slutord - Varför är detta min favoritmetod?

Jag hoppas att det framgått ovan varför aktivitetsbaserad kommunikationsanalys av videoinspelade interaktioner, gärna i kombination med andra metoder, är min favoritmetod. Kommunikation är oerhört rik och komplex och att försöka fånga, utöka och integrera analysen av denna komplexitet för att utifrån resultaten kunna utveckla motiverade, motiverande och effektiva metoder för att underlätta kommunikation vid afasi är ett fascinerande ”detektivarbete”.

Referenser

Ahlsén, E. (1985). Discourse patterns in aphasia. Gothenburg Monographs in Linguistics, 5. University of Gothenburg, Department of Linguistics.

Ahlsén, E. (1991). Body communication and speech in a Wernicke’s aphasic – A longitudinal study. Journal of Communication Disorders, 24, 1–12.

Ahlsén, E. (2015). Gestures used in word search episodes – by persons with and without aphasia. In Jokinen, K. &amp; Vels, M. (eds) Proceedings of the 2nd European and the 5th Nordic Symposium on Multimodal Communication, August 6-8, 2014. Tartu, Estonia. 110:003. http://www.ep.liu.se/ecp_home/index.en.aspx?issue=110 (5/27/2015) Linköping: LiU Electronic Press - 2015-01-01

Ahlsén, E. (2006) Introduction to Neurolinguistics. Amsterdam: John Benjamins.

Ahlsén, E. & Saldert, C. (2018). Activity-based communication analysis – focusing on context in communication partner training. In Simmons-Mackie, N., Ahlsén, E. & Jensen, Lise R. (2018). Special issue on complexity, alignment and enrichment of communication in aphasia. Aphasiology.

Ahlsén, E. (2010). Neurolinguistics. In J. Simpson (Ed.) Routledge Handbook of Applied Linguistics, (pp. 465-477).  Routledge.

Ahlsén, E. (2002). Speech, vision and aphasic communication. In P. McKevitt, S. O’Nualláin & C. Mulvinill (Eds.), Language, vision and music (pp. 137–148). Amsterdam: John Benjamins.

Allwood, J. (1976). Linguistic communication as action and cooperation. In Gothenburg Monographs in Linguistics (pp. 2). University of Gothenburg: Department of Linguistics.

Allwood, J. (1989) "Om begrepp - deras bestämning, analys och konstruktion", (ms), University of Gothenburg: Department of Linguistics. http://sskkii.gu.se/jens/publications/index.html

Allwood, J. (2000). An activity based approach to pragmatics. In H. Bunt & B. Black (Eds.), Abduction, Belief and Context in Dialogue: Studies in Computational Pragmatics (pp. 47–80). Amsterdam: John Benjamins.

Allwood, J. (2001). Capturing differences between social activities in spoken language. In I. Kenesei & R. M. Harnish (Eds.), Perspectives on Semantics, Pragmatics and Discourse (pp. 301–319). Amsterdam: John Benjamins.

Allwood, J. (2013). A multidimensional activity-based approach to communication. In I. Wachsmuth, J. De Ruiter, P. Jaecks & S. Kopp (Eds.) Alignment in Communication (pp. 22-55)- Amsterdam John Benjamins.  

Allwood, J., Björnberg, M., Grönqvist, L., Ahlsén, E., & Ottesjö, C. (2001). The spoken language corpus at the Dept of Linguistics, Göteborg University. FQS -- Forum Qualitative Social Research, 1, 22.

Burgoon, J.K., Magnenat-Thalmann, N., Pantic, M., & Vinciarelli, A. (2017). Social Signal Processing. Cambridge University Press.

Eriksson, K., Forsgren, E., Hartelius, L., & Saldert, C. (2016). Communication partner training of enrolled nurses working in nursing homes with people with communication disorders cause by stroke or Parkinson’s disease. Disability and Rehabilitation, 38(12), 1187-1203.

Fyrberg, Å., Horneman, G., & Ahlsén, E. (2014). Strategies of multimodality in communication following traumatic brain injuryin adolescence. Proceedings of The Ninth World Congress on Brain Injury, San Francisco, USA.

Garfinkel, H. (1967). Studies in Ethnomethodology. Englewood Cliffs, N.J.: Prentice-Hall.

Grice, H.P. (1975). Logic and conversation. In P. Cole & J.L. Morgan (Eds.) Syntax and Semantics Vol 3: Speech Acts (pp. 41-58). New York: Seminar Press.  

Howe, T. J., Worrall, L., & Hickson, L. M. H. (2008). Interviews with people with aphasia: Environmental factors that influence their community participation. Aphasiology, 22(10), 1092–1120.  

Hymes, D. H. (1972). Models of the interaction of language and social life. In J. Gumperz & D. H. Hymes (Eds.) Directions in Sociolinguistics: The Ethnography of Communication (pp. 35-71). New York: Holt, Rinehart and Winston.  

Joanette, Y. & Ansaldo, A.I. (2000) The ineluctable and interdependent evolution of the concepts of language and aphasia. Brain & Language, 71(1):106-109. https://doi.org/10.1006/brln.1999.2225

Kagan, A. (1998). Supported conversation for adults with aphasia. Clinical forum. Aphasiology, 12, 816-830.

Malinowski, B. (1922). Argonauts of the Western Pacific: An account of native enterprise and adventure in the archipelagoes of the melanesian New Guinea. London: Routledge & Kegan Paul.

Peirce, C.S. (1931–35, 1958), Collected Papers of Charles Sanders Peirce, Vols. 1–6, 1931–35, Charles Hartshorne and Paul Weiss, eds., Cols. 7–8, 1958, Arthur W. Burks, ed., Harvard University Press, Cambridge, Massachusetts.

Sacks, H., Schegloff, E.A. & Jefferson, G. (1974). A simplest systematics for the organization of turn-taking for conversation. Language, 50, 696-735.

Searle, J. (1969). Speech Acts. Cambridge, Mass.: Cambridge University Press.

Simmons-Mackie, N., Raymer, A., & Cherney, L. R. (2016). Communication partner training in aphasia: An updated systematic review. Archives of Physical Medicine and Rehabilitation, 97 (12), 2201–2221.

Simmons-Mackie, N., Ahlsén, E. & Jensen, Lise R. (2018). Special issue on complexity, alignment and enrichment of communication in aphasia. Aphasiology.

Vygotsky, L. (1978). Mind in Society. Cambridge, Mass.: Harvard University Press.

Wilkinson, E. (2015). Conversation and aphasia: Advances in analysis and intervention. Aphasiology, 29(3), 257-268.

Wittgenstein, L. (1953). Philosophical Investigations. Oxford: Basil Blackwell.

 Kommentarer och frågor från övriga deltagare i antologin med svar från Elisabeth Ahlsén

 Jens Allwood

    Kommentarer och frågor till Elisabeth Ahlsén

Elisabeth Ahlsén beskriver i sitt bidrag metoden ”Aktivitetsbaserad analys av kommunikationsstörningar” (AKA), ger exempel och diskuterar relationerna mellan denna metod och de resultat man får med metoder där man genom test försöker komma åt samma kommunikationsaspekter som kan observeras genom AKA.

Jag vänder mig i mina frågor direkt till författaren.

    Stämmer det att neurolingvistik, förutom inre psykologiska, neurologiska aspekter av kommunikation innefattar även yttre observerbara tal- och kroppsrörelser och interaktion?

    Stämmer det att forskning med registrering av hjärnaktivitet i kommunikation bedrevs på personer med språkförlust innan det bedrevs på personer utan språkförlust?

    Jag har några frågor om definitionen av språk.

(i) Räknar du inte miner och teckenspråk som gester?

(ii) Kan inte gester och prosodi vara ”ikoniska”?

(iii)Behöver index och ikoner vara konventionsbaserade? Är de      en del av språksystemet om de inte är det?

    Vad betyder VKA?

5. Jag har också några frågor om figur 1.

(i) Kan du ge ett exempel på hur roller givna av aktiviteter skiljer från roller för varje deltagare.

(ii) Kan inte pauser och avbrott vara både individuella och interaktiva?

(iii) Kan inte turfördelning och återkoppling betraktas både ur kollektivt, interaktivt och individuellt perspektiv?

(iv) Kan du förklara skillnaden mellan analys av turfördelning och bidrag när det gäller den individuella sidan.

    Svar från Elisabeth Ahlsén (EA) till Jens Allwood (JA)

JA Fråga 1: Stämmer det att neurolingvistik, förutom inre psykologiska, neurologiska aspekter av kommunikation innefattar även yttre observerbara tal- och kroppsrörelser och interaktion?

EA Svar på JA fråga 1: Ja, analyser av det yttre beteendet kan relateras till de inre aspekterna för att få ökad information om dem och om sambanden mellan yttre och inre aspekter. De yttre aspekterna är i sig också av vikt för tillämpningar, t ex förbättring av kommunikationsstrategier för personer med hjärnskador och deras samtalspartners.

JA Fråga 2: Stämmer det att forskning med registrering av hjärnaktivitet i kommunikation bedrevs på personer med språkförlust innan det bedrevs på personer utan språkförlust?

EA Svar på JA fråga 2: Forskning med registrering av hjärnaktivitet i kommunikation bedrevs i. varje fall tidigt och explorativt med personer med språkförlust. Eftersom kommunikation är ett brett och svårfångat fenomen, bedrevs forskningen, såväl på personer med språkförlust som på personer utan språkförlust i huvudsak experimentellt på väldigt begränsade aspekter av språk. Den forskning på personer med hjärnskador som framför allt föregick registrering av hjärnaktivitet på personer utan hjärnskador var studier som relaterade mer statiska bilder av hjärnskador till språkfunktioner. Mycket av klassisk neurolingvistisk forskning är resultaten av sådana studier.

JA Fråga 3: Jag har några frågor om definitionen av språk. (i) Räknar du inte miner och teckenspråk som gester?

EA Svar på JA fråga 3(i): Det är en definitionsfråga hur mycket man kan viljaavgränsa vissa miner och teckenspråk från gester mer allmänt, men i princip räknar jag in dem.

JA Fråga 3 (ii): Kan inte gester och prosodi vara ”ikoniska”?

EA Svar på JA fråga 3(ii): Gester och prosodi kan vara ikoniska, men behöver inte vara det.

JA Fråga 3 (iii): Behöver index och ikoner vara konventionsbaserade? Är de en del av språksystemet om de inte är det?

EA Svar på JA fråga 3(iii): Index och ikoner behöver inte vara ikoniska

JA Fråga 4: Vad betyder VKA?

EA Svar på JA fråga 4: VKA betyder Verksamhetsbaserad Kommunikations-Analys, en annan benämning på AKA Aktivitetsbaserad verksamhetsanalys (engelska ACA Activity-based Communication Analysis.

JA Fråga 5 (i): Jag har också några frågor om figur 1. (i) Kan du ge ett exempel på hur roller givna av aktiviteter skiljer sig från roller för varje deltagare.

EA Svar på JA fråga 5(i):  En roll för en viss aktivitet kan vara t ex deltagare i ett spel, medan roller för deltagarna är att en är förälder, den andra ett barn.

JA Fråga 5 (ii): Kan inte pauser och avbrott vara både individuella och interaktiva?

EA Svar på JA fråga 5(ii): Jo, i princip, figuren är i viss mån en förenkling, där pauser och avbrott främst ses som interaktionsfenomen.

JA Fråga 5 (iii): Kan inte turfördelning och återkoppling betraktas både ur kollektivt, interaktivt och individuellt perspektiv?

EA Svar på JA fråga 5(iii): Jo, i princip. Men liksom för pauser och avbrott är det mest naturligt att primärt se dem som interaktionsfenomen.

JA Fråga 5 (iv): Kan du förklara skillnaden mellan analys av turfördelning och bidrag när det gäller den individuella sidan.

EA Svar på JA fråga 5(iv): Svaret är också i analogi med dem ovan. Jag uppfattar det snarare som ett strategival inom metoden att fokusera på interaktionen när det gäller analys av turfördelning och att se bidragen som något som man dels kan analysera ur olika språkliga aspekter, dels kan analysera med avseende på deras roll för interaktionen, t ex för turfördelning.

Leif Bloch Rasmussen

    Kommentarer och frågor till Elisabeth Ahlsén

(De delar av Rasmussens kommentarer som särskilt kommenteras av Ahlsén är i fetstil).

Forskning er et detektivarbejde, skriver Ahlsén. Kom til at tænke på en artikel af Gary Shank. Der i 2001 skrev om et imaginært møde mellem Dr. Watson og Sherlock Holmes, hvor de havde aftalt at mødes efter begges død. Men Sherlock Holmes kom ikke som aftalt, da han havde mødt en virkelig spændende person. Charles Sanders Peirce. De to kunne tale om detektiv-arbejde. Til gengæld sendte han sine overvejelser om detektiv-arbejde og forskning til dr. Watson, baseret på Peirce’ ti tegn-kategorier .

Metoden i Ahlsén artikler bygger på ’Aktivitetsbaseret kommunikationsanalyse’ (’Versamhetsbaserad kommunikationsanalys’) i samspil med andre metoder. I denne analyse indgår Peirce’ tegn-kategorier ikon, index, symbol, der bruges til at fortolke, forklare og forstå, skaffe viden om afasi-patienters adfærd i forskellige aktiviteter. Måske læser jeg forkert - eller måske er jeg ikke godt nok inde i hele dette forsknings- og praksisfel. Men jeg vil alligevel mene, at brugen af Peirce’ tegn-teori (hans udgave af semiotik - semioesis) kunne udvides, således at hans triadiske tegn-klasser, det være sig de 10 oftest nævnte, men også de 28 og 66 tegn-klasser, han udviklede.

Ikon, index, symbol udgør kun representamen som tegn for noget, objektet - og danner sammen med dette interpretanten i en triadisk relation, hvor alle skal være med. Opdelingen af representamen i ikon, index og symbol svarer jo til de fænomenologiske kategorier (phaneroskopien i Peirce’ sprog): 1. hed: potentiale, 2. hed: aktualitet og 3.hed: vane. Igen som triade. Peirce’ kombinatorik giver da de 10 tegn-klasser, jvf. min artikel om pragmatisme.

Det forekommer mig vigtigt at undersøge, hvordan afasi (måske i forskellige former) påvirker brugen af de 10 tegn-klasser, jvf. de tre aktivitets-situationer, der beskrives i artiklen. Kan som nævnt udvides til flere tegn-klasser gennem de 10 tegn-kategorier Peirce sluttede med at foreslå i sine dialoger med Victoria Welby. Måske endda med hendes ord undersøge, om Peirce’ tegn-klasser er udtryk for ’father-sense’, hvor hendens egen Significs er udtryk for ’mother-sense’. Begge i dialog forstås.

Et andet spørgsmål jeg har handler om ’hjerne-forskningen’ og mulighederne for at finde kortikale venstersidigeskader,  højresidigae skader såvel som subkortikala skader.

Kjeld Mølgaard, danske hjerneforsker og tidligere rektor for Københavns Universitet fortalte mig engang, at det var vigtig at forstå, at det centrale i hjernen var synapserne og forbindelserne mellem synapserne. Lidt spøgende sagde han, at teorien og højre hjernehalvdel som fokus for logik og venstre hjernehalvdel som fokus for følelser burde revideres til et spørgsmål om antal synapser og deres størrelse. Des færre og større synapser, des mere logik; jo flere og mindre synapser, der mere følelse. Jeg spurgte naturligvis: hvad med mig: Jeg er civilingeniør, ph.d. i teknisk styring og nu ’IT-ekspert’: der kan vel ikke være mere end to synapser tilbage - jeg kan kun digital logik. Hvad skal jeg gøre: ”Der er tre veje”, sagde han med et smil, ” elektrochock, men det vil jeg ikke anbefale; stærke natur-oplevelser eller forelskelse. Så kan du selv vælge mellem de to sidste”. Jeg var gift med hans kones søster - så jeg valgte naturoplevelserne. Jeg håber det har virket.

Mit spørgsmål bliver imidlertid om ikke lige præcis stærke naturoplevelser og forelskelser hører til rhemisk, ikonisk, kvalitegn tegn-klasse, medens argument, symbolsk, legitegn tegn-klassen hører til sprog-beherskelsen.

Jo, jeg ved at skader i hjernen ikke kan behandles så simpelt, men føler der er nogle muligheder for forståelse og behandling af afasi, der forsvinder, dersom der primært tænkes i index, ikon, symbol og ikke i hele spektret af triadisk interagerende tegn.

Jeg er opmærksom på, at mine kommentarer og spørgsmål har fokus på Peirce, og at andre verdenssyn, videnskabsteorier naturligvis også bør med i det samlede billede.

    Kommentarer och svar från Elisabeth Ahlsén (EA) till Leif Bloch Rasmussen (LBR)

Utdrag 1 ur Kommentar från LBR:

Men jeg vil alligevel mene, at brugen af Peirce’ tegn-teori (hans udgave af semiotik - semioesis) kunne udvides, således at hans triadiske tegn-klasser, det være sig de 10 oftest nævnte, men også de 28 og 66 tegn-klasser, han udviklede.

Det forekommer mig vigtigt at undersøge, hvordan afasi (måske i forskellige former) påvirker brugen af de 10 tegn-klasser, jvf. de tre aktivitets-situationer, der beskrives i artiklen.

Måske endda med hendes ord undersøge, om Peirce’ tegn-klasser er udtryk for ’father-sense’, hvor hendens egen Significs er udtryk for ’mother-sense’. Begge i dialog forstås.

EA Kommentar till LBR utdrag 1 ur kommentar 1: Det är mycket möjligt att ett utökat användande av Peirces teckenteori med fler kategorier, enligt Bloch Rasmussens framställning med 10 teckenklasser, skulle kunna ge mer information. Detta är dock mycket svårt att veta utifrån den information som ingår i Bloch Rasmussens artikel, då det inte framgår där hur kategorierna skulle kunna tillämpas. Man kommer dock faktiskt ganska långt med index, ikon och symbol.

Utdrag 2 ur Kommentar från LBR:  

Et andet spørgsmål jeg har handler om ’hjerne-forskningen’ og mulighederne for at finde kortikale venstersidigeskader,  højresidigae skader såvel som subkortikala skader.

.. teorien og højre hjernehalvdel som fokus for logik og venstre hjernehalvdel som fokus for følelser burde revideres til et spørgsmål om antal synapser og deres størrelse. Des færre og større synapser, des mere logik; jo flere og mindre synapser, der mere følelse. Jeg spurgte naturligvis: hvad med mig:

Mit spørgsmål bliver imidlertid om ikke lige præcis stærke naturoplevelser og forelskelser hører til rhemisk, ikonisk, kvalitegn tegn-klasse, medens argument, symbolsk, legitegn tegn-klassen hører til sprog-beherskelsen.

Jo, jeg ved at skader i hjernen ikke kan behandles så simpelt, men føler der er nogle muligheder for forståelse og behandling af afasi, der forsvinder, dersom der primært tænkes i index, ikon, symbol og ikke i hele spektret af triadisk interagerende tegn.

EA Kommentar till LBR utdrag 2 ur kommentar 2: När det gäller hjärnhalvornas möjliga specialisering har höger och vänster hemisfär kastats om i frågan. Man brukar tala om mer logiskt tänkande i vänster och mer emotionellt?/holistiskt i höger. Emotionellt är dock också mer beroende av subkortikala (inre) strukturer som är mer centralt lokaliserade. Men, som det står i frågan, varken denna uppdelning eller frågan om synapser, som kanske skulle vara förenlig med den, kanske inte, fångar komplexiteten i hjärnans arbete, såväl när det gäller språk som naturupplevelser och det komplexa samspelet mellan många områden och funktioner i hjärnan.

Frågan om tecken-tilldelning utreds inte djupare här (se svar ovan), då antagandet att det blir mer komplext stämmer. Hur man klassificerar förälskelse och starka naturupplevelser beror på om det är den direkta upplevelsen eller minnet av den som åsyftas. Vilket är det?

     Per Flensburg

 A. Kommentarer och frågor till Elisabeth Ahlsén

Ett intressant och lättläst paper. Väldigt bra att du i början skriver vad

ditt ämne handlar om, men jag hade uppskattat en lite mer omfattandebeskrivning av hur afasi uppkommer, gärna med konkreta exempel. Om jag förstått saken rätt sysslar du i din forskning med två grundläggande problemtyper: 1) att ta reda på mer om afasi 2) att försöka underlätta livet för de som har afasi.  Du skiljer dock inte tydligt på dessa två problem som till sin natur är väldigt olika. Det verkar som om de reduktionistiska studier, där man i en väldigt snäv kontext studerar en begränsad aspekt i huvudsak sysslar med problem av typen 1), medan du mer sysslar med problem av typ 2).

Jag känner igen uppdelningen i ett ”hårt” naturvetenskapligt och reduktionistiskt synsätt kontra ett mjukare och mer socialt från mitt eget ämne. Vi kallar det dilemmat mellan ”rigour versus relevance” och du antyder något liknande. Du antyder att det hårda sättet har en längre tradition. Kan det tänkas att det mjukare synsättet kom på 80-talet? Jag höll ett föredrag om det på vetenskapsfestivalen 2019.

I avsnitt 5.1 säger du att du ska definiera språk och kommunikation, men någon definition av kommunikation tycker jag mig inte se. Det är intressant att du fokuserar på tecken och inom en grupp. Men jag skulle ha med innehållet i kommunikationen, meningen med vad som sägs. Du kommer visserligen senare in på språkspel och språkakter men jag tycker att denna aspekt borde vara med redan i definitionen.

Din beskrivning av metoden i kap 6 tycker jag visar på ett intressant fenomen. De tidigare studierna kallar du för begränsade och snäva och jag kallar dem för reduktionistiska. I princip bortser man från allt som inte går att mäta. Just mätbarhet är viktigt, speciellt då det gäller att ställa en diagnos och att se hur effektiv en viss behandling är. Med din metod handlar det ytterst om mänskliga bedömningar. Men jag håller helt med dig om att det går och faktiskt är rekommendabelt att göra både kvantitativa och kvalitativa studier och kombinera dem.

Ditt exempel är illustrativt och ännu bättre hade det blivit om du även gett resultatet av analysen i konkreta termer i stället för de abstrakta du har. Tycker jag i varje fall!

Din slutkläm i kap 7 där du kritiserar möjligheten att kombinera olika typer av studier gillar jag skarpt! De olika förhållningssätten bygger på olika världsbilder olika uppfattningar om hur världen är skruvad samman och det tycker jag du borde betonat mer.

Fråga 1.

Du säger att ditt ämne är tvärvetenskapligt: ” Man behöver använda sig av flera discipliner från vitt skilda vetenskapsområden med vitt skilda traditioner”. Du säger dessutom att forskare inom de olika ämnesområden som ingår har olika synsätt. Vad menar du med begreppet ”synsätt” här? Kan det jämföras med Kuhns paradigm-begrepp? I så fall har forskarna svårt att samarbeta. Eller är det mer likt Flecks tankemönster, där ett visst sätt tänka internaliseras (enligt Berger o Luckmann) inom en forskargrupp?

Fråga 2.

Du pratar inledningsvis om neurolingvistik och afasiologi och säger att de är tvärvetenskapliga. Jag antar att de är ämnen. Sedan säger du att dina ämnesområden är neurolingvistik, kommunikation, logopedi och kognitionsvetenskap. Jag skulle gärna se en beskrivning av hur dessa hänger samman samt vad du menar med ”ämnesområde”. Är det ett område med olika ämnen eller är det ett område inom ett ämne?

Fråga 3.

Din definition av språk baseras på tecken etablerade inom en grupp. Din definition av tecken är väldigt vid och omfattar fenomen som inte behöver ha någon egentlig kommunikativ betydelse. T.ex. när jag skriver detta kisar jag med ögonen mot skärmen (det är en gest!) men jag vill inte säga något speciella med det till någon. Jag efterlyste tidigare en betydelsekomponent i språket. Håller du med mig?

Fråga 4.

Detta rör mätbarhet. Jag hävdade tidigare att din metod byggde på mänskliga bedömningar. För det första: Stämmer detta? För det andra: Hur säkrar du att dessa bedömningar är vetenskapliga? Hur vet du att du fått med de viktigaste aspekterna?

Fråga 5.

I kap 7 diskuterar du möjligheten att kombinera ”hårda” och ”mjuka” metoder och kommer fram till du måste veta mycket mer om hur hjärna och språk samverkar. Min fråga är: Även vi hade nästan full kunskap om detta, är det möjligt att göra denna kombination? Finns det inte djupa filosofiska motsättningar?

B. Kommentarer och svar från Elisabeth Ahlsén (EA) till Per Flensburg (PF)

PF Kommentar 1: Ett intressant och lättläst paper. Väldigt bra att du i början beskriver vad ditt ämne handlar om, men jag hade uppskattat en lite mer omfattande beskrivning av hur afasi uppkommer, gärna med konkreta exempel.

EA Kommentar till PF kommentar 1: Kort om hur afasi uppkommer: Orsaken är en hjärnskada, som kan vara en infarkt (vanligen stroke), där blodkärl och därmed syretillförseln till delar av hjärnan, blockeras, en emboli, där en bit av en blodpropp lossnat och täpper till ett mindre blodkärl, trauma, t ex slag mot huvudet, blödning, där ett blodkärl brister, t ex pga en missbildning, eller tumör. Genom att olika områden i hjärnan blockeras, uppkommer olika språkstörningar.

PF Kommentar 2: Om jag förstått saken rätt sysslar du i din forskning med två grundläggande problemtyper: 1) att ta reda på mer om afasi 2) att försöka underlätta livet för de som har afasi.  Du skiljer dock inte tydligt på dessa två problem som till sin natur är väldigt olika. Det verkar som om de reduktionistiska studier, där man i en väldigt snäv kontext studerar en begränsad aspekt i huvudsak sysslar med problem av typen 1), medan du mer sysslar med problem av typ 2).

EA Kommentar till PF kommentar 2: Båda problemtyperna (att ta reda på mer om afasi och att underlätta livet för personer med afasi) studeras faktiskt med båda typerna, d.v.s. mer och mindre reduktionistiska metoder. Det är mer en fråga om vad man själv tror ger mest information för båda problemen. Många som forskar om detta har båda målen, eftersom man antar att bättre kännedom om afasi leder till bättre åtgärder.

PF Kommentar 3: Jag känner igen uppdelningen i ett ”hårt” naturvetenskapligt och reduktionistiskt synsätt kontra ett mjukare och mer socialt från mitt eget ämne. Vi kallar det dilemmat mellan ”rigour versus relevance” och du antyder något liknande. Du antyder att det hårda sättet har en längre tradition. Kan det tänkas att det mjukare synsättet kom på 80-talet? Jag höll ett föredrag om det på vetenskapsfestivalen 2019.

EA Kommentar till PF kommentar 3: Det ”mjukare” och mer sociala synsättet började utvecklas mer ungefär från 80-talet. Inom afasiologin fanns dock redan tidigare, genom Alexander Lurias teorier om dynamiska funktionella system för språkfunktioner, som utvecklades i Sovjetunionen och fick relativt stort inflytande även i väst, ett inflytande som dels inte särskilde språk från andra kognitiva, perceptoriska och motoriska funktioner, dels hade ett visst socialt perspektiv, liksom Vygotskys.

PF Kommentar 4: I avsnitt 5.1 säger du att du ska definiera språk och kommunikation, men någon definition av kommunikation tycker jag mig inte se. Det är intressant att du fokuserar på tecken och inom en grupp. Men jag skulle ha med innehållet i kommunikationen, meningen med vad som sägs. Du kommer visserligen senare in på språkspel och språkakter men jag tycker att denna aspekt borde vara med redan i definitionen.

EA Kommentar till PF kommentar 4: Kommunikation är ett vitt begrepp men definitionsmässigt kan man kort säga att den innebär delande av information (som kanske i sin tur bör definieras, men det skulle föra för långt här).

PF Kommentar 5: Din beskrivning av metoden i kap 6 tycker jag visar på ett intressant fenomen. De tidigare studierna kallar du för begränsade och snäva och jag kallar dem för reduktionistiska. I princip bortser man från allt som inte går att mäta. Just mätbarhet är viktigt, speciellt då det gäller att ställa en diagnos och att se hur effektiv en viss behandling är. Med din metod handlar det ytterst om mänskliga bedömningar. Men jag håller helt med dig om att det går och faktiskt är rekommendabelt att göra både kvantitativa och kvalitativa studier och kombinera dem.

EA Kommentar till PF kommentar 5: Ja, båda aspekterna behövs. Även inom den metod jag beskriver kan man kvantifiera en del, om man vill och behöver. Men ett bredare perspektiv är det som är viktigast.

PF Kommentar 6: Ditt exempel är illustrativt och ännu bättre hade det blivit om du även gett resultatet av analysen i konkreta termer istället för de abstrakta du har. Tycker jag i varje fall!

EA Kommentar till PF kommentar 6: Är inte säker på vad du menar här. Jag tycker analysen är i konkreta termer.

PF Kommentar 7: Kap 6.3 och kap 6.4 kan slås ihop, då de handlar om samma sak.

EA Kommentar till PF kommentar 7: Bara delvis. 6.3 behandlar AKA-analysen, 6.4 förenklingar av analysen.

PF Kommentar 8: Din slutkläm i kap 7 där du kritiserar möjligheten att kombinera olika typer av studier gillar jag skarpt! De olika förhållningssätten bygger på olika världsbilder olika uppfattningar om hur världen är skruvad samman och det tycker jag du borde betonat mer.

EA Kommentar till PF kommentar 8: Det stämmer att det är olika förhållningssätt i fråga om forskning inom området, men troligen inte olika ”världsbilder”, men allt kan förbättras, hoppas jag i alla fall.

PF Fråga 1: Du säger att ditt ämne är tvärvetenskapligt: ” Man behöver använda sig av flera discipliner från vitt skilda vetenskapsområden med vitt skilda traditioner”. Du säger dessutom att forskare inom de olika ämnesområden som ingår har olika synsätt. Vad menar du med begreppet ”synsätt” här? Kan det jämföras med Kuhns paradigm-begrepp? I så fall har forskarna svårt att samarbeta. Eller är det mer likt Flecks tankemönster, där ett visst sätt tänka internaliseras (enligt Berger o Luckmann) inom en forskargrupp?

EA Svar till PF fråga 1: Ja, man kan fråga sig vilket som passar bäst. I förhållande till Flecks tankemönster, vill jag inte gå så långt som att ge olika forskares synsätt en helt socialkonstruktivistisk tolkning, som tankesätt som är helt förhärskande. I viss mån är det olika paradigm där jag i så fall tänker mig att en övergång till det synsätt jag förespråkar skulle vara angelägen och borde ske. Men om det blir så är en annan fråga, eftersom utvecklingen av mätmetoder för hjärnaktivitet idag nog förstärker konkurrerande synsätt mer. Men samtidigt är det så att båda approacherna utvecklas, om än i stor utsträckning separat, och utmaningen är att låta dem komplettera varandra snarare än att konkurrera.

PF Fråga 2: Du pratar inledningsvis om neurolingvistik och afasiologi och säger att de är tvärvetenskapliga. Jag antar att de är ämnen. Sedan säger du att dina ämnesområden är neurolingvistik, kommunikation, logopedi och kognitionsvetenskap. Jag skulle gärna se en beskrivning av hur dessa hänger samman samt vad du menar med ”ämnesområde”. Är det ett område med olika ämnen eller är det ett område inom ett ämne?

EA Svar till PF fråga 2: Om de ämnesområden jag nämner skall ses som ämnen eller områden inom ämnen är nog helt och hållet en universitetspolitisk fråga. Alla är sammansatta, när det gäller t ex utbildningsprogram. Neurolingvistik består t ex av neurovetenskaper och lingvistik, afasiologi av olika ämnen som är relevanta för afasi, även här neurovetenskaper och lingvistik, men även psykologi, fysioterapi etc, logopedi är ett ämne, men det består av lingvistik, psykologi och diverse medicinska ämnen, kommunikation och kognitionsvetenskap har liknande sammansatta profiler, även om de räknas som ämnen.

PF Fråga 3: Din definition av språk baseras på tecken etablerade inom en grupp. Din definition av tecken är väldigt vid och omfattar fenomen som inte behöver ha någon egentlig kommunikativ betydelse. T.ex. när jag skriver detta kisar jag med ögonen mot skärmen (det är en gest!) men jag vill inte säga något speciella med det till någon. Jag efterlyste tidigare en betydelsekomponent i språket. Håller du med mig?

EA Svar till PF fråga 3: Språk ska vara systematiska konventionsbaserade kommunikationssystem och om kommunikation är delande av information, så är det informationen som är innehållet.

PF Fråga 4: Detta rör mätbarhet. Jag hävdade tidigare att din metod byggde på mänskliga bedömningar. För det första: Stämmer detta? För det andra: Hur säkrar du att dessa bedömningar är vetenskapliga? Hur vet du att du fått med de viktigaste aspekterna?

EA Svar till PF fråga 4: Metoden bygger till stor del på mänskliga bedömningar, men det gör också egentligen de mer kvantitativa och mätande metoderna. Det är mer en gradskillnad och en skillnad i vad man tycker är viktigast. Vetenskapligt eftersträvas sådant som tydliga definitioner av begrepp och kategorier och interbedömarreliabilitet och data görs ofta tillgängliga i någon form för kritisk granskning. Det är just för att få med de viktigaste aspekterna som ett vidare perspektiv används.

PF Fråga 5: I kap 7 diskuterar du möjligheten att kombinera ”hårda” och ”mjuka” metoder och kommer fram till du måste veta mycket mer om hur hjärna och språk samverkar. Min fråga är: Även vi hade nästan full kunskap om detta, är det möjligt att göra denna kombination? Finns det inte djupa filosofiska motsättningar?

EA Svar till PF fråga 5: Jag tror att det är möjligt att kombinera metodtyperna – dels finns det många ”mellanting” eller kombinationer redan nu, dels är det inte i princip omöjligt. Det du pekar på och som jag också tar upp är att det finns radikalt olika synsätt och därför motsättningar, men hur djupt filosofiska de egentligen är kan man ifrågasätta. Det krävs personer med ett öppet sinne och ett ganska ingående samarbete för att uppnå kombinationer och det är inte något som alla är inställda på – men jag ser det inte som omöjligt.

    Anders Gustavsson

    Kommentar och frågor till Elisabeth Ahlsén

Anders Gustavsson (AG) Fråga: 1Författaren är tydlig med att metodval och metoddiskussioner är det centrala i denna antologi. Hon beskriver och diskuterar sin huvudmetod “Aktivitetsbaserad analys av kommunikationsstörningar” samtidigt som hon visar på behovet av kompletterande metoder. Huvudmetoden är videoinspelningar även om den är den mest arbetskrävande i form av efterbehandling av materialet. Det är värdefullt att den enligt forskaren bästa metoden sätts i centrum. Sidometoderna kräver tvärvetenskapligt samarbete med medicinsk forskning. Jag skulle även vilja framhålla beteendeforskning då det gäller studier av nonverbala uttryck.

Möjligheten till praktisk tillämpning vid behandling ingår i författarens forskningsmål. Det är inte direkt aktuellt inom humaniora men däremot inom medicinsk forskning och aktionsforskning.

Frågor:

Vad betyder det för metoden om de studerade afasimänniskorna är barn eller äldre vuxna? Författarens  exempel gäller en äldre person, men i reportage om afasi nämns ofta barn och ungdomar.

Hur tillämpar författaren forskningsetiska aspekter vid videoinspelningar som tillhör den prioriterade metoden?

Kan neurolingvister själva bedriva hjärnforskning eller är de helt beroende av medicinska forskningsresultat?

Hur kan språkforskare analysera nonverbala uttryck såsom gester och miner? Här kanske behövs ett samarbete med beteendevetare. Är det lättare att studera verbala uttryck än nonverbala? Kommer forskarens subjektiva tolkning lättare till uttryck i det senare fallet? Kan olika forskare lättare nå olika resultat eftersom studieobjektet är så svårhanterat?

Vad betyder det för metodvalet att ett viktigt mål är att forskningsresultaten skall kunna tillämpas i praktisk behandling?

Vad betyder ekologisk i kombinationen ekologisk validitet som författaren använder flera gånger?

    Kommentarer och svar från Elisabeth Ahlsén (EA) till Anders Gustavsson (AG)

AG fråga 1: Vad betyder det för metoden om de studerade afasimänniskorna är barn eller äldre vuxna? Författarens exempel gäller en äldre person, men i reportage om afasi nämns ofta barn och ungdomar.

EA svar på AG fråga 1:

Beteckningen afasi används huvudsakligen för vuxna och ungdomar, då den numera i Sverige och många andra länder (dock inte alla) förutsätter att man haft en utvecklad språkförmåga som helt eller delvis förlorats. (Det skall alltså inte vara en störning av själva språkutvecklingen, utan en förlust.) I princip påverkas inte metodvalet, för den metod som beskrivs här, särskilt mycket av åldern, samma metoder har använts för att studera även barns språkutveckling.

AG Fråga 2: Hur tillämpar författaren forskningsetiska aspekter vid videoinspelningar som tillhör den prioriterade metoden?

EA Svar på AG fråga 2: Forskningsetiska aspekter vid videoinspelningar är mycket viktiga och innebär en del begränsningar av metoden och av tillämpningar. Ansökan om tillstånd av etisk nämnd är ofta omfattande och resurs- och tidskrävande.

För det första tillämpas de mer allmänna regler som gäller vid studier på människa, dvs att informerat samtycke inhämtas skriftligt efter information om att den studerade personen när som helst kan avsluta deltagandet (i fall där behandling pågår, garanti att denna inte i så fall påverkas) och garanterande om “anonymisering”, dvs att man bevarar den deltagandes anonymitet. Särskilda åtgärder krävs, eftersom det gäller (i) personer som är “patienter” i sjukvården, (ii) personer som har en språkstörning, som dels kan medföra svårigheter att förstå information som ges, dels kan vara stigmatiserande och något man inte vill visa upp och (iii) videoinspelningar.

Det är extra noga att information om studien och de etiska aspekterna ges tydligt, enkelt och både skriftligt och muntligt, eventuellt även till och genom anhöriga och att man försäkrar sig om att den har förståtts och att personen inte påverkats av något “beroendeförhållande till vården”.

Videoinspelningarna måste behandlas med stor aktsamhet och detta måste garanteras. Det innebär att det som publiceras också anonymiseras, när det gäller namn och identifierande persondata och att inga bilder eller videoutdrag publiceras eller visas för andra än projektgruppen och relaterade forskare, om inte särskilt tillstånd för publicering av bilder och filmer ges av den inspelade. Dock är det vanligt att videofilmerna kan visas som dokumentation inom sjukvården, t ex vid utbildning, där alla som ser dem har tystnadsplikt. Detta begränsar självfallet användningen t ex vid internationella konferenser, där forskare från många andra länder har betydligt minder restriktioner. Ett ytterligare krav från forskningsetiska nämnder brukar vara att videomaterialet förvaras inlåst och förstörs efter projektets/forskningens avslutande. Även detta medför att mycket data, som mödosamt samlats in, inte kan återanvändas för nya analyser, t ex med nya digitala metoder eller utifrån nya hypoteser.

AG Fråga 3: Kan neurolingvister själva bedriva hjärnforskning eller är de helt beroende av medicinska forskningsresultat?

EA Svar på AG fråga 3:

Studiet av beteende med olika metoder är en form av hjärnforskning, som man gör själv Direkt registrering av hjärnaktivitet, skadestorlek mm görs i allmänhet i samarbete mellan neurolingvister och mer tekniska och/eller medicinska forskare. Idag finns det också en hel del metoder för mätning av hjärnaktivitet som är så pass tillgängliga att neurolingvister själva kan använda dem.

AG Fråga 4: Hur kan språkforskare analysera nonverbala uttryck såsom gester och miner? Här kanske behövs ett samarbete med beteendevetare. Är det lättare att studera verbala uttryck än nonverbala? Kommer forskarens subjektiva tolkning lättare till uttryck i det senare fallet? Kan olika forskare lättare nå olika resultat eftersom studieobjektet är så svårhanterat?

EA Svar på AG fråga 4: Studiet av multimodal kommunikation har blivit mer och mer viktig och utvecklad. Den bedrivs inom flera discipliner. Lingvister kan nog sägas vara beteendevetare i stor utsträckning inom t ex sociolingvistik, psykolingvistik, pragmatik och neurolingvistik. Sådana studier har varit en central del i min egen forskning, eftersom kommunikationsförmåga i olika situationer, som helhet är viktig som studieobjekt, dels för ökad förståelse av hur mänsklig kommunikation fungerar, dels för tillämpning för att optimera kommunikationen för personer med afasi. Det stämmer att det är svårare att nå interbedömar-reliabilitet i studier av gester och miner, eftersom vi inte har lika etablerade analyskategorier. Detta är en utmaning och en del av arbetet går ut på att etablera t ex kodningssystem, som fångar det viktiga utan att bli för omfattande och detaljerade (så att man inte ser skogen för alla träd). Ökad användning av automatisk analys av t ex gester utvecklas också inom ”social signal processing” och kan användas.

AG Fråga 5: Vad betyder det för metodvalet att ett viktigt mål är att forskningsresultaten skall kunna tillämpas i praktisk behandling?

EA Svar på AG fråga 5: Det är inte ett nödvändigt mål för allt i forskningen, eftersom det även finns andra mål. Men det betyder att man vill komma åt information som, genom att man bättre förstår vad som händer i kommunikationen, kan vara till hjälp i utformandet av åtgärder för personer med afasi, deras anhöriga, arbetsgivare, vårdgivare och allmänheten. Man kan t ex hitta strategier för att kommunicera när man inte hittar rätt ord som är mer eller mindre framgångsrika och strategier som samtalspartnern kan använda för att underlätta kommunikationen och lära ut dessa strategier.

AG Fråga 6: Vad betyder ekologisk i kombinationen ekologisk validitet som författaren använder flera gånger?

EA Svar på AG fråga 6: Ekologisk står här för ”verklighetsnära”, dvs nära relaterad till kommunikation i vardagslivet, snarare än i en mer konstruerad artificiell testsituation. ”Studiet av levnadsbetingelser” är en tolkning av etymologin för ekologi. Uttrycket ”communication in the wild” används i engelskan för denna typ av studier. Ekologisk validitet används t ex inom psykologin om hur generaliserbara forskningsresultat är till verkliga situationer.

    KG Hammarlund

    Kommentar och frågor till Elisabeth Ahlsén

Elisabeth, det du skriver om komplexitet och mångdimensionalitet i språklig kommunikation och om vikten av att söka en fruktbar balans mellan reliabilitet och validitet. Kanske underskattar jag skillnaden mellan våra respektive forskningsfält och ser analogier som inte riktigt håller för en närmare granskning, men jag drar ändå paralleller till vad ekonomhistorikern, agrarhistorikern och medeltidsforskaren Janken Myrdal skrivit om källpluralism bland annat i Historisk tidskrift.

Som Myrdal konstaterar har svensk historievetenskaplig metoddiskussion under närmare ett sekel starkt präglats av den weibullska skolans stränga källkritik, där osäkra källor till en händelse underkänns och rensas ut till förmån för den bäst säkerställda. En sådan ansats har många förtjänster, men kan också leda till att historikern vänder sig från de områden av historien där källorna är osäkra, fragmentariska eller enbart ger indirekta belägg. För den som envisas med att studera sådana svårutforskade områden – till exempel vardagshistoria – blir en källpluralistisk ansats nödvändig. Ett av Myrdals exempel ansluter direkt till språklig kommunikation:

”Det kan vara sådant som tagits för självklart i samtiden och därför givit få avtryck i källorna, exempelvis handrörelser som använts för att komplettera muntlig framställning.”

Som Myrdal konstaterar har det ’metodpaket’ han beskriver i sin artikel, byggt av källpluralism, indiciemetod (användande av indirekta belägg) och de sällsynta beläggens krav, ett utmanande karakteristikum: osäkra konklusioner. Har forskaren rätt att över huvud taget uttala sig, om hens undersökning bara ger ett fåtal svårtolkade belägg för en företeelse?

”Dialektiken ligger i att både acceptera det ständigt flytande, och samtidigt se den ständiga strävan efter det fasta”, skriver Myrdal. Han förordar således ett accepterande (inom rimliga gränser) av osäkerheten. Hit hör accepterandet av att påståenden om vad som är sant blir betydligt färre än påståenden om vad som är sannolikt. En tydlig redovisning av källorna, deras antal och (o-)säkerhet ger en grund för att bedöma graden av sannolikhet. Att komplettera metodpaketet med ytterligare en metodisk ansats, att undersöka näraliggande företeelser i syfte att skapa en helhetsbild kring ett tema kan också resultera i att helheten, trots de enskilda delarnas osäkerhet, framstår som sannolik.

Jag vet inte om du har tid att läsa igenom Myrdals artikel, men om så skulle vara fallet skulle jag gärna ta del av dina reaktioner. Blir de igenkännande, eller är jag helt fel ute när jag ser paralleller mellan ditt kapitel och hans artikel? Ser du alternativa vägar att, genom fruktbara metodval, hantera sällsynta och svårtolkade belägg och osäkra konklusioner – vägar som skulle kunna brukas också av forskare inom andra fält än ditt eget? Vänligen KG

Referenser:

Myrdal, Janken: ’Källpluralismen och dess inkluderande metodpaket’, Historisk tidskrift vol. 127 nr 3 sid 495-504.Internet: http://www.historisktidskrift.se/fulltext/2007-3/pdf/HT_2007_3_495-504_myrdal.pdf

    Kommentarer och svar från Elisabeth Ahlsén (EA) till KG Hammarlund (KGH)

KGH Kommentar och fråga 1: Jag vet inte om du har tid att läsa igenom Myrdals artikel, men om så skulle vara fallet skulle jag gärna ta del av dina reaktioner. Blir de igenkännande, eller är jag helt fel ute när jag ser paralleller mellan ditt kapitel och hans artikel?

EA Svar på KGH kommentar och fråga 1: Myrdals artikel var mycket välskriven och klar och en bra introduktion för en icke-historiker. Jag kan se klara paralleller till de ställningstaganden som finns bakom mina metodval och det som Myrdal skriver om ”källpluralism” och ”inkluderande metodpaket”, på ett mer övergripande plan, även om neurolingvistik och historia är vitt skilda områden.

Paralleller kan vara att ta en bred approach för att få med alla möjligtvis relevanta faktorer i forskningsprocessen och att använda flera relevanta ”källor till information”. Detta då i motsats till att välja en mer avgränsad/begränsad och specifik metod eller källa till information. Att utföra ett detektivarbete för att få ny och tentativ, ibland svårfångad information att sedan gå vidare med är en annan likhet. En tredje likhet är användandet av ”sällsynta fall”, som jag inte skrivit så mycket om, men där noggranna fallstudier av enskilda fall med sällsynta skador eller symtom är en viktig del i att söka ökad förståelse. Även strävande efter en helhetsbild genom det breda sökandet – dvs att leta efter nyckeln i ett större och även lite dunklare område än ”under lyktan”, givet en osäkerhet om var den kan finnas verkar vara liknande. Rent vetenskapssociologiskt är en likhet också att inte välja den mest vedertagna metoden även om man därmed väljer en något ”svårare” väg i strävan efter ökad validitet.

KGH Kommentar och fråga 2: Ser du alternativa vägar att, genom fruktbara metodval, hantera sällsynta och svårtolkade belägg och osäkra konklusioner – vägar som skulle kunna brukas också av forskare inom andra fält än ditt eget?

EA Svar på KGH kommentar och fråga 2: Det är vanligt med osäkra konklusioner i forskning om kognitiva funktioner och hjärnans struktur och funktion, eftersom det är ett område där vi är långt ifrån att förstå vad som egentligen händer, även om vi studerar många saker med många metoder. Kombinationerna av skador och kommunikationsstörningar är mycket varierande och nya, intressanta fall dyker ständigt upp. Det finns en ständig debatt mellan förespråkare för användandet av stora grupper och kontroller, vilket man kan göra med normalpersoner och experiment med t ex aktivitetsmätningar, och förespråkare för ingående och breda fallstudier och man har i viss mån försökt kombinera dessa, till exempel i s k ”group-case studies”, men i afasiologi kan man aldrig få ihop stora homogena grupper utan måste försöka använda ”jämförbara” metoder på liknande fall och mindre grupper och pussla ihop det hela. Att ha en ”metastruktur” av något slag, där man använder tillräckligt lika eller olika men kompletterande metoder är väl vad man kan göra och det kräver egentligen att man har en grundläggande enighet om hur detta kan göras och varför det är motiverat. De resultat man får fram måste ju bli kompatibla, om än kanske efter en del diskussion. (Det finns försök utifrån ett EU-finansierat internationellt nätverk att göra detta för afasiologi, men det är mycket svårt att få ihop olika approacher, de löper mer parallellt än integrerat, men kanske ändå kan komplettera varandra i viss mån.) Troligen är detta svårt men önskvärt även inom ett antal andra forskningsfält.

10.6 Ulf Persson

    Kommentar och frågor till Elisabeth Ahlsén

Din forskning tycks utgöra ett exempel på det Kartesiska dilemmat. Å ena sidan har vi den så kallade mjuka och torra forskningen som bygger på observationer och konversationer av afasipatienter och som har som syfte att utveckla strategier för att mildra symptomen. å andra sidan den hårda och väta neurologiska forskningen. Att hjärnan är grunden för allt tänkande och all kognition behöver vi inte betvivla, men rent praktiskt hur får man den torra och den våta forskningen att samverka? Eller rör det sig i praktiken om helt skilda fält, och den samverkan man kan åstadkomma är ur den torra synpunkten ganska banal? ------------

Vad som konfronterar forskaren i detta fall är det klassiska Kartesiska dilemmat. Å ena sidan har vi en andlig verklighet, må vara det egna medvetandet eller det hypotetiska andras; å andra sidan en materiell hjärna. Det första leder till en 'top-down' ansats, det andra till en 'bottom-up'. Det första är betydligt mer utforskat än det senare och det råder en fundamental obalans. Den naturliga frågan är om det är överhuvudtaget möjligt att göra en meningsfull koppling mellan de två, speciellt om ambitionen är terapeutisk?

Beskrivning av manifestationer av hjärnskador är ett ytterst fascinerande ämne och Oliver Sacks nådde en stor publik med sina berättelser. Han var givetvis inte en pionjär han hänvisar ständigt till sin föregångare den ryske Luria. Denna vetenskap är så gott som uteslutande beskrivande och som följd därav kan man med stor urskillning diagnosticera olika hjärnskador men mycket sällan, kanske aldrig behandla dem. Vi har med andra ord en rikedom på olika fall men ingen underliggande teori.

När det gäller språk föreligger det däremot en lång, framför allt filosofisk tradition, att förklara hur det mänskliga språket faktiskt fungerar. Vi har allt ifrån lingvister som samlar på olika språk och pekar på historiska förlopp till rena filosofer som Austen i Oxford. Det är i denna tradition man skall placera Chomsky och hans teorier om en universell grammatik som dels skall gå mycket djupare än vad lingvister och språkfilosofer har mäktat och framför allt att språket skall vara 'hård-virat' i hjärnan. Chomsky är framförallt en intellektuell debattör men när det gäller hans ansatser till en universell grammatik är jag långt ifrån imponerad (man undrar om Chomsky har bekantat sig med något språk förutom engelskan). Och framför allt han har ingenting, och ingen annan heller, att komma med när det gäller den neurologiska förankringen i denna hypotetiska djupgrammatiken (som jag f.ö. måste tillstå är ganska fascinerande). Hur långt har man kommit i att relatera mänskliga språk till funktioner i hjärnan, speciellt kan man peka på en geografisk lokalisering, d.v.s. ett språkcentrum; eller består språket av så många olika komponenter på olika ställen i hjärnan. (Det är ju populärt och förförande att tala om de olika funktionerna av de olika hjärnhalvorna, men är detta inte lika på modet numera?).

Demens kan ta sig olika uttryck beroende på vilka delar av hjärnan som är skadade, och detta är en fråga om tillfälligheter, och kan inte förutsägas baserat på en persons levnadshistoria. Kan afasi vara helt isolerad och inte innefattas av någon annan form av demens? I beskrivningen av afasi betonas oförmågan att hitta ord, men det har vi ju alla lite till mans (St. Augustin beskriver det ju målande), är detta att betrakta som en mild afasi, eller bara en tillfällig fläck på våra kognitiva förmågor? Innebär även afasi en oförmåga att inte bara komma ihåg ord utan att även kombinera dem? Kan det föreligga en skillnad mellan ett aktivt ordförråd och ett passivt? Kan det föreligga svårigheter med att språkligt forma ord med talorganen (som kan vara helt intakta) men inga problem med att skriva? Det nämns att patienten O. hade svårigheter även med att läsa, hur är det med att förstå tal?  Kan man kommunicera med en afatiker och om inte hur kan man utröna hur dess tankeförmåga är påverkad, blir tänkandet tyst och försvinner den inre monologen? Som ett kuriosum har jag hört att afatikers förmåga att svära är inte alls påverkad, så uppenbarligen är en svordom inte ett språkligt uttryck utan talorganen råkar bara tas i bruk för något som lika gärna skulle ha kunnat uttryckas med knytnäven.

Omvänt kan afasi användas för att undersöka språkets natur djupare? Jag tänker speciellt om det inte är fråga enbart om att inte kunna komma ihåg en vokabulär, ett språk är mer än vokabulär och grammatik. Tenderar afasi att variera stort eller kan man säga som med graviditet att antingen har man det eller inte? Jag antar att behandlingen av afasi sker på ren verbal nivå genom olika övningar i ett mer eller mindre fåfängt försök att utnyttja hjärnans plasticitet och det finns ingen möjlighet på nuvarande stadium att gå direkt in i hjärnan och 'peta'. Hur vet man då att de olika behandlingsmetoderna är effektiva, det rör sig ju därmed om en fokuserad form av pedagogik.

Och slutligen kan man se på hjärnan om någon lider av afasi, jag menar inte att såga upp skallen och titta (det kan man ju göra vid en obduktion, vilket osökt leder till frågan om neuropatologer har undersökt detta) utan genom magnetröntgen och mätandet av elektriska impulser. Vissa anser ju att man snart kan genom sådana mätningar avgöra vad en person tänker! (Det verkar möjligt endast om personen i tanken formulerar i ord). Om afasi har en relativt stabil diagnos kan det betyda att det kan härledas till en mycket specifik lokation i hjärnan och korresponderar till en mycket central aspekt av den språkliga förmågan förutan vilket den språkliga kompetensen kollapsar? Vad skulle detta ha för konsekvenser för terapin? Att den är obehandlingsbar? Så gott som alla barn lär sig ett språk, vilket betyder att språkförmågan liksom muskelkoordinering och sådant är mycket robust i människosläktet. Förekommer medfödd afasi?

    Kommentarer och svar från Elisabeth Ahlsén (EA) till Ulf Persson (UP)

UP Kommentar och fråga 1: Din forskning tycks utgöra ett exempel på det Kartesiska (Cartesianska) dilemmat. Å ena sidan har vi den så kallade mjuka och torra forskningen som bygger på observationer och konversationer av afasipatienter och som har som syfte att utveckla strategier för att mildra symptomen. å andra sidan den hårda och våta neurologiska forskningen.

EA Svar på UP kommentar och fråga 1: Båda typerna av forskning kan ha båda syftena. Det finns också många olika typer av forskning inom neurovetenskap och beteendevetenskap som används.

UP Kommentar och fråga 2: Att hjärnan är grunden för allt tänkande och all kognition behöver vi inte betvivla, men rent praktiskt hur får man den torra och den våta forskningen att samverka? Eller rör det sig i praktiken om helt skilda fält, och den samverkan man kan åstadkomma är ur den torra synpunkten ganska banal?

EA Svar på UP kommentar och fråga 2: Det finns grunder för att betvivla att enbart just hjärnan är grunden för allt tänkande och all kognition, givet aktuell medvetandeforskning, om man inte är en renodlad materiell reduktionist (vilket jag då antar att du kanske är).

Det finns skäl att samverka. Hinder är t ex att olika mätmetoder för hjärnaktivitet i olika områden ännu inte kan fånga komplexiteten i språk och kommunikation. Utveckling sker både mot mer samverkan och helt skilt.

------------

UP Kommentar och fråga 3: Vad som konfronterar forskaren i detta fall är det klassiska Kartesiska dilemmat. Å ena sidan har vi en andlig verklighet, må vara det egna medvetandet eller det hypotetiska andras; å andra sidan en materiell hjärna. Det första leder till en 'top-down' ansats, det andra till en 'bottom-up'. Det första är betydligt mer utforskat än det senare och det råder en fundamental obalans. Den naturliga frågan är om det är överhuvudtaget möjligt att göra en meningsfull koppling mellan de två, speciellt om ambitionen är terapeutisk?

EA Svar på UP kommentar och fråga 3: Ja, det kan man fråga sig, men man får sträva efter att de två sidorna ska komplettera varandra.

UP Kommentar och fråga 4: Beskrivning av manifestationer av hjärnskador är ett ytterst fascinerande ämne och Oliver Sacks nådde en stor publik med sina berättelser. Han var givetvis inte en pionjär han hänvisar ständigt till sin föregångare den ryske Luria. Denna vetenskap är så gott som uteslutande beskrivande och som följd därav kan man med stor urskillning diagnosticera olika hjärnskador men mycket sällan, kanske aldrig behandla dem. Vi har med andra ord en rikedom på olika fall men ingen underliggande teori.

EA Svar på UP kommentar och fråga 4: Ja, det finns många spännande beskrivningar. Men det du sedan skriver om Luria stämmer inte. Lurias ramverk är en av de mer sammanhängande och genomtänkta teorierna på området och har mycket klara konsekvenser för behandling, som han explicit beskriver i form av väldefinierade behandlingsstrategier och behandlingsprogram för olika typer av störningar och hjärnskador utifrån teorin om dynamiska funktionella system, där störningarna förklaras. Han har haft mycket stort inflytande på förståelse och behandling av afasi, även i Sverige.

UP Kommentar och fråga 5: När det gäller språk föreligger det däremot en lång, framför allt filosofisk tradition, att förklara hur det mänskliga språket faktiskt fungerar. Vi har allt ifrån lingvister som samlar på olika språk och pekar på historiska förlopp till rena filosofer som Austin i Oxford. Det är i denna tradition man skall placera Chomsky och hans teorier om en universell grammatik som dels skall gå mycket djupare än vad lingvister och språkfilosofer har mäktat och framför allt att språket skall vara 'hård-virat' i hjärnan. Chomsky är framförallt en intellektuell debattör men när det gäller hans ansatser till en universell grammatik är jag långt ifrån imponerad (man undrar om Chomsky har bekantat sig med något språk förutom engelskan). Och framför allt han har ingenting, och ingen annan heller, att komma med när det gäller den neurologiska förankringen i denna hypotetiska djupgrammatiken (som jag f.ö. måste tillstå är ganska fascinerande).

EA Svar på UP kommentar och fråga 5: Denna kommentar skulle kunna leda till ett mycket långt resonemang. Mycket kort kan man säga att Chomskys teorier om universell grammatik påverkat de flesta typerna av lingvistik, så även neurolingvistik, där de forskare som velat använda hans teorier utformat olika test och mätmetoder för att framför allt beskriva och förklara s k agrammatism, dvs en ganska specifik störning av grammatiken. Detta har dock inte fungerat på något särskilt övertygande sätt och Chomskyanismen har aldrig varit dominerande inom neurolingvistik, där det finns många andra intressanta språkliga symtom, som den inte heller fångar.

UP Kommentar och fråga 6: Hur långt har man kommit i att relatera mänskliga språk till funktioner i hjärnan, speciellt kan man peka på en geografisk lokalisering, d.v.s. ett språkcentrum; eller består språket av så många olika komponenter på olika ställen i hjärnan. (Det är ju populärt och förförande att tala om de olika funktionerna av de olika hjärnhalvorna, men är detta inte lika på modet numera?).

EA Svar på UP kommentar och fråga 6: Här skulle svaret kunna bli ännu längre och omfatta mycket av neurolingvistik och afasiologi. Försök att lokalisera specifika språkfunktioner inleddes med Brocas och Wernickes fynd av förmodade kortikala centra för talproduktion respektive talförståelse i vänster hjärnhalvas frontal- och temporallober. Ett sökande efter specifika centra och förbindelser mellan dem har konkurrerat med mer holistiska och evolutionsbaserade perspektiv på äldre och nyare delar av hjärnan. Alexander Lurias teorier om dynamiska funktionella system var ett mer sofistikerat ramverk med delfunktioner i system, som kunde organiseras på olika sätt, t ex för att kompensera för en specifik hjärnskada. (Se t ex Lurias bok Higher Cortical Functions in Man från 1966.)

Med förbättrade hjärnscanningsmetoder har identifierandet av områden och dynamiska processer (t ex med fMRI, PET och EEG) nått relativt långt på senare år. Man finner dock att många områden i hjärnan samverkar dynamiskt och komplext och ju mer man kan mäta, desto mer komplexitet finner man, när det gäller högre kognitiva funktioner. När det gäller funktioner hos höger och vänster hjärnhalva har det varit populärt att tala om höger som mer holistisk och vänster som mer analytisk. Även om det kan ligga något i detta och det fortfarande används populärt, är det mer komplext än så och båda hjärnhalvorna, såväl inre som ytliga/kortikala delar samverkar i allmänhet för de flesta funktioner.

UP Kommentar och fråga 7: Demens kan ta sig olika uttryck beroende på vilka delar av hjärnan som är skadade, och detta är en fråga om tillfälligheter, och kan inte förutsägas baserat på en persons levnadshistoria. Kan afasi vara helt isolerad och inte innefattas av någon annan form av demens?

EA Svar på UP kommentar och fråga 7: Ja, afasi är definitionsmässigt en förvärvad språkstörning orsakad av en (vanligen fokal) hjärnskada, som infarkt (stroke), emboli, blödning, trauma eller tumör. Det är alltså inte samma sak som demens utan störningen är mer begränsad till språkfunktioner, även om det kan vara svårt att dra en gräns mellan vad som är språkfunktioner och andra kognitiva funktioner.

UP Kommentar och fråga 8: I beskrivningen av afasi betonas oförmågan att hitta ord, men det har vi ju alla lite till mans (St. Augustinus beskriver det ju målande), är detta att betrakta som en mild afasi, eller bara en tillfällig fläck på våra kognitiva förmågor? Innebär även afasi en oförmåga att inte bara komma ihåg ord utan att även kombinera dem? Kan det föreligga en skillnad mellan ett aktivt ordförråd och ett passivt? Kan det föreligga svårigheter med att språkligt forma ord med talorganen (som kan vara helt intakta) men inga problem med att skriva? Det nämns att patienten O. hade svårigheter även med att läsa, hur är det med att förstå tal?  

EA Svar på UP kommentar och fråga 8: När vi inte hittar ord är det inte definitionsmässigt afasi om vi inte har en förvärvad hjärnskada. Resten av frågorna ovan kan besvaras med ja. Det finns alla möjliga kombinationer av störningar av produktion och förståelse av tal och skrift och ibland är bara en funktion störd. (För mer information, se Ahlsén 2006, Introduction to Neurolinguistics.)

UP Kommentar och fråga 9: Kan man kommunicera med en afatiker och om inte hur kan man utröna hur dess tankeförmåga är påverkad, blir tänkandet tyst och försvinner den inre monologen?

EA Svar på UP kommentar och fråga 9: Det är lite olika beroende på symtombilden, men i allmänhet kan man kommunicera med afatiker, även om de har ganska betydande språkstörningar. Det finns en hel del icke-verbala test som man kan göra och man kan använda de funktioner som finns kvar – de flesta (men inte alla) har en ganska god ”social kommunikationsförmåga”, utifrån de förutsättningar de har i övrigt. Tänkandet är ofta inte så mycket påverkat. Detta kan man läsa om i tillfrisknade afatikers berättelser om hur det är att ha afasi. Sammanfattningsvis är det för många som att plötsligt vakna upp i ett land där alla andra talar ett obegripligt språk och inte förstår vad man säger.

UP Kommentar och fråga 10: Som ett kuriosum har jag hört att afatikers förmåga att svära är inte alls påverkad, så uppenbarligen är en svordom inte ett språkligt uttryck utan talorganen råkar bara tas i bruk för något som lika gärna skulle ha kunnat uttryckas med knytnäven.

EA Svar på UP kommentar och fråga 10: Afasi är sällan allt eller intet utan vissa funktioner finns kvar. Vad man vill räkna som språkligt är en definitions- och avgränsningsfråga. Relativt ofta beror afasi mest på en kortikal skada, ofta huvudsakligen i vänster hjärnhalva. Då undertrycks inte mer automatiserade och känsloberoende yttringar, t ex svordomar. Man kan även utnyttja sång och ramsor för att få igång tal hos personer med grav afasi.

UP Kommentar och fråga 11: Omvänt kan afasi användas för att undersöka språkets natur djupare? Jag tänker speciellt om det inte är fråga enbart om att inte kunna komma ihåg en vokabulär, ett språk är mer än vokabulär och grammatik. Tenderar afasi att variera stort eller kan man säga som med graviditet att antingen har man det eller inte? Jag antar att behandlingen av afasi sker på ren verbal nivå genom olika övningar i ett mer eller mindre fåfängt försök att utnyttja hjärnans plasticitet och det finns ingen möjlighet på nuvarande stadium att gå direkt in i hjärnan och 'peta'. Hur vet man då att de olika behandlingsmetoderna är effektiva, det rör sig ju därmed om en fokuserad form av pedagogik.

EA Svar på UP kommentar och fråga 11: Ja, afasi varierar en hel del, men man kan i allmänhet klart säga om man har det eller inte, utifrån att det ska vara en förvärvad språkstörning till följd av hjärnskada. Man har alltså både symtom och orsak att utgå ifrån. Behandlingar finns av många slag, träning av språkfunktioner som är störda eller av dem som inte är störda för kompensation, träning av kommunikationsstrategier och användning av kommunikationshjälpmedel, anhörigträning, coaching för kommunikation i olika situationer, det gäller inte bara verbal nivå, annat som kan ingå i ett funktionellt system eller kompensera kan användas. Man kan även påverka hjärnan med t ex mediciner och operativa ingrepp, just i dagarna har man lyckats gå in från ljumsken med en kateter och lösa upp blodproppar i hjärnan vid Sahlgrenska. Så det finns många olika angreppssätt. Effekterna utvärderas med diverse metoder, test, inspelning av kommunikation, frågeformulär etc.

UP Kommentar och fråga 12: Och slutligen kan man se på hjärnan om någon lider av afasi, jag menar inte att såga upp skallen och titta (det kan man ju göra vid en obduktion, vilket osökt leder till frågan om neuropatologer har undersökt detta) utan genom magnetröntgen och mätandet av elektriska impulser. Vissa anser ju att man snart kan genom sådana mätningar avgöra vad en person tänker! (Det verkar möjligt endast om personen i tanken formulerar i ord).

EA Svar på UP kommentar och fråga 12: Ja, det kan man nog se ganska tydligt, även om dynamiken i komplexa system för språkfunktioner gör att det inte alltid är helt förutsägbart hur afasin yttrar sig. Man började med obduktioner – det var vad Broca och Wernicke gjorde i slutet av 1800-talet. Numera undersöker man med de typer av metoder du nämner. Förutom att kunna se vilka områden som berövats blodtillförsel och vilka andra områden som kan vara beroende av dem, kan man också följa enklare språkuppgifter dynamiskt genom att se aktivering på olika ställen i hjärnan – detta är mycket använt inom forskningen idag.

UP Kommentar och fråga 13: Om afasi har en relativt stabil diagnos kan det betyda att det kan härledas till en mycket specifik lokation i hjärnan och korresponderar till en mycket central aspekt av den språkliga förmågan förutan vilket den språkliga kompetensen kollapsar? Vad skulle detta ha för konsekvenser för terapin? Att den är obehandlingsbar?

EA Svar på UP kommentar och fråga 13: Afasi har en relativt stabil diagnos, men den är mångfacetterad, dvs språkstörningen kan se mycket olika ut och relateras till mycket olika hjärnskador, både vad gäller lokalisation och storlek på skadan. Vid en viss typ av omfattande skador kan hela språkförmågan drabbas, man får s k global afasi. Språkförmågan kan också helt avskärmas i s k isolationssyndrom, dvs man har inga vägar för att kommunicera, men kan tänka som förut i språk. Vid global afasi är målet för terapi att etablera någon form av kommunikation, t ex kan man använda bilder och försöka få ”ja”- och ”nej”-svar och använda pekning. Det är dock inte helt lätt. Vid isolationssyndrom gäller det också att hitta kommunikationssätt- t ex kan man i boken ”Fjärilen i glaskupan” (Bauby, 2008) läsa om hur en bok skrevs med hjälp av blinkningar. Ofta utvecklas afasi spontant så att det sker en viss förbättring och det gäller då att sätta in rätt hjälp vid rätt tillfälle.

UP Kommentar och fråga 14: Så gott som alla barn lär sig ett språk, vilket betyder att språkförmågan liksom muskelkoordinering och sådant är mycket robust i människosläktet. Förekommer medfödd afasi?

EA Svar på UP kommentar och fråga 14: Definitionsmässigt används (i Sverige) afasi bara för förvärvad språkstörning, alltså att man förlorar språkförmåga som man haft. Det finns liknande störningar som man t ex kan få om man får en hjärnskada vid förlossningen och/eller har en sen eller avvikande språkutveckling och man kan identifiera en hjärnskada, men de räknas inte in i diagnosen afasi.

Referenser

Ahlsén, E. (2006). Introduction to Neurolinguistics. Amsterdam: Benjamins.

Bauby, J-D (2008). Fjärilen i glaskupan. Stockholm: Bonniers.

Luria A R (1966). Higher Cortical Functions in Man. Basic Books.

     Claes Uggla

A. Kommentar och frågor till Elisabeth Ahlsén

Författarens bidrag handlar om neurolingvistik i samband med afasiologi, dvs studier av kommunikationsstörningar efter hjärnskador. Enligt hennes själv så utgörs huvudsyftena av (i) att ta reda på mer om hur språk är organiserat i hjärnan och hur olika språkfunktioner utförs. (ii) att hitta sätt att behandla/avhjälpa/mildra effekterna av afasi. Hennes favoritmetod för att uppfylla dessa syften utgörs av aktivitetsbaserad kommunikationsanalys av videoinspelade, gärna i kombination med andra metoder. Avslutningsvis betonar hon två huvudskäl för hennes val av favoritmetod: (i) att få reda på mer om komplexiteten i kommunikation, (ii) att kunna tillämpa metoden för att direkt analysera och föreslå åtgärder för personer med afasi. Men vid läsningen av hennes bidrag får jag dock känslan av att (ii) är det primära och att (i) är, det förvisso intressanta, medlet för att åstadkomma detta; speciellt då jag läser hennes avslutande exempel som illustrerar ”språkanvändning i olika situationer” i ett helhetsperspektiv som implicit betonar värdet av ekologisk validitet.

Som en utomstående allmänintresserad så har jag några kommentarer och frågor. I ett stycke avfärdar författaren test för att studera afasi för att uppnå hennes syften p.g.a. problem med ekologisk validitet. Dock, hennes avslutande exempel illustrerar hur tre olika sociala situationer inverkar på hur afasi kan ta sig olika uttryck. Det tycks mig som dessa tre situationer är en form av test, även om de är sociala snarare än individuellt neurologiska, vilket leder till frågan: Vad är ett test/experiment? I de tre fallen i exemplet så har sociala interaktioner begränsats på olika sätt för att man steg för steg skall kunna identifiera interaktioner och störningar i en patients hjärna och hur dessa kommer till uttryck språkligt, något som i alla fall påminner om fysikaliska experiment, även om avgränsningarna här inte är alls lika klara.

Jag får även intrycket av att författarens metodval gäller för här och nu (skriften ger inledningsvis lite av en känsla med syfte och mål att vara delvis tagen ifrån en forskningsansökan…), men området är långt ifrån statiskt. Neuro- och kognitionsvetenskap är discipliner som snabbt utvecklas där nya metodmöjligheter dyker upp i snabb takt, inte minst p.g.a. nya teknologier och algoritmer. För att koppla an till ovanstående stycke, detta gäller inte bara direkta studier av människors hjärnor utan även t.ex. dataanalys av filminspelningar, illustrerat av t.ex. Deb Roys Ted talk om barns språkliga utveckling från 2011. Det torde väl dessutom ha dykt upp möjligheter för att studera afasi via studier av information från sociala medier, användning av maskininlärning, artificiell intelligens och analys av stora datamängder. Det vore intressant att höra om vad författaren själv har upplevt när det gäller ändrade metodmöjligheter under hennes vetenskapliga bana och vad som kan tänkas ske.

Den neurologiska forskningens framsteg torde dessutom ständigt ge nya randvillkor för studier, exemplifierat av t.ex. Stanislas Dehaenes beskrivning av dyslexiforskning där han hävdat att kognitionsvetenskap definitivt nu kan utesluta vissa pedagogiska metoder men inte aktivt föreslå vilka man skall använda, d.v.s., enligt honom så har kognitionsvetenskapen nått ett passivt men inte aktivt normativt skede. Är detta något författaren håller med om när det gäller hennes eget forskningsområde? Lägg därtill att Dehaenes påpekar att man kan använda sig av neurologiska studier för att testa vilka pedagogiska metoder angående dyslexi som faktiskt ger goda neurologiska resultat – är inte liknande möjligt för afasibehandlingsmetoder? Visar i så fall inte detta på ett ökande behov av tvärvetenskap där olika discipliner behöver knytas allt närmare varandra? D.v.s., blir inte olika discipliner i allt högre grad när det gäller tillämpningar inom komplexa fenomen mer än bara komplement till varandra?

En annan fråga som inte diskuterades är möjligheten till longitudinella studier, vilkas resultat i hög grad torde bero hjärnans plasticitetsegenskaper och därmed på patienters ålder. Är detta bara något som råkat förbises eller är det en medveten avgränsning från författarens sida?

Slutligen, t.o.m. inom de fysikaliska vetenskaperna så är det närmast nödvändigt med kvalitativt olika experiment/observationer för att undvika systematiska fel, så detta torde även gälla för andra discipliner, inkluderande neurolingvistik (reliabilitet och validitet är begrepp som reflekterar studieområdens komplexitet och avgränsningssvårigheter; inte desto mindre torde begreppet systematiska fel vara något som alla områden borde vara bekymrade över). Vilken metod eller uppsättning/typ av metoder skulle enligt författaren komplettera hennes favoritmetod bäst för att undvika att den ger systematiska fel?

B. Kommentarer och svar från Elisabeth Ahlsén (EA) till Claes Uggla (CU)

CU Kommentar och fråga 1: Författarens bidrag handlar om neurolingvistik i samband med afasiologi, dvs studier av kommunikationsstörningar efter hjärnskador. Enligt hennes själv så utgörs huvudsyftena av (i) att ta reda på mer om hur språk är organiserat i hjärnan och hur olika språkfunktioner utförs. (ii) att hitta sätt att behandla/avhjälpa/mildra effekterna av afasi. Hennes favoritmetod för att uppfylla dessa syften utgörs av aktivitetsbaserad kommunikationsanalys av videoinspelade, gärna i kombination med andra metoder. Avslutningsvis betonar hon två huvudskäl för hennes val av favoritmetod: (i) att få reda på mer om komplexiteten i kommunikation, (ii) att kunna tillämpa metoden för att direkt analysera och föreslå åtgärder för personer med afasi. Men vid läsningen av hennes bidrag får jag dock känslan av att (ii) är det primära och att (i) är, det förvisso intressanta, medlet för att åstadkomma detta; speciellt då jag läser hennes avslutande exempel som illustrerar ”språkanvändning i olika situationer” i ett helhetsperspektiv som implicit betonar värdet av ekologisk validitet.

EA Svar på CU kommentar och fråga 1: De två syftena är inte rangordnade – båda är egentligen lika viktiga, eftersom de också hör oupplösligt ihop.

CU Kommentar och fråga 2: Som en utomstående allmänintresserad så har jag några kommentarer och frågor. I ett stycke avfärdar författaren test för att studera afasi för att uppnå hennes syften p.g.a. problem med ekologisk validitet. Dock, hennes avslutande exempel illustrerar hur tre olika sociala situationer inverkar på hur afasi kan ta sig olika uttryck. Det tycks mig som dessa tre situationer är en form av test, även om de är sociala snarare än individuellt neurologiska, vilket leder till frågan: Vad är ett test/experiment? I de tre fallen i exemplet så har sociala interaktioner begränsats på olika sätt för att man steg för steg skall kunna identifiera interaktioner och störningar i en patients hjärna och hur dessa kommer till uttryck språkligt, något som i alla fall påminner om fysikaliska experiment, även om avgränsningarna här inte är alls lika klara.

EA Svar på CU kommentar och fråga 2: Detta är en valid synpunkt. I själva verket finns det en ”gradskala” mellan mer eller mindre ekologiskt valida situationer och sätt att analysera dem. Eftersom alla situationer i princip är nya är frågan om hur mycket man kan generalisera från en situation till en annan viktig. Det som jag inte valt som favoritmetod här, men som jag inte avfärdar utan snarare ser som ett komplement, är standardiserade test och experimentsituationer, där den information man får visserligen är i viss mening välkontrollerad, men ofta av begränsat värde för generalisering till mer vardagsnära kommunikationssituationer. Strävan är att hitta situationer där möjligheter och begränsningar i kommunikationsförmåga i dagligt liv visar sig tydligare (vanligen situationer med större komplexitet), men självfallet kan detta också räknas som en form av test eller experiment, även om dessa termer inom studiet av afasiologi och andra kommunikationsstörningar vanligen används mer snävt.

CU Kommentar och fråga 3: Jag får även intrycket av att författarens metodval gäller för här och nu (skriften ger inledningsvis lite av en känsla med syfte och mål att vara delvis tagen ifrån en forskningsansökan…), men området är långt ifrån statiskt. Neuro- och kognitionsvetenskap är discipliner som snabbt utvecklas där nya metodmöjligheter dyker upp i snabb takt, inte minst p.g.a. nya teknologier och algoritmer. För att koppla an till ovanstående stycke, detta gäller inte bara direkta studier av människors hjärnor utan även t.ex. dataanalys av filminspelningar, illustrerat av t.ex. Deb Roys Ted talk om barns språkliga utveckling från 2011. Det torde väl dessutom ha dykt upp möjligheter för att studera afasi via studier av information från sociala medier, användning av maskininlärning, artificiell intelligens och analys av stora datamängder. Det vore intressant att höra om vad författaren själv har upplevt när det gäller ändrade metodmöjligheter under hennes vetenskapliga bana och vad som kan tänkas ske.

EA Svar på CU kommentar och fråga 3: Under lång tids forskning inom området har jag upplevt flera typer av ”revolutioner” i metoder för mätning och ”avbildning” av hjärnfunktioner, såväl statiskt som dynamiskt, med ökande upplösning i tid och i rum. Det skulle föra för långt att gå in på detta mer specifikt här, men väldigt mycket har utvecklats. Det har även utvecklats nya och intressanta metoder för analys av kommunikation, inom t ex social signal processing, analys av korpusdata och simulering av kommunikation. Jag har arbetat med projekt som använt mycket av detta och kan å ena sidan säga att det är många möjligheter som tillkommit, å andra sidan att mycket av det nyutvecklade ännu inte är tillräckligt avancerat för att studera just de fenomen jag är mest intresserad av. När det gäller afasi-data finns det numera en hel del databaser, men det är svårt att använda metoder för analys av stora datamängder, eftersom det finns en stor heterogenitet i materialet och det inte finns så mycket som kan slås ihop rakt av i den typen av analyser. När det gäller mätning av hjärnaktivitet t ex vid kommunikation, liksom social signal processing, är det också väldigt svårt att använda de flesta av metoderna på flera kommunicerande personer samtidigt för att studera interaktion och att t ex registrera spatial och temporal aktivitet med bra upplösning samtidigt i en persons hjärna. Vissa mätmetoder går att använda för vissa syften, men de är mer begränsade och relaterade till strikta och mycket begränsade experiment än till studier av kommunikation mellan två personer t ex i ett vanligt informellt samtal. För neurolingvistik i allmänhet har metoderna möjliggjort experimentella studier av ”normalpersoner” i större skala, vilket varit mycket givande, medan de specifikt för studier av afasi också spelat en viktig roll, men vidare utveckling säkert kommer att leda till mer intressanta möjligheter i relation till denna artikels huvudinnehåll.

CU Kommentar och fråga 4: Den neurologiska forskningens framsteg torde dessutom ständigt ge nya randvillkor för studier, exemplifierat av t.ex. Stanislas Dehaenes beskrivning av dyslexiforskning där han hävdat att kognitionsvetenskap definitivt nu kan utesluta vissa pedagogiska metoder men inte aktivt föreslå vilka man skall använda, d.v.s., enligt honom så har kognitionsvetenskapen nått ett passivt men inte aktivt normativt skede. Är detta något författaren håller med om när det gäller hennes eget forskningsområde? Lägg därtill att Dehaenes påpekar att man kan använda sig av neurologiska studier för att testa vilka pedagogiska metoder angående dyslexi som faktiskt ger goda neurologiska resultat – är inte liknande möjligt för afasibehandlingsmetoder? Visar i så fall inte detta på ett ökande behov av tvärvetenskap där olika discipliner behöver knytas allt närmare varandra? D.v.s., blir inte olika discipliner i allt högre grad när det gäller tillämpningar inom komplexa fenomen mer än bara komplement till varandra?

EA Svar på CU kommentar och fråga 4: Jo, området är i hög grad interdisciplinärt och innebär vanligen samarbete över ämnesgränser. Ungefär samma kan sägas om afasiområdet som om dyslexiområdet, även om åsikterna om vad som kan uteslutas respektive rekommenderas och på exakt vilka grunder nog fortfarande går isär inom båda områdena mellan olika författare. Neurolingvistik, kommunikationsvetenskap, kognitionsvetenskap, psykologi, pedagogik och andra neurovetenskaper inom medicin är några av de discipliner som ofta samverkar.

CU Kommentar och fråga 5: En annan fråga som inte diskuterades är möjligheten till longitudinella studier, vilkas resultat i hög grad torde bero hjärnans plasticitetsegenskaper och därmed på patienters ålder. Är detta bara något som råkat förbises eller är det en medveten avgränsning från författarens sida?

EA Svar på CU kommentar och fråga 5: Det är en medveten avgränsning. Artikeln är avgränsad till en viss metod och det finns många andra. Longitudinella studier kan göras med den presenterade metoden eller med andra och på normal utveckling av kommunikation hos individer eller på personer som fått afasi och som sedan får rehabiliterande åtgärder av olika slag – jag har gjort en del sådana studier, men tar inte upp dem specifikt här.

CU Kommentar och fråga 6: Slutligen, t.o.m. inom de fysikaliska vetenskaperna så är det närmast nödvändigt med kvalitativt olika experiment/observationer för att undvika systematiska fel, så detta torde även gälla för andra discipliner, inkluderande neurolingvistik (reliabilitet och validitet är begrepp som reflekterar studieområdens komplexitet och avgränsningssvårigheter; inte desto mindre torde begreppet systematiska fel vara något som alla områden borde vara bekymrade över). Vilken metod eller uppsättning/typ av metoder skulle enligt författaren komplettera hennes favoritmetod bäst för att undvika att den ger systematiska fel?

EA Svar på CU kommentar och fråga 6: Detta är en relevant fråga som man kan diskutera, bl a utifrån vad man vill komma åt med sina studier mer specifikt. Det är viktigt att kombinera flera källor och metoder, vilket man faktiskt kan göra inom ramverket för aktivitetsbaserad kommunikationsanalys, det är en av fördelarna med metoden, eftersom den är just ett ramverk där olika typer av information kan införas och kombineras. Det är vanligt att ha olika typer av kliniska data, t ex mätningar av hjärnaktivitet eller skadans omfattning, diverse andra neurologiska, psykologiska och lingvistiska testdata, test av motorik, perception etc. som ingående bakgrundsdata. Man kan också göra mer specifika test av olika förmågor som komplement och för att bekräfta eller förkasta hypoteser om skada och funktionsnedsättning/kommunikationsförmåga. Sedan är det viktigt att inte bara utgå från en viss kommunikationssituation utan ha flera situationer att jämföra i själva analysen, liksom att mer än en bedömare används i analysen.

    Peter Währborg

    Kommentar och frågor till Elisabeth Ahlsén

Bästa Elisabeth, Tack för ett intressant bidrag i ett ämne som jag själv varit verksam inom under flera år, dvs afasiologi.

Min första reflektion handlar om det faktum att just afasi måste anses vara en heterogen problematik i det att den bakomliggande hjärnskadans lokalisation spelar stor roll för kommunikationshandikappets art och grad. Min fråga är då, kan man bedriva kommunikationsanalys utan att ta hänsyn till kommunikationshandikappets neurologiska karaktär?

I så fall hur påverkas kommunikationsanalysen av att den studerade antingen har dominerande svårigheter i att uttrycka sig (som vid Brocas afasi) eller att förstå det talade språket (som vid Wernickes afasi?

Kan kommunikationsanalys användas för jämförelser mellan och/eller inom de kategorier av kommunikationsstörningar som förekommer (olika typer av afasi, demens osv.)?

Min nästa fråga gäller med vilken slags metod kommunikationsanalysen genomförs? Det torde röra sig om en kvalitativ ansats som ju som regel influeras av undersökarens förförståelse av det studerade problemet liksom någon form av tolkning. Kan då ”vem som helst” genomföra en sådan analys?

I tabellen om påverkande bakgrundsfaktorer finns inget om den studerades premorbida kommunikationsförmåga. Torde inte denna spela en betydande roll för den som drabbats av t.ex. en slags afasi.

Jag sympatiserar med din uppfattning om att kombinera olika metoder. Trots alla avbildningstekniker kan man inte avbilda en tanke eller en känsla. Tror du att kognitiva psykologiska metoder kan tillföra ytterligare kunskap om kommunikationens komplexitet där, som du beskriver, knepiga begrepp som livskvalitet, affektivt/emotionellt status osv. spelar en betydelsefull roll för kommunikationsförmågan?

    Kommentarer och svar från Elisabeth Ahlsén (EA) till Peter Währborg (PW)

PW Kommentar och fråga 1: Min första reflektion handlar om det faktum att just afasi måste anses vara en heterogen problematik i det att den bakomliggande hjärnskadans lokalisation spelar stor roll för kommunikationshandikappets art och grad. Min fråga är då, kan man bedriva kommunikationsanalys utan att ta hänsyn till kommunikationshandikappets neurologiska karaktär?

EA Svar på PW kommentar och fråga 1: Skadans lokalisation tillhör de individuella bakgrundsfaktorerna och man bör ha med så mycket som möjligt av sådan information. AKA är ett ramverk och man kan stoppa in mycket information som är relevant, vilket är önskvärt. En viktig del av AKA är att relatera det kommunikativa beteendet till de olika bakgrundsfaktorerna, för att bättre förstå helhetsbilden.

PW Kommentar och fråga 2: I så fall hur påverkas kommunikationsanalysen av att den studerade antingen har dominerande svårigheter i att uttrycka sig (som vid Brocas afasi) eller att förstå det talade språket (som vid Wernickes afasi?

EA Svar på PW kommentar och fråga 2: Analysen påverkas inte till sin art, man ser på samma saker, men det man finner skiljer sig förvisso en hel del, vilket går in i beskrivningen. Det som är viktigt är att man får med många faktorer, förutom skadelokalisationen, t ex kommunikativ ”coping” i interaktion och möjlig inverkan från t ex utbildning och yrkesroll mm. Den kommunikativa interaktionen, som man ser mycket på, kommer att skilja sig och såväl personen med afasi som samtalspartnern behöver olika strategier, antingen spontant förvärvade eller genom ”coachning” anpassad till den specifika personen med afasi. Om man använder analysen för terapeutiskt syfte, blir det ganska olika strategier, men t ex strategier för ordfinnande och användande av vissa stödjande hjälpmedel, är vanligen relevanta i båda fallen. Även inom grupperna med Wernickes respektive Brocas afasi finns det stora individuella skillnader.

PW Kommentar och fråga 3: Kan kommunikationsanalys användas för jämförelser mellan och/eller inom de kategorier av kommunikationsstörningar som förekommer (olika typer av afasi, demens osv.)?

EA Svar på PW kommentar och fråga 3: Ja, det kan den. Man kan, beroende på hur man tillämpar metoden och vad man stoppar in i ramverket, få mer eller mindre detaljerad information, som kan bidra till en mycket utökad helhetsbild, jämfört med de vanligare testresultaten. Sedan är gränsdragningarna mellan kategorierna av kommunikationsstörningar delvis problematiska, eftersom det finns mycket variation.

PW Kommentarer och frågor 4: Min nästa fråga gäller med vilken slags metod kommunikationsanalysen genomförs? Det torde röra sig om en kvalitativ ansats som ju som regel influeras av undersökarens förförståelse av det studerade problemet liksom någon form av tolkning. Kan då ”vem som helst” genomföra en sådan analys?

EA Svar på PW kommentar och fråga 4: Kommunikationsanalys kan i sig ses som en metod eller som ett ramverk för analys med olika metoder. Det finns, som egentligen i de flesta metoder, såväl kvalitativa som kvantitativa aspekter (men att göra uppdelningen kvalitativ-kvantitativ är ganska missledande). T ex kan man använda såväl observationsscheman som automatisk analys av vissa beteenden och kvantifiera, om man vill. ”Vem som helst” kan inte genomföra en kommunikationsanalys, man måste veta vad de olika bakgrundsfaktorerna och beteendeaspekterna kan innehålla och hur man analyserar dem. Att systematiskt länka bakgrundsfaktorer till beteenden kan vara ganska krävande. Men man kan lära sig att använda olika begränsade delar, t ex som anhörig eller vårdgivare. Det är i vanliga fall t ex en logoped som i så fall handleder. Ett vanligt tillvägagångssätt är att man spelar in ett samtal på video och sedan tar ut aspekter av det och diskuterar kommunikationsstrategier som kan övas in. Utvärdering kan göras genom analys av en ny, rimligt jämförbar, video. Medvetandegörande av olika kritiska aspekter av kommunikationen hos personen med afasi, anhöriga och vårdgivare ingår på det sättet.

PW Kommentar och fråga 5: I tabellen om påverkande bakgrundsfaktorer finns inget om den studerades premorbida kommunikationsförmåga. Torde inte denna spela en betydande roll för den som drabbats av t.ex. en slags afasi.

EA Svar på PW kommentar och fråga 5: Jo, den ingår i individuella påverkande bakgrundsfaktorer. Formatet här tillåter inte att gå in mer noggrant i specifika underkategorier.

PW Kommentar och fråga 6: Jag sympatiserar med din uppfattning om att kombinera olika metoder. Trots alla avbildningstekniker kan man inte avbilda en tanke eller en känsla. Tror du att kognitiva psykologiska metoder kan tillföra ytterligare kunskap om kommunikationens komplexitet där, som du beskriver, knepiga begrepp som livskvalitet, affektivt/emotionellt status osv. spelar en betydelsefull roll för kommunikationsförmågan?

EA Svar på PW kommentar och fråga 6: Ja, det tror jag. Det har även varit fruktbart att kombinera metoder från kognitiv psykologi och kognitiv lingvistik med kommunikationsanalys. Vi har t ex jämfört minnestest och förmåga till slutsatsdragande med typiska drag i kommunikation hos personer med olika vänster- och högerhemisfärskador. Det är även viktigt att försöka komma åt sådant som livskvalitet och känslor – vanligen görs det nu genom bedömningsinstrument och intervjuer, vilket är ett område i ökande utveckling.

 

    Varför begreppsbestämning och begreppsanalys?

Jens Allwood

    Introduktion

Den metod jag vill beskriva och diskutera är begreppsanalys eller snarare begreppsbestämning, som dessutom nog är min favoritmetod. Termen begreppsbestämning är bättre än den vanligare termen begreppsanalys, eftersom det inte alltid är frågan om att analysera i betydelsen sönderdela i mindre delar.

En viktig motivation för vetenskap är nyfikenhet och sökandet efter förståelse, förklaring och kunskap. En viktig del av detta är ofta att skapa klarhet om det man är intresserad av, genom en djupare förståelse av de begrepp som är relevanta för det man försöker förstå och förklara. Det klassiska sättet att skapa sådan djupare förståelse är genom att så väl som möjligt försöka definiera de begrepp som är relevanta.

Detta är viktigt i alla discipliner, som t ex i matematik, informatik, fysik, lingvistik, historia, etnologi, juridik, medicin, teologi och filosofi. Om man arbetar med teoretiska problem ställs man ofta inför att antingen själv försöka ge en definition eller att försöka undersöka vilka definitioner som redan givits och sedan välja mellan dessa. Jag hoppas nedan att ge några verktyg för båda dessa. En ökad insikt om vad begrepp är och villkoren för att bestämma och analysera dem kan också öka möjligheten för förståelse och minska risken för brist på förståelse och missförstånd både i allmänhet och över disciplin- och kulturgränser. En sådan förståelse minskar också risken för att lura både sig själv och andra genom begreppsglidning.

När ska/kan man syssla med begreppsbestämning och begreppsanalys i en vetenskaplig undersökning? I princip alltid – i början, i mitten och i slutet. Men det kanske är speciellt relevant och viktigt i början, när man funderar på vad man ska göra och hur, och i slutet, när man funderar på vad man egentligen åstadkommit och försöker dra slutsatser.

En annan fråga man kan diskutera är om begreppsbestämning och begreppsanalys är en generisk metod (generiska metoder) – tillämplig i alla discipliner. Det hävdas ju ibland att det inte finns några generiska metoder utan att den typ av problem man har, måste avgöra den metod man väljer och att man därför inte kan resonera om vetenskaplig metod över disciplingränser. Enligt min uppfattning, är dock begreppsbestämning och begreppsanalys just exempel på generiska metoder, som man kan ha nytta av för teoribildning i alla vetenskapliga discipliner. Möjligen kan man hävda att väldigt tillämpad och praktisk vetenskap, där begreppen sedan länge ligger fast, är undantagna.

2.2 Varför är begreppsbestämning min favoritmetod?

Eftersom jag är mer teoretiskt än praktiskt intresserad av vetenskap och vill ha översikt och överblick, förståelse och förklaring, snarare än en mängd empiriska detaljer, har jag alltid varit intuitivt attraherad av begreppsbestämning och begreppsanalys, även om jag också arbetat med flera andra metoder som observation, retorisk/diskursanalys, korpusanalys, enkäter, intervjuer, experiment och simulering. Jag kan bara hoppas att jag lyckas förmedla lite av detta intresse till läsarna av denna bok.

Begreppsbestämning kan användas ihop med i stort sett alla andra metoder, vare sig de är induktiva eller deduktiva, men kan också användas utan kombination med någon annan metod, vilket ofta är fallet i filosofi.

Begrepp utgör grunden för de flesta vetenskaper och mycket möda läggs ner på att analysera och definiera dem. Ofta leder emellertid inte resultatet till att enighet uppnås, utan diskussionen fortsätter. Detta innebär inte att diskussionen och analysen är fruktlösa, tvärtom ger den oftast fördjupade insikter och temporära ibland stipulativa hållpunkter för det fortsatta arbetet. Några av de begrepp som fortfarande diskuteras och där diskussionen successivt ger nya insikter är ”existens”, ”kunskap”, ”sanning”, ”språk”, ”begrepp”, ”förståelse”, ”förklaring”, ”mening”, ”kommunikation”, ”information”, ”intention”, ”medvetande”, ”ande”, ”Gud”, ”liv”, ”stat”, ”kultur”, ”demokrati”, ”frihet”, ”integration”, ”makt”, ”fred”, ”konflikt”, ”arbete”, ”process, ”verksamhet”, ”energi”, ”fält”, ”tid”, ”orsak”, ”lag”, ”ansvar”, ”konvention”, ”kön”, ”vana”, ”oändlighet”, ”konst”, ”godhet”, ”kärlek”, etc. etc. Jag har själv försökt analysera många av dessa och flera andra men kan bara konstatera att det finns många fler att intressera sig för.

Förutom att enighet om den bästa bestämningen inte alltid uppnås, är resultatet också ofta att man upptäcker att en språklig form som uttrycker ett begrepp kan ha många olika innebörder eller, om man så vill, kan uttrycka många olika begrepp. Man kommer då eventuellt fram till att man har att göra med inte bara ett utan flera begrepp och får fortsätta sitt arbete från denna insikt. Ibland får man denna insikt genom att översätta till ett annat språk. Begreppet ”kärlek” motsvaras av åtminstone två ord/begrepp i klassisk grekiska eros (erotisk kärlek) och agape (t.ex. gudomlig kärlek), se Nyberg (1953/1982) eller Allwood (1988). Ibland visar en sådan översättning det motsatta. Begreppen ”farmor” och ”mormor” blir ”bestemor” på norska och ”grandmother” på engelska. En del mystiskt influerade tänkare, som buddhisten Nagarjuna har konfronterade med svårigheter av denna typ velat gå längre och överge språket ”language is a snare or a colossal maze that conceals reality” (se Matialal (1986) och Westerhoff (2007)). Personligen tror jag dock att även om detta kan vara riktigt i djup mystisk upplevelse av verkligheten, det nog inte vore möjligt att bedriva vetenskapligt tänkande, som vi hittills känner det, utan hjälp av språket.

Låt oss nu se lite närmare på vad ”begrepp” är. Ett sätt att börja beskrivningen och diskussionen om vad begrepp är att ge en kort begreppsanalys av vad ”begrepp” är (jag kommer att försöka använda citat-tecken då jag refererar till begrepp och definitioner och kursiv när jag snarare skriver om ord/termer, även om, som det kommer att framgå av min användning och diskussion, skillnaden inte på något sätt är klar).

Utgångspunkten för begrepp är information som gör det möjligt att diskriminera och identifiera något. Denna information kan enligt min uppfattning vara av tre slag, i linje med C.S. Peirce semiotiska teckenteori (se Peirce, 1931-35, 1958). Informationen kan vara ”indexikal”, byggande på ”närhet i tid och rum” och innebär att något (ting, växt, djur, även människa) reagerar med igenkänning på ett stimulus.

Den kan också vara ”ikonisk”, byggande på uppmärksammad ”likhet”. Detta innebär att ett djur (även människodjuret) inte bara reagerar med igenkänning utan också kan kontemplera och drömma om fenomenet, utan närhet i tid och rum, t.ex. hundar drömmer troligen.

Slutligen kan den var ”symbolisk”, vilket innebär att informationen aktiveras genom ett arbiträrt, konventionellt tecken (en symbol). Detta ger möjlighet till igenkänning, reflektion, förståelse, planering etc. främst hos människan, men eventuellt också hos vissa andra djur. Människan har tillgång till alla tre typerna av information och utnyttjar dem alla kontinuerligt i sitt medvetande tänkande och kommunikation. Bland de symboler som uttrycker information är de naturliga språkens ord de viktigaste. Jag kommer i fortsättningen huvudsakligen att utgå från dessa.

En första rimlig fråga är kanske då: Hur är den information som uttrycks i naturligt språk relaterade till ordens betydelse och hur är ordens betydelse relaterade till begrepp? Det svar man ger på dessa frågor beror av hur man bestämt begreppet ”begrepp”. Det finns bredare och snävare bestämningar av ”begrepp”. I en del bestämningar är alla de tre typer av information jag nämnt ovan; ”index”, ”ikon” och ”symbol” med som begrepp. I andra är enbart ikoner och symboler begrepp och i ytterligare andra enbart symboler. I min bestämning av ”begrepp” är symboler och vissa ikoner utgångspunkten för begrepp. Framför allt är betydelsen hos orden (d.v.s. en sorts symboler) i naturligt språk utgångspunkten. I den bestämning av begrepp jag använder är begrepp nästan alltid hyfsade och kultiverade ordbetydelser. Kanske är de mer än så i abstrakta vetenskaper som matematik och logik, där de förutom att vara hyfsade betydelser också eventuellt kan vara något abstrakt som upptäcks snarare än uppfinns (Platonsk begreppsrealism, se nedan).

Språkligt uttryckta begrepp uttrycks oftast med substantiv som är artnamn (häst), snarare än egennamn (Brunte). I själva verket finns en lång och intressant diskussion om egennamn kan uttrycka begrepp (s k ”individbegrepp”). Det finns också en diskussion om andra ordklasser än substantiv kan uttrycka begrepp. Jag kommer i fortsättningen i denna redogörelse dock att utgå från att begrepp uttrycks med substantiv som är artnamn och därmed uttrycker så kallade ”allmänbegrepp” eller universale.

     Begreppens ontologiska status

Innan vi går vidare till en diskussion av vad begrepps- och betydelseanalys kan innebära vill jag kortfattat rekapitulera den traditionella diskussionen av särskilt allmänbegreppens ontologiska status. Tre namngivna ståndpunkter utvecklades under antiken och medeltiden i västerlandet. De var:

(i) Realism (Begreppsrealism)

(ii) Konceptualism

(iii) Nominalism

Begreppsrealism brukar förknippas med filosofen Platon och innebär att begreppen har realexistens, därav namnet, och är abstrakta, eviga och oföränderliga. Vi har inte direkt tillgång till dessa begrepp, eftersom vi lever i en grottevärld med enbart tillgång till begreppens instansieringar. Vi har emellertid tillgång till de verkliga begreppen via återerinring (anamnes), genom att begreppen i viss mån är medfödda eller genom att vi ägnar oss åt systematiskt tänkande, dialog och analys (t.ex sokratisk majevtik, se Platon (2018) dialogen Theaitetos). Begreppsrealism har varit mest populär bland forskare som ägnar sig åt abstrakt vetenskap, t.ex. matematiker.

Aristoteles invände mot Platon och ansåg att tingens former inte kom genom återerinring av en abstrakt idévärld utan från tingen själva genom vår förmåga till kognitiv abstraktion (koncipiering). Den medeltide filosofen Abelard hävdade att Aristoles hade rätt och gav åsikten namnet konceptualism. Begreppen (koncepten) blir frukten av vårt begripande. Denna åsikt har varit den vanligaste genom århundrandena.

Den tredje åsikten är nominalism som formulerades av den medeltide filosofen Roscellin och i modern tid av t.ex. filosoferna Quine och Goodman (se t.ex. Goodman och Quine (1947)).

Utgångspunkten i nominalism är språket (nomen = namn) och hävdar att allmänbegreppen uttryckta i språket är utgångspunkten är begrepp. Man kan egentligen inte skilja ordbetydelser och begrepp.

Min egen position när det gäller begreppens ontologi är att tentativt acceptera alla de tre klassiska positionerna, för olika syften. Min grundposition är nominalistisk. De begrepp som har symbolisk kodifiering, vilket gäller för de flesta jag varit intresserad av, utgör kultiveringar av språkliga betydelser, se nedan. Det finns också begrepp som har enbart ikoniskt eller indexikalt ursprung och därmed förlitar sig på kognitiv abstraktion utan stöd av språket, m.a.o. konceptualism. Kognitiv abstraktion krävs emellertid också för begreppslig betydelsekultivering, speciellt om vi i vår analys/bestämning hamnar utanför det som kan sägas vara givet av språkanvändningen av de termer vi analyserar. Detta innebär att det inte går att dra någon klar gräns mellan nominalism och konceptualism och att därför egentligen allt begreppsarbete med utgångspunkt i språket involverar båda. Att det inte går att dra någon gräns innebär dock inte att vi måste räkna med både kognitiva ordbetydelser och begrepp som enheter i tänkandet eftersom detta skulle innebära en omotiverad dubblering. Ordbetydelser är kognitiva till sin natur och begreppen är kultiverade ordbetydelser.

Hur är det då med begreppsrealism? Eftersom jag inte vill utesluta existensen av en abstrakt verklighet oberoende av tid och rum, som eventuellt upptäcks t.ex. i matematik (inklusive geometri) eller logik, håller jag möjligheten öppen. Vad har t.ex. den perfekta cirkeln för status? Empiriskt har vi nog ännu inte stött på en sådan. Dock noterar jag att sådana upptäckter av det abstrakta, troligen även kommer att vara förknippade med begrepp i konceptualistisk (kognitiv abstraktion) och nominalistisk (lämpliga termer och notation) mening, så att en noggrann analys kommer att kräva alla tre typerna (se Frege (1892, 1979).

Till sist kan vi som en liten extraövning notera att ”begreppsrealism”, ”konceptualism” och ”nominalism” är begrepp som kan appliceras självreflektivt. Ur nominalistisk synpunkt är alla tre termer med en viss betydelsepotential som kan begreppsligt renodlas. Ur konceptualistisk synpunkt har de alla bildats med hjälp av kognitiv abstraktion. Ur begreppsrealistisk synpunkt är de alla tre evigt oföränderliga abstrakta enheter som vi återerinrar oss.

    Vad är begreppsbestämning?

Låt mig nu från min nominalistisk- konceptualiska utgångspunkt försöka beskriva begreppsbestämning/begreppsanalys (se även Allwood 1989, 2002). Alla ord/termer har en betydelsepotential (kan användas lite olika beroende på kontexten) och har därför också en polysemi (delvis olika betydelser som har något med varandra att göra) beroende på kontexten). Ibland kan de t.o.m. vara homonymer (t.ex. ro (lugn)- ro (verb)), d.v.s. ha olika betydelser som inte har något med varandra att göra. I begreppsbestämning och begreppsanalys vill man oftast utesluta eller åtminstone ha kontroll över sådan variation. Några exempel på polysemi i vetenskapliga sammanhang är termen morfologi i lingvistik och morfologi i geologi (det är fråga om polysemi snarare än homonymi eftersom båda syftar på form och struktur men av helt olika saker). Ett annat exempel är termen positivism i logisk positivism eller i August Comtes positivism och positivism i modernare sociologisk/psykologisk positivism, där det i det senare fallet, verkar vara fråga om en något oklar historisk attribuering till ursprungsformerna.

Vad är då begreppsbestämning (begreppsanalys)? Utgångspunkten är ett intresse för ett begrepp/fenomen som man vill öka sin förståelse av, t ex begreppet ”oändlighet”. Om något är oändligt borde det aldrig kunna ta slut. Kan något vara större än en oändlig mängd? Enligt den tyske matematikern Georg Kantor kan man t ex fråga sig vad som händer när man tar potensmängden av en oändlig mängd. Får man inte en ännu större mängd då? Finns det olika oändligheter?

Vill man öka sin förståelse av begreppet ”tid”, kan man fundera över om ”förändring” alltid innebär ”tid” och om ”tid” alltid innebär ”förändring”. Kan tiden stå stilla? Kan förändring äga rum utan att tiden går? Isaac Newton ansåg att förändring inte krävdes. Tiden går alltid, oavsett om förändring inträffar. Gottfrid Leibniz (och senare troligen Albert Einstein) ansåg att relation till något annat och därmed troligen till förändring krävdes för att tala om tid. Ett slutresultat kan då bli att man sönderdelar ett begrepp i flera. Det kanske finns flera olika sorters ”oändlighet” eller flera olika sorters ”tid” Henri Bergson (1889) och Bernhard Carr (2020). Det kan också vara frågan om att sammanföra eller syntetisera fler begrepp till ett överordnat begrepp, t.ex. ”levande varelser” eller att avgränsa ett begrepp från andra, t.ex. ”bakterier” från ”virus”.

Vad utgår man från i en språkinspirerad begreppsbestämning? Man utgår oftast från sitt eget tänkande, intuitioner och erfarenheter som man kopplar till språkliga uttryck. Detta tänkande kan influeras, eventuellt förstärkas, av bekantskap (t ex genom läsning) med andra tänkare som också funderat på samma sak. Ens tänkande kan också influeras, eventuellt förstärkas av empiriska observationer av omvärlden (som t ex Linné och Darwin). Ett ytterligare hjälpmedel är att observera hur det/de ord som uttrycker begreppet faktiskt används i språket. Detta sätt används ofta av lexikografer, som utifrån språkliga excerpter eller korpora (se nedan) också utför en sorts begreppsbestämning.

Låt oss nu se på en enkel procedur för begreppsbestämning:

Ge exempel på vad du vill bestämma

Ge en mera allmän beskrivning av vad du vill bestämma

Ge en definition med nödvändiga och tillräckliga villkor (d.v.s. en kultiverad (odlad)) allmän beskrivning av vad du vill bestämma

Om vi t.ex. vill bestämma begreppet ”kultur”, kan vi börja med några exempel på kultur, såsom några högtider, matlagning och några sätt att bygga hus. Därefter ger vi en allmän beskrivning, som t ex ”likheter i beteende mellan människor i en grupp”. Nästa steg blir att ge en definition. Vi inser kanske då att den allmänna beskrivningen ovan troligen bara anger nödvändiga villkor men inte tillräckliga villkor för att något ska räknas som ”kultur”. Beskrivningen ”likheter mellan människor i en viss grupp”, är inte är tillräcklig, eftersom det finns många likheter mellan människor som ges av biologi och natur, snarare än av inlärning och sociala konventioner. En definition kan därför bli ” likheter i en grupp människors tänkande, beteende, artefakter och spår i naturen, som inte är naturnödvändiga”. (Se Allwood 1985) Även mot denna definition kan sedan invändningar framföras. Hur är det med andra djur än människan? Hur lätt är det att skilja på ”naturnödvändighet” och ”social konvention”, etc. Det är detta fortsatta problematiserande som gör begreppsbestämning rolig och intressant.

Ibland kan det vara svårt att hitta en riktigt bra definition eller svårt att nå enighet om en definition. Man kan då bli tvungen att stipulera en definition (en stipulativ definition) för att kunna komma vidare. Detta är acceptabelt eftersom definitionen visar hur man tänkt och möjliggör för andra att eventuellt komma med andra förslag.

En anledning till att man måste ge stipulativa definitioner är att många begrepp kan omfattas (begripas) på ett bredare eller snävare sätt, t.ex. har detta gällt naturbegreppet (se Allwood, 1983a,b) och kulturbegreppet (se Kroeber och Kluckhohn, 1952), eller begreppen ”demokrati”, ”fred”, där ”demokrati” i bred men inte i snäv bemärkelse inrymmer ”ekonomisk demokrati” och ”fred” i snäv bemärkelse inrymmer ”negativ fred” men inte ”positiv fred” (se Galtung 1969, 2014). För en deI av fallen t.ex. ”demokrati” och ”fred” har svårigheterna troligen mer har att göra med ideologisk oenighet än kognitiv komplexitet och en så kallad begreppskamp (Begriffsstreit, se Koselleck (2002) och Panakoski (2010)) äger rum, där olika parters intressen gynnas av de olika definitionerna av begreppen.

I andra fall spelar kognitiv komplexitet en större roll, som t. ex i relationen mellan natur och kulturbegreppen. I en snäv definition är ”natur”, ”allt som inte är påverkat av människan” medan i en bred definition, t.ex. den som förutsätts i naturvetenskap är åtminstone allt materiellt, även städer inkluderat i ”natur”. Eftersom, som vi sett ovan, även ”kultur” kan bestämmas snävt eller brett, får det val man gör konsekvenser för hur man ska konceptualisera förhållandet mellan natur och kultur.  Ibland blir komplexiteten ännu större, i t.ex. det som Immanuel Kant benämnde antinomier (Kant, 1781/2004), drar han slutsatsen att vissa begrepp som t.ex. ”materiens delbarhet” (har materia minsta partiklar eller är den oändligt delbar),innehåller en motsättning som inte kan upplösas, eller bara kan upplösas stipulativt, vilket skett i olika teorier om materiens minsta partiklar. I åter andra fall spelar både kognitiv komplexitet och ideologisk oenighet en roll. Se t.ex. begreppet ”frihet”, där både ”positiv frihet ”och ”negativ ”frihet verkar vara centrala för begreppet (se Berlin, 1969) och dessutom förbundna med olika politiska fokus. Se även Gallie (1955-56) om essentiellt omtvistade begrepp (essentially contested concepts).

Ofta finns det inte bara ett ord eller en term utan flera som är relevanta för det begrepp vi är intresserade av. Det kan finnas flera termer som kan stå för närliggande begrepp som behöver avgränsas till varandra, ta t.ex. de epistemiska termerna kunskap, vetande, tro, uppfattning, åsikt, insikt. Dessa termer bildar tillsammans med flera andra termer ett så kallat semantiskt fält, som kan analyseras och bestämmas. Vad är skillnaden mellan begreppen ”tro” och ”kunskap”. Ett klassiskt svar får vi genom att utgå från den likaledes klassiska definitionen av ”kunskap” som ”sann, berättigad (har evidens) tro”. All kunskap är alltså tro, men all tro är inte kunskap. Vad som fattas är ”sanning” och ”berättigande”.

Något svårare kan det kanske vara att bestämma skillnaden och likheten mellan ”kunskap” och ”insikt”. Ett första försök skulle kunna vara att säga att båda begreppen kräver ”sanning” och ”tro”, men att ”insikt”, till skillnad från ”kunskap” inte kräver ”berättigande” (evidens). Man kan få en insikt utan att ha klara skäl för varför det är som man tror det är.

    Allmänbegrepp (universale) och taxonomier (klassifikationer, kategoriseringar)

När man bestämt ett allmänbegrepp med en definition som anger nödvändiga och tillräckliga villkor, t. ex. i aristotelisk anda, genom att ange genera och species (familj och särskiljande egenskap), såsom ”hund” som ”fyrbent skällande djur” och sedan drabbas av insikten att kanske andra djur än hundar skäller (t ex hyenor), kan man försöka ge en ny, lite mer komplicerad, definition (d.v.s. kultivera begreppet), som t ex ”domesticerat fyrbent köttätande djur som skäller”.

När man är nöjd och inte hittar några mer motexempel kanske man också inser man att det krävs mer arbete för att få en abstrakt, övergripande bild av vad hundar är och otroligt mycket mer arbete för att få en konkret specificerad uppfattning. Det finns många olika sorters hundar, som skiljer sig mycket från varandra. Jämför en schäfer med en dvärgpinscher. Vad som krävs är en taxonomi (klassifikation) över hundar, med typer som pudel, terrier etc. Denna taxonomi är en av kynologins (läran om hundar) uppgifter.

Taxonomier krävs nästan alltid som en del av en begreppsanalys. Allmänbegrepp leder till behov av kategorisering och subkategorisering (taxonomier eller klassifikationssystem).

De enklaste och mest lätthanterliga taxonomierna är de som är hierarkiska. Till exempel gäller sedan 1993, genom att genetisk klassifikation då infördes, att hundar är vargar och vi får då kedjan: pudel -> hund -> varg -> vertebrat (ryggradsdjur) -> djur. Även om det rått en viss oenighet om, att hundar ska vara en underart till vargar, är denna typ av klassificering enklare att hantera än en särdragsklassifikation med korsklassificering.

Inom lingvistik används ofta särdragsklassificering, t ex för fonem (språkljud), ett [p] kan klassificeras med särdragen tonlös bilabial (två läppar) klusil (explosions- eller slutningsljud). Detta kan jämföras med ett [b]. som är en tonande, bilabial klusil. Särdragen går inte att ordna hierarkiskt. Alla bilabiala ljud är inte tonlösa och alla tonlösa ljud är inte klusiler. Man får inte en hierarkisk klassificering med tydlig mängdinklusion, utan en så kallad korsklassificering som kan åskådliggöras med tabeller där egenskaper listas efter t ex ordinata (y-axel) och det som klassificeras efter abscissa (x-axel). Så kallade fyrfältstabeller och andra dimensionsdiagram är vanliga exempel på detta.

Fonetiska särdrag    Språkljud (Fonem)    Språkljud (Fonem)

    p    b

ton    -    +

bilabial    +    +

klusil    +    +

När man funderar på taxonomier, är det ofta oklart om man har att göra med hierarkiska egenskaper eller något mer flerdimensionellt. Till exempel, inser man att en kategorilista av typ, ”anställd”, ”direktör”, ”kontorist” inte är så bra, om man ska räkna personer i olika kategorier på ett företag. Kategorierna överlappar och en person kan mycket väl var anställd, direktör och kontorist. När vi har överlappande kategorier kan vi inte använda samma sorts statistik, som när vi har hierarkiska kategorier och det är vanligen mycket lättare att använda sig av kategorier som inte överlappar.

    Källor till begreppsbestämning

Vi har sett ovan att källan till begreppsbestämning, i första hand, är språket samt ens egen reflektion och erfarenhet som emellertid kan förstärkas och influeras på olika sätt.

Som redan nämnts, är en sådan ytterligare viktig källa till begreppsbestämning en jämförande studie av vad olika lexikografer kommit fram till i ordböcker och encyklopedier. En annan viktig källa får man genom att jämföra de definitioner som presenteras av forskare inom olika discipliner. Om man gör det kan man ibland finna att de motsäger varandra eller i alla fall kan vara mycket olika. Ett exempel på motstridande definitioner jag observerat gäller begreppen ”sympati” (gillande medkänsla) och ”empati” (inkännande medkänsla), som av olika forskare har getts olika definitioner, där vissa av dem är motsatta.

En något annorlunda källa utgörs av en tesaurus, där olika ord listas med så många synonymer som möjligt. De mest klassiska för svenska är Bring (1930) och för engelska Roget (1982). En tesaurus är en mycket bra källa till det semantiska fält som omger ett begrepp.

En ytterligare språklig mer direkt empirisk källa utgörs av de olika digitala korpora som numera finns tillgängliga över internet. En korpus är en stor samling av språkligt material i mer eller mindre bearbetad form. Oftast kan man få alla ordtyper listade med frekvenser för deras förekomster eller en lista där ordet anges i alla kontexter det förekommit i korpusen (kollokationer). Ibland kan också andra mer avancerade processningar av korpusmaterialet vara tillgänglig.

Om korpusmaterial från flera tidpunkter är tillgängligt kan ordfrekvenserna möjliggöra studier av förändringar av begreppsförekomst och genom att studera betydelseförändring, som ibland innebär begreppsstrid (se Koselleck 2002). Vi kan notera att begreppsförändring egentligen inte är möjlig om man är begreppsrealist, eftersom Platon, som vi ovan sett, ansåg att begreppen var abstrakta, eviga och oföränderliga. Så om vi är begreppsrealister får betydelseförändring istället länkas till en tidsserie olika begrepp som liknar varandra. Vi kan fundera på om detta gäller matematikens historia. Har den inneburit att de matematiska begreppen har förändrats eller har bara en serie av nya begrepp som eventuellt liknar varandra upptäckts/utvecklats?

Studier av orden i kontext är en mycket bra källa till studier av betydelsepotential och polysemi, d.v.s. hur ordens betydelse varierar med sammanhang, vilket beroende på ens ideologi om begreppens natur, kan vara ett stöd för bestämning och analys av de begrepp man är intresserad av.

Källan till begreppsbestämning kan också vara andra typer av empiriska data, t.ex. direkt observation, ibland bevarad genom någon sorts inspelning eller mer indirekt genom intervjuer, enkäter, simulering, experiment eller annan observation av verkligheten. Man kan analysera inspelningarna, registreringarna, intervjuerna, enkäterna eller experimenten för att se vilka begrepp som används eller behöver användas (t.ex. med hjälp av faktoranalys) för att förklara och förstå. Man kan alltså se hur begreppen används eller helt enkelt låta empiriska, icke språkliga observationer av det fenomen man är intresserad av influera ens förståelse och kultivering av ett begrepp.

Förutom att alla vetenskapliga studier har centrala begrepp som eventuellt behöver klarläggas av forskarna själva har t.ex. pedagoger (fenomenografi, Marton (2000)), filosofer (empirisk semantik, Naess,1949, 1961) och psykologer (semantisk differential, Osgood (1964)) försökt att bestämma begrepp genom att direkt utnyttja intervjuer eller enkäter med människor om hur de använder begrepp. Men eftersom observation av egen språk- och begreppsanvändning inte är så lätt att göra är denna metod mera osäker. En observation av andras eller eget språkbruk, t.ex. genom studera och analysera en korpus är ofta mera pålitlig.

    Kriterier för begreppsbestämning

När ska man känna sig nöjd med en begreppsbestämning? Finns det några kriterier för vad som är en lyckad begreppsbestämning? En första uppsättning kriterier antyds av den procedur jag beskrivit ovan i avsnitt fyra.

Efter att man exemplifierat det man är intresserad av, givit en allmän beskrivning och formulerat nödvändiga och tillräckliga villkor, bör man testa dessa genom att försöka komma på motexempel som inte stämmer med definitionen och justera definitionen tills man inte kan komma på fler motexempel. Om jag t ex definierar begreppet ”bil” som ”fordon med 4 hjul” är det inte så svårt att komma på motexempel, som diligens eller trailer, som visar att definitionen är för vid. Om jag istället definierar ”bil” som ”bensindrivet fyrhjuligt fordon”, så visar motexempel som elbil att definitionen är för trång. En definition av typen ”bensindrivet fordon” skulle både vara för vid (inkludera t ex motorcyklar) och för trång (exkludera elbil).

Utöver att utesluta motexempel, är andra önskemål på lyckade begreppsbestämningar genom definition att de passar in i en teoretisk redogörelse som, ihop med andra begrepp (t.ex. relationen mellan ”natur” och ”kultur”), ger en bättre förståelse eller förklaring av något.

Ett mål för vetenskapen är att de beskrivningar och förklaringar som ges ska vara sanna. Om man frågar om en begreppsbestämning kan vara sann, beror svaret på hur man uppfattar begrepp. Tre möjliga ja-svar och ett fjärde alternativsvar skulle kunna vara:

Om begrepp är produkten av en generalisering över användningen av ord som uttrycker begreppet, kan en sådan generalisering vara korrekt (sann). Inga användningar av orden ska ha utelämnats och inga ord med annan betydelse ska ha inkluderats.

Om begrepp bara är tolkningar av signifikanta faktorer framtagna genom statistisk faktoranalys (så kallade konstrukter) vilket ibland hävdats i samhällsvetenskapen så avgör tillgängliga empiriska data, svaret.

Om man är platonsk begreppsrealist, borde en begreppsbestämning kunna vara sann genom att korrekt motsvara en abstrakt verklighet (eventuellt möjligt t.ex. i matematik). Ett problem här är dock kanske hur man håller isär den abstrakta verkligheten från de genom kognitiv abstraktion och lämplig terminologi kultiverade matematiska begreppen.

Om man anser att begrepp egentligen är något annat än insiktsfulla sammanfattningar av språkanvändning, tolkningar av statistisk faktoranalys eller kognitiva motsvarigheter till en abstrakt verklighet ((platonska återerinringar eller eventuellt denna verklighet själv), t ex insiktsfulla sammanfattningar på mera intuitiva grunder än som täcks av språkanvändning eller faktoranalys, blir sanningsfrågan mer problematisk och får troligen ersättas av bedömningar av om begreppsbestämningen gett upphov till ökad klarhet, förståelse och bättre förklaringar, genom att tex möjliggöra ökad klarhet om relationen till andra begrepp.

Vid sidan om kriterier för lyckad bestämning av begreppen själva, har vi sett att kategorisering med hjälp av allmänbegrepp ofta medför ett behov av subkategorisering i en taxonomi. Det räcker inte att bestämma begreppet ”kunskap” eller ”hund”, vi vill också kunna bestämma olika sorters kunskap och olika sorters hundar.

Vi behöver då kriterier för vad som är en lyckad taxonomi. Följande kriterier är ofta använda. Taxonomin ska:

    ha en homogen indelningsgrund

    ha ömsesidigt uteslutande kategorier

    vara uttömmande (allt relevant ska vara med)

    vara ekonomisk (Occams rakkniv – inte fler kriterier än nödvändigt)

    vara överskådlig

    vara fruktbar (kunna användas till något)

Det är inte så lyckat att klassificera människor i de fyra grupperna kvinnor, män, unga och gamla, eftersom man inser att många människor har åtminstone två av dessa egenskaper. Taxonomin uppfyller alltså inte kriterium (i) - en ”homogen indelningsgrund”. Kriterium (ii) ”ömsesidigt uteslutande kategorier ”uppfylls inte heller eftersom det är lättast tillämpbart på hierarkiska klassifikationer. Vi kan emellertid göra exemplet ovan hierarkiskt, genom att först klassificera efter t.ex. ålder och sedan efter kön. Det blir lite mer komplicerat när vi har flerdimensionella särdragsklassifikationer som vi sett i det tidigare språkljudsexemplet. Om vi behandlar exemplet ovan som en särdragsklassifikation kan vi direkt klassificera människor med de båda särdragstyperna kön och ålder. Om vi gör det, handlar det inte om att ett fenomen inte ska kunna finnas i flera av kategorierna, utan istället om att de fenomen som klassificeras har flera av dem samtidigt. Dock måste fortfarande de egenskaper (aspekter) som kategorierna uttrycker vara åtskilda.  När det gäller kriterium (iii) ”vara uttömmande” kan vi också utnyttja exemplet ovan. Taxonomin tar upp unga och gamla men inte medelålders och med användning av en binär könsindelning kan nog en del kön fattas för en del läsare.

Taxonomin i exemplet är också som den är just nu (iv) ”ekonomisk” (få kategorier) och (v) ”överskådlig”. Det är lätt att se vilka kategorierna är, men skulle man, för att göra den mer utömmande, införa ett 10-tal olika genuskategorier, som Bo Rothstein (2012) hävdat har gjorts av vissa forskare, skulle den bli betydligt mindre ekonomisk och överskådlig. Om taxonomin är (vi) ”fruktbar” beror på vad man är intresserad av, om det t ex är att tillhandahålla sociala servicefunktioner kan den mycket väl vara det.

    Ytterligare exempel på begreppsbestämning

Låt oss nu för att öka vår förståelse på vad begreppsbestämning kan vara, studera ytterligare exempel på begreppsbestämning genom att diskutera några av de begrepp vi redan delvis diskuterat nämligen ”arbete”, ”kultur”, ”kunskap” och ”sanning”.

Arbete

Eftersom det inte är så svårt att komma på exempel på ”arbete” kan vi försöka ge en definition direkt som t.ex. ”avlönad aktivitet”. Finns det motexempel? Ja – oavlönat arbete.

Nästa försök - ”aktivitet med bestämt syfte”. Motexempel? Att lyssna på musik har ett syfte men behöver inte vara arbete. Tredje försök – ”aktivitet som är inriktad på att producera resultat”. Läsaren får själv avgöra om det finns motexempel och i så fall en ny definition krävs. Nästa steg skull nu kunna vara att hitta på en lämplig taxonomi för olika typer av arbete.

Kultur

Definitionen av begreppet kultur har varit omstridd länge (se Kroeber och Kluckhohn 1952). Mitt förslag är ”likheter beträffande tankar, beteende, artefakter och spår i naturen mellan levande organismer som inte är direkt givna av naturen”. Genom att välja levande varelser” istället för människor, inkluderas möjligheten till kultur hos andra djur än människan (t. ex dialekter i fågelsång eller varningsläten hos högre primater). Genom att inkludera artefakter och spår i naturen får vi ett brett icke-mentalistiskt kulturbegrepp som inkluderar s.k. ”materiell kultur”. Begreppet möjliggör också genom sin bredd ett flertal olika taxonomier av kulturfenomen och bättre möjligheter att förklara varför kulturfenomen är så varaktiga som de ofta är genom att de understödjer varandra. Vi kan t.ex. utnyttja artefakter som böcker för att läsa om hur det var förr och sedan försöka upprepa detta. En bred kulturdefinition går lättast ihop med en snäv naturdefinition (se ovan) men kräver mer analys för passa ihop med en bred naturdefinition.

Kunskap

Den klassiska normativa definitionen av kunskap som ”sann, berättigad tro” har många fördelar. Den största är t.ex. en förståelse av varför vetenskapen ständigt förnyas och utvecklas. Det är inte alltid så lätt att börja tro på en beskrivning eller förklaring och ännu svårare att ge god evidens och bra berättigande för vad man tror på. Men svårast är det att söka och finna en beskrivning eller förklaring som verkligen är sann. Det har visat sig att vi gång på gång, trots att vi har haft god evidens och trott att vi nått detta mål, inte har gjort det. Nyfikenhet och sökandet efter sanning förblir vetenskapens bästa drivkrafter.

Sanning

Vad är då ”sanning”. Det finns flera sanningsteorier som är förenade med egna sanningsdefinitioner. Några av dem är följande fem som jag bara beskriver genom att återge de sanningsdefinitioner de är förknippade med.

Korrespondensteorin: Sanning = korrespondens; ett omdöme, hävdande eller påstående (teori) är sant om det korresponderar mot (överensstämmer med) det omdömet, hävdandet eller påståendet gäller (ofta det man tror vara verkligheten).

Koherensteorin: Sanning = motsägelsefrihet; ett omdöme, hävdande eller påstående (teori) är sant om det inte motsägs av något annat omdöme, hävdande eller påstående som är sant.

Konsensusteorin: Sanning = konsensus; ett omdöme, hävdande eller påstående (teori) är sant om det svarar mot vad de flesta (experter) tror är sant.

Den pragmatiska teorin: Sanning = nytta eller användbarhet; ett omdöme, hävdande eller påstående (teori) är sant om det är nyttigt eller användbart.

Redundansteorin: Sanning = starkt hävdande; att hävda att ett hävdande eller påstående (teori) är sant är bara att öka styrkan i hävdandet eller påståendet.

Låt oss nu utnyttja motexempelsmetoden för att pröva de fem definitionerna. Ett sätt att göra detta är att fråga för varje definition fråga om den kan vara kompatibel med ett motexempel som innebär att något inte är sant (osanning). Resultatet kan då se ut på följande vis:

Mot (v): Kan ett påstående som hävdas vara sant (starkt hävdande) vara osant (falskt)?

Mot (iv): Kan ett nyttigt eller användbart hävdande/påstående vara osant (falskt)?

Mot (iii): Kan ett omdöme, hävdande eller påstående (teori) de flesta (experter) tror är sant vara osant (falskt)?

 Mot (ii): Kan ett omdöme, hävdande eller påstående (teori) som inte motsägs av något annat omdöme vara osant (falskt)?

Mot (i): Kan ett omdöme, hävdande eller påstående (teori) som korresponderar mot (överensstämmer med) det omdömet, hävdandet eller påståendet gäller vara osant (falskt)?

Åtminstone för min intuition gäller att svaren på de tre första frågorna måste vara ja och att jag därför inte kan acceptera dessa försök till sanningsteorier och sanningsdefinitioner. När det gäller fråga fyra om koherens är jag mer tveksam men svarar med tvekan ja eftersom bristen på motsägande påståenden helt enkelt kan bero på att påståendet ingår i en ofullständig beskrivning/förklaring/teori. När det gäller fråga fem, svarar jag nej och för mig är detta kriteriet på att korrespondensteorin är den hittills bästa teorin och definitionen för ”sanning”. Denna definition har också den fördelen att väl stämmer med den normativa klassiska definitionen av ”kunskap”, som jag givit som exempel ovan.

Att ett påstående/teori är starkt hävdat, användbart (en användbar teori) eller omfattat av alla experter (en allmänt omfattad teori) räcker inte för att något ska vara kunskap, det kan fortfarande vara osant. Denna insikt borde vara ett memento för alla som frestas av en så kallad socialkonstruktivistisk epistemologi.  Att ett påstående/teori inte motsägs av något annat påstående/teori som vi tror vara sant (en motsägelsefri teori) kan vara ett skäl för att fortsätta att tro på det men är inte en slutgiltig garanti för sanning. En sådan garanti kan bara uppnås genom ”korrespondens”. Endast ”korrespondenskravet” gör det begripligt hur något oanvändbart eller impopulärt ändå kan vara sant. På grund av att detta krav är mycket svårt att uppfylla, får vi en bättre förståelse av varför vetenskapen ständigt förnyas och utvecklas.

    Begreppsbestämning med fördjupad betydelsebestämning

Enligt den redogörelse för begreppsbestämning som jag givit ovan, utgör de begrepp jag fokuserat på i denna redogörelse en kultivering av en terms eller ett ords betydelsepotential, som utmynnar i ett förslag på en definition med nödvändiga och tillräckliga villkor för begreppet.  Låt oss nu vidga perspektivet lite och diskutera vad ”betydelsepotentialer” för ord/termer är. Det var ju detta som var utgångspunkten för min nominalistinspirerade begreppsbestämningsredogörelse.

Vad som aktiveras av en betydelsepotential är i första hand vår intuition om ett ords användning baserad på vår erfarenhet av dess användning av många olika talare och skribenter, i talspråk och skriftspråk, i många olika kontexter (eventuellt kan vi förstärka detta genom korpusstudier eller studier av lexika). Genom att på detta sätt explicitgöra den sociala dimensionen i nominalism och i förlängningen av detta, även av konceptualism, kan vi se att det är rimligt att anta att ordbetydelserna i språket är socialt skapade och genom att de är relativt konstanta över tid, kan sägas hjälpa till att bevara en del av de erfarenheter människorna i en viss språkgemenskap gjort av verkligheten. När det gäller hur språket uppstått och utvecklats är det troligt att utvecklingen ägt rum genom biologisk förändring i förening med förändring av sociala vanor och konsensus (natur och kultur i samspel), d.v.s. någon typ av biologiskt modifierad socialkonstruktivism. Att vi beskriver verkligheten med ett delvis socialt konstruerat hjälpmedel (språket) innebär dock inte att det vi beskriver också är socialt konstruerat. Här krävs utöver konsensus, korrespondens (se ovan).

Språkets delvis sociala ursprung medför att ordbetydelserna är en god inkörsport till vårt kollektiva medvetande om verkligheten och att vi genom denna sociala dimension kan ta ett steg mot en förståelse av kollektivt medvetande utöver de klassiska ståndpunkterna begreppsrealism, konceptualism och nominalism. Inkörsporten till det kollektiva medvetandet kan gälla nuvarande språk men också genom bevarade texter, tidigare språkligt kodifierat tänkande, som vi i kortfattad form kan del av t.ex. genom etymologi.

Förutsättningen för en fördjupad och utvidgad analys och bestämning av begrepp är att det finns mer information, som kan vara av värde, än det som fångas av en definition, i ett ords eller terms betydelsepotential (ibland kallad överskottsbetydelse). Det kan därför vara intressant att se på andra delar av en betydelsepotential än enbart en begreppsdefinition med nödvändiga och tillräckliga villkor. I Allwood (1989) och Allwood (2003) har jag beskrivit en metod för detta, och som vi redan sett på olika sätt använt i analyser av betydelsepotentialer och begrepp för t ex begreppen/orden ”natur” (Allwood, 1983a och 1983b), ”kommunikation” (Allwood, 1983c, 2013), ”kultur” (Allwood, 1985), ”förståelse” (Allwood, 1987), ”kärlek” (Allwood, 1988), ”utbildning” och ”bildning” (Allwood & Gunnarsson 2003), ”medvetande” (Allwood, 2012), ”förtroende/tillit” (Allwood 2014) och ”ansvar” (Allwood 2019) etc.

Förutom att tillåta begreppsbestämningar har metoden att undersöka betydelsepotentialer även fördelen att den, i enlighet med vad som sagts ovan om betydelsepotentialernas sociala dimension, kan utnyttjas för undersökningar av synkron diskursiv variation av betydelser och dessutom för studier av förändringar av betydelser över tid inom och mellan kultur- och språkgemenskaper (alltså både historiska och tvärkulturella studier), jämför Koselleck (2002) samt Goddard och Wierzbicka(2008) och Wierzbicka (2016) .

Metoden att undersöka betydelspotentialer innehåller följande moment:

Kortfattad etymologi hos det ord/de ord som primärt är länkade till det/de begrepp vi är intresserade av. Ibland kan det också vara intressant att jämföra ett begrepps uttryck i flera olika språk.

Kortfattad undersökning av begreppets/ordbetydelsens semiotisk ontologiska klassificering (entitet, egenskap, process, relation, tillstånd, skeende), genom analys av ordets rot och böjning, avledning, sammansättning, fraseologi.

Analys av betydelserelationer i kontext av det begrepp/ordbetydelse vi är intresserade av genom t.ex.

    Analys av egenskaper

    Analys av processer

    Analys av relationer

    Analys av roller i relevanta processer/relationer

Mer eller mindre kortfattad undersökning av det semantiska fältet för begreppet/ordet. Detta kan innefatta t.ex. synonymer, polysemi och antonymer (motsatser.

Dessutom kan kvantitet och modalitet undersökas. Låt oss nu betrakta några exempel på dessa fyra moment. Se även Allwood (1989 och 2003). Nedan kommer jag nu att illustrera de fyra momenten genom exempel.

Etymologi & språkjämförelse; Till exempel kan ett etymologiskt studium av ordet arbete, säga oss att ordet härstammar från medellågtyska arbeit (möda, besvär). Ordet trängde undan det tidigare vanliga arvode som sedan bytt betydelse till nuvarande ”lön för arbete”. Dessa observationer lämnar nu fältet öppet för vidare kulturhistorisk spekulation. När det gäller språkjämförelse kan vi notera att det engelska ordet power kan översättas till svenska både med orden makt och kraft. Som en följd av detta kan ordet powerful  översättas till svenska med både mäktig och kraftfull. Troligen kan detta spela en viss roll för eventuella skillnader i teorier om makt formulerade på engelska respektive svenska.

Semiotisk epistemisk/ontologisk klassificering; ”entitet”, ”egenskap”, ”process”, ”relation”, ”tillstånd”, ”skeende”( se vidare Allwood 1989 och 1999). Följande exemplifierar kategorierna: entitet (t.ex. kunskap, natur), process (arbeta, begripa), egenskap (vis, oändlig), relation (sanning, makt), tillstånd (fred, tillfredsställelse), skeende (krig, förtroendeomröstning). I många fall kan en betydelsepotential utgående från ett ords rot utnyttjas för flera klassificeringar, ofta reifieringar av processer eller egenskaper som i arbeta -> arbete, vis -> vishet eller relationer som i sann -> sanning, ibland kan egenskaper härledas ur processer; arbeta -> arbetsam, makt -> mäktig. Ibland inser man att vad som språkligt verkar vara en entitet, på ett mera grundläggande plan är något annat, så att ”sanning” och ”makt” grundläggande nog är relationer snarare än entiteter. Man inser också att många komplexa förhållanden kan beskrivas som både tillstånd och skeenden. Vid sidan om böjning och avledning kan även vanliga sammansättningar vara intressanta. Vad säger följande sammansättningar om synen på ”arbete i svensk kultur? Orden arbetsförmögen, arbetsoförmögen, arbetsvillig, arbetsovillig, arbetslös, arbetstagare handlar alla om egenskaper hos den som arbetar medan arbetsgivare är den som ”ger” arbete. Ordet arbetsfri lämnar personer och handlar primärt om tidsperiod.

Analys av betydelserelationer i kontext; gällande det begrepp/den betydelsepotential vi är intresserade av genom att studera:

Egenskaper; En listning av egenskaper hos ett begrepp kan göras genom egen intuition, från en korpus, eller genom enkät eller intervjuer. Med utgångspunkt i sin källa gör man en analys av de egenskaper man fått fram. Vilka egenskaper kan ”kunskap” ha? Här är några av dem; djup, ytlig, stor, liten, säker, osäker. Listan visar oss att djup, magnitud och säkerhet är relevanta dimensioner i förhållande till kunskap.

Processer; På samma sätt som för egenskaper görs först en listning av processer från en korpus, genom egen intuition eller genom enkät eller intervjuer, som sedan följs av analys. För ”kunskap” kan man tänka sig t.ex. ge, erhålla, uppnå, skaffar sig, sträva efter, bevara. Exemplen visar att kunskap kan betraktas som något man kan passivt erhålla, aktivt sträva efter eller bevara.

Relationer; Material för en lista på relationer kan fås på samma sätt som för egenskaper och processer, några relevanta exempel är: ha, behov av, törst efter, förakt för, beundran för. Listan visar att man kan ha en possessiv, statisk relation till kunskap men också att man kan ha behov och olika typer av attityder till kunskap.

Roller i processer/relationer: Material för en lista kan fås på samma sätt som för egenskaper, processer och relationer. I grunden utgår rollanalysen från ett schema av följande typ: Agent A process P gällande objekt O med instrument I och resurs R vid tid T och plats P. Vi får då t.ex. rollerna agent, patient (i bred icke-medicinsk bemärkelse), objekt, instrument, resurs, plats, tid etc. Antalet relevanta roller beror på den typ av aktivitet eller process man studerar, t.ex. kan vi gällande kunskap och processerna ge och skaffa sig få följande två rollscheman:

A ger P kunskap om O med instrument I vid tid T och plats P eller A skaffar sig kunskap om O med instrument I vid tid T och plats P. Om man vill veta hur vanliga de olika rollerna är, kan de med lämpliga operationaliseringar studeras empiriskt via en korpus eller intervjuer/enkäter.

Semantiskt fält; Det lättaste sättet att få tillgång till ett ord/begrepps semantiska fält är att använda sin språkliga intuition eller som nämnts ovan att förstärka denna genom att utnyttja en synonymordbok eller en tesaurus (se t.ex Bring (1930) eller Roget (1982)). Jag exemplifierar genom använda en del av analysen för ordet/begreppet ”ansvar” i Allwood (2019). Betydelsen för ordet ansvar har ett överlapp med betydelserna för t.ex. följande ord: uppgift, förpliktelse, överinseende, uppsikt, kontroll, tillsyn, övervakning, insyn, eftersyn, ledning, delaktighet, orsak. Detta överlapp mellan ordens betydelser kan sedan användas som utgångspunkt för en modell av dimensionerna i begreppet ansvar. När det gäller polysemi visar det sig ordet ansvar är polysemt och bland annat har betydelserna ”konto” och ”straff”, vilket kan bli data i en studie av ordets historiska betydelseförändring. Slutligen kan man fundera över vad de två motsatskedjorna ansvar (ansvarsfull, ansvarskännande) – ansvarslös, oansvarig, brist på ansvar, nonchalant respektive ansvar – ansvarsfrihet säger oss om dimensionerna i begreppet ”ansvar”. Se vidare Allwood (2019.

    Slutord

Till sist en liten överblick av vad kapitlet innehållit. Den första delen (avsnitt 2 - 8) innehåller främst en diskussion av olika aspekter av begreppsbestämning och begreppsanalys, nämligen ”Varför är begreppsbestämning min favoritmetod”, ”Begreppens ontologiska status”, ”Vad är begreppsbestämning?”, ”Allmänbegrepp (universale) och taxonomier (klassifikationer, kategoriseringar)”, ”Källor till begreppsbestämning”, ”Kriterier för begreppsbestämning – begreppens epistemiska status” och ”Ytterligare exempel på begreppsbestämning”.

Den andra delen (avsnitt 9) som är betydligt kortare ger en mycket kortfattad introduktion till begreppsbestämning och fördjupad betydelsebestämning. Den behövs för att öka förståelsen av den första delen och för en bättre uppskattning av vilka möjligheter begreppsbestämning och begreppsanalys erbjuder men kan eventuellt uteslutas om man vill ha en kort introduktion till bestämning av begrepp.

Jag hoppas nu genom de två delarnas översiktliga redogörelse att ha givit en inblick i begrepps- och betydelsebestämning och varför de är mina favoritmetoder. Jag hoppas också att jag har motiverat mitt påstående (och delvis visat hur) att de kan och bör förenas med alla andra metoder, både induktiva (empiriska) och deduktiva. För det tredje hoppas jag att jag visat på den nytta begrepps- och betydelsebestämning kan göra för att minska risken för missförstånd och öka möjligheten för förståelse, både av eget och andras arbete, både inom och mellan discipliner.

     Referenser

Allwood, J. (1983a). Om att utifrån språket studera natur och naturresurser. I Sagt och Menat, 17 Papers presented to Mats Furberg on his 50th birthday. Göteborgs universitet, Filosofiska Inst. (Röda serien). 23 s. 38-55.

Allwood, J. (1983b). Naturen som metaforfält. I J. Allwood, T. Frängsmyr & U. Svedin (eds.) Naturen som symbol. Stockholm (Kontenta): Liber.

Allwood, J. (1983c). En analys av kommunikation. I K. Nowak, G. Andrén & H. Strand (Red.) Kommunikationsprocesser, Mass, 7. Stockholms universitet, Centrum för Masskommunikationsforskning, s. 120-128.

Allwood, J. (1985). Tvärkulturell kommunikation. I J. Allwood (Red.) Tvärkulturell kommunikation, Papers in Anthropological Linguistics 12, Göteborgs universitet, Institutionen för lingvistik.

Allwood, J. (1987). A Semantic Analysis of Understanding. I. V. Rosén (Red.) Papers from the Tenth Scandinavian Conference of Linguistics. University of Bergen, Dept of Linguistics & Phonetics.

Allwood, J. (1988). Kärlekens språk. Ottar, 1988(3): 84-89.

Allwood, J. (1989). Om begrepp - deras bestämning, analys och konstruktion. (ms). Göteborgs universitet, Institutionen för lingvistik. http://sskkii.gu.se/jens/publications/index.html

Allwood, J. (1999). Semantics as Meaning Determination with Semantic Epistemic Operations. I J. Allwood & P. Gärdenfors (Red.) Cognitive Semantics. Amsterdam: Benjamins. s. 1-18.

Allwood, J. (2003). Meaning Potential and Context. Some Consequences for the Analysis of Variation in Meaning. I H. Cuyckens, R. Dirven, & J.R. Taylor (Red.) Cognitive Approaches to Lexical Semantics. Mouton de Gruyter, s. 29-65.

Allwood, J., & Gunnarsson, M. (2003). Bildning - en begreppsanalys. Gothenburg Papers in Theoretical Linguistics S29. Göteborgs universitet, Institutionen för lingvistik.

Allwood, J. (2012). Medvetande - en semantisk analys. I J. Allwood & M. Jensen (Red.) Kognitionsvetenskap. Lund: Studentlitteratur. s. 409-422.

Allwood, J. (2013). A multidimensional activity based approach to communication. In I. Wachsmuth, J. de Ruiter, P. Jaecks & S. Kopp (Red.) Alignment in Communication. Amsterdam: John Benjamins s. 33-55.

Allwood, J. (2014). Trust as a communicative and epistemic simplifier and facilitator. I P. Linell,P. & I. Markova (Red.), Dialogical approaches to trust in communication. A volume in Advances in cultural psychology: Constructing human development. Charlotte, NC: Information Age Publishing, s. 189-211.

Allwood, J. (2019). Ansvar – en begreppsanalys. Opublicerat ms. Projektrapport högskolan i Skövde.

Bergson, Henri (1889). Time and Free Will. s. 122. doi:10.4324/9781315830254. ISBN 9781315830254.

Berlin, I. (1969). Two Concepts of Liberty. I I. Berlin, Four Essays on Liberty. London: Oxford University Press.

Bring, S. C. (1930). Svenskt ordförråd ordnat i begreppsklasser. Uppsala: Almqvist & Wiksell.

Carr, B. (2020). Hyperspace, Consciousness and Time. Galileo Commission.

https://galileocommission.org/film-with-bernard-carr-hyperspace-consciousness-and-time/

Comte, A.; Bridges, J.H. (tr.). (1865). A General View of Positivism. Trubner and Co. (1865) (återutgiven av Cambridge University Press, 2009).

Frege, Gottlob (1892). Über Sinn und Bedeutung. I Zeitschrift für Philosophie und philosophische Kritik, 100: 25–50.

Frege, Gottlob (1979). Posthumous Writings. Oxford: Basil Blackwell.

Gallie, W. B. (1955-56). Essentially Contested Concepts. Proceedings of the Aristotelian Society. New Series, 56(1955-56), Oxford University Press. s. 167-198. https://www.jstor.org/stable/4544562

Galtung, Johan (1969). Violence, Peace, and Peace Research. Journal of Peace Research, 6(3):167-191. Sage Publications, Inc. https://www.jstor.org/stable/422690.

Galtung, Johan (2014). A Mini Theory of Peace. https://www.galtung-institut.de › uploads › 2014/11.

Goddard, C. & Wierzbicka, A. (2008). Universal human concepts as a basis for contrastive linguistic semantics. I M. de los Angeles Gomez Gonzalez, J.L. Mackenzie & E.M. Gonzalez Alvarez (Red.) Current Trends in Contrastive Linguistics: Functional and cognitive perspectives. Amsterdam: John Benjamins.

Goodman, N. and Quine, O.V. (1947). Steps toward a Constructive Nominalism. The Journal of Symbolic Logic, Vol. 12(4):105-122.

Kant, I. (1781/2004). Kritik av det rena förnuftet. Thales.

Koselleck, R. (2002). The practice of conceptual history - Timing History, Spacing Concepts. Stanford, Cal.: Stanford University Press.

Kroeber, A. L. & Kluckhohn, C. (1952). Culture: a critical review of concepts and definitions. Papers. Peabody Museum of Archaeology & Ethnology, Harvard University, 47(1), viii, 223.

Marton, F. & Booth, S. (2000). Om lärande. Lund: Studentlitteratur

Matilal, B.K. (1986). Perception. An Essay on Classical Indian Theories of Knowledge, Oxford, Clarendon Press, 1986, p. 310.

Næss, A. (1949). Toward a theory of interpretation and preciseness. Theoria, 15(1-3) April 1949. s. 220-241, https://doi.org/10.1111/j.1755-2567.1949.tb00152.x

Naess, A. (1961). Empirisk semantik. Stockholm: Läromedelsförlaget.

Nygren,A. (1953/1982). Agape and Eros: The Christian Idea of Love Philadelphia: The Westminster Press, 1953) (Nytryckt utgåva Chicago: U of Chicago Press., 1982, 210).

Osgood, C. E. (1964). Semantic differential technique in the comparative study of cultures. American Anthropologist, 66(3):171–200. doi:10.1525/aa.1964.66.3.02a00880.

Pankakoski, T. (2010). Conflict, Context, Concreteness: Koselleck and Schmitt on Concepts. Political Theory, 38(6): 749-779. Sage Publications, Inc.

Peirce, C.S. (1931–35, 1958). Collected Papers of Charles Sanders Peirce, Vols. 1–6, 1931–35, Charles Hartshorne and Paul Weiss (Red..), Cols. 7–8, 1958, Arthur W. Burks, (Red.), Cambridge, Mass., Harvard University Press.

Platon. Theaitetos.  Platon. Skrifter. Bok 4. Översättare: Jan Stolpe (2018), ISBN: 9789188687302, Bokförlaget Atlantis AB

Roget, Peter Mark (1982), Lloyd, Sue (Red.), Roget's thesaurus of English words and phrases. Harlow, Essex: Longman.

Rothstein, B. (2012),”Fel av staten att stötta genusforskningen”, Göteborgs-Posten, 4 april, 2012.

Westerhoff, Jan (2009) – Nagarjuna’s Madhyamaka – A Philosophical Introduction (2009).

Wierzbicka, A. (2016). Two levels of verbal communication, universal and culture-specific. I A. Rocci & L. de Saussure (eds.) Verbal Communication. Berlin: De Gruyter Mouton. s. 447-481.

     Kommentarer och frågor från övriga deltagare i antologin med svar från Jens Allwood

    Elisabeth Ahlsén

     Kommentarer och frågor till Jens Allwood

1. Begreppsanalys verkar vara en metod som i sig oftast innebär en kombination av flera metoder (introspektion, observation, korpusanalys, litteraturstudier, intervjuer, …) Är vissa av dessa viktigare är andra för begreppsanalysen och i vad mån kan de ge olika resultat – finns det då någon metod för hur man graderar olika källor?

Kan t ex korpusanalys ge ”felaktiga”/”dåliga”/”missvisande” begrepp? Lexikon är ganska ofta inte helt nyskrivna och begrepp kan ha ändrats. Hur mycket krävs kombination av metoder?

2. Sist i avsnitt 1 ” Möjligen kan man hävda att väldigt tillämpad och praktisk vetenskap, där begreppen sedan länge ligger fast, är undantagna.” Stämmer det helt – kan det inte vara så att begreppen som ligger fast behöver ses över ibland? Även dessa verksamheter och deras bakgrund kanske ändå utvecklas och kanske finns det här mindre medvetenhet om begreppens roll som kanske kan motivera viss begreppsanalys? Vad anser du?

3. I avsnitt 2 förekommer först uttrycket hyfsade och kultiverade ordbetydelser. Betyder ”hyfsade” här samma som kultiverade eller är det något annat, i så fall vad?

4. Vad innebär ”positiv fred” och ”negativ fred”?

5. Om begreppsanalys av ”sanning”

Innebär detta att begreppsbestämning liksom kunskap egentligen är omöjlig, eftersom man inte kan veta vad som är sant? Gäller det i så fall all begreppsbestämning? Kanske går det att säga mer om detta i förhållande till när man ska vara nöjd (ovan) och vilka kriterier som är viktigast, är det närhet/approximation till sanning enligt vad man själv till efter analysen tror? Dvs hur bestämmer man till sist om korrespondens gäller?

6. Hur förhåller sig de 2 delarna (avsnitt 1-8 och avsnitt 9) till varandra. Avsnitt 9 verkar vara exemplifierande för djupare förståelse av hur man använder betydelsepotentialer, men det stämmer kanske inte helt med hur del 2 beskrivs i slutet på artikeln. (Är det egentligen 2 delar?) Förklara gärna mer.

7. Hur förhåller sig egentligen analys av betydelsepotential och begreppsbestämning till begreppsanalys, som den beskrivits tidigare i artikeln, och vilka likheter och skillnader finns mellan dem? Det verkar som om begreppsanalys och begreppsbestämning egentligen används synonymt, men begreppsbestämning används mer i avsnitt 9 om betydelsepotentialer.

Hur kan man tillämpa/använda analys av betydelsepotential för andra ändamål än analysen i sig? Ge gärna fler exempel.

     Jens Allwood (JA) Svar till Elisabeth Ahlsén (EA)

EA Fråga 1: Begreppsanalys verkar vara en metod som i sig oftast innebär en kombination av flera metoder (introspektion, observation, korpusanalys, litteraturstudier, intervjuer, …) Är vissa av dessa viktigare är andra för begreppsanalysen och i vad mån kan de ge olika resultat – finns det då någon metod för hur man graderar olika källor?

Kan t ex korpusanalys ge ”felaktiga”/”dåliga”/”missvisande” begrepp? Lexikon är ganska ofta inte helt nyskrivna och begrepp kan ha ändrats. Hur mycket krävs kombination av metoder?

JA Svar på EA fråga 1: Det är korrekt att begreppsanalys/begreppsbestämning kan, men inte behöver, baseras på en kombination av alla de metoder du nämner. Men det viktigaste är nog en metod du inte nämner – egen reflektion och analys.

Ja, de olika empiriska utgångspunkterna kan ge olika resultat, eftersom de alla ger tillgång till lite olika empiriskt material att bygga analysen/bestämningen på.

Man kan gradera källorna efter vad man är mest intresserad av. Om man är mest intresserad av hur ett begrepp gestaltas i naturligt språk bör en analys av en allmän språklig korpus vara högst rankad. Är men mest intresserad av hur människor man intervjuat behandlar ett begrepp bör man transkribera intervjuerna och undersöka hur de intervjuade berör begreppet i sina intervjusvar. Metoden för att gradera källor är alltså att ta mest hänsyn till det empiriska material som ligger närmast vad man är intresserad av.

Ja, korpusanalys kan ge upphov till dåliga, missvisande begreppsbestämningar. (i) Korpusen kan vara snedvriden mot en viss typ av material, t ex bara börsrapporter eller bara religiösa texter etc. De språkliga uttrycken för begreppet kommer att färgas av detta.

(ii) En annan möjlighet är att en begreppsbestämning är dålig i förhållande till ett normativt mål. Man har en teori om vad begreppet egentligen är och baserar sin begreppsbestämning på denna teori. Den korpus man har valt behöver då inte i den betydelsepotential och begreppsbestämning den ger upphov till återspegla den begreppsbestämning man tycker är korrekt och en betydelsebestämning/begreppsbestämning på grundval av denna korpus kan då verka felaktig, dålig eller missvisande.

(iii) En tredje möjlighet är at begreppsbestämningen är dåligt gjord. De klassiska problemen är att den blir för vid eller för trång. ”Bil” bestäms som 4-hjuligt fordon, fast det finns gott om icke motordrivna fordon som har 4 hjul. Eventuellt finns det också bilar som har fler eller färre än fyra hjul.

EA Fråga 2: Sist i avsnitt 1 ” Möjligen kan man hävda att väldigt tillämpad och praktisk vetenskap, där begreppen sedan länge ligger fast, är undantagna.” Stämmer det helt – kan det inte vara så att begreppen som ligger fast behöver ses över ibland? Även dessa verksamheter och deras bakgrund kanske ändå utvecklas och kanske finns det här mindre medvetenhet om begreppens roll som kanske kan motivera viss begreppsanalys? Vad anser du?

JA Svar på EA fråga 2: Jo, du har rätt, även begreppen i tillämpad och praktisk vetenskap kan behöva ses över och eventuellt bytas ut/ändras. Inte minst teknologin driver fram förändringar. Se bara hur begreppet ”vårdcentral” håller på att bytas ut/förändras från mänsklig kontakt till digital kostnadseffektiv kontakt och interaktion med ett datorprogram. Det stämmer nog också att det i praktiska verksamheter ofta finns mindre medvetenhet om begreppens roll och att människor på så sätt kan utsättas för intressebaserad begreppslig manipulation.

EA Fråga 3: I avsnitt 2 förekommer först uttrycket hyfsade och kultiverade ordbetydelser. Betyder ”hyfsade” här samma som kultiverade eller är det något annat, i så fall vad?

JA Svar på EA fråga 3: Ja, ”hyfsade” och ”kultiverade” betyder liknande saker. Med ”hyfsad” avser jag en begreppsbestämning som uppfyller krav på nödvändiga och tillräckliga villkor. Ordbetydelser (betydelsepotentialer) behöver inte uppfylla sådana krav, utan uppvisar nästan alltid långtgående polysemi, ända fram till vad Wittgenstein kallade ”familjebegrepp”. Det vill säga att det kan finnas flera möjligheter för en mera strikt begreppsbestämning. Att hyfsa betyder alltså att välja en bestämning som väl överensstämmer med teoretiska eller andra normativa krav. ”Kultiverad” innebär samma som ”hyfsad”, men har också en innebörd av att man kan ”odla”, dvs gradvis utveckla begreppsbestämningen i takt med ny förståelse och nya teoretiska/praktiska insikter och behov.

EA Fråga 4: Vad innebär ”positiv fred” och ”negativ fred”?

JA Svar på EA fråga 4: Begreppen ”positiv fred” och ”negativ fred” (Galtung, 1969) är utvecklade i analogi med begreppen ”negativ frihet” (Det finns inte så mycket tvång eller hinder för vad man får göra och ”positiv frihet” (Man får/kan göra vad man behöver/vill), (Berlin, 1969). ”Negativ fred” Innebär frånvaron av direkta antagonistiska konflikter och våld. Man avlägsnar konflikt, t ex genom att sluta fredsavtal etc. “Positiv fred” innebär frånvaron av s.k. ”strukturellt våld” som innebär frånvaro av ”strukturell ojämlikhet” och orättvisa som förhindrar individer att uppnå sin potentiella förmåga.

EA Fråga 5: Om begreppsanalys av ”sanning”. Innebär detta att begreppsbestämning liksom kunskap egentligen är omöjlig, eftersom man inte kan veta vad som är sant? Gäller det i så fall all begreppsbestämning? Kanske går det att säga mer om detta i förhållande till när man ska vara nöjd (ovan) och vilka kriterier som är viktigast, är det närhet/approximation till sanning enligt vad man själv till efter analysen tror? Dvs hur bestämmer man till sist om korrespondens gäller?

JA Svar på EA fråga 5: Jag är kunskapsteoretisk skeptiker i Pyrrhons anda. Det innebär att jag inte hittills i mitt kunskapssökande funnit något jag inte kunnat hitta något skäl att tvivla på. Det innebär emellertid inte att jag tror att det är omöjligt att veta vad som är sant, bara att jag inte hittills gjort det. Jag nöjer mig med ”berättigad tro”. Detta gäller också begreppsbestämning. Det finns alltså inget skäl att inte tro att även begreppsbestämningar kan kontinuerligt förbättras. Detta gäller åtminstone för mig som nominalistisk konceptualist, men det kanske inte gäller för en platonsk begreppsrealist som tror sig ha funnit de eviga och oföränderliga begreppen. Normativa kriterier för när man ska vara nöjd med begreppsbestämning är t ex (i) att man har formulerat nödvändiga och tillräckliga villkor (ii) att ens begreppsbestämning passar ihop med andra begrepp man behöver i sin teoriutveckling (inga motsägelser), (iii) att begreppen hjälper en att fånga hela den verklighetsaspekt man vill försöka förstå och förklara, (iv) att resultat av bestämning blir snyggt och helst lättbegripligt, (v) att resultatet även kan leda till idéer som kan vara av praktiskt nytta. Detta innebär att alla kriterier som brukar gälla för vetenskaplig teori utom ”korrespondens” gäller. Om vi ska se är korrespondens för begrepp inte oproblematiskt.

Det första problemet är att begreppet ”korrespondens” i sanningsteori i första hand gäller omdömen uttryckta i påståendesatser och i andra hand teorier där man kan ge ”sanningsvillkor” (villkor för hur världen måste vara för att satsen/teorin ska vara sann. En sann sats svarar mot (korresponderar) ett faktum. Det gäller inte begrepp. Det är i själva verket oklart vad ett ”sant begrepp” skulle vara. Däremot kan man hävda sanna eller falska saker om begrepp, t.ex. att ett begrepp är adekvat, motsägelsefritt, allmänt omfattat, användbart eller teoretiskt välförankrat.

Problemet är att ordet ”korrespondens” liksom de flesta ord är vagt och polysemt. Man hävdar att något är ett faktum med en påståendesats, men man refererar till något (syftar på) med ett substantiv eller pronomen. Detta ger två lite olika innebörder av korrespondera. Brunte äter gräs sant eller falskt påstående som syftar på (refererar) till Brunte. Satsen korresponderar mot ett eventuellt faktum, men de två substantiven korresponderar mot två olika entiteter. Man skulle därför kunna försöka utvidga eller definiera en ny sorts ”korrespondens” till att gälla termer och begrepp, så att en term som uttrycker ett begrepp skulle korrespondera mot något. Som jag ser det finns det fyra alternativ: (i) ett begrepp (term) korresponderar mot sin abstrakta platonska förlaga och att enbart begrepp som korresponderar mot abstrakta eviga oföränderliga begrepp skall accepteras.

 (ii) ett begrepp (korresponderar) mot sina instanser och att enbart begrepp som korresponderar mot konstaterbara empiriska instanser skall accepteras Båda dessa alternativ har problem, (iii) ett begrepp svarar mot (korresponderar mot) en generalisering av betydelsen av det språkliga uttrycket för begreppet såsom det används i en viss korpus, (iv) ett begrepp svarar mot (korresponderar mot) en eller flera accepterade definitioner. Alla förslagen har dock problem. Jag diskuterar dem i samma ordning som de nämns ovan:

Inom platonsk begreppsrealism brukar man säga att våra begrepp korresponderar mot de abstrakta ”verkliga” begreppen genom de är medfödda eller genom vi ”återerinrar” oss dem (anamnes).  Så man kan hävda att vad som krävs är att man återerinrat sig ett evigt och oföränderligt begrepp i den platonska begreppssfären. Men kan detta verkligen gälla alla begrepp? Till exempel begreppet ”potatismos”. Ett annat problem är att de flesta av våra flesta begrepp baseras på språklig betydelse, vilken i viss mån är kulturellt och konventionellt betingad medan platonska begrepp bör vara språk och kulturoberoende. Språk- och kulturberoendet innebär att olika språk tillhandahåller olika betydelsepotentialer för begreppsbestämning och de begrepp vi hyfsar och kultiverar blir beroende av vilket språk vi talar. Ska vi säga att ”samvete” och ”medvetande” är två olika begrepp, eftersom de är det på svenska eller ett enda på spanska (”conciencia”) och franska (”conscience”), eftersom man där har ett ord som i sin betydelsepotential sammanför dessa två. Ska vi i så fall i sådana här fall räkna med 1, 2 eller 3 begrepp? Kanske finns det i andra språk ytterligare betydelsepotentialer nära relaterade till ”samvete” och ”medvetande” som kan ge upphov till ytterligare begrepp. Den s.k. ”individueringen” av begrepp är alltså inte självklar. Om språk och kultur styr vad vi ”återerinrar oss” borde detta innebära att våra begrepp språk- och kulturberoende.

Om vi i stället väljer att säga att enbart begrepp som korresponderar mot konstaterbara empiriska instanser skall accepteras får vi också problem eftersom vad som är en empirisk instans är oklart för många viktiga begrepp. Vad är t. ex. de empiriska instanserna för begreppen ”negation”, ”möjlighet”, ”nödvändighet”, ”mörk materia”, ”perfekt cirkel”, ”enhörning” eller ”jultomte”? Att ett begrepp inte har klara empiriska instanser innebär inte att det inte kan vara intressant och användbart. Instan¬sie¬ringskriteriet för om ett begrepp finns (korresponderar) passar bra för konkreta, empiriska saker, men är inte generellt.

Det tredje alternativet är att studera betydelsepotentialen (d.v.s. bl.a. betydelsevariationen) i en viss korpus och sedan generalisera över denna, genom att ange nödvändiga och tillräckliga villkor för en begreppsdefinition som täcker hela eller delar av den polysemi som kan observeras. Den största invändningen mot detta är att en viss korpus kan utelämna väsentliga aspekter av ett begrepp.

En fjärde möjlighet är att korrespondenskriteriet för begrepp får förstås som att det existerar ett förslag på en definition av ett språkligt uttryck, begrepp eller möjligen att det skulle kunna existera en sådan definition i ett visst språksamfund. Sådana förslag kan t.ex tillhandahållas av lexika eller vetenskapliga artiklar.

En invändning mot både förslag 3 och förslag4 är att begrepp på detta sätt blir beroende av konsensus (omedveten eller medveten) och koherens i ett visst språkanvändarkollektiv. ibland kan ett kollektiv ha en missriktad begreppsbildning. Begrepp kan ha en normativ kraft, ungefär som Platon hävdade, som missas av kollektivet eller deras lexikografer. Alla eller majoriteten kan vara på fel spår.

Den utväg jag själv mest lutar mot är trots dessa invändningar använda alla fyra möjligheterna och låta typen av begreppsbestämning avgöra. Oftast använder jag alternativ tre eller fyra, för begrepp med klar empirisk utomspråklig förankring, alternativ två och i specialfallet matematik alternativ ett. En annan utväg vore att ge upp ett speciellt korrespondenskriterium för begrepp (däremot inte för påståenden som gäller begrepp) och nöja mig med de andra kriterier som nämnts ovan (nödvändiga och tillräckliga villkor, motsägelsefrihet, fullständighet, ekonomi, överblickbarhet, användbarhet och konsensus).

EA Fråga 6: Hur förhåller sig de 2 delarna (avsnitt 1 - 8 och avsnitt 9) till varandra. Avsnitt 9 verkar vara exemplifierande för djupare förståelse av hur man använder betydelsepotentialer, men det stämmer kanske inte helt med hur del 2 beskrivs i slutet på artikeln. (Är det egentligen 2 delar?) Förklara gärna mer.

JA Svar på EA fråga 6: Dell 1 (avsnitt 1 - 8) är avsett som en allmän del som alla, oavsett syn på begreppens ontologi, kan utnyttja. Del 2 kan egentligen bäst utnyttjas av dem som inte är platonska begreppsrealister, dvs de som ser begreppsbestämning som en konstruktiv kultivering av betydelsepotentialer. Dvs de ser inte begrepp som abstrakta, eviga, oföränderliga storheter, utan i första hand som hyfsade och kultiverade kognitiva enheter (ofta från betydelsepotentialer hos ord) som kan användas som hjälpmedel i mänskligt tänkande och kommunikation.

Så för den som inte är begreppsrealist utgör avsnitt 9 utgångspunkten för avsnitt (1-8) medan för en begreppsrealist avsnitt 9 kan betraktas som lite extra information om de språkliga uttrycken för begreppen.

EA Fråga 7: Hur förhåller sig egentligen analys av betydelsepotential och begreppsbestämning till begreppsanalys, som den beskrivits tidigare i artikeln, och vilka likheter och skillnader finns mellan dem? Det verkar som om begreppsanalys och begreppsbestämning egentligen används synonymt, men begreppsbestämning används mer i avsnitt 9 om betydelsepotentialer.

Hur kan man tillämpa/använda analys av betydelsepotential för andra ändamål än analysen i sig? Ge gärna fler exempel.

JA Svar på EA fråga 7: Om man är konceptualistisk nominalist är begreppsanalys och begreppsbestämning bara ett specialiserat sätt att utnyttja analysen av betydelsepotential. Vi försöker hyfsa och kultivera lämpliga begrepp genom att ange nödvändiga och tillräckliga villkor för någon eller några aspekter på betydelsepotentialen. Så analys av betydelsepotential omfattar begreppsbestämning, men begreppsbestämning kan göras utan att ta med de andra delarna av analysen av betydelsepotential.

Som jag skrev i början av artikeln, används ofta ”begreppsanalys” och ”begreppsbestämning” synonymt (även av mig). Men jag ville markera att det finns en potentiell skillnad mellan analys och syntes genom att använda ”begreppsbestämning” som ska kunna innefatta både analys och syntes, troligen märks detta tydligare i avsnitt 9 än i de övriga 8 avsnitten.

Analys av betydelsepotential kan utöver att ha ett egenintresse användas för att få en uppfattning om hur vissa begrepp/ordbetydelser uppfattas och används i en viss kultur och ett visst språk. Utöver att analysen kan användas som utgångspunkt för en djupare teoretisk analys av något begrepp kan den vara av intresse i samhällsvetenskap eller humaniora där man kan jämföra olika texter eller språkanvändare med varandra eller olika kulturer och språk med varandra. Analysen kan även användas i historia där man kan jämföra resultat från olika tidpunkter med varandra.

Referenser

Berlin, I. (1969). ‘Two Concepts of Liberty’, in I. Berlin, Four Essays on Liberty, London: Oxford University Press. New ed. in Berlin 2002.

Galtung, J. (1969). Violence, Peace and Peace Research. Journal of Peace Research, 6 (3), 167- 191.

     Leif Bloch Rasmussen

    Kommentarer och frågor till Jens Allwood

Leif Bloch- Rasmussen skriver först en kommentar som presenteras i sin helhet. Därefter delas kommentaren i stycken vilka kommenteras av Jens Allwood (JA).

Leif Bloch Rasmussens kommentarer till Jens Allwoods artikel

Det forekommer det mig lidt underligt, at Allwoods artikel kun refererer til index, ikon, symbol, oven i købet i denne rækkefølge:

”indexikal”, byggande på ”närhet i tid och rum” och innebär att något (ting, växt, djur, även människa) reagerar med igenkänning på ett stimulus.

”ikonisk”, byggande på uppmärksammad ”likhet”.

”symbolisk”, vilket innebär att informationen aktiveras genom ett arbiträrt, konventionellt tecken (en symbol). Detta ger möjlighet till igenkänning, reflektion, förståelse, planering etc. främst hos människan, men eventuellt också hos vissa andra djur.

I talesprog er alle tre vigtige, men det synes mig, at symbol er det vigtigste i den ’betydningsbestämmelse’, som Allwood argumenterer for, næsten til grænsen af at sige, at ikoner og indexer skal reduceres til symbol (helt bortset fra at den triadiske semioesis hos Peirce forsvinder.

Allwood skriver videre:

”Jag hoppas nu genom de två delarnas översiktliga redogörelse att ha givit en inblick i begrepps- och betydelsebestämning och varför de är mina favoritmetoder. Jag hoppas också att jag har motiverat mitt påstående (och delvis visat hur) att de kan och bör förenas med alla andra metoder, både induktiva (empiriska) och deduktiva. För det tredje hoppas jag att jag visat på den nytta begrepps- och betydelsebestämning kan göra för att minska risken för missförstånd och öka möjligheten för förståelse, både av eget och andras arbete, både inom och mellan discipliner.”

Min oplevelse i forbindelse med informatik og design af informationssystemer svarer meget godt til Allwood’s tolkning af information, og dermed af nødvendigheden af klarhed og definition af begreber handler om induktion og deduktion. Men i innovation og projektledelse og i mit virke med studerendes specialeforberedelse er det en søgende proces ud i ukendt land, hvor fastlagte begrebsbestemmelser bestemt kan være en hjælp til at navigere, men hvor selve landskabet - virtuelt, imaginært, realt forekommer at være vildt og kaotisk - uden for sproglig symbolsk rækkevidde . Her gælder abduktion - muligvis, jf. Peirce’ udsagn: De er kun gennem abduktion, at der kan skabes innovation, ny viden.

Så mit spørgsmål bliver, hvordan det er muligt at kombinere begrebsbestemmelse som symbolisk med livet som ikonisk (og hvad der ligger uden for index, ikon, symbol som ’en-streget’ representamen).

Hertil kommer så et spørgsmål om muligheden for at fastlægge en annotation for mellemmenneskelig kommunikation - der understøtter innovation og mulighedsformulering. Ligger der allerede i de ’fastlagte’ annotationer for forskellige sprog - og måske forskningsfelter - en særlig kategori, der kan pejle og spejle muligheder, vilde tanker, veje i kaos?

B. Jens Allwood (JA) Svarskommentarer till Leif Bloch Rasmussen (LKBR)

LBR Kommentar 1: Det forekommer det mig lidt underligt, at Allwoods artikel kun refererer til index, ikon, symbol, oven i købet i denne rækkefølge:

”indexikal”, byggande på ”närhet i tid och rum” och innebär att något (ting, växt, djur, även människa) reagerar med igenkänning på ett stimulus.

”ikonisk”, byggande på uppmärksammad ”likhet”.

”symbolisk”, vilket innebär att informationen aktiveras genom ett arbiträrt, konventionellt tecken (en symbol). Detta ger möjlighet till igenkänning, reflektion, förståelse, planering etc. främst hos människan, men eventuellt också hos vissa andra djur.

I talesprog er alle tre vigtige, men det synes mig, at symbol er det vigtigste i den ’betydningsbestämmelse’, som Allwood argumenterer for, næsten til grænsen af at sige, at ikoner og indexer skal reduceres til symbol (helt bortset fra at den triadiske semioesis hos Peirce forsvinder.

JA Kommentar till LBR kommentar 1: Det är korrekt att jag inte exakt följer Peirce, utan mer använder Peirce som en inspirationskälla. Peirce vill ha ordningen ikon, index, symbol, troligen eftersom han vill gå från det potentiella via det faktiska till det nödvändiga. Jag använder ordningen index, ikon, symbol, eftersom jag har ett annat intressefokus, nämligen hur information hos levande organismer via tecken uppstår och utvecklas empiriskt. För mig tycks det därför att närhet kommer före likhet (perception kommer före minne).

Det är också korrekt att jag anser att alla teckentyperna förekommer i talspråk men att symbol är viktigast för allt mänskligt språk, inklusive talspråk och ännu viktigare i skrift än i tal. Eftersom begreppsbestämning handlar om att abstrahera bort från en konkret kommunikationssituation till en generalisering, innebär detta att indexikala och ikoniska aspekter av betydelse reduceras.

LBR kommentar 2: Allwood skriver vidare: ”Jag hoppas nu genom de två delarnas översiktliga redogörelse att ha givit en inblick i begrepps- och betydelsebestämning och varför de är mina favoritmetoder. Jag hoppas också att jag har motiverat mitt påstående (och delvis visat hur) att de kan och bör förenas med alla andra metoder, både induktiva (empiriska) och deduktiva. För det tredje hoppas jag att jag visat på den nytta begrepps- och betydelsebestämning kan göra för att minska risken för missförstånd och öka möjligheten för förståelse, både av eget och andras arbete, både inom och mellan discipliner.”

Min oplevelse i forbindelse med informatik og design af informationssystemer svarer meget godt til Allwood’s tolkning af information, og dermed af nødvendigheden af klarhed og definition af begreber handler om induktion og deduktion. Men i innovation og projektledelse og i mit virke med studerendes specialeforberedelse er det en søgende proces ud i ukendt land, hvor fastlagte begrebsbestemmelser bestemt kan være en hjælp til at navigere, men hvor selve landskabet - virtuelt, imaginært, realt forekommer at være vildt og kaotisk - uden for sproglig symbolsk rækkevidde . Her gælder abduktion - muligvis, jf. Peirce’ udsagn: De er kun gennem abduktion, at der kan skabes innovation, ny viden.

JA Kommentar 2 till LBR kommentar 2: Rasmussen reser frågan om det finns aspekter av verkligheten som inte kan fångas i språket och språkligt grundad begreppsbestämning. Det gör det säkert, t ex en del mystiska upplevelser i meditation, men väldigt mycket kan fångas i språket och språklig begreppsbestämning. För min del räcker detta långt, även om jag också är intresserad av och försöker använda andra vägar, såsom meditation.

Jag håller med Peirce om att abduktion är det enda sättet att skapa verklig innovation. Både deduktion och induktion är mer bundna av sina förutsättningar än abduktion. Men begreppsbestämning utesluter inte abduktion och är i själva verket ofta grundad på en kombination av induktion, deduktion och abduktion.

LBR Kommentar 3: Så mit spørgsmål bliver, hvordan det er muligt at kombinere begrebsbestemmelse som symbolisk med livet som ikonisk (og hvad der ligger uden for index, ikon, symbol som ’en-streget’ representamen).

JA Kommentar till LBR kommentar 3: Låt mig först påpeka att semiosen innebär att ikoniska och indexikala dimensioner inkorporeras i de symboliska. Symboler kan t ex bli metaforiska (därmed byggande på ikonicitet, likhet), t.ex. Han är ett lejon eller metonymiska, t.ex. Vår middag igår var fisk (mat) (Vi kom under middagen (tid), där de två betydelserna av middag bygger på indexikalitet (närhet i rum & tid).

Låt mig också påpeka, som jag också skriver i kapitlet, det utöver symboler finns möjligheten att utgå från index och ikoner i begrepps¬bildning. Detta gäller människan men i ännu högre grad andra djur än människan.

Om man utgår från språkliga symboler uttömmer detta naturligtvis inte de aspekter av livet som i första hand är avhängiga av indexikal och ikonisk information. Jag ser inga problem med att vi behöver alla tre typerna och gör det hela tiden i min kognition där index, ikoner och symboler genom perception, minne och kommunikation hela tiden interagerar, för det mesta i samverkan, men ibland i konflikt.

LBR Kommentar 4: Hertil kommer så et spørgsmål om muligheden for at fastlægge en annotation for mellemmenneskelig kommunikation - der understøtter innovation og mulighedsformulering. Ligger der allerede i de ’fastlagte’ annotationer for forskellige sprog - og måske forskningsfelter - en særlig kategori, der kan pejle og spejle muligheder, vilde tanker, veje i kaos?

JA Kommentar 4 till LBR kommentar 4: Frågan gäller om det går att ”fastlägga” en ”annotation” som jag tolkar som ett skriftligt standardiserat språk, som stödjer innovation och formulering av möjligheter. De skriftliga versionerna av våra normala naturliga språk är sådana annotationer. Där kan vi uttrycka vilda tankar och vägar i kaos. De kan flexibelt utvidgas genom olika semantiska epistemiska operationer (se Allwood 1989, 1996, 2003), såsom begreppsbestämning, metafor (byggande på ikonicitet) och metonymi (byggande på indexikalitet). Det finns fler. Men det är också värt att notera att olika naturliga språk underlättar eller försvårar uttryckandet av vissa innehåll. Arabiska har fler ord för sandsorter och kvaliteter hos sand än samiska, som i sin tur har flera ord för snö och snösorter.

Alla andra artificiellt skapade annotationer är mer begränsade än de naturliga språkens skriftliga former, även om de kan möjliggöra större koncentration av en viss typ av innehåll, som t ex kemiska, matematiska eller logiska formler.

Vid sidan om symboler finns möjligheter att annotera (standardisera) och abstrahera ikoner i diagram etc. Jag är emellertid tveksam till om detta ger större frihet än symboler, eftersom ikoner till skillnad från symboler kräver någon sorts homomorfi mellan tecken och det som betecknas.

     Per Flensburg

    Kommentarer och frågor till Jens Allwood

Först presenteras Per Flensburgs (PF) kommentarer och frågor i sin helhet. Därefter delas kommentaren i stycken vilka kommenteras av Jens Allwood (JA) och efter detta besvaras frågorna.

Per Flensburgs kommentarer och frågor till Jens Allwoods artikel

Din artikel är inte helt enkelt att tränga genom och förstå. Det irriterar mig, för jag borde förstå mer än jag gör. Jag har ju delvis varit inom samma område, men har haft en helt annan terminologi. Det har förresten märkts i våra samtal där vi ofta menar samma sak, men använder olika ord. Främsta skillnaden är väl att jag koncentrerar mig på vad personerna egentligen menar med sina utsagor medan du är mer intresserad av utsagan i sig eller rent av de ingående begreppen.

När det gäller frågan om när begreppsbestämning är lämpligast håller jag med dig om att det är nödvändigt i början och ofta är det så att resultatet av forskningen är antingen nya begrepp eller förfinad bestämning av befintliga. Jag anser faktiskt att stort sett all forskning resulterar i att våra begrepp, som används för att beskriva och identifiera de fenomen som omger oss i världen, förfinas och/eller utökas. Du är inne på samma tanke och försiktigtvis ska man väl inte vara alltför kategorisk, men jag tror faktiskt det gäller för alla vetenskaper. När det gäller definition av begrepp har jag stort sett uteslutande använt mig av stipulativa definitioner. Orsaken är att inom informatiken har det inte funnits någon enhetlig terminologi. Många paper har ungefär det här budskapet: ”Information systems desperately need a common termonology! Hereby I invite you to join my terminology!” Jag brukar därför i början tala om hur jag definierar de centrala begreppen och i jämförelse/kritik av andra forskares begrepp visar jag att jag känner till dem.

Med detta som utgångspunkt är det intressant att se hur olika vi ser på centrala begrepp. Speciellt har begreppen ”data”, ”information” och ”kunskap” varit centrala. En av mina bättre föreläsningar handlar om detta: http://www.perflensburg.se/Communication2/ Skillnaden i vår uppfattning beror förstås på att vi studerar skilda fenomen i verkligheten, du är dessutom mer teoretisk än jag som stort sett enbart sysslat med empirisk forskning.

Du pratar om kategoriseringar och taxonomier. Detta förser begreppen med en sorts kontext, som gör att man lättare förstår meningen med detta begrepp i ett visst sammanhang. I databassammanhang kallas detta för ontologier ett helt felaktigt begrepp, men det är etablerat, så det är inget att göra något åt. Mycket av det som idag kallas systemutveckling innebär att flytta information från ett system till ett annat med bibehållen mening. När man konstruerar en ontologi kan den vara både hierarkisk och nätverksorienterad. Det är också viktigt att veta att en ontologi är något man kommer överens om, den är inte objektivt given för alla i alla sammanhang. Möjligen kan man säga Porfyros träd är så pass generell att stort sett alla kan vara överens om den.

Fråga 1.

Vad är det för skillnad mellan begreppsbestämning och diskursanalys?

Fråga 2.

Vad är det för skillnad på process och skeende?

Fråga 3.

I avsnitt 9 pratar du om att göra listor av egenskaper, processer, relationer m fl Kan dessa listor nånsin bli kompletta? Om inte, hur gör man urvalet explicit?

Fråga 4.

I avsnitt 9 punkt (iv) beskriver du ett tillvägagångssätt för att identifiera roller i en process. Jag har i en artikel från 1981 beskrivit ett liknande tillvägagångssätt där man genom att komplettera en sats med alla de möjliga tillägg i form av olika objekt, adverbial etc kunde åstadkomma enligt min mening en fullständig beskrivning av en process. Allt som kunde sägas sades. Är detta möjligt? Kan man säga något om en process som inte täcks av de möjliga satsdelarna?

Min metod, som kallades Sokrates-metoden innebar att man med utgångspunkt från ett verb som betecknar en process ställer följande frågor:

Vem <verb>?

Vad <verb><subjekt>?

Åt vem/vad <verb><subjekt>?

När <verb><subjekt>?

Hur <verb><subjekt>?

Var <verb><subjekt>?

I vilken avsikt <verb><subjekt>?

För att få bättre överblick över sammanhanget ställer man två frågor till:

8. Vad krävs för att <verb> ska starta?

9. Vad händer då <verb> är avslutad?

B. Jens Allwood (JA) Svarskommentarer till Per Flensburg (PF)

PF Kommentar 1; Din artikel är inte helt enkelt att tränga genom och förstå. Det irriterar mig, för jag borde förstå mer än jag gör. Jag har ju delvis varit inom samma område, men har haft en helt annan terminologi. Det har förresten märkts i våra samtal där vi ofta menar samma sak, men använder olika ord. Främsta skillnaden är väl att jag koncentrerar mig på vad personerna egentligen menar med sina utsagor medan du är mer intresserad av utsagan i sig eller rent av de ingående begreppen.

JA Kommentar till PF kommentar 1 Jag är uppväxt med tre språk och har hela mitt liv umgåtts med människor som bryter på olika språk. Man blir då tvungen att försöka första vad de menar, även om deras explicita utsagor inte alltid gör detta så lätt. Så jag har fått en hel del övning i detta. Emellertid har jag också en normativ begreppspolis inom mig, när det gäller mer teorirelaterad diskurs. När det gäller teori (särskilt filosofi) ska begreppen uttryckas så väl som möjligt. Det räcker inte att approximera och förstå vad som menas, även om detta är vad som krävs i mer praktiska sammanhang

PF Kommentar 2: När det gäller frågan om när begreppsbestämning är lämpligast håller jag med dig om att det är nödvändigt i början och ofta är det så att resultatet av forskningen är antingen nya begrepp eller förfinad bestämning av befintliga. Jag anser faktiskt att stort sett all forskning resulterar i att våra begrepp, som används för att beskriva och identifiera de fenomen som omger oss i världen, förfinas och/eller utökas. Du är inne på samma tanke och försiktigtvis ska man väl inte vara alltför kategorisk, men jag tror faktiskt det gäller för alla vetenskaper.

JA Kommentar till PF kommentar 2: Jag är enig och tror begreppsbestämning är en metod som behövs i alla vetenskaper.

PF Kommentar 3: När det gäller definition av begrepp har jag stort sett uteslutande använt mig av stipulativa definitioner. Orsaken är att inom informatiken har det inte funnits någon enhetlig terminologi. Många paper har ungefär det här budskapet: ”Information systems desperately need a common termonology! Hereby I invite you to join my terminology!” Jag brukar därför i början tala om hur jag definierar de centrala begreppen och i jämförelse/kritik av andra forskares begrepp visar jag att jag känner till dem.

JA Kommentar till PF kommentar 3: Jag vet inte om alla dina definitioner varit stipulativa. Bara för att en definition är välmotiverad och kan visas vara adekvatare än andra definitioner betyder inte att den nödvändigtvis är stipulativ. Ordet ”stipulativ” brukar användas när det finns en viss godtycklighet i definitionen, men man ändå känner att man vill lägga fast en definition. Detta är inte fallet om man föreslår en välmotiverad definition.

PF Kommentar 4: Med detta som utgångspunkt är det intressant att se hur olika vi ser på centrala begrepp. Speciellt har begreppen ”data”, ”information” och ”kunskap” varit centrala. En av mina bättre föreläsningar handlar om detta: http://www.perflensburg.se/Communication2/ Skillnaden i vår uppfattning beror förstås på att vi studerar skilda fenomen i verkligheten, du är dessutom mer teoretisk än jag som stort sett enbart sysslat med empirisk forskning.

JA Kommentar till PF kommentar 4: Eftersom jag inte exemplifierade med definitioner av ”data” och ”information” vet jag inte om vi ser på dessa begrepp olika. Eftersom jag inte heller vet vad din definition av ”kunskap” är vet jag inte heller om vi skiljer oss där. Min definition är den klassiska (kunskap = sann, berättigad tro). Jag är inte säker på att vi studerar olika fenomen i verkligheten. Jag har bl. a. sysslat med människa-dator-interaktion och ”data mining” (som verkar överlappa starkt med datalingvistik).

PF Kommentar 5: Du pratar om kategoriseringar och taxonomier. Detta förser begreppen med en sorts kontext, som gör att man lättare förstår meningen med detta begrepp i ett visst sammanhang. I databassammanhang kallas detta för ontologier ett helt felaktigt begrepp, men det är etablerat, så det är inget att göra något åt. Mycket av det som idag kallas systemutveckling innebär att flytta information från ett system till ett annat med bibehållen mening. När man konstruerar en ontologi kan den vara både hierarkisk och nätverksorienterad. Det är också viktigt att veta att en ontologi är något man kommer överens om, den är inte objektivt given för alla i alla sammanhang. Möjligen kan man säga Porfyros träd är så pass generell att stort sett alla kan vara överens om den.

JA Kommentar till PF kommentar 5: Använder ni verkligen ”ontologier när ni flyttar information från ett datorsystem till ett annat med bibehållen mening”? Eller är detta bara ett önskemål? Om en taxonomi (ontologi) är ”objektivt given” beror på vad som menas med ”objektivt”. Om” objektivt” betyder ”intersubjektivt” så kan detta uppnås just genom att man kommer överens. Jag vet inte om det finns någon allmängiltig klassifikation (taxonomi, ontologi) som täcker allt som existerar. Jag inte sett någon ännu.

Den hierarkiska aristoteliska – neoplatonska (porfyros) organisationen verkar vara svår att undkomma, även om, som jag försökt visa i avsnitt 9, det också finns andra sätt att klassificera betydelser och begrepp (egenskaper, relationer, processer etc).

Jens Allwood – Svar till Per Flensburgs frågor

PF Fråga 1: Vad är det för skillnad mellan begreppsbestämning och diskursanalys?

JA Svar 1 på PF fråga 1: Diskursanalys innefattar alla semantiskt, pragmatiskt, kulturellt etc sätt att analysera en muntlig eller skriftlig diskurs, t ex retorisk eller argumentationsanalytisk. Icke begreppsrealistisk (platonsk) begreppsbestämning kan ses som ett specialfall av diskursanalys.

PF Fråga 2. Vad är det för skillnad på process och skeende?

JA Svar 2 på PF fråga 2: I mitt ramverk innefattar en ”process” bara en enda typ av förändring. Medan ett ”skeende” kan vara en sekvens eller annan kombination av processer. I detta fall erkänner jag att mina begreppsbestämningar är stipulativa. Både ”process” och ”skeende” är polysema så det finns andra möjligheter till begreppsbestämning.

PF Fråga 3. I avsnitt 9 pratar du om att göra listor av egenskaper, processer, relationer m fl Kan dessa listor nånsin bli kompletta? Om inte, hur gör man urvalet explicit?

JA Svar 3 på PF fråga 3: Ja, listorna kan bli kompletta relativt en viss textkorpus eller intervjukorpus. Om korpusen är stor kan man använda slumpmässigt eller någon annan typ av urval över de relevanta förekomsterna. Om frågan gäller fullständighet oberoende av empirisk korpus, är svaret troligen nej.

PF Fråga 4. I avsnitt 9, punkt (iv) beskriver du ett tillvägagångssätt för att identifiera roller i en process. Jag har i en artikel från 1981 beskrivit ett liknande tillvägagångssätt där man genom att komplettera en sats med alla de möjliga tillägg i form av olika objekt, adverbial etc kunde åstadkomma enligt min mening en fullständig beskrivning av en process. Allt som kunde sägas sades. Är detta möjligt? Kan man säga något om en process som inte täcks av de möjliga satsdelarna?

Min metod, som kallades Sokrates-metoden innebar att man med utgångspunkt från ett verb som betecknar en process ställer följande frågor:

Vem <verb>?

Vad <verb><subjekt>?

Åt vem/vad <verb><subjekt>?

När <verb><subjekt>?

Hur <verb><subjekt>?

Var <verb><subjekt>?

I vilken avsikt <verb><subjekt>?

För att få bättre överblick över sammanhanget ställer man två frågor till:

8. Vad krävs för att <verb> ska starta?

9. Vad händer då <verb> är avslutad?

JA svar 4 på PF fråga 4: Något som liknar den metod du beskriver har under 1900-talet föreslagits av Tesnière (”actants”) och sedan med stor framgång av Charles Fillmore (”roller”) och av mig (1989).

I min version (Allwood 1989, 1999) har jag lyckats hitta ett 20-tal roller. Men listan på roller kan göras mycket längre och är beroende av vad man analyserar. Man bör lägga märke till att det också finns processbe-stämningar som inte är roller, t ex Pelle sprang fort, Pelle sprang inte, Pelle gjorde något, möjligen sprang han. Varken fort, inte eller möjligen är roller, utan andra typer av bestämningar.

Referenser

Tesnière, Lucien. 2015. Elements of structural syntax [English translation of Tesnière 1966]. John Benjamins, Amsterdam.

Fillmore, Charles J. 1970. Subjects, Speakers, and Roles . In Synthese. Vol. 21, No. 3/4, Semantics of Natural Language, I (Oct., 1970), pp. 251-274 (24 pages). Springer

Allwood, Jens. 1989. "Om begrepp - deras bestämning, analys och konstruktion", opubl ms. Institutionen för lingvistik, Göteborgs universitet, http://sskkii.gu.se/jens/publications/index.html

Allwood, Jens. 1999.  "Semantics as Meaning Determination with Semantic Epistemic Operations" In Allwood, J. & Gärdenfors, P. (eds.) 1999. Cognitive Semantics. Amsterdam: Benjamins. pp. 1-18.

    Anders Gustavsson

    Kommentarer och frågor till Jens Allwood

1. Kan begreppsdiskussioner ha en empirisk förankring eller rör det sig uteslutande eller huvudsakligen om filosofiska (abstrakta) diskussioner? En teoretisk lek?

2. Hur hjälper begreppsdiskussioner till vid analys av vetenskapliga problem?

3. Räcker det med att den enskilde forskaren bestämmer sig för att definiera ett begrepp som hon/han använder i undersökningen? Vad vinner forskaren på att vända in och ut på alla tänkbara definitioner och motargument?

4. Vad betyder det för begreppsanvändningen om forskaren företräder ett subjektivt forskningsideal till skillnad från ett objektivt, dvs att eftersträva att nå fram till en sanning genom undersökningen? Begreppsbestämning är väl subjektiv? Den kan väl inte vara objektiv, t. ex. begreppet kultur?

5. Är det någon idé för forskaren att ha sökande efter sanning som ett mål? Sanning kan vara ett teoretiskt mål, men kan det uppfyllas i konkreta undersökningar? Sanning är väl relativ och föränderlig. Varför skulle man annars fortsätta med forskning?

6. Vad säger författaren om tankegångar att verkligheten i stället för att vara sann utgör en social konstruktion? Ta t. ex. begreppet kön som diskuterats bl. a. inom humaniora. Är biologiskt kön sant eller socialt konstruerat? Kan genusforskning i detta avseende vara vetenskap eller snarast en (politisk) åsikt som forskaren företräder och som styr forskningens resultat? Här kommer vi in på en mycket brännande samhällspolitisk och forskningspolitisk fråga.

    Jens Allwood (JA) Svar till Anders Gustavsson (AG)

AG Fråga 1: Kan begreppsdiskussioner ha en empirisk förankring eller rör det sig uteslutande eller huvudsakligen om filosofiska (abstrakta) diskussioner? En teoretisk lek?

JA Svar 1 på AG fråga 1: Ja, sista delen av mitt kapitel handlar om empirisk förankring genom analys av betydelsepotentialer som bygger på analys av det/se ord som uttrycker begreppet i ett stort språkligt material. Denna typ av analys ger alltså en bild av hur begreppet uppfattas i ett visst språksamfund, dvs hur det troligen uppfattas av människorna i den kultur som använder språket.

Även om man inte använder korpusmaterial, utan på klassiskt manér reflekterar utifrån egna erfarenheter och läsning av relevant litteratur, är dessa erfarenheter och även de erfarenheter andra begreppsforskare haft också oftast empiriskt förankrade av dem.

Huruvida man ska betrakta filosofiska diskussioner och begreppsanalys som en ”teoretisk lek” ät oklart. Ofta kräver begreppsanalys (och även filosofiska diskussioner) för att bli bra, ganska stor ansträngning som kanske inte är helt förenlig med det vi brukar tänka på som lek. Dessutom bör man inte utan vidare förkasta leken som inspiration. Se Huizingas bok ”Homo Ludens”.

AG fråga 2: Hur hjälper begreppsdiskussioner till vid analys av vetenskapliga problem?

JA svar 2 på AG fråga 2: Artikeln ger ett svar på denna fråga. Men för att kortfattat rekapitulera. Om man orkar genomföra analysen hjälper begreppsanalys till att minska oklarhet eller förvirring hos en forskare över vad hon/han egentligen håller på med.

Den minskar också risken för missförstånd och brist på förståelse hos andra forskare, om de sätter sig in i analysen.

AG Fråga 3: Räcker det med att den enskilde forskaren bestämmer sig för att definiera ett begrepp som hon/han använder i undersökningen? Vad vinner forskaren på att vända in och ut på alla tänkbara definitioner och motargument?

JA svar 3 på AG fråga 3: Om det räcker med att definiera ett begrepp eller om det krävs definitioner av flera begrepp beror på vad man håller på att utforska. Det bör naturligtvis för det mesta vara ett eller flera centrala begrepp eller åtminstone begrepp som har betydelse för analysen. Men kanske frågan gäller om forskaren själv kan bestämma om en begreppsanalys vore till hjälp eller om någon annan kollega, överordnad först ska be om detta. Det räcker helt klart med att forskaren själv bestämmer sig för att göra analysen.

Vad forskaren vinner är klarhet och en minskning av risken av att i skrift och tanke producera innehåll som lämnar forskaren själv eller läsarna med många frågor om vad författaren egentligen säger, och därför i sista hand därför inte är av så stort värde.

AG Fråga 4: Vad betyder det för begreppsanvändningen om forskaren företräder ett subjektivt forskningsideal till skillnad från ett objektivt, dvs att eftersträva att nå fram till en sanning genom undersökningen? Begreppsbestämning är väl subjektiv? Den kan väl inte vara objektiv, t. ex. begreppet kultur?

JA svar 4 på AG fråga 4: Vad är ett ”subjektivt och objektivt forskningsideal”? Betyder ”subjektivt” att vad som produceras bara behöver vara av intresse för den som producerar det? Betyder det att ingen annan har chans att argumentera emot och att undersöka om det som påstås stämmer?

Betyder ”objektivt” att det är ”intersubjektivt”, dvs att andra än författaren skulle komma fram till samma slutsatser om de försöker lösa samma problem och/eller har tillgång till samma empiriska utgångspunkter? I så fall är svaret att: redan att uttrycka sina tankar i skrift är en strävan efter intersubjektivitet (objektivitet), och dessutom utan tvekan en målsättning för begreppsanalys, även om en del analyser är komplicerade, så att det är svårt att nå längre än till subjektiv tillfredsställelse. Man skulle kunna säga att med hjälp av metodiska hjälpmedel, som ”nödvändiga och tillräckliga villkor” för definitioner och normativa krav på taxonomier, strävar man både subjektivt och intersubjektivt efter ”korrespondens” d.v.s. (överensstämmelse med verkligheten (sanning) och ”koherens” (motsägelsefrihet – inga motexempel).

Men både ”subjektiv” och ”objektiv” kan betyda andra saker, t. ex. används det hos vissa författare för skillnaden mellan ontologisk ”idealism” (subjektivt) och ontologisk ”realism” (objektivt). Begreppsanalys är neutral i förhållande till denna fråga och kan användas av både ontologiska ”idealister” och ontologiska ”realister”.

När det gäller om begreppsanalys syftar till att försöka nå fram till sanningen är svaret därför (självklart) ja. Detta är vetenskapens syfte. Här är det viktigt att komma ihåg att ”en sanning” oftast betyder ”en uppfattning (eller ett påstående) man tror vara sann”, medan när jag ovan skriver ”sanningen”, detta innebär att det man föreslår som beskrivning/förklaring ska stämma med (korrespondera mot) hur det man beskriver/förklarar/förstår faktiskt fungerar. I begreppsanalys bör man sträva efter båda dessa. Varje begreppsanalys bör vara ”en sanning” i betydelsen något jag tror vara sant. Varje begreppsanalys bör också vara frukten av ett försök att uttrycka något som är sant (har korrespondens och koherens).

Så i den mest sannolika betydelsen av ”subjektiv” är begreppsanalys inte bara ”subjektiv”. Den syftar även till att vara ”intersubjektiv”. I den ontologiska betydelsen är den neutral. I ytterligare andra betydelser vill jag gärna se dem innan jag svarar.

Om analysen accepteras som korrekt av andra forskare är den alltså intersubjektiv (objektiv). Detta gäller naturligtvis också kulturbegreppet, som är omdebatterat både när det gäller korrekthet och lämplighet av omfång. Att något är omdebatterat betyder inte att man kan utesluta att någon av de uppfattningar som förs fram är korrekt/mest korrekt.

AG Fråga 5: Är det någon idé för forskaren att ha sökande efter sanning som ett mål? Sanning kan vara ett teoretiskt mål, men kan det uppfyllas i konkreta undersökningar? Sanning är väl relativ och föränderlig. Varför skulle man annars fortsätta med forskning?

JA svar 5 på AG fråga 5: Ja, det är stor idé för forskare att ha sökande efter sanning som mål. Annars förfaller vetenskap till roliga/intressanta/gripande historier. Även om sanning förblir en ”regulativ idé” (teoretiskt mål), som man inte är säker på att man någonsin verkligen nått fram till, är det, det enda mål vi känner till för att motivera vår nyfikenhet på verklighetens natur och för att dessutom motivera enskilda forskare att kritisera etablerade teorier och föra fram nya och förhoppningsvis sannare teori i strid med etablerad tro.

Din nästa mening är åter flertydig. Ja det är korrekt att vad vi tror är sant är föränderligt och relativt t. ex. beroende av hur mycket information vi har om verkligheten. Men detta innebär inte att ”sanningen” är relativ eller föränderlig. Om det är sant att det regnade igår är det fortfarande nu sant att det regnade igår, vilket naturligtvis inte innebär att det är sant att det regnar idag. Ett påståendes sanning, t ex det regnar, är sant relativt (tidpunkt och plats) d.v.s. den tolkning det får. Så att specificera tolkning (t ex genom begreppsanalys) är väsentligt om man ska uttrycka något bestämt om verkligheten.

Nu till sista meningen. Man fortsätter med forskning för att söka sanning. Vad jag tror är sant idag, är kanske inte det samma som jag trodde igår och kanske inte detsamma som jag kommer att tro imorgon. Vad jag tror är sant är hela tiden sant, relativt den information jag har tillgänglig och min förmåga att resonera.

AG Fråga 6: Vad säger författaren om tankegångar att verkligheten i stället för att vara sann utgör en social konstruktion? Ta t. ex. begreppet kön som diskuterats bl. a. inom humaniora. Är biologiskt kön sant eller socialt konstruerat? Kan genusforskning i detta avseende vara vetenskap eller snarast en (politisk) åsikt som forskaren företräder och som styr forskningens resultat? Här kommer vi in på en mycket brännande samhällspolitisk och forskningspolitisk fråga.

JA svar 6 på AG fråga 6: Uppfattningen att verkligheten är en social konstruktion är troligen i de flesta fall återigen ett exempel på ett felaktigt resonemang. Från det faktum att människan successivt upptäcker, beskriver, förklarar, förstår olika drag i verkligheten (och att dessa beskrivningar, som kan ses som konstruktioner av människor, blir socialt spridda och accepterade) följer inte att det som beskrivs, förklaras och förstås är socialt.

Av att vi successivt förbättrat vår beskrivning, förklaring och förståelse av solen, följer inte att solen är en social konstruktion. Möjligen kan man konstatera att de av våra beskrivningar och förklaringar som är allmänt spridda är populära men solen påverkas troligen inte av detta. Ibland är dock det vi beskriver, förklarar/förstår socialt, dvs en social del av verkligheten, t ex ett politiskt system som faktiskt skulle kunna påverkas av vår beskrivning. Vi beskriver då en social konstruktion, men av detta följer inte att allt vi beskriver är sociala konstruktioner.

En del fenomen är komplexa och kan beskrivas ur flera perspektiv, t ex biologiskt och socialt. En stad kan t.ex. beskrivas ur fysiskt, kemiskt, biologiskt och socialt perspektiv. Stadsplanen är sannolikt en social konstruktion som sedan realiseras fysiskt och kemiskt. Staden bebos också av människor som bl. a. har en biologisk och en social sida.

”Kön” verkar vara ett komplext begrepp, som kan studeras ur, i första hand ett socialt och biologiskt perspektiv, men kanske även ur fysiskt och kemiskt perspektiv.

Att lägga samman perspektiv till en komplex helhet är för mig en av de mest intressanta vetenskapliga uppgifterna, både för begreppsanalys och tvärvetenskap.

Biologiskt kön är i huvudsak biologiskt ”konstruerat” och socialt kön är i huvudsak socialt ”konstruerat”, men de två processerna påverkar varandra på intressanta sätt och behöver fortfarande kombineras i en korrekt gemensam modell.

Vad jag hittills sett av ”genusforskning” har mest varit en politisk plädering för ett ökat fokus på kvinnors rätt till uppmärksamhet och makt. Förutom politiska resultat har detta i vissa fall t.ex. lett till att vi fått bättre information om kvinnors roll i historien eller om sjukdomar som drabbar kvinnor mer än män. Det handlar alltså om en ideologi för att politiskt främja det man tror vara kvinnors intresse. Självklart är detta åsikter och målsättningar som genusforskarna företräder och styr deras resultat. I viss mån kan detta också sägas om en blomsterbotaniker, som bara studerar blommor och vad som är bra eller dåligt för blommor, även om det här kanske inte finns en lika tydlig politisk agenda som styr.

För mig visar detta vi hur vi med begreppsanalysens hjälp troligen kan öka vår förståelse av denna och andra brännande samhällspolitiska och forskningspolitiska frågor.

Referenser

Huizinga, J. (1949). Homo Ludens: A Study of the Play-Element of Culture. London: Routledge & Kegan Paul.

     KG Hammarlund

    Kommentarer och frågor till Jens Allwood

KG Hammarlund (KGH) skriver först en kommentar som presenteras i sin helhet. Därefter delas kommentaren i stycken vilka kommenteras av Jens Allwood (JA).

KG Hammarlunds kommentarer till Jens Allwoods artikel

Jag instämmer i vad du skriver om begrepp som grunden för de flesta vetenskaper vilket också understryker vikten av att förstå begreppens roll i den vetenskapliga processen. I utvecklandet av en sådan förståelse spelar både begreppsbeskrivning och begreppsanalys en viktig roll.

Inom historiedidaktiken, särskilt inom den angloamerikanska tradition som betonar det historiska tänkandets betydelse, görs ofta en distinktion mellan två begreppskategorier. De har beskrivits som å ena sidan first order eller substantive concepts, å andra sidan second order eller procedural concepts (Lee & Shemilt 2003, Lévesque 2008). Stoffbegrepp och procedurbegrepp är tänkbara svenska översättningar.

Stoffbegrepp är de begrepp som samlar och kategoriserar partikulära data, begrepp som ”stat”, ”monarki”, ”feodalism” – den historiska berättelsens byggstenar. Processbegreppen berör relationen mellan dessa data. Hit hör begrepp (och begreppspar) som ”kausalitet”, ”signifikans”, ”kontinuitet/förändring”. Det är dessa begrepp som gör en berättelse av de data som ryms under stoffbegreppens etiketter. När byggstenarna binds samman av kausalsamband får berättelsen en temporal dimension som gör det meningsfullt att analysera förlopp i termer av likhet och skillnad, kontinuitet och förändring.

Förmågan att tänka historiskt är i denna didaktiska tradition knuten till förståelsen av såväl stoffbegrepp som processbegrepp – och förståelsen av skillnaden mellan dem. Att memorera de orsaker till franska revolutionen som räknas upp i läroboken gör det möjligt att svara på provfrågor som ”Räkna upp de tre viktigaste orsakerna till franska revolutionen” – men det är något annat än att förstå vad orsakssamband är.

Att beskriva och precisera stoffbegrepp (kategoriseringar, operationaliseringar) är vanligt i historisk forskning. Processbegreppen, skriver Stéphane Lévesque, blir sällan föremål för en lika utförlig genomgång. De förblir därför ofta dolda, i forskningen och än mer så i skolans läroböcker. Det leder i sin tur till det naiva antagandet att de inte påverkar historiska undersökningar och därför inte förtjänar närmare studium (Lévesque 2008 s 30).

Jag föreställer mig att distinktionen mellan stoff- och processbegrepp, liksom synliggörandet av de senare, kan ha ett värde inte enbart inom historievetenskap. Jag tar gärna del av dina tankar kring detta. Ser du till exempel någon skillnad i hur de olika begreppstyperna bäst beskrivs och ? En tanke är att det delmoment i en fördjupad betydelsebestämning som du beskriver som analys av betydelserelationer i kontext får en central roll, kanske också kommer att se lite annorlunda ut, när man granskar processbegrepp jämfört med stoffbegrepp.

Referenser:

Lee, Peter & Denis Shemilt: ’A Scaffold, not a Cage’. Teaching History nr 113 (2003), s 13-23.

Lévesque, Stéphane: Thinking Historically: Educating Students for the Twenty-First Century

    Jens Allwood (JA) Svar och kommentarer till KG Hammarlund (KGH)

KGH Kommentar 1: Jag instämmer i vad du skriver om begrepp som grunden för de flesta vetenskaper vilket också understryker vikten av att förstå begreppens roll i den vetenskapliga processen. I utvecklandet av en sådan förståelse spelar både begreppsbeskrivning och begreppsanalys en viktig roll.

Inom historiedidaktiken, särskilt inom den angloamerikanska tradition som betonar det historiska tänkandets betydelse, görs ofta en distinktion mellan två begreppskategorier. De har beskrivits som å ena sidan first order eller substantive concepts, å andra sidan second order eller procedural concepts (Lee & Shemilt 2003, Lévesque 2008). Stoffbegrepp och procedurbegrepp är tänkbara svenska översättningar.

Stoffbegrepp är de begrepp som samlar och kategoriserar partikulära data, begrepp som ”stat”, ”monarki”, ”feodalism” – den historiska berättelsens byggstenar. Processbegreppen berör relationen mellan dessa data. Hit hör begrepp (och begreppspar) som ”kausalitet”, ”signifikans”, ”kontinuitet/förändring”. Det är dessa begrepp som gör en berättelse av de data som ryms under stoffbegreppens etiketter. När byggstenarna binds samman av kausalsamband får berättelsen en temporal dimension som gör det meningsfullt att analysera förlopp i termer av likhet och skillnad, kontinuitet och förändring.

JA Kommentar 1 till KGH kommentar 1: Den historiedidaktiska distinktionen mellan ”substantive concepts” och ”practical concepts” kan säkert vara ett bra hjälpmedel i historieundervisning.

I mitt ramverk, som gäller begreppsbestämning i vid mening (avsnitt 9) i relation till betydelsepotentialer skulle jag först konstatera att alla de begrepp du exemplifierar med (”kausalitet”, ”kontinuitet/förändring” och ”signifikans”), utgör reifieringar (genom nominaliseringar) av underliggande kategorier, som entiteter, tillstånd, skeenden, processer, egenskaper. Sedan skulle jag försöka hitta några egenskaper som är gemensamma för var och en av de två typerna av begrepp. ”Kausalitet” och ”kontinuitet/förändring” verkar ju ha att göra med förändring, men jag skulle ha lite svårigheter med ”signifikans”, som verkar ha lika stor relevans för ”stoff” som ”procedur”.

KGH Kommentar 2: Förmågan att tänka historiskt är i denna didaktiska tradition knuten till förståelsen av såväl stoffbegrepp som processbegrepp – och förståelsen av skillnaden mellan dem. Att memorera de orsaker till franska revolutionen som räknas upp i läroboken gör det möjligt att svara på provfrågor som ”Räkna upp de tre viktigaste orsakerna till franska revolutionen” – men det är något annat än att förstå vad orsakssamband är.

JA Kommentar 2 till KGH kommentar 2: Jag håller med om att det är svårt att förstå vad ”orsakssamband” är. Det har vi kämpat med åtminstone sedan Aristoteles fyra orsaksbegrepp och David Humes kritik av kausalitet.

KGH Kommentar 3: Att beskriva och precisera stoffbegrepp (kategoriseringar, operationaliseringar) är vanligt i historisk forskning. Processbegreppen, skriver Stéphane Lévesque, blir sällan föremål för en lika utförlig genomgång. De förblir därför ofta dolda, i forskningen och än mer så i skolans läroböcker. Det leder i sin tur till det naiva antagandet att de inte påverkar historiska undersökningar och därför inte förtjänar närmare studium (Lévesque 2008 s 30).

Jag föreställer mig att distinktionen mellan stoff- och processbegrepp, liksom synliggörandet av de senare, kan ha ett värde inte enbart inom historievetenskap. Jag tar gärna del av dina tankar kring detta. Ser du till exempel någon skillnad i hur de olika begreppstyperna bäst beskrivs och ? En tanke är att det delmoment i en fördjupad betydelsebestämning som du beskriver som analys av betydelserelationer i kontext får en central roll, kanske också kommer att se lite annorlunda ut, när man granskar processbegrepp jämfört med

JA Kommentar till KGH kommentar 3: Eftersom jag är lite osäker på vad som ingår i ”stoffbegrepp” och i ”procedurbegrepp” vet jag inte hur lätt det är att överföra distinktionen till andra vetenskaper.

Själv brukar jag operera med följande kategorier: entiteter, egenskaper, processer, relationer, tillstånd, skeenden och komplexa kombinationer av dessa (t ex egenskaper hos processer (kontinuitet/diskontinuitet) eller egenskaper hos tillstånd, t ex stabilt/instabilt). Så en överföring från historiedidaktik till andra discipliner skulle nog kräva lite förändring av analysen.

    Ulf Persson

Kommentarer och frågor till Jens Allwood (JA) från Ulf Persson (UP) med svarskommentarer

Ulf Persson har skrivit löpande kommentarer till Jens Allwoods text. Följande texten är kommentarerna strukturerade i samma ämnen som texten och avslutas med två frågor. Eftersom texten är ganska omfattande presenteras inte kommentarerna i sin helhet först, utan delas direkt i stycken vilka kommenteras av Jens Allwood och därefter besvaras frågorna.

Ulf Perssons löpande kommentarer och Jens Allwoods svarskommentarer

UP Kommentar 1: Mamma och Pappa kan först ses som egennamn och referera till specifika personer. Längre fram inser barnet att de är funktioner, d.v.s. att varje individ har en pappa (far) och en mamma (mor) och kan sedan utföra kompositioner som farfar, farmor, morfar, mormor etc. Det svenska beteckningssystemet är väl ägnat detta (man upptäcker icke-kommutativitet (farmor =! morfar) och associativitet (far(morfar)= (farmor)far). Jag har en klar minnesbild över när jag tog detta steg i 2-3 årsåldern. Sedan kanske man kan argumentera att begreppen far, mor är hårdvirade i den mänskliga hjärnan och att barnet instinktivt söker de personer som kan ta rollen av far och mor). Detta att alla de språk jag känner till förutom svenskan inte gör denna distinktion (utan otympliga omskrivningar) finner jag stötande. Grandfather, men vilken för guds skull. Däremot finner jag det inte stötande att höra talas om kusiner utan att veta om det är på moderns eller faderns sida, eftersom vi inte heller på svenskan gör denna distinktion. (det blir lite klumpigt att referera till farbrorson för att inte nämna farfarsonson som även kan beteckna en själv.

JA Kommentar till UP kommentar.1: Din kommentar illustrerar problemen med att oberoende av barnspråksstudier eller tillräckligt många studier av världens språkliga mångfald diskutera språk. Barnspråksforskning visar att barn både övergeneraliserar och undergeneraliserar. En del barn använder först pappa om vuxna manliga individer och först senare som en sorts egennamn. En del språk generaliserar far till att betyda vuxna manliga individer, ungefär som vi på svenska tidigare gjorde med mor (äldre kvinnor), bror (kollegor) eller farbror (vuxna män) på svenska.

UP Kommentar 2: Begreppet anamnes är mycket intressant. Vid första påseendet kan det framstå som rena mystiken för att inte säga vidskepelse, men upplevelsen om att återupptäcka något förborgat är mycket stark. T.ex. att förstå ett matematiskt bevis. Det betonar att kunskap är något annat en ren information, att det är något man gjort sitt eget och införlivat i sig själv, därav illusionen att det alltid ha funnits inom en. Som matematiker har man ibland haft illusionen att man funnit på något själv för att sedan inse att man faktiskt läst det eller fått det berättat för sig, vilket är just därför att man internaliserat sig. Den framstående logikern och platonisten Gödel hävdade att oavgörbarheten av så många av de naturliga frågeställningarna i mängdläran beror på att vi inte funnit de rätta axiomen ännu. När vi väl gjort detta skulle vi genast känna igen dem som de naturliga och frågan om kontiuumhypotesen skulle få ett definitivt svar och inte bero på olika formella axiomsystem. Detta är anamnes om något!

Konceptualismen förefaller mig vara anamnes utan den konkreta bokstavliga tolkningen därav som Platon skulle finna otillbörligt naiv. Aristoteles tolkning av formvärlden synes mig något prosaisk och därmed något besudlad och degenererad, som en ballong som man stuckit hål i. Vad kritiker av Platon bortser ifrån är ironikern Platon som bara förväntar sig att dumbommar skall ta honom bokstavligt. (Ett slående exempel på detta är de platonska halvorna som var menat som ett grovt skämt)

JA Kommentar till UP kommentar 2: Jag håller med om att något i stil med “anamnes” (vad det nu är) ibland kan gripa en och att då ibland man hamnar i något som ibland kallats ”flow”. Det är en trevlig upplevelse. I förhållande till detta är Aristoteles mer prosaisk och mindre fantasieggande.

UP Kommentar 3: Jag fick en gång en förklaring på skillnaden mellan nominalism och platonism i matematiken. Givet en mängd så anordnar platonikern dess potensmängd (mängden av alla delmängder) medan nominalisten förnekar en sådan, delmängderna konstrueras efterhand vid behov. En skål med tio kulor presenteras. Nominalisten ser tio kulor i skålen, punkt slut, medan platonisten även ser 2^(10)=1024 delmängder av kulor (och 2^(1024) delmängder av delmängder etc). Kulor är materialistiska objekt de har utsträckning i rummet men inkräktar inte på varandra. Delmängderna däremot inkräktar på varandra, åtminstone om de är inneslutna i skålen, och dess utsträckningar är inte beständiga när kulorna sprids ut i rummet. En samling presidenter bestående av (Clinton, Bush Jr, Trump) kan ges en kort och koncis beskrivning genom Presidenter födda 1946, men det finns 46 presidenter och drygt 64 biljoner delmängder av dessa, försök att ge var och en av dem en naturlig beskrivning (nomen) d.v.s. ge något som de och bara de delar utan att helt enkelt lista dem.

JA Kommentar till UP kommentar 3: Din beskrivning av nominalism i matematiken är inte en jag känner igen. En nominalistisk beskrivning av matematiken skulle, som jag ser det, helt enkelt gå ut på att matematiken konstitueras av det matematiska språket, speciellt de matematiska skriftliga annotationerna. Glöm de platonska denotationerna. Nominalism innebär inte så vitt jag vet att man inte kan använda uttryck av typ: 3 män utan i stället måste räkna upp dem med namn. Nominalism är inte det samma som reduktion av allmänbegrepp till instanser. Det finns koncept (begrepp) även om de inte är platonska utan kognitiva.

UP Kommentar 4: Det vore instruktivt att ge konkreta exempel på begreppsbildning med enbart ikoniskt eller indexikalt ursprung och förklara varför gränsen mellan konceptualism och nominalism är flytande, liksom utförligare redovisa Peirces ikoner och index.

JA Kommentar till UP kommentar 4: Fåglar som hittar vägen till sitt bo har ett indexikalt begrepp om boet. Det aktiveras gradvis och kontextuellt. Hundar som drömmer om att jaga harar har troligen ikoniska begrepp. Index aktiverar information genom närhet, ikoner genom likhet.

Gränsen mellan konceptualism och nominalism är flytande, eftersom ord utan betydelse (blotta akustiska vibrationer eller streck på papper) knappast kan vara rimliga som kandidater för att vara begrepp. Ord med betydelser är däremot möjliga som sådana kandidater. Men vad är en betydelse? Ja, den konceptualistiska teorin är att det är ett kognitivt innehåll som binds samman med akustiska vibrationer eller streck på papper, så det går knappast att vara nominalist utan att också vara konceptualist. Konceptualist kan man däremot vara utan språk, genom förankring i ikoner och index. Konceptualismen skiljer sig också från nominalismen genom att stöda både utvecklande av gamla begrepp bort från det vanliga språkbruket och skapande av nya begrepp med nya språkliga uttryck grundade i empiri eller i kognition och förnuft.

UP Kommentar 5: Begreppet positivist används ofta i nedsättande betydelse. Är det då en fråga om logisk positivism (som i Wienerkretsen) eller sociologisk? (Comte ansåg att vi aldrig skulle kunna fastställa stjärnors kemiska sammansättning). Popper avfärdades som positivist av Adorno och Habermas och var rasande.

JA Kommentar till UP kommentar 5: Det verkar finnas flera ”positivism” begrepp: Comtes, den logiska positivismens och samhällsvetenskapens. Det är oklart vad de tre har gemensamt. I samhällsvetenskapen har ”positivism” blivit ett negativt laddat begrepp använt av dem som förespråkar s.k. ”kvalitativ metod”., eftersom de hävdar att det de kallar ”positivism” enbart är fokuserad på kvantitativa data om mänskligt liv. Jag vet inte riktigt varför Popper avfärdades som ”positivist” av Adorno och Habermas och heller inte vilken tolkning av ”positivism” som eventuellt avsågs av dem.

UP Kommentar 6: Ur en formell logisk synpunkt är en definition endast en konvention. Vem som helst kan komma upp med en definition. En definition på en funktion kan vara att man till varje element i utgångsmängden anordnar ett element i värdemängden. I en mer platonsk mening finns som sagt vad begreppet och problemet är att finna en formulering som täcker begreppet. A finna en definition är således en upptäckt och något av en bedrift. Finns begreppet intelligens? De flesta av oss har en intuitiv känsla för detta begrepp och därmed blir frågan huruvida intelligenstester mäter intelligens (och huruvida IQ har någon reell innebörd) högst relevant. En lösning, som inte är någon lösning, är att hävda att intelligens är något som mäts av intelligenstest, och gör frågan till en tautologi. Men detta hindrar oss inte från att fortfarande ha en intuitiv känsla för intelligens och de som konstruerar intelligenstester har uppenbarligen denna intuitiva känsla i åtanke annars skulle de helt enkelt kunna göra dem på måfå och bespara sig mycket tankemöda. Detta är uppenbarligen en fråga om en stipulativ definition.

Begreppet kunskap har missbrukats i så många sammanhang att det fyller mig med vämjelse. Vulgäruppfattningen av kunskap är information som man matas med. Att gå i skolan innebär att suga åt sig kunskap (plugga) och helst skulle man vilja ta kunskapen i form av tabletter och svälja och låta magen göra resten. Detta är en syn på kunskap som har präglat många pedagoger och ligger bakom synen att alla har rätt till utbildning på samma sätt som man har rätt till medicinsk vård och rent vatten, eller att vi kan alla bli experter bara vi stoppar i oss kunskap under 10 000 timmar. Kunskap har att göra med anamnes d.v.s. göra kunskapen till en del av sig själv (så tabletterna är inte så dumt, men istället för att låta magen göra arbetet får man bekväma sig att göra det själv).

JA Kommentar till UP kommentar 6: ”Kunskap” är för mig ”sann berättigad tro” och eftersom jag ännu inte blivit riktigt säker på att det jag tror är sant nöjer jag mig i praktiken med ”berättigad tro”. Eftersom jag inte är platonist utan skeptiker i Pyrrhons anda, kan jag bara konstatera att även om ”anamnes” vore trevligt, har jag tyvärr inte haft tillräckligt många sådana upplevelser för att bli ”dogmatiker” (vilket är vad skeptikerna brukar kalla dem som tror de vet något säkert).

UP 7 Kommentar 7: Det påminner om definitionen av människa som en naken tvåbent varelse, varvid någon plockar en höna och håller upp till beskådande. Evolutionstanken (som den är klarast utformad av Darwin) visar att man inte kan dela upp organismer i arter om den skall ha egenskapen att avkomman av två artfränder tillhör samma art, eller att endast organismer av samma art kan ha gemensam avkomma. Matematiskt talar man om ekvivalensklasser och en uppdelning av disjunkta sådana. (Det har att göra med ekvivalensrelationer, reflexiva, symmetriska och transitiva). Detta är vad en kategoriuppdelning handlar om. En kategoriuppdelning av organismer blir således omöjlig p.g.a. evolutionen, men situationen med nu levande organismer är en helt annan sak, då behöver man inte bekymra sig om långa kedjor av anfäder.

JA Kommentar till UP kommentar 7: Det verkar som om matematiken tillhandahåller ett abstrakt exakt ideal som man eventuellt försökt närma sig, i empiriska vetenskaper som biologi.

UP Kommentar 8: Platonismen har ofta anförts såsom stridande mot evolutionsteorin, detta är återigen en naiv och stelbent bokstavlig tolkning. De olika arterna skall inte ses som biologiska begrepp, mer platonska begrepp inom biologin är sådana som predatörer och bytesdjur. Inom matematiken ändras begreppen, ett elementärt exempel är vad som menas med ett tal, naturliga tal, negativa tal, reella tal, komplexa tal, kvaternioner, oktaver.... Intressantare är funktionsbegreppet som evolverat. Som Gödel påpekade det gäller att finna det rätta eviga begreppet, och utvecklingen kan ses som ett gradvis närmande till detta ideal. Detta förekommer ju även inom naturvetenskapen, oxidering har numera inte något specifikt med syre att göra, men var så ursprungligen, bad som hänt är att den underliggande mekanismen har lyfts fram. Exemplen är många inom matematiken. Begreppen framträder mer och mer synligt.

JA Kommentar till UP kommentar 8: Det vore underligt om platonism både skulle innebära eviga, oföränderliga rätta begrepp (Gödel) och gradvis förändring och förfining av samma begrepp. Alternativet är att platonismen inte är förenlig med begreppsförändring utan med ett successivt skapande av nya begrepp. Naturliga tal, negativa tal och komplexa tal är olika talbegrepp. Eventuellt utgör de också en ekvivalensklass ”tal”, som motsvarar ett platonskt begrepp, vars instanser vi successivt upptäcker. Begreppen förändrar sig alltså inte gradvis, utan vi upptäcker fler och fler begrepp, vilka vi, i och för sig, kan öka vår förståelse av. Om vi skulle anta föränderliga begrepp skulle detta ställa en del frågor om förändringsmekanismer i begreppens värld, som en platonist kanske inte kan svara på.

UP Kommentar 9: Stolar och bord kan se mycket olika ut men ändå tenderar vi att känna igen dem när man ser dem. Detta måste ha något med sammanhang och funktion att göra. Om man skall i förväg försöka ge tillräckliga och nödvändiga villkor för att något skall vara en stol, kan man lätt komma på något vi skulle identifiera som stol, men som inte skulle passa. Sedan är allt flytande, en sten kan tjänstgöra som stol, liksom en trave med böcker. Att säga att dessa inte var designade att sitta på kan upplevas som bestickande men nya svårigheter uppstår, en stol kan tillverkas som ett rent prydnadsföremål. Egenskaperna (i),(ii),(iii) beskrivs enklast och naturligast matematiskt via ekvivalensklasser och motsvarande partitioner.

JA Kommentar till UP kommentar 9: Jag tror inte allt är flytande bara för att en artefakt som stol ofta bör ges funktionella definitioner. Vi kan också använda kvalificerande adjektiv ”funktionell stol”, ”designad stol” etc och till slut få en disjunktiv definition med överlappande ekvivalensklasser.

UP Kommentar 10: ”Arbetsamt” är förknippat med arbete och ger detta därmed en negativ klang. Att ta sig upp ur sängen är arbetsamt, men knappas ansett som arbete och mycket sällan som avlönat arbete. Men att inom hemvården hjälpa någon att ta sig upp ur sängen anses som arbete t.o.m. avlönat sådant. Arbete måste tydligen förknippas med något socialt, att något utförs som inte bara tjänar individen (men skall samlag anses som arbete? Ja i vissa fall ofta avlönat men i viss mening förknippat med något olagligt). Att vara pappa ansågs inte vara ett arbete, men nu förekommer pappaledighet, vilket inte innebär att vara ledig från att vara pappa utan tvärtom. Sedan har vi begreppet arbetsfri inkomst, som i finansspekulationer. Är en sådan inkomst oberättigad? Det hävdas att investeringar föregås av kunskapsinhämtning och att detta utgör ett arbete. I så fall ett arbete som inte sällan inte står i proportion till ersättningen. Vidare anses att själva risktagandet i för sig berättigar till vinst, men utgör risktagande ett arbete?

JA Kommentar 10 till UP kommentar 10: Ja, att definiera ”arbete” och ”arbetsamt” kräver eftertanke och ”arbete”. Din kommentar exemplifierar en typisk process när man försöker bestämma ett begrepp. Så många exempel som möjligt och sedan försök till gruppering och överblick.

UP Kommentar 11:   Definitionerna som ges på sanning är cirkulära (eller tautologiska). Popper tar Tarskis definition på sanning mycket allvarligt, den att något skall överensstämma med de faktiska förhållandena (korrespondensteorin). Jag är inte lika imponerad, men som Popper påpekar det är en definition av sanning, inte ett kriterium. Att söka sanningen är inte lätt.  Kan varje definition på sanning visa sig bristfällig. Att något är sant om det är nyttigt, men är det sant att det är nyttigt? Spelar ingen roll huvudsaken är att det är nyttigt att det är nyttigt, men är det nyttigt att det är nyttigt att det är nyttigt.....

JA Kommentar till UP kommentar 11: Definitionsfloran är inte cirkulär eller tautologisk. Något (ett omdöme, påstående, teori) som är koherent, nyttigt eller populärt behöver inte vara sant. Det finns gott om exempel som visar detta. Den enda definitionen som ligger nära tautologi utan att vara det, är korrespondens. Men så borde det ju vara. Ja, självreferens kan vara roligt att fundera på.

UP Kommentar 12: Kanske man skall definiera Sanning (med stort S) som Gud! Mycket blir då klart i religionen med denna ytterst abstrakta tolkning. Uppmaningen att 'Du skall älska Sanningen över allt annat' blir då inte ett uttryck för egotism (hos Sanningen, som inte älskar någon, speciellt inte sig själv). Eller att 'Sök Sanningen (och du skall finna den)!' kan ses som ett motto för vetenskapen. Platon tror på en Sanning, post-modernisten tror inte på en sanning. Är påståendet 'Det finns inga sanningar' sant eller falskt? St. Augustinus och senare filosofen Bolzano utvecklade detta till att postulera Sanningar. Vi börjar nu närma oss Anselms Gudsbevis.

JA Kommentar till UP kommentar12 från UP: För mig är sanning en regulativ idé i Kants mening. Något jag (vi) söker, men som åtminstone jag ännu inte känner mig säker på att jag funnit. Sökandet efter korrespondensteoretisk sanning ger en klar grund för varför vi är nyfikna och varför vi hela tiden hoppas och ibland tror oss få bättre och bättre förståelse av hur verkligheten fungerar.

UP Kommentar 13: Om man vill ha en närmare inblick i begreppet 'arbete' gör man således en empirisk sökning i en lämplig korpus vi söker med andra ord ringa in ett socialt definierat begrepp, underförstått att detta är det rätta. Sådant kan ha fog för sig i en historisk undersökning, och utnyttjas i bland annat idéhistoria. Vad menade Platon egentligen, inte vad han borde ha menat. Detta är en relevant uppgift även i matematikhistoria där vi inte i första hand är intresserad av matematiken som sådan utan hur den historiskt har utvecklats i människors sinne; medan i matematisk verksamhet vi är inte intresserade av vad han eller hon har menat utan vad är det rätta. Om en konstnär gör ett misstag på en tavla har vi inte rätt att korrigera det, tavlan som sådan är 'helig' men i matematiken uppmanas vi att rätta föregångares misstag (precis som man kan rätta en konstnärs misstag genom att måla en ny tavla). Vi är då inte intresserade av hur andra personer har uppfattat ett visst begrepp, vi är på spaning mot det 'rätta' begreppet, vilket innebär att vi inte har frihet att hitta på begrepp hur som helst (visst det finns inget logiskt hinder för detta, men de begrepp vi hittar på kommer inte nödvändigtvis vara fruktbara eller relevanta för en förståelse.

JA Kommentar till UP kommentar 13: Att ringa in ett socialt definierat begrepp som ”arbete” innebär inte nödvändigtvis att det är det rätta eller bästa begreppet. Det gör det endast om det man är ute efter är vad de flesta (eller alla) i en viss korpus (tid, plats) menar med arbete. Som du skriver är en sådan språklig och kulturell analys ofta vad vi är ute efter i samhällsvetenskap och humaniora. Men om man har abstraktare och i sitt eget tycke intressantare mål, som kommer att ge mera insikt än vad de flesta lyckats med och dessutom vill ge en tillräcklig grund för dem som tillräckligt mycket delar målsättningen att kritisera och föreslå förändringar, då kommer inte en språkbruksundersökning att var tillfredsställande. För att inse att det kan vara på detta sätt behöver man dock inte bli platonist. Det räcker med konceptualism, även om det skulle kännas tryggare och mer välgrundat om Platon har rätt.

Två avslutande frågor från Ulf Persson

UP Fråga 1: På vilket sätt är begreppsanalys vetenskap eller mindre ambitiöst vetenskaplig metod? I det förra fallet rör det sig om den platonska ambitionen att finna t.ex. vad begreppet arbete egentligen innebär, eller bör innebära, (vilket är fallet med utvecklingen av matematiska begrepp); eller rent beskrivande att avgöra vad människor egentligen menar och har menat begreppet som i en idéhistorisk undersökning om vad Platon egentligen menade i den och den dialogen, istället för att utveckla hans tankegångar.

JA Svar 1 på UP fråga 1: Begreppsanalys eller bättre begreppsbestämning bör ingå och ingår faktiskt ofta i alla eller de flesta vetenskaper. Oftast vet de som sysslar med en viss disciplin bäst hur deras egna begrepp ska bestämmas. Av denna anledning har begreppsbestämning inte blivit en självständig disciplin, även om det skulle kunna bli det. Begreppsbestämning blir alltså en (viktig) del av generisk vetenskaplig metod. Båda de målsättningar du nämner är möjliga. För vissa vetenskaper, t ex matematik, kan en normativ målsättning vara möjlig. Kanske även för filosofi och juridik. För andra, som många humanistiska eller samhällsvetenskapliga vetenskaper, är det intressant att får reda på hur människor använder och uppfattar ett begrepp. Så begreppsbestämning platsar både som rationalistisk och empiristisk vetenskap.

UP Fråga 2: I det senare fallet till vilken vetenskap är denna metod ämnad? Eller rör det sig om en meta-metod tillämpbar på alla vetenskaper baserat på övertygelsen att man först och främst måste klargöra de begrepp man bygger sina undersökningar på (i Descartes anda). På vilket sätt skulle din begreppsanalys hjälpa en matematiker eller en biolog? Eller är den avsedd att främst användas i samhällsvetenskaper och humaniora i vilken retoriken, och därmed den förvirring den skapar, spelar en mer fundamental roll?

JA Svar 2 på UP fråga 2: Förutom det rent kulturella och historiska intresset i att ta reda på hur människor i en viss kultur eller vetenskap använder och har använt begrepp, kan man också tänka sig en metametodisk ansats, där man för vissa begrepp generaliserar över discipliner. Syftet är ofta, precis som du skriver, att klargöra de begrepp man bygger sina undersökningar på. När det gäller matematik anser jag att verksamheten i stort sett hela tiden går ut på begreppsbestämning av matematiska begrepp, vilket länge pågått med framgång. Möjligen skulle det vara av intresse för er att sätta in begrepp i diagram eller annan beskrivning, där man får en översikt över de egenskaper, relationer och processer ett matematiskt begrepp kan ingå i. När det gäller biologi finns mycket att göra, t ex kring t ex artbegreppet (natural kinds) som nu ifrågasätts. Men även flera andra begrepp. Det är här fråga om att utifrån empirisk information utveckla begrepp snarare än att ta reda på hur människor redan använder i språket uttryckta begrepp.

Ja, begreppsanalys kan användas i samhällsvetenskap och humaniora, även i förhållande till retorisk diskurs. Fast jag är skeptisk till implikationen att retorisk diskurs inte också skulle användas i matematik och naturvetenskap.

2.12.7 Claes Uggla

    Kommentarer och frågor till Jens Allwood

Författarens bidrag handlar om begreppsanalys och begreppsbestämning där författaren hävdar att de naturliga språkens ord som symboler är de viktigaste informationsuttrycken (sid. 3, 4). Författaren skriver även att begrepps- och betydelsebestämning är hans favoritmetod(er) (sid. 1, sid. 20) och dessutom hävdas det att dessa metoder är generiska (sid. 2). Det är dock inte helt lätt att i texten avgöra vad som beskriver aspekter av begrepps/analysbestämning och vad som är metod(er?). Avsnitt 1-8 tycks domineras av aspekter, även om det finns en del inflikat om metod, t.ex., proceduren för begreppsbestämning på sid. 7 där begreppsbestämning tycks identifieras med att ge en språklig definition till skillnad från begreppsanalys som är ett bredare begrepp (är detta rätt uppfattat?) där kriterier för en lyckad procedur för begreppsbestämning ges i avsnitt 7; endast avsnitt 9 innan slutordet är tydligt inriktat mot metod där det ges en exemplifierad lista på moment som sägs vara just en metod för att undersöka ords betydelsepotential, vilket för övrigt illustrerar ords/begrepps mångdimensionalitet som informationsbärare.

Författaren påpekar att han är mer teoretiskt än praktiskt intresserad och hävdar att begrepp utgör grunden för de flesta vetenskaper och ger en mängd exempel på väldigt olika begrepp som har helt olika syften och karaktär, sid. 2. Kanske detta förklarar att det för mig inte tycks vara helt klart om/när författaren diskuterar språklig undersökning/metod av nästan vilka begrepp som helst eller en metod för begreppsbestämning/definitioner inom en given vetenskap (där båda områdena förvisso är intressanta). I det senare fallet ställer jag mig delvis skeptisk till uttalanden som ”begreppsbestämning och begreppsanalys … generiska metoder man kan ha nytta av för teoribildning i alla vetenskapliga discipliner”, ” betydelsen hos orden … i naturligt språk utgångspunkten”, ”begrepp är grunden för de flesta vetenskaper”. Författaren skriver även (sid. 6) ”Ens tänkande kan också influeras, eventuellt förstärkas av empiriska observationer av omvärlden”. En underdrift enligt min mening, illustrerad av ordspråket: en bild säger mer än tusen ord.

    Med tanke på t.ex. Youtube, Facebook,… och utvecklingen av visuella medier och möjligheter, kommer inte t.ex. bilder spela en allt större roll för begreppsbildning?

Ett annat exempel på betydelsen av empiriska observationer för begreppsbildning utgörs av de fysikaliska vetenskaperna. Utan empiri så skulle de inte ens existera; observationer och experiment bör där vara basen för allt teoretiserande och därmed även begreppsbildning. Hur detta kan gå till illustreras av att det tog tid för att acceptera/etablera den till synes enkla relationen Ohms lag: spänning = resistans·strömstyrka. Anledningen är att Ohms ”lag” berodde på teknologisk, experimentell och teoretisk utveckling som motiverade/ledde till nya fysikaliska operationella definitioner som i sin tur till sist ingick i det vi idag kallar för Ohms lag, d.v.s. den utgörs i lika hög grad av fysikaliska operationella definitioner som att det är en lag. Detta exemplifierar att fysikalisk begreppsbildning är intimt förknippad med en sammanvävd teknologisk, empirisk och teoretisk utveckling/evolution där naturligt språk förvisso är en ingrediens men jag skulle nog hävda att språket endast är en av flera nödvändiga men ej tillräckliga komponenter för en hållbar kunskapsproduktion inom dessa områden (och för den del, även många andra forskningsområden). Hur viktig den språkliga komponenten är relativt andra komponenter torde i hög grad vara kontextberoende.

Jag kan inte motstå att kommentera författarens diskussion på sid. 6 om positivism i olika sammanhang, som enligt min mening utgör en artig underdrift! Strax därefter tas begreppet tid upp där bl.a. Leibniz och Einstein nämns. Båda dessa tog fasta på att mätningar alltid är jämförelser vilket ledde till tanken att världen skall beskrivas med enbart relationella medel, vilket t.ex. i Einsteins fall yttrade sig i namnet relativitetsteori. Detta har dock visat sig vara opraktiskt. Vad man istället gör inom de fysikaliska vetenskaperna är att införa matematiska strukturer/modeller ifrån vilka olika relationer kan härledas. Lokal tid definieras operationellt med atomklockor som därmed är ett exempel på ett synnerligen noggrant väldefinierat begrepp för lokala tidmätningar. Einstein ångrade namnet relativitetsteori för det han egentligen gjorde var någonting annat. I själva verket bytte han ut den kausala Galileiska/Newtonska matematiska beskrivningen mot en ny kausal matematisk beskrivning i sina relativitetsteorier där icke-lokal tid definieras operationellt med ett synkroniseringsförfarande av olika klockor. Det är förvisso så att tid med råge är att exempel på polysemi. Ovan nämnda operationella empiriskt testade väl avgränsade förfaranden står dock i bjärt kontrast gentemot otaliga spekulationer om tidens natur, vilket återigen illustrerar språkets kontextuella roll.

Enligt min mening torde det naturliga språkets betydelse för begreppsbildning och begreppskultivering även bero på individens kognitiva egenskaper på ett synnerligen komplicerat sätt; var idéer kommer ifrån är inte helt lätt att utröna, tag t.ex. synestesi som exempel, uppenbarligen är språk inte allt. Dessutom finns det nog en relation mellan individ och forskningsfält. Ta t.ex. grafisk kalkyl inom matematik, ett forskningsfält som naturligt borde attrahera individer som i hög grad tänker i termer av bilder snarare än med ord där bilders betydelse därmed blir av extra stor betydelse för forskningsfältets utveckling.

Jag skulle nog dessutom hävda att vissa begrepp är mer naturliga än andra och att avgränsnings- och kognitiv komplexitet varierar. Låt mig i detta sammanhang återkoppla till författarens diskussion om ordklasser där han betonar substantiv som allmänbegrepp (sid. 4). Förvisso torde substantiv vara av avgörande betydelse men nog är t.ex. även räkneord basala. I samband med författarens beskrivning av begrepps ontologiska status så hävdas det att enligt begreppsrealismen så är vissa begrepp medfödda. Jag skulle inte gå så långt, men vår evolutionära historia gör det troligt att vi har vissa medfödda benägenheter för vissa begrepp mer än andra, illustrerat av t.ex. räkneord – det torde ha varit av stort överlevnadsvärde att känna igen lejon på savannen och kunna räkna 1, 2, 3, en flock lejon, redan som Autralopithecus och Homo Erectus, vare sig man kunde språkligt artikulera dessa abstraktioner/begrepp eller inte. Vad mer är det är inte bara människor utan även andra djur, t.ex. vissa fåglar, som kan bestämma antal upp till ca 5, vilket inte är så märkligt då detta torde ha ett stort överlevnadsvärde. Enligt min mening exemplifierar detta att begreppsbildning ibland är mer fundamentalt än språklig artikulation.

    Hur ser författaren på koncipieringsförutsättningar?

Vad mer är, vår evolutionära historia tyder på att det talade språket har föregåtts/samevolverat med kroppsspråket, något som även avspeglar sig i författarens beskrivning av semiotiska teckenteori med indexikala, ikoniska och symboliska tecken. Man bör i detta sammanhang fundera på varför vi överhuvudtaget har ett språk; nog torde det bero på att det har haft ett överlevnadsvärde för fysiska sociala varelser i en fysisk värld, där detta är en, förvisso viktig, egenskap bland andra. Jag kan förstå att en lingvist framhäver språkets betydelse, och att lingvisten är bättre rustad för att förstå språkets betydelse än andra, men jag kan inte annat än tro att begreppsbildning, både till vardags och för specifika vetenskapliga ändamål, är mer komplext och involverar fler kontextuella faktorer än vad bidraget tar upp och att andra faktorer än språk ibland kan spela en dominerande roll. Ta bara listan på sid. 7 för begreppsbestämning som exempel; förvisso utgör den ett program för att gå från induktiv till deduktiv begreppsbestämning följt av logiska villkor och testning. Men detta är långt ifrån tillräckligt för att bestämma t.ex. ett lokalt tidsbegrepp som utmynnar i mätningar med atomklockor.

    Min fråga i detta sammanhang blir, kan inte författaren själv hitta situationer där begreppsbildning/bestämning inte domineras av det talade språket och där listan på sid. 7 måste kompletteras? Spelar t.ex. inte empirisk testning ibland en avgörande roll?

    En annan fråga i anslutning till den semiotiska teckenteorin är metaforer: En del forskare inom t.ex. kognitionsvetenskap har hävdat att i stort sett all begreppsbildning är metaforisk till sin karaktär. Vad är författaren ståndpunkt i denna fråga?

    Finns det inte modernare mer empiriskt grundade klassifikationer eller begreppskultiveringar av olika former av information än C. S. Peirces semiotiska teckenteori?

Skall jag uppfatta det som att författaren själv ser ett möjligt exempel i samband med diskussionen om logik, matematik och en abstrakt verklighet i den ontologiska statusbeskrivning  i termer av i) begreppsrealism, ii) konceptualism, iii) nominalism som går tillbaka till antiken och medeltiden (sid. 4 och 5)? I beskrivningen av motivationen för begreppsrealism så tas de formella vetenskaperna matematik och logik upp och i samband med detta en abstrakt verklighet oberoende av rum och tid, t.ex. geometri, som för övrigt var Platons mönsterexempel för Platonismen. Men det har visat sig att det finns andra geometriska axiomatiska system än den Euklidiska geometri som var Platons utgångspunkt. Dessutom hade den geometriska synen föregåtts av Pythagoréernas aritmetiska filosofi där heltal gavs en ontologisk betydelse. Denna uppfattning om världens beskaffenhet föll dock i och med upptäckten av irrationella tal vilket ledde till en fokusförflyttning till Euklidisk geometri. I ett mer modernt sammanhang betrakta även den matematiska chocken när det gäller axiomatiska formella system och Gödels ofullständighetsteorem från 1931 och dess efterföljare, hur står det egentligen till med formella matematiska och logiska sanningar i Platonsk anda?

Både då det gäller heltal och Euklidisk geometri så är dessa axiomatiska system relaterade till hur naturen tar sig i uttryck här på jorden och hur detta har kodats i vårt sätt att hantera denna natur i vår evolutionära historia. T.ex. visar kognitionsvetenskapen att vi uppfattar endast fragment av verkligheten som sedan kombinatorisk sätts ihop för att vi skall tolka denna verklighet på ett sätt som gynnar vår överlevnad (se t.ex. Stanislas Dehaenes beskrivning av hur alla skriftspråk är konstruerade ifrån en handfull av naturen skapade geometriska former i boken Reading in the Brain). Hur mycket av dessa abstraktioner som t.ex. matematiker och teoretiska fysiker hävdar är mer fundamentala än någonting annat är egentligen fråga om psykologi snarare än eviga oföränderliga av människan oberoende begrepp?  

Med tanke på ovan: Är verkligen en ontologisk beskrivning från antiken/medeltiden en optimal beskrivning med tanke på modern vetenskapsutveckling, t.ex. inom kognitionsvetenskap och evolutionär psykologi? Ta t.ex. i detta sammanhang Patricia Churchlands neurofilosofi och Paul Thagards idéer.  Dessutom nämner författaren själv i avsnitt 9 biologiskt modifierad socialkonstruktivism och kollektivt medvetande. Detta leder till frågan:

    Finns det inte mer moderna försök till mer empiriskt grundade ontologiska klassificeringar?

På sid. 7 hävdas det att nyfikenhet och sökandet efter sanning förblir vetenskapernas bästa drivkrafter. Detta är förvisso mina främsta drivkrafter, men det är långt ifrån allas och kanske inte heller alltid de bästa. Här är några motivationer och drivkrafter bakom forskningsaktivitet. (i) Amoraliska: Nyfikenhet och sökande efter sanning, glädjen att skapa. (ii) Moraliska: Minska lidande, kamp för att minska orättvisor och en vilja att göra ”gott”. (iii) Sociala: Status, kulturella tillämpningar, pengar, forskningsanslag, maktrelationer i ett allt mer institutionellt komplicerat samhälle. Jag höll under många år en doktorandkurs i vetenskapernas filosofi och historia där jag frågade gästande föreläsare om av vad som driver dem i deras forskning. Det tydligaste svaret fick jag ifrån genusvetenskap där det hävdades att den dominerande kraften är ”att göra gott” där man dessutom hade väldigt specifika och ibland icke självklara värderingar om vad detta skulle innebära. Från medicin och vård har jag ofta fått svaret ”att minska lidande” och nog torde detta vara en minst lika viktig drivkraft som nyfikenhet i detta sammanhang? Dessutom, om man har väldigt starka värderingar, hur skiljer man, eller skall man skilja, begreppsstrid/kamp från definitioner av begrepp med syfte att beskriva den verklighet vi är en del av (t.ex. i debatten om kön och genus)?

I tabellexemplet i avsnitt 5 så ges språkljud på x-axeln och fonetiska särdrag på y-axeln för att illustrera korsklassificering snarare än hierarkisk klassificering. Men det tycks mig att varje element på axlarna svarar mot ett inte självklart begrepp som i sin tur antagligen kan ingå i en eventuellt hierarkisk taxonomi.

    Innehåller inte en given taxonomi ofta implicit eller explicit andra taxonomier och är inte korsklassificeringar beroende av andra hierarkiska taxonomier?

    Filosofen Ian Hacking har infört en indelning av objekt/sorter i termer av indifferenta kategorier/sorter och (mänskligt) interaktiva kategorier/sorter, där de senare ger upphov till helt andra interaktioner än de förra. Inverkar inte ”mänsklig interaktiv begreppsväxelverkan” på taxonomier gällande begreppsbestämning inom t.ex. lingvistik?

    Hur ser författaren på meningsholism i samband med taxonomier inom t.ex. lingvistik?  

I avsnitt 8 ges exempel på begreppsbestämning där bl.a. kultur definieras som ”likheter beträffande tankar, beteenden, artefakter och spår i naturen mellan levande organismer som inte är direkt givna av naturen”. Organismer motiveras av dialekter i fågelsång eller varningsläten hos högre primater. Men dessa exempel är i påtaglig grad en fråga om inlärning. Skall sociala insekter som myror och termiter även tas med? Men deras artefakter som myr- och termitstackar och de ”husdjur” de använder är i betydligt större grad än de givna exemplen en fråga om hårdkodning i gener. Men om även hårdkodning inkluderas vad sägs då om artificiell intelligens, algoritmisk mönsterigenkänning och maskininlärning hos robotar, säg om 10, 20 år? Varför skall bara DNA-baserad kulturproduktion räknas och skall all sådan kulturproduktion tas med? I avsnittet togs det upp betydelsen av snäva och breda kulturdefinitioner, men är sådana med ovan i åtanke statiska?

    Vad säger författaren om tidsberoendet hos definitioners innehåll och relevans och vad är det som styr detta?

    Svar och kommentarer till Claes Uggla (CU) från Jens Allwood (JA)

Tack för många stimulerande kommentarer och frågor som förhoppningsvis tvingar fram preciseringar och specifikationer som bättre åskådliggör vad jag försöker hävda och föreslå i min text. Eftersom Claes Ugglas text liksom Ulf Perssons är ganska omfattande har jag valt att på samma sätt som med Ulf Perssons text, löpande dela upp den och kommentera delstycken och besvara frågor där de dyker upp.

CU Kommentar 1: Författarens bidrag handlar om begreppsanalys och begreppsbestämning där författaren hävdar att de naturliga språkens ord som symboler är de viktigaste informationsuttrycken (sid. 3, 4). Författaren skriver även att begrepps- och betydelsebestämning är hans favoritmetod(er) (sid. 1, sid. 20) och dessutom hävdas det att dessa metoder är generiska (sid. 2). Det är dock inte helt lätt att i texten avgöra vad som beskriver aspekter av begrepps/analysbestämning och vad som är metod(er?). Avsnitt 1-8 tycks domineras av aspekter, även om det finns en del inflikat om metod, t.ex., proceduren för begreppsbestämning på sid. 7 där begreppsbestämning tycks identifieras med att ge en språklig definition till skillnad från begreppsanalys som är ett bredare begrepp (är detta rätt uppfattat?) där kriterier för en lyckad procedur för begreppsbestämning ges i avsnitt 7; endast avsnitt 9 innan slutordet är tydligt inriktat mot metod där det ges en exemplifierad lista på moment som sägs vara just en metod för att undersöka ords betydelsepotential, vilket för övrigt illustrerar ords/begrepps mångdimensionalitet som informationsbärare.

JA Kommentar till CU kommentar 1: Det är korrekt att texten i 1-8 innehåller både avsnitt som ger exempel på begreppsbestämning och avsnitt som beskriver vad som krävs för att åstadkomma en begreppsbestämning. Som du skriver är det sista avsnittet (avsnitt 9) mer inriktat på en beskrivning av ”betydelsebestämning” som är en något vidare metod än en ”begreppsbestämning ”. Metoden för begreppsbestämning är att ge en definition och testa den med motexempel. Betydelsebestämning kräver mer arbete, beskrivet i avsnitt 9.  Begreppsbestämning är ofta ett specialfall av betydelsebestämning.

Nej, som, jag också tror jag skriver är ”begreppsbestämning” ett vidare begrepp än ”begreppsanalys” därför att det innefattar både ”begreppssyntes” och ”begreppsanalys”, så ”begreppsanalys” är inte det bredare begreppet.

CU Kommentar 2:

Författaren påpekar att han är mer teoretiskt än praktiskt intresserad och hävdar att begrepp utgör grunden för de flesta vetenskaper och ger en mängd exempel på väldigt olika begrepp som har helt olika syften och karaktär, sid. 2. Kanske detta förklarar att det för mig inte tycks vara helt klart om/när författaren diskuterar språklig undersökning/metod av nästan vilka begrepp som helst eller en metod för begreppsbestämning/definitioner inom en given vetenskap (där båda områdena förvisso är intressanta). I det senare fallet ställer jag mig delvis skeptisk till uttalanden som ”begreppsbestämning och begreppsanalys … generiska metoder man kan ha nytta av för teoribildning i alla vetenskapliga discipliner”, ” betydelsen hos orden … i naturligt språk utgångspunkten”, ”begrepp är grunden för de flesta vetenskaper”. Författaren skriver även (sid. 6) ”Ens tänkande kan också influeras, eventuellt förstärkas av empiriska observationer av omvärlden”. En underdrift enligt min mening, illustrerad av ordspråket: en bild säger mer än tusen ord.

JA Kommentar till CU kommentar 2: Om en metod påstås vara generisk och tillämplig i alla vetenskaper så innebär det att den också är tillämpbar i en viss given vetenskap.

Att begrepp är grunden för de flesta vetenskaper, innebär inte nödvändigtvis att begreppen är grundade på språk (symboler), även om de flesta är det. De kan, som jag skriver, även vara grundade på det Peirce kallade index (närhet, perception) och ikoner (likhet, bilder).

Ordspråket ”en bild säger mer än 1000 ord” är korrekt om man tänker på specifika detaljer som skulle kunna beskrivas. Men man kan lika gärna säga ”ett ord säger mer än 1000 bilder”. Tänk på hur många bilder av hästar som ordet häst kan användas för att beskriva eller hur många bilder som krävs för att beskriva orden inte eller om.

CU Fråga 1: Med tanke på t.ex. Youtube, Facebook,… och utvecklingen av visuella medier och möjligheter, kommer inte t.ex. bilder spela en allt större roll för begreppsbildning?

JA Svar på CU fråga 1: Jag fortsätter att tro att symboler är viktigare för abstrakt begreppsbildning än ikoner och index men jag håller med om att bilder och diagram kanske i framtiden kommer att spela en allt större roll för begreppsbildning. Emellertid är det viktigt att komma ihåg att många, kanske de flesta begrepp bygger på kombinationer av de tre teckenrelationerna. Det kan här till exempel vara intressant att fundera på hur skriftspråk uppstått ur sådana kombinationer av de tre, särskilt av ikon och symbol, tänk på kilskrift, kinesiska tecken eller egyptiska hieroglyfer.

CU Fråga 3: Ett annat exempel på betydelsen av empiriska observationer för begreppsbildning utgörs av de fysikaliska vetenskaperna. Utan empiri så skulle de inte ens existera; observationer och experiment bör där vara basen för allt teoretiserande och därmed även begreppsbildning. Hur detta kan gå till illustreras av att det tog tid för att acceptera/etablera den till synes enkla relationen Ohms lag: spänning = resistans·strömstyrka. Anledningen är att Ohms ”lag” berodde på teknologisk, experimentell och teoretisk utveckling som motiverade/ledde till nya fysikaliska operationella definitioner som i sin tur till sist ingick i det vi idag kallar för Ohms lag, d.v.s. den utgörs i lika hög grad av fysikaliska operationella definitioner som att det är en lag. Detta exemplifierar att fysikalisk begreppsbildning är intimt förknippad med en sammanvävd teknologisk, empirisk och teoretisk utveckling/evolution där naturligt språk förvisso är en ingrediens men jag skulle nog hävda att språket endast är en av flera nödvändiga men ej tillräckliga komponenter för en hållbar kunskapsproduktion inom dessa områden (och för den del, även många andra forskningsområden). Hur viktig den språkliga komponenten är relativt andra komponenter torde i hög grad vara kontextberoende.

JA Svar 3 till CU fråga 3: Jag håller med om att språk endast är en av flera nödvändiga komponenter för utvecklingen av fysik och andra empiriska vetenskaper. Systematisk observation och experiment behövs också. Men språket är hela tiden involverat i växelspelet mellan operationella definitioner, observation, utformandet och tolkningen av experiment samt försök till mer essentiella definitioner.

CU Fråga 4: Jag kan inte motstå att kommentera författarens diskussion på sid. 6 om positivism i olika sammanhang, som enligt min mening utgör en artig underdrift! Strax därefter tas begreppet tid upp där bl.a. Leibniz och Einstein nämns. Båda dessa tog fasta på att mätningar alltid är jämförelser vilket ledde till tanken att världen skall beskrivas med enbart relationella medel, vilket t.ex. i Einsteins fall yttrade sig i namnet relativitetsteori. Detta har dock visat sig vara opraktiskt. Vad man istället gör inom de fysikaliska vetenskaperna är att införa matematiska strukturer/modeller ifrån vilka olika relationer kan härledas. Lokal tid definieras operationellt med atomklockor som därmed är ett exempel på ett synnerligen noggrant väldefinierat begrepp för lokala tidmätningar. Einstein ångrade namnet relativitetsteori för det han egentligen gjorde var någonting annat. I själva verket bytte han ut den kausala Galileiska/Newtonska matematiska beskrivningen mot en ny kausal matematisk beskrivning i sina relativitetsteorier där icke-lokal tid definieras operationellt med ett synkroniseringsförfarande av olika klockor. Det är förvisso så att tid med råge är att exempel på polysemi. Ovan nämnda operationella empiriskt testade väl avgränsade förfaranden står dock i bjärt kontrast gentemot otaliga spekulationer om tidens natur, vilket återigen illustrerar språkets kontextuella roll.

JA Kommentar till CU kommentar 4: Jag håller också med om att vad jag skriver om positivism är ett försök till artig underdrift. Jag håller också med om att ”tid” är en polysem term och att detta lett många filosofer och fysiker, från Augustinus och Bergson till Carr, att försöka fånga dess rätta natur.

CU Kommentar 5: Enligt min mening torde det naturliga språkets betydelse för begreppsbildning och begreppskultivering även bero på individens kognitiva egenskaper på ett synnerligen komplicerat sätt; var idéer kommer ifrån är inte helt lätt att utröna, tag t.ex. synestesi som exempel, uppenbarligen är språk inte allt. Dessutom finns det nog en relation mellan individ och forskningsfält. Ta t.ex. grafisk kalkyl inom matematik, ett forskningsfält som naturligt borde attrahera individer som i hög grad tänker i termer av bilder snarare än med ord där bilders betydelse därmed blir av extra stor betydelse för forskningsfältets utveckling.

JA Kommentar till CU kommentar 5: Jag håller även med om att kultivering av begrepp väsentligen också beror på kultivatorns kognitiva förmåga. Det är därför jag skriver att jag tror på en kombination av konceptualism och nominalism och att nog alla egentligen måste tro på en sådan kombination, eftersom de språkliga uttryckens betydelse väsentligen är av kognitiv natur. Du kan också ha rätt i att grafisk kalkyl borde attrahera personer som tänker mer ikoniskt än symboliskt. Men det är viktigt att notera att grafisk kalkyl och diagram inte är rena bilder (ikoner) utan hybridformer av symbol och ikon.

CU Kommentar 6: Jag skulle nog dessutom hävda att vissa begrepp är mer naturliga än andra och att avgränsnings- och kognitiv komplexitet varierar. Låt mig i detta sammanhang återkoppla till författarens diskussion om ordklasser där han betonar substantiv som allmänbegrepp (sid. 4). Förvisso torde substantiv vara av avgörande betydelse men nog är t.ex. även räkneord basala. I samband med författarens beskrivning av begrepps ontologiska status så hävdas det att enligt begreppsrealismen så är vissa begrepp medfödda. Jag skulle inte gå så långt, men vår evolutionära historia gör det troligt att vi har vissa medfödda benägenheter för vissa begrepp mer än andra, illustrerat av t.ex. räkneord – det torde ha varit av stort överlevnadsvärde att känna igen lejon på savannen och kunna räkna 1, 2, 3, en flock lejon, redan som Autralopithecus och Homo Erectus, vare sig man kunde språkligt artikulera dessa abstraktioner/begrepp eller inte. Vad mer är det är inte bara människor utan även andra djur, t.ex. vissa fåglar, som kan bestämma antal upp till ca 5, vilket inte är så märkligt då detta torde ha ett stort överlevnadsvärde. Enligt min mening exemplifierar detta att begreppsbildning ibland är mer fundamentalt än språklig artikulation.

JA Kommentar 6 till CU kommentar 6: Ja, vissa begrepp är nog mer naturliga än andra. Detta gäller även ordbetydelser. Ett begrepp eller en betydelse hos en term som innebär att en bit av dörren, fönstret och en bit av bordet i ett rum är sammanfogade finns knappast in något språk. Det finns så kallade begreppsliga eller semantiska universale, begrepp, betydelser eller begränsningar på begrepp/betydelser som återfinns i alla kulturer/språk. Intressant nog är inte tal (räkneord) ett universale. Det finns språk utan ord för tal. Detta innebär emellertid inte att man inte skulle ha begrepp som bygger på antal fingrar eller tår. Notera att språk som bygger på gester också är språk, t ex dövas teckenspråk. Så visst, begreppsbildning kan förekomma på grundval av index och ikoner, eventuellt med ett tillskott av icke talspråklig kroppssymbolism. Huruvida detta innebär att denna typ begreppsbildning är mer fundamental än språklig artikulation beror på vad man menar med ”fundamentalt” och vad det ska vara fundamentalt för.

CU Fråga 2: Hur ser författaren på koncipieringsförutsättningar?

JA Svar till CU fråga 2: Jag har redan egentligen besvarat denna fråga. Utgångspunkten för begrepp är index, ikon och symbol var för sig men ofta i någon sorts kombination med ett tillskott av aktiv kognition om begreppet kultiveras.

CU Fråga 7:  Vad mer är, vår evolutionära historia tyder på att det talade språket har föregåtts/samevolverat med kroppsspråket, något som även avspeglar sig i författarens beskrivning av semiotiska teckenteori med indexikala, ikoniska och symboliska tecken. Man bör i detta sammanhang fundera på varför vi överhuvudtaget har ett språk; nog torde det bero på att det har haft ett överlevnadsvärde för fysiska sociala varelser i en fysisk värld, där detta är en, förvisso viktig, egenskap bland andra. Jag kan förstå att en lingvist framhäver språkets betydelse, och att lingvisten är bättre rustad för att förstå språkets betydelse än andra, men jag kan inte annat än tro att begreppsbildning, både till vardags och för specifika vetenskapliga ändamål, är mer komplext och involverar fler kontextuella faktorer än vad bidraget tar upp och att andra faktorer än språk ibland kan spela en dominerande roll. Ta bara listan på sid. 7 för begreppsbestämning som exempel; förvisso utgör den ett program för att gå från induktiv till deduktiv begreppsbestämning följt av logiska villkor och testning. Men detta är långt ifrån tillräckligt för att bestämma t.ex. ett lokalt tidsbegrepp som utmynnar i mätningar med atomklockor.

JA Kommentar till CU fråga/kommentar 7: Ja, en viktig faktor bakom uppkomsten av språk är överlevnadsvärde, genom att det simultant stödjer både individuellt tänkande och dessutom kollektivt tänkande och samarbete.

Mitt bidrag är inte uppsats om hur begrepps- och betydelsebildning gått till utan en beskrivning och exemplifiering av en metod för begreppsbestämning med lite bakgrundsinformation om begrepp och språk. Är man intresserad av operationaliseringar med hjälp av atomklockor krävs naturligtvis lite mer är språkliga korpora, språklig intuition och fördjupad reflektion.

CU Fråga 3: Min fråga i detta sammanhang blir, kan inte författaren själv hitta situationer där begreppsbildning/bestämning inte domineras av det talade språket och där listan på sid. 7 måste kompletteras? Spelar t.ex. inte empirisk testning ibland en avgörande roll?

JA svar till CU fråga 3: Jag tror inte jag hävdat att enbart det talade språket är primärt för betydelse- och begreppsbestämning. För avancerad matematik – inspirerat tänkande är troligen skriftspråk med t ex matematiska formler avgörande. I empirisk forskning kan observation och testning användas för att hitta motexempel/falsifiera eller stödja föreslagna definitioner och hypoteser.

Claes Uggla fråga 4: En annan fråga i anslutning till den semiotiska teckenteorin är metaforer: En del forskare inom t.ex. kognitionsvetenskap har hävdat att i stort sett all begreppsbildning är metaforisk till sin karaktär. Vad är författaren ståndpunkt i denna fråga?

JA svar 4: Nej, jag tror inte att all begreppsbildning är metaforisk, d.v.s. att en meningsrepresentation får stå för en annan som den liknar, t ex duva får stå för fred, eftersom duvor ofta har trogna, kärleksfulla relationer till partner (metonymi) och kärlek har en viss likhet med fred. Vanlig begreppsbildning av allmänbegrepp (häst, bil, tall, hus) bygger visserligen också på likhet (t. ex. mellan t ex hästar) i kombination med induktiv abstraktion, men denna likhetsabstraktion är av en annan typ än den som krävs i metafor. Förutom metafor spelar alltså t ex induktiv abstraktion och metonymi en avgörande roll för begreppsbildning, ofta i samspel med varandra.

CU Fråga 5: Finns det inte modernare mer empiriskt grundade klassifikationer eller begreppskultiveringar av olika former av information än C. S. Peirce semiotiska teckenteori?

JA Svar på CU fråga 5: C. S. Peirce höll på med att omformulera sina teorier i 50 år och var mycket väl inläst på dåtidens empiriska forskning, så det är nog inte så lätt att bli” mer empiriskt grundad” (vad det än nu betyder). Vetenskapen utvecklas ständigt, så det är möjligt att någon utvecklat ett alternativ. Jag känner emellertid inte till något sådant som skulle vara mer adekvat än Peirce. Han står sig rätt bra.

CU Kommentar/Fråga 8: Skall jag uppfatta det som att författaren själv ser ett möjligt exempel i samband med diskussionen om logik, matematik och en abstrakt verklighet i den ontologiska statusbeskrivning i termer av i) begreppsrealism, ii) konceptualism, iii) nominalism som går tillbaka till antiken och medeltiden (sid. 4 och 5)? I beskrivningen av motivationen för begreppsrealism så tas de formella vetenskaperna matematik och logik upp och i samband med detta en abstrakt verklighet oberoende av rum och tid, t.ex. geometri, som för övrigt var Platons mönsterexempel för Platonismen. Men det har visat sig att det finns andra geometriska axiomatiska system än den Euklidiska geometri som var Platons utgångspunkt. Dessutom hade den geometriska synen föregåtts av Pythagoréernas aritmetiska filosofi där heltal gavs en ontologisk betydelse. Denna uppfattning om världens beskaffenhet föll dock i och med upptäckten av irrationella tal vilket ledde till en fokusförflyttning till Euklidisk geometri. I ett mer modernt sammanhang betrakta även den matematiska chocken när det gäller axiomatiska formella system och Gödels ofullständighetsteorem från 1931 och dess efterföljare, hur står det egentligen till med formella matematiska och logiska sanningar i Platonsk anda?

Både då det gäller heltal och Euklidisk geometri så är dessa axiomatiska system relaterade till hur naturen tar sig i uttryck här på jorden och hur detta har kodats i vårt sätt att hantera denna natur i vår evolutionära historia. T.ex. visar kognitionsvetenskapen att vi uppfattar endast fragment av verkligheten som sedan kombinatoriskt sätts ihop för att vi skall tolka denna verklighet på ett sätt som gynnar vår överlevnad (se t.ex. Stanislas Dehaenes beskrivning av hur alla skriftspråk är konstruerade ifrån en handfull av naturen skapade geometriska former i boken Reading in the Brain). Hur mycket av dessa abstraktioner som t.ex. matematiker och teoretiska fysiker hävdar är mer fundamentala än någonting annat är egentligen fråga om psykologi snarare än eviga oföränderliga av människan oberoende begrepp?

JA Kommentar till CU kommentar/fråga 8: Ja, kanske kan man med lite fantasi se den traditionella klassifikationen av begrepps ontologiska status som ett alternativ till Peirces teckenklassifikation. Index, ikon och symbol är en klassifikation av tre sätt för informationsbärare att vara relaterade till information (närhet, likhet, godtycklig konvention), medan realism, konceptualism och nominalism i så fall klassificerar information som evig oföränderlig (realism), psykologisk abstraktion (konceptualism) eller språkbaserad (nominalism). De två trikotomierna kan kanske ses som alternativ som i viss mån möts i symbol och nominalism. Varför inte?

Ja, det stämmer nog att Euklides geometri och heltal var en stark inspiration för Platons begreppsrealism och att detta delvis var inspirerat av Pythagoras läror. Att icke-euklidisk geometri nu ses som mer empiriskt adekvat eftersom den är i samklang med Einsteins relativitetsteori eller att vi har irrationella tal behöver dock inte innebära att heltal förlorar sin abstrakta skönhet eller att Euklides geometri blir ogiltig som abstrakt system. Det kan mycket väl vara så att vad som avtäcks är delar av/aspekter av en abstrakt verklighet som visat sig vara mycket rikare än vad man upptäckt på antiken. Att på ett nominalistiskt sätt se matematik som enbart frukten av tal-skriftspråk och induktiva generaliseringar är kanske inte omöjligt men har så vitt jag vet inte lyckats för någon.

Man kanske inte ska överdriva betydelsen av Gödel. Vad han visade var att Hilberts allmänna axiomatiseringsprogram för matematiken inte gick att genomföra. Dock finns det fortfarande delar som går att axiomatisera och mycket i matematik som inte kräver axiomatisering. Se Ulf Perssons bidrag i denna volym.

CU fråga 6: Med tanke på ovan: Är verkligen en ontologisk beskrivning från antiken/medeltiden en optimal beskrivning med tanke på modern vetenskapsutveckling, t.ex. inom kognitionsvetenskap och evolutionär psykologi? Ta t.ex. i detta sammanhang Patricia Churchlands neurofilosofi och Paul Thagards idéer. Dessutom nämner författaren själv i avsnitt 9 biologiskt modifierad socialkonstruktivism och kollektivt medvetande. Detta leder till frågan:

Finns det inte mer moderna försök till mer empiriskt grundade ontologiska klassificeringar?

JA Svar på CU fråga 6: Bra fråga som visar på den fortsatta aktualiteten av diskussionen mellan begreppsrealister och konceptualister. Vi bör först notera att den medeltida ontologiska beskrivningen av begrepp inte automatiskt är en allmän ontologisk beskrivning av typ idealism kontra realism.

Churchlands reduktiva materialism, som jag har många invändningar emot, är knappast någon lysande kandidat som begreppsbeskrivning, Jag känner bara till Thagards mera epistemologiska skrifter och har inte sett något om ontologi. Det verkar troligt att biologiskt modifierad social konstruktivism och kollektivt medvetande är mycket relevanta för åtminstone all betydelsebestämning och för bestämning av många begrepp. Men vilken ontologi representerar de? Är de en variant på någon sorts idealism?

Svaret på frågan om moderna försök beror på om den enbart gäller begreppsontologi eller mera allmänt om ontologi. När det gäller begreppsontologi känner jag inte till några ”modernare” förslag. När det gäller begreppsontologier känner jag inte till några ”modernare” sådana. När det gäller allmän ontologi, som man eventuellt kan se begreppsontologi som ett specialfall av, finns det flera försök. Reduktiv materialism (Churchland) är inte helt ny. Kanada i Indien, Leukippos och Demokritos i Grekland lade redan under antiken f Kr fram sådana förslag. Moderna varianter på idealism finns också. Spinozas ”parallellteori” har moderna versioner, ”dual aspect theory” och ”panpsychism” (David Chalmers) liksom min egen multiaspektuella ontologi är sådana. De flesta är rätt väl orienterade om vetenskaper utanför filosofi. Om de är empiriska får du avgöra.

CU Kommentar 9: På sid. 7 hävdas det att nyfikenhet och sökandet efter sanning förblir vetenskapernas bästa drivkrafter. Detta är förvisso mina främsta drivkrafter, men det är långt ifrån allas och kanske inte heller alltid de bästa. Här är några motivationer och drivkrafter bakom forskningsaktivitet. (i) Amoraliska: Nyfikenhet och sökande efter sanning, glädjen att skapa. (ii) Moraliska: Minska lidande, kamp för att minska orättvisor och en vilja att göra ”gott”. (iii) Sociala: Status, kulturella tillämpningar, pengar, forskningsanslag, maktrelationer i ett allt mer institutionellt komplicerat samhälle. Jag höll under många år en doktorandkurs i vetenskapernas filosofi och historia där jag frågade gästande föreläsare om av vad som driver dem i deras forskning. Det tydligaste svaret fick jag ifrån genusvetenskap där det hävdades att den dominerande kraften är ”att göra gott” där man dessutom hade väldigt specifika och ibland icke självklara värderingar om vad detta skulle innebära. Från medicin och vård har jag ofta fått svaret ”att minska lidande” och nog torde detta vara en minst lika viktig drivkraft som nyfikenhet i detta sammanhang? Dessutom, om man har väldigt starka värderingar, hur skiljer man, eller skall man skilja, begreppsstrid/kamp från definitioner av begrepp med syfte att beskriva den verklighet vi är en del av (t.ex. i debatten om kön och genus)?

JA Kommentar till CU kommentar 9: För frågan om ”vetenskapens ’bästa’ drivkrafter” är det viktigt att skilja normativt från deskriptivt.

Jag hävdar normativt att nyfikenhet och sanningssökande är vetenskapernas bästa drivkrafter. Allt annat leder troligen fel. Kanske kan man också deskriptivt hävda att det är de drivkrafter (amoraliska) som givit resultat vi fortfarande litar på. Om man är intresserad av den deskriptiva frågan om vad som faktiskt motiverar forskare är både de drivkrafter du kallar moraliska och de du kallar sociala giltiga som starka drivkrafter, kanske motiveras dock de flesta i viss mån av alla tre drivkrafterna. Frågan är vad som dominerar. Även om drivkraften är moralisk snarare än nyfikenhet får man hoppas att sanningssökande finns kvar som en nödvändig komponent. När det gäller begreppsstrid/kamp är det ganska uppenbart att detta kan vara vapen i både vetenskaplig och politisk kamp. Begrepp bygger på perspektiv som selekterar vissa aspekter av verkligheten framför andra.

CU Kommentar 10: I tabellexemplet i avsnitt 5 så ges språkljud på x-axeln och fonetiska särdrag på y-axeln för att illustrera korsklassificering snarare än hierarkisk klassificering. Men det tycks mig att varje element på axlarna svarar mot ett inte självklart begrepp som i sin tur antagligen kan ingå i en eventuellt hierarkisk taxonomi.

JA Kommentar till CU kommentar10: I empiriska vetenskaper är det svårt att hitta självklara begrepp. T o m i geometri visade det sig att parallellaxiomet som man trodde var självklart inte var det. De fonetiska begreppen bygger på lång tradition och många fonetikers intuition om produktion (artikulation) av språkljud. De kan t ex ifrågasättas genom att istället föreslå akustiska eller renodlat perceptoriska särdrag.

CU Fråga 7: Innehåller inte en given taxonomi ofta implicit eller explicit andra taxonomier och är inte korsklassificeringar beroende av andra hierarkiska taxonomier?

JA svar på CU fråga 7: Vad krävs av en hierarkisk taxonomi? Om vi klassificerar personer som man, kvinna, ung, gammal, inser man att eftersom både män och kvinnor kan vara både unga och gamla, så har man inte en hierarki där ålder automatiskt implicerar kön. Om det finns en dold taxonomi där detta resultat uppnås, är den obekant för mig. Snarare verkar kategorierna vara sido-ordnade.

CU Fråga 8: Filosofen Ian Hacking har infört en indelning av objekt/sorter i termer av indifferenta kategorier/sorter och (mänskligt) interaktiva kategorier/sorter, där de senare ger upphov till helt andra interaktioner än de förra. Inverkar inte ”mänsklig interaktiv begreppsväxelverkan” på taxonomier gällande begreppsbestämning inom t.ex. lingvistik?

JA Svar på CU fråga 8: Mänsklig interaktiv begrepps-växelverkan bör inverka på alla begrepp om man är konceptualist eller nominalist, alltså även på begrepp inom lingvistik.

CU Fråga 9: Hur ser författaren på meningsholism i samband med taxonomier inom t.ex. lingvistik?

JA Svar på CU fråga 9: Precis som interaktiv begrepps-växelverkan är betydelseholism (eng. meaning holism) också viktig för alla vetenskaper, även för lingvistik. Jämförelser av ”semantiska fält” mellan olika språk, eller ibland mellan olika teorier visar att helhetens struktur har betydelse för delarna. Betydelsen av ”grandmother” blir annorlunda än ”farmor” eller ”mormor”. Betydelsen av ”salt” påverkas av om man känner till NaCl eller inte. Lexikon och encyklopedi går inte att skilja med någon enkel princip. I min approach till betydelsebestämning avgör mina uppfattningar om verkligheten, språkliga intuitioner och observationer av språkbruk vad som tas upp i bestämning och analys. Det hela påverkas hela tiden av språkbrukets förändringar.

CU Fråga/Kommentar 11:  I avsnitt 8 ges exempel på begreppsbestämning där bl.a. kultur definieras som ”likheter beträffande tankar, beteenden, artefakter och spår i naturen mellan levande organismer som inte är direkt givna av naturen”. Organismer motiveras av dialekter i fågelsång eller varningsläten hos högre primater. Men dessa exempel är i påtaglig grad en fråga om inlärning. Skall sociala insekter som myror och termiter även tas med? Men deras artefakter som myr- och termitstackar och de ”husdjur” de använder är i betydligt större grad än de givna exemplen en fråga om hårdkodning i gener. Men om även hårdkodning inkluderas vad sägs då om artificiell intelligens, algoritmisk mönsterigenkänning och maskininlärning hos robotar, säg om 10, 20 år? Varför skall bara DNA-baserad kulturproduktion räknas och skall all sådan kulturproduktion tas med? I avsnittet togs det upp betydelsen av snäva och breda kulturdefinitioner, men är sådana med ovan i åtanke statiska?

JA Kommentar till CU fråga/kommentar 11: Min kunskap om myror och termiter är otillräcklig för att avgöra hur mycket av deras beteende som är styrt av gener och hur mycket som beror av interaktion med andra myror, andra djur och övriga aspekter av miljön. Om mönster uppstår för beteenden där den genetiska faktorn är mindre framträdande kan man med den givna definitionen se det som en kulturell aspekt, icke given direkt av naturen.

Jag vet inte vad du här menar med ”hård kodning”. Det låter som ett antropomorft begrepp tillskrivet en självorganiserad biologisk process (RNA och DNA). Robotarna och algoritmerna är mänskliga produkter beroende av ganska mycket vetenskaplig kultur.

Om med DNA-baserad kulturproduktion menas kultur som producerats av biologiska varelser så är troligen det bästa svaret på frågan om vad som ska räknas till kultur, etymologin och den historiska utvecklingen av betydelsen hos ordet ”kultur”. Det har funnits ett behov av att skilja det som ges av naturen, utan människans mer eller mindre medvetna påverkan, från det som beror av denna påverkan. Ett sätt att göra detta var att utnyttja termen ”kultur”, som ursprungligen betydde odling, på ett bredare metaforiskt sätt. Så just i utvecklingen av begreppet kultur har metaforik spelat en roll. Om man sedan vill begränsa vad som ska räknas till kultur kan man lägga till specificerande förled, t ex finkultur, agrikultur, musikalisk kultur etc. Definitionerna för dessa termers betydelser går att ändra i takt med att behov och intresse förändras.

Claes Uggla Fråga 10: Vad säger författaren om tidsberoendet hos definitioners innehåll och relevans och vad är det som styr detta?

JA Svar på CU fråga 10: Alla definitioner är tidsberoende och kan ändras. Huruvida detta betyder att motsvarande begrepp ändras eller byts till nya relaterade begrepp beror på om man är begreppsrealist eller ej. Ibland vill man som i matematik eller logik behålla gamla definitioner för att säkerställa att vissa teorem förblir giltiga. Om man ändrar får man då ett nytt begrepp och eventuellt nya teorem. Det som styr förändringar är t ex intresse och motiv givna av t ex användbarhet eller ideologi.

     Peter Währborg

    Kommentarer och frågor till Jens Allwood

Det första som slår mig när jag läser ditt bidrag är att naturvetenskap och humaniora/samhällsvetenskap skiljer sig åt i flera avseenden. Inom den medicinska forskningen undergår nästan alla studerade begrepp någon form av operationalisering, dvs vissa kriterier måste vara uppfyllda för att begreppet skall kunna användas och studeras vetenskapligt. Ett exempel är begreppet hjärtinfarkt. För att beslås med denna diagnos skall den studerade uppfylla ett antal subjektiva och objektiva villkor. Ett specifikt antal av dessa kriterier måste vara uppfyllda för att diagnosen skall kunna ställas. Detta är kriterier som i flera tillförlitliga studier visat sig ha en mycket hög grad av specificitet. Denna typ av begreppsbestämningar torde väl utgöra en egen kategori, eller?

En annan grupp av begrepp i klinisk medicinsk vardag utgör vanligen stora svårigheter för undersökaren. Jag syftar då på ”omätbara” symtom som trötthet, nedstämdhet, olust osv. Tror du att man kan åstadkomma någon form av begreppsbestämning i sådana fall och som kan vara till gagn för den medicinska vetenskapen? Hur menar du att man skall förhålla sig till denna typ av begrepp; strävan mot objektivisering (t.ex. skattningsskalor) eller skall man förhålla sig enbart till den subjektiva uppfattning patienten meddelar?

Ett problem som verkligen är reellt och svårhanterat är den betydelseglidning som många hänvisar till för att modifiera begreppens innebörd. Exempel på detta är begrepp som deprimerad, trött, sliten, hjärntrött osv. Dessa subjektiva upplevelser uttalas ofta av dem som söker sjukvård i vår tid. I ditt avsnitt ”begreppsbestämning med fördjupad betydelsebestämning” diskuterar du bl.a. språkets sociala ursprung och vårt ”kollektiva medvetande”. Är det din uppfattning att detta har med kontextuella och ”kulturella” förhållanden att göra eller är det helt enkelt en slags språklig inflation som uppstått? Kan problemet förfinas genom ökad förståelse för begreppsbestämning/begreppsanalys och i så fall hur?

En annan fråga gäller huruvida begreppsbestämning, t.ex. vid upprättande av taxonomier, kan eller bör ha interventionella inslag. Jag menar helt enkelt kan/bör/vågar en begreppsteoretiker ge sig i kast med de taxonomier som återfinns t.ex. inom psykiatrin? Ett exempel på ett sådant juridiskt begrepp är allvarlig psykisk störning som föranleder rättspsykiatrisk vård i stället för fängelse.

Så till sist en omfattande men väldigt konkret fråga. Flera böcker som diskuterar sjukdom ur ett socialt, psykologiskt eller annat än medicinskt perspektiv börjar ofta med att utvidga sjukdomsbegreppet och gärna i form av en fyrfältstabell med verbala ankare som subjektiv sjukdomskänsla i relation till objektiva medicinska fynd. I flera juridiskt betydelsefulla sammanhang (t.ex. rätt till sjukpenning) har sjukdomsbegreppet en avgörande betydelse. Det finns således många olika definitioner av sjukdom vilket påverkar statistiken över sjukdomar och dess utbredning, enskildas rätt till lagfäst kompensation vid sjukdom samt alla de dispyter som utspelar sig på olika plan med avseende på vad som skall avses med sjukdom. Är det omöjligt att definiera detta begrepp? Bör det finnas flera olika definitioner av fenomenet? Hur kan begreppsbestämning/analys bidra till att lösa denna vanliga, vardagliga och betydelsefulla förvirring som råder i detta avseende?

    Jens Allwood (JA) – Svar till Peter Währborg(PW)

PW Fråga 1:  Tack för ett mycket angeläget och informativt bidrag. Det första som slår mig när jag läser ditt bidrag är att naturvetenskap och humaniora/samhällsvetenskap skiljer sig åt i flera avseenden. Inom den medicinska forskningen undergår nästan alla studerade begrepp någon form av operationalisering, dvs vissa kriterier måste vara uppfyllda för att begreppet skall kunna användas och studeras vetenskapligt. Ett exempel är begreppet hjärtinfarkt. För att beslås med denna diagnos skall den studerade uppfylla ett antal subjektiva och objektiva villkor. Ett specifikt antal av dessa kriterier måste vara uppfyllda för att diagnosen skall kunna ställas. Detta är kriterier som i flera tillförlitliga studier visat sig ha en mycket hög grad av specificitet. Denna typ av begreppsbestämningar torde väl utgöra en egen kategori, eller?

JA Svar 1 på PW. fråga 1: Ja, operationaliseringar är en egen kategori, som jag inte diskuterade. Inom lingvistik (som väl är en del av humaniora/samhällsvetenskap) är operationaliseringar vanligt förekommande när man kodar textkorpusar, inspelningar eller experimentresultat. Jag tog inte med dem eftersom jag inte var säker på att de finns med i alla vetenskaper, t ex matematik eller filosofi.

PW Fråga 2: En annan grupp av begrepp i klinisk medicinsk vardag utgör vanligen stora svårigheter för undersökaren. Jag syftar då på ”omätbara” symtom som trötthet, nedstämdhet, olust osv. Tror du att man kan åstadkomma någon form av begreppsbestämning i sådana fall och som kan vara till gagn för den medicinska vetenskapen? Hur menar du att man skall förhålla sig till denna typ av begrepp; strävan mot objektivisering (t.ex. skattningsskalor) eller skall man förhålla sig enbart till den subjektiva uppfattning patienten meddelar?

JA Svar på PW. fråga 2: Jag har faktiskt gjort en begreppsbestämning av begreppen ”smärta”, ”värk” och ”ont” (tillsammans med Fanny Gaston Johansson). Vad vi gjorde var att utifrån en korpus av transkriberade patientintervjuer och andra relevanta texter bl.a. klassificera de egenskaper och relations¬uttryck som attribuerades till de tre begreppen, t ex skärande smärta, molande värk, ont i magen. De gjorda analyserna användes sedan ihop med en rankning av graden av obehag för att konstruera en s k ”painometer”, som kanske i någon form fortfarande används.

På liknande sätt tror jag man skulle kunna klassificera de egenskaper, relationer eller processer som i en lämplig korpus attribueras till ”trötthet”, ”nedstämdhet” och ”olust”. Detta skulle sedan kunna an vändas för att konstruera en skattningsskala. Enligt min uppfattning kan en sådan skala dock endast vara ett komplement till en mer personförankrad, samtalsbaserad bedömning av en patient och får helst inte ersätta en sådan bedömning.

PW Fråga 3: Ett problem som verkligen är reellt och svårhanterat är den betydelseglidning som många hänvisar till för att modifiera begreppens innebörd. Exempel på detta är begrepp som deprimerad, trött, sliten, hjärntrött osv. Dessa subjektiva upplevelser uttalas ofta av dem som söker sjukvård i vår tid. I ditt avsnitt ”begreppsbestämning med fördjupad betydelsebestämning” diskuterar du bl.a. språkets sociala ursprung och vårt ”kollektiva medvetande”. Är det din uppfattning att detta har med kontextuella och ”kulturella” förhållanden att göra eller är det helt enkelt en slags språklig inflation som uppstått? Kan problemet förfinas genom ökad förståelse för begreppsbestämning/begreppsanalys och i så fall hur?

JA Svar på PW fråga 3: Fenomenet ”betydelseförändring” eller som du skriver ”betydelseglidning” är intressant. Ofta handlar det om värderingar, t. ex ett visst jobb är inte så högt värderat men man försöker genom att byta språkliga beteckningar byta perspektiv. (t ex tjänarinna, tjänstekvinna jungfru, husa, hemhjälp) Som exemplet visar är det emellertid svårt att enbart med språkets hjälp ändra underliggande värderingar. Jag tror att en eventuellt ökad användning av de ord du nämner, trött, sliten, hjärntrött, också har att göra med en värderingsförändring. Idealet är inte längre att vara tuff och motståndskraftig utan nästan motsatsen Detta leder till en mer frekvent användning av orden. Frågan är också om trött och sliten betyder något annat idag än tidigare. Här är jag mer tveksam. Eventuellt krävs det en lägre grad av trötthet eller slitenhet för att kalla sig trött eller sliten. Det kan också vara så att läkares villighet att använda ”trötthet” och ”slitenhet” som sjukdomsindikatorer ökat. Hur gammal metaforen” sliten” är vet jag inte, men jag tror att den har funnits rätt länge. Beträffande ”hjärntrötthet” kan det vara en översättning av engelska ”brain fog” som blivit populärt de senaste 10 åren i USA.

Så för att s vara på frågan: Jag tror att kontextuella och kulturella faktorer är de mest avgörande och att språkförändringar oftast avspeglar dess. Det är svårt att genomdriva en språkförändring som går emot kulturella värderingar, men det finns också språkliga modetrender som så länge de är i harmoni med kulturen kan ha en självständigt pådrivande roll. T. ex. är spännande ett positivt modeord som länge ökat i popularitet och nu möjligen nått sitt apex. En annan typ av exempel på språkligt mode är bruket att inleda svar i en radio- eller TV-intervju med ja men eller nej men i stället för som tidigare bara ja eller nej etc etc. I brist på en mer noggrann kulturell analys är det svårt att se någon annan förklaring än en eventuell påverkan av en positiv rollmodell.

PW Fråga 4: En annan fråga gäller huruvida begreppsbestämning, t.ex. vid upprättande av taxonomier, kan eller bör ha interventionella inslag. Jag menar helt enkelt kan/bör/vågar en begreppsteoretiker ge sig i kast med de taxonomier som återfinns t.ex. inom psykiatrin? Ett exempel på ett sådant juridiskt begrepp är allvarlig psykisk störning som föranleder rättspsykiatrisk vård i stället för fängelse.

JA Svar på PW fråga 4: Ja, jag tror det vore möjligt för en begreppsteoretiker att ge sig i kast med psykiatriska begrepp, men man skulle nog riskera att mötas av ganska mycket motstånd grundat i psykiatriskt revirtänkande, så man får vara starkt motiverad.

PW Fråga 5: Så till sist en omfattande men väldigt konkret fråga. Flera böcker som diskuterar sjukdom ur ett socialt, psykologiskt eller annat än medicinskt perspektiv börjar ofta med att utvidga sjukdomsbegreppet och gärna i form av en fyrfältstabell med verbala ankare som subjektiv sjukdomskänsla i relation till objektiva medicinska fynd. I flera juridiskt betydelsefulla sammanhang (t.ex. rätt till sjukpenning) har sjukdomsbegreppet en avgörande betydelse. Det finns således många olika definitioner av sjukdom vilket påverkar statistiken över sjukdomar och dess utbredning, enskildas rätt till lagfäst kompensation vid sjukdom samt alla de dispyter som utspelar sig på olika plan med avseende på vad som skall avses med sjukdom. Är det omöjligt att definiera detta begrepp? Bör det finnas flera olika definitioner av fenomenet? Hur kan begreppsbestämning/analys bidra till att lösa denna vanliga, vardagliga och betydelsefulla förvirring som råder i detta avseende?

JA Svar på PW fråga 5: Ja, det är åtminstone möjligt att ge förslag på hur man ska definiera ”sjukdom”. Givet vad du skriver är det också troligt att det kan finnas flera olika förslag. Om dessa definitioner fokuserar på olika egenskaper/aspekter av sjukdom kan en lösning vara att införa kvalificerande egenskaper, som t ex ”mental sjukdom”, ”fysisk sjukdom”, ”bakteriell sjukdom”, ”virussjukdom”, ”lungsjukdom”. Alla dessa mer specifika sjukdomar kan ges definitioner och istället för att använda ett oprecist och ospecifikt sjukdomsbegrepp kan man räkna upp de mer specifika begrepp som är relevanta, t ex man har rätt till en tids vistelse på Kanarieöarna bara om man har en viss typ av reumatisk sjukdom, men inte om man bara allmänt känner sig trött, sliten eller hjärntrött.

 

    Informatik og Pragmatisme

Leif Bloch-Rasmussen

Where is the life we have lost in living?

Where is the wisdom we have lost in knowledge?

Where is the knowledge we have lost in information?

T.S. Eliott: The Rock, 1934

Where is the information we have lost in data?

Where is the data we have lost in bits?

Leif Bloch Rasmussen, 2020

Institute of Digitalization, CBS

Målet med dette indlæg er at redegøre for de metoder, jeg gennem min tid i universitetsverden har brugt i forbindelse med aktionsforskning på områderne informatik, design af informations systemer og innovation/ entreprenørskab. Det er en fortælling, der starter med mit ph.d. forløb på DtH/DtU omkring styring (ledelse og organisering) i virksomheder og edb-teknologiens muligheder for støtte hertil. Den slutter med mit virke med at skrive Af-Handling om Sanse(n)de Handletanker for Signifikant Bæredygtighed.

I og med der er tale om en fortælling kan artiklen ses som en refleksion over metoder i fortiden og nogle billeder fra metoder i nutiden. Sigtet er imidlertid bidrag til et ante-narrativ, dvs. bud på metoder for fremtiden.

    Historien

Undervejs i mit ph.d. forløb var jeg blevet bekendt med og inspireret af Charles West Churchman’s teleologiske systemtankegang og Eric Jantsch’ selvorganiserende systemer . Vi var fire ph.d.-studerende, der skrev om Technological Forecasting, Strategisk Planlægning, Konstruktion af Informations systemer og Teknisk styring i industrielle virkomheder, alle på Driftsteknisk Institut, Danmarks tekniske Højskole (DtH), nu Danmarks tekniske Universitet (DtU). Ud af dette kom tilbud til mig om at deltage i opbygning af Handelshøjskolens, HHK (nu Copenhagen Business School, CBS) forskning og undervisning i det, der i 1977 hed edb. Sidenhen IT. Jeg blev inviteret med til at danne et center på tværs af eksisterende institutter: Informationsforskningsafdelingen. Fik samtidig en lektor-stilling. Vi ønskede at kalde det Center for Informatik, men dette begreb eksisterede ikke, fik vi at vide fra bibliotek og ledelse.

Vort metodegrundlag dengang i slut 70’erne var indlejret i en debat/strid om opgave-/begrebsorienteret design, socio-teknisk design og fag-politisk tilgang til design af edb-systemer/ny teknolog. De tre tilgange responderende til og/eller var baseret på videnskabsteorierne positivisme, hermeneutik/fænomenologi og marxisme/kritisk teori. Min inspiration fra Churchman  tilsagde imidlertid flere end tre metodiske/filosofiske tilgange, idet han arbejdede med empirisme (Locke/Hume), rationalisme (Leibniz, Decartes), idealsime (Kant), dialektik (Hegel), teleologisk pragmatisme (Edgar Arthur Singer) - og som ’modvægt’ hertil: a- og anti-teleologi. Som værende en del af ’studenteroprøret’ i 70’erne på både DtH og HHK blev det mit lod at deltage i forsøgene på at få etableret projekt-orienteret undervisning og aktionsforskning ved Handelshøjskolen. Hertil var Churchman’s metode-bredde og tværfaglighed en hjælp, men også en hæmsko. En hjælp, fordi det hele tiden åbnede nye muligheder; en hæmsko fordi debatten/striden ofte tog form af magtkampe om bevillinger, stillinger, hvor traditionerne i de økonomiske og tekniske discipliner vejede tungere end eksperimenter. Churchman udtrykte det ved at sige, at man skulle opfordre sine studerende til at være ’broad and comprehensive’, ikke ’narrow and specific’. Men det omvendte var alt for ofte tilfældet, også i forskningen.

Churchman udvidede sin systemtankegang i 1979 med ’The Systems Approach and Its Enemies’ , 1982 med ’Thought and Wisdom’ , hvor han argumenterede for at æstetik, etik, politik og religion skulle ses i samspil med den teleologiske systemtankegang om kundskabelse, viden: Videndannelse, som vi kaldte det dengang i mangel af det svenske begreb ’kunnskapa’. Nu kalder jeg det kundskabende systemer og kundskabende relationer.

Min erfaring blev imidlertid, at de tre oprindelige tilgange - primært baseret på en strid om marxisme eller kapitalisme som grundlag for virket med Informationsforskning - ikke tillod yderligere nuancer. Min forståelse af Churchman blev dermed ’blot’ en ledetråd for mig selv og mit virke.  Min aktionsforskning - i samarbejde med fagforeningerne i FTF. LO var optaget af NJMF-projektet i Norge, DEMOS-projektet i Sverige og DAIMI-projektet i Danmark.  Et refugium var min deltagelse i UNESCO-organisationen  International Federation for Information Processing (IFIP)  - hvor den samme strid dog også manifesterede sig - bl.a. i striden mellem Technical Committee 8 (Design of Information Systems) og Technical Committee 9 (Computers and Society). Den sidste, som jeg var en del af dannede gennem årene specielle ’Working Groups’ om bl.a. IT og arbejde, etik, Udviklings-lande og teknologi, IT’s historie, kvinder og teknologi, bæredygtig udvikling, IT og innovation. Igen udfordring til metoder og filosofier.

Som et forsøg på at samle trådene i tvær-faglighed med sigte på trans-disciplinaritet skrev jeg om otte forskellige tilgange til det, der efterhånden fik lov til at bære navnet Informatik i samvirke med Økonomistyring (skabt af ’renegater’ fra traditionel erhvervsøkonomi og regnskabsvæsen). En oversigt over de otte filosofier (’Weltanschaungen’), som jeg kaldte dem, ses i Bilag 1. De var og er fortsat relevante for mit virke i forskning, undervisning, administration og samfundsengagement.

De otte filosofier kræver naturligvis vilje til at bore dybt i dem. Men jeg håber at mine læsere kan gå ind i en gensidig dialog herom.

Mine erfaringer er imidlertid, at jo nærmede jeg (gennem aktionsforskningen) kom toppen af hierarkiet omkring medbestemmelse og strategi for edb-/informations-teknologi, des mere blev der lukket ned for ideen om filosofier og verdensanskuelser. Magten måtte ikke udfordres med metoder og filosofier, der rakte videre end positivisme og fænomenologi/hermeneutik, specielt da marxismen og til dels kritisk teori var kommet i miskredit med murens fald og kapitalismens ’sejr’. Studerende var langt mere villige til at bryde med dikotomien - rød-blå. Modstanden kom ikke fra brugen af ordene positivisme, fænomenologi, hermeneutik eller marximen, men fra den simple kendsgerning, at alt andet end markedet bestemte, burde bestemme. Edb, IT og Informations Systemer var et neutralt effektivitetsredskab - ikke en kampplads for fiktive teorier om fremtiden

Min ’løsning’ blev da i første omgang det, der kunne udledes af den gængse/banale pragmatisme. Brug den filosofi og de deraf afledte metoder, der passer til situationen - også brug af metoder fra andre end de otte filosofier, selvom de ikke var accepterede/dokumenterede: bare de virkede.

En hjælp til mine valg blandt filosofierne blev et nøjere studie af pragmatismen i dens to former. Charles Sanders Peirce’s og Williams James’, fordi Peirce’s udgave havde været inspirerende for Karl-Otto Apel og Jürgen Habermas i Europa og James’s udgave for Singer og Churchman i USA - og dermed min verden. Samlet blev det en erkendelse af, at der var en paradoxal sammenhæng mellem Marx’s teorier og Peirce’s - og dermed mellem pragmatisme, marxisme og kritisk teori. Læren var, at jeg burde grave dybere i Peirce’s udgave af pragmatisme for bedre at forstå aktionsforkningen.

Dette ledte straks frem til Peirce’s syv formuleringerne af det pragmatiske maxime, hvoraf en formulering faldt mig særlig værdifuldt:

“Consider what effects, that might conceivably have practical bearings, we conceive the object of our conception to have. Then, our conception of these effects is the whole of our conception of the object.”

(Peirce on p. 293 of "How to Make Our Ideas Clear", Popular Science Monthly, v. 12, pp. 286–302. Reprinted widely, including Collected Papers of Charles Sanders Peirce (CP) v. 5, paragraphs 388–410.)

Heri ligger mere end en regel for afklaring af det empiriske indhold i fakta, begreber og hypoteser; men en aldrig sluttende virke med tegn: abduktivt, deduktivt, induktivt søgende processer. Churchman og Singer kaldte det ’sweeping-in-process’, hele tiden værende parat til at inddrage flere fakta, begreber, hypoteser fra den virkelige verden, fra vor værdsatte verden og vor bevidsthed. Men også at foretage ’sweeping-out-process’, stoppe op, hvile, samle kræfter, reflektere - og så starte eksperimenterne igen og/eller give stafetten videre til andre.

Udfordringen/fordringen i at bryde med de tre mere traditionelle tilgange for design af edb-, IT-, Informations-Systemer og samtidig skabe nye tværfaglige, trans-disciplinære metoder blev ikke overvundet, måske fordi sproget i denne form for systemtankegang stred mod veletablerede fag-sprog, disciplin-sprog og praksis/hverdags-sprog. Men nok så meget, fordi koblingen mellem kritisk teori og pragmatisme pegede på spørgsmålet om der fandtes en retning for mit virke - eller om det bare var processer, eller om det var håbløst at håndtere kompleksiteten, der tårnede sig op. Peirce selv ’løste’ problemet ved at kræve ideal-stræben (’progress’). Han nævnte tre idealer: sandhed (logik), skønhed, godhed (videnskab, æstetik, etik). Churchman så Systemtankegangen som udtryk for søgen efter sandhed (viden), men beskrev samtidig æstetik, etik, politik og religion som ’fjenderne’ af teleologisk systemtankegang. Venlige fjender har jeg taget dem til at være - og samtidig tilføje ’eros’ som empati, omsorg, jf. Adam Smith’s og Charles Darwin’s andre sider end de mest brugte: ’den usynlige hånd’ som markedsmekanismen i økonomien’ og ’den stærkestes, bedst tilpassedes ret’ i biologien og den sociale verden.

Vore metoder, teorier, filosofier og praksis skal tilstræbe fremskridt, vel vidende, troende, at det endegyldige ideal aldrig kan nås, og at der bør ske fremskridt i alle: som en resonans  dem imellem - sammen og hver for sig.

Dermed blev - forbliver - min egen udfordring, fordring at finde veje til at kombinere de 8 verdensanskuelsers sandhedssøgende processer med de øvrige idealer.

     Churchmans systemtankegang

For at illustrere metoden, jvf. 2 ovenfor har jeg anvendt den på mit tema siden starten i universitetsverden: informatik med basis i Churchman’s Systemtankegang.

I ‘Design of Inquring Systems’, p. 43 introducerer han de ni elementer, han dengang mente var essentielle og nødvendige for at noget kunne være et system:

Systemet er teleologisk

Systemet har et præstationsmål

Der eksisterer en klient, hvis interesser (værdier) tjenes af systemet på en sådan måde, at des højere præstationsmål, des bedre tjenes i - og mere generelt: klienten er standard for præstationsmål

Systemer har teleologiske komponenter, som med-producerer præstationsmålet for systemet

Systemet har et miljø (defineret enten teleologisk eller a-teleologisk), som også medproducerer præstationsmålet for systemet

Der eksisterer en beslutningstager, som - via sine resourcer – kan producere forandringer i præstationsmålet for systemets komponenter og dermed forandringer i systemets præstationsmål

Der eksisterer en designer, som konceptualiserer systemets natur på en sådan måde, at koncepterne potentielt producerer handlinger hos beslutningstageren og dermed     forandringer i komponenternes præstationsmål og dermed i præstationsmål for systemet

Det er designerens intention at implementere forandringer i systemet med henblik på at maximere systemets værdi for klienten

Systemet er ’stabilt’ med henblik på designeren på den måde, at der er en indbygget garanti for at designerens intention ultimativt er realiserbar

Om disse ni nødvendige betingelser også er tilstrækkelige er et basalt spørgsmål for hele bogen.

Et bud på brug af Peirce’s tegn med de ni første nødvendige betingelser kan da være:

     Interpretant        Tegn      Objekt

Potenti-alitet       Klient      Præstationsmål       Værdi

Aktualitet      Designer      Implementering       Garant

Vane, Lov    Beslutnings-tager       Komponenter        Miljø

Dermed forslag til ars combinatori

1. Klient-præstationsmål-værdi: heroiske stemning  

2. Klient-præstationsmål-garant: idealer for kundskabelse

3. Klient-præstationsmål-miljø: horizontale fremskridt

4. Klient-implementering-garant: vertikale fremskridt

5. Klient-implementering-miljø: theoria

6. Klient-komponenter-miljø: mulighedsformulering og eksperiment-porte-følje (anomalier, paradokser, dilemmaer; pre-jekter, pro-jekter)

7. Designer-implementering-garant: fronesis

8. Designer-implementering-miljø: poiesis

9. Designer-komponenter-miljø: praxis

10.Beslutningstager-komponenter-miljø: techne - ‘concludere’

Denne ars combinatori gælder for alle de kundskabende systemer, Churchman arbejder med, jf. Bilag 1. Men læren fra min brug af ars combinatori på Churchman’s ni ’elementer’ for et system er, at der skulle lægges meget mere vægt på klienten og klientens muligheder for abduktiv tænking uden indblanding fra beslutningstager og designer - det der blev til mulighedsformuering (abduktion) i stedet for den tradionelle hovedvægt på problem-formulering (for induktion og deduktion):  for både studerende, tillidsrepræsentanter og andre aktionsforskere, på basis for PentaHelix-modellen for samspil mellem virksomheder, offentlige institutioner, universiteter, NGO’ere og engagerede borgere.

I 1979 tilføjer Churchman tre nødvendige betingelser mere for at noget kan tages til at være et system:

Der eksisterer en systemfilosof - der søger at finde de sandeste veje til kundskabelse

Der er fjender af kundskabelse - dvs. ensidigheden i logikkens ideal om sandhed: idealerne om æstetik, etik, politik, religion

Der er en universel og individuel vilje til signifikans, at pege fremad mod noget, der rækker videre end min eksistens og essens - noget for fremtidige generationer at få med og at stræbe for - og dermed signifikant bæredygtighe

Men stadig ikke tilstrækkelige. Hvad jeg skal gøre ved dem er stadig et åbent spørgsmål. I systemtankegangen åbner de tre for at grave dybere i filosofien end ’bare’ videnskab, kundskabelse alene. Og dermed relationen til Peirce: Er de i Peirce’s semiotik-verden eller hører de til hans metafysik og kosmologi?.

Metafysik og Pragmatisme

Peirce’s pragmatisme og Churchman’s systemtankegang kan ikke ’udtrykkes/fanges’ i en metode, men skal udvikles i dialog med eksperimenter. Hertil kan otte metafysiske temaer, jeg har fundet hos Peirce, hjælpe - inklusive de tre ekstra hos Churchman:

    Legelystne Muserier

    Æstetikkens Kald

    Normative Videnskaber

    Fællesskab for kundskabelse - Kundskabende Relationer

    Fallibilisme

    Metafysik

Hver af disse otte temaer vil jeg kort fortælle om i det følgende, som et forsøg at skabe yderligere eksperimenter.

æstetik og skønhed . Hun siger, at filosofi opstår som under, i undren, der genereres af skøn (æstetisk) tænkning. Hun siger som Peirce, uden reference til ham, at denne æstetik kan fostre menneskelige vel-væren og udvikle vore forståelser af historien, imødekommenhed, frihed og det gode liv. Hun præsenterer den formative natur i skøn (æstetisk) tænkning og fastslår dens relevans i mange discipliner og et bredt spektrum af samfundet, f.eks. grænsestudier, uddannelse, policy og socialt arbejde. Herunder udvikler hun sin skønhedserfaring og erfaringsmetafysik (se senere under metafysik).

I sin filosofiske afhandling ’Den skønne Tænkning’ siger hun, at denne skønne tænkning:

    anerkender, karakteriserer og håndterer komplexitet

    er i stand til bevæge sig på forskellige og flere niveauer samtidigt

    kan rumme og virke med mere end en dagsorden samtidig og kan undersøge mere end et tema ad gangen

    er orienteret mod noget fælles (traditionelt kaldet en ide), men uden at glemme dets specificitet (fænomenet); dvs. finde det fælles i det specifikke, ideen i det konkrete fænomen

Skønhedserfaringen som metode stifter mening takke være den følelse af nærvær, der kendetegner en erfaring, hvori man ikke er i sig selv, men derimod ude ved fænomenet, ved meningen.

Legelystne Muserier

I ’’A Neglected Argument for the Reality of God’, Hibbert Journal, 1908 beskrev Peirce nødvendigheden af den rene leg som grundlag for

forståelse. Han ser denne ’playful musement’, som jeg tillader mig at oversætte til legelystne muserier, idet Peirce selv henviser til de ni græske muser som den inspiration, vi alle har adgang til. Uden formål og uden hensigt, men som sjælens renhed før de normative videnskaber om æstetik, etik og logik. Det negligerede argument for Guds realitet er, at denne sjælens, naturens renhed er en approximation, vi aldrig kan nå, men dog stræbe efter. Ganske som at stræbe efter fremskridt i de normative videnskaber; fremskridt i skønhed, godhed, sandhed. Idealer, ja, men uopnåelige, hverken sammen eller hver for sig. Disse legelystne muserier er en kombination af rationel, mytologisk, evolutionær tilgang vil virkelighedens strøm: at iagttage strømmen fra bredden, at sejle i strømmen og at være strømmen.

Æstetikkens kald

Peirce skrev selv, at han havde negligeret æstetik i sine anstrengelser for at udvikle logikken. Imidlertid havde han en basis i Friedrich Schillers og Alexander Gottlieb Baumgartens æstetik. Fra dem  skabte Peirce sin egen version af æstetik som centrum for sin teori om viden, da han jo så æstetik som mere fundamental end til logik. Han så ’sanse-viden som værende af højeste filosofisk vigtighed, hvor æstetik tilstræber at opdage den mest ideale tilstand af tingene, der kunne have en mulig praktisk betydning for menneskelig adfærd.

For at kompensere for Peirce’ uddybning af æstetikken vil jeg bruge den danske doktor i teologi og filosofi Dorthe Jørgensen. Hun bruger også Baumgarten i sit arbejde med Skønhedserfaringen. Den fortæller hvori den følte mening nærmere bestemt består, hvad fænomenet/meningen egentlig er, og hvad det er for sammenhæng, der indgår i. Derfor lukker skønhedserfaringen ikke horisonten, men åbner den. Den erfaring af mening, som den udgør, sætter gang i de kundskabende og etiske processer og vækker de metafysiske spørgsmål om, hvor og hvad mening overhovedet er.

Dorthe Jørgensen menneskelig viser vigtigheden af erfaringer, der traditionelt karakteriseres som religiøse eller æstetiske for vor forståelse; for vor filosofi og metode.

Normative videnskaber

De tre normative videnskaber er æstetik, etik og logik (videnskab). De kan ses som idealer vi skal søge at finde fortrolighed med, ja, et venskab med. I dialog med andre mennesker, dig, vi, os, hinanden, og i dialog med naturen.

Det er videnskaben om idealer uden efterfølgende begrundelser; disse normative videnskaber studerer det som burde være. Æstetik undersøger hvordan følelse og sansning sker i den aktuelle verden. Etik undersøger bevidst handling og logik bevidst tænkning. Æstetikken er den nødvendige betingelse for de to andre grene. Logik stoler på etik, der yderligere stoler på æstetik.

Ifølge det pragmatiske maxime er denne dialog mellem den legende munterhed, skønheden og de normative videnskaber i verden en gensidig interaktion.

Dermed bliver etikken en væsentlig del af metoden. Peirce skriver ikke meget herom direkte, Churchman gør det indirekte indtil de sidste to bøger (1979 og 1982); men som ’fjende’, som direkte fjende, der ser logik som fare, der nedvurderer godhed for sandhed; som ’ikke-fjende’, der giver anledning til refleksion over kundskabelse for sandhed; som ’venlig-fjende’, der vil dialogen for fælles fremskridt.

Jeg har selv brugt den danske filosof Knud Ejler Løgstrup som ledestjerne med hans Etiske Fordring (1956), der fordrer, at man forstår og virker med de spontane, suveræne livsytringer som tillid, talens åbenhed, barmhjertighed. At de er spontane, suveræne vil sige, at de melder sig af sig selv, sætter sig igennem uden det enkelte menneskes vilje bag om ryggen på det, og at de fordærves i samme øjeblik, de gøres motiverede eller betingede.

De spontane suveræne livsytringer hører til det før-kulturelle. De skyldes ikke mennesket selv, men må skrives på det givne livs konto. For Løgstrup er det ensbetydende med, at det er nærliggende at tyde virkeligheden religiøst, idet de spontane livsytringer ses som et udtryk for, at livet er er en gave.

De spontane suveræne livsytringer spiller en væsentlig rolle i etikken, idet de afslører, hvad det gode liv er. De er næstekærlighedens fuldbyrdelse. Men hvis de udebliver eller undertrykkes, træder fordringen eller pligten ind som det næstbedste og kræver kærlighed til næsten.

Fællesskab for kundskabelse/Kundskabende Relationer

Spørgsmålet er imidlertid: er individet alene i denne Kundskabelse. Svaret for Churchman og for Peirce er NEJ: Jeg, Du, Vi som menneskehed avancerer, gør fremskidt i alle tre normative videnskaber - værende opmærksomme på hinanden - Hin Anden, dvs. i naturlig, kreativ, desing dialog og kooperation i et kooperativt miljø. Vi er opmærksomme på mulighederne i kundskabende relationer, vi er imellem fæller på/i fælleder.

Peirce ønsker en dialog om, hvorvidt kundskabelse er en ensom proces, grænsende til kun at være geniers, særlige eneres evne. Churchman spørger om det samme. Peirce var sammen med John Dewey en af de første til at spørge om muligheden for kundskabelse - og, jvf. ovenstående, de øvrige idealer - som en manifestation af fælleskab; fælles virke som en nødvendig betingelse for skabe skønhed, godhed, sandhed. Nødvendigheden af at mennesker sammen-virker for at skabe empirisk og teoretisk viden.

Peirce’s mening var, at viden måtte være indlejret i en social kontekst, og, derfor kræver inter-subjektiv enighed blandt de involverede for at opnå legitimitet. Men hvem skal deltage?

Kundskabende Relationer handler om essensen og eksistensen i kundskabelse og processer i videnskabelig spørgen, søgen, stræben. Et Kundskabende Relationer kan i denne kontekst  tages til at være enhver gruppe tvær- og trans-disciplinære individere, der er engageret i en process af gensidig forståelse i sansning, handling, tænkning i fysiske, kemiske, biologiske, sociale, kulturelle, psykiske, spirituelle, transcendale ’rum’ brugende rationelle, mytologiske, evolutionære tilgange (jvf. Erich Jantsch).

Fallibilisme

Peirce hævder, at enhvert forsøg på at bruge, acceptere en metode for tvivl vil være et selv-bedrag, fordi vi besidder en varietet af sikkerheder, som det forekommer os ikke kan drages i tvivl, stilles spørgsmålstegn ved. Så det vi producerer er ikke ’reel tvivl’. Disse sikkerheder (’beliefs’) vil lure i baggrunden, øve indflydelse på vor refleksion. Men

Peirce anmoder, bønfalder os om ikke at ’foregive, at tvivle i filosofien hvad vi ikke tvivler på i vore hjerter’.

Peirce’ doktrin om fallibilisme - synspunktet om, at alt i vor nuværende tro kan være fejlslagen, misforståelser.  Dette er hjertet i hans filosofiske projekt. Usikkerhed er ikke bare en attitude, som påtvinges os på grund af uheldige begrænsninger i menneskelig erkendelse.

Usikkerhed er en nødvendig forudgående betingelse for al viden. Dette skyldes at aktuel kundskabelse er den eneste kilde til Peirce’sk viden. Vi kundskaber kun, når vi erfarer genuin usikkerhed. Så usikkerhed om ens egen overbevisning er en motor under huden på Peirce’s normative videnskaber og hans.

Fallibilisme er det filosofiske budskab om, at ingen tro kan have begrundelse, der garanterer skønhed, godhed, sandhed. At prøve at give en sådan begrundelse for sand tro (‘justified true belief’, med Peirce’s ord) ved hjælp at autoritet, a priori, stædighed vil ikke hjælpe. Kun eksperimenter vil vise os - undervejs i vor rejse ind i fremtiden. Spørgsmålet er imidlertid, om Peirce’s udsagn i ’On Justified True Belief’ om sådanne eksperimenter hører videnskaben til - og i givet fald hvad videnskab da er. Jeg vil mene, at Peirce svarer, at eksperimenter gælder for viden om hele vor væren i verden i dialog mellem virkeligheden, bevidstheden, den værdsatte verden - i en fysisk, kemisk, biologisk, social, kulturel, psykisk, mental, spirituel verden på tværs - og i transcendens

Metafysik og Synekisme

Metafysik er den gren af filosofien, der beskæftiger sig med de "store" spørgsmål om verdens begrundelse, væsen og mest almene træk. Peirce’s metafysik bliver ofte betegnet som ‘videnskabelig metafysik og søger altså at forklare virkeligheden i de fænomenologiske kategorier og de logiske metoder og principper, der er udtrykt i de normative videnskaber.

    Konklusion

I Design of Inquiring Systems’ slutter Churchman: “Conclusion comes from latin concludere, which means to shut up together.”

Derfor en slut refleksion ved hjælpe af T.S. Eliott over mine 40 år i universitetsverden:

Efter at havde været med fra den spæde edb-udvikling frem til en verden i digitalisering forekommer det mig vigtigt at spørge:

Hvor er den digitalisering jeg har tabt i data

Hvor er de data jeg har tabt i information

Hvor er den information jeg har tabt i viden

Hvor er den viden jeg har tabt i leven

Hvor er den leven jeg har tabt i livet?

Er digitaliseringen den nye verden, hvor den virtuelle liv ikke må ødelægges og kompliceres af det biologiske, sociale, kulturelle, spirituelle levende liv?

    Bilag 1.  Alternativer i Filosofi og Metode

Filosofi        Systemteori    Projektledelse

Informatik    Innovation

Filosofi

Kapitalisme

Liberalisme

Konservatism    digialisering

0-1 tankegang    HUA(Hovedet Under Armen)    Individuel Kreativitet

Fokus på Innovation i teknologi og økonomi

Marked drevet

Positivism Empirisme Rationalisme

ex.: Locke, Hume, Leibniz, Comte, Popper

Generel Systemteori (Kenneth Boulding, Ludwig von Bertalanffy)

    Rationel fasemodel

Fra ide og behov til implementering

    Technologisk Forecasting

Planlagt Design

Fokus på megatrends

Behov drevet

Fænomenologi Hermeneutik

ex.: Kant, Humboldt, Heidegger, Gadamer, Wittgenstein, Chomsky    Cybernetik I (Nobert Wiener, Ron Ashby)    Socio-teknik

    Tvær-disciplinaritet

Fokus på social innovation

Proces og Læring drevet

Marxisme Kommunisme Socialisme

 ex. Marx, Lenin, Mao    Cybernetik II     Klasse-magt modellen Fagpolitisk strategi    Forhandlinger Klassekamp

Fokus på samfundsmæssig og politisk innovation

Materielle Valg Magt drevet

KritiskTeori

ex.:Horkheimer, Adorno, Arendt, Marcuse, Apel, Habermas Honneth, Rosa    Ingen systemteori

Cybernetik III

Manturana

Niklas Luhmann’s Autopoiesiske systemer     Eksemplarisk indlæring

Undertryktes pædagogik

    Ideologikritik

Objektiv/subjektiv sandhed

Dialektisk spiral

Interesse-model

Teleology

ex.: Addams Dewey, Mead, James, Peirce, Bradford-Smith, Singer, Cowan, Ackoff, Churchman     Teleologisk Systemtankegang (Churchman)

Cybersemiotik    Teleologisk design

Systemfilosofi    Proces

Kollektivt bedvidst/ubevidst

Anarki

Polycentrisk Ledelse på Fælleder

Existentialism

ex.: Sartre, Kierkegaard, Derrida, Foucault

ingen    Anti-planlæggere    Ingen

Væren

Essens

Feminology

ex.: Welby, Greer, Friedan, Seachild, Kock    ingen    Basisgruppe-modellen    “Du er gudinden”

    Kommentarer och frågor från övriga deltagare i antologin med svar från Leif Bloch Rasmussen

    Elisabeth Ahlsén

    Kommentarer och frågor till Leif Bloch Rasmussen

Leif Bloch Rasmussen (LBR) skildrar i sin artikel sin egen och disciplinens utveckling och redovisar i synnerhet de teoretiska inspirationskällor som han anammat och arbetat med.

1. När det gäller ”Systemteori” som i ”general systems theory” och Churchmans teori och ”systemutveckling” som i utveckling av datorsystem. Finns det egentligen något större/djupare samband mellan det som betecknas med ordet ”system” i de båda termerna och sammanhangen? Vilket är i så fall det sambandet?2. Vad kan systemteori tillföra utvecklingen av datorsystem? Vad kan vara oförenligt mellan de två? Ge gärna konkreta exempel på tillämpningar.

3. Tabellen som kommer sist i artikeln (Bilaga 1) är rik på innehåll och kanske inte helt okontroversiell. Vilken roll spelar den i artikeln? Det hänvisas mer i förbigående till den, men mer motivering och förklaring behövs.  

4. Vilka är de främsta fördelarna, respektive nackdelarna med aktionsforskning inom informatik (och i allmänhet)?

5. Peirce är relativt komplex och ger många termer och kategorier. Hur tillämpas dessa konkret i informatik? Ge gärna konkreta exempel på tillvägagångssätt.

6. Allmänt i artikeln – Hur anknyter teori-resonemangen till metod?

B. Svar och kommentarer från Leif Bloch Rasmussen (PBR) till Elisabeth Ahlsén (EA)

EA Fråga 1: När det gäller ”Systemteori” som i ”general systems theory” och Churchmans teori och ”systemutveckling” som i utveckling av datorsystem. Finns det egentligen något större/djupare samband mellan det som betecknas med ordet ”system” i de båda termerna och sammanhangen? Vilket är i så fall det sambandet?

LBR Svar på EA fråga 1: Churchman taler om ’systems approach’. Hans system-tankegang er bl.a. et opgør med generel systemteori (se også nedenfor), I bogen The Systems Approach (1968) skriver han til slut om fire principper, der er vigitige for at forstå og undgå at blive bedraget:

System-tankegangen begynder, når du først du kan se verden gennem en andens øjne.

System-tankegang fortsætter med at opdage at enhver verdensanskuelse er frygtelig begrænset.

Der er ingen eksperter i system-tankegang og som han skriver: min egen bias:

System-tankegang er ikke nogen dårlig ide.

Dette blev så også min bias. Og dermed undervejs i livet hele tiden den etiske fordring om aldrig at slå mig ned med én favorit metode; eller bare en favortitmetode og/eller verdensanskuelse.

EA Fråga 2: Vad kan systemteori tillföra utvecklingen av datorsystem? Vad kan vara oförenligt mellan de två? Ge gärna konkreta exempel på tillämpningar.

LBR Svar på EA fråga 2: Afhænger, jvf. tabellen bilag 1 af hvilken systemteori der tales om. Ludwig von Bertalanffy’s generelle systemteori taler om systemer som entiteter og relationer mellem entiteter. Kenneth Boulding tilføjer formål. Charles West Churchman bryder med dette ved at foreslå de 9 henholdsvis de 12 nødvendige, men ikke tilstrækkelige, kategorier for hvad, der skal til for at noget kan tages til at være et system, jvf. artiklen. Vi finder aldrig de tilstrækkelige  Niklas Luhman tilføjer det selv-styrende og det selv-organiserende, helt i forlængelse af cybernetikkens forståelse af et system og dermed ideen om komplexitet, der kun kan håndteres gennem netop selv-styring og selv-organisering. Richard Buckminster Fuller siger: ”Alle systemer er polyedre”, og dermed kommer 3-dimensionaliteten til at ændre vor forståelse, der alt for ofte er 2-dimenionel.

Som direkte svar vil jeg sige, at de to første kan give et fundament under ideen om, at data-systemer kan nøjes med at være kombinationer af 0’ere og 1’ere med et formål. Hvilket jeg kan være bange for er den retning digitaliseringen tages i øjeblikket, jvf. navneskiftet på mit eget Institut for 3 år siden: fra det oprindelige ønske om at hedde Institut for Informatik (1977) til nu: Institut for Diitalisering)

EA Fråga 3: Tabellen som kommer sist i artikeln (Bilaga 1) är rik på innehåll och kanske inte helt okontroversiell. Vilken roll spelar den i artikeln? Det hänvisas mer i förbigående till den, men mer motivering och förklaring behövs.  

LBR Svar på EA fråga 3: Helt enig: Den er absolut ikke ukontroversiel. Kan naturligvis skyldes min manglende filosofiske og pædagogiske grundskoling. Som ingeniør - ingenium - ’kombinerer man bare’ -, det andre har fundet på med lidt tillæg af egen kreativitet. Den stammer primært fra Charles West Churhman’ Design of Inquiring Systems (1971) og The Systems Approach and Its Enemies (1979), hvor han primært fokuserer på positivisme (rationalisme/empirisme), Kants ønske om multiple modeller, Hegels dilaktik og Edgar Arthurs Singer’s pragmatisme/teleologi samt a-/og anti-teleologi. Jeg har så selv tilføjet de øvrige efterhånden som jeg er stødt på dem i dialog med andre kolleger. F.eks. åbnede min eltagelse i Det åbne Universitet på Københavns Universitet tilbage i 1977 - 1985 min verden: Kvindestudier hed forelæsnings rækkerne. Se Nynne Kock (red.): Kvindestudier 1 - 9 (forskellige forlag, 1977 - 85).

Tabellen spiller den rolle, at den giver oversigt over de verdensanskuelser og videnskabsteorier, jeg har samlet sammen gennem tiden - og dermed mulighederne for metodevalg, specielt for innovation og design af informationssystemer.

EA Fråga 4: Vilka är de främsta fördelarna, respektive nackdelarna med aktionsforskning inom informatik (och i allmänhet)?

LBR Svar på EA fråga 4: Fordele: at være med i samfundsudviklingen; at være en del af noget, der ligger uden for videnskaben; at finde andre sprog end naturvidenskabens sprog i rationalisme og empirisme; at glemme objektiviteten ind imellem

Bagdele: ofte beskyldninger for aktivisme og bedreviden; passer ikke ind i mage publiceringskrav, der kun kræver objektivitet

EA Fråga 5: Peirce är relativt komplex och ger många termer och kategorier. Hur tillämpas dessa konkret i informatik? Ge gärna konkreta exempel på tillvägagångssätt.

LBR Svar på EA fråga 5: Helt enig og han siger jo selv, at han vil bruge grimme ord, så de ikke kapres og misbruges af pirater. Jeg vil prøve med brugen af de ti tegn-klasser: tegnet i sig selv (kvaltegn, sintegn, legitegn), tegns relation til dynamisk objekt (ikon, index, symbol) og tegns relation til slut interpretant (rheme, dicent, argument).

Kombinerer vi disse efter Peirce kvalifikationsregel får vi ti tegn-klasser. Ved hjælp af Shank & Cunningham Gary Shank & Donald J. Cunningham: Modeling the Six Modes of Peircean Abduction for Educational Purposes, 1996 giver dette i en del af mit sprog for design af informationssystemer: (1) varsel og mavefornemmelse, (2) symptomer, (3) metaforer og analogier, (4) nøgle, (5) mønster, forecast, scenarie, (6) forståelse. Disse seks er abduktion. Dertil kommer tre for induktion: (7) fakta, dataindsamling, (8) hypotese, (9) model, falsifikation. Endelig en tegn-klasse for dedujtion: (10) teori, demonstation.

Jeg er i øjeblikket med i et EU-projekt Bling (forlængelse til 2021 - 2023), der handler om Blockchain i den Offentlige sektor. Her er der bl.a. to lokale områder i Skåne - Sellerberga i Bjuv og R:ekobyn i Rödstunga, der begge søger at bruge blockchain til bæredygtig udvikling  under med-inddragelse af og med-bestemmelse fra engagerede borgere, virksomheder, offentlige institutioner, NGO’ere, universiteter. Her er vi foreløbig i abduktionen og fremme ved en forståelse, der bygger på (1) risikoen ved centralisering og mangel på tillid trods forsikringer i litteratur om blockchains  uafhængighed af magt og/eller banker, (2) erfaringer fra Bitcoin om samlig af ’kryptokapital’ på få hænder, (3) sammenligninger med andre former for ’governance’, herunder Nobelprisvinderen i økonomi Elinior Ostroms’ Polycentric Governance of Commons’ og ’New Institutional Economics’, (4) muligheden ligger i at ’styre’ Blockchain som et ’commons’, (5) bæreygtighed er også et fælles gode og her søger vi at finde veje til at bruge Blockchain for de 17 FN Sustainable Development Goals sammen med 3 mål for ’polycentric governance’, (6) forståelsen ligger da i at medinddrage og skabe medbestemmelse for en lokale udvikling for alle interesser.

Induktionens består dernæst i etablering af med-virkende i lokale netværk, er næste fase i dette efterår, hvorefter det lokale arbejde begynder samtidig med at vi kan indsamle viden om forløbet for skabe grundlag for brugen af de valgte teorier om blockchain, innovation og bæredygtig udvikling. Sluttelig håber vi at kunne evaluere og danne grobund for en type informations system baseret på det, der nu ses i horizonten: Blockchain 4.0 og WEB 5.0.

Sluttelig søges deduktion som bidrag til teori og eksperimenter med lokal brug af informationssystemer og med-bestemmelse.

Det skal understreges, at der naturligvis, som hos Peirce, er tale om løbende iteration mellem den enkelte tegn-klasser - så der er ikke tale en en retlinet gennemgang af de ti tegn-klasser, snarere spiralbevægelser.

EA Fråga 6: Allmänt i artikeln – Hur anknyter teori-resonemangen till metod?

LBR Svar på EA fråga 6: Helt tilbage fra Leibniz/Descartes og Locke/Hume (som eksempler her i Vesten) var der dilemmaet med at teori bestemmer data, men/og data bestemmer teori - hvor kommer da da metoden fra? Fra teorien - fra empirien? Kant og Hegel søgte at løse dette ved at virke med den idealistiske dialektik, Marx og Frankfurter-skolen tilføjede den materialistisk dialetik. Sidenhen er jo tilkommet teleologi, dekonstruktion, eksistentialisme, feminologi - i min verden i det mindste. Pragmatismen søger at favne dem alle i en søgen efter det ideale. Vi når det aldrig fuldkommenhed i idealerne, heldigvis, men idealer som skønhed, godhed, sandhed, tro, retfærd er værd at stræbe efter. Derfor mangfolsdigheden af metoder funderet i verdensanskuelser.

    Jens Allwood

    Kommentarer och frågor till Leif Bloch Rasmussen

Leif Bloch Rasmussen har skrivit ett kapitel som inleds med en kort historik om informatik/ADB/EDB i Danmark och sedan övergår i en beskrivning av vissa delar av C. S. Peirces filosofi.

Jag riktar i fortsättningen mina kommentarer direkt till Leif.

Relevans av redogörelse för Peirce och historik

1. Kan du kortfattat redogöra för vilken relevans den korta informatikhistoriken och likaså korta redogörelsen för Peircs filosofi har för vetenskaplig metod och speciellt den metod som du använt eller annars används inom informatik.

Metod inom informatik

2. Vad var skillnaderna när det gäller metod i informatik mellan de tre riktningar du nämner i texten (positivism, hermeneutik/fenomenologi och marxism (kritisk teori)?

3. Det du tar upp i bilaga 1 om de 8 andra filosofiinspirerade riktningarna verkar handla mer om teori för informatik än om metod för informatik. Stämmer detta eller finns det något konkret (den pragmatiska maximen) att säga om konsekvenserna för metod av dessa 8 inriktningar?

4. Vad gick din aktionsforskning i samarbete med fackföreningar i FTF ut på? Vad är FTF? Förklara hur världsåskådning är relevant för metod inom informatik? Du skriver också att man kan använda andra metoder än den som kommer från de åtta filosofier du har i bilaga 1, bara de fungerar. Fungerar för att göra vad?

5. På vilket sätt har Peirces filosofi lett till att du förstår metod för aktionsforskning i informatik bättre?

6. Varför är etik, politik och religion fiender till teleologiskt systemtänkande?

Hur är hela din redogörelse för Peirce relaterad till metod i informatik och metod i aktionsforskning inom informatik?

7. I Churchmans lista - Vad är ett ”inquiring system”? Är en människa ett ”inquiring system”? Är vilket som helst system för kontorsautomatisering ett ”inquiring system”?

8. Hur vet man att det finns en klient vars intressen betjänas av systemet? Om jag får utgå från egen erfarenhet, har jag ofta påtvingats ADB-system, som inte på något sätt betjänat mina intressen. Till exempel togs min fantastiska sekreterare bort för att ersättas av ett antal dåliga datorprogram.

9. I Churchmans lista punkter 1-9. (i)Vad är ditt svar på om de 9 villkoren också är tillräckliga?

(ii) Kan du förklara tydligare varför Peirces teckenteori fördjupar förståelsen av Churchmans nio punkter. Varför är inte klientens faktiska användning av ett system, snarare än designerns förhoppning ”aktualitet”. Tillämpningen av Peirce verkar lite godtycklig.

10. (i) Punkterna under ”ars combinatori” är mycket svårbegripliga. Kan du exemplifiera dem. (ii) Vad är PentaHelix-modellen? (iii) Kan du förklara varför estetik, etik, politik och religion är fiender till logikens ideal om sanning. Möjligen är de fiender till dålig datorstödd systemutveckling, men det är väl också logikens ideal om sanning i så fall.

11. Varför är det viktigt att fånga Peirces pragmatism och Churchmans systemtänkande? Vad är det de åtta metafysiska temana skall hjälpa till med och varför?

12. Kan du förklara varför Dorthe Jørgensens idéer är relevanta för ADB?

13. Hur är Løgstrups spontanistiska etik relevant för informatik?

14.  En fördjupning och diskussion av tabellerna i bilaga 1 hade varit värdefull.

Vetenskapsfilosofi

15. Vad är ”kunskapande system” och ”kunskapande relationer”? Vad är det för skillnad mellan dem?

16. Vad är det för skillnad mellan punkt 1 och punkt 4 i Churchmans lista?

17.(i) Du rapporterar att Peirce ansåg att estetik, etik och logik är normativa vetenskaper, men hävdar i nästa stycke att estetik undersöker hur känsla och varseblivning sker i den aktuella världen Detta låter deskriptivt, inte normativt. Du hävdar vidare att etik undersöker medveten handling och logik medvetet tänkande. Även detta kan vara en deskriptiv studie som inte leder till några normativa resultat.

(ii) Kan du ge något argument för att estetik är ett nödvändigt villkor för etik och logik?

(iii) Visa lite tydligare hur du kommer från den pragmatiska princip du ovan citerat till att dialogen mellan den lekande munterheten, skönheten och de normativa vetenskaperna är en ömsesidig relation.

18. Att kunskap skapas kollektivt behöver väl inte innebära att det sker kooperativt? Kan det inte lika gärna ske genom konflikt och dialektik (se Hegel)?

19. Har du verkligen visat att kollektiv samverkan är nödvändig för empirisk och teoretisk kunskap? Har du något argument för att detta är essensen som du påstår i nästa stycke?

20. Finns det en kontradiktion mellan Peirces allmänna fallibilism och hans bönfallande om att vi inte i filosofi ska tvivla på det vi inte tvivlar på i våra hjärtan?

21. Finns det en motsättning mellan att tro verkligheten ska förklaras normativt och att tro på den pragmatiska principen om praktiska konsekvenser som väl ofta inte motsvarar normativa krav?

22. Kan inte semiotiska relationer vara dyadiska? Kan inte dyadiska relationer var semiotiska?

    Svar och kommentarer från Leif Bloch Rasmussen (LBR)  till Jens Allwood (JA)

Relevans av redogörelse för Peirce och historik

JA Fråga 1: Kan du kortfattat redogöra för vilken relevans den korta informatikhistoriken och likaså korta redogörelsen för Peirces filosofi har för vetenskaplig metod och speciellt den metod som du använt eller annars används inom informatik.

LBR Svar på JA fråga 1: De tre tilgange i informatikken i Skandinavien udsprang af en diskussion om med-indflydelse og med-bestemmelse på den teknologiske udvikling, specielt edb, adb dengang - nu IT, Internet, sociale medier, Digitalisering osv. - og helt generelt BINK - bio-informations-nano-kognitions-teknologier. Skulle/ burde medarbejderne/borgerne have med-indflyelse, med-bestemmelse, skulle edb/adb eksperterne bestemme, skulle ledelsen? Striden stod mellem den opgave-/begrebs-orientrede metode, socio-teknikken og fagpolitisk strategi. Sidstenævnte med inspiration fra Marxismen og Frankturterskolen. Derfor blev den første kaldt positivistisk og den anden for hermeneutisk i striden - ofte også fra den fagpolitiske side med bebrejdelser om, at de to andre intet filosofisk, videnskabsteoretisk fundament havde. Striden var voldsom, så der ligefrem skete boykots af konferencer, diskussioner om hvem der måtte tale med hvem, indvendinger mod ildelinger af lektorater og professorater - og naturligvis også helt generelt: er teknologien neutral eller tjener den bestemte interesser?

Peirce’ betydning for mig var indirekte gennem Churchman, der netop hævdede i forlængelse af sin mentor Edgar Arthur Singer og dennes mentor William James, at pragmatikken måtte i brug for at kunne vælge hvilken verdensanskuelser, videnskabsteorier, filosofier, teorier, metoder, der var bedst egnet/-ede i de enkelte tilfælde af design af informations-systemer. Først senere her i 2000-tallet fandt jeg ud af, at jeg måtte tilbage til Peirce’ oprindelige arbejde med pragmatik - pragmaticisme i en protest mod William James’ brug af pragmatisme.  Et arbejde, hvor Peirce jo var i dialog med Lady Victoria Welby, jvf. hendes Significs som hun kalder ’mother sense’ og Peirce’ semiotik som hun kalder ’father sense’. Og dermed naturligvis en meget tidlig indgange til feminologien.

Dermed åbnede min verden sig for en mangfoldighed af verdensanskuelser, videnskabsteorier, filosofier, teorier og metoder - at vælge imellem. Ser jeg tilbage kan jeg jo se, at deltagerne i striden dengang sidenhen har valgt meget forskellige tilgange. Et studie værd i sig selv om magtens veje.

Metod inom informatik

JA Fråga 2: Vad var skillnaderna när det gäller metod i informatik mellan de tre riktningar du nämner i texten (positivism, hermeneutik/fenomenologi och marxism (kritisk teori)?  Det du tar upp i bilaga 1 om de 8 andra filosofiinspirerade riktningarna verkar handla mer om teori för informatik än om metod för informatik. Stämmer detta eller finns det något konkret (den pragmatiska maximen) att säga om konsekvenserna för metod av dessa 8 inriktningar?

LBR Svar på JA fråga 2: De tre tilgange i informatikken i Skandinavien udsprang af en diskussion om med-indflydelse og med-bestemmelse på den teknologiske udvikling, specielt edb, adb dengang - nu IT, Internet, sociale medier,

Positivismen (den begrebs-/opgave-orienterede metode i informatik) antog, at man skulle finde og analysere de begreber, der var essentielle og vigtige i en organisation (virksomhed, offentlig institution, fagforening etc.). Disse begreber danner opgaverne, der skulle løses - et spørgsmål om at finde informationsbehov til at løse/håndtere dem - og så lave et edb/adb system, der kunne levere disse informationer, herunder bruge eksisterende programmerings-sprog.

Hermeneutikken (socio-teknikkken) sagde, at der skulle tolkning til og mellem-menneskelig forståelse, hvorfor design af informationssystemer både skulle være teknisk design og social design i forening og samtidigt. Igen under brug af eksisterende programmerings-sprog

Marxisme (og kritisk teori) som grundlag for fagpolitisk teori sagde, at medarbejderne - arbejderne - skulle have med-indflydelse og med-bestemme, ja, ligefrem bestemme. Derfor skulle der udvikles programmerings-sprog og design-sprog som grundlag for design - ikke bare som dengang Algol, Fortran, IBM’sk … Kresten Nygaard fra Norge - en af bannerførerne udviklede et sådant sprog kaldet SIMULA og et dertil hørende generel system beskrivelses sprog: DELTA. Et sprog der skulle få mennesker, arbejdere til at deltage i ’systemudviklingen’, design af informations-systemer.

Dermed blev der diskuteret veje fra verdensanskuelser, videnskabsteori, filosofier over teorier til metoder og til programmerings-sprog. Heri indgik en begyndende konflikt mellem menneske-sprog, naturens sprog og programmerings-sprog. Med Churchman’s spørgsmål i ’Design of Inquiring Systems’: ”Hvad er det mennesket alene kan og som en computer ikke kan?”. Underforstået nogensinde kommer til at kunne. Igen underforstået: at vi måske kan komme til at tro, at computeren kan det samme som mennesket - ja og meget mere, jvf. kunstig intelligens etc. Men  opgiver vi så ikke vort liv og værd til en virtuel verden?

Så i min forståelser bestemmer verdensanskuelse, videnskabsteori, filosofi teori informatik, som så bestemmer metode.Så det er både teori og metode i informatik. Men naturligvis, jvf. dialektikken mellem teori og empiri - jvf. Peirce’s maxime kan processen forløbe den anden vej. Lidt populært sagt: Hvad kom først: hønen eller ægget? Svaret: det gjorde hanen.

Det er disse spørgsmål Churchman søger at ’besvare’ med bogen om ’Inquiring Systems’, idet han søger at finde essensen i vesterlandsk filosofi om kundskabelse (svensk oversættelse af ’Inquiring’ som ’kunnskapande’, dette ord findes ikke på dansk, så kundskabelse er min fordanskning; inspireret af men daværende kollga Martina Sophia Bach’s kundskabende relationer - ’inquiring relations’, egentlig funderet i Peirce’ begreb om ’Community og Inquiry’).

Begreberne ’system’, systemteori, system-tankegang var en del af striden, fordi to af de svenske deltagere fra den fagpolitiske del: Pelle Ehn og Åke Sandberg også arbejdede med Churchman, hvem Kresten Nygaard og to af de danske deltagere i striden Morten Kyng og Lars Mathiassen tog afstand fra. Han var ikke radikal nok - og havde slet ikke Marx og Frankfurter-skolen med i sine ’kundskabende systemer’.

Heri lå, ligger så striden mellem den ene rigtige verdensanskuelse/videnskabsteori/teori/metode og muligheden for andre - og dermed valget: Situationsbestemt, fundamentalt, ideal søgende … som etisk fordring, som den skønne tænkning, som tro, som polis og retfærd. Er de (’venlige’) fjender i forhold til sandhed som logik?

JA Fråga 3: Vad gick din aktionsforskning i samarbete med fackföreningar i FTF ut på? Vad är FTF?

LBR Svar på JA fråga 3: Jeg lavede kurser i Teknologi og Medbestemmelse for FTF som helhed og for de tilknyttede fagfroeninger (FTF: Fællesforeningen for Tjenestemænd og Funktionærer, inkluderende sygeplejersker, lærere, politi, ergoterapeuter, bank og sparekasse-ansatte, realkredit-ansatte, forsikrings-ansatte, stats- og kommunalt-ansatte … Jeg har undervist hos dem alle generelt og lokalt over hele Danmark - og undervisningen skabte handleplaner konkret hos de institutioner, hvor deltagerne var ansat. Og tør jeg godt sige: det virkede, så også arbejdsgiverne ofte var medvirkende. EDB og ADB var jo også nyt for dem. Senere (medio 90’erne) lavede jeg Tillidsrepræsentantens Strategisk Uddannelse hos Dansk LO - samme koncept med konkrete handlingsplaner for stragisk medvirken, incl. strategi for teknologien.

JA Fråga 4: Förklara hur världsåskådning är relevant för metod inom informatik. Du skriver också att man kan använda andra metoder än den som kommer från de åtta filosofier du har i bilaga 1, bara de fungerar. Fungerar för att göra vad?

LBR Svar på JA fråga 4: Verdensanskuelse, videnskabsteori, paradigme, menneskesyn, natursyn … hvilke begreber bruger vi, forstår vi, forklarer vi: er vi enige, er vi i dialog, strides vi - åbent, i tavshed. Kan begrebsanalyse hjælpe - eller er selve begrebet/ordet begrebsanalyse udtryk for en bestemt verdensanskuelse, videnskabsteori, paradigme, menneskesyn, natursyn?

Informatik er i sig selv et begreb, der har været diskuteret. F.eks. måtte det center på CBS, vi ville danne i 1977 ikke hedde Center for Informatik, da biblioteket sagde, at dette ord ikke eksisterede. Derfor kom vi til at hedde InformationsForskningsAfdelingen (IFA); først i 1982 kom vi til at hedde Institut for Informatik og Økonomistyring, fordi vi blev lagt samme med nogle udbryddere fra Inst. for Regnskabsvæsen. Sidenhen blev det Inst. for Informatik alene og nu Institut for Digitalisering.

’Bare de fungerer’ betyder det Peirce’ maxime siger. Han har i min forståelse syv forskellige udgaver af det pragmatiske maxime, men det centrale er, at ’fungerer’ betyder at vi gennem brugen af verdensanskuelserne (eller hvad det nu hedder ) skal se på de effekter, denne vores brug har i praksis - og da kan vi sige noget om deres funktion, deres virke og dermed de muligheder, de giver os i at sanse, handle, tænke.

Dermed spørgsmålet om muligheder for at gøre hvad: ja, bidraget il et liv i ideal-stræben for skønhed, godhed, sandhed, retfærd, tro, hå bog kærlighed i tillid til menneskeheden og naturen - Peirce kalder det ’Evolutionary Love’ - Agape - kærlighed til noget der er guddommeligt, muntert, søgende.

JA Fråga 5: På vilket sätt har Peirces filosofi lett till att du förstår metod för aktionsforskning i informatik bättre?

LBR Svar på JA fråga 5: Ved at turde se manfoldigheden frem for den ene sande, logiske metode, baseret på logikken i 0- 1 tankesættet, der reducerer alt i denne verden til kombinationer af ’0-ere’ og ’1-ere’. Og så Peirce tro på det pragmatiske maxime, jvf. nedenstående, der er én definition ud af i en ud af de syv ’definitioner’, han har fremlagt:

”… what effects, that might conceivably have practical bearings, we conceive the object of our conception to have. Then, our conception of these effects is the whole of our conception of the object”.

Dermed en bekræftelse på ideerne fra Frankfurter-skolen, som var den oprindelige bevæggrund for mit engagement med fagbevægelsen.

Betydningen af pragmatismen kom jo først gennem Churchman og Singer, men gennem fortsat graven i pragmatismen - jf. også et af de oprindelige græske udtryk kærlighed - pragma - fastholdelse af kærligheds relationer gennem et langt liv i tålmodighed og tolerance - kom Peirce til at perspektivere, give dybere indsigt og videre udsyn.

JA Fråga 6: Varför är etik, politik och religion fiender till teleologiskt systemtänkande? Hur är hela din redogörelse för Peirce relaterad till metod i informatik och metod i aktionsforskning inom informatik?

LBR Svar på JA fråga 6: Churchman ser dem som ’venlige’ fjender,  idet han selv har søgt en logik, sandhed igennem sin system-tankegang, jvf. hans liste med 9 og 12 kategorier. Som ingeniør har jeg jo været i en sådan logisk verden: man bygger ikke en bro uden logik og naturvidenskab. Men skal der ikke andre idealer til for at ’byggeriet’ virker i samfundet. Sociale og trafikale behov, ikke skæmme landskabet, midler til at bygge kunne måske bruges til andet, klima-hensyn …

Edgar Arthur Singer udtrykket det i ”In search of a way of life” (1947) ved at sige, at skønhed, godhed og sandhed ikke kan drives mod perfektion i uendelighed uden at de alle tre virker sammen. Churchman tilføjer så politik og religion, retfærd og tro, fordi han mener, at de tre første kan risikere at skabe ulighed til fordel for dem med midler (penge, magt) og en ensidig satsning på vesterlandsk kristendom.

At de er ’fjender’ ser jeg ’bare’ som modstand mod ensidigheden i logikken som sandhed.

I parantes skal nævnes, at Peirce’ normative videnskaber netop er æstetik, etik og logos. Også han mener, de skal virke sammen. - og med ’evolutinary love’ skabe fremskridt for menneskehden i naturen. Sjovt nok brugte Chrales Darwin ’omsorg’ som det centrale i evolutionen - det feminine princip - ikke maskulin konkurrence. Ligeledes brugte Adam Smith empati som den essentielle drivkraft for velstand - ikke markedskræfterne og den usynlige hånd med fuld information. Deres to bøger herom er stort set glemt.

JA Fråga 7: I Churchmans lista punkt 3. Vad är ett ”inquiring system”? Är en människa ett ”inquiring system”? Är vilket som helst system för kontorsautomatisering ett ”inquiring system”?

LBR Svar på JA fråga 7: Ja, et menneske kan tages til at være et ’kundskabene system’; det sammen med et kontor-automatiseringssystem (ADB-system f.eks.). Men dette at kalde et et system i Churchman’ forstand kræver, at man i forbindelse med design af systemet har været alle 12 kategorier igennem - netop i dialog med klienterne, beslutningstagerne, designerne, garanterne, system-filosofferne og ’fjenderne’.

Jeg har ikke oplevet at dette er sket mange steder, men det var denne system-tankegang, min aktionsforskning forsøgte at virke med i samarbejde med fagbevægelsen. Desværre ofte forsøgt imødegået med bemærkninger om, at det vil tage for lang tid, det er for indviklet, tænk på effektiviteten og besparelserne, Men måske værst af alt: des tættere på magtens to i fagbevægelsen aktionerne kom, des større blev modstand - netop fra toppen. Og så stoppede handlings-projekterne for med-bestemmelse og strategi.

JA Fråga 8: Hur vet man att det finns en klient vars intressen betjänas av systemet? Om jag får utgå från egen erfarenhet, har jag ofta påtvingats ADB-system, som inte på något sätt betjänat mina intressen. Till exempel togs min fantastiska sekreterare bort för att ersättas av ett antal dåliga datorprogram.

LBR Svar på JA fråga 8: Helt enig, det samme er jo f.eks. sket på det seneste i sundhedssektoren i Danmark. Læresekretærerne er borte, så lægerne selv skal skrive journaler - ja, oven i købet i en IT-journal: Sundhedsplatformen. Som så hos patienten hedder: Min Sundhedsplatform; dog uden at patienten kan, må skrive i journalen.

Det var netop det den fagpolitiske strategi ville - og Churchman - ikke bare at ville spørge til dine interesser (socio-teknikken), men at sikre din mevirken.

JA Fråga 9: I Churchmans lista punkter 1-9. (i) Vad är ditt svar på om de 9 villkoren också är tillräckliga? (ii) Kan du förklara tydligare varför Peirces teckenteori fördjupar förståelsen av Churchmans nio punkter. Varför är inte klientens faktiska användning av ett system, snarare än designerns förhoppning ”aktualitet”. Tillämpningen av Peirce verkar lite godtycklig.

LBR Svar på JA fråga 9: Svaret på om de 9 eller 12 vilkår (kategorier) er tilstrækkelige er klart nej, det er de ikke. De 9 bl.a. jo fordi de manglede ’fjenderne’; de 12 fordi jeg selv har oplevet at design bliver for kompleks, tager tid og resourcer, der ikke tillader at gå i dybden med alle 9/12. Dette har Churchman’s systemtankegang ikke nogen ’løsning’ på. Dertil kommer kulturelle forskelle - de 9 - 12 punkter er ’vesterlandske’.

Jeg ser Peirce’ tegn-teori som en mulighed for videreudvikling af Churchman’s system-tankegang, fordi den introducerer potentialitet og aktualitet - ikke ’bare’ brug af ord i ’virkeligheden’ og ’bevidstheden’. Dermed kommer abduktion ind i Churchman’s system-tankegang og gør den mere åben, herunder innovativ.

JA Fråga 10: Punkterna under ”ars combinatori” är mycket svårbegripliga. Kan du exemplifiera dem. (ii) Vad är PentaHelix-modellen? (iii)Kan du förklara varför estetik, etik, politik och religion är fiender till logikens ideal om sanning. Möjligen är de fiender till dålig datorstödd systemutveckling, men det är väl också logikens ideal om sanning i så fall.

LBR Svar på JA fråga 10: Jeg er enig i at de kan være svære at forstå - og naturligvis kombinationerne netop giver de begreber i de 10 tegn-klasser i Churchman’s sprog. De følger imidlertid ideeen om metodemøæssigt at bevæge sig fra potentiel kundskabelse til realiseret kundskabelse. Heri bruges Aristoteles’ videnformer theoria, fronesis, poiesis, praxis, techne, idet den samme logik som hos Shank & Cunningham s ’tegn-klasser’ omformet fra Peirce sprog til design-sprog bruges. I detter er det kvalifikationslogikken hos Peirce omformet til Churchman/Aristoteles sprog:

den heroiske stemning kommer fra æstetisk inspiration, som når man optændes af den hellige ild i mødet med stærke naturpålvelser, forelskelse, dialog med andre, kunstens magt;

idealer for kundskabelse kommer fra drømmen en at ville vide mere, gøre en forskel igennem sit design;

horizontale fremskridt kommer fra at ville gøre noget godt for de involvere, noget de finder vigtigt;

vertikale fremskridt kommer fra at vil designe på en måde så andre kan lære heraf, altså mennesker udenfor dem, der umiddelbart er involverede;

theoria søger at bidraget il teori-dannelse på de områder som kundskabelsen måske kommer af og eller som måske kræver anderels teorier end de hidtil kendte;

mulighedsformuleringer og eksperiment-porte-følje kommer af at ville generere mulighder og eksperiemnter frem for løsninger på problemformuleringer. At der er tale om porte-føljer skyldes, at der skal skabes en lærings-proces, hvor man kan bringen den efterstræbte viden videre til de næste situationer, hvor man oplever anomaliser, paradoxer, dilemmaer, pre-jekter og pro-jekter (pre-jekter som foreløbige alternative tanker om pro-jekter, der kan/skal/bør relaiseres);

fronesis er en etisk/praktisk funderet kundskabelse, der søger at sætte hele abduktionen i (1) - (6) ind i etisk lys;

 poiesis er en kundskabsform, der gør sig overvejelser om det politiske/praktiske og dermed realiserbare i mulighederne og eksperimenterne

praxis er design af de konkrete tiltag, der skal gøres for at realisere mulighederne og eksperimenterne

techne er gennemførelsen af de konkrete tiltag - og dermed en konklusion på om den heroiske stemning blev udmøntet i konkrete handlinger; herunder en vurdering af hele forløbet.

Både klientens anvendelse og designerens og beslutningstagerne forhåbning kan være ’aktualitet’ - men også ’potentiale’ og ’argument’ er argument. Det er her system-filosoffen kommer ind. Tolkningen  af interpretanten som klienten ligner mest Churchman’s oprindelige tanke, at det er klienten derbestemmer. Men det er jo dialogen dem iemmel, der er det centrale - derfor skal de bruges som værende i vekselvirkning i given design-situationer. Og dermed netop ideen om ars combinatori.

Hermed kommer netop PentaHelix-modellen i spil, idet den er værktøj til at se deltagerne i informatiok og deisgn af informationssystemer som værende virksomheder, universitetet, offentlige institutioner, NGO’ere og engagerede borgere. En videreudvikling af den mere kendte TrippleHelix model med kun de tre første aktører. Igen deltagere fra disse fem kan være klient, designer, beslutningstager, garant, system-filosof, ’fjende’.

At der typisk i den begrebs-opgave-orientrede teori/model/metode er tale om designer og beslutningstager som de centrale udvides lidt med socio-teknikken, hvor klienten tages med på råd. I den fagpolitiske teori/model/metode åbnes der for at andre aktører kan komme med i design-processerne. Endnu mere i den teleologiske, den feminologiske teori/model/metode.

I Perice’ pragmati(ci)sme ville dette svare til en dialog om sammensætningen af ’Community of Inquiry’.

At ’estetik, etik, politik och religion är fiender till logikens ideal om sanning’ har jeg søgt at svare på ovenstående. Ja, naturligvis er de også fjender af ’dålig datorstödd systemutveckling’ og dålig design af informationssystemer i det hele taget. Ganske som logikkens ideal om sandhed også vil være en fjende. Netop fordi alle idealerne bør indgå i godt design af informationssystemer, ADB, computer støttet systemudvikling, kontor-automations-systemer, kuntig intelligens, digitalisering osv.

JA Fråga 11: Varför är det viktigt att fånga Peirces pragmatism och Churchmans systemtänkande? Vad är det de åtta metafysiska temana skall hjälpa till med och varför?

LBR Svar på JA fråga 11: Jeg vil mene det er mere vigtigt en nogensinde, jvf. digitaliseringen - og jvf. citatet fra T.S.Eliott. Alene det nye navn på mit eget institut: ’Institut for Digitalisering’ svarer jo til det danske Finansministeriums ’Digitaliseringsstyrelsen’ - og senest Danmarks Radio, der melder ud, at nu skal alt digitaliseres. Taber vi livet, det levede liv, visdom, viden, information - og data i digitaliseringen? I troen på, at computeren kan noget skønnere, godere, sandere, retfærdigere, mere troende end vi mennesker i naturen. Er den virtuelle, digitale verden fremtidens ideal - uden for vor forklaring, forståelse, frihedssøgen.

Jeg ved det lyder som en programerklæring - og det er det også. Ikke for Strömstad Akademi og for metode - men for min egen tillid til mangfoldigheden i kundskabelse og kærlighed: eros, ludus, philia, philautia, pragma, epithumea, agape.

JA Fråga 12: Kan du förklara varför Dorthe Jørgensens idéer är relevanta för ADB?

LBR Svar på JA fråga 12: Det er de som indgang til hele design-processen, til ADB, til informationssystemer, ja, og for informatik, digitalisering … osv., fordi hun fremæver sammenhængen mellem ’den skønne tænkning’ og ’tro og tillid’, idet hun med den filosofiske æstetik som førstefilosofi giver sit bud på, hvordan vi nærmer os en tænkning, hvis udbytte er mening og visdom. Det vil sige, til forskel fra viden, som det for tiden så højt besungne videnssamfund konsumerer. En sådan tænkning må være fænomenologisk og hermeneutisk. Dette betyder for Dorthe Jørgensen en tænkning som anerkender en sandhedsværdi i erfaringen af merbetydning – også kaldet skønhedserfaring, guddommelighedserfaring eller metafysisk erfaring – som, fra tid til anden, spontant fremtræder for os i mødet med det skønne; f.eks. i kunsten, ved mellemmenneskeligt samvær eller i naturen. Den filosofiske æstetik er en erkendelsesteori. Den sandhed, vi her erfarer, er, ifølge Dorthe Jørgensen, ikke en sandhed om verden, men om vor egen plads i verden. En sandhed, hvis vidensform er nært beslægtet med den aristoteliske phronesis, der knytter sig til værensformen praxis; handlingslivet. Det er samtidig en tænkning, som giver indsigt i menneskets historicitet. Netop derfor er det vigtigt, at der er tale om erfaring og ikke oplevelse. Oplevelsen sker i nuet, men i det næste nu er den væk. Erfaringen fremtvinger derimod refleksion, en dvælen-ved, som forbinder nuet med hvorfra’et og hvorhen’et, og som den enkelte tager med sig i sin praxis. Der er med andre ord tale om andet og mere end en tilfredsstillelse af sanserne. Det er en helt særlig sensibilitet, som gør sig gældende, en æstetisk rationalitet eller fornuft.  … evt. ----“

JA Fråga 13: Hur är Løgstrups spontanistiska etik relevant för informatik?

LBR Svar på JA fråga 13: I informatik sagde vi i alle de tre oprindeligt nævnte teorier/modeller/metoder, at vi ville altid ville skabe en god og tillidsfuld relation til brugeren, idet vi søgte at  at handle til brugrens bedste. Dette kunne også kaldes informatikken - informatikerens -  etiske arbejde, grundværdien i informatik. Netop denne del af informatikken – at handle til brugerens bedste – er under pres af ramme- og økonomistyring; digitalisering. For hvad nu, hvis det bedste for brugeren, er for dyrt eller tager for lang tid? I Løgstrups etiske fordring, kan man i denne kontekst argumentere for at «den appel som udgår fra den anden om at handle til den andens bedste – og at tage vare på det af den andens liv som jeg har i min hånd – ser jeg ikke,» hvis det er budgetter og økonomi der er det altoverskyggende udgangspunkt. Derfor må informatikken, informatikeren være påpasselig og rettidigt stå op for brugeren.

Men netop så: hvem er brugeren: klienten, designeren, beslutningstageren, garanten, systemfilosoffen, fjenden? Hvem af dem lytter til hinanden - som Hin Anden. Hvem af dem står op for hinanden - Hin Anden?

JA Fråga 14: Sid 26. En fördjupning och diskussion av tabellerna i bilaga 1 hade varit värdefull.

LBR Svar på JA fråga 14: Tabellen består i denne udgave kun af tre kolonner som illustration af betydningen d otte filosofier (kunne være verdensansuelser/videnskabteorier). Jeg har så søgt i stikord at beskrive, hvorledes disse otte filosofier kan udmøntes i systemeteori, i projektledelse i information og i innovationsfilosofi. Heri har naturligvis indgået mine egne oplevelser og erfaringer fra praksis (aktionsforskningen) og gennem teoretiske studier. Dermed antydes også at der er sammenhæng mellem systemteori og metoder i informatik og innovation.

Igen med blik på erfaringerne fra striden i Skandinavien i 70’erne/80’erne søger tabellen at vise en samlet kontekst, der efterhånden har tegnet sig i min verden. De tre kolonner er da også taget ud af en sammenhæng, hvor temaer som tolkning af bæredygtighed, design, ledelse … indgår. Et eksempel fra ledelse: leiδur, management; det første gammel nordisk, der betyder at søge sammen med og turde stå i spidsen når nødvendigt; manegment fra at græske manege: at piske hestene rundt i manegen eller latin: manigare - håndværk. Jeg viker med at have den filosofi, verdensanskuelse, at metoden i ledelse kan være alle tre, men at jeg foretrækker den første, men kan se nødvendigen af de to andre. Det samme med begrebet bæredygtig udvikling: er det green washing, er det signifikant, er det FN’s tolkning - i dag med UN 17 SDGoals eller dengang med Agenda 21: tænk globalt, handl lokalt.

Begrebsafklaring - kan det hjælpe? Igen havd er begrebsanslyse i de otte filosofier, verdensanskuelser, videnskabsteorier?

Vetenskapsfilosofi

JA Fråga 15: Sid 3. Vad är ”kunskapande system” och ”kunskapande relationer”? Vad är det för skillnad mellan dem?

LBR Svar på JA fråga 15: Kundskabende system bygger på Churchman’s 12 nødvendige kategorier, kundskabende erlationer fokuserer på de sociale relationer mellem deltagerne. En pointe her er Buckminster Fuller’s udsagn om, at alle systemer er polyedre - og dermed er kundskabene relationer altdi tre dimensioner. Heri ligger i sig selv en udfordring i design af informationssystemer, idet disse hidtil er set gennem 2 dimensioner - mest eklatant med 0-1 tankegangen. Men fraktal-computere, kvantecomputere kan måske ændre på dette.

JA Fråga 16: Vad är det för skillnad mellan punkt 1 och punkt 4 i Churchmans lista?

LBR Svar på JA fråga 16: Jeg tolker pkt. 1 til at være: Systemet er teleologisk, og pkt. 2 til at være: Systemer har teleologiske komponenter, som med-producerer præstationsmålet for systemet.

I punkt 1 tales der om helhedens teleologi, medens der i pkt, 4 tales om de del-komponenter, som helheden sammensættes af. Pointen med denne formulering er, at delene ikke nødvendigvis skaber helheden, ligesom man ejheller rent logisk kan nedbryde helheden til komponter. Måske er der samtidig brud mellem klientens helhedsforståelse og beslutningstagerens stykke-vis-og delt forståelse. Hele system-tankegangen, også f.eks. i generel system teori, bygger jo på, at helheden er mere og anet end delene. Derfor skal dette med i design af systemer. ’Med-produktion’ fortæller derfor, at helheden i sig selv også er med-producerende.

JA Fråga 17: (i) Du rapporterar att Peirce ansåg att estetik, etik och logik är normativa vetenskaper, men hävdar i nästa stycke att estetik undersöker hur känsla och varseblivning sker i den aktuella världen Detta låter deskriptivt, inte normativt. Du hävdar vidare att etik undersöker medveten handling och logik medvetet tänkande. Även detta kan vara en deskriptiv studie som inte leder till några normativa resultat.

LBR Svar på JA fråga 17 (i): Igen - det normative ligger i at de tre er et normativt budskab om ideal søgen efter skønhed, godhed, sandhed.

Hvordan dette så praktiseres i den aktuelle verden kan jo både være abduktivt, deduktivt, induktivt. Det handler ikke om her-og-nu normative budskaber. I såvel den abduktive, det deduktive som det induktive metode ligger en normativitet. Singer udtrykker det ved at hævde, at alltid vi taler i ’is taken to be p + and - ε’, dvs. normativt.

JA Fråga 17 (ii): Kan du ge något argument för att estetik är ett nödvändigt villkor för etik och logik

LBR Svar på JA fråga 17 (ii): Ja, Peirce, der siger det samme. Men han er jo ikke dommer. Mit argument kan bedst fortælles gennem en kort dialog jeg engang havde med min daværende svoger: Kjeld Mølgård (dengang lektor, siden professor i neurovidenskab ved Københavns Universitet - vi er i begyndelsen af 80’erne): Jeg var lidt spøgende bekymret, da jeg som ingeniør jo beskæftige mig med informatik og computere - 0-1 teknologi. Så jeg spurgte: hvad skal jeg gøre, dersom min hjerne begynder at beså af nerveceller, hvori der kun kan stå 0 og 1? Han svarede: Der er tre muligheder: Elektrochock, men det vil jeg ikke anbefale. Søg skønheden i naturen og/eller bliv forelsket. Det sidste ville han jo heller ikke anbefale, da jeg jo var gift med hans kones søster.

Sidenhen blev netop søgen efter det skønne en evig inspiration for mig - selv midt i noget hæsligt, grimt.

Hvorfor så æstetik som nødvendig vilkår for det etiske? Udover at Singer og Peirce siger de hænger sammen så vil jeg hævde det samme gennem et skarpt formuleret. Hannah Arendts’ beskrivelse af ’ondskabens banalitet’ fra retssagen mod Adolf Eichmann er i sig selv på forunderlig vis en smuk beskrivelse af menneskets etiske fordring, der bliver undertrykt gennem en bureaukratisk ansvarsfralæggelse og en opfyldelse af sine pligter som statsansat.

Men uden en æstetik i hendes fortælling ville det blive referat - en juridisk bedømmelse, alene dommen om dødsstraf - i hendes fortælling blev hans adfærd skabt til at være  ’ondskabens banalitet’, noget vi alle bør se i øjnene som mulighed.

JA Fråga 17 (iii): (i)Visa lite tydligare hur du kommer från den pragmatiska princip du ovan citerat till att dialogen mellan den lekande munterheten, skönheten och de normativa vetenskaperna är en ömsesidig relation.

LBR Svar på JA fråga 17 (iii): Peirce siger det selv. Men igen, han er jo ikke dommer. Mit argument er baseret på Singer, som tidligere nævnt. Men da du jo gerne vil have eksempler, så vil jeg bruge et eksempel fra nogle af ’mine’ sidste studerende fra et specialeforberende kursus på IT-Universitetet i København. Kurset gik ud på at diskutere speciale-skrivning ud fra de otte verdensanskuelser i bilaget til min artikel - og med det sigte, at de kunne hjælpe hinanden i speciale-skrivningen. Dermed også danne netværk for fremtiden. Nogle år efter de var blevet færdige med specialet og havde fået job vendte de tilbage med et forlag til institutionel nydannelse: ’handletanken’. For som de sagde: nu havde de lært at tænke, så var kommet i job, men der skulle de bare handle. Jeg har så siden i dialog med dem tilføjet sanse(n)de og skriver Af-Handling om Sanse(n)de HandleTanker. ’Sansede’ som erfaret legende munterhed, skønhed; sansende som udøvende munterhed, skønhed. Netop for at handletænken - skabelse af en handletank - kunne bidrage il godhed og sandhed.

JA Fråga 18: Att kunskap skapas kollektivt behöver väl inte innebära att det sker kooperativt? Kan det inte lika gärna ske genom konflikt och dialektik (se Hegel)?

LBR Svar på JA fråga 18: Sådan som jeg forstå Peirce ’Community of Inquiry’ så bygger dette netop på, at mennesker arbejder sammen om at skabe viden, kundskab. At det sker i dialketisk form eller gennem konflikter er ikke forhindrende for kollektvitet eller kooperation - elelr havde menneskeheden næppe nået til der hvor vi er nu. Jeg vil endda hævde, at Peirce - og Churchman - taler om kundskabende fællesskaber elle relationer; i strid, i slagsmål, i gensidig forståelse, men alltid i stræben efter noget, der rækker videre end den enkelte - men i fuld respekt for hin enkelte. Og, ja, så kan diskussionen starte igen: er det kundskab, er det viden, er det fællesskab, er det kollektivt, er det i kooperation?

JA Fråga 19: Har du verkligen visat att kollektiv samverkan är nödvändig för empirisk och teoretisk kunskap? Har du något argument för att detta är essensen som du påstår i nästa stycke?

LBR Svar på JA fråga 19: Nej, det har jeg bestemt ikke, og det har jeg heller ikke påstået, eller søgt bevis for. Hvem kan bevise det. Ejheller om abduktion kræver kollektivitet, kooperation. Og for den sags skyld muserierne og æstetikken, de normative videnskaber, politik, religion - ja metafysikken … Er vi alene, er Strömstad Akademi lavet for at den enkelte kan lave empiri og teori - eller er det et udtryk for at samvirke, kollektiv indsats, kooperation virker?

JA Fråga 20: Sid 21. Finns det en kontradiktion mellan Peirces allmänna fallibilism och hans bönfallande om att vi inte i filosofi ska tvivla på det vi inte tvivlar på i våra hjärtan?

LBR Svar på JA fråga 20: Ja, det gør der jo, men igen det normative har idealets karakter, dvs. bønnen om ikke at tvivle på det der findes i vore hjerter, er en bøn om at tro på det ideale. Fallibilismen hjælper os til at korrigere kursen mod idealer - ikke at det er værd at stræbe efter idealerne. En fallibilisme, der ville søge at fallibilere idealerne skulle da også omfatte andet end at fallibiliere erfaringer, refleksioner baseret på logos.

JA Fråga 21: Finns det en motsättning mellan att tro verkligheten ska förklaras normativt och att tro på den pragmatiska principen om praktiska konsekvenser som väl ofta inte motsvarar normativa krav?

LBR Svar på JA fråga 21: Idealstræben forekommer mig at være svaret. Vi forklarer, forstår virkeligeden, vore teorier, modeller, myter (Geoffrey Vickers’ ’Appreciated World’  og vor bevidsthed som antagelser, der aldrig kan bevises endeligt, men som vi ser som noget normativt, værd at stræbe efter. Det kan også udtrykkes med Erich Jantsch’ forklaring, forståelse i ’Design for Evolution’ (1975): at stå på bredden af strømmen og iagttage og forklare, at være i strømmen og forstå, og at være strømmen og indleve sig og være fri.

JA Fråga 22: Kan inte semiotiska relationer vara dyadiska? Kan inte dyadiska relationer vara semiotiska?

LBR Svar på JA fråga 22: Jo, da, men ikke om man skal have hele semiotikken i spil. Vi kan ’nøjes’ med de dyadiske relationer, men det giver en fattig forståelse af Peirce - og nedtop af virkelighden, bevidstheden og den værdsatte verden, jvf. hans tegn-klasser, der jo netop er triadiske, både hvad angår tegnene: tegn-i-sig selv repræsentamen og interpretnat og de fænomenologiske kategorier: potentiale, aktualitet, argument. Tegn-klasserne er jo netop triadiske - og kan ikke ’bare’ være dyadiske. Vi må desværre hele vejen rundt.

En munterhed - et museri - kan jo såvære, at der faktisk svanes en fjerde - det som Carl Gustav Jung kalder ’den fjerde, der ikke vil komme’ i en diskussion af Tre-enigheden: Faderen, Sønnen og Hellingånden. Han hævder med basis i sin egen forskning - også i andre religioner (se …), at den fjerde er Maria - moderen - der gennem pavelige biuller i 1950 og 1959 blev opløftet til Himmelen - men at dette tager tid at få accepteret - ja, forklarer, forstået, frigjort i en kristne verden som som fællesskab.  

3.5.3 Per Flensburg

A. Kommentarer och frågor till Leif Bloch Rasmussen

Vi har ju ett gemensamt förflutet på HHK som CBS hette på den tiden. Det var intressant att läsa lite om de tidigare händelserna och som förklarar varför HHK såg ut som det gjorde när jag började arbeta där 1986. Det är intressant att se att den institution som jag började på, Institutt for Informatik og Økonomistyring uppfattade dig som en tekniker och som inte hade något med organisationer och organisationsteori att göra. Du var så att säga nere i jorden och programmerade medan folket (en del av dem, dock, inte alla!) ansåg sig på något vis vara överordnade i någon slags hierarki. De sysslade med frågor om hur informationssystem bäst skulle tjäna organisationen utifrån ett kontrollperspektiv. Det riktigt intressanta var att jag, som en ”äkta informatiker” uppfattade dig som filosof och betydligt mer överordnad i denna hierarki av nånting. Det är först nu jag inser att du klassades som ”datalog”. Intressant, speciellt om man tänker på varför jag slutade. Men det är en annan historia.

Ditt bidrag skulle delvis ha kunnat platsat i vår tidigare antologi om forskarkarriärer, för det är i grunden en beskrivning av din karriär i intellektuellt hänseende. Mycket spännande! Men du gör samma misstag som jag: Du skriver om filosofi istället för om metod. Och du gör det mycket mer än vad jag gör. Jag har förstått att boken tar utgångspunkt i konkreta metoder, som motiveras och sedan diskuteras och jämförs med metoder från andra vetenskaper. Jag tänker mig att du bör resonera ungefär så här:

Du sysslade med aktionsforskning. Behövs då först en definition eftersom aktionsforskning kan betyda allt från observationer i verkligheten till aktiv medverkan i projekt för att stödja någon part, som i fackföre¬ningsprojekten och som Kurt Lewin gjorde på 40-talet. Så min första fråga till dig blir:

1. Vad menar du med aktionsforskning?

Detta är väsentligt eftersom många anser att aktionsforskning inte är riktigt vetenskap. Man gör ju inga kontrollerade experiment, forskaren är inte objektiv, undersökningen kan inte upprepas och det undersökta objektet påverkas etc.

Detta leder mig till nästa fråga:

2. Vad menar du med Vetenskap?

Svaret på denna fråga ska ju visa att vetenskapliga undersökningar är mycket mer tillförlitliga, pålitliga och hållbarare än vanliga konsultrapporter. Räcker det med tre sidor referenser efteråt för att en text ska bli vetenskaplig?

När det gäller referenser måste jag ge dig en eloge för ditt utmärkta sätt att hantera dem. Det ’r delvis högst okonventionellt, delvis så korrekt så inte ens den mest nitiske petimeternisse kan anmärka, men alla fungerar i sitt sammanhang, En praktisk manifestation av pragmatism!

<min modell av konsult vs forskare>

Detta leder till min tredje fråga:

3. Vilken typ av teori utvecklas i ett aktionsforskningsprojekt?

En sak som förbryllar mig och förmodligen beror på fördomar och okunskap är att man inom teknikområdet är så öppen för samhälleliga och rentav humanistiska ansatser. Du skriver så här:

Undervejs i mit ph.d. forløb var jeg blevet bekendt med og inspireret af Charles West Churchman’s teleologiske systemtankegang og Eric Jantsch’ selvorganiserende systemer . Vi var fire ph.d.-studerende, der skrev om Technological Forecasting, Strategisk Planlægning, Konstruktion af Informations systemer og Teknisk styring i industrielle virkomheder, alle på Driftsteknisk Institut, Danmarks tekniske Højskole (DtH),

Nu känner jag ju ganska väl till ditt sätt att skriva (mer om det senare) och ser man på de områden ni skrev inom, betänker att det ar en teknisk högskola så kan jag bara inte låta blir nästa fråga, som dock är mindre seriös än de tidigare:

4. Hur i h-e lyckades du bli godkänd och få en PhD på teknis?

Ingenjörer är, från naturvetarnas perspektiv (och jag var sådan från början), inte speciellt teoretiska. En mattekurs som en naturvetare behöver 10 veckor på sig för att läsa klarar en teknolog av på 5 veckor. De lär sig vad som fungerar och utgår från det. Följaktligen:

5. Var det din bakgrund som teknolog som gjorde att du fastnade för pragmatismen?

Själv hörde jag talas om pragmatismen i början av 80-talet, men den gjorde inget större intryck på mig. Man sa att man gjorde ”det som fungerade” och du skriver något liknande i ditt bidrag. Men då undrar jag ju:

6. Hur vet du ATT det fungerar? Hur vet du att det fungerar på ett hållbart vetenskapligt vis?

I avsnitt 2 får jag säga att du lämnar mig tämligen fullständigt. Du redogör för en massa nya begrepp hos Peirce och inför sedan lika mång egna. Jag tror (OBS: Tror!) att det har något med olika typer av undersökningar och sätt att genomföra dem, i synnerhet som du kommer in på Churchman senare. Men jag saknar, precis som jag gör i samband med Churchman, ett sammanhang kring det hela. Varför ska man klassificera undersökningar på detta vis? Och den i det här sammanhanget viktiga frågan: Vad har detta med Vetenskap och Vetenskaplig Metod att göra? Jag ser det som en lek med olika begrepp som kombineras och formar nya begrepp, en metod i sig, som är nog så intressant om det gäller att identifiera och penetrera ett visst område, men du använder inte dina konstruktioner, du bara gör dem. Att gå genom det hela baserat på ett konkret exempel hade varit mycket mer begripligt.

Strax innan avsnitt 3.1 om metafysik citerar du Churchman:

Der er en universel og individuel vilje til signifikans, at pege fremad mod noget, der rækker videre end min eksistens og essens - noget for fremtidige generationer at få med og at stræbe for - og dermed signifikant bæredygtighed

Det är ett av hans många krav på system. Det inspirerar mig till följande fråga:

7. Skulle detta krav kunna vara ett generellt och tillräckligt krav för vetenskaplig verksamhet?

Ditt resonemang om estetik är intressant. ”Skönhet” är något man vanligtvis inte förknippar med vetenskap, även om matematiker kan prata om ett ”vackert bevis”. Du refererar till ett par av romantikens filosofer, som hade bestämda uppfattningar om vad som var vackert. Samma sak gäller Pythagoras, som såg harmonin och siffrors relationer som universums byggstenar. Det verkar som om du tänker dig skönhet som ett kriterium på god vetenskap. Det ger nästa fråga:

8. Stämmer det att skönhet är ett av kriterierna på god vetenskap? Om så är fallet, finns det absolut och ideal skönhet?

I ditt avsnitt om fallibilism skriver du:

Fallibilisme er det filosofiske budskab om, at ingen tro kan have begrundelse, der garanterer skønhed, godhed, sandhed. At prøve at give en sådan begrundelse for sand tro (‘justified true belief’, med Peirce’s ord) ved hjælp at autoritet, a priori, stædighed vil ikke hjælpe. Kun eksperimenter vil vise os - undervejs i vor rejse ind i fremtiden. Spørgsmålet er imidlertid, om Peirce’s udsagn i ’On Justified True Belief’ om sådanne eksperimenter hører videnskaben til - og i givet fald hvad videnskab da er.

Om jag fattat detta korrekt innebär det att en auktoritet aldrig på förhand kan garantera att något är sant. Endast framtiden kan visa detta. Detta gäller också traditionell vetenskap i dess ideala form. Alla teorier är tillfälliga, i själva verket visar ju historien att alla teorier i det långa loppet är felaktiga. Så detta blir nästa fråga:

9. Finns det någon absolut sanning?

Din fortsatta diskussion i kap 2.2.6-2.2.8 är intressant, men jag menar att den ligger utanför bokens ämne. Men jag vill ta upp din sista mening: ”Er digitaliseringen den nye verden, hvor den virtuelle liv ikke må ødelægges og kompliceres af det biologiske, sociale, kulturelle, spirituelle levende liv?” För en systemutvecklare är det nog så. Just nu sitter jag och skriver på kommentarer till en artikel, nämligen din. Men en systemutvecklare menar att jag använder Word. Systemutvecklaren ser mig som ett bihang till apparaten. Hur är det med oss som forskare?

10. Ser Vetenskapen tillvaron enbart som ett antal studieobjekt, som ingår i ett antal teorier? Kan vetenskapen på ett tillfredsställande sätt studera det sociala, kulturella, spirituella, levande och vackra livet?

    Svar och kommentarer från Leif Bloch Rasmussen (LBR) till Per Flensburg (PF)

Vi har ju ett gemensamt förflutet på HHK som CBS hette på den tiden. Det var intressant att läsa lite om de tidigare händelserna och som förklarar varför HHK såg ut som det gjorde när jag började arbeta där 1986. Det är intressant att se att den institution som jag började på, Institutt for Informatik og Økonomistyring uppfattade dig som en tekniker och som inte hade något med organisationer och organisationsteori att göra. Du var så att säga nere i jorden och programmerade medan folket (en del av dem, dock, inte alla!) ansåg sig på något vis vara överordnade i någon slags hierarki. De sysslade med frågor om hur informationssystem bäst skulle tjäna organisationen utifrån ett kontrollperspektiv. Det riktigt intressanta var att jag, som en ”äkta informatiker” uppfattade dig som filosof och betydligt mer överordnad i denna hierarki av nånting. Det är först nu jag inser att du klassades som ”datalog”. Intressant, speciellt om man tänker på varför jag slutade. Men det är en annan historia.

Ditt bidrag skulle delvis ha kunnat platsat i vår tidigare antologi om forskarkarriärer, för det är i grunden en beskrivning av din karriär i intellektuellt hänseende. Mycket spännande! Men du gör samma misstag som jag: Du skriver om filosofi istället för om metod. Och du gör det mycket mer än vad jag gör. Jag har förstått att boken tar utgångspunkt i konkreta metoder, som motiveras och sedan diskuteras och jämförs med metoder från andra vetenskaper. Jag tänker mig att du bör resonera ungefär så här:

Du sysslade med aktionsforskning. Behövs då först en definition eftersom aktionsforskning kan betyda allt från observationer i verkligheten till aktiv medverkan i projekt för att stödja någon part, som i fackföreningsprojekten och som Kurt Lewin gjorde på 40-talet. Så min första fråga till dig blir:

PF Fråga 1: Vad menar du med aktionsforskning?

Detta är väsentligt eftersom många anser att aktionsforskning inte är riktigt vetenskap. Man gör ju inga kontrollerade experiment, forskaren är inte objektiv, undersökningen kan inte upprepas och det undersökta objektet påverkas etc.

LBR Svar på PF fråga 1: Aktionsforksning er ikke kontrollerede eksperimenter, ikke objektiv, kan ikke gentages, undersøgte ’objekter’ påvirkes. Aktionsforskningen er søgende, subjektiv, kan bruges som eksempl, ’objekter’ påvirkes.  Aktionsforskning er eksperimentalisme, der påvirker og bliver påvirket af objekter/subjekter, men nok så vigtigt stræber efter frigørelse fra objektivitetten og subjektivitetens tyranni i mangel på væren og essens. Derfor citatet fra T.S.Eliott. Erich Jantsch siger det på den måde, at der er tre tilgange til videnskab: at stå objektivt på bredden og iagtage strømmen, at være og navigere subjektivt i strømmen, at være strømmen. Aktionsforksningen søger at benytte alle tre tilgange. Detta leder mig till nästa fråga.

PF: Fråga 2: Vad menar du med Vetenskap?

Svaret på denna fråga ska ju visa att vetenskapliga undersökningar är mycket mer tillförlitliga, pålitliga och hållbarare än vanliga konsultrapporter. Räcker det med tre sidor referenser efteråt för att en text ska bli vetenskaplig?

När det gäller referenser måste jag ge dig en eloge för ditt utmärkta sätt att hantera dem. Det ’r delvis högst okonventionellt, delvis så korrekt så inte ens den mest nitiske petimeternisse kan anmärka, men alla fungerar i sitt sammanhang, En praktisk manifestation av pragmatism!

<min modell av konsult vs forskare>

LBR Svar på PF fråga 2: Som Churchman skriver, så ser Leibniz verden gennem teori, medens Locke ser den gennem empiri - de bestemmer gensidigt hinanden, og derfor skal der flere sæt kvalitativt forskellige teorier og empirier til (Kant) og de skal være hinandens modsætninger (Hegel). Singer forsøger så gennem pragmatismen at finde veje til at vælge i denne mangfoldighed - netop gennem idealerne æstetik, etik, videnskab (logik). Dermed mangfoldigheden af metoder - favoritmetode(r). Min favoritmetode er Churchman’s system-tankegang med udgangspunkt i Peirce pragmaticisme, men en metode uden fundament i filosofi og videnskabsteori giver ikke mening for mig.

At videnskabelige undersøgelser er tilforladelige, pålidelige og holdbare set i forhold til konsulent-rapporter, kan ’vi’ jo håbe på, men jeg mener ikke at aktionsforksning er konsulentarbejde - og med al respekt - hvad mener du om konsulentarbejde - er det utilforladeligt, upålidleligt, uholdbart?

Nej, jeg var ikke konsulent for fagbevægelsen - vi tillod os faktisk den luksus at tale og virke sammen derude i ’praxis, poiesis, theoria’, Ja for at lære af hinanden, ikke bare være objekter/subjekter - mennesker i nærvær - også med naturen. Detta leder till min tredje fråga.

PF Fråga 3: Vilken typ av teori utvecklas i ett aktionsforskningsprojekt?

En sak som förbryllar mig och förmodligen beror på fördomar och okunskap är att man inom teknikområdet är så öppen för samhälleliga och rentav humanistiska ansatser. Du skriver så här:

Undervejs i mit ph.d. forløb var jeg blevet bekendt med og inspireret af Charles West Churchman’s teleologiske systemtankegang og Eric Jantsch’ selvorganiserende systemer . Vi var fire ph.d.-studerende, der skrev om Technological Forecasting, Strategisk Planlægning, Konstruktion af Informations systemer og Teknisk styring i industrielle virkomheder, alle på Driftsteknisk Institut, Danmarks tekniske Højskole (DtH),

Nu känner jag ju ganska väl till ditt sätt att skriva (mer om det senare) och ser man på de områden ni skrev inom, betänker att det ar en teknisk högskola så kan jag bara inte låta blir nästa fråga, som dock är mindre seriös än de tidigare:

PF Fråga 4: Hur i h-e lyckades du bli godkänd och få en PhD på teknis?

Ingenjörer är, från naturvetarnas perspektiv (och jag var sådan från början), inte speciellt teoretiska. En mattekurs som en naturvetare behöver 10 veckor på sig för att läsa klarar en teknolog av på 5 veckor. De lär sig vad som fungerar och utgår från det.

LBR Svar på PF fråga 3 och 4: Jeg søger at svare på spørgsmål 3 og 4 sammen:

To ting: Min medstuderende på ph.d. studiet, Johan Hviid, der skrev om Strategisk Planlægning, havde en vejleder, der ikke godkende hans ph.d afhandling, bl.a. pga. Strid om system-tankeganegn i Churchman’s version. Men da jeg og Finn Hindkjær Pedersen, der skrev om Konstruktion af Informations Systemer, nægtede at aflevere og forsvare vores ph.d. med mindre Johan Hviid’s afhandling blev accepteret - ja, da blev den accepteret. Vi var sammen i forsvaret i februar 1977. Jeg blev bagefter kaldt til samtale på instituttet af en lektor, fordi jeg havde brugt mit forsvar til at forsvare Johan Hviid’s afhandling. Vi blev alle godkendt - fordi professoren C. H. Gudnasson så vore afhandlinger som et brud på den traditionelle positivistiske ingeniør verdens forståelse af ’styring’.

Min ph.d. afhandling laver en positivistisk kortlægning af opgaver, begreber i teknisk styring i en industriel virksomhed. En kortlægning, der viser, at kompleksitet i ’styring (ledelse, management, kontrol …) er så voldsom , at det med cybernetisk forståelse, kun kan foretages gennem selv-styring og selv-organisering. Derfor handler de sidste tre kapitler i min ph.d. afhandling om Churchman - og muligheden for en anden måde at se styring på end den ’driftstekniske’/ingeniørmæssige. Jeg blev ansat på DTU for at arbejde videre med dette - men fik så et tilbud om et lektorat fra HHK (CBS) om at udvikle: informatik

PF Fråga 5: Följaktligen.  Var det din bakgrund som teknolog som gjorde att du fastnade för pragmatismen?

Själv hörde jag talas om pragmatismen i början av 80-talet, men den gjorde inget större intryck på mig. Man sa att man gjorde ”det som fungerade” och du skriver något liknande i ditt bidrag.

LBR Svar på PF fråga 5: De tre tilgange i Skandinavien på den tid ify. til teknologisk udvikling var jo den begrebs-opgave orienterede, den socio-tekniske og den fag-politiske; i Frankfurterskone sprog: udtryk for den herskende interesse, den forstående intresse og den frigørende interesse.

Så det at være ’teknolog’ gav bare en indgang til at sige noget om edb-teknologien, fordi det også var en del af ingeniøruddannelsen i driftsteknik, f.eks. programmering og numerisk styrede maskiner.

Men ingen af de tre interesser/teorier/metoder var min umiddelbare vej; min vej var Churchman, Singer - og så Erich Jantsch som eksponent for design for selv-styring og selv-organisering. Efter megen søgen er jeg så endt med at værdsætte og bruge Peirce - en stille og rolig indgang i filosofi: næstekærlighed til visdom. Er jeg så endt der? Næppe!

Så det var ikke et karriere valg - snarere tværtimod, dvs. at bruge den mig allerede givne karriere til at med-skabe informatik og dens metoder - gennem aktionsforksning og system-tankegang.

PF Fråga 6: Men då undrar jag ju - Hur vet du ATT det fungerar? Hur vet du att det fungerar på ett hållbart vetenskapligt vis?

I avsnitt 2 får jag säga att du lämnar mig tämligen fullständigt. Du redogör för en massa nya begrepp hos Pierce och inför sedan lika mång egna. Jag tror (OBS: Tror!) att det har något med olika typer av undersökningar och sätt att genomföra dem, i synnerhet som du kommer in på Churchman senare. Men jag saknar, precis som jag gör i samband med Churchman, ett sammanhang kring det hela. Varför ska man klassificera undersökningar på detta vis? Och den i det här sammanhanget viktiga frågan: Vad har detta med Vetenskap och Vetenskaplig Metod att göra? Jag ser det som en lek med olika begrepp som kombineras och formar nya begrepp, en metod i sig, som är nog så intressant om det gäller att identifiera och penetrera ett visst område, men du använder inte dina konstruktioner, du bara gör dem. Att gå genom det hela baserat på ett konkret exempel hade varit mycket mer begripligt.

LBR Svar på PF fråga 6: Jeg går ud fra du mener om jeg ved, at pragmatismen - og system-tankegang og design for selv-organisering fungerer. Det ved jeg jo ikke  Men igen er vi tilbage ved holdbart videnskabeligt bevis: mener du positivistisk (rationelt/empirisk) bevis, jvf. ovenstående? Da er der ikke noget bevis.

Jeg læser og bruger Churchman’s 9 og sidenhen 12 nødvendige betingelser som udsprunget af’Vetenskap och Vetenskaplig Metod’, men netop også som en protest mod en for snæver - positivistisk forståelse af videnskab og dermed af videnskabelig metode. Derfor Tabellen i bilag, der forsøger med otte forskellige former for filosofier/verdensanskuelser for videnskab og videnskabelig metode. Og ja, det giver anledning til an masse ’nye’ begreber, der søger at bryde med positivismen - og hermeneutikken for den sags skyld. Begreber der kan omsættes til praksis.

PF Fråga 7: Strax innan avsnitt 3.1 om metafysik citerar du Churchman:

Der er en universel og individuel vilje til signifikans, at pege fremad mod noget, der rækker videre end min eksistens og essens - noget for fremtidige generationer at få med og at stræbe for - og dermed signifikant bæredygtighed

Det är ett av hans många krav på system. Det inspirerar mig till följande fråga:

Skulle detta krav kunna vara ett generellt och tillräckligt krav för vetenskaplig verksamhet?

LBR Svar till PF fråga 7: Nej, naturligvis ikke. Churhman siger jo netop, at generelle og tilstrækkelige krav til videnskabelse; de er alle 9/12 nødvendige betingelser, igen, de er ikke tilstrækkelige.

PF Fråga 8: Ditt resonemang om estetik är intressant. ”Skönhet” är något man vanligtvis inte förknippar med vetenskap, även om matematiker kan prata om ett ”vackert bevis”. Du refererar till ett par av romantikens filosofer, som hade bestämda uppfattningar om vad som var vackert. Samma sak gäller Pythagoras, som såg harmonin och siffrors relationer som universums byggstenar. Det verkar som om du tänker dig skönhet som ett kriterium  Det ger nästa fråga:

Stämmer det att skönhet är ett av kriterierna på god vetenskap? Om så är fallet, finns det absolut och ideal skönhet?

LBR Svar till PF fråga 8: Ja, skønhed er et af dem.- sammen med godhed, retfærd, retning. Netop i gensidigdig ’fjendtlig dialog’  med sandhed, videnskab. Churchman kalder denne ’fjendtlighed’ søgen efter gensidig forståelse. De kunne have separate funktioner, søge at kommunikere med hinanden, søge at overtale hinanden eller indgå i gensidig dialog for fremtiden.

Jeg har forsøgt at sige, at de alle er idealer, som vi vi bør stræbe efter. Det samme vil gælde, om du spurgte, om der findes absolut godhed, absolut retfærd, absolut tro. Nej, derfor fallibilismen som en ’reminder’. Ikke bare falcifisering: er det sandt eller usandt/falskt. Er det skønt eller uskønt/grimt.

Vore filosofi, teorier og metoder er ikke tilfældige. De er det bedste bud vi har for vor væren lige nu i skønhed, godhed, sandhed, retfærd og tro - med alle de kræfter vi indtil nu har lagt i denne stræben.

PF fråga 9: I ditt avsnitt om fallibilism skriver du:

Fallibilisme er det filosofiske budskab om, at ingen tro kan have begrundelse, der garanterer skønhed, godhed, sandhed. At prøve at give en sådan begrundelse for sand tro (‘justified true belief’, med Peirce’s ord) ved hjælp at autoritet, a priori, stædighed vil ikke hjælpe. Kun eksperimenter vil vise os - undervejs i vor rejse ind i fremtiden. Spørgsmålet er imidlertid, om Peirce’s udsagn i ’On Justified True Belief’ om sådanne eksperimenter hører videnskaben til - og i givet fald hvad videnskab da er.

Om jag fattat detta korrekt innebär det att en auktoritet aldrig på förhand kan garantera att något är sant. Endast framtiden kan visa detta. Detta gäller också traditionell vetenskap i dess ideala form. Alla teorier är tillfälliga, i själva verket visar ju historien att alla teorier i det långa loppet är felaktiga. Så detta blir nästa fråga: Finns det någon absolut sanning?

LBR Svar till PF fråga 9: NEJ! Vi er hele tiden idealsøgen - også efter sandhed, jvf. ovenfor. Når metafysik er med skyldes det ’alene’ denne idealsøgen. Bogens emne om favoritmetoder kan meget vel siges ikke at vedrøre metafysik, men fordringen er, at vi i vor søgen også skal finde veje, metoder for at håndtere metafysik - ellers var der jo ikke tale om pragamatisme, og da slet ikke med basis i Peirce, Singer, Churchman, Jantsch, Jørgensen og Løgstrup. Jeg vover den påstand, at uden blik for metafysik kan vi ikke vælge favoritmetode(r). Løgstrup, som eksempel, ser en dialektik i fire temaer i Metafysik I - IV: Sprog, kunst, historie og natur, religion (se ref.).

Vore valg af favoritmetode(r) kan ikke bare baseres på videnskabelig erkendelse, men må også kunne redegøre for sit fundament i noget, der ligger udover vor nuværende fatteevne og mulighed for erkendelse.

PF Fråga 10: Din fortsatta diskussion i kap 2.2.6-2.2.8 är intressant, men jag menar att den ligger utanför bokens ämne. Men jag vill ta upp din sista mening: ”Er digitaliseringen den nye verden, hvor den virtuelle liv ikke må ødelægges og kompliceres af det biologiske, sociale, kulturelle, spirituelle levende liv?” För en systemutvecklare är det nog så. Just nu sitter jag och skriver på kommentarer till en artikel, nämligen din. Men en systemutvecklare menar att jag använder Word. Systemutvecklaren ser mig som ett bihang till apparaten. Hur är det med oss som forskare? Ser Vetenskapen tillvaron enbart som ett antal studieobjekt, som ingår i ett antal teorier? Kan vetenskapen på ett tillfredsställande sätt studera det sociala, kulturella, spirituella, levande och vackra livet?

LBR Svar till PF fråga 10: Ja, videnskaben kan se tilværelsen som bare et antal studieobjekter, som indgår i et antal teorier. Men om vi ser denne form for videnskab som den eneste, bliver det et fattigt studie af det sociale, kulturelle, spirituelle levende og smukke liv.

Referencer

K. E. Løgstrup: Vidde og Prægnans. Sprogfilosofiske betragtninger (1976, Metafysik I)

K. E. Løgstrup: Kunst og erkendelse. Kunstfilosofiske betragtninger (1983, Metafysik II)

K. E. Løgstrup: Ophav og omgivelse. Betragtninger over historie og natur (Metafysik III)

K. E. Løgstrup: Skabelse og tilintetgørelse. Religionsfilosofiske betragtninger (1978, Metafysik IV)

3.5.4 Anders Gustavsson

A. Kommentarer och frågor till Leif Bloch Rasmussen

Författaren skriver i inledningen att han vill redogöra för de metoder som han använt inom ämnet informatik. Han vill ta upp såväl metoder som han använt tidigare och som han nyttjat på senare tid. Det rör sig alltså om ett mål att presentera en metodutveckling hos en enskild forskare. Detta finner jag vara av intresse för en metoddiskussion som är temat för denna antologi. Samtidigt säger sig författaren ha ägnat sig åt aktionsforskning. Här frågar jag hur en sådan forskningsinriktning har påverkat hans metodval.

Teoretiskt sett har författaren bl. a. lutat sig mot Charles West Churchmans systemtankegångar. Dessa presenteras utförligt på s. 11-12. Är denna utförliga framställning av en teori nödvändig för att förstå författarens metodval?

Pragmatism blev tidigt ett ledord för författaren. Här blev inte minst Charles Sanders Peirce den teoretiska förebilden. Genomgången av Peirces teoretiska utgångspunkter är ganska omfattande. Liksom informatikforskaren Per Flensburg använder författaren modeller med många olika underavdelningar. Vetenskapliga begrepp är legio. Har alla dessa begrepp inverkan på författarens metodval och metodanvändning?

Experiment verkar vara författarens tillvägagångssätt när han skall tillämpa de teoretiska förebilderna hos Pierce och Churchman. “Pierces pragmatisme og Churchmans systemtankegang kan ikke udtrykkes/fanges i en metode, men skal udvikles i dialog med eksperimenter” (s. 14). Var blir det av dessa experiment i författarens framställning? Jag menar att referat av Pierces och Churchmans tankegångar är framträdande medan författarens egen tillämpning kommer i skymundan.

Frågor:

1) Hur har författarens metodutveckling utvecklats under ett långt forskarliv från 1970-talet och framåt? Det är svårt att följa i framställningen.

2) Presentera innehållet i aktionsforskningen och redovisa hur den forskningsaspekten har påverkat författarens metodval.

3) Presentationen av vetenskapliga begrepp är legio. Hur har alla dessa begrepp inverkan på författarens metodval och metodanvändning?

4) Var blir det av diskussionen av experiment som författaren hänvisar till som viktiga för att kunna tillämpa Churchmans och Pierces teorier?

B. Svar och kommentarer från Leif Bloch Rasmussen (LBR) till Anders Gustavsson (AG)

AG Fråga 1: Hur har författarens metodutveckling utvecklats under ett långt forskarliv från 1970-talet och framåt? Det är svårt att följa i framställningen.

LBR Svar till AG fråga 1: Oprindeligt er jeg uddannet som maskin-ingeniør med speciale i Driftsteknik, dvs. styring og organisering af industrielle virksomheder. Her var der i 70’erne strid mellem en rationel tankegang og en mere ergonomisk, social medarbejder orienteret tankegang. En kollega kom hjem fra ½ års studie på Berkeley hos Charles West Churchman. Han startede en studiekreds i videnskabsteori blandt det videnskabelige personale med invitation til sekretærerne. Første spørgsmål var: Hvad er farven rød? Vi måbede alle sammen - og svarede naturligvis, det er bølgelængden 620-750 nm og frekvensen 400-484 THz i Newtons farveteori. Men, nej, sagde han, brug Goethes Farvelære - så vil i se verden på en helt anden holistisk måde.  Der startede min rejse mod tvær- og trans-disciplinariteten. Samtidig opstod jo den ’nye’ teknologi - edb - ny IT og digitalisering (i driftsteknikken hed det numerisk styrede maskiner - og IBM’s nye maskine 360 var løsningen sammen med programmeringssproget FORTRAN, netop forøret af IBM til Danmarks tekniske Højskole, nu Danmarks tekniske Universitet). Her var striden i Skandinavien om med-indflydelse og med-bestemmelse på teknologien også begyndt. Den stod mellem den neutrale teknologi, den begrebs-opgave orienterede model, den socio-tekniske model og den fagpolitiske model. Men indflydelsen fra studiekredsen i videnskabsteori og Churchman’ bog om ’Inquiring Systems’ (1971, ’kundskabende systemer’) betød, at jeg begyndte at kunne se videnskabsteorierne bag disse modeller: empirismen, rationalismen, hermeneutikken, fænomenologien, marxisme, kritisk teori, pragmatisme, eksistentialisme, de-konstruktion, nu også feminologi. Hertil kom så en gæsteprofessor Erich Jantsch, der med sin bog ’Design for Evolution’ (1975, færdigskrevet under opholdet i København) endnu engang vendte det hele på hovedet ved at sige, at vi måtte forstå verden gennem at stå på siden og iagttage den, være og leve i den, eller være verden: en rationel, en mytologisk og en spirituel tilgang.

Pragmatisme begyndte at åbne sig - uden at jeg på det tidspunkt kendte Peirce, kun lidt John Dewey. Kort fortalt i dag: alle tilgange var mulige og eksperimenter i de enkelte situationer måtte afgøre rammeværk, teori, metode, værktøj, teknik - erfaringer, refleksioner.

Derfor blev min metodeudvikling bestemt af eksperimenter med design af information systemer, idet jeg fik mulighed for at fast lektorat på CBS im1977 i informatik. Men eksperimenterne måtte foretages i virkeligheden, dels gennem undervisningen på CBS, dels gennem aktionsforskning i samarbejde med universiteter, virksomheder, offentlige institutioner, fagbevægelser, NGO’ere og engagerede borgere - lokalt, nationalt, internationalt (herunder som medlem af IFIP: International Federation for Information Processing).

Så, nej, der er ikke en klar udvikling i min metode - det er spring i at sanse, handle og tænke over metoder, der blev mit mantra:  at finde og afprøve så mange metoder som muligt - vel at mærke metoder med en forankring i en videnskabsteori  eller på tværs heraf, ja, eller transcenderende disse.

AG Fråga 2: Presenterra innehållet i aktionsforskningen och redovisa hur den forskningsaspekten har påverkat författarens metodval och metodanvänding

LBR Svar på AG fråga 2: Indholdet i aktionsforskning i min verden betød som nævnt i 1) at samarbejdsparterne måtte og skulle være medbestemmende om metoden - evt. gennem en ’sam-læring’. Tror bedst dette kan illustreres med en historie fra det første møde med fagbevægelsen i Danmark, dvs. Fællesforeningen for Tjenestemænd og Funktionærer (FTF - nu sammenlagt med Dansk LO), da Dansk LO ikke ville have os, dersom vi ikke meldte os ind i Socialdemokratiet. Jeg og en kollega - Hasse Clausen - skulle præsentere vores forslag til hvorledes foreningerne i FTF (sygeplejerske, lærer, politi, bank, forsikring, offentligt ansatte, ergonomer. osv.) kunne få med-bestemmelse på teknologien. Vi fortalte om vore ideer og forslag til en fælles uddannelse i Teknologi og Medbstemmelse, netop med udgangspunkt i de fire ovennævnte modeller: neutral teknologi, begrebs-opgave orienteret, socio-teknisk, fagpolitisk - underforstået at arbejdsgiverne brugte de to første, medens vi troede på den fjerde, men at det måske ville være et kompromis at satse på socio-teknikken. Da vi var færdige efter ca. 1 time spurgte en bankmand: ”Er det I har forslået mere end en kontorchef?” Mødet endte med, at vi gik forvirrede derfra - tænkte os om et par dage - og bad så at blive inviteret igen - hvor vi ville lytte til deres foprtællinger - ikke bare spille bedrevidende kontorchefer. Dem var de alt for vant til. En lærestreg for livet for os, vil jeg sige.

Vi mødtes igen måneden efter - lyttede - og så indledte vi et samarbejde, der varede i 15 år. Hovedideen var at lave uge-kurser, hvor deltagerne i den enkelte fagforeninger og på tværs af fagforeningerne skabte handlingsplaner for medbestemmelse på deres konkrete arbejdsplads - planer der så blev fulgt op efterfølgende på møder mellem alle deltagere på kurserne - og med arbejdsgiverne. Jeg vil sige det lykkedes, først og fremmest i finansverdenen, den offentlige administration og i politiet. Aktionsforskning; ja, det er at rejse rundt i Danmark og møde mennesker og skabe muligheder - mærkeligt nok med stor opbakning fra arbejdsgiverne. Til gengæld efterhånden med modstand fra fagforeningerne - specielt da IT blev en strategisk resource, og toppen i fagbevægelsen begyndte at miste grebet om teknologiudviklingen - i slut 80’erne, begyndelse af 90’erne.

AG Fråga 3: Presentationen av vetenskapliga begrepp är legio. Hur har alla dessa begrepp inverkan på författarens metodval och metodanvändning?

LBR Svar på AG Fråga 3: Ja, der er mange begreber. Min ph.d. afhandlingen handlede om Informationsbehov for teknisk styring i industrielle virksomheder (bl.a. med Danfoss som case). Her udviklede jeg en metode, der byggede på, at informationsbehovet måtte kunne fastlægges gennem der opgaver, der var i teknisk styring. Her antog vi, at der var en styrings-cyklus og nogle styrings-objekter, der skulle styres. Styringscyklus som f.eks. fornyelse, design, planlægning, specifikation, implementering, drift, overvågning (’direkte’: gjorde vi det vi sagde vi ville; ’indirekte’: var det vi sagde vi ville det rigtige). Styrings-objekterne som f.eks. produkt, produktion, resourcer, tid, sted, mængde.

På dansk er det sådan, at kommer navneord før udsagnsord får vi en konstatering, medens udsagnsord før navneord giver et spørgsmål. Så kombinationene af begreberne i styringscyklus (udsagnsord) med begreberne i styrings-objekter giver de opgaver, der skal arbejdes med i teknisk styring - og hvortil, der skal skaffes information (data). Det gav 81 opgaver, der skulle placeres i afdelinger.

Problemet blev så bare - at når disse 81 opgaver skulle organiseres i en virksomhed, da ville kombinatorikken fortælle, at muligheden for antal kombinationer syntaktisk ville være i størrelsesordenen 1029. Af disse utallige var nogle semantisk meningsfulde, men det der skulle virke i praksis skulle vælges pragmatisk, måske normativt - og det blev, bliver ofte til udviklingsafdeling, produktstyring, processstyring, metodestyring, kvalitetsstyring, personalestyring, …. Dette har historisk set virket, men …

Men hvordan vælger man mellem 1029 muligheder. samtidig med at der er usikkerhed om begreberne? Kun en vej siger cybernetikken - selv-styring og selv-organisering. Det kunne også hedde med-indflydelse og med-bestemmelse.

AG Fråga 4: Var blir det av diskussionen av experiment som författaren hänvisar till som viktiga för att kunna tillämpa Churchmans och Pierces teorier?

LBR Svar på AG fråga 4: Diskussionen af eksperiment er lidt belyst i ’svarene’ i 1) og 2) men kører stadig i mine hænder, hjerne og hjerte.

Men først er det vigtigt at sige, at eksperimenter er vigtige - netop også for andre end Churchman’s og Peirce’ teorier. Peirce siger det i ’Justified True Belief’ (og andre steder naturligvis), at vi ikke kan forlade os på stædighed, apriori og autoritet, men kun videnskabelige eksperimenter (dvs. også æstetiske og etiske eksperimenter - politiske, essentielle, eksistentielle, teologiske …). Churchman udtrykker det gennem ’The Systems Approach and Its Enemies’ fra 1979, hvor han siger, at eksperimenter i videnskabens tjeneste (sandheden, ’logos’) altid vil have æstetik, etik, politik og religion som fjender - ’venlige fjender’, vel at mærke - som åbninger for dialog.

Dermed kommer diskussion om eksperiment til at handle om villigheden til at skabe dialog på tværs af verdensanskuelser - ikke bare for hin enkelte forsker, menneske, men i ’samfundets’ åbenhed overfor andre veje end de sikre velstand, velfærd, værd og visdom.

Er selv midt i en strid om psykiatri i Danmark, hvor tvang er alt for udbredt med basis i en bio-somatisk forståelse af menneskets psyke. Medicinering, bæltefiksering, elektrochock, tvangstilbageholdelser, … er eksperimenter, men tages for ’lægelig’ sandhed, den rette behandling. Hvorfor ikke andre ’eksperimenter’ med menneskets - min, din, vor - krop, psyke, sind, sjæl som for eksempel Laplands-modellen og åben dialog og den engelske ’Power. Threat, Meaning Framework’. Fordi den lægefaglige logos er låst fast.

    KG Hammarlund

    Kommentarer och frågor till Leif Bloch Rasmussen

Leif,

din text väcker många tankar – mer än så, den får mig att känna att jag inte fullt ut förmår följa alla tankegångar. Det är länge sedan jag själv läste filosofi och då kom jag inte längre än till den mest ytliga bekantskap med Charles S Peirce. Charles W Churchman har tills nu varit ett helt obekant namn.

Bland det jag kommit att fundera över när jag läst din text är förhållandet mellan logik och etik, särskilt då motsättningen – ’fiendskapen’ – mellan logikens prioritering av sanning över etikens godhet.

Är motsättningen så självklar? Jag är alltså inte filosof, men för mig handlar logik mer om konsistens än om sanning – och konsistens är fullt möjlig att förena med etik – en del skulle hävda att det också är ett rimligt krav att ställa på en etisk teori. Jag vet inte om min tolkning är hållbar, men jag ser en parallell till Max Webers begrepp Zweckrationalität och Wertrationalität där den förstnämnda rationaliteten prioriterar om inte sanning så ’nytta’ och effektivitet över etiska överväganden. Zygmunt Baumans klassiska arbete Modernity and the Holocaust ger en god beskrivning av hur målrationaliteten kommit att triumfera inom vetenskapen medan

...sociology promoted, as its own criteria of propriety, the same principles of rational action it visualized as constitutive of its object. It also promoted, as binding rules of own discourse, the inadmissibility of ethical problematics in any other form but that of a communally-sustained ideology and thus heterogenous to sociological (scientific, rational) discourse. Phrases like `the sanctity of human life' or `moral duty' sound as alien in a sociology seminar as they do in the smoke-free, sanitized rooms of a bureaucratic office (Bauman 1991s 29).

Att ge utrymme åt etiska överväganden i en vetenskaplig diskurs uppfattas (med rätta) som att föra in en normativ aspekt – och ’normativ’ får, i en miljö lik den Bauman beskriver, närmast karaktären av ett skällsord, synonymt med ’vetenskapligt underhaltig’. I den mån resultatet av vetenskaplig forskning tillämpas i någon form av mänsklig aktivitet finns det dock skäl att reflektera över de etiska implikationerna. För den vars forskning är direkt knuten till produkter för en marknad – inkluderande sådant som nya medicinska behandlingar och, förstås, design av informationssystem – är detta särskilt påtagligt. Men också inom humaniora (där forskare sällan ser sina resultat som ’produkter’) kan etiska implikationer vara både långt- och djupgående – förutsatt att forskarens text hittar läsare.

Historiker Sam Wineburg har illustrerat texters betydelse i en anekdot från sin egen tid som förstaårsstudent på en kurs i religionshistoria:

“What is the text doing,” he asked about Genesis 1, as a hundred students or so collectively quaked in their seats. One after another, baffled freshmen summarized the text, only to have Neusner strike his fist on the podium: ”Doing, not saying. What is the text doing?” (Wineburg 2001 s 8).

Texter, också tillsynes värderingsfria och värdeneutrala vetenskapliga framställningar inom historia, litteraturvetenskap eller etnologi, gör alltid någonting. De utmanar eller bekräftar våra uppfattningar och tolkningar av liksom våra föreställningar om det förflutna, nutiden och framtiden.

Historikern och historiedidaktikern Andreas Körber har lyft fram vad han kallar orienteringskompetens som en central del av historisk kunskap, en kompetens där historieskrivningens etiska dimension blir tydlig. Centrala delkompetenser, skriver Körber, är

förmågan att (om-)forma och revidera sin uppfattning om det förflutna och den nuvarande världen, det vill säga ens bild av andra människor och/eller andra tider;

förmågan att (om-)forma ens självbild i förhållande till denna omvärld och det förflutna, det vill säga att revidera sin historiska identitet

förmågan att (om-)forma egna uppfattningar om vad som kan göras, uppnås, hoppas på i nuet och framtiden - mot bakgrund av de insikter och den kunskap som härrör från analys av material om det förflutna (Körber 2011 s 150).

En förutsättning för utvecklandet av sådana kompetenser är förstås en insikt om att texter, i detta fall framställningar om det förflutna, är bärare av etiska dimensioner. Det låter sig i sin tur inte göras om vi inte släpper in de ’portförbjudna’ (Bauman) etiska frågeställningar i seminarierum och laboratorier. Kanske kan vi då återerövra något av den vishet vi förlorat i kunskap?

Vänligen KG

Referenser:

Bauman, Zygmunt: Modernity and the holocaust. Ithaka, NY: Cornell University Press 1991.

Körber, Andreas: ’German History Didactics: From Historical Consciousness to Historical Competencies – and beyond?’ i Bjerg, Helle, Lenz, Claudia & Thorstensen, Erik (red), Historicizing the uses of the past: Scandinavian perspectives on history culture, historical consciousness and didactics of history related to World War II. Bielefeld: Transcript 2011, s 145-164.

    Svar och kommentarer från Leif Bloch Rasmussen (LBR) till KG Hammarlund (KGH)

KGH Kommentar 1: din text väcker många tankar – mer än så, den får mig att känna att jag inte fullt ut förmår följa alla tankegångar. Det är länge sedan jag själv läste filosofi och då kom jag inte längre än till den mest ytliga bekantskap med Charles S Peirce. Charles W Churchman har tills nu varit ett helt obekant namn.

Bland det jag kommit att fundera över när jag läst din text är förhållandet mellan logik och etik, särskilt då motsättningen – ’fiendskapen’ – mellan logikens prioritering av sanning över etikens godhet.

LBR Svar på KGH Kommentar 1: Mit udgangspunkt for den dialog, der er nødvendig om logos og sandhed, kommer måske af min egen usikkerhed om hvad Peirce mener med de tre normativer videnskaber: æstetik, etik, logik - og hvad Churchman mener med, at de ’selvsamme’ er hinandens fjender - og hertil så yderligere fjender som politik og religion. Ja, hvad er en fjende, at være fjende?

Tror at det for hænger sammen med, at jeg, som dem (uden sammenligning i øvrigt ), som ingeniør blev ’opdraget’ og ’oplært’ til at tro på logik - og sidenhen mærke, at logikken virkede i praksis - og i teorien.

Men, tror jeg, så begyndte vi at spørge om denne logik - rationalitet, konsistens, entydighed, …  eller hvad der kan hæftes på logik - nu også var sandheden - ja, lig med Sandhed?

Peirce og Churchman søgte videre efter personlige oplevelser. Peirce i forbindelse med skilsmissen fra sin kone i det - ’bonerte’ New England, så han ikke kunne få job (derfor hans mellemnavn ’Sanders’, der betyder St .James, fordi William James støttede ham økonomisk. Churchman fordi han som ’logikker’ under og efter Anden Verdenskrig som kvalitets-ekspert opdagede, at der var mere mellem himmel og jord - ja, netop, end logik og videnskab. Han forskede i Operations Research og Optimale Beslutningsteori… (se litt. liste), hvor logik var helt og aldeles afgørende - ja, enerådende.

Så: er logik lig med sandhed - er sandhed logik/logisk? Når så Peirce kalder de tre - æstetik, etik, logik - for normative videnskaber, og dertil siger, at æstetik er fundamentet, da vil jeg mene, at logik og videnskab måske skal sidestillles - og netop ses som værende i dialog med æstetik og etik; hvor æstetik og etik ikke er videnskaber, men stadig normative - og det samme bliver logik =≈ videnskab så også.

I min verden har jeg foreløbig taget de tre til at være æstetik, etik, videnskab - og logik som en tværgående egenskab - udsprunget af videnskab (som proces: kundskabelse). Og dermed

spørgsmålet om logikken - eks. konsistens - eksisterer/bør eksistere i æstetik og etik

indeholder æstetik og etik en ’essens’ og ’eksistentialitet’ a la logik/konsistens i videnskab? ’Noget’ der kan bidrage til videnskab udover logikken?

Mit bud er, at æstetikken bidrager med ’den heroiske stemning’ og at etikken bidrager med ’empati og omsorg’ for hinanden - Hin Anden, for naturen. Og det - normativt - bør så videnskaben også inkludere.

Derfor: hvorfor forlader vi filosofien, samtidig med at vi jo godt inderst inde ved at det betyder næstekærlighed til visdom, lidt dristig i min tolkning af både Peirce og Churchman sprog: kundskabelse blandt og for hinanden, kooperativt.

Politik og Religion - hvad skete? Retfærd og Tro? Er de blevet til magt gennem ’den usynlige hånd’? Ikke omsorg og empati. Som jo lå Darwin og Smith på sinde midt i analysen af virkeligheden.

KGH Kommentar 2: Är motsättningen så självklar? Jag är alltså inte filosof, men för mig handlar logik mer om konsistens än om sanning – och konsistens är fullt möjlig att förena med etik – en del skulle hävda att det också är ett rimligt krav att ställa på en etisk teori. Jag vet inte om min tolkning är hållbar, men jag ser en parallell till Max Webers begrepp Zweckrationalität och Wertrationalität där den förstnämnda rationaliteten prioriterar om inte sanning så ’nytta’ och effektivitet över etiska överväganden. Zygmunt Baumans klassiska arbete Modernity and the Holocaust ger en god beskrivning av hur målrationaliteten kommit att triumfera inom vetenskapen medan

...sociology promoted, as its own criteria of propriety, the same principles of rational action it visualized as constitutive of its object. It also promoted, as binding rules of own discourse, the inadmissibility of ethical problematics in any other form but that of a communally-sustained ideology and thus heterogenous to sociological (scientific, rational) discourse. Phrases like `the sanctity of human life' or `moral duty' sound as alien in a sociology seminar as they do in the smoke-free, sanitized rooms of a bureaucratic office (Bauman 1991s 29).

Att ge utrymme åt etiska överväganden i en vetenskaplig diskurs uppfattas (med rätta) som att föra in en normativ aspekt – och ’normativ’ får, i en miljö lik den Bauman beskriver, närmast karaktären av ett skällsord, synonymt med ’vetenskapligt underhaltig’. I den mån resultatet av vetenskaplig forskning tillämpas i någon form av mänsklig aktivitet finns det dock skäl att reflektera över de etiska implikationerna. För den vars forskning är direkt knuten till produkter för en marknad – inkluderande sådant som nya medicinska behandlingar och, förstås, design av informationssystem – är detta särskilt påtagligt. Men också inom humaniora (där forskare sällan ser sina resultat som ’produkter’) kan de etiska implikationer vara både långt- och djupgående – förutsatt att forskarens text hittar läsare.

LBR Svar på KGH kommentar 2: Tror Max Webers begreber om mål- og værdi-rationalitet alene handler om rationalitet og logik, herunder netop nytte og effektivitet, og ikke indeholder etiske overvejelser. Men mon ikke han alligevel har gjort sig sådanne?

Omvendt mener jeg også, at Zygmunt Baumans arbejder giver en god beskrivelse af hvordan mål-rationaliteten er kommet til at dominere i moderniteten, og dermed gjort vold på både videnskab, æstetik og etik.

KGH Kommentar 3: Historiker Sam Wineburg har illustrerat texters betydelse i en anekdot från sin egen tid som förstaårsstudent på en kurs i religionshistoria:

“What is the text doing,” he asked about Genesis 1, as a hundred students or so collectively quaked in their seats. One after another, baffled freshmen summarized the text, only to have Neusner strike his fist on the podium: ”Doing, not saying. What is the text doing?” (Wineburg 2001 s 8).

Texter, också tillsynes värderingsfria och värdeneutrala vetenskapliga framställningar inom historia, litteraturvetenskap eller etnologi, gör alltid någonting. De utmanar eller bekräftar våra uppfattningar och tolkningar av liksom våra föreställningar om det förflutna, nutiden och framtiden.

LBR Svar på KGH kommentar 3

Jeg er helt enig i anekdoten fra Sam Wineburg. Det er netop her Peirce’ pragmatiske maxime fortæller, at det ikke er godt nok med stædighed, apriori og autoritet, (se hans ’Justified True Belief), men der skal videnskabelige eksperimenter til - altså netop handlinger, jvf. også hans pragmatiske maxime. Jeg kalder dem så Sanse(n)deHandleTanker efter inspiration fra nogle studerende fra 2017-2019, der med tristhed fortalte mig, at de medens de studerede skulle tænke, medens de, da de kom i job, skulle handle - ikke tænke for meget.

KGH Kommentar 4: Historikern och historiedidaktikern Andreas Körber har lyft fram vad han kallar orienteringskompetens som en central del av historisk kunskap, en kompetens där historieskrivningens etiska dimension blir tydlig. Centrala delkompetenser, skriver Körber, är

förmågan  att (om-)forma och revidera sin uppfattning om det förflutna och den nuvarande världen, det vill säga ens bild av andra människor och/eller andra tider;

förmågan att (om-)forma ens självbild i förhållande till denna omvärld och det förflutna, det vill säga att revidera sin historiska identitet

förmågan att (om-)forma  egna uppfattningar om vad som kan göras, uppnås, hoppas på i nuet och framtiden - mot bakgrund av de insikter och den kunskap som härrör från analys av material om det förflutna (Körber 2011 s 150).

En förutsättning för utvecklandet av sådana kompetenser är förstås en insikt om att texter, i detta fall framställningar om det förflutna, är bärare av etiska dimensioner. Det låter sig i sin tur inte göras om vi inte släpper in de ’portförbjudna’ (Bauman) etiska frågeställningar i seminarierum och laboratorier. Kanske kan vi då återerövra något av den vishet vi förlorat i kunskap?

LBR Svar på KGH kommentar 4: Andreas Körbers citat er jeg også enig i, Vi skal formå at om-formere og revidere vore opfattelser om fortid, nutid, fremtid.

Jeg bruger ofte i mine forsøg på at håndtere fortiden sammen med nutiden og fremtiden David Boje, der skriver om ’storytelling’ og skelner mellem: narrativer (fortiden),  levende fortællinger (nutiden) og ante-narrativer (frrmtiden, idet ’ante’ både betyder fremtid og gæt (’bet’ - bud på fremtiden).

Vi griber til redningskranse i historien og i det levede/levende liv - i formningen af fremtiden, viljen til ideal-stræben, men glemmer netop som Andreas Körber skriver: konstruktiv dialog med fortiden og os selv indlejret i denne, men måske også dialogen med fremtidige generationer jf. UN’s bæredygtigheds definition i Brundtland-rapporten: ’Vor Fælles Fremtid’.

Så vi bør hele tiden være i fallibilismen (eller selvfølgelig med positismen Falcifiseringen), tvivlen - sanserne, handlinger, tankerne - tøvende: tør vi have tro, håb og kærlighed? Men forskellen på fallibilismen og falsificeringen er netop ’normativ handling’ som eksperimenet - ikke logisk check af konsistens og sammenhæng mellem teori og data. Vi ser måske slet ikke understrømmen.

Mine referenser

Boje, David: Narrative Methods for Organizational and Communication Research, Sage, 2001.

Boje, David: Storytelling Organizations, Sage, 2008.

Boje, David: Shaping the Future of Storytelling in Organizations: An Antenarrative Handbook, Routledge, 2011

Arnoff, E. Leonard; Churchman, Charles West & Ackoff, Russell:  Introduction to Operations Research Hardcover – January 1, 1957

Churchman, Charles West & Philbrun Ratoosh (eds): Measurement: Definitions and Theories, John Wiley and Sons, 1959

Churchman, Charles West: Prediction and Optimal Decision - the problem of modern decision making: value vs. fact, Prentice-Hall, 1961Churchman, Charles West: Operations Research as a Profession, Management Science, vol. 17, no. 2, 1970

Peirce, C.S. (1877), "The Fixation of Belief", Popular Science Monthly 12 (1877), 1–15.

    Ulf Persson

    Kommentarer och frågor till Leif Bloch Rasmussen

Vad Rasmussen presenterar tycks vara en vetenskapens meta-metodik. Uppenbarligen har han läst Peirce, om han förstått honom är en annan sak. Jag finner framställningen ytterst förvirrande, vad går den ut på? bortsett från att referera Pierce med nyare inslag. Det hela tycks avslutas med en tabell men vad visar och upplyser denna om? Olika metoder att bedriva vetenskap (Popper klassas med några andra som empirisk positivist, han skulle vända sig i sin grav)? Men många av dessa ansatser har inte så mycket gemensamt med varandra att de kan jämföras på ett fruktbart sätt, ta t.ex. Popper och Adorno. Och Sartre, vad har han med vetenskap att göra eller feministen? Rasmussen är väl ute efter ett vidare begrepp nämligen kunskapskapandet där begreppet kunskap skiljer sig vida från en grupp till den andra, men enligt honom kan man få ett övergripande sätt att beskriva dem alla genom kombinatorisk klassifikation, något som i högsta grad roade Peirce. Man skall läsa mästarna och inte dess adapter är en gammal sanning som predikas till matematiker, och St.Augustinus blev inte klok på Aristoteles som han presenterades förrän han läste honom själv. Så jag läste kapitlet om symboler i en samlingsvolym av Peirce som jag läst för många år sedan. Ja vad är egentligen ikoner, index och symboler, och hur kombineras de i tecken? Det är ingenting man smälter på en eftermiddag. Rasmussen skriver att med tre (trikometrier) får man tio fall av tecken, med sex får man tjugoåtta och med tio sextio sex, varav jag sluter att av n får man (n+1)(n+2)/2, det är en synnerligen konkret fråga och kanske klargöra den underliggande kombinatoriken.  Peirce har som syfte att klassificiera alla tecken, har Rasmussen som syfte att klassificera alla möjliga metoder?

Frågor

Forskning, d.v.s. i den allmänna meningen av att 'kunskapa', rör sig främst om att formulera frågor och därvid uppstående problem, metoderna för att angripa dem uppstår i konfrontationen med dessa problem. Givetvis behöver man inte uppfinna hjulet på nytt varje gång man har erfarenheter från tidigare problemlösningar och inom andra områden, men varje disciplin utmärkes av de problem som definierar den och de därvid vidhängande metoderna. Det är högst oklart vad författaren forskar om, system, styrningar, allmänna ord som inte inger någon upplysning. Kan det vara så att han försöker att beskriva en allmän vetenskaplig eller kunskapande metod, som han indelar i åtta (?) huvudtyper. Man kan då förvänta sig att han ger an anvisning inom vilka discipliner dessa är relevanta, Marxism har mycket litet att tillföra kärnfysiken, vidare om två olika filosofiska system har relevans till ett och samma disciplin hur skiljer de sig åt? För och nackdelar? Kommer de till olika resultat (kunskap?).

Ett huvudmoment i författarens text är att redogöra för Peirce pragmatiska filosofi. Det hade varit värdefullt att se denna tillämpad på vissa forskningsproblem, specifikt författarens egna.

William James som på många olika sätt försökte stödja Peirce akademiskt tog stort intryck av hans 'pragmatiska' angreppsätt och myntade begreppet 'pragmatism', Peirce tog dock avstånd från James tolkning och särskilde sig genom att tala om sin 'pragmatisism'.

En enkel filosofisk grundfråga är att om och två fenomen A och B har samma effekt C d.v.s ett fenomen har två olika orsaker hur kan vi då avgöra om A eller B har inträffat? I forensisk forsksning, d.v.s. geologi, paleonteologi, historia, brottsutredningar (forensisk=rättsmedicin) utgår man från det förflutnas spår i det nuvarande för att rekonstruera det förgångna. Med vilken precision är detta möjligt? Finns det företeelser som inte lämnar några spår? Företeelser som faktiskt har inträffat men inte kan påvisas rent teoretiskt inte bara praktiskt.

'Peirce selv 'loeste' problemet ved att krave ideal-straeben ('progress'). Han nevner tre idealer: sandhet (logik), skoenhed, godhed (videnskab, aestetik, etik)'.

Vilket var problemet? Och på vilket sätt löste han det? Det hela är lagt på en så abstrakt nivå att det blir för vagt för att vara meningsfullt. Vad menas med progress? Att kunskapen vidgas? Men detta var knappast något nytt. Och redan Platon talade om det sanna, det sköna och det goda.

Vad har Adam Smith 'den usynlige hånd' och Darwins 'den staerkestes, bedst tilpaassedes' att göra med det hela. Mera precision. Förresten 'kampen om överlevnaden' som må finnas implicit i Dawins skrifter är det Herbert Spencer som lyfte fram och vulgariserade, och således bör tankegångar som 'Social Darwinism' inte belastas Darwin.

Vad menas med resonans i detta sammanhang. Bristen på konkretion är enerverande.

Churchmans systemtankegång.

Ja vad är ett system? Bristen på exempel får allt att hänga i luften. Att definiera system sker tydligen implicit genom att ge exempel på nio nödvändiga villkor.

1. Det är oklart vad som menas med detta. Kan man ge ett 'exempel' på ett system som inte är teleologisk. Inom modern naturvetenskap förkastas som bekant Aristoteles teleologiska förklaringar som att allt jordiskt dras mot dess mittpunkt eller att naturen avskyr tomrum, men har de ersatts av andra teleologiska förklaringar?

2. Har naturvetenskapen ett prestationsmål? Eller flera? I så fall vad är dessa? Att utöka kunskapen?

3. Har naturvetenskapen en klient? Har systemet att söka (statliga) anslag för forskning en klient? Men om denna är staten något specifikt intresse i den forskning den vill uppmuntra, och generellt hur kan i ett sådant fall klienten påverka prestationsmålet? Detta får mening om klienten eftersträvar vissa specifika 'varor' men detta har inte relevans för naturvetenskapen, däremot för den tillämpade inom ingenjörsverksamheten. Vi skulle vilja ha ett material med de och de egenskaperna. Då börjar vi närma oss försäljning av varor och produktutveckling.

4. Är inte detta innehållet i 1. och 2.

5. Är inte detta också innefatta i 1. och 2.

De återstående punkterna preciserar något av intentionen bakom begreppet System. Ett system är en form av verksamhet som innefattar en klient, en designer, och en beslutsfattare; man antar att klienten är skild från de två övriga, men designerna och beslutsfattaren kan vara en och samma person, liksom klienterna och designerna kan bestå av många personer, hur det är med beslutsfattaren lämnar jag åt sidan.

Det är långt ifrån klart vad som menas med att designern konceptualiserar systemets natur, om designern är en del av systemet leder detta till logisk förvirring. Systemet har uppenbarligen en kärnverksamhet som kanske borde kallas med ett annat namn, det är denna kärnverksamhet som intresserar klienten och engagerar designern.

9. Denna är mycket oklart. Detta att det finns en inbyggd garanti att kärnverksamheten tillåter att designers intentioner alltid är realiserbara. Detta är ett mycket starkt påstående, såvida inte dessa kärnverksamheter är mycket specifika och begränsade.

Frågan om dessa nödvändiga villkor är tillräckliga betyder att Churchman hade en mycket bestämd uppfattning om vad han hade i åtanke, men läsaren svävar i (lycklig?) okunnighet om denna.

Potensialitet kan man förstå liksom aktualitet (klienten ställer en fråga och designern ger ett förslag till svar, något som föreligger). Däremot kan jag inte förstå vad som menas med Vane och Lov. Rör det sig om a priori-begränsningar om vad som kan utgöra ett svar (och en fråga)?

Likaså kan jag förstå vad som menas med klient, designer och beslutningstager, men när det gäller Tegn (Symbol?) skulle jag vilja veta vad det har specifikt med Peirce att göra talar han specifikt om Prestationsmål etc eller utgör dessa begrepp som faller under Peirces uppfattning om symboler?

Prestationsmål och Implementering kan jag förstå, men vad menas med komponenter? När det gäller Vaerdi, Garant och Miljö kan jag till nöds förstå detta. Har det att göra med att Miljö utgör själva spelplanen med regler etc och Beslutningstagern är någon slags domare som dömer med ledning av dessa. Vad går spelet ut på? Existerar det bara för klienten och hans önskemål?

När det gäller själva kombinatoriken skall vi välja ett av tre olika alternativ för varje plats interpretant, Tegn samt objekt, vi får då 27 olika fall, varav endast 10 listas, vad är det för fel med de andra 17?

Men den viktigaste frågan är vad betyder en sådan kombination? Terminologi som 'fronesis', 'poiesis' är knappast klargörande, även om man kan grekisk. Vad menas förresten med 'heroiske stemning' eller 'horisontellt framsteg' versus 'vertikalt framsteg'? Ja ordet 'praxis' känner man till men vad har det att göra med Designer-komponenter-miljö?

Abduktiv slutledning spelar en stor roll hos Peirce och ställs mot induktion och deduktion, men vad innebär det egentligen? Av vad jag förstår utgör induktion en generalisering av givna exempel (man observerar), medan deduktion är en rent formell logisk härledning av givna premisser. Abduktion är en slags kombination av bägge. Det induktiva resonemanget ger inte upphov till en generalisering utan hypoteser (ofta utan direkt koppling till de fenomen man betraktar) och hypoteserna tjänar som premisser för en deduktiv slutledning som kan empiriskt jämföras med de faktiska förhållandena. Detta beskriver mycket väl vad Popper beskriver som den vetenskapliga processen. (Peirce introducerar även begreppet Retroduction vilket verkar mycket närliggande till Abduction). Men mer konkret på vilket sätt kommer den abduktiva in i bilden och på vilket sätt interagerade klienterna med systemet endast på ett induktivt och deduktivt sätt?

Jag förstår inte de tre ytterligare nödvändiga villkoren som Churchman tillför, som betecknas som metafysiska teman.

En systemfilosof(i) som söker att finna den sannaste vägen till kunskap. Hur kan man tala om den 'sannaste vägen'? Det spelar ingen roll hur man finner kunskapen, det viktiga är om den är sann.

'Der er fjender af kundskabelse' förstår jag inte alls vad som menas med detta. Det talas om ensidigheten i logikens ideal etc, men vi talar om ett villkor (en betingelse) inte ett värde-påstående.

Det tredje villkoret pekar mot slags ideal som går utöver den individuella sfären, med andra ord en minimal slags objektivitet.

De sex metafysiska teman som formuleras utöver Churchmans tre (6+3=8?)är obegripliga utan en förklaring. Hur kan man tala om 'metafysik' som ett av många metafysiska teman? (Det påminner om en klassificering av djur som man återfinner i en av Borges ironiska texter. Djur i bur, kejsarens djur, djur med ögon, djur som gömmer sig om natten....)

Vem är förresten 'Hun' som plötsligt dyker upp efter presentationen av de otte (nie?) metafysiske teman? Churchman är en 'han' förstår jag. Hon lär ha skrivit en bok om 'den skönne tänkning' men vad innebär detta? Estetiskt tänkande? Och vad är skönhedserfaring som metod rent praktiskt?

Nu kommer förklaringarna till de metafysiska teman.

Legelystne Muserier

Jag kan förstå att leken kan vara fundamental för en djupare förståelse. Men kan vi få en djupare analys av varför? Allt vad vi får är att leken ör en kombination av en rationell och mytologisk evolutionär tillgång till verklighetens ström som tillåter en att iakttagare den vid sidan om, att segla i den, och att slutligen vara strömmen! Det är poetiskt men vad är innehållet?

AEstetikens kald

Nu börjar det bli lite klarare. Peirce negligerade estetiken när han utvecklade logiken. Den framstående matematikern Hermann Weyl hävdade att om han var tvungen att välja mellan den sanna och det sköna skulle han (om med en viss tvekan?) välja det sköna. Ja Peirce ansåg att estetiken var mer fundamental än logiken (samma sak sade han om talen). Detta är i sanning metafysiskt men vad har det för (mulig) praktisk betydelse för menneskelig adfaerd? Att man får en djupare förståelse för vad som är meningen med olika saker? Nåja det är ingenting man kan invända emot men det är hopplöst att bedöma värdet av det när man inte har någon klar uppfattning om det sammanhang det hela skall ses i, detta gäller samtliga teman.

Normativa videnskaber

Så dessa är Platons klassiska - sanningen, skönheten och moralen. Skall man tolka detta som att inte bara sanningen är objektiv utan även skönheten och moralen? Det finns ett klart samband mellan logiken och moralen i och med att ett ologiskt tänkande upplevs som omoraliskt. Peirce gör en åtskillnad mellan matematisk logik, en del av matematiken, och den logik som mer eller mindre explicit ingår i det mänskliga tänkandet, som varandes en del av moralen.

De spontana livsyttringar som Lögstrup talar om är mycket snarlika samvetet. Logiken kan inte härledas ur logiken, det vore ett cirkelresonemang, utan har snarare karaktären av en djup mänsklig insikt (man kommer osökt in på den matematiska platonismen).

Faellesskab for kundskabelse

Enligt Popper är vetenskapen ett socialt baserat projekt, en enda individ kan inte skapa och utveckla vetandet på egen hand, ty denne kan inte spela schack mot sig själv, vetenskap bygger på skoningslös kritik som man är oförmögen att på egen hand rikta mot sig själv. Ett problem med Peirce pragmatism är huruvida vetenskapen d.v.s. kunskapen, har en objektiv grund utanför det mänskliga samhället att ytterst kunskap bygger på ett slags konsensus. Idéer som låg mycket nära William James, nämligen det att kunskap är det som tjänar oss. Bertrand Russell kritiserade James hårt i sin potboiler för just denna attityd.

Fallibilisme

Kan man tvivla på allt? Även tvivlet själv. Så långt ville som bekant inte Descartes gå och ur denna tillvarons fasta punkt ämnade han liksom Arkimedes rubba världen.

Det gränslösa tvivlet är ofruktbart. För att tvivla måste det finnas en anledning. Popper påpekade att man normalt inte tvivlar på att man har alla sina fingrar i behåll och oupphörligen tar upp händerna ur fickorna för att kontrollera; men man kan tänka sig att det funnes omständigheter som skulle göra detta befogat (som om en väns liv hänger på det hela).

Enligt Popper kan vi aldrig 'vetenskapligt' bevisa vetenskapliga sanningar. Med sådana menas inte rena existensantaganden utan universella satser, de kan bara motbevisas. Men även här kan man ställa sig en smula skeptisk, ty hur tolkar man en observation, man antar vissa mer fundamentala universella lagar. Så allting är i princip provisorisk, men man skall inte förväxla detta med post-modernismen, den senare förnekar sanningen medan Popper talar om denna som ett ideal som vi kan hoppas närma oss asymptotiskt. Denna övertygelse är likt en religiös sådan i grunden metafysisk.

Metafysik og Synekisme

Metafysik behandlar visserligen de 'stora' frågorna, men detta synsätt är något missvisande. Metafysiken är det som ligger bortom det logiska och systematiska tänkandet och vars evidens är inte förnuftsbaserat även om det kan vara mycket förnuftigt. Problemet är att ta denna förnuftighet alltför bokstavlig och bygga upp stora metafysiska visioner, som Hegel. Judarnas Gud fick inte nämnas vid namn, detta kan ses som vidskepelse, vilket det till viss del är, men är ett uttryck för att man inte kan manipulera med Guds namn som i en vardaglig situation. Att det bara finns en Gud är på samma sätt ett uttryck för att det bara finns en Sanning. Man kan inte logiskt visa att logiken är sann, det metafysiska välver sig över den jordiska tillvaron som himmelskupan som endast kan uppfattas med ett sinne, nämligen synen. Detta påminner en hel del om Peirce uppfattning att vi både lever i den immanenta världen och den transcendenta, men vad han menar med att dessa båda liv är sammanlänkade av evolutionär kärlighet är mycket obskyr. Metafysiken likt metaforen skall aldrig tas för bokstavligt då blir det bara löjligt, men var går gränsen? Platon trodde sig finna den genom sitt ironiska sinnelag som har lett till en massa misstolkningar.

Begreppet tidsånden är ett kontroversiellt begrepp. Historikern R.G.Collingwood förkastar det, medan många konsthistoriker tar det på fullaste allvar (för att inte tala om Hegel).

Texten innehåller en hel del tänkvärda saker och reflektioner om och över Peirce, men det saknar ett sammanhang och ett genomgående tema som gör det svårt att bedöma det överhuvudtaget. Författaren är en IT specialist men det är långt ifrån klart vad hans problemställningar har med Peirce att göra. Den genomgående defekten är bristen på konkretion. För att förstå och uppskatta en abstraktion måste man vara med på resan från början, abstraktionen målet som sådant är inte speciellt intressant däremot färden, d.v.s. abstraktionsprocessen som en läsare själv måste genomföra med strategiska inslag från författaren.

    Svar och kommentarer från Leif Bloch Rasmussen (LBR) till Ulf Persson (UP)

I første afsnit skriver Ulf Persson bl.a. med reference til min læsning af Peirce, at man skal gå til kilden selv:

”Så jag läste kapitlet om symboler i en samlingsvolym av Peirce som jag läst för många år sedan. Ja vad är egentligen ikoner, index och symboler, och hur kombineras de i tecken? Det är ingenting man smälter på en eftermiddag.”

Jeg må indrømme, at jeg er i tvivl om jeg skal responder på en sådan kommentar, navnlig fordi den tolkning Persson giver af Peirce tegn-teori (semeiotik) og pragmaticisme slet ikke stemmer med min forståelse. Alene her i citatet: ikon, index, symbol? Det er ikke dem, der skal kombineres! Det er også objekt, representamen (tegn-objekt-relation), interpretant) sammen med de fænomenologiske tilgange til tegn (potentialitet, aktualitet, vane lovmæssighed. Hertil kommer så, at Peirce udvider tegnkategorierne med yderligere 7 tegn, hvorved de 18 og 66 tegn-klasser opstår. Det skal jeg undlade her, om end et rummer store metodiske muligheder..

Den favoritmetode, jeg forsøger at skrive om er pragmatismen, med vægt på Peirce’ pragmaticisme, netop som protest mod William James ’pirateri’ . Herunder har min favoritmetode været Churchman’s system-tankegang. I begge tilfælde betyder dette to essentielle grundlag for ’mine valg af foretrukne metode(r)’:

at der er flere kvalitativt forskellige metoder baseret på kvalitativt forskellige verdensanskuelser og filosofier, jf. forsøget med de otte verdensanskuelser/filosofier i tabellen i bilaget til artiklen. Heri indgår så valget af den metode/de metoder, der skal tilpassen konteksten, hvori de skal bruges, jf. Peirce’ ’pragmatiske maximer’.

at de forskellige metoder, verdensanskuelser, filosofier bør ses i lyset af metafysik, hvori de normative videnskaber æstetik, etik, logik spiller sammen, også med politik og religion

Persson synes slet ikke at se dette, idet han jo for det første ikke mener jeg har forstået Peirce, og for det andet bruger Churchman mere eller mindre tilfældigt, uovervejet ’lykkeligt uvidende om videnskabens sande metode’.

Tre eksempler:

Persson ser slet ikke, at Peirce taler om tegn-kategorier (objekt, representamen (tegn-objekt-relation), interpretant), de fænomenologiske tilgange til tegn (potentialitet, aktualitet, vane lovmæssighed) - og de deraf udledte tegn-klasser. Det er Peirce’ kvalifikationsregel, som Peirce selv brugte og jeg bruger til at udlede de 10 tegn-klasser (ja, ud af de 27 mulige ifølge matematikken , netop fordi Peirce ikke tager dem alle med i sin kombinatorik). Så de 17 der mangler ifølge Persson er der ikke hos Peirce! Jeg bruger samme kvalifikationsregel også for Churchman’s system-tankegang.

Peirce arbejde videre med yderligere 3 og 7 tegn-kategorier, hvorfor der opstår 28 og 66 tegn-klasser, dersom vi, som Peirce, bruger 6 henholdsvis 10 tegn-kategorier. Matematisk vil dette svare til netop 10, 28 og 66 tegn-klasser.

Persson siger, at abduktion er ’en slags kombination af induktion og deduktion’. Bestemt nej! Abduktion er de første 6 af de 10 tegn-klasser, medens induktion er 3 tegn-klasser og induktion 1 tegn-klasse. Omkring disse indgår (danser ) så de tre normative videnskaber og metafysikken. Retroduktion tror jeg Peirce arbejdede med, fordi han også ville søge en bevægelse den modsatte vej - altså fra deduktion og induktion til abduktion; måske også et forsøg på et historisk lys. Og dermed måske, måske inddragen af de 17 tegn-klasser Persson efterlyse.

De normative videnskaber - æstetik, etik, logik - bringer Peirce i spil sammen med metafysikken. Jeg har forsøgt at studere æstetik og etik med fokus på de to danske forskere: Dorthe Jørgensen (’hende’, der bliver til den pludselige ’hun’ hos Persson) og Knud Ejler Løgstrup, fordi jeg finder, at de netop kan udgøre et samspil her i Norden om leiδur, at søge sammen med - alene og med hinanden - efter favorit-metoder. At turde eller ville stå i spidsen alene med logikken som bannerfører bør vi afholde os fra - navnlig når vi vili dialog med ’fjenderne’ æstetik og etik - religion og politik.

Det er her vore vande skilles, tror jeg. For Persson er induktion og deduktion (undskyld jeg tager dette ord i munden) det essentielle i videnskab - og dermed positivisme, neo-positivisme, undskyld igen: Popper. Og dermed forsvinder Marx, Adorno, Sartre og feministen (nej, jeg skrev feminologi, ganske svarende til Peirce’ dialog med Lady Welby, der jo mente at Peirce’ ’semeiotics’ var ’father sense’ sprog, medens hendes egen ’significs’ var ’mother-sense’ sprog. De var i søgende dialog.

Med hensyn til system-tankegangen har jeg brugt Churchman’s udlægning og viderebearbejdning heraf. Herunder hans forståelse af ’styring’ (ministration, ad-ministration, ’management’, ’leadership’,’control’, ’-archy’, governance’, leiδur, ledelse, kybernetik, etc. Videnskab (logik) herom er skam mulig, f.eks. betyder det gamle norrøne leiδur netop, jf. ovenfor ’… at søge sammen med - og at turde stå i spidsen, når nødvendigt’ - det er ikke ligegyldigt hvilke ord vi bruger, når vi vil styre, lede efter vore og hinandens favoritmetoder, ja, sågar bestemme over dem.

Perssons tolkning af Churchman kan jeg overhovedet ikke genkende, så derfor er det meget vanskeligt at gå ind i en dialog herom. Churchman’s ’Inquiring Systems’ - kundskabende systemer . Tør godt sige, at jeg her har læst original-teksterne  Men Persson anser åbenbart Churchman’s studier af Leibniz, Locke, Kant, Hegel, Singer og a- og anti-teleologien som ligegyldige. Jeg tillader mig at tilføje Frankfurter-skolen og Marxismen sammen med Feminologien - og så begyndte de otte verdensanskuelser/filosofier i min tabel at tage form - ikke ved hjælp af kombinatorik. De er stadig undervejs.

    Claes Uggla

    Kommentarer och frågor till Leif Bloch Rasmussen

Författaren inleder sitt bidrag om informatik och pragmatism med att säga att det är en reflektion om metoder han använt och som kan komma att användas för aktionsforskning inom områdena informatik, design av informationssystem och innovation/entreprenörskap. Bidraget tycks bestå av två huvuddelar: en inledande del om hans tidiga forskningsbana där Charles West Churchmans filosofiska idéer inledningsvis tycks ha dominerat, i kombination med en beskrivning som närmast kan karakteriseras som något slags filosofisk sökande. Detta utmynnar så småningom i ett fokus riktat mot Charles Sanders Peirces tankar om pragmatism som dominerar resten av bidraget.

Jag har svårt att se bidraget som en metodbeskrivning då det enligt min mening snarare utgör en diskussion kring filosofiska perspektiv som visserligen ger en viss avgränsning men som inte alls bestämmer innehållet inom något forskningsområde, illustrerat av t.ex. en bilaga med en tabell som inkluderar en försvarlig andel av de senaste 150 årens mest betydande vetenskapsfilosofer. Låt mig här parafrasera Karl Popper: Om man säger allt så säger man inget (som är till nytta för någon).

Författaren nämner i inledningen några ämnesområden. För att visa hur texten konkret metodologiskt kan användas så vore det, i alla fall för mig, en stor hjälp om författaren kunde ge något specifikt exempel inom ett avgränsat ämnesområde. Gärna tillämpande Charles Sanders Peirces pragmatiska maxim.

    Svar och kommentarer från Leif Bloch Rasmussen (LBR) till Claes Uggla (CU)

Vil gerne lige slå fast, at jeg fortsat arbejder med Charles West Churchman, idet dennes system-tankegang er funderet i pragmatismen, dog primært William James’ pragmatisme via Churchman’s mentor Edgar Arthur Singer. At jeg også fokuserer på Charles Sanders Peirce i artiklen skyldes, at han efter min mening kan bidraget til den system-tankegang Churchman udviklede og virkede med - og dermed også bidraget il en fortsat praktisk filosofisk søgen.

Churchman’s 12 nødvendige betingelser for at designe kunskabende systemer, f.eks. i temaer som informatik og innovation & entrepreneurskab, er :

Klient - hvem bør tjenes og hvem bør deltage?

Teleologi - konkrete formål og efterstræbelsesværdige idealer

Måling af virket - direkte og indirekte evaluering i forhold til mål og idealer

Beslutningstager - hvem bestemmer om enighed og uenighed, og hvordan afgøres tvister?

Komponenter og resourcer - midlerne at virke med gennem konkrete handlinger

Miljø - de omgivelser, som ikke kan ændres

Designer - hvordan og af hvem skabes kundskabelsen?

Implementering af kundskaben - gennem gensidig dialog mellem deltagerne

Garant - hvem og hvad garanterer at formål og idealer kan nås?

Systemfilosoffen - hvilke rammeværk, teorier, modeller, metoder, værktøjer, teknikker er til rådighed for kundskabelse?

Fjenderne af system-tankegangen - æstetik, etik, politik, religion

Når alt er sagt og gjort, når alle erfaringer og refleksioner er samlet - gjorde kundskabelsen da en forskel i praksis?

Det er det disse 12 nødvendige betingelser, der er den metode, jeg forsøger at fortælle om og virke med.

Men inden jeg giver et eksempel på anvendelsen, skal jeg kort beskrive Churchman’s kobling mellem de 12 betingelser og filosofi (og dermed også videnskabsteori). Han ser system-design for kundskabende systemer, som:  

“Implementing improvement in social systems by means of best available method of inquiry (gaining knowledge)”

Han skrev så, at de fire centrale begreber: implementering, forbedring, sociale systemer, bedste metode for kundskabelse måtte funderes i filosofi, hver for sig - og sammen, dvs. i pragmatik, ontologi, etik, epistemologi:

Implementering og pragmatik hører til designerens virke sammen med garanten;

forbedring og etik hører til beslutningstagerens virke sammen med konmponenter/resourcer og miljø;

det sociale system og ontologi hører til klientens virke sammen med formål og måling af virket

bedste metode for kundskabelse og epistemologi hører til systemfilosoffens virke sammen med fjenderne og signifikansen

Igen skal det understreges, at alle principielt kan deltage i alt, men i denne - min - udgave af system-tankegangen er denne opdeling starten på søgeprocessen for kundskabelse, ja, i ethvert tema, enhver metode.

Eksempel

Claes Uggla efterlyser et eksempel. Det kommer her. Det er nu- og frem-tidigt og stammer fra et forslag til forlængelse af EU-projektet BLING  om Blockchain i den offentlige sektor. Forlængelsen vil omfatte konkrete eksperimenter i et EU-OKS-Brobygger (OKS: Øresund, Kattegat, Skagerak regionen) med start i efteråret 2022. I BLING er jeg med i Skåne län’s projekt. Dette OKS Brobygger projekt er i forlængelse heraf, og vi vil søge at bruge Churchman’s system-tankegang til design af Blockchain for lokal offentlig ledelse .

Metoden er da at skabe dialog og praksis gennem følgende spørgsmål til medarbejdere og ledere i de deltagende institutioner:

Klient:

Som du/I ser det, hvem bør så tjenes ved brug af Blockchain i offentlig ledelse?

Teleologi:

Hvordan ser du/I på Blockchain i relation til din/Jeres institutions overordnede formål og idealer for lokal og regional udvikling?

Præstationsmål:

Hvordan skal effekten af brug af Blockchain for offentlig ledelse måles i dit/Jeres lokalområde - og regionalt?

Beslutningstager:

Hvem skal træffe beslutning om at designe og bruge Blockchain for offentlig ledelse lokalt og regional?

Komponenter:

Findes det rette mix af resourcer og aktiviteter til at skabe og udvikle læring om Blockchain i offentlig ledelse?

Miljø:

Er der kræfter udefra, der bestemmer brugen af Blockchain i offentlig ledelse i din/Jeres lokal-område - og regionalt?

Designer:

Hvem skal stå for innovation og design af Blockchain for offentlig ledese i din/Jeres institution, regionalt og nationalt?

Implementering:

Hvordan kan vor - og andres - viden om innovation og design af Blockchain for offentlig ledelse overføres til praksis?

Garant:

Hvem eller hvad garanterer, at klient, beslutningstager og designer har den rette viden for innovation og design af Blockchain i offentlig ledelse?

Hvad er din/Jeres rolle i en sådan garanti?

System filosof:

Hvad er det fundamentale i filosofien bag Blockchain i den offentlige sektor?

Fjenderne:

Hvordan indgår æstetik, etik, politik, religion i arbejdet med Blockchain i offentlig ledelse?

Signifikans:

Kan Blockchain i offentlig ledelse bidrage til signifikant bæredygtighed udvikling, for dig, for Jer, for Jeres institution, for lokalområdet, regionalt, nationalt, globalt?

Peirce’ maxime

Claes Uggla spørger om brugen af Peirce’ pragmatiske maxime i samspil med Churchman’s filosofi og system-design. Mit svar er, at maximet handler om signifikansen - dvs. vurdering af om begreberne i system-tankegangen og filosofien heri bidrager til signifikant bæredygtighed i praksis.

3.5.8 Peter Währborg

A. Kommentarer och frågor till Leif Bloch Rasmussen

Bäste Leif,

Du ger inledningsvis en charmant redogörelse för ett område jag är mycket begränsat förtrogen med och som så vitt jag förstår till stor del berör lingvistikens område, även om såväl Peirces och Churchmans tankegångar kan vara tillämpliga inom t.ex. den medicinska vetenskapen. Vilken praktisk tillämpning ser du skulle kunna vara möjlig att applicera och tillämpbar inom denna vetenskap?

Vidare reflekterar jag över de normativa fenomenen vetenskap (logik), estetik och etik. Du beskriver att t.ex. etiken är en viktig del av metoden. Kan därmed inte etiska riktlinjer i forskningen till och med hämma dess utveckling. Inom de medicinska vetenskaperna där etiska riktlinjer är obligatoriska och i princip måste efterföljas. Hur ser du på denna interaktion rent pragmatiskt?

Jag uppskattar din propå om betydelsen av ett transdisciplinärt tänkande och förhållningssätt. Jag har själv hävdat denna uppfattning många gånger och mer eller mindre alltid fått kraftfulla oppositionella argument från kollegor inom de medicinska disciplinerna. Där hävdar man snarare att multidisciplinära insatser är av största vikt då ingen kan besitta tillräcklig kunskap för att göra transdisciplinära analyser. Hur ser du på detta? Tvär- och transdisciplinära strategier inom sjukvård är helt olika förhållningssätt.

Du skriver vidare om metafysik, synekism, kosmologi och och i viss mån tychism. Ryms dessa inom ett rimligt vetenskapsperspektiv? Utan att kommentera vare sig Heisenberg, Bohr eller Einstein så är det min uppfattning att dessa fenomen saknar alla de krav man idag rimligen kan ställa på vetenskaplighet. I min värld finns alltid risken eller chansen att något oförutsett inträffar. Huruvida detta beror på bristande kunskap om fenomenets komplexitet eller ett ”nyskapande” torde väl rymmas inom flera vetenskapsfilosofier. Jag förstår att du tycker annorlunda, men på vilka grunder, förutom den ödmjuka inställning du pläderar för?

B. Svar och kommentarer från Leif Bloch Rasmussen (LBR) till Peter Währborg (PW)

PW Fråga 1: Du ger inledningsvis en charmant redogörelse för ett område jag är mycket begränsat förtrogen med och som så vitt jag förstår till stor del berör lingvistikens område, även om såväl Peirces och Churchmans tankegångar kan vara tillämpliga inom t.ex. den medicinska vetenskapen. Vilken praktisk tillämpning ser du skulle kunna vara möjlig att applicera och tillämpbar inom denna vetenskap?

LBR kommentar till PW fråga 1: I og med at pragmatismen og system-tankegangen er systemiske kan de bruges i den medicinske videnskab: jeg har ikke selv udforsket en sådan anvendelse. Men alene det med Churchman at spørge om klient, beslutningstager, designer, garant, systemfilosof og ’fjenderne’ giver anledning til overvejelser. I det danske sundhedsvæsen er der en voldsom digitalisering i gang med elektroniske patientjournaler og Sundhedsplaformen, herunder sidstnævnte med basis i et amerikansk koncept for sikkerhed mod retsforfølgelser, samtidig med at sundhedsloven i Danmark taler om patientinddragelse og kongrues mellem partnerne i sundhedsvæsenet. Bl.a. hedder den ny sundhedsplatform ’Min Sundhedsplatform’, men man har som patient kun adgang til at læse, ikke skrive. Som desingeren er IT-specialisterne, medens garanten er lægerne; klienten er patienten naturligvis og beslutningstagerne politikerne. Men taler de sammen, er de i gensidig dialog? Og hvad med andre fag-discipliner som garanter? (I parantes, så arbejdes der på Min Retssag og MiT ID, igen im Danmark totalt designet af it-eksperter uden dialog med andet end bevillingsgiverne, måske endda ikke disse, altså politikerne).

Med hensyn til det transdisciplinære og tvær-disciplinære som både Peirce g Churchman argumenterer for, så vil jeg mene, at deres tilgang kunne hjælpe med dialogen på tværs - og i dialog om transdisciplinaritet.

(Vedlægger to abstracts, der siger lidt om hvad Peirce kunne betyde, fundet helt uvidenskabeligt via google ved søgeord ’charles anders peirce - medical care’; fra første side).

PW Fråga 2: Vidare reflekterar jag över de normativa fenomenen vetenskap (logik), estetik och etik. Du beskriver att t.ex. etiken är en viktig del av metoden. Kan därmed inte etiska riktlinjer i forskningen till och med hämma dess utveckling. Inom de medicinska vetenskaperna där etiska riktlinjer är obligatoriska och i princip måste efterföljas. Hur ser du på denna interaktion rent pragmatiskt?

LBR Kommentar till PW fråga 2: Jo, det samme med æstetik (og politik, religion, jvf. Churchman).

Er de venner eller fjender - og hvad vil dette sige. En dansk forsker i feminologi - Nynne Kock - skrev engang i sine Kvindestudier 1 - 9 tilbage i 70’erne og 80’erne, at vi har en tendens til at sige enten-eller og/eller både-og; men at vi måske skulle sige, at de metoder vi bruger er ’eller-og-enten-bådre’. Vi er alltid søgende. Budskabet kan da være, at det at kaste et blik på videnskaben gennem æstetiske, etiske, politiske, religiøse briller åbner verden for muligheder.  Den æstetiske verden kan siges at være subjektiv, mangetydig og fabulerende, medens den videnskabelige verden kan siges at være objektiv, entydig og faktuel. Kan de tale sammen? Det har været diskuteret i Danmark helæt tilbage fra H.C. Ørsteds tid. Og igennem mange år har kunstneren Mette Høst arbejdet sammen med forskergrupper på Niels Bohr Instituttet, idet hun gennem sit visuelle sprog har anskueliggjort det uanskuelige, specielt med ’de sære’ sorte huller og ’den sære’ kvantemekanik. En anden ’artist-in-residence’ - som det hedder i ind- og udland - er billedkunstneren Mikkel,Laris, der arbejder på Center for Kunst og Videnskab ved Syddansk Universitetmed i et håb om at de kan supplere og styrke hianden.

Jeg tror ikke æstetik og etik er en hæmning for videnskaben, men som Dorthe Jørgensen skriver, æstetik som udtryk for den skønne tænkning og som Løgstrup ser etik som fordring. Videnskaben har jo også sine fordringer til verden omkring sig - og gennem historien har vi måske set dem som fjender, fordi de stillede krav der var anderledes end videnskabens ’rene’ logik.

PW Fråga 3: Jag uppskattar din propå om betydelsen av ett transdisciplinärt tänkande och förhållningssätt. Jag har själv hävdat denna uppfattning många gånger och mer eller mindre alltid fått kraftfulla oppositionella argument från kollegor inom de medicinska disciplinerna. Där hävdar man snarare att multidisciplinära insatser är av största vikt då ingen kan besitta tillräcklig kunskap för att göra transdisciplinära analyser. Hur ser du på detta? Tvär- och transdisciplinära strategier inom sjukvård är helt olika förhållningssätt.

LBR Kommentar till PW fråga 3: Det tvær- og trans-disciplinære er jo en drøm om og for mig en vished om, at der kommer nye disciplinger. Også tvær- og trans-discipliner. Men vi må nødvendigvis sanse, handle og tænke med dem vi er nået til i dag - inklusive dem vi måske har glemt i mellemtiden - og skal genoplive. Det er ideal-sansning,- handling, -tænkning.

Edgar Arthur Singer siger det sådan i  ’In Search of a Way of Life’, Columbia Univsersity Press, 1948 P. 77 med reference til et digt i Alfred Tennyson’s Wages, 1868:

”She desires no isles of the blest, no quiet seats of the just,

To rest in golden dgrovem or to bask in summer sky;

Giver her the wages of goin on, and not to die.

…

Men hvilke omkostninger og hvilke afsavn er der forbundet med den arbejdsomme stræben efter idealer? Byrden skal ikke undervurderes? At menneskeheden i hele sin levetid skal vokse i magt, er det nødvendigt af ethvert  dødeligt menneske skal bruge hver eneste dag i en ubegrænset anstrengelse for at avancere menneskeheden ad tre dimensioner i fremskridt: videnskab, etik/moral og kunst/æstetik. Disse dimensioner er gensidigt uafhængige i den forstand at endelig fremskridt kan skabes i hver af dem, skønt der ikke sker fremskridt i de andre; de er gensidigt afhængige på den måde, at på intet tidspunkt i historien vil betingelserne for det menneskelige liv give ham eller hende eller fællesskaber mulighed for at skabe uendeligt fremskridt i kun én af disse dimensioner og overlade det til andre at skabe forøget styrke og forbedring af en menneskehed, der avancerer i de andre. Ingen kan undgå at se den tunge pris, som et individ, den enkelte, der bekender sig til denne religion, vil skulle betale for den velsignelse, som en sådan religion kan love ham/hende. Hun/han vil skulle forsage mange gamle glæder og begive sig ud i et nyt virke. Men til gengæld vil hans/hendes dage ikke blive overskygget af en sig nærmende død; og de vil blive oplyst af en sansning af ny magt – en evigt-voksende overflod af de gode og uskyldige ting, der er åbne for det religiøse menneske.” (Min oversættelse af Singer’s tekst.)

PW Fråga 4: Du skriver vidare om metafysik, kosmologi och och i viss mån tychism. Ryms dessa inom ett rimligt vetenskapsperspektiv? Utan att kommentera vare sig Heisenberg, Bohr eller Einstein så är det min uppfattning att dessa fenomen saknar alla de krav man idag rimligen kan ställa på vetenskaplighet. I min värld finns alltid risken eller chansen att något oförutsett inträffar. Huruvida detta beror på bristande kunskap om fenomenets komplexitet eller ett ”nyskapande” torde väl rymmas inom flera vetenskapsfilosofier. Jag förstår att du tycker annorlunda, men på vilka grunder, förutom den ödmjuka inställning du pläderar för?

LBR Kommentar till PW fråga 4: Peirce talte om ananchism, tychism og agape, hvor ananchism er tilfældigheden (chance), tychism er årsag-virkning og agape er evolutionær kærlighed; de kan samles i  synekisme (tvær- og trans-disciplinaritet, i min tolkning), men med agaoe som den evolutionære, ideale vision om sammenhørighed og velvilje i naturen. Ellers turde vi jo næppe være her, jvf. Kierkegaards ’Om Begrebet Angest’ og ’Kjerlighedens Gerninger’ .

Jeg vender lidt rundt på rækkefølgen:

Bohr gik med en kastanje i lommen, fordi den virkede mod rheumatisme, men vidste godt det ikke passede; men sagde så smilende: ’jeg er blevet fortalt, at den virker, selvom man ikke tror på det’.

Einstein sagde til sin ven, den tyske ekspressioniostiske arkitekt Erich Mendelsohn: ..,. forsøgene på at bruge relativitetsteoriens fire-dimensionale rumtid kunstenerisk eller arkitektonisk var en ’fortænkt omgang lort uden det mindste fornuftige grundlag”.

Heisenberg sagde:

 “Not only is the Universe stranger than we think, it is stranger than we can think.”

 “What we observe is not nature itself, but nature exposed to our method of questioning.”

 “There are things that are so serious that you can only joke about them.”

“I remember discussions with Bohr which went through many hours till very late at night and ended almost in despair; and when at the end of the discussion I went alone for a walk in the neighbouring park I repeated to myself again and again the question: Can nature possibly be so absurd as it seemed to us in these atomic experiments?”

Men Einstein sagde også:

”Although I am a typical loner in daily life, my consciousness of belonging to the invisible community of those who strive for truth, beauty, and justice has preserved me from feeling isolated.”

Til slut en påmindelse om cybernetikken lov om nødvebdig varietet: ’Only varity can kill variety’, i en formulering af Ron Ashby for en grundsætning i ’styring’ - og dermed det jeg med gammel nordisk ser som ’leδur’, grundlaget for det engelske ’leader: at søge sammen med - og at turde stå i spidsen når nødvendigt’. Det gælder også videnskaben; den må aldrig bliver isoleret - og da slet ikke fra mennesket i naturen - alene i en ’appreciated world’ af egne myter og modeller.

 

    Om att beskriva verkligheten

Per Flensburg

    Introduktion

Mitt ämne är informatik och inom detta har jag sysslat med systemutveckling. En central aktivitet är att beskriva en verksamhet, vad den producerar, vilka regler som styr den och i vilket sammanhang den finns. I denna beskrivning är tre huvudintressenter inblandade:

    Företagets ledning, som vill att ett IT-system ska byggas och användas av verksamheten.

    Systemutvecklare som designar och konstruerar systemet

    Anställda som ska använda IT-systemet i sin verksamhet

Dessa tre grupper av intressenter har olika uppfattningar om målet med verksamheten. Min forskning handlade om hur olikheterna mellan dessa tre grupper påverkar det färdiga resultatet, IT-systemet.

Ett IT-system ska i detta sammanhang underlätta det administrativa arbetet i verksamheten, som kan vara antingen kommersiell eller offentlig. I början av min forskning fokuserade jag i huvudsak på kommersiella verksamheter. Det jag tog fasta på var att alla tre grupperna hade ganska olika uppfattningar om verksamheten och den del av verkligheten som skulle beskrivas i IT-systemet.

Grundbulten i min forskning sammanfattade jag i en devis som jag brukade sätta inom glas och ram (fig 1). Jag motiverade detta med berättelsen om att samerna inte hade något ord för ”snö”. Istället hade man 300 ord för olika sorters snö. Här är några:

Habllek - Lätt, luftig dammsnö

Njáhtso – Blöt snö

Ridne - Snö i träden

Siebla - Genomblöt snö på våren

Sä ásj - Gammal, grov, lös snö, rinner som grovsalt

Tsievve - Hård snö som renarna inte kan gräva igenom

Tjarvva – Skare

Åppås - Orörd, mjuk snö

Det fanns även några andra exempel på samma sak. Men ganska snart kom jag in på yrkesspråk och där kom Wittgenstein in (Wittgenstein, 1953). Som f.d. inbiten matematiker var jag väldigt fascinerad av Wittgensteins övergång från Tractatus (Wittgenstein, 1961) till Philosophical investigations (Wittgenstein, 1953). Det strikta, logiska resonemanget i Tractatus var fascinerande, speciellt kap 7: ”Vovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen”. I samband med att jag läste kurser i vetenskapsteori i min doktorandutbildning kom jag in på den logiska empirismen och insåg att det inte var möjligt att avge sanna utsagor som var oberoende av teori. Min uppenbara slutsats blev att verkligheten är subjektiv. Och då uppkom problemet hur det överhuvudtaget var möjligt att göra sig förstådd för andra människor, att kommunicera.

En ledtråd var mina kartläggningar av verksamheter. Jag gjorde en del sådana i mitt avhandlingsarbete och när jag fått beskrivningen klar uppkom alltid frågan. ”Hur i h-e kan den här firman över huvud taget fungera?” Det fanns stora luckor, inkonsistenser och konstigheter i alla beskrivningarna, men det märkliga var att firman i regel fungerade väldigt bra. Wittgensteins språkspel och Polyanis tysta kunskap (Polyani M, 1968) förklarade detta till viss del. Processen där denna tysta kunskap beskrevs fanns hos Berger & Luckmann (Berger, Luckmann and Olsson, 1979). Kuhns paradigmbegrepp kunde också delvis förklara detta (Kuhn, 1962) men på senare år har jag upptäckt källan till dessa idéer, en polsk serolog, Ludwik Fleck, som på 30-talet skrev en bok om tankestilar (Fleck, 1935).

När man konstruerar en databas måste man definiera alla begrepp som ingår i den. Om nu de elementära satserna som Wittgenstein pratar om i Tractatus hade funnits hade det varit lätt. Men ett antal engelska filosofer har visat att sådana satser är omöjliga (Ayer, 1935; Ryle, 1949). Dessutom har Gödel visat att man kan inte bevisa ett axiomsystems motsägelsefrihet (Nagel, Newman and Hofstadter, 2001). Detta ställde till stora problem för mig; att definiera termerna i en databas var omöjligt, men ändå fungerade det. Jag konstruerade en berättelse om ett bord, som jag inledde min avhandling med (Flensburg, 1986). Den återges här.

Antag, att en forskare ska förklara för en av Nya Guineas mörkhyade urinnevånare vad ett "bord" är för något. Kanske går dialogen ungefär så här:

– Ett bord är en fyrkantig skiva med fyra ben på.

Vår mörkhyade gentleman, som är mycket klipsk, pekar på en stol och säger:

– Jag förstår. Det där är ett bord.

– Nej, det är inget bord, det är en stol. Bord har inget ryggstöd.

Nu pekar urinnevånaren på en byrå och säger:

– Jaha, men det där är ett bord för det har skiva, fyra ben och inget ryggstöd.

– Nej, det är en byrå. Bord har inga lådor under sig.

– Jag förstår. Ett bord är en fyrkantig skiva med fyra ben, utan ryggstöd och utan lådor under. Då kan det där inte vara något bord!

Säger Nya Guineanen och pekar på forskarens runda, trebenta matsalsbord.

– Jo, det är ett bord. Skivan behöver inte vara fyrkantig och antalet ben behöver inte vara precis fyra.

– Hur många ben måste det minst vara?

– Ja, det måste vara minst tre ben, för annars kan bordet inte stå. Men det finns ingen övre gräns. Det beror faktiskt på hur stort bordet är. I praktiken tror jag inte att det finns bord med mer än tio ben.

Vår vän från södra halvklotet pekar då på forskarens trädgårdsbord, som är en rund kvarnsten, stående på ett tjockt cementrör i mitten.

– Det där är alltså inget bord, för det har bara ett ben.

– Jo, det är ett bord! Jag hade fel när jag sa att tre ben var minsta antalet ben. Men mindre än ett ben kan man inte ha!

Vår öinnevånare får nu syn på sonens bord, som är ett väggfast fällbord.

– Det där kan uppenbarligen inte vara något bord, för det har inget ben alls.

– Faktiskt är det också ett bord. Tydligen behöver ett bord inte ha några ben. En skiva är tillräcklig.

Forskaren drar i detta ögonblick fram skärbrädan, som sitter ovanför kökslådorna för att skära sockerkaka till kaffet. Forskarens långväga gäst ser detta och undrar:

– Är det där också ett bord?

Nu börjar Forskaren sväva på målet och tar hastigt sin främmande vän under armen för att visa honom sängkammaren. Forskaren vet att där finns det i varje fall inga konstiga bord, som hänger på väggen eller inte har några ben. Men han hade glömt sitt eget skrivbord, som han ärvt av sin far och som var en bastant möbel med tjock skiva och lådhurts på ena sidan och skåphurts på den andra. Den mörkhyade urinnevånaren tittar på skrivbordet och småler:

– Det där är säkert inte ett bord, för det har lådor under sig!

– Hm, det där är ett bord. Det kallas skrivbord och används när man sitter och arbetar. Det skiljer sig från en byrå genom ett ledigt utrymme i mitten.

– Om jag då fattat saken rätt är ett bord en skiva, utan ryggstöd och med ett fritt utrymme under.

– Precis, jag kan inte uttrycka det bättre själv!

Forskaren drar en lättnadens suck och skyndar sig att lotsa ut sin vän från sängkammaren innan denne får syn på sängarna, som faktiskt har ett ledigt utrymme under sig. Man går in i biblioteket och där får vilden syn på Carl Malmstens runda bord med två små skivor.

– Det där är inget bord, för det har två skivor. Och om det är ett bord, måste alla dessa här andra föremålen också vara bord!

Säger han och pekar på alla bokhyllorna. Forskaren, som hittills visat prov på stort och änglalikt tålamod, tappar nu allt detta och hans yttrande är definitivt inte lämpligt att återge i en akademisk avhandling!

Det som bekymrade mig var att alla visste vad ett bord var, det var inga som helst problem att skilja på bord, stolar, skärbrädor, kvarnstenar och andra föremål. Men det var omöjligt att formulera en definition som omfattade alla bord och uteslöt alla icke-bord. Man fick helt enkelt anta att alla som använde databasen visste vad orden i den betydde. 20 år senare kom jag in på begreppet ”ontologi” som i dessa IT-sammanhang helt enkelt betydde ett antal begrepp och relationer dem emellan som alla var överens om.

    Om att beskriva verkligheten – tolkning

Det stod tidigt klart för mig att tre intressenter, ledning, medarbetare och systemutvecklare hade helt olika uppfattning om den verklighet i vilken datasystemet skulle verka. Mina sympatier låg hos medarbetarna, som kallades för användare. Jag utvecklade en enkel modell i min avhandling för att kunna beskriva förhållandet mellan verksamhet, system och systemutvecklingsmodell som beskriva i fig 2 (Flensburg, 1986). Den ska tolkas så här: Vi har en verksamhet av något slag. En del av denna verksamhet bestäms av ett datasystem. Det innebär att medarbetaren i verksamheten är helt styrd i sitt arbete av datasystemet. Om det säger att en kund identifieras av ett tolvsiffrigt kundnummer så är det så och användaren av systemet är tvungen att ta reda på kundnumret om inte kunden kan det. Att datasystemet ska använda sig av kundnummer som identifi¬kation bestäms i systemutvecklingsprocessen. Den bestämmer nästan hela datasystemet, för det finns alltid manuella tillägg, genvägar och lathundar som användare upptäckt efterhand. Ett exempel är lappen med lösenordet som är klistrad på bokhyllan bakom kontorsstolen. Systemutvecklingsprocessen i sin tur bestäms av systemutvecklingsmodellen, dvs föreskrifter för hur processen ska genomföras.

Det var på denna nivå som den mesta forskningen i informatik  genomfördes under 80- och 90-talen. Det lades ner en helt otrolig tankemöda på att i detalj beskriva vilka aktiviteter som skulle genomföras, vilka blanketter som skulle fyllas i, vilka grafer som skulle ritas och vad det egentligen var för skillnad mellan aktivitet och process och mellan metod, modell och teknik. Ett typiskt exempel på hur en sådan modell illustreras finns i fig 3. Denna är en grov modell och den anger ett antal faser som ska genomlöpas i tur och ordning. Fastän arbetssättet är otroligt strikt och formellt så brukar modellen ritas upp med lite mjuka fyrkanter, böjda pilar, fancy typsnitt och framförallt inte i en rak följd!

Den etablerade forskningen och praktiken inom området var positivistisk, vilket innebar att det i princip fanns en optimal lösning, både på verksamhetens problem och sättet att lösa det, dvs genom att utveckla och införa ett datasystem. Denna lösning var emellertid inte lätt att finna och man nöjde sig istället med en tillräckligt bra lösning (Simon, 1957).

Med utgångspunkt i mina tankar om språket insåg jag att ledning, sys¬tem-utvecklare och användare pratade helt annorlunda om datasystemet och framför allt om det arbete det förmodades stödja eller kontrollera. Talesättet ”Varför ge en användare chansen att göra fel om en dator kan göra rätt?” var vanligt förekommande och visade vilken människosyn systemutvecklare hade. Bo Hedberg och Enid Mumford gjorde en undersökning som visade att de såg användaren som oansvarig, lat och som ständigt behövde kontrolleras (Hedberg and Mumford, 1975). Denna undersökning upprepades under 20 års tid och resultatet var nedslående detsamma. Jag insåg också i detta sammanhang att min systemutvecklingspyramid (fig 2) måste utvidgas till ett timglas (fig 4) där uppfattningen om människor, organisation och hela världen ingår. Jag brukade kalla översta nivån för Weltanschauung, eftersom jag vid den tiden hade en Hegelperiod. Sedermera har jag ändå fastnat för detta begrepp för att indikera att det rör sig om en speciell typ av världsbild, nämligen en som berör de undre lagren i timglaset. Det finns and¬ra aspekter i be¬grep¬-pet världsbild (po¬li¬tisk åsikt, religion, etik etc) som inte är rele¬van¬ta här.

Jag höll alltså inte med det etablerade forskar¬samhället och vi var några stycken som ha¬de samma åsikt: An¬vän¬darna var ju de som drabbades och de måste få mycket större inflytande på systemutvecklingen. Om detta har jag berättat annorstädes (Flensburg, 2019).

Den vetenskapliga metod jag använde mig av i mitt avhandlingsarbete var fallstudien. Jag gjorde 19 st fallstudier med intervjuer av per¬¬¬soner om deras arbete och 8 fallstudier där jag deltog i utvecklingen av datasystem enligt den aktionsmetodik som Kurt Lewin ut¬veck¬lat (Adel¬man, 1993). Det blev en massa berättelser som tillsammans bildade ett mönster som kunde göra mitt inledande påstående troligt: Att användare kan utveckla sina egna system! Vad jag också upptäckte att de utvecklade en helt annan sorts system, i regel hand¬lade det om skräd¬darsydda ad hoc rapporter från det befintliga centrala systemet. Min favoritmetod var aktionsforskning och jag ska nu lite närmare beskriva den.

    Om att beskriva verkligheten – inter¬aktion

I min kamp att försöka förstå hur vår verklighet konstrueras kom jag på ett citat från Augustinus (Augustinus, 397AD):

” Cum (ipsi) majores homines appellabant rem aliquam, et cum  secundum eam vocem corpus ad aliquid movebant, videbam, et tenebam hoc ab eis vocari rem illam, quod sonabant, cum eam vellent ostendere. --- Ita verba in variis sententis locis suis posita, et credo audita, jam voluntates, edomite in eis signe ore, per haec enutiabam.”

För dem, som i likhet med undertecknad inte förstår latin kommer här Sven Lidmans översättning (Lidman, 1937):

”När de (de äldre) själva nämnde en sak och tillika med någon åtbörd antydde föremålet ifrå¬ga, så motsvarade just denna sak och denna benämning varandra. --- Så uppsnappade jag ur olika meningar så småningom ett förråd av ord, vilkas betydelse på så sätt blivit mig klar och sedan jag tvingat och vant min tunga vid bruket av dem gav jag genom dessa ord min vilja till känna.”

Citatet beskriver hur det lilla barnet utvecklar sitt språk och genom detta får en egen vilja. Det som händer vid systemutveckling är att användaren berövas sitt språk, blir påtvingat ett nytt som vederbörande inte förstår och följaktligen inte heller kan använda för att ge sin vilja tillkänna. Så jag brukade alltid börja mina projekt med att hålla en allmän datakurs för de blivande användarna. I dessa kurser ingick alltid något som på¬minde om programmering, för att deltagarna skulle förstå hur dum datorn egentligen var. Till min förvåning gav dessa kurser genast resultat. Ett fall handlade om länsbiblioteket i Malmö som skulle upphandla bibliotekssystem. Bibliotekstjänst (BTJ) hade ett sådant system som de gärna ville sälja och vi blev bjudna dit för demonstration. Man hade väldigt goda och varma wienerbröd till kaffet. Länsbiblioteket hade emellertid fått så pass råg i ryggen att de inte föll för BTJ:s säljsnack utan tvingade dem att göra stora anpassningar och jag blev persona non grata på BTJ!

Stommen i ett datasystem är databasen, som samlar ihop och strukturerar den information som verksamheten behöver. Det finns något som kallas normalisering och innebär att man utnyttjar samband mellan informationen för att göra en så bra struktur som möjligt. Tanken är att varje uppgift ska finnas på ett och endast ett ställe. Det finns minst 6 olika normalformer, men man brukar nöja sig med den tredje. Jag utvecklade en metod att ställa frågor om verksamheten och med svaret som grund kunde en grupp användare och jag göra en databas i tredje normalformen på ungefär en timme. Skulle jag ha gjort den utan användarnas hjälp hade det tagit åtskilliga timmar och dessutom blivit fel. Nu hände det allt som oftast att användarna upptäckte ofullständigheter och själva rättade dem. De hade fått ett språk med vars hjälp de gav sin vilja tillkänna.

    Forskningsansats

Vi har hittills mest pratat om hur man genomför ett forskningsprojekt, vilka överväganden och antaganden om verkligheten som ligger bakom. Vi ska nu koncentrera oss på vad-aspekten, dvs. vilken typ av forskning sysslar vi med, vad vill vi åstadkomma med vår undersökning. Järvinen ( 2001) har utvecklat en modellen för detta (fig 9). Den är främst gjord för informatikområdet men Järvinen hävdar att den är generell och täcker alla typer av forskning. Jag är dock tveksam, det är svårt att t.ex. få in historieforskning.

    Järvinens forskningsansatser

Modellen bygger på en binär uppdelning. I första ledet delar man upp forskning i studium av verkligheten och i matematiska studier. De matematiska studierna utvecklas inte vidare utan är en slutprodukt i denna modell. Studium av verkligheten utvecklas i studium av artefakter, dvs. av människan tillverkade produkter (som även kan vara immateriella i form av tjänster) och studier där man närmare utforskar verkligheten. Dessa senare studier uppdelas ytterligare i konceptuellt/analytiska studier, som är ett förstadium till teorier, där man identifierar begrepp och deras samband inom det studerade området. Detta är också en slutprodukt i modellen. Förutom konceptuellt/analytiska studier finns det också empiriska studier, som delas upp i teoriprövande och teoriskapande studier. Jag skulle tro att majoriteten av all forskning som bedrivs är teoriprövande. Dessa två typerna är också slutprodukter. Studier av artefakter uppdelas vidare i byggande av artefakter och evaluering av artefakter. Artefakt är inom informatiken i regel ett datasystem av något slag. Den första typen av studier svarar på frågan: Är det möjligt att konstruera en artefakt enligt en viss specifikation? Den andra typen utvärderar en redan skapad artefakt. Bägge dessa typer är slutprodukter.

För varje ansats (blå fyrkanter i fig 9) ger Järvinen exempel och anvisningar. Vad han däremot inte tar upp är filosofiska överväganden om verkligheten och dess natur.

Övriga forskningsansatser

En annan typ av forskningsansats är de två paren induktion – deduktion och kvantitativ – kvalitativ forskning. Kvantitativ och kvalitativ forskning är närmare metoden, de beskriver typer av hur-studier. Man kan säga att det är en gruppering av metoder i två huvudklasser. Inom samhälls- och beteendevetenskap är enkäter dominerande inom kvantitativa studier. Jag har varit granskare i ett antal tidskrifter och konferenser och de flesta artiklar bygger på någon form av kvantitativa studier. Jag kan dock säga att jag har förkastat minst hälften av dessa studier eftersom författarna är så fokuserade på statistiken att de glömmer de grundläggande förutsättningarna: Representativt och slumpmässigt urval.

Väldigt vanligt är att man tillfrågar studenter och från deras svar drar generella slutsatser. Ännu värre blir det då de tillfrågar en viss typ av studenter, t.ex. amerikanska ekonomistudenter och från deras svar drar slutsatser som är generella. Väldigt vanligt är också att svarsfrekvensen är väldigt låg och det finns ingen vettig bortfallsanalys. Ett annat vanligt fel är att ett antal variabler mäts och sedan gör man en korrelationsanalys med alla variabler för att kunna peka på ”de intressanta”. Problemet är att man i det sista steget bortser helt från det slumpmässiga urvalet.

Slutligen är själva mätbarheten problematisk. Det finns en mängd fenomen i det studerade området som påverkar beteendet. Dessa kallas variabler och en del av dem kan enkelt mätas, andra bara med svårighet och en del kan inte alls mätas. Men de påverkar på något vis. I den kvantitativa ansatsen bortser man från de omätbara variablerna och ofta även de svårmätbara. Om man då bortser från 80% av variablerna, hur kan man då hävda att slutsatserna är pålitliga?

En annan typ av kvantitativa studier är experiment. Här kan man resonera som Järvinen (2001) rörande artefakter: Det finns experiment där syftet är att visa möjligheten att konstruera/mäta/upptäcka något fenomen, som teorin pekar på. Det finns också experiment som är utvär-derande, t.ex. tester av medicin och vaccin. Jämförelse med en kontrollgrupp, som får placebo är väsentlig. Men det har gjorts experiment som visar att sockerpiller har otroliga läkande krafter och de har även blivit för¬kastade (Beecher, 1955; Kienle, 1995). Dessutom finns det vissa etiska förhållanden man kan ifrågasätta (Dalén, 2001).

    Induktion och deduktion

Det klassiska exemplet är utsagan:

”Alla kråkor är svarta”    (1)

Frågan är hur man kan bevisa det. Induktion innebär att man observerar ett stort antal kråkor under olika förhållanden och visar att de är svarta. Då drar man slutsatsen är det förmodligen gäller nästa kråka också och så anser man satsen vara verifierad, i varje fall tills man hittar en icke-svart kråka. Då är den falsifierad.

I själva verket räcker det med att observera en enda kråka för att se att den är grå och svart. Utsagan visar i stället på filosofers bristande ornitologiska kunskaper eller möjligen deras färgblindhet. Byter vi däremot ut ordet ”kråka” mot ”korp” eller ”råka” blir utsagan mer korrekt. Ännu intressantare blir utsagan

”Alla svanar är vita”    (2)

Faktum är att det finns svarta svanar. I sydvästra och östra Australien är den ett ganska vanligt djur och den har numera genom djurparker spritt sig till övriga världen. Tänk bara på Tjajkovskijs balett Svansjön, där det förekommer en svart svan.

Vad vill jag nu säga med detta? Jo, att induktion ur vetenskaplig synpunkt inte alls är pålitlig. Jag ska gå genom några argument främst hämtade från Chalmers (Chalmers, 2013).

Om man försöker visa korrektheten genom observationer är det omöjligt eftersom man aldrig kan veta att man har hittat alla fall. Man kan däremot hävda att t.ex. solen har gått upp varje morgon i ca 4,5 miljarder år. Då är det troligt att den gör det även i morgon! Ja, men det finns absolut inget som helst logiskt skäl för att den ska göra det! Just nu kanske den exploderar av någon för oss okänd anledning och att den gjort det får jag veta efter 8 min. Efter det vet jag dock inget. Denna invändning baseras ytterst på att vi inte kan veta att verkligheten är logisk, eftersom logiken är en mänsklig konstruktion vi satt på verkligheten.

Nu kan man ju hävda att induktionsprincipen har fungerat tillfredsställande i många fall och komma med en lång rad exempel. Det finns då ingen anledning att tro att den inte skulle fungera i just detta liknande fall. Utom för att ”beviset” är ett induktionsbevis och därmed ett cirkelbevis!

Sedan pratas det ju om ett stort antal observationer och om under olika förutsättningar. Frågan uppkommer då hur stort antalet måste vara och hur olika förutsättningarna måste vara. Hur många gånger måste jag sticka in handen i elden för att inse att den blir bränd? Och är det alldeles säkert att vattnets kokpunkt inte påverkas av Jupiters position? Givetvis överdriver jag här, men Vetenskapen ska ju vara generell!

En annan intressant invändning är följande: Det universella påståendet handlar på något vis om ett oändligt antal observationer. Men de stödjande är alltid ändliga. Sannolikheten för att en utsaga ska vara sann är ju antalet stödjande observationer dividerat med antal möjliga observationer. Om nu antalet möjliga observationer är oändliga blir ju sannolikheten noll! Ju brukar visa det med följande experiment i klassrummet. Jag ber de studerande tänka på ett tal mellan noll och ett. Sedan visar jag på samma sätt som ovan att ingen kan har tänkt på 0,5 eftersom sannolikheten därför är ett ändligt tal dividerat med oändligheten. Men det är alltid någon som tänkt på 0,5 och det knäcker induktionen!

Dock har jag fel i detta påstående. Själv har jag uteslutande (stort sett i varje fall) använt mig av induktion i min forskning. Det misstaget jag gjort ovan är att hela tiden relatera till en traditionell objektiv och positiv vetenskap, strikt byggande på logisk härledning. Men det är min fulla övertygelse att om man studerar människor och mänskligt beteende kan man inte utgår från att vare sig tillvaron eller människorna i densamma är strikt logiska och rationella. Grundförutsättningen är ju faktiskt att vi inte ska veta någonting om detta. Då är induktion en god början att inleda dessa studier med. Man finner regelbundenheter i det man studerar och man gör som Augustinus, sätter namn på dem och ser vissa samband dem emellan. Detta sker i en konceptuell/analytisk undersökning (Järvinen, 2001).

Deduktion innebär att man enligt en teori tror att något fenomen i verkligheten förhåller sig på ett visst sätt. Om så är fallet kan man logiskt härleda att en del andra fenomen borde vara på ett visst vis och genom att studera verkligheten kan man visa det. Därmed är inte teorin verifierad, ty orsaken kan vara en annan än vad som stipuleras i den givna teorin. Detta är den vanligaste typen av vetenskapliga undersökningar. Ofta handlar det om att man statistiskt visar att två variabler sam- eller motverkar. Denna typ av undersökningar har jag aldrig varit speciellt intresserad av eftersom informatik var ett nytt område då jag började min forskarutbildning i slutet av 70-talet och det fanns helt enkelt inga etablerade teorier man kunde verifiera. Det område som var hetast var metoder och tekniker för hur man utvecklade så bra system så effektivt som möjligt. Där följde jag den minoritetsgrupp som ansåg att användningen var viktig och att användarna måste få mycket inflytande över systemutvecklingsprocessen. Så småningom blev detta en accepterad inställning och i den mån system utvecklas idag bygger processen på de resultat vi kom fram till i slutet av 80-talet (Flensburg, 2019).

    Min favoritmetod

Slutligen ska jag nu komma fram till vad som är min favoritmetod. Det handlar om att beskriva verkligheten. Frågan om vad verkligheten är finns som en grundläggande fråga. Heidegger har diskuterat den frågan och det enklaste svaret verkar vara att den är komplicerad. Men det finns en sorts oberoende verklighet och en sort som är konstruerad av människorna. Frågan om vad som är ”jag” och vad som är ”du” har tagits upp av Martin Buber, men den lämnar jag (Buber, 1992) till en annan artikel. Här konstaterar jag att den naiva uppfattningen att Vetenskapen kan ge absoluta och sanna svar om företeelser i vår verklighet måste modifieras. När det gäller naturvetenskapliga fenomen kan det möjligen vara teoretiskt möjligt, i varje fall om man antar att gällande teori är med verkligheten överensstämmande. Historiskt sett har dock detta aldrig varit helt korrekt. När det gäller andra vetenskaper, såsom samhällsvetenskap, humaniora, ekonomi, sociologi etc. är det betydligt besvärligare. Dessa vetenskaper involverar människor, som i grunden är oförutsägbara och därmed introducerar ett slumpmässigt inslag. Slum¬pen kan dock beskri¬vas av statistiken, men den förutsätter ett omfattande och slumpmässigt urval. Detta går sällan att åstadkomma.

De flesta vetenskapliga undersökningar utgår från en teori, som beskriver ett antal variabler som antas sam- eller motverka på något vis. Genom statiska mätningar vill man då helst verifiera denna teori. Detta är tveksamt, dels för att man bortsett från många variabler, speciellt de som är svåra att mäta, dels för att de statistiska undersökningarna ofta är undermåliga. Här kommer man också in på grundläggande problem att filosofiskt förklara orsak-verkan och induktion.

Det sätt som jag föredrar är istället fallstudier, djupgående empiriska undersökningar som resulterar i en specifik berättelse om hur just denna verksamhet betedde sig, varför den gjorde så och vad som blev resultatet. Resultatet av ett större antal fallstudier visar på regelbundenheter som man kan sätta etikett på, konceptuell/analytisk ansats enligt Järvinen (2001). Dessa etiketter sätter jag samman till ett typfall, en berättelse där alla känner igen något, men ingen känner igen helheten. Detta leder till nya dialoger, nya undersökningar och nya och förfinade begrepp. Detta fungerar för konceptuellt/analytiska ansatser som är ett förstadium till teoriskapande. Med detta synsätt är Vetenskapens uppgift att förse oss med en begreppsapparat som gör det möjligt för oss vanliga människor, att upptäcka nya aspekter, nya fenomen i vår verklighet och därigenom göra vår tillvaro något bättre och lättare att leva med.

Grunden i vår beskrivning av verkligheten är språket. Jag vill minnas att Joachim Israel hävdade att allt kunde beskrivas med språket (Israel, 1982). När det gäller utveckling av IT-system är det speciellt yrkesspråket som är väsentligt. En stor del av detta är tyst och visar sig genom arbetarnas skicklighet, deras förmåga att i olika situationer fatta korrekta beslut. Denna aspekt av språket kommer man bäst åt genom att delta i arbetet, att som Enid Mumford gjorde i kolgruvorna i England på 50-talet: Jobba med arbetarna (Scott, 1963)! Men det är sällan man som forskare får tillfälle till detta. Det näst bästa är att vara med och se vad som händer under en begränsad tid och sedan i samtal med de anställda tolka och förklara vad som händer. När det gäller förändringsarbete blir det ofta konflikter och motsättningar mellan olika partner. Forskaren kan försöka beskriva detta så sakligt som möjligt, vilket är betydligt svårare än man tror. De inblandade parterna tolkar ofta beskrivningen på helt olika vis. Bättre är då faktiskt att göra som Kurt Lewin (Adelman, 1993) och ta aktiv ställning för en av parterna, i regel då den svagare. I mitt fall blev det de blivande användarna av systemet. När vi presenterade våra resultat för ledning och andra grupper blev det inte sällan en aha-upplevelse för dem: De hade inte sett saken på det viset! Med ett rimligt stort antal sådana studier kan man konstruera ett eller möjligen flera idealfall och utifrån detta och stödjande teorier förstå vad som hänt, varför det har hänt och hur man kan göra det bättre. Teorierna hämtas främst från organisationsteori och sociologi. Men större delen av IT-forskarna vid den tid jag tänker på 70-90 talet, var intresserade av formella beskrivningar, programkonstruktion och databasmodellering, så det var inte alls konstigt att det blev stora motsättningar mellan oss användningsinriktade och de mer formalistiska (Flensburg, 2019). Men under 2000-talet har dessa motsättningar tonats ner eller rent av försvunnit eftersom systemutveckling i princip inte längre förekommer. Alla företag har ett IT-system i drift, i regel ett standardsystem och man har vant sig vid det. Forskarna har i samband med internet och sociala media hittat andra intressantare forskningsområden.

    Referenser

Adelman, C. (1993) ‘Kurt Lewin and the origins of action research’, Educational action research, 1(1), pp. 7–24.

Augustinus, A. (397AD) CONFESSIONUM LIBRI TREDECIM. Hippo. Available at: http://www.documenta-catholica.eu/d_0354-0430-%20Augustinus%20-%20Confessionum%20Libri%20Tredecim%20-%20LT.pdf (Accessed: 9 January 2019).

Ayer, A. J. (1935) ‘The criterion of truth’, Analysis, 3(1/2), pp. 28–32.

Beecher, HK. (1955) ‘The powerful placebo.’, JAMA, (159:), pp. 1602–6.

Berger, P. L., Luckmann, T. and Olsson, S. (1979) Kunskapssociologi : hur individen uppfattar och formar sin sociala verklighet. Stockholm: Wahlström & Widstrand (Alma-serien, 101).

Buber, M. (1992) Jeg og du. H. Reitzel.

Chalmers, A. F. (2013) What is this thing called science? Hackett Publishing.

Dalén, P. (2001) ‘Rutinmässig användning av placebo ifrågasätts’, Läkartidningen, 78(1–2), p. 3.

Fleck, L. (1935) Enstehung und Entwicklung einer wissenschaftlichen Tatsache: Einführung in die Lehre vom Denkstil und Denkkollektiv. B. Schwabe.

Flensburg, P. (1986) Personlig databehandling – introduktion, konsekvenser, möjligheter (PhD thesis). Lund: Studentlitteratur (Lund Studies in Information and Computrer Sciences, no 5).

Flensburg, P. (2019) Den stora tankestriden inom informatik en idéhistoriskanalys. Strömstad: Strömstad akademi (Acta Academia Strömstadiensis, 47). Available at: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:hv:diva-14674 (Accessed: 1 February 2021).

Hedberg, B. and Mumford, E. (1975) ‘The design of computer systems: Man’s vision of man as an integral part of the system design process’, Human choice and computers, 31, p. 59.

Israel, J. (1982) Om konsten att blåsa upp en ballong inifrån. Korpen.

Järvinen, P. (2001) On research methods. Ny. Tampere: Opinpajan kirja.

Kienle, GS. (1995) Der sogenannte Placeboeffekt. Stuttgart: Schattauer.

Kuhn, T. S. (1962) The structure of scientific revolutions. Chicago and London: The University of Chicago Press.

Lidman, S. (1937) Augustinus Bekännelser om sin omvändelse. Stockholm: Albert Binniers.

Nagel, E., Newman, J. R. and Hofstadter, D. R. (2001) Gödel’s Proof. NYU Press.

Polyani M (1968) Tacit Knowledge. New York: Basic Books.

Ryle, G. (1949) The concept of Mind. Oxford.

Scott, W. H. B. A. F. of the U. of L. (1963) Coal and Conflict. A study of industrial relations at collieries. [By W. H. Scott, Enid Mumford, I. C. McGivering, J. M. Kirkby.]. pp. 214. Liverpool University Press: Liverpool ([Social Research Series.]).

Simon, H. A. (1957) ‘Models of man; social and rational.’

Wittgenstein, L. (1953) Philosophical investigations. Oxford,: B. Blackwell.

Wittgenstein, L. (1961) Tractatus Logico-Pholosophicus. Routledge & Keagan Paul.

    Kommentarer och frågor från övriga deltagare i antologin med svar från Per Flensburg

    Elisabeth Ahlsén

    Kommentarer och frågor till Per Flensburg

EA: Per Flensburg kapitel om metoder i informatik är mycket personligt och pedagogiskt upplagt. Här kommer några frågor till författaren.

Per Flensburg kapitel om metoder i informatik är mycket personligt och pedagogiskt upplagt. Här kommer några frågor till författaren.

Du framhåller att de tre grupperna ledning, systemutvecklare och medarbetare har helt olika uppfattningar om verksamhetens mål.

Ge gärna exempel på hur uppfattningarna var helt olika – de borde ha något gemensamt i fråga om verksamhetens mål, kan man tycka, även om det kan finnas skillnader och det skiljer sig hur de vill att systemen ska fungera och varför.

2. Varför ledde positivism till att man trodde på en optimal lösning – förklara och utveckla gärna detta (eller modifiera om det inte är ett nödvändigt samband). Det borde väl vara olika lösningar, givet olika omständigheter, även om man är positivist?

3. Avsnitt: 4.2 och följande. Induktion – deduktion, Kvantitativ – kvalitativ, Representativt och slumpmässigt urval

Här kan jag till stor del hålla med om dina kritiska synpunkter på oseriösa forskningsupplägg inom t ex statistikanvändning i samhällsvetenskap. Men kritiken är målad med ganska bred pensel – det finns betydande metodutveckling inom mätbarhet och observation och många fenomen som är mätbara med instrument som används inom samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen och det finns också en hel del studieobjekt som är mätbara, t ex med olika instrument. Belys gärna också vad som är mer allmänna synpunkter och vad som faktiskt går att göra bra med kvantitativa metoder. Även statistiska metoder för olika typer av upplägg finns som kan passa olika typer av studier.

4. På vilket sätt berörs informatik mer specifikt av dessa problem.

5. I hur hög grad är kvantitativ-kvalitativ verkligen ömsesidigt uteslutande kategorier – är det inte snarare två perspektiv som båda bör finnas med i utförande och tolkning av forskningsstudier.

6. Är människor i grunden oförutsägbara? Vad bygger det påståendet på?

7. Förklara gärna lite mer vad som är typiska metoder i informatik och vad som är inflytanden från andra områden.

8. Slutsatserna är bra och klart presenterade. Kanske kan man ytterligare något framhålla vad som är slutsatserna för informatik i allmänhet och för dig som forskare i synnerhet.

    Svar och kommentarer från Per Flensburg (PF) till Elisabeth Ahlsén (EA)

EA Fråga 1: Du framhåller att de tre grupperna ledning, systemutvecklare och medarbetare har helt olika uppfattningar om verksamhetens mål.

Ge gärna exempel på hur uppfattningarna var helt olika – de borde ha något gemensamt i fråga om verksamhetens mål, kan man tycka, även om det kan finnas skillnader och det skiljer sig hur de vill att systemen ska fungera och varför.

PF Svar på EA fråga 1: Intressant fråga och än mer intressant att jag inte fått den tidigare under mina 45 år som aktiv forskare. Jag tar ett exempel från Arvika gjuteri, numera nerlagt. Det var från början en del av Volvo gjorde gjutjärnsdelar till Volvo-bilar: Motorblock, vevaxlar, hjulnav etc. Det var långa serier, fåtal produkter och man gjorde en planering på lång sikt. Men sedan sålde Volvo det tillsammans med en massa andra liknande och gjuteriet blev en del av Ovako-gruppen. Men denna gick omkull och gjuteriet blev självständigt och måste jobba på en helt annan marknad med många produkter, korta serier och planering på kort sikt. De produk¬-tionssystem man hade tidigare försvann i konkursen och man hade nu köpt ett nytt system för en halv miljon. Jag tror det hette Multi. Det fungerade inte. För förklara varför måste jag beskriva hur en vanlig produktionsplanering fungerar. Det rör sig om tillverkning och utgångspunkten är en order på en viss produkt, P. Första steget är man genom en stycklista delar upp P i ett antal delprodukter, Pn, som i sin tur kan delas upp i ytterligare delprodukter ända ner till mutter och skruv. Därefter gör man en operationslista där det listas vilka moment som behövs för att tillverka en viss Pn. För dessa moment anges vilken maskin som behövs, vilket råmaterial som behövs, hur mycket tid som går åt och vilken kompetens maskinoperatören behöver. Allt detta sätts sedan av produktionsplaneraren, samman till en produktionsplan. Detta kan datoriseras och det var en sådant system Arvika gjuteri hade köpt. Nu är det bara det att ett gjuteri har inga stycklistor. En gjutning tillgår så att man har två tråg fulla med packad sand. En översida och en undersida. I dessa gör man gropar som matchar den yttre konturen av det man ska gjuta. I det undre tråget placerar man kärnor av behandlad sand som bildar den inre konturen. I tråget har man kanaler i vilka det smälta järnet kan rinna. Över- och underdel sätts samman och man häller smält järn i in det genom ett hål i ovandelen. Detta är ett precisionsarbete för järnet måste ha exakt rätt temperatur med hänsyn till vad man gjuter, hur kanalerna ser ut och vilken sorts järn man gjuter. Det är gjutaren som avgör detta och det är det arbete som har högst prestige på gjuterier.

Efter denna långa inledning kommer jag nu in på själva frågan. Jag var deltagare i ett projekt i fackets regi där man ville göra åt det icke fungerande planeringssystemet. Efter ett halvårs arbete hade facket och forskarna tillsammans gjort ett nytt planeringssystem som bestod av tre sammankopplade räkneark. Systemet var till stor del gjort av arbetarna själva och det passade dem precis. Det lät dem utöva sitt arbete som de skickliga yrkesmän och dito kvinnor de var. Ledningen i form av planeringsavdelningen levde i en helt annan värld. Det kom planeringslistor i form av vad som skulle tillverkas kommande vecka och de såg exakt likadana ut från vecka till vecka. Det var förmodligen baserade på Volvos gamla listor. De måste ständigt akut justeras med hänsyn till aktuella beställningar. Planeringsavdelningen hade inte heller någon kunskap om ställtider, uppehåll på grund av fel och liknande vilket arbetarna hade stenkoll på, men inte delade med sig. IT-avdelningen tyckte att man kunde ju se behövliga kärnor och ”gropstansar” som stycklistor men det var ingen som köpte det, det var alltför långt från verkligheten. Ledningen var bekymrad över den dåliga ekonomin, de hade just köpt företaget från Ovako, som gått i konkurs, och lät därför klokt nog facket bestämma. Jag tror inte hade något djupare kunskap om gjutning. Men alla ville att företaget skulle överleva, ledningen genom marknadsföring, ragga nya kunder och framhålla Arvika gjuteris förtjänster, IT-avdelningen följde handboken för upphandling av produktionsplaneringssystem och facket ville göra produkter av hög kvalitet. Med undantag för IT-avdelningen strävade både fack och ledning mot samma mål men med olika och kompletterande perspektiv. Mellancheferna, typ produktionsplanerare, levde i en isolerad värld, ledningen hade inte tid med dem och arbetarna brydde sig inte om dem och de fortsatte som de alltid hade gjort, utestängda från väsentlig kunskap.

EA Fråga 2: Varför ledde positivism till att man trodde på en optimal lösning – förklara och utveckla gärna detta (eller modifiera om det inte är ett nödvändigt samband). Det borde väl vara olika lösningar, givet olika omständigheter, även om man är positivist?

PF Svar på EA fråga 2: Det är du som kursiverat ”en” inte jag. Egentligen borde jag skrivit något i stil med ”optimala lösningar”. Jag tänker på Taylorismen, scientific management, som delar upp arbetet i ytterst små delar (tag, flytta, släpp etc) och i detalj planerar hur varje arbetsmoment ska utföras. Detta är reduktionism vilket kännetecknar positivismen. Taylor menade att man kunde sätta samman dessa moment till ett optimalt flöde. Detta förutsätter en objektiv verklighet, att alla vet vad arbetet innebär och detta kännetecknar också positivismen. Om vi nu tänker på gjutaren i exemplet ovan kan man glömma allt vad scientific management innebär. Att gjuta är en skicklighet, som enligt utsagor går i arv inom vissa släkter.

Men detta svarar egentligen inte på din fråga, jag har sagt att optimeringsläran (Jo, det finns en sådan, inom företagsekonomi och då speciellt området operationsanalys) bygger på ett positivistiskt synsätt, men gäller omvändningen: Att positivism leder till optimering?  Du har en klar poäng där, så behöver inte vara fallet, t.ex. traditionell hypotesverifiering har inget med optimering att göra. Men optimering kräver ett positivistiskt synsätt det är jag tämligen övertygad om.

EA Fråga 3: Avsnitt: 4.2 och följande. Induktion – deduktion, Kvantitativ – kvalitativ, Representativt och slumpmässigt urval.

Här kan jag till stor del hålla med om dina kritiska synpunkter på oseriösa forskningsupplägg inom t ex statistikanvändning i samhällsvetenskap. Men kritiken är målad med ganska bred pensel – det finns betydande metodutveckling inom mätbarhet och observation och många fenomen som är mätbara med instrument som används inom samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen och det finns också en hel del studieobjekt som är mätbara, t ex med olika instrument. Belys gärna också vad som är mer allmänna synpunkter och vad som faktiskt går att göra bra med kvantitativa metoder. Även statistiska metoder för olika typer av upplägg finns som kan passa olika typer av studier.

PF Svar på EA fråga 3: Du har alldeles rätt, jag har en benägenhet att generalisera för mycket. Men inom mitt område förekommer mycket missbruk av statistik. I regel rör det sig om att populationen inte är representativ. Amerikanska ekonomistudenter är inte representativa som allmänhet, om man fått in 10% av svaren på enkät kan man inte dra några som helst slutsatser osv. Många är de artiklar jag rejectat på grund av felaktigt bruk av statistik. Men inom medicinen är kontrollerade experiment med kontrollgrupper avgörande. Generellt är jag dock skeptisk till enkäter, främst beroende på Festingers teori om kognitiv dissonans (Festinger, 1957). Frågor uppfattas på olika sätt, svaren är färgade och i de fall fasta svarsalternativ ges stämmer ofta inget av dem in på den specifika situationen. Informanten svarar såsom han eller hon tror försöksledaren vill. Men i specifika situationer, med en väl avgränsad population kan en kvantitativ undersökning beskriva förhållandena. Vi har ett talesätt som säger rigor vs relevance, innebärande att ju mer rigorös och exakt en undersökning är desto mindre intressant blir resultatet. För många år sedan såg jag en avhandling som med ett antal kvantitativa undersökningar hävdade att ett golv som var fritt från möbler kunde vara lättare att städa än ett golv som var belamrat med möbler. Eller statistikern som visade att om man spottar 30 000 gånger på en sten så bir den blöt!

EA Fråga 4:  Är människor i grunden oförutsägbara? Vad bygger det påståendet på?

PF Svar på EA fråga 4: Du ställer frågan som om den vore en hypotes som ska verifieras. Då kan jag hänvisa till en longitudinell studie som under 75 år sett många exempel på detta fenomen, nämligen mitt eget liv. Jag skulle också kunna hänvisa till ditt liv, där du säkert upplevt samma sak. Det handlar egentligen om människans fria vilja och tron på den är just en trossak och ingår i min världsuppfattning. Men så är det ju med människor som med radioaktiva atomer: Man kan omöjligt säga när en enskild atom ska sönderfalla, men kan med stor precision säga hur många procent som kommer att sönderfalla inom en viss tidsrymd. Statistiskt sett kan man tämligen väl förutse hur en större flock människor kommer att bete sig i en given situation, men man kan inte förutsäga exakt hur en enskild person ska reagera.

EA Fråga 5: Förklara gärna lite mer vad som är typiska metoder i informatik och vad som är inflytanden från andra områden.

PF Svar på EA fråga 5:

Informatik har egentligen ingen egen forskningsmetod. Däremot massor av undersöknings- och utvecklingsmetoder inom själva området. Om man ska prata om typiska metoder så är det inom mitt område fallstudier och aktionsforskning medan det inom andra områden handlar om diverse enkätundersökningar, dels för att beskriva, dels för att verifiera en hypotes. Falsifiering förekommer inte, ingen tidskrift skulle acceptera en sådan artikel.

EA Fråga 6: Slutsatserna är bra och klart presenterade. Kanske kan man ytterligare något framhålla vad som är slutsatserna för informatik i allmänhet och för dig som forskare i synnerhet.

PF Svar på EA fråga 6: Tack så mycket! För mig har språket i allmänhet och yrkesspråket i synnerhet varit en självklar, men eklektisk utgångspunkt. Jag har kolleger som fördjupat sig i Habermas talaktsteori, i semiotik till och med i generativ grammatik – och fastnat där! Man analyserar utsagor i språkvetenskaplig betydelse men glömmer bort att de har en mening för de personer som arbetar inom området. Man fastnar i Pierces pragmatism istället för betydelsen för arbetarna. Det finns många andra forskare som har liknande utgångspunkter, det finns en massa forskare som jobbat ihop med facket (vilket jag också gjort vid något tillfälle) och bildat ”the collective approach” där arbetarnas fackliga inflytande tas tillvara. Metoderna är i regel fallstudier och aktionsforskning med efterföljande teoretisering (Engeström, 1987; Leontiev, 2014; Kaptelinin and Nardi, 2018).

    Jens Allwood

    Kommentarer och frågor till Per Flensburg

Per Flensburgs bidrag kan sägas bestå dels av allmänna filosofiska reflektioner relaterade till metod för hur man kan beskriva vad som helst i verkligheten, dels av några kommentarer om hur man år människor att hjälpa till med att datorisera sin verksamhet. Kapitlet består delvis av en sammanfattning av avsnitt hämtade från annat författaren skrivit och alla hänvisningar är därför inte klara. Jag behandlar den allmänna delen först och därefter den mer specifika delen, i form av direkta kommentarer och frågor riktade till författaren.

Relationen mellan filosofi och metoder relaterade till datorstödd verksamhetsadministration

Fråga 1. Kan du kortfattat förklara hur du ser relationen mellan de allmänna filosofiska reflektioner du redogjort för och metoder relaterade till datorstödd verksamhetsadministration.

Metoder relaterade till datorstödd verksamhetsadministration

Fråga 2. Är inte verksamheten en del av den verklighet som ska beskrivas i IT-systemet?

Fråga 3. Menar du att den ”logiska empirismen” var för eller emot teoriberoende observationssatser?

Fråga 4. Hur leder ett ställningstagande i frågan om observationssatsers teoriberoende till slutsatsen att verkligheten är ”subjektiv” (i någon av detta begrepps möjliga bemärkelser)?

Fråga 5. Hur följer det av Gödels teorem att det är omöjligt att definiera termer i en databas?

Fråga 6. Hur vet du att ledning, medarbetare och systemutvecklare har helt olika uppfattning om den verklighet i vilken datorstödssystemet skall verka?

Fråga 7. Hur följer det att det inte är möjligt att definiera ”bord” om man anstränger sig lite till, t ex bord = homogen eller ihopfogad plan yta (skiva) som sitter fast på viss höjd ovanför golv eller mark? Om inte detta duger och det finns motexempel, kan man försöka ge eller stipulera en definition. Man behöver inte alls lämna betydelsen på bord åt sitt öde.

Fråga 8. Varför är det som beskrivs i avsnitt 2 positivism? I vilken betydelse av positivism? Det du beskriver låter mera som ett sätt för ADB att motivera sin existens och för begynnande systementreprenörer att tjäna pengar. Är det inte så?

Fråga 9. Kan du vara lite tydligare, t ex med ett exempel, om varför världsåskådning (världsbild) blir relevant för utveckling av datorsystem för verksamhet.

Fråga 10. Får barnet en egen vilja genom att utveckla språket? Har de inte det oberoende av språk?

Fråga 11. Mina frågor gäller etik och implementering av datorstödd verksamhetsadministration

Hur stora valmöjligheter fick användarna?

Vilken information fick användarna innan de fick uppgiften att hjälpa till att fylla i 3:e normalformen. Fick de veta att

man kan välja mellan att ha eller inte ha ett datorsystem?

det finns olika datorsystem?

de genom att fylla i tredje normalformen leds in mot en viss typ av datorsystem?

Fråga 12. Hur skiljer du på ”hur man genomför” (som inte egentligen diskuterats utom när det gäller att få användare att acceptera ett datorsystem) och vad – aspekt (vilken typ av forskning vi sysslar med)?

Fråga 13. Utforskar man inte verkligheten genom att konstruera artefakter? Vad blir konsekvenserna för informatik av detta ställningstagande?

Fråga 14. Studerar matematik inte verkligheten?

Fråga 15. Varför ska Järvinen ta upp filosofiska antaganden om verkligheten och dess natur?

Fråga 16. (i) Är paren ”induktion”-”deduktion” och ”kvantitativ”-”kvalitativ” en forskningsansats? (ii) Varför hävdar du att alla kvantitativa studier behöver obundet, slumpmässigt urval. Det beror på om man har tillgång till hela det material man undersöker eller om man har en teori som gör det möjligt att göra ”#strategiskt urval” eller experimentella studier av olika typer. Varför denna förenkling?

Fråga 17. Om en kråka är både grå och svart är den väl även svart?

Fråga 18. Varför skulle våra insikter om att empiriska generaliseringar inte är logiska deduktioner leda till ”att vi inte kan veta att världen är logisk”? Hur vet du att ”logiken är en mänsklig konstruktion satt på verkligheten”?

Fråga 19. Sista stycket. Hur kommer du fram till att induktiv forskning bygger på logisk härledning? Det är vanligare att associera logik med deduktion.

Fråga 20. Att människor inte är strikt logiska och rationella medför väl inte att inte studiet av dem inte kan vara det, oberoende av vad vi tror om grundförutsättningarna.?

Fråga 21. Är informatik fortfarande inriktat på att utveckla så bra system som möjligt?

Fråga 22. Hur vet du att människor i grunden är oförutsägbara?

Fråga 23. Ska det vara ”statiska” eller ”statistiska” mätningar?

Fråga 24. Kan du förklara tydligare varför den konceptuellt/analytiska ansatsen leder till en begreppsapparat som gör det möjligt för oss vanliga människor att upptäcka nya fenomen och varför detta gör tillvaron lättare att leva med.

Fråga 25. Kan du exemplifiera ”tyst språk”? Varför använder du inte ”tyst kunnande” eller liknande som man annars brukar göra?

Fråga 26. (i) Hur vet du att alla känner igen något i ett typfall?

(ii)Varför skulle typfall leda till förfinade begrepp? Kan de inte lika gärna leda till att förfining förloras?

(iii) Varför skulle typfall förse oss med ”nya aspekter/fenomen som gör vår värld bättre och lättare att leva med”? Kan det inte lika gärna vara tvärtom?

    Svar och kommentarer från Per Flensburg (PF) till Jens Allwood (JA)

JA Kommentar 1: Per Flensburgs bidrag kan sägas bestå dels av allmänna filosofiska reflektioner relaterade till metod för hur man kan beskriva vad som helst i verkligheten, dels av några kommentarer om hur man får människor att hjälpa till med att datorisera sin verksamhet. Kapitlet består delvis av en sammanfattning av avsnitt hämtade från annat författaren skrivit och alla hänvisningar är därför inte klara. Jag behandlar den allmänna delen först och därefter den mer specifika delen, i form av direkta kommentarer och frågor riktade till författaren.

PF Svar på JA kommentar 1: Formuleringen ”beskriva vad som helst” är inte min. Förmodligen har jag uttryckt mig oklart men det jag främst tänker på är verksamheter i företag och offentliga organisationer.

Relationen mellan filosofi och metoder relaterade till datorstödd verksamhetsadministration

JA Fråga 1: Kan du kortfattat förklara hur du ser relationen mellan de allmänna filosofiska reflektioner du redogjort för och metoder relaterade till datorstödd verksamhetsadministration.

PF Svar på JA fråga 1: Ett datorstött informationssystem bygger på en modell av verksamheten. Konstruktionen av denna modell bygger på beskrivning av verksamheten. Men mina filosofiska reflektioner leder till en insikt att denna verklighet, dvs verksamhetens funktion, är subjektiv. Metoder för att designa denna modell bygger således på en subjektiv uppfattning av verkligheten. Men delar av denna uppfattning är gemensam för alla de som jobbar i verksamheten och andra delar är individuella rentav tysta.

Metoder relaterade till datorstödd verksamhetsadministration

JA Fråga 2: Är inte verksamheten en del av den verklighet som ska beskrivas i IT-systemet?

PF Svar på JA fråga 2: Verksamheten är en del av verkligheten, men IT-systemet ska bara beskriva verksamheten, dvs den del av verkligheten som finns i verksamheten. Nu kan man invända att verksamheten är beroende av och interagerar med övrig verklighet och detta måste IT-systemet kunna ta hand om.

JA Fråga 3: Menar du att den ”logiska empirismen” var för eller emot teoriberoende observationssatser?

PF Svar på JA fråga 3: Man strävade efter att finna elementära utsagor som var a priori sanna, dvs teorioberoende observationssatser. Detta lyckades inte, delvis för att man mer eller mindre kritiserade sönder sig själv. Jag tycker det är fel att säga för eller emot, man strävade efter, man sökte efter teorioberoende observationssatser men fann inga. Därför kan det finnas fog för att påstå att de var emot teoriberoende observationssatser.

JA Fråga 4: Hur leder ett ställningstagande i frågan om observationssatsers teoriberoende till slutsatsen att verkligheten är ”subjektiv” (i någon av de möjliga bemärkelser som diskuterats ovan)?

PF Svar på JA fråga 4: Här har du nog hittat ett glapp i mitt resonemang! Det faktum att en utsaga är beroende av en teori innebär inte automatiskt att verkligheten är subjektiv. Jag kan hänvisa till Langefors infologiska ekvation (Dahlbom, 1993):

I=f(S, D, t)

Den ska tolkas sålunda: Informationen som en person får är en funktion av situationen S, tillgängliga data D, vid den aktuella tiden t. För Langefors var det ingen skillnad mellan information och kunskap. S hade lite olika tolkningar över tiden. Först betydde det struktur, sedan betydde det semantik och i ovanstående bok betydde det situation. Langefors förklarade att S i sig innebar att personens samlade upplevelser under hela livet ingår däri.

Min tanke var annars ungefär så här: Om jag tar en enkel observationsutsaga t ex: ”Bilen rullar” så förutsätter ju denna att jag vet vad en ”bil” är och jag vet vad ”rullar” är. Då språket formas i en social interaktion blir utsagan inte objektiv utan beroende av kontexten, alltså på sin höjd intersubjektiv. Just denna utsaga är väldigt intersubjektiv, den förstås av åtminstone 10 miljoner människor och med översättning kan du nog sätta dit ett par nollor till. Men jag är tämligen övertygad om att det finns människor på denna jord som inte vet vad ”bil”, som inte har ord för det och kanske också för ”rullar”. Ser man rent praktiskt på det kan man i vardagslivet hävda att denna utsaga är objektiv i den betydelsen att den förstås av de flesta av jordens invånare och i varje fall av de som behöver förstå den.

JA Fråga 5: Hur följer det av Gödels teorem att det är omöjligt att definiera termer i en databas?

PF Svar på JA fråga 5: Bra fråga! Jag har inte funderat över den sedan mitten av 80-talet. Jag måste dock först gå genom en del databasteori. Med objekt menar vi företeelser som förekommer i en verksamhet. Exempel: Artiklar, Kunder, Order, Orderrader, Anställda etc. Dessa objekt har vissa attribut som är av betydelse för verksamheten. Ex: Kundnamn, Artikelnamn, Lagersaldo, försäljningspris etc. Dessa attribut har för varje post ett värde. Mängden av dessa värden kallas för databasens ontologi. Tanken är att samma attribut, som förekommer i flera poster, ska ha samma värde alltid. Vi tar ett exempel. Nedan ses ett diagram som beskriver ett enkelt ordermottagningssystem.

 

Fyrkanterna representerar objekt. Det ska tolkas så här: ”En kund beställer många artiklar. En artikel ingår i en orderrad. Många orderrader finns på en artikel.” Min tumregel är att varje relation mellan två objekt ska bilda en meningsfull och korrekt utsaga. Varje objekt har ett antal attribut. Mellan dessa attribut finns ett antal beroenden, som kan beräknas. Jag har visat det med ett antal attribut: Kundens namn och adress. Nu kan ju postnumret härledas från Gatuadress och Postort.  Alltså behövs inte det attributet. Detta är ett beroende. Likaså kan man beskriva olika begränsningar för andra attributs värden. Man säger att databasen normaliseras, så lite som möjligt ska lagras och bara på ett ställe. Ändringar fortplantas då automatiskt i databasen. Matematiskt sett kan detta beskrivas som ett axiomatiskt system, där axiomen är de beroenden och begränsningar man infört. Nu har ju Gödel bevisat att man kan inte inom ett givet axiomsystem bevisa dess motsägelsefrihet. Både Hilbert och Tarski har visat liknande saker. Det man inte kan bevisa är därmed databasens konsistens. Detta betyder att man från axiomen kan härleda motsägande utsagor. Man kan definiera termer i en databas, men man kan inte garantera deras motsägelsefrihet. Att hävda att man inte kan definiera dem är att ta i, man kan definiera dem under förutsättning att axiomen är motsägelsefria. Pragmatiskt sett är de flesta det.

JA Fråga 6: Hur vet du att ledning, medarbetare och systemutvecklare har helt olika uppfattning om den verklighet i vilken datorstödssystemet skall verka?

PF Svar på JA fråga 6: Jag såg det i mina empiriska studier och fenomenet är dokumenterat i många fallstudier också. Därmed inte sagt att det alltid och med nödvändighet måste förhålla sig så. Men så var det i samtliga fall jag stötte på.

JA Fråga 7: Hur följer det att det inte är möjligt att definiera ”bord” om man anstränger sig lite till, t ex bord = homogen eller ihopfogad plan yta (skiva) som sitter fast på viss höjd ovanför golv eller mark? Om inte detta duger och det finns motexempel, kan man försöka ge eller stipulera en definition. Man behöver inte alls lämna betydelsen på bord åt sitt öde.

PF Svar på JA fråga 7: Det du beskriver passar även in på en hylla. Det man gör i praktiken, i den mån det görs, är att definiera bord i någon ontologi som man har kommit överens om. Det är just detta jag vill visa med exemplet: Man måste komma överens om vad som är bord och vad som inte är det. Det gör verkligheten subjektiv, men i just denna del, bord, är den väldigt, väldigt intersubjektiv. Men varje företag har sitt eget verksamhetsspråk som gör det arbete som utförs där till en intersubjektiv verklighet. Och jag vet inte hur många hundra gånger andra har totalt missförstått vad jag skrivit.

JA Fråga 8: Varför är det som beskrivs i detta stycke positivism? I vilken betydelse av positivism? Det du beskriver låter mera som ett sätt för ADB att motivera sin existens och för begynnande systementreprenörer att tjäna pengar. Är det inte så?

PF Svar på JA fråga 8: Jag förstår inte riktigt din fråga. Den etablerade forskningen byggde på antagandet av en objektiv värld, på Taylors principer (Taylor, 1911) för arbetsdelning, på hypotesformulering och därmed på möjligheten att optimera verksamheten. Positivismen kan visserligen definieras mer eller mindre strikt, men jag hänför den vid den tiden traditionella åsikt att man kunde oberoende av organisation och användare fullständigt beskriva ett arbete och finna ett optimalt sätt att utföra detta. Det vore intressant att få veta hur du gör associationen till systementreprenörer och att tjäna pengar. Den associationen gör inte jag.

JA Fråga 9: Kan du vara lite tydligare, t ex med ett exempel, om varför världsåskådning (världsbild) blir relevant för utveckling av datorsystem för verksamhet.

PF Svar på JA fråga 9: Låt mig ta metodutvecklaren på Lantbruksdata (LD) som exempel. Hans favorituttryck var: Varför ge en människa chans att göra fel, då en dator kan göra rätt? Den systemutvecklingsmodell LD använde byggde följaktligen på att så mycket som möjligt skulle datoriseras. Personalen reducerades till inmatare av data och även detta ville han automatisera så mycket som möjligt. Egentligen pratade man inte alls särskilt mycket om människor, när jag vid ett tillfälle nämnde det för metodutvecklaren beskrev han användarna som ”stokastiska variabler vid systemets yttre rand”. Jag skrev på 80-talet en lång artikel om grundföreställningar inom informatiken där detta caset utgjorde en del, men det är 11 sidor långt så jag har valt att utelämna det.

JA Fråga 10: Får barnet en egen vilja genom att utveckla språket? Har det inte det oberoende av språk?

PF Svar på JA Fråga 10: Jag vet inte! Jag bara citerade Augustinus! Det är du som är språkvetare!

JA Fråga 11: Mina frågor gäller etik och implementering av datorstödd verksamhetsadministration

Hur stora valmöjligheter fick användarna?

Vilken information fick användarna innan de fick uppgiften att hjälpa till att fylla i 3:e normalformen. Fick de veta att

    man kan välja mellan att ha eller inte ha ett datorsystem?

    det finns olika datorsystem?

    de genom att fylla i tredje normalformen leds in mot en viss typ av datorsystem?

PF Svar på JA fråga 11: Beträffande valmöjligheter vet jag inte riktigt vad du menar. Min metod var väldigt enkel: Jag var sekreterare och skrev ner modellen på en whiteboard efterhand som arbetet framgick. Första frågan var: Vilka företeelser behöver du ha information om i ditt arbete? Det gav objekten. Sedan frågade jag för varje objekt: Vad vill du veta om detta objekt? Här kunde det dyka upp en del attribut som egentligen var objekt, vilket jag påpekade. Sedan gällde det att klarlägga beroendena och jag visade genom några uppenbara exempel. Då blev det riktigt mycket diskussion och jag hade fult sjå med att hinna med och rita.

När det gäller att ha eller inte ha ett datorsystem var den frågan egentligen aldrig aktuell. Man skulle ha. Men man var rädd att bli påtvingad ett, så därför vände man sig till Lunds universitet och fick hjälp av mig. Att det fanns olika datorsystem fick de veta i den grundläggande kursen. När det gäller att tredje normalformen skulle leda mot en viss typ av datorsystem är det inte korrekt. Inom databasteorin var man väldigt noga med att undvika hårdvaran, det gällde den logiska sammansättningen av databasen, hur den sedan skulle realiseras var ett ointressant problem.

Nu vill jag förtydliga terminologin här: Med datorsystem menar jag själva hårdvaran plus operativsystemet. Med datasystem menar jag datorsystemet med tillhörande program och datastruktur (databas). Med informationssystem menar jag användning av ett datasystem för en viss arbetsuppgift.

JA Fråga 12: Hur skiljer du på ”hur man genomför” (som inte egentligen diskuterats utom när det gäller att få användare att acceptera ett datorsystem) och vad – aspekt (vilken typ av forskning vi sysslar med)?

PF Svar på JA fråga 12: Detta är en intressant fråga. En traditionell metodbok av vilka det finns väldigt många (Holme and Solvang, 1997; Patel and Davidson, 2003). De beskriver alla olika hur-aspekter: Hur man formulerar sitt problem, Hur man genomför en intervju, hur man genomför en enkät, hur man presenterar sina resultat etc. Högst påtagliga och konkreta anvisningar. Järvinen (Järvinen, 2001) fokuserar istället på en abstraktionsnivå högre: Vilken typ av forskning sysslar jag med? Att verifiera en hypotes eller att undersöka om en viss artefakt är lätt att använda kräver helt olika ansatser. Man kan i båda fallen behöva intervjua personer, man kan behöva skicka ut enkäter, men syftet är helt annorlunda. Likaså om man vill undersöka vilka begrepp de anställda i ett visst företag använder för att beskriva sitt arbete eller om viss design av en webbsida upplevs som mer användbar än en annan. Det handlar om skilda typer av forskning och Järvinen är enligt min mening den ende som explicit tagit sig an detta problem.

JA Fråga 13: Utforskar man inte verkligheten genom att konstruera artefakter? Vad blir konsekvenserna för informatik av detta ställningstagande?

PF Svar på JA fråga 13: Här pratar jag om Järvinens modell. Han skrev den ursprungligen på finska någon gång i mitten av 80-talet, sedan blev den översatt till engelska och till svenska av mig. I aktiviteten ”studium av verkligheten” gör Järvinen en uppdelning i ”studium av verkligheten som den är” och ”förändring av verkligheten”. Det första leder till mer eller mindre traditionell forskning medan det andra leder till att verkligheten förändras och man undersöker vad det kan tänkas leda till. Detta har utvecklats till designvetenskap (Ehn, 1988) som numera har en stark ställning inom vissa delar av informatiken (Haj-Bolouri and Svensson, 2014; Haj-Bolouri et al., 2014; Haj-Bolouri, Flensburg and Svensson, 2014). I traditionell definition av informatik som konstruktion, införande och användning av datoriserade informationbehandlingssystem innebär detta att design och designvetenskap är den vetenskap där informatiken hör hemma. Problemet är bara att man blandat hop nivåindelningarna så man kallar design för design science och designvetenskap kallas för design science research. Men informatikämnet har utvidgats och omfattar numera betydligt mer än utveckling, införande och användning av datorbaserade informationsbehandlingssystem.

JA Fråga 14: Studerar matematik inte verkligheten?

PF Svar på JA fråga 14: Nä! Matematiken sysslar med logiska symbolmanipulationer (Russell and Whitehead, 1910).

JA Fråga 15: Varför ska Järvinen ta upp filosofiska antaganden om verkligheten och dess natur?

PF Svar på JA fråga 15 Jag anser att tron på en subjektiv eller objektiv verklighet är fundamental. Den ingår i v ad jag kallar världsbild. Se fig till vänster. Det är en hierarki över olika områden när det gäller vetenskapliga metoder i vid mening. Många forskare pratar bara om hur de samlat in sina data, i metod-böcker vidgar man i regel fältet till det vi vanligtvis kallar metoder. Men begreppet forskningsansats tas inte upp. Allt detta ingår i ett forskningsområde, ett ämne, som jag här kallar metodologi. Vilken del av metodologin man väljer beror förstås på världsbilden. Diskussionen om världsbilden borde finnas i samtliga nivåer, men det gör den inte.

JA Fråga 16: Är paren ”induktion”-”deduktion” och ”kvantitativ”-”kvalitativ” en forskningsansats? (i) Varför hävdar du att alla kvantitativa studier behöver obundet, slumpmässigt urval. Det beror på om man har tillgång till hela det material man undersöker eller om man har en teori som gör det möjligt att göra ”#strategiskt urval” eller experimentella studier av olika typer. Varför denna förenkling?

PF Svar på JA fråga 16: Jo, du har som vanligt alldeles rätt! Förenklingen kommer av att det är det absolut vanligaste felet jag stött i min granskning av artiklar i mitt område. Vanligtvis är det inte speciellt intressant för resten av världen att veta vad ekonomistuderande vid ett visst amerikanskt anser.

JA Fråga 17: Om en kråka är både grå och svart är den väl även svart?

PF Svar på JA fråga 17: Jo!

JA Fråga 18: Varför skulle våra insikter om att empiriska generaliseringar inte är logiska deduktioner leda till ”att vi inte kan veta att världen är logisk”? Hur vet du att ”logiken är en mänsklig konstruktion satt på verkligheten”?

PF Svar på fråga 18: När jag pratar om logik menar jag den logik som baseras på satslogiken, som Russell och Whitehead som består av ett antal manipulationer av symboler. Men dessa symboler betecknar i denna logik ingenting i verkligheten (Whitehead and Rusell, Bertrand, 1913). Men det finns faktiskt ett tämligen övertygande bevis att verkligheten på något vis är logisk och det är att vi människor, vars hela verksamhet bygger på logik, har lyckats erövra jorden så effektivt att den nästan är förstörd. Det sista är ett övertygande bevis på att mänskligheten inte är logisk!

JA Fråga 19: Hur kommer du fram till att induktiv forskning bygger på logisk härledning? Det är vanligare att associera logik med deduktion.

PF Svar på JA fråga 19:

Här måste du ha missuppfattat mig. Eller jag dig! Vad jag menar är att om jag vill studera något som det inte finns för mig acceptabla teorier om, är ett antal beskrivningar och kategoriseringar man kan göra från dessa en induktiv början. Du kan hävda att kategoriseringarna görs på logiska grunder och det är möjligt, men jag syftar här på samma meka¬nism som gör att vi kan lära oss att tala. Man kan intressant nog göra en liknelse med AI, som i praktiken inte alls har något med intelligens att göra utan endast hårt arbete. Det handlar om att identifiera mönster, vilket vi människor är jätteduktiga på, men en dator behöver gå genom 10 000-tals liknande fall för att se mönstret.

JA Fråga 20: Att människor inte är strikt logiska och rationella medför väl inte att inte studiet av dem inte kan vara det, oberoende av vad vi tror om grundförutsättningarna.?

PF Svar på JA fråga 20: Nä, men vad är det för mening med det? Som att studera ett färgspektrum i svartvitt!

JA Fråga 21: Är informatik fortfarande inriktat på att utveckla så bra system som möjligt?

PF Svar på JA fråga 21: Nä, numera utvecklas stort sett inga system, man köper färdiga datasystem istället. Fast nu i december läggs det fram en doktorsavhandling på HV som nästan är en klassisk informatikavhandling: Rethinking Competence On Performing Digital Transformation av Charlotte A. Shahlaei

JA Fråga 22. Hur vet du att människor i grunden är oförutsägbara?

PF Svar på JA fråga 22: Därför att jag tror på den fria viljan!

JA Fråga 23: Ska det vara ”statiska” eller ”statistiska” mätningar?

PF Svar på JA fråga 23: Statistiska ska det vara! Tack för påpekandet!

JA Fråga 24: Kan du förklara tydligare varför den konceptuellt/analytiska ansatsen leder till en begreppsapparat som gör det möjligt för oss vanliga människor att upptäcka nya fenomen och varför detta gör tillvaron lättare att leva med.

PF Svar på JA fråga 24: Processen påminner om Augustinus’ beskrivning av hur han lärde sig prata. Vi observerar regelbundenheter i tillvaron, regelbundenheter som vi inte upptäckt tidigare därför att vi inte ställt oss vissa frågor eller sett på ett fenomen på ett nytt sätt och upptäckt kopplingar dem emellan vi inte varit varse tidigare. Men det är forskaren som upptäcker detta och presenterar det i en konceptuell/analytisk studie som då allmänheten eventuellt kan ta till sig. Jag utgår från att ju mer du vet om tillvaron desto lättare är den att leva med, men det behöver ju inte vara korrekt. I så fall har mina senaste 50 år varit meningslösa.

JA Fråga 25: Kan du exemplifiera ”tyst språk”? Varför använder du inte ”tyst kunnande” eller liknande som man annars brukar göra?

PF Svar på JA fråga 25: Jag misstänker det är ditt fel, Jens, att det står så! Jag tänkte nog på dig när jag skrev det och då blev det ”språk”. Men skämt åsido, givetvis ska det vara ”tyst kunskap” eller för den delen ”kunnande” som jag dock tycker begränsar det till yrkesskicklighet.

JA Fråga 26: (i) Hur vet du att alla känner igen något i ett typfall?

PF Svar på JA fråga 26 (i): Det är ju själva idén med typfallet! Om du sett TV-serien ”Svensson Svensson” som beskriver en typisk svensk medelklassfamilj så kan alla säkert känna igen vissa episoder/delar/relationer men ingen svenska familj ser ut som de. Avsikten med ett typfall är att så många som möjligt ska känna igen något i detta typfall. Att alla ska känna igen sig är nog svårt, så om det är det du syftar på så är svaret att man kan bara ha en from förhoppning. Men när jag turnerade på olika företag och organisationer så hände just detta: Man undrade om jag varit hos dem i hemlighet.  

JA Fråga 26: (ii) Varför skulle typfall leda till förfinade begrepp? Kan de inte lika gärna leda till att förfining förloras?

PF Svar på JA fråga 26 (ii): Det är samma sak som när jag pratade om konceptuell/analytiska undersökningar. Jag beskriver ett fenomen som företagen känner igen, jag ger detta fenomen ett namn och sätter in det i ett sammanhang. Visst innebär det en förfining? Det som eventuellt förloras är möjligheten att sätta in samma fenomen i ett helt annat sammanhang, men jag har svårt att se hur det skulle gå till. Du tänker kanske på att om jag sätter ett namn på ett fenomen så innebär det att detta fenomen ”förburkas” som Stig Lindholm säger och dessa oupptäckta nyanser konserveras i denna burk. Det är alldeles korrekt och det sker vanligtvis då ett datasystem tas i bruk!

JA Fråga 26 (iii): Varför skulle typfall förse oss med ”nya aspekter/fenomen som gör vår värld bättre och lättare att leva med”? Kan det inte lika gärna vara tvärtom?

PF Svar på JA fråga 26 (iii): Jo!

    Leif Bloch Rasmussen

    Kommentarer och frågor till Per Flensburg

Tidligt i mit virke som ph.d. studerende på Danmarks tekniske Højskole (nu DtU) stødte jeg via en international konference om fremtidens produktionssystemer ind i Charles West Churchman og Erich Jantsch. Begge beskæftigede sig med design, men på vidt forskellig vis. Den første med design af kundskabende systemer, den anden design for evolution. Den første med basis i systemtankegangen, den anden med basis i selv-organiserende systemer ud fra teorien om orden-gennem-fluktuationer. Begge var anderles end main-stream teorierne om design og styring dengang i slut 60’erne og begyndelsen af 70’erne: positivisme og hermeneutik. Begge ville mere end forklare og forstå, de ville også frigørelse fra magt og undertrykkelse. Mærkeligt nok uden rererence til marxisme og kritisk teori.

Jeg blev optændt af den hellige ild - her var muligheder for mit virke som aktions-forsker og underviser. Jeg virkede for medbestemmelse på den teknologiske udvikling; den gang medbestemmelse på edb og informationssystemer, nu IT og digitalisering.

Men praksis viste sig vanskelig, dels fordi Churchman og Jantsch teorier var for komplekse, dels fordi de ikke passede med den gængse verden at problem-bregrebs-orienterede metoder, ejheller socio-tekniske. Og slet ikke den i Skandinavien herskende kamp mellem disse to metoder og den fagpolitiske strategi. Naturligvis også - måske - fordi mine evner til at fortælle om budskabet og omsætte det til praksis ikke stod mål med ønsket.

Dermed blev deres teorier en slags personlig ’tavs viden’, der alltid lå på spring som mine foretrukne metoder - de skulle begge i spil gennem en dialektisk proces.

’Løsningen’ blev en ændring af forsknings- og undervisnings-felt, nemlig til innovation og projekt-ledelse på to nye tvær-faglige universiteter: Malmö Högskola og IT-Universitetet i København, som jeg var med til at starte; herunder Centrum för Kompetensutveckling og e-bussiness. Samtidig dannede vi EU-PKU ved Symbion, hvor vi uddannede i EU-projekt-koordinering for ledige akademikere, bankfolk og HK’ere. Altsammen medio 1990. Altsammen tvær-fagligt og forsøg med trans-disciplinaritet.

Men ’løsningen’ blev en succes, javel, men alligevel lykkedes det ikke at få Churchman og Jantsch i spil som metode. Først gennem Charles Sanders Peirce og hans semiotik - herunder abduktion - indså jeg pragmatismen som et gyngende fundament (resonans). Dette skete, da dele af vort kursus på IT-Universitetet i Innovation og Projektledelse - uden vort vidende - blev forfremmet til et obligatorisk kursus i Videnskabsteori for speciale-studerende. Her begyndte den tavse viden at udfolde sig - ikke ved min indsats, men gennem de studerendes samvirke med at hjælpe hinanden med deres specialer i studie-kredse. Herunder virkede muligheds-formuleringer i stedet for de normale problem-formuleringer som en åbenbaring sammen med det frie pragmatiske valg af videnskabsteori og metode. Jeg/vi vare nu bare katalysatorer.

I Skandinavien herskende der i 70’erne og 80’erne en kamp mellem rationel projekt-model, socio-teknisk design og den fagpolitiske strategi. Dybest set baseret på en forskel mellem positivisme, hermeneutisk og kritisk teori. Jeg selv forsøgte i informatik en pragmatisk strategi baseret på Charles West Churchman’s Systemtankegang, specielt hans Design of Inquiring Systems (1971). De metodiske tilgange skulle tilpasses den situation, hvori man stod som designer af information-systemer, dog med det sigte at lave kundskabende systemer, hvor det var de konkrete handlinger, der viste om man havde forklaret, forstået, frigjort sin viden, jvf. Peirce’s pragmatiske maximer.

Jeg læser Per Flensburgs foretrukne metode som socio-teknisk. Men har på fornemmelsen, at der ligger andre foretrukne metoder skjult som en slags ’tavs viden’. En model jeg også selv har brugt, når det var vanskeligt at få Churchman’s tanker udmøntet i fagpolitisk sammenhæng.

Derfor forsøger jeg at spørge om denne favoritmetode - socio-teknik - måske i sig selv har mangler i forhold til design af informationssystemer. Og dette har konsekvenser i praksis, pt. i samfundets accept/ikke accept af digitaliseringen. Churchman’s systemtankegang søger pragmatisk i sine anbefalinger til design af informationssystemer at sige: der skal mere end en favorit-metode til - ganske svarende til Kant’s, Hegel’s, Marx’ dialektik og Peirce´ pragmatisme.  

Derfor stiller jeg spørgsmålene:

Han andre oplevet, at måtte ’opgive’ deres favorit-metode; eller skifte forskningsfelt pga. modstand - og så forsøge igen?

Hvilke kræfter gør at metoder på et forskningsfelt accepteres, forkastes? Og nej, svaret er ikke accept eller ikke accept gennem publiceringer i anerkendte tidsskrifter!

Hvordan kan en kamp tages for at få en metode accepteret på et forskningsfelt - og/eller på tværs af forskningsfelter?

Har du, jeg, vi selv medvirket til at forhindre forskere i at bruge deres favorit metode(r)?

    Svar och kommentarer från Per Flensburg (PF) till Leif Bloch Rasmussen (LBR)

LBR Kommentar 1: Tidligt i mit virke som ph.d. studerende på Danmarks tekniske Højskole (nu DtU) stødte jeg via en international konference om fremtidens produktionssystemer ind i Charles West Churchman og Erich Jantsch. Begge beskæftigede sig med design, men på vidt forskellig vis. Den første med design af kundskabende systemer, den anden design for evolution. Den første med basis i systemtankegangen, den anden med basis i selv-organiserende systemer ud fra teorien om orden-gennem-fluktuationer. Begge var anderles end main-stream teorierne om design og styring dengang i slut 60’erne og begyndelsen af 70’erne: positivisme og hermeneutik. Begge ville mere end forklare og forstå, de ville også frigørelse fra magt og undertrykkelse. Mærkeligt nok uden rererence til marxisme og kritisk teori.

 Jeg blev optændt af den hellige ild - her var muligheder for mit virke som aktions-forsker og underviser. Jeg virkede for medbestemmelse på den teknologiske udvikling; den gang medbestemmelse på edb og informationssystemer, nu IT og digitalisering.

Men praksis viste sig vanskelig, dels fordi Churchman og Jantsch teorier var for komplekse, dels fordi de ikke passede med den gængse verden at problem-bregrebs-orienterede metoder, ej heller socio-tekniske. Og slet ikke den i Skandinavien herskende kamp mellem disse to metoder og den fagpolitiske strategi. Naturligvis også - måske - fordi mine evner til at fortælle om budskabet og omsætte det til praksis ikke stod mål med ønsket.

Dermed blev deres teorier en slags personlig ’tavs viden’, der alltid lå på spring som mine foretrukne metoder - de skulle begge i spil gennem en dialektisk proces.

PF Kommentar till LBR kommentar 1: Det är alltid intressant att se varifrån ens idéer har kommit. Just Churchman tycks ha en viss dragningskraft på vissa människor. Det finns en benämning på sådan ”Churchmanics” och jag känner två stycken, du och Kristo Ivanov i Umeå. Märkligt nog pratade han också om Jantsch. Ni två inspirerade mig till att läsa Churchmans Design of Inquiring sys¬tems. Jag fattade nog inte speciellt mycket, men ändå så pass att jag bestämde mig för att ha en kurs kring boken. Vi gick genom den kapitel för kapitel, de studerande skulle till varje lektion, som i regel omfattade ett kapitel, sända in sina reflektioner till mig och de andra i kursen senast 24 h innan lektionen. På den gick jag genom deras funderingar, kommenterade och diskuterade. Det blev en mycket populär men jobbig kurs och för några stycken gjorde den ett djupt intryck. Men jag är fortfarande ingen Churchmaniac och jag vet inte varför.

LBR Kommentar 2: ’Løsningen’ blev en ændring af forsknings- og undervisnings-felt, nemlig til innovation og projekt-ledelse på to nye tvær-faglige universiteter: Malmö Högskola og IT-Universitetet i København, som jeg var med til at starte; herunder Centrum för Kompetensutveckling og e-bussiness. Samtidig dannede vi EU-PKU ved Symbion, hvor vi uddannede i EU-projekt-koordinering for ledige akademikere, bankfolk og HK’ere. Altsammen medio 1990. Altsammen tvær-fagligt og forsøg med trans-disciplinaritet.

PF Kommentar till LBR kommentar 2: Under en del av den tiden var vi arbetskamrater och jag kommer ihåg att du alltid höll på med en massa projekt. Jag tror det var något med Kirgisistan också…

LBR Kommentar 3:

Men ’løsningen’ blev en succes, javel, men alligevel lykkedes det ikke at få Churchman og Jantsch i spil som metode. Først gennem Charles Sanders Peirce og hans semiotik - herunder abduktion - indså jeg pragmatismen som et gyngende fundament (resonans). Dette skete, da dele af vort kursus på IT-Universitetet i Innovation og Projektledelse - uden vort vidende - blev forfremmet til et obligatorisk kursus i Videnskabsteori for speciale-studerende. Her begyndte den tavse viden at udfolde sig - ikke ved min indsats, men gennem de studerendes samvirke med at hjælpe hinanden med deres specialer i studie-kredse. Herunder virkede muligheds-formuleringer i stedet for de normale problem-formuleringer som en åbenbaring sammen med det frie pragmatiske valg af videnskabsteori og metode. Jeg/vi vare nu bare katalysatorer.

PF Kommentar till LBR kommentar 3:

Det är intressant att se hur din tysta kunskap nu förmedlades till dina studerande. Att det inte lyckats tidigare kan delvis ha berott på att de studerande inte hade något konkret samband (kanske man kan säga ”problem”) att tillämpa kunskapen på. I samband med specialen (magisteruppsats är den närmaste svenska benämningen) fick de detta sammanhang och kunde då tillgodogöra sig kunskapen. Speciellt som du spelade rollen som katalysator. I mina kurser var det inte riktigt så, jag tvingade dem att läsa och fundera över texten, grundligt och långsamt. Det gjorde att en del av de studerande blev något liknade Churchmanics. Och själv blev jag nästan troenden är Churchman introducerade någon form av skapare. Jag har kommit över det nu, faktiskt så mycket att jag inte exakt kommer ihåg hur mina tankar gick.

LBR Kommentar 5: I Skandinavien herskende der i 70’erne og 80’erne en kamp mellem rationel projekt-model, socio-teknisk design og den fagpolitiske strategi. Dybest set baseret på en forskel mellem positivisme, hermeneutisk og kritisk teori. Jeg selv forsøgte i informatik en pragmatisk strategi baseret på Charles West Churchman’s Systemtankegang, specielt hans Design of Inquiring Systems (1971). De metodiske tilgange skulle tilpasses den situation, hvori man stod som designer af information-systemer, dog med det sigte at lave kundskabende systemer, hvor det var de konkrete handlinger, der viste om man havde forklaret, forstået, frigjort sin viden, jvf. Peirce’s pragmatiske maximer.

PF Kommentar till LBR kommentar 5: Instämmer i din beskrivning, men jag försökte aldrig tillämpa Churchman på verklig forskning, förmodligen för att jag inte utvecklat mitt filosofiska tänkande tillräckligt. Och dessutom kan man ifrågasätta om Churchman är på metodnivå. Jag skulle vilja placera honom som vetenskapsteori, alltså överordnat metod.

LBR Kommentar 6: Jeg læser Per Flensburgs foretrukne metode som socio-teknisk. Men har på fornemmelsen, at der ligger andre foretrukne metoder skjult som en slags ’tavs viden’. En model jeg også selv har brugt, når det var vanskeligt at få Churchman’s tanker udmøntet i fagpolitisk sammenhæng.

PF Kommentar till LBR kommentar 6: Det här var ett väldigt intressant påpekande! För det första skulle jag vid närmare eftertanke inte säga att socio-teknik är en metod, det är snarare en metodologi, ett ramverk för ett antal olika metoder. I min forskning använde jag i huvudsak två metoder: Fallstudier och aktionsforskning. Den tysta kunskap du förnimmer kan vara min fenomenologiska inriktning, som i mångt och mycket bygger att språk och verklighet ömsesidigt beskriver varandra.

LBR Kommentar 7: Derfor forsøger jeg at spørge om denne favoritmetode - socio-teknik - måske i sig selv har mangler i forhold til design af informationssystemer. Og dette har konsekvenser i praksis, pt. i samfundets accept/ikke accept af digitaliseringen. Churchman’s systemtankegang søger pragmatisk i sine anbefalinger til design af informationssystemer at sige: der skal mere end en favorit-metode til - ganske svarende til Kant’s, Hegel’s, Marx’ dialektik og Peirce’ pragmatisme.  

PF Svar på LBR kommentar 7: Jo, socio-teknik är ju i huvudsak utvecklat för design av arbete, jag tänker t ex på Mumfords fem kontrakt, som kan ses som designprinciper vid design av arbete. Socio-tekniken ger ingen som helst ledtråd till den tekniska designen, däremot ställer den krav på resultatet av denna design.

LBR Fråga 1: Har andre oplevet, at måtte ’opgive’ deres favorit-metode; eller skifte forskningsfelt pga. modstand - og så forsøge igen?

PF Svar på LBR fråga 1: Jag kan egentligen bara prata för mig själv och jag upplevde hela min doktorand-tid som en ständig kamp mot positivismen och den enbart tekniska inriktningen. Det var motstånd, men jag gav inte upp. Dessutom fann vi en forskningsfinansiär i form av Arbetsmiljöfonden, som passade oss som hand i handske.

LBR Fråga 2: Hvilke kræfter gør at metoder på et forskningsfelt accepteres, forkastes? Og nej, svaret er ikke accept eller ikke accept gennem publiceringer i anerkendte tidsskrifter!

PF Svar på LBR fråga 2: Attans, jag som tänkte säga att den mest inflytelserika kraften är chefredaktören på MISQ! Men jag fick faktiskt en liknande fråga i slutet av 70-talet och mitt svar var lika tvärsäkert: Handläggaren på Styrelsen för Teknisk Utveckling (STU). Jag till och med namngav honom! Men seriöst, Fleck, som jag refererade till tidigare pratar om tankestilar (Liliequist, 2003). Dessa svarar ungefär till Kuhns paradigmer, i själva verket kände Kuhn mycket till Fleck, men refererade inte till honom. En tankestil bildas av en grupp som internaliserar ett sätt att tänka, som för dem blir ett sätt att vara. Berger & Luckmann beskriver denna process väldigt bra (Berger, Luckmann and Olsson, 1998). Det är dessa tankestilar som definierar ”tillåtna” metoder.

LBR Fråga 3: Hvordan kan en kamp tages for at få en metode accepteret på et forskningsfelt - og/eller på tværs af forskningsfelter?

PF Svar på LBR fråga 3: Jag tror nästan jag svarade på det i förra frågan. Genom att forma en grupp med en gemensam tankestil, göra denna grupp framgångsrik, se till att den blir omtalad och producerar ny och god forskning.

LBR Fråga 4: Har du, jeg, vi selv medvirket til at forhindre forskere i at bruge deres favorit metode(r)?

PF Svar på LBR fråga 4: Jag tror inte vi gjort det medvetet, men kanske omedvetet. Nuvarande rektorn för Linné-universitetet, Peter Aronsson, blev utnämnd till professor ungefär samtidigt som jag. Han brukade säga att handledarna klonade sig i sina doktorander. Till mina doktorander brukade jag säga att när de struntar i mina råd, slår näven i bordet och säger att nu gör de som de själva vill, ja då är det dags att bestämma tid för disputation. När man handleder på grundutbildningsnivån är det dock andra förhållanden, det rör sig om utbildning och om man som jag har svårt att acceptera forskningsproblem som bygger på kvantitativa undersökningar handleder jag helt enkelt inte de studenterna. Vi har helt säkert påverkat forskare till att välja vår favoritmetod, men vi har inte förhindrat dem att välja en annan.

    Anders Gustavsson

A. Kommentarer och frågor till Per Flensburg

Per Flensburg utgår från att forskning har som mål att säga något om verkligheten. Då blir frågan vilken verklighetssyn forskaren skall anlägga. Redan under doktorandtiden på 1980-talet kom författaren fram till att verkligheten är subjektiv.  Denna frågeställning är nära lierad med frågan om objektiv – subjektiv forskning.

När jag började mina etnologiska undersökningar i början av 1970-talet mötte jag ingen annan tanke än att forskningen syftade till att förklara en objektiv verklighet. Under senare delen av 1970-talet och början av 1980-talet kom i stället tankarna på att verkligheten var något subjektivt som konstruerades. Verkligheten ansågs vara flyktig, och forskarens resultat hade inget ovedersägligt och säkerställt värde. Det var helt i sin ordning att olika forskare kunde komma fram till olika resultat. Forskarens subjektiva tolkningar kom i centrum. Denna övergång från objektiv till subjektiv syn på forskningen verkar ha skett ungefär samtidigt inom olika vetenskapsgrenar, åtminstone inom humaniora och samhällsvetenskap.

Liksom KG Hammarlund pekar Flensburg på att i varje undersökning finns det flera olika metoder att välja på. Metodvalet är relaterat till undersökningens problemställning och de teorival som forskaren gjort. Detta håller jag helt med om och anser vara en generell utgångspunkt åtminstone inom humaniora. I det nytillkomna avsnittet «Min favoritmetod» har författaren tydligare än tidigare preciserat var han själv står.

Det är en fördel att författaren diskuterar hur han gått till väga i sin forskning och hur det tog sin början i avhandlingsarbetet. Metodiskt sett blev det specifika för honom att han valde ett antal fallstudier som komparerades för att han skulle kunna komma till mera vittgående slutsatser eller regelbundenheter. Detta är något som jag är välbekant med inom etnologisk forskning. För min del har det rört sig om lokala och regionala studier där forskaren har kunnat fördjupa sig och komma människorna närmare in på livet. Det är en kvalitativ inriktning som går på djupet snarare än på bredden. Individerna kan få ett eget värde och inte bara utgöra en siffra i en kvantitativ tabell.

Denna antologi skall ta fram de olika författarnas mest tillämpade metoder. Hos Flensburg är det tydligt att fallstudier prioriteras. Då kan man fråga inom vilka andra vetenskaper är detta tillämpligt. Författaren borde fokusera på att utveckla frågan om fallstudier så att det kommer i centrum i hans text. De vetenskapsteoretiska diskussionerna bör mera utgöra bakgrund för diskussionen om fallstudier.

Frågor:

    Finns det en oberoende objektiv verklighet som inte kan ifrågasättas eller är det som benämns verklighet konstruerat av människorna? Skall vi lämna tankarna om objektiv forskning bakom oss?

    På vilket sätt har titeln «Om att beskriva verkligheten» något med metodfrågor att göra? Måste eller bör vetenskapsteoretiska frågor först presenteras och penetreras innan en diskussion om metod/er kan bli aktuell?

    Hur ser författaren på den autoetnografiska frågan om att forskarens person i form av kulturell bakgrund spelar in vid val av problemställning, teori- och metodval?

    Varför använder författaren så många modeller som presenteras i olika figurer? Är avsikten att tydliggöra resonemangen för läsarna?

    Vad är det som gör fallstudier så viktiga? Använder författaren alltid fallstudier eller är de inte tillämpliga i alla sammanhang inom informatiken?

    Författaren har utfört det som brukar kallas ”deltagande observation” (även om han själv inte använder termen). Vilka fördelar/begränsningar finns enligt honom jämfört med intervjuer?

    Författaren hänvisar till Kurt Lewin och aktionsforskning. Vilket värde har ett sådant forskningsperspektiv för författaren idag?

B. Svar och kommentarer från Per Flensburg (PF) till Anders Gustavsson (AG)

AG Kommentar 1:  Per Flensburg utgår från att forskning har som mål att säga något om verkligheten. Då blir frågan vilken verklighetssyn forskaren skall anlägga. Redan under doktorandtiden på 1980-talet kom författaren fram till att verkligheten är subjektiv.  Denna frågeställning är nära lierad med frågan om objektiv – subjektiv forskning.

När jag började mina etnologiska undersökningar i början av 1970-talet mötte jag ingen annan tanke än att forskningen syftade till att förklara en objektiv verklighet. Under senare delen av 1970-talet och början av 1980-talet kom i stället tankarna på att verkligheten var något subjektivt som konstruerades. Verkligheten ansågs vara flyktig, och forskarens resultat hade inget ovedersägligt och säkerställt värde. Det var helt i sin ordning att olika forskare kunde komma fram till olika resultat. Forskarens subjektiva tolkningar kom i centrum. Denna övergång från objektiv till subjektiv syn på forskningen verkar ha skett ungefär samtidigt inom olika vetenskapsgrenar, åtminstone inom humaniora och samhällsvetenskap.

PF Kommentar till AG kommentar 1: Ja, tanken på en subjektiv verklighet dök upp mellan 1975 och 1990 ungefär. Jag har berättat om min kamp mot det objektiva etablissemanget i artikeln: Den stora tankestriden inom informatiken, AAS-47. I mitt föredrag vid vetenskapsfestivalen 2019 ställde jag frågan: Varför hände det just då? Jag har fortfarande inget rimligt svar. Däremot har jag börjat vackla i min tro på en subjektiv verklighet. Det började med att en kollega från Australien påstod han kunde bevisa att verkligheten var objektiv. Han sade så här: ”Kom till mitt kontor på tredje våningen, kliv upp i fönsterkarmen, öppna fönstret och ta ett steg framåt!” Man antogs vara vänd utåt. Nu är det ju så att begrepp som ”kontor”, ”fönster”, ”fönsterkarm”, ”ett steg framåt” är sociala konstruktioner som innebär att verkligheten är subjektiv. Men vad som skulle hända om jag toge det där steget bekymrar mig!  Det är ett faktum att jag skulle falla och slå mig rejält. Jag jobbar fortfarande med frågan och mitt bästa bud hittills är att naturen är objektiv men den sociala världen är subjektiv.

AG Kommentar 2: Liksom KG Hammarlund pekar Flensburg på att i varje undersökning finns det flera olika metoder att välja på. Metodvalet är relaterat till undersökningens problemställning och de teorival som forskaren gjort. Detta håller jag helt med om och anser vara en generell utgångspunkt åtminstone inom humaniora. I det nytillkomna avsnittet «Min favoritmetod» har författaren tydligare än tidigare preciserat var han själv står.

Det är en fördel att författaren diskuterar hur han gått till väga i sin forskning och hur det tog sin början i avhandlingsarbetet. Metodiskt sett blev det specifika för honom att han valde ett antal fallstudier som komparerades för att han skulle kunna komma till mera vittgående slutsatser eller regelbundenheter. Detta är något som jag är välbekant med inom etnologisk forskning. För min del har det rört sig om lokala och regionala studier där forskaren har kunnat fördjupa sig och komma människorna närmare in på livet. Det är en kvalitativ inriktning som går på djupet snarare än på bredden. Individerna kan få ett eget värde och inte bara utgöra en siffra i en kvantitativ tabell.

PF Kommentar till AG kommentar 2: Etnologi och informatik har faktiskt många beröringspunkter, men förstås också skillnader. Bägge studerar vi mänsklig verksamhet. Bägge vill vi förstå densamma, etnologerna för att förstå den men informatikerna för att förändra den till det bättre. Och där kommer ju genast en värderingsfråga in: Bättre på vad vis? Och bättre för vem? Jag tog explicit ställning för de som skulle arbeta med systemen och vars arbete drabbades av okunniga systemutvecklares teknikfascination. Det är en av förklaringarna till att jag ofta överger forskarens kyliga objektivitet och istället formulerar mig provokativt.

AG Kommentar 3: Denna antologi skall ta fram de olika författarnas mest tillämpade metoder. Hos Flensburg är det tydligt att fallstudier prioriteras. Då kan man fråga inom vilka andra vetenskaper är detta tillämpligt. Författaren borde fokusera på att utveckla frågan om fallstudier så att det kommer i centrum i hans text. De vetenskapsteoretiska diskussionerna bör mera utgöra bakgrund för diskussionen om fallstudier.

PF Kommentar till AG kommentar 3: Du har alldeles rätt, Anders. En förklaring kan du hitta i min ovan nämnda artikel där jag beskriver hur vi hela tiden måste motivera varför vi inte följde den etablerade positiva normalvetenskapen. Vi dök långt ner i filosofin, jämför med Leif Blochs artikel, och hade svårt att ta oss upp därifrån. När jag insåg mitt misstag skrev jag i all hast till det sista avsnittet.

Frågor:

AG Fråga 1: Finns det en oberoende objektiv verklighet som inte kan ifrågasättas eller är det som benämns verklighet konstruerat av människorna? Skall vi lämna tankarna om objektiv forskning bakom oss?

PF Svar på AG fråga 1: Jag var inne på det tidigare. All kunskap om verkligheten får vi ju via våra sinnen och de kan lura oss. Hume, den store skeptikern, diskuterade detta i sin Treatise och kom enkelt uttryckt, fram till att man kan tvivla på allt, men det är så himla obekvämt, så låt oss anta att det finns något därute. Frågan tas också upp i filmserien om The Matrix. Jag kan ge dig ett preliminärt svar: Om vi studerar naturen kan vi i många fall bedriva en objektiv forskning, om vi studerar människor och mänsklig verksamhet är det betydligt färre fall och det är ganska enkelt att hitta fel i de fall forskaren anser det vara möjligt. Kort sagt: När det gäller mänsklig är det oerhört svårt att göra objektiva studier

AG Fråga 2: På vilket sätt har titeln «Om att beskriva verkligheten» något med metodfrågor att göra? Måste eller bör vetenskapsteoretiska frågor först presenteras och penetreras innan en diskussion om metod/er kan bli aktuell?

PF Svar på AG fråga 2: All vetenskap, utom matematiken, studerar verkligheten och därför menar jag att frågan om hur denna verklighet uppfattas är av grundläggande betydelse. För att uppfatta något måste det kunna beskrivas, du måste ha ett begrepp för det. Dessa begrepp betyder olika för olika människor och ju mer deras kulturer skiljer sig, desto mer olika blir tolkningen. Därför menar jag att en diskussion om både epistemologi, ontologi och etik bör föregå varje genomtänkt val av vetenskaplig metod.

AG Fråga 3: Hur ser författaren på den autoetnografiska frågan om att forskarens person i form av kulturell bakgrund spelar in vid val av problemställning, teori- och metodval?

PF Svar på AG fråga 3: Det var en intressant vinkling! Jag har ovan argumenterat för att min kulturella bakgrund spelar roll för hur jag uppfattar den fenomen jag observerar eller upplever. Men när det gäller forskning ställs det några andra krav (och jag tänker nu på samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning) nämligen förmåga att leva mig in i andra personers uppfattningar och sätt att se på saker och ting. För en etnolog är detta av väsentlig vikt, jag dristar mig att påstå att det är omöjligt att bli en god etnolog utan denna egenskap. Rätta mig om jag har fel! Min kulturella bakgrund spelar absolut stor roll när jag väljer problem. Förmodligen också när det gäller teori, men inte i lika stor utsträckning när det gäller metod. För mig hänger dessa tre problem, teori och metod ihop och de påverkar varandra och följaktligen finns en subjektiv komponent i detta.

AG fråga 4: Varför använder författaren så många modeller som presenteras i olika figurer? Är avsikten att tydliggöra resonemangen för läsarna?

PF Svar på AG fråga 4: Det sägs att en bild säger mer än 1000 ord. Efterhand har jag insett att den behöver minst 900 för att förstås. Jag tänker själv mycket i bilder och en modell, som du kallar dem, är ett sätt för att göra fenomen och samband dem emellan klarare och tydliga. Men för många andra forskare kan det vara förvirrande. Dock hoppas jag alltid att de gör mina resonemang tydligare. Helst skulle jag vilja ha dem animerade.

AG Fråga 5: Vad är det som gör fallstudier så viktiga? Använder författaren alltid fallstudier eller är de inte tillämpliga i alla sammanhang inom informatiken?

PF Svar på AG fråga 5: Jag brukar säga att fallstudier är det bästa sättet att fånga upp underlag till en teori. Om man inte vet något om det område man ska studera är fallstudier utmärkta. Inom informatiken och då speciellt inom det område jag verkade, användarinflytande, var de nödvändiga. Men därmed inte sagt att de går att tillämpa i alla sammanhang. När det t.ex. gäller design av användargränssnitt kan man inte använda dem, där är experiment det allra bästa. Idag presenterade Internetstiftelsen sin rapport om svenskarna och internet och den måste göra med hjälp av enkäter.

AG Fråga 6: Författaren har utfört det som brukar kallas ”deltagande observation” (även om han själv inte använder termen. Vilka fördelar/begränsningar finns enligt honom jämfört med intervjuer?

PF Svar på AG fråga 6: I min forskning har jag använt mig av både intervjuer, deltagande observation och reellt deltagande. Jag tror att det på Höganäs AB fortfarande finns ett system som kallas ”Pers system” för jag var med och tog fram det. Om man deltar kräver det att man väldigt noga redogör för sina utgångspunkter och hela tiden reflekterar över vad som hänt, varför har hänt och hur man nu går vidare. Men om jag n håller mig till din fråga: Deltagande observation jämfört med intervjuer, så är ju deltagandet mycket rikare. Man deltar i ett möte, ungefär som en fluga på väggen, och kan med forskarens ögon se och tolka det som händer på helt andra sätt än de deltagande. När forskarens tolkning delges dem, kan det bli något av en chock och många gånger åker man då ut! Våra sanningar är ofta obekväma. Men effekten sitter kvar. Intervjuer är mer strukturerade, jag använde mig av något som jag kallade semistrukturerade intervjuer. Först skrev jag ner, baserat på min teori, vilka frågor som var viktiga. Sedan skrev jag innan intervjun ner vilka svar jag förväntade mig. Själva intervjun tog mer formen av ett samtal, men jag såg till att få svar på de frågor jag hade skrivit ner. Dessutom fick jag mycket mer information. Efteråt gjorde jag en analys av varför svaren blev som de blev och vad det betydde.

AG Fråga 7: Författaren hänvisar till Kurt Lewin och aktionsforskning. Vilket värde har ett sådant forskningsperspektiv för författaren idag?

PF Svar på AG fråga 7: Som jag uppfattat Kurt Lewin handlade det om hjälp till självhjälp för underpriviligierade grupper. I mitt fall handlade det om personal i ett företag som skulle använda sig av ett datasystem i sitt arbete. I huvudsak var det fråga om utbildning. Jag brukade alltid inleda med vad jag kallade ”en kurs i elementär datakunskap”. Jag berättade om hur datorer fungerade och det var lite övningar inblandade som visade hur dumma datorer egentligen var. Många gånger blev kursdeltagarna så självsäkra att de vågade ställa helt andra, men mycket rimliga krav på systemet. I ett extremt fall jobbade jag ihop med facket på ett gjuteri och vi ersatte ett centralt materialplaneringsystem för en halv miljon med tre seriekopplade räkneark. Men idag har jag stort sett lämnat informatiken och systemutveckling i den betydelse vi hade på 80-talet finns inte längre. Dt jag har lärt mig av min aktionsforskning är att förstå hur andra människor tänker. Detta leder i regel till acceptans och ör man ledare för en verksamhet är det inte i alla lägen det optimala valet!

    KG Hammarlund

    Kommentarer och frågor till Per Flensburg

Per,

i din mycket innehållsrika översikt som går långt utöver frågan om metoder och metodval är det en mening som särskilt väcker min nyfikenhet. Du skriver, när du presenterar Pertti Järvinen och hans metodtaxonomi, att du är tveksam till Järvinens hävdande att taxonomin är generell och tillämpbar på alla vetenskapsområden: ”Det är svårt att t. ex. få in historieforskning”.

Här ser du något som jag inte ser, och jag skulle gärna se att du utvecklade detta. Jag har inte läst den bok av Järvinen som du hänvisar till, men väl en annan text av honom där taxonomin presenteras ingående (Research Questions Guiding Selection of an Appropriate Research Method, Tammerfors 2004). Från din presentation och Järvinens text tycks mig historia, liksom annan forskning inom humaniora och samhällsvetenskap, mycket väl låta sig infogas i taxonomin.

Historieämnet faller förstås utanför den rena matematiska forskningsansatsens fält. Däremot torde det vara möjligt att hitta exempel på historisk forskning med hemvist i alla övriga fält: merparten av dagens historievetenskap kan nog beskrivas som konceptuellt-analytiskt, teoriprövande och/eller teoribyggande. Studier av artefakter är kanske mindre vanligt (om man inte betraktar varje historisk källa och varje historievetenskaplig framställning som en artefakt), men i historiebruks- och kulturarvsforskning är värdering av artefakter inte ovanligt, och man kan tänka sig forskningsprojekt där historia och museologi samverkar i byggandet av artefakter.

Men kanske missar jag något här? Jag tar gärna del av flera tankar kring varför historieforskning (kanske också andra vetenskapsområden?) inte skulle passa in i Järvinens taxonomi.

Vänligen KG

Referenser:

Järvinen, Pertti: Research Questions Guiding Selection of an Appropriate Research Method. Tammerfors: Tammerfors universitet 2004. Internet:

    Svarskommentar från Per Flensburg till KG Hammarlund

Kul att fler än jag känner till Perttis forskning. Han har varit en av mina mentorer och inspirationskälla under hela min forskning. Vi har ofta diskuterat just den fråga du tangerar: Täcker hans modell alla områden? Pertti menar förstås det, men jag lyckades en gång få honom att erkänna att framtidsforskning var svår att få in. Men jag kommer inte riktigt ihåg hur argumenten gick. Men nu till din fråga.

Jag är förvisso inte historiker men jag har läst idéhistoria i några terminer. Inför magisteruppsatsen hade vi en kurs om historisk metod och det är denna kurs jag baserar mitt resonemang på, främst då två böcker av Peter Josefsson och Frans Lundgren (Josephson and Lundgren, 2014; Lundgren and Josephson, 2016). Jag tänkte ungefär så här: En historiker studerar källmaterial, i huvudsak gamla skrifter. Med detta som grund skapar han eller hon en berättelse eller kanske hellre beskrivning av vad som hände vid ett visst tillfälle eller tidsrymd och försöker förstå varför det hände just där och då. Det var denna föreställning jag utgick från plus att jag sedan tidigare kände till en del av Giambatista Vicos tankar om historievetenskapen (Vico, 1744). Beskrivningen kunde då ses som en artefakt, men den saknade väsentliga designegenskaper, som varje artefakt har, även de immateriella i form av informationssystem. Historien lät oss förstå hur samhället och kanske också människan utvecklats under tidens lopp. Detta är ingen teori menar jag, ty en teori ska förklara hur ett visst fenomen uppkommit eller att det har vissa effekter. Teorin är något man, enligt mitt sätt att se saken, påför, klistrar på, ett eller flera fenomen för att förklara dem, medan förståelsen av dessa fenomen kommer inifrån dem själva, det är inget som påförs utifrån utan förståelsen är invändig. Begreppen utvändig och invändig har jag hämtat från Dag Østerberg, som diskuterade dem på ett fascinerande vis i en liten bok från Korpen (Østerberg, 1977). Den springande punkten i mitt resonemang är alltså att jag anser att förståelse inte är en teori. Om jag förstår ett fenomen har jag inte skapat mig en teori om detta. Men om jag förklarar ett fenomen utgår jag från en teori som finns kring detta.

Att förstå kan tvivelsutan ses som ett studium av verkligheten. Möjligen skulle man kunna se det som en konceptuell/analytisk ansats, men en sådan tänker jag mig som ett embryo till en teori. Men givetvis skulle jag inte ha kommit med ett så tvärsäkert påstående som jag gjorde. Man kan säkert, som du säger tänka sig teoriprövande eller i varje fall förståelse-prövande undersökningar. Och skiljer man inte på förklaring och förståelse så får du med det hela utom matematiken och artefakterna.

    Ulf Persson

    Kommentarer och frågor till Per Flensburg

Distinktionen mellan att 'förklara' och 'förstå' är något av en klyscha, som blir speciellt stötande när den särskiljer naturvetenskapen från de sociala vetenskaperna. Visst det står en fritt att lägga vilken betydelse man vill i ett ord bara man gör det klart. Om jag förstår det rätt så är skillnaden med att förklara och att förstå, att ett matematiskt bevis där man kan verifiera den deduktiva kedjan (i de mest triviala fallen en uträkning) talar vi om förklaring (matematiker brukar tala om lokal förståelse) men om man förstår varför något är sant, bland annat för att det passar in i ett större sammanhang och illuminera mycket annat, så är detta en slags djupare förklaring. Man kan tänka sig förklaring utan förståelse men kan man ha förståelse utan förklaring? Är inte själva förståelsen en slags förklaring, eller menas att man kan intuitivt förstå något utan att kunna formalisera denna förståelse, med andra or förklaringar är objektiva, förståelse är subjektiv.

I distinktionen mellan empirism och positivism (jag är inte säker på att författarens definition är den gängse) får man uppfattningen om att empirism inte har med forskning att göra utan att ta fram fakta, som att avläsa en termometer; medan begreppet positivism ges en sådan vid innebörd att den i princip innefattar all seriös vetenskap, som t.ex. den presenteras av Popper, men han beskriver bara en konsensus som går långt tillbaka. Positivismen förknippas främst med Wienkretsen och Popper var mycket noga med att distansera sig från denna och tog det som en förolämpning att bli stämplad såsom 'positivist'.

Jag har mycket svårt för att förstå att Platons filosofi skall betecknas som subjektiv, själva grunden för denna är att förkasta den värld som sinnena målar upp för oss såsom varande subjektiv och bedräglig och i stället ställa upp en objektiv värld bortom sinnenas. Denna värld är visserligen abstrakt och inte påtaglig, och kan därmed klassas som idealistisk, men han varnar för att ta det påtagliga och konkreta på för stort allvar.

Jag vet inte om Vico, men den engelske filosofihistorikern R.G. Collingwood påpekar att den mänskliga historien skiljer sig markant från naturhistorien ty i den förra fokuserar man på aktörernas tankar och motivationer, med andra ord man förstår hur de har reagerat under de omständigheter som rådde. Ett underliggande antagande är att den mänskliga naturen är konstant så vi förmår att placera oss i samma skor. Det är denna underliggande förståelse som gör historien intressant och relevant för oss. Återigen man förstår på ett subjektivt sätt människornas handlande. Tolkningen av en händelse varierar över tid endast i den mån vi får ny information om det aktuella sammanhanget. Enligt Collingwood rekonstruerar vi det förgångna i nuet och denna rekonstruktion, som inte skall förväxlas med det förgångna själv, ändras med ny kunskap om det förgångna.

Det var E.G. Geijer som hävdade att Sveriges historia är deras konungars, och för barn är inte detta en så dum inkörsport till historien ty det genererar en dramatisk berättelse fylld med mänskliga överväganden. Folkets historia blir i jämförelse ganska tradigt. Att befolka århundrandena med aktörer gör dessa mer levande.

Jag förstår inte riktigt distinktionen mellan hermeneutik och fenomenologi, i båda fallen rör det sig om tolkningar som ständigt ifrågasätts och återskapas. Av vad som står föreligger inget motsatsförhållande mellan de bägge, utan fenomenologin tycks snarare vara en extrem form av hermeneutiken.

Sartres häst är väl bara en omformulering av Kierkegards språng, som i hans fall innebär att ge sig hän den kristna tron.

Tabellen ger ingen egentligen klarare förklaring av skillnaden mellan Hermeneutiken och fenomenologin. Händelser för Collingwood, och troligen även hans läromästare Vico, är sådana som rör sociala relationer. Och vad är egentligen skillnaden mellan tolkningarna förändras och verkligheten återskapas?

I engelsk litteratur finner man ofta hävdande att eskimåer har hundratals olika ord för snö. Detta lär vara en lingvistisk skröna, men tydligen inte för samerna- (Och kanske därmed inte för eskimåerna heller?). Trevligt att se en lista.

"Vovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen'. Om jag minns rätt kommer detta som en slutkläm och jag har varit benägen att tolka detta som att Wittgenstein efteråt förkastar hela sitt verk. Han hade försökt tala om vad man inte kunde tala om och det hade varit bättre om han hade tigit. Men detta är kanske lite väl cyniskt. Annars är ju Wittgenstein känd för att förakta sina 'följare'.

Kuhns paradigmbegrepp är överreklamerat. Vad är egentligen ett paradigm när det kommer till kritan? Oftast bara en teori, men om man insisterar kan man tala om en teori på lite högre metanivå och som likt en 'ide' (där det mesta befinner sig under ytan) inte kan formuleras explicit, i motsats till en teori. Man kan säga att Lavoisier införde ett nytt paradigm inom kemin genom att betona den kvantitativa vägningens roll. Den grekiska atomteorin kan däremot inte sägas vara ett paradigm ty den genererade ingen forskning (tiden var inte mogen).

Gödels sats är mer teknisk än vad folk egentligen inser. Axiomsystemet måste vara tillräckligt kraftfullt för att inbegripa de hela talen för att hans bevis skall fungera. När det gäller administrativa system är dessa i högsta grad ändliga. Men visst det är helt tillåtet att använda Gödels sats som litterär metafor.

Varför förstår folk vad ett bord är och kan skilja mellan bord och stolar? Därför att om man inte är en mörkhyad individ från Nya Guineas urskogar har man ett behov av bord och har sett hur bord och stolar används. Så är det med de flesta ord, man känner till betydelsen innan ordet så att säga, man lär sig dem inte genom definitioner (i matematiken definierar man begrepp, men sådana definitioner förstås egentligen bara om man redan förstår syftet med dem. Jämför Euklides definition av linjer och punkter, som i formell mening betyder ingenting, men vi har alla en intuitiv känsla för vad de refererar till, så en poetisk definition fungerar. Och märk vad vi har i åtanke är inte konkreta materiella linjer per se, som dras i sanden eller med krita på en tavla. Referensen till Platon bör vara uppenbar. Och är det inte så vi i allmänhet lär oss ord? Detta är en mycket Wittgensteinsk förklaring.

Om man själv designar ett datasystem har man inga svårigheter att använda det, ty dess inre logik är klar ty denna var vad som låg till grund för utvecklandet. Om något inte fungerar som det skall, kan man lättare 'gå runt det' (ja givetvis även med ledningen av detta modifiera systemet). Användaren däremot har ingen sådan priviligierad insikt och problem leder bara till frustration. Jag har själv inga svårigheter med att designa ganska sofistikerade program, men när det gäller att navigera på hemsidor blir jag alltid frustrerad. Likadant med GPS. Denna bidrar med förklaringar, gör så och så, medan kartan ger förståelse. Folk i allmänhet tycks föredra det förra (liksom klara instruktioner i matematiken utan behov av förståelsen som 'kartan' skänker). Jag förstår av vad som följer att detta är författarens poäng.

Järvinens diagram är inte helt klart. Först trodde jag att 'matematiska studier' hade med matematiskt modellarbete att göra, men det är en slutprodukt, och uttrycker Järvinens åsikt att man kan antingen forska om verkligheten eller om matematik! När det gäller artefakter antar jag att detta rör uppfinningar och konstruktioner som normalt inte anses vara forskning som sådan även om det kan utgöra en del av forskningen; men det föreligger inget hinder i att utvidga begreppet forskning till att även innefatta ingenjörsverksamhet. När det gäller historieforskningen anser jag att Collingwood har den mest fruktbara presentationen och visar att den kan bedrivas utan att ha ambitioner om att sätta upp allmänna lagar i naturvetenskaplig anda eller kvantifiering. Hans uppfattning om historieforskning kan bäste beskrivas som en 'forensic investigation' där inlevelse i de agerandes motiv är av yttersta vikt.

Samhällsvetenskapernas förkärlek för att kvantifiera olika känslor och uppfattningar via enkäter är ett otyg. Hur mycket älskar du din fru på skalan 1-10, för att ta ett typiskt exempel. Och på sådant skall man bedriva vetenskap. (Sådana enkätstudier kan dock ha en viss relevans om det gäller själva enkätstudien som sådan). Statistik med godtyckliga konfidensintervall är ett oskick, liksom, vad som påpekas, den subtila frågan om representerbarhet. Men visst i medicinska studier om säg vaccins effektivitet och ofarlighet måste man ha resultat i verklig tid, men kan man då tala om forskning? Även i en vidgad betydelse (men det är väl vad Järvinen menar med konstruktion och testning av artefakter).

Det är en villfarelse att hävda att de gamla grekerna inte observerade och bara spekulerade. Det är en del av den vetenskapshistoriska myten, i själva verket var de mycket goda observatörer och i den mån möjligheten fanns verifierade de vad de hävdade. Att Hume förfäktade sådana åsikter är honom förlåtlig, till en stor del var det väl även polemiskt motiverat.

Jag måste läsa om Hume (bägge böckerna) för att påminna mig vad Hume verkligen försöker säga. Jag håller med om att hans förklaring av begreppet orsak och verkan är mycket platonskt, d.v.s. en sanning bortom sinnenas vittnesbörd. Induktionen har många problem, solen har gått upp varje morgon (utom vid extrema latituder) i miljarder år, liksom miljarder människor är födda av en mänsklig moder, men inget av påståendena är sanna, jorden kommer så småningom få en bunden rotation, och det senare påståendet motstrider evolutionsteorin. Man kan således inte forma en utsaga i typen, det finns ett N så om ett experiment har utförts med samma resultat N gånger så gäller det för alla. Men detta är vad den medicinska forskningen tvingas att anta. Man kan säga att orsak och verkan endast existerar inom teorier, och att dessa utgör verkligheten utan bara beskrivningar av den. Precis som Collingwood hävdar att historien vi skriver inte skall förväxlas med det förflutna utan utgör bara en provisorisk beskrivning av den.

Mot statistisk korrelation skall man vara ytterst skeptisk, fallgroparna är legion.

Förresten uttrycker Collingwood skillnaden mellan deduktion och induktion bra: Induction allows, deduction compels'.

Om Heidegger tycker jag inte. Han är dock mycket fashionabel, liksom dessa moderna franska filosofer. En av dessa lär ha drabbats av Alzheimer, men hans trogna lärjungar märkte ingenting alls.  

    Svar och kommentarer från Per Flensburg (PF) till Ulf Persson (UP)

UP Kommentar 1: Distinktionen mellan att 'förklara' och 'förstå' är något av en klyscha, som blir speciellt stötande när den särskiljer naturvetenskapen från de sociala vetenskaperna. Visst det står en fritt att lägga vilken betydelse man vill i ett ord bara man gör det klart. Om jag förstår det rätt så är skillnaden med att förklara och att förstå, att ett matematiskt bevis där man kan verifiera den deduktiva kedjan (i de mest triviala fallen en uträkning) talar vi om förklaring (matematiker brukar tala om lokal förståelse) men om man förstår varför något är sant, bland annat för att det passar in i ett större sammanhang och illuminera mycket annat, så är detta en slags djupare förklaring. Man kan tänka sig förklaring utan förståelse men kan man ha förståelse utan förklaring? Är inte själva förståelsen en slags förklaring, eller menas att man kan intuitivt förstå något utan att kunna formalisera denna förståelse, med andra ord, förklaringar är objektiva, förståelse är subjektiv.

PF Svar på UP kommentar 1: Jag hänvisar i huvudsak till mitt svar på en liknande fråga från KG Hammarlund. Jag ser en viktig skillnad mellan natur- och samhällsvetenskap- Naturvetenskapen studerar naturen, det är något utanför människan och något som är givet oberoende av henne. Det naturvetenskapliga studieobjektet är objektivt. Samhällsvetenskapen studerar det mänskliga samhället, som inte är givet utan konstrueras och rekonstrueras hela tiden av människor i en social interaktion. Du kan i en given och väl definierad kontext säga att just denna del av samhället för just dessa personer är objektivt, men du kan inte säga att samhället för alla är objektivt. Det blir också så att ju mer objektiv du försöker vara, desto trivialare blir de problem du kan diskutera. I naturvetenskapen bygger du en modell av naturen, t.ex. klimatmodell, standardmodellen för elementarpartiklarnas uppbyggnad etc. Denna modell verifieras eller falsifieras genom diverse experiment. Dessa experiment har en generisk form: Om faktor A1, A2, … An föreligger så föreligger också resultatet R. R förklaras i bästa fall genom en ekvation, i andra fall genom ett beroende av en viss sannolikhet. Dessa modeller får ibland en så stor förklaringskraft att de anses för sanna utan experimentell verifiering. Klimatmodellerna är åt det hållet. Andra modeller, t.ex. strängteorin, kan inte experimentellt verifieras men de kan på ett övertygande sätt förklara hur naturen är skruvad samman. I detta liknar de samhällsvetenskapen.

Samhällsvetenskapen och i än högre grad humaniora, skapar någon form av berättelse med vars hjälp man kan förstå innebörden i en given situation. Du kommer in på det senare när du berättar om Collingwood och jag tycker det du skriver där stämmer med min uppfattning. Denna förståelseprocess är av ett annat slag än den förklaringsprocess som ingår i naturvetenskapen och jag finner det därför lämpligt att skilja dem åt.

UP Kommentar 2: I distinktionen mellan empirism och positivism (jag är inte säker på att författarens definition är den gängse) får man uppfattningen om att empirism inte har med forskning att göra utan att ta fram fakta, som att avläsa en termometer; medan begreppet positivism ges en sådan vid innebörd att den i princip innefattar all seriös vetenskap, som t.ex. den presenteras av Popper, men han beskriver bara en konsensus som går långt tillbaka. Positivismen förknippas främst med Wienerkretsen och Popper var mycket noga med att distansera sig från denna och tog det som en förolämpning att bli stämplad såsom 'positivist'.

PF Svar på UP Kommentar 2: Du har en poäng här. Begreppet ”positivism” är ett brett begrepp och används ännu bredare. Återigen, man måste vara precis i sin användning av begrepp och i princip bör jag nog undvika just ”positivism” för det leder till missuppfattningar. Jag kan ge en provisorisk definition av ”positivism” såsom ”objektivt studium av ett eller flera fenomen i avsikt att åstadkomma en orsak-verkan-förklaring”. Wienerskolan associerar jag med logisk empirism, som handlar om att göra teorioberoende observationer, vilket man inte lyckades göra. När det gäller empirism är t.ex. undersökningar av väljarsympatier ett exempel. Man konstaterar t.ex. att om det hade varit val nu hade 3,9% röstat på miljöpartiet. Man kan jämföra med tidigare mätningar men man gör inga djupare förklaringar om orsaken till eventuell förändring, ej heller något försök att förstå vad som pågår annat än i form av experters spekulationer.

UP Kommentar 3: Jag har mycket svårt för att förstå att Platons filosofi skall betecknas som subjektiv, själva grunden för denna är att förkasta den värld som sinnena målar upp för oss såsom varande subjektiv och bedräglig och istället ställa upp en objektiv värld bortom sinnenas. Denna värld är visserligen abstrakt och inte påtaglig, och kan därmed klassas som idealistisk, men han varnar för att ta det påtagliga och konkreta på för stort allvar.

PF Svar på UP kommentar 3: Såvitt jag kan se har jag inte skrivit något om Platon alls, vilket i och för sig förvånar mig. Platon är en idealist, urtypen för en idealist skulle jag vilja säga och i den meningen tror han på en objektiv verklighet, ehuru den är ogripbar för oss. Man kan förstås säga att vår tolkning av denna ideala verklighet är subjektiv, men komma närmare den ideala t.ex. genom undervisning. Sokrates hade nog gillat det påståendet.

UP Kommentar 4: Jag vet inte om Vico, men den engelske filosofihistorikern R.G. Collingwood påpekar att den mänskliga historien skiljer sig markant från naturhistorien ty i den förra fokuserar man på aktörernas tankar och motivationer, med andra ord man förstår hur de har reagerat under de omständigheter som rådde. Ett underliggande antagande är att den mänskliga naturen är konstant så vi förmår att placera oss i samma skor. Det är denna underliggande förståelse som gör historien intressant och relevant för oss. Återigen man förstår på ett subjektivt sätt människornas handlande. Tolkningen av en händelse varierar över tid endast i den mån vi får ny information om det aktuella sammanhanget. Enligt Collingwood rekonstruerar vi det förgångna i nuet och denna rekonstruktion, som inte skall förväxlas med det förgångna själv, ändras med ny kunskap om det förgångna.

PF Svar på UP kommentar 4. Jag vet inget om Collingwood men som jag sa tidigare jag är helt enig med dig i denna kommentar. Ser för övrigt att du skrivit en kommentar till hans verk (Persson, 2010).

UP Kommentar 5: Det var E.G. Geijer som hävdade att Sveriges historia är deras konungars, och för barn är inte detta en så dum inkörsport till historien ty det genererar en dramatisk berättelse fylld med mänskliga överväganden. Folkets historia blir i jämförelse ganska tradigt. Att befolka århundrandena med aktörer gör dessa mer levande.

PF Svar på UP kommentar 5: Håller helt med dig. Berättelsen om Arn säger betydligt mer om tidig medeltid i Sverige än de historieböcker vi begåvades med i skolan. Eftersom du känner till en hel del om historia vet du säkert att den mest använda ”metoden” är att skriva en övertygande berättelse (Josephson and Lundgren, 2014), (Lundgren and Josephson, 2016).

UP Kommentar 6: Jag förstår inte riktigt distinktionen mellan hermeneutik och fenomenologi, i båda fallen rör det sig om tolkningar som ständigt ifrågasätts och återskapas. Av vad som står föreligger inget motsatsförhållande mellan de bägge, utan fenomenologin tycks snarare vara en extrem form av hermeneutiken.

PF Svar på UP kommentar 6: Ja, jag instämmer. Det som skiljer är enligt min mening tidshorisonten. Inom hermeneutiken är tolkningarna mer långvariga, medan fenomenologins tolkningar kan skifta stort sett sekundsnabbt. Men på en eller annan nivå överlappar de.

UP Kommentar 7: Sartres häst är väl bara en omformulering av Kierkegaards språng, som i hans fall innebär att ge sig hän den kristna tron.

PF Svar på UP kommentar 7: Det är möjligt, jag hörde påståendet under gymnasietiden under litteraturhistorien. Jag kan komma ihåg fel och läraren kan ha också ha haft fel. Jag har aldrig orkat läsa Kierkegaard i någon större utsträckning.

UP Kommentar 8: Tabellen ger ingen egentligen klarare förklaring av skillnaden mellan Hermeneutiken och fenomenologin. Händelser för Collingwood, och troligen även hans läromästare Vico, är sådana som rör sociala relationer. Och vad är egentligen skillnaden mellan tolkningarna förändras och verkligheten återskapas?

PF Svar på UP kommentar 8: Nu vet jag inte vilken tabell du menar, för jag har ingen tabell i mitt bidrag. Beträffande händelser är de för Vico, såvitt jag förstått relaterat till förändringar i de sociala förhållandena i vid mening. Ekonomin är inkluderad. Och beträffande skillnaden i sista meningen hänvisar jag till min förrförra kommentar

UP Kommentar 9: I engelsk litteratur finner man ofta hävdande att eskimåer har hundratals olika ord för snö. Detta lär vara en lingvistisk skröna, men tydligen inte för samerna (Och kanske därmed inte för eskimåerna heller?). Trevligt att se en lista.

PF Svar på UP kommentar 9: Jag hörde en gång för länge sedan en same säga att de visst hade ord för snö rent generellt, men tydligen använde inte det. Jag blev precis som du himla glad då jag fick syn på en lista.

UP Kommentar 10: "Vovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen'. Om jag minns rätt kommer detta som en slutkläm och jag har varit benägen att tolka detta som att Wittgenstein efteråt förkastar hela sitt verk. Han hade försökt tala om vad man inte kunde tala om och det hade varit bättre om han hade tigit. Men detta är kanske lite väl cyniskt. Annars är ju Wittgenstein känd för att förakta sina 'följare'.

PF Svar på UP kommentar 10: Jag har sett din tolkning på andra ställen, men kommer givetvis inte ihåg var. Mitt biografiska minne är inte särskilt väl utvecklat.

UP Kommentar 11: Kuhns paradigmbegrepp är överreklamerat. Vad är egentligen ett paradigm när det kommer till kritan? Oftast bara en teori, men om man insisterar kan man tala om en teori på lite högre metanivå och som likt en 'ide' (där det mesta befinner sig under ytan) inte kan formuleras explicit, i motsats till en teori. Man kan säga att Lavoisier införde ett nytt paradigm inom kemin genom att betona den kvantitativa vägningens roll. Den grekiska atomteorin kan däremot inte sägas vara ett paradigm ty den genererade ingen forskning (tiden var inte mogen).

PF Svar på UP kommentar 11: Håller för en gångs skulle inte med dig. För mig har Kuhns paradigmbegrepp varit oerhört givande i min kamp mot formalistiska teknologer i systemutveckling under 80-talet (Flensburg, 2019). Men det intressanta är att Kuhn stal hela idén från en polsk serolog, Ludwik Fleck, som på 30-talet skrev en bok om hur en grupp forskare som jobbar tillsammans utvecklar en egen tankestil, som nytillkommande forskare assimileras in i (Fleck, 1935; Liliequist, 2003). Denna process beskrivs även av Berger och Luckmann, men inte förrän 30 år senare (Berger, Luckmann and Olsson, 1979). Jag använde mig av Fleck i den tidigare citerade artikeln för han undviker många av de avgränsningsproblem Kuhn hamnar i. Det är egentligen bara skillnaden mellan den heliocentriska och geocentriska världsbilden som är ett riktigt paradigmskifte. Men det finns de som ifrågasätter detta (Koestler, 1960)

UP Kommentar 12: Gödels sats är mer teknisk än vad folk egentligen inser. Axiomsystemet måste vara tillräckligt kraftfullt för att inbegripa de hela talen för att hans bevis skall fungera. När det gäller administrativa system är dessa i högsta grad ändliga. Men visst det är helt tillåtet att använda Gödels sats som litterär metafor.

PF Svar på UP kommentar 12: För många år sedan läste jag Nagels och Newmans lilla bok om Gödels sats och insåg hur komplicerat det var. På den tiden var jag matematiker och jag förstod faktiskt det mesta. Men nu ligger det djupt begravet i minnenas dunkla slöjor, för att bli en smula poetisk.

UP: Kommentar 13: Varför förstår folk vad ett bord är och kan skilja mellan bord och stolar? Därför att om man inte är en mörkhyad individ från Nya Guineas urskogar har man ett behov av bord och har sett hur bord och stolar används. Så är det med de flesta ord, man känner till betydelsen innan ordet så att säga, man lär sig dem inte genom definitioner (i matematiken definierar man begrepp, men sådana definitioner förstås egentligen bara om man redan förstår syftet med dem. Jmfr Euklides definition av linjer och punkter, som i formell mening betyder ingenting, men vi har alla en intuitiv känsla för vad de refererar till, så en poetisk definition fungerar. Och märk vad vi har i åtanke är inte konkreta materiella linjer per se, som dras i sanden eller med krita på en tavla. Referensen till Platon bör vara uppenbar. Och är det inte så vi i allmänhet lär oss ord? Detta är en mycket Wittgensteinsk förklaring.

PF Svar på UP kommentar 13: Citatet i början av kapitel tre beskriver exakt det du säger. Det skrevs för 1700 år sedan.

UP Kommentar 14: Om man själv designar ett datasystem har man inga svårigheter att använda det, ty dess inre logik är klar ty denna var vad som låg till grund för utvecklandet. Om något inte fungerar som det skall, kan man lättare 'gå runt det' (ja givetvis även med ledningen av detta modifiera systemet). Användaren däremot har ingen sådan priviligerad insikt och problem leder bara till frustration. Jag har själv inga svårigheter med att designa ganska sofistikerade program, men när det gäller att navigera på hemsidor blir jag alltid frustrerad. Likadant med GPS. Denna bidrar med förklaringar, gör så och så, medan kartan ger förståelse. Folk i allmänhet tycks föredra det förra (liksom klara instruktioner i matematiken utan behov av förståelsen som 'kartan' skänker). Jag förstår av vad som följer att detta är författarens poäng

PF Svar på UP kommentar 14: Kul att någon fattar min poäng. Men Ulf, tänk dig att någon kom och frågade dig vad du gjorde då du satt och skrev dessa kommentarer. Du skulle förmodligen säga att du kommenterade en artikel eller något i den stilen, men du skulle definitivt inte säga: ”Jag använder Word” eller ännu värre ”Jag använder ordbehandlingsprogram”. När ska åka och handla måste jag ta bilen för jag bor i kollektivstrafiklöst land så jag säger: ”Nu åker jag och handlar”. Jag säger definitivt inte ”Nu ska jag använda bilen”. Begreppet användare reducerar arbetaren/tjänstemannen till en operatör av en maskin, inte till en medarbetare som har ansvar för att utföra ett visst arbete (Flensburg, 2021)

UP Kommentar 15: Järvinens diagram är inte helt klart. Först trodde jag att 'matematiska studier' hade med matematiskt modellarbete att göra, men det är en slutprodukt, och uttrycker Järvinens åsikt att man kan antingen forska om verkligheten eller om matematik! När det gäller artefakter antar jag att detta rör uppfinningar och konstruktioner som normalt inte anses vara forskning som sådan även om det kan utgöra en del av forskningen; men det föreligger inget hinder i att utvidga begreppet forskning till att även innefatta ingenjörsverksamhet. När det gäller historieforskningen anser jag att Collingwood har den mest fruktbara presentationen och visar att den kan bedrivas utan att ha ambitioner om att sätta upp allmänna lagar i naturvetenskaplig anda eller kvantifiering. Hans uppfattning om historieforskning kan bäste beskrivas som en 'forensic investigation' där inlevelse i de agerandes motiv är av yttersta vikt.

PF Svar på UP kommentar 15: Nu börjar vi komma in på riktigt spännande saker! Järvinens diagram är primärt gjort för informatik. Många tror att informatik och matematik är nära förknippade med varandra men det är helt fel. Beror förmodligen på att programmering utförs av dataloger som ofta kommer från matematiken. Informatik är i själva verket en designvetenskap, där man designar informationssystem på samma sätt som en industridesigner designar en diskborste eller någon annan pryl (Ehn, 1988). Är detta vetenskap? Därom har de lärde tvistat länge och de fortsätter med det genom att tugga om det vi skrev på 70-80 talet men nu genom att sätta ordet ”design” före (Hevner et al., 2004; Iivari, 2005). Men i dessa kretsar anses det vara i allra högsta grad vetenskap!

UP Kommentar 16: Samhällsvetenskapernas förkärlek för att kvantifiera olika känslor och uppfattningar via enkäter är ett otyg. Hur mycket älskar du din fru på skalan 1-10, för att ta ett typiskt exempel. Och på sådant skall man bedriva vetenskap. (Sådana enkätstudier kan dock ha en viss relevans om det gäller själva enkätstudien som sådan). Statistik med godtyckliga konfidensintervall är ett oskick, liksom, vad som påpekas, den subtila frågan om representerbarhet. Men visst i medicinska studier om säg vaccins effektivitet och ofarlighet måste man ha resultat i verklig tid, men kan man då tala om forskning? Även i en vidgad betydelse (men det är väl vad Järvinen menar med konstruktion och testning av artefakter).

PF Svar på UP kommentar 16: Jag har skrivit ett par debattartiklar i detta (http://tvartankt.se/debatt/ ) och hänvisar där till Ioannidis, som är en av de mest citerade forskarna i världen (Ioannidis, 2005). Kort sagt: Jag instämmer!

UP Kommentar 17:  Det är en villfarelse att hävda att de gamla grekerna inte observerade och bara spekulerade. Det är en del av den vetenskapshistoriska myten, i själva verket var de mycket goda observatörer och i den mån möjligheten fanns verifierade de vad de hävdade. Att Hume förfäktade sådana åsikter är honom förlåtlig, till en stor del var det väl även polemiskt motiverat.

PF Svar på UP kommentar 17: Håller med om grekerna. Tänk på Erathostenes som beräknade jordens omkrets. Eller Prolemaios som gjorde både en stjärn- och jordkarta. För att inte tala om Archimedes och Antikhyteramekanismen.

UP Kommentar 18: Jag måste läsa om Hume (bägge böckerna) för att påminna mig vad Hume verkligen försöker säga. Jag håller med om att hans förklaring av begreppet orsak och verkan är mycket platonskt, d.v.s. en sanning bortom sinnenas vittnesbörd. Induktionen har många problem, solen har gått upp varje morgon (utom vid extrema latituder) i miljarder år, liksom miljarder människor är födda av en mänsklig moder, men inget av påståendena är sanna, jorden kommer så småningom få en bunden rotation, och det senare påståendet motstrider evolutionsteorin. Man kan således inte forma en utsaga i typen, det finns ett N så om ett experiment har utförts med samma resultat N gånger så gäller det för alla. Men detta är vad den medicinska forskningen tvingas att anta. Man kan säga att orsak och verkan endast existerar inom teorier, och att dessa inte utgör verkligheten utan bara beskrivningar av den. Precis som Collingwood hävdar att historien vi skriver inte skall förväxlas med det förflutna utan utgör bara en provisorisk beskrivning av den.

PF Svar på UP kommentar 18: Jättebra påpekande om skillnaden mellan teori och verklighet. Teorin beskriver verkligheten utifrån vissa antaganden och kan från dem beskriva en del av verkligheten på ett korrekt vis. Men verkligheten är mer komplex och teorin är, som alla teorier, bara provisorisk! Lysande!

UP Kommentar 19:  Mot statistisk korrelation skall man vara ytterst skeptisk, fallgroparna är legion.

PF Svar på UP kommentar 19: Se min referens till Ioannidis ovan.

UP Kommentar 20: Förresten Collingwood uttrycker skillnaden mellan deduktion och induktion bra: Induction allows, deduction compels'.

PF: Svar på UP kommentar 20: Mycket bra. Gillar

UP Kommentar 21: Om Heidegger tycker jag inte. Han är dock mycket fashionabel, liksom dessa moderna franska filosofer. En av dessa lär ha drabbats av Alzheimer, men hans trogna lärjungar märkte ingenting alls.  

PF Svar på UP kommentar 21: Jag upptäckte av en slump ett sätt att läsa Heidegger så man fick en viss förståelse av vad han menar. Skaffa Varat och Tiden i Richard Matz översättning (Heidegger, 1981). Samla ihop en mängd släktingar i en sommarstuga. Läs högt för dem ur boken. De fattade inget, men plötsligt säg jag var karl’n menade, men det är helt hopplöst att formulera det i begriplig text. Därför refererar de flesta, inte till Heidegger utan till dem som skrivit om Heidegger, först det mesta författare som är tyskar eller har tysk anknytning. En av mina övertygelser (läs fördomar) är att tyska tänkare och forskare tänker lika komplicerat som deras grammatik! Jag har många tyska vänner, trevliga, snälla och vänliga men om vi börjar prata vetenskap och än värre vetenskaplig metodik är vi på två skilda planeter. Men Heidegger är som en opera av Wagner: Den ska upplevas, inte förstås, inte förklaras!

    Claes Uggla

    Kommentarer och frågor till Per Flensburg

Bidraget handlar om forskning och metoder gällande IT-systemutveckling inom ämnet informatik. Författaren beskriver området i termer av tre huvudintressenter: en organisations ledning, systemutvecklare, samt organisationens anställda användare, där författaren tycks ha haft fokus på företag, illustrerat av bidragets sista mening där det påstås att alla företag numera har ett standardiserat IT-system. Författarens forskning har kretsat kring de tre intressenternas olika verksamhetsuppfattning och deras åsiktsskillnader om verksamhetens mål, samt inverkan av denna teleologiska dissonans på det slutliga IT-systemet. Favoritmetoden sägs vara aktionsforskning med fallstudier som medel, där flera fallstudier används för att hitta gemensamma regelbundenheter som sätts samman till ett typfall som fungerar som bas för fortsatt arbete inom systemutveckling och forskning.

I figur 2 beskriver författaren en tidig systemutvecklingsmodell som senare utvidgas till modellen i figur 4 där ordet etik finns i det översta lagret. I texten så påstås etik inte vara relevant, hur hänger detta ihop?

Låt mig i detta sammanhang påpeka att bidraget skulle kunna beskrivas som en berättelse om etikens inverkan på författarens forskning. Exempelvis säger författaren ”… Vetenskapens uppgift är att förse oss med en begreppsapparat som gör det möjligt för oss vanliga människor, att upptäcka nya aspekter, nya fenomen i vår verklighet och därigenom göra vår tillvaro bättre och lättare att leva med.”  ”…medarbetaren i verksamheten är helt styrd i sitt arbete med datasystemet.” ”Mina sympatier låg hos medarbetarna, som kallades för användare.” ”…ta aktiv ställning för en av parterna, i regel då den svagare. I mitt fall blev det de blivande användarna av systemet.” Det sägs dessutom att ”Ett IT-system ska i detta sammanhang underlätta det administrativa arbetet i verksamheten.” Kort sagt, det tycks handla om att vilja göra gott. Ett problem är dock att vilja göra gott inte alltid leder till gott och att alla inte har samma uppfattning av vad gott är, exemplifierat av motsättningarna mellan de tre intressenterna, d.v.s., författarens huvudtema berör klassiska etiska dilemman. Låt mig här även knyta an till slutmeningen om standardiserade IT-system.

En del företag torde som författaren säger använda vissa standardiserade IT-system, inte minst p.g.a. att administrativa, logistiska IT-system blir allt mer komplexa och dyra, vilket leder till en ökad tröghet.

Är dock inte författarens slutliga IT- standardiseringskommentar en följd av författarens val av att begränsa sig till vissa organisationer?

Förutom en ökad tröghet i vissa sammanhang så pågår samtidigt en social och kulturell acceleration som leder till ett allt mer institutionellt komplext och sammanvävt samhälle. Detta kommer kanske tydligast till uttryck i statliga institutioner, men det berör även företag. Inom t.ex. universitetsvärlden så noterade jag nyligen att jag som forskare och lärare (och dessutom styrelseledamot) behövde använda ca ett dussintal olika datasystem där jag dessutom ibland var tvungen att hålla reda på vilken version som skulle användas i ett givet sammanhang. Det här är en följd av att universitet, liksom alla institutioner, befinner sig i en omgivning som förändras allt snabbare, vilket ger upphov till nya behov och en medföljande ökning och förändring av IT-system. Var och ett av dessa IT-system är dessutom en följd av olika aktörers vilja att göra gott, men dessa aktörer har alla olika mål och uppfattningar om vad gott är, där de tillsammans tyvärr skapar en närmast befängd och allt mer outhärdlig situation för den enskilde individen. Än värre är det inom sjukvården. Min dotter som är läkare säger att 90% av hennes normala arbetstid går åt till administrativ IT-verksamhet och 50% av tiden när hon är på akuten. Detta följs dessutom upp av administratörer som förses av arbete av läkarnas administrativa verksamhet. Så det är inte mycket av resurserna till sjukvården som går till det som borde vara det primära arbetet, att bota och lindra sjukdom och skador. Den här situationen är förhoppningsvis extrem, men den torde beröra och vara relevant för allt fler verksamheter.

Forskas det inte inom informatik om hur administrativa IT-system skall undvikas för att inte inkräkta på primär verksamhet? Forskas det inte om prioritering?

Ovan pekar även på att författarens beskrivning i termer av tre huvudintressenter, enligt min mening, utgör en överförenkling som dessutom förvärras med tiden.

Vilken ledning? Vilka användare?

Samhällets ökade komplexitet och sammanvävning gör att frågan ”Vilken ledning” blir alltmer aktuell när det gäller alla slags institutioner: företag, statliga myndigheter, ideella organisationer, då alla ingår i alltmer komplexa nätverk där de påverkar varandra genom att t.ex. producera komponenter och tjänster åt varandra. Vad mer är, de enskilda aktörerna har lite olika verklighetsuppfattningar och ibland väldigt olika mål, med medföljande teleologisk dissonans. Exempelvis kan olika samarbetande företag ha olika kundgrupper som påverkas olika av olika intresseorganisationer (aktiespararföreningar, miljöorganisationer, …), som därmed inverkar på målen för understödjande IT-baserad administration. Ett annat exempel är statliga regleringar, t.ex. statliga miljökrav där miljöinspektörer inverkar på företagens verksamhet och administrativa rutiner, eller t.ex. jämställdhetskrav, där jag kan ge följande exempel: genusvetare har på mitt universitet anlitats som experter av företag för att deras IT-system skall utformas och avspegla samhällets juridiska jämställdhetskrav som i sin tur är en följd av beslut från regering och riksdag. Ovan gör även att frågan ”Vilka användare?” blir allt mer aktuell. Ta universiteten som exempel: Är användarna den allt större andelen administratörer, lärarna och forskarna, eller studenterna, eller t.ex. CSN som använder universitetens IT-system för att hålla reda på om studenter är berättigade till studielån?

En annan sak som slår mig är den linjära beskrivningen av de så kallade modellerna (tag fig. 9 som exempel som enligt min mening inte konkret beskriver någon forskning alls och endast en del ingredienser i viss forskning, även om upphovsmannen påstår att den beskriver all forskning, men, för att parafrasera Karl Popper: Om man säger allt så säger man inget (som är till nytta för någon)) vars syfte utgörs av: ”Systemutvecklingsprocessen i sin tur bestäms av systemutvecklingsmodellen, dvs föreskrifter för hur processen ska genomföras”. Detta står enligt min mening i bjärt kontrast till författarens egen mer konkreta beskrivning av sin forskningsverksamhet. Tag följande exempel: I slutet på sektion 3 beskriver författaren betydelsen av att användarna deltar i processen ”…utan användarnas hjälp hade det tagit åtskilliga timmar och dessutom blivit fel. …användarna upptäckte ofullständigheter och själva rättade dem.” Kort sagt, författaren betonar vikten av feedbackprocesser. Detta gäller för övrigt för alla system som befinner sig i en komplex föränderlig omgivning, eftersom detta kräver flexibilitet och anpassningsbarhet och därmed feedback och feedbackloopar. Jag har därför svårt att förstå följande:

Varför beskrivs inte feedback och icke-linjära feedbackloopar mellan verksamhet, IT-system och forskning i de så kallade modellerna, då feedback från användare tycks vara en huvudpoäng i texten?

Jag noterar även att talet om slutprodukter i anslutning till fig. 9 enligt min mening direkt motverkar perspektiv som beaktar behovet och betydelsen av feedbackloopar och iterativ feedback. Om jag skulle försöka mig på ett icke-Popperskt allmänt uttalande i normativ anda så skulle jag säga att all forskning, och för den delen all IT-systemutveckling, borde bygga på fel- och bristkorrigerande iterativa feedbackprocesser och feedbackloopar. Låt mig här påpeka att referensen Nagel, Newman och Hofstadter, 2001, torde vara mindre relevant för texten som helhet än t.ex. Douglas Hofstadters bok ”I am a strange loop”. Likaså boken ”Your Brain is (almost) Perfect, How we make decisions” av Read Montague torde vara relevant, i synnerhet Montagues boks diskussion kring att guidningsprinciper slår givna algoritmer när det gäller en föränderlig omgivning som kräver adaptiva system. Speciellt som detta enligt min mening borde vara centralt för IT-system i en värld som undergår kulturell acceleration. Låt mig här ställa följande fråga:

Torde inte utvecklingen inom maskininlärning och artificiell intelligens ge möjligheter till mer adaptiva administrativa IT-system och ha en potential att förvandla området informatik?

I slutet på sektion 3 så pratar författaren om normalformer där han använder den tredje. För en oinvigd:

Vad är dessa normalformer (och speciellt den tredje)?

I sektion 2 så uttalar sig författaren om positivism: ”…positivistisk, vilket innebar att det i princip fanns en optimal lösning, både på verksamhetens problem och sättet att lösa det, dvs genom att utveckla och införa ett datasystem”, i sektion 5 ”…en traditionell objektiv och positiv vetenskap, strikt byggande på logisk härledning” Detta leder till frågan:

Vad är positivism enligt författaren?

Tron på att det alltid finns en optimal lösning på alla problem, vare sig de är väldefinierade eller inte? Oberoende problemets avgränsningsegenskaper? Bygger positivism enligt författaren på logisk härledning, deduktion? Vad sägs om följande breda definition av positivism: Faktabaserad utveckling (där en del fakta är mindre teoriberoende/krävande än andra)?

Låt mig här inflika att fenomenet induktion blev formulerat som ”induktionsproblemet” av David Hume 1739 i A Treatise of Human Nature och att Karl Popper hävdade att han löst detta ”problem” metodologiskt med sin falsifikationsfilosofi. Här var förebilden för Popper Albert Einstein som ansåg att forskningsframsteg bygger på i) intuition, där induktion bara är en av många inspirationskällor, och att det är ii) resulterande påståendens/hypotesers/teoriers/systems testbara karaktär som är av metodologisk betydelse, eftersom det är denna karaktär som bestämmer förutsättningarna  för brist- och/eller felkorrigerande iterativa feedbackprocesser och feedbackloopar. Dock, Einstein var mer intuitiv än de flesta…

    Svar och kommentarer från Per Flensburg (PF) till Claes Uggla (CU)

CU Kommentar och fråga 1: Bidraget handlar om forskning och metoder gällande IT-systemutveckling inom ämnet informatik. Författaren beskriver området i termer av tre huvudintressenter: en organisations ledning, systemutvecklare, samt organisationens anställda användare, där författaren tycks ha haft fokus på företag, illustrerat av bidragets sista mening där det påstås att alla företag numera har ett standardiserat IT-system. Författarens forskning har kretsat kring de tre intressenternas olika verksamhetsuppfattning och deras åsiktsskillnader om verksamhetens mål, samt inverkan av denna teleologiska dissonans på det slutliga IT-systemet. Favoritmetoden sägs vara aktionsforskning med fallstudier som medel, där flera fallstudier används för att hitta gemensamma regelbundenheter som sätts samman till ett typfall som fungerar som bas för fortsatt arbete inom systemutveckling och forskning.

CU Fråga 1: I figur 2 beskriver författaren en tidig systemutvecklingsmodell som senare utvidgas till modellen i figur 4 där ordet etik finns i det översta lagret. I texten så påstås etik inte vara relevant, hur hänger detta ihop?

PF Svar på CU kommentar och fråga 1: Jag inser nu att jag gjort en lapsus då jag hävdar att etik inte är relevant. Jag instämmer helt och fullt i ditt resonemang nedan. Etik är en mycket viktig ingrediens i en världsbild.

CU Kommentar och fråga 2: Låt mig i detta sammanhang påpeka att bidraget skulle kunna beskrivas som en berättelse om etikens inverkan på författarens forskning. Exempelvis säger författaren ”… Vetenskapens uppgift är att förse oss med en begreppsapparat som gör det möjligt för oss vanliga människor, att upptäcka nya aspekter, nya fenomen i vår verklighet och därigenom göra vår tillvaro bättre och lättare att leva med.”  ”…medarbetaren i verksamheten är helt styrd i sitt arbete med datasystemet.” ”Mina sympatier låg hos medarbetarna, som kallades för användare.” ”…ta aktiv ställning för en av parterna, i regel då den svagare. I mitt fall blev det de blivande användarna av systemet.” Det sägs dessutom att ”Ett IT-system ska i detta sammanhang underlätta det administrativa arbetet i verksamheten.” Kort sagt, det tycks handla om att vilja göra gott. Ett problem är dock att vilja göra gott inte alltid leder till gott och att alla inte har samma uppfattning av vad gott är, exemplifierat av motsättningarna mellan de tre intressenterna, d.v.s., författarens huvudtema berör klassiska etiska dilemman. Låt mig här även knyta an till slutmeningen om standardiserade IT-system.

En del företag torde som författaren säger använda vissa standardiserade IT-system, inte minst p.g.a. att administrativa, logistiska IT-system blir allt mer komplexa och dyra, vilket leder till en ökad tröghet.

CU Fråga 2: Är dock inte författarens slutliga IT- standardiseringskommentar en följd av författarens val av att begränsa sig till vissa organisationer?

PF Svar på CU kommentar och fråga 2: Det är sant att jag i huvudsak tänker på privata organisationer eftersom de offentliga organisationerna sällan är så lika att man kan införa standardsystem. Men det hindrar dock inte att man försöker t.ex. schemaläggning för skolan, journalhantering i sjukvården, ärendehandläggning, bokföring etc. Under alla förhållanden lönar det sig inte längre att skräddarsy egenutvecklade system för områden som har en viss grad av standardisering. De system man införde på 70-talet får man dras med.

CU Kommentar och fråga 3: Förutom en ökad tröghet i vissa sammanhang så pågår samtidigt en social och kulturell acceleration som leder till ett allt mer institutionellt komplext och sammanvävt samhälle. Detta kommer kanske tydligast till uttryck i statliga institutioner, men det berör även företag. Inom t.ex. universitetsvärlden så noterade jag nyligen att jag som forskare och lärare (och dessutom styrelseledamot) behövde använda ca ett dussintal olika datasystem där jag dessutom ibland var tvungen att hålla reda på vilken version som skulle användas i ett givet sammanhang. Det här är en följd av att universitet, liksom alla institutioner, befinner sig i en omgivning som förändras allt snabbare, vilket ger upphov till nya behov och en medföljande ökning och förändring av IT-system. Var och ett av dessa IT-system är dessutom en följd av olika aktörers vilja att göra gott, men dessa aktörer har alla olika mål och uppfattningar om vad gott är, där de tillsammans tyvärr skapar en närmast befängd och allt mer outhärdlig situation för den enskilde individen. Än värre är det inom sjukvården. Min dotter som är läkare säger att 90% av hennes normala arbetstid går åt till administrativ IT-verksamhet och 50% av tiden när hon är på akuten. Detta följs dessutom upp av administratörer som förses av arbete av läkarnas administrativa verksamhet. Så det är inte mycket av resurserna till sjukvården som går till det som borde vara det primära arbetet, att bota och lindra sjukdom och skador. Den här situationen är förhoppningsvis extrem, men den torde beröra och vara relevant för allt fler verksamheter.

CU Fråga 3: Forskas det inte inom informatik om hur administrativa IT-system skall undvikas för att inte inkräkta på primär verksamhet? Forskas det inte om prioritering?

PF Svar på CU Kommentar och fråga 3: Det enkla svaret är nej! I mitten på 80-talet såg jag en artikel på en konferens som föreslog detta, men det är det enda. Dessvärre hittar jag inte referensen.

Din beskrivning av dagens komplexa organisationer och speciellt din dotters situation, som nog är ganska typisk för många inom offentlig sektor, är just en konsekvens av att man inte har råd att göra en ordentlig systemutveckling utan inför ett standardsystem, som passar för en del uppgifter, men kräver väldigt mycket arbete för andra. Ett exempel är polisens Pust Siebel system, som skulle underlätta rapportering av brott, men som resulterade i väntetider på upp till 15 min. Nån gång på 90-talet hade vi forskare lyckats övertyga datasystemköpare om att de måste ta hänsyn till arbetet som de kommande brukarna skulle utföra. Det gjorde man och sedan går det inte att förändra! Det gör däremot organisationen och dess omgivning så istället för att ändra radikalt bygger man på och lappar gamla system. Därför fick du lära dig ett dussintals system, som vart och ett förmodligen bara bidrog med en liten del av jobbet, men som ändå, gissar jag, krävde samma inmatning av grunduppgifter som de andra systemen.

CU Kommentar och fråga 4: Ovan pekar även på att författarens beskrivning i termer av tre huvudintressenter, enligt min mening, utgör en överförenkling som dessutom förvärras med tiden.

CU Fråga 4: Vilken ledning? Vilka användare?

PF Svar på CU kommentar och fråga 4: Det handlar om huvudintressenter. Givetvis kan du inom dem identifiera intressenter som har andra mål. En sådan intressent är förmännen som ofta är motståndare till datorisering, rent av saboterar, för de ser att de kommer att förlora sitt jobb. Sedan har, som du påpekar, verkligheten blivit mer komplex, men systemen är byggda från den enkla modell jag beskriver och det krävs en massa lappning och lagning för att kunna ha stor nytta av dem.

CU Kommentar och fråga 5: Samhällets ökade komplexitet och sammanvävning gör att frågan ”Vilken ledning” blir allt mer aktuell när det gäller alla slags institutioner: företag, statliga myndigheter, ideella organisationer, då alla ingår i allt mer komplexa nätverk där de påverkar varandra genom att t.ex. producera komponenter och tjänster åt varandra. Vad mer är, de enskilda aktörerna har lite olika verklighetsuppfattningar och ibland väldigt olika mål, med medföljande teleologisk dissonans. Exempelvis kan olika samarbetande företag ha olika kundgrupper som påverkas olika av olika intresseorganisationer (aktiespararföreningar, miljöorganisationer, …), som därmed inverkar på målen för understödjande IT-baserad administration. Ett annat exempel är statliga regleringar, t.ex. statliga miljökrav där miljöinspektörer inverkar på företagens verksamhet och administrativa rutiner, eller t.ex. jämställdhetskrav, där jag kan ge följande exempel: genusvetare har på mitt universitet anlitats som experter av företag för att deras IT-system skall utformas och avspegla samhällets juridiska jämställdhetskrav som i sin tur är en följd av beslut från regering och riksdag.

CU Fråga 5: Ovanstående gör även att frågan ”Vilka användare?” blir allt mer aktuell. Ta universiteten som exempel: Är användarna den allt större andelen administratörer, lärarna och forskarna, eller studenterna, eller t.ex. CSN som använder universitetens IT-system för att hålla reda på om studenter är berättigade till studielån?

PF Svar på CU kommentar och fråga 5: Det är en alldeles utmärkt beskrivning och i grunden finns system från i bästa fall 80-talet, som är svarta lådor i den betydelsen att man inte känner till deras interna funktion, algoritmer och dataformat.

CU Kommentar och fråga 6: En annan sak som slår mig är den linjära beskrivningen av de så kallade modellerna (tag fig. 9 som exempel som enligt min mening inte konkret beskriver någon forskning alls och endast en del ingredienser i viss forskning, även om upphovsmannen påstår att den beskriver all forskning, men, för att parafrasera Karl Popper: Om man säger allt så säger man inget (som är till nytta för någon)) vars syfte utgörs av: ”Systemutvecklingsprocessen i sin tur bestäms av systemutvecklingsmodellen, dvs föreskrifter för hur processen ska genomföras”. Detta står enligt min mening i bjärt kontrast till författarens egen mer konkreta beskrivning av sin forskningsverksamhet. Tag följande exempel: I slutet på sektion 3 beskriver författaren betydelsen av att användarna deltar i processen ”…utan användarnas hjälp hade det tagit åtskilliga timmar och dessutom blivit fel. …användarna upptäckte ofullständigheter och själva rättade dem.” Kort sagt, författaren betonar vikten av feedbackprocesser. Detta gäller för övrigt för alla system som befinner sig i en komplex föränderlig omgivning, eftersom detta kräver flexibilitet och anpassningsbarhet och därmed feedback och feedbackloopar. Jag har därför svårt att förstå följande:

CU Fråga 6: Varför beskrivs inte feedback och icke-linjära feedbackloopar mellan verksamhet, IT-system och forskning i de så kallade modellerna, då feedback från användare tycks vara en huvudpoäng i texten?

PF Svar på CU kommentar och fråga 6: Pertti Järvinens modell är en klassificering av olika forskningsansatser beskrivande vad man vill åstadkomma med sin forskning, om man vill bygga teorier, skapa artefakter, evaluera artefakter etc. I dessa ansatser förekommer givetvis feedback av olika slag, inom design-området är det väsentligt. När vi pratar om systemutveckling och systemutvecklingsmodeller, så upptäckte man så småningom vikten av feedback och att kunna ändra, men de ursprungliga modellerna var inte gjorda för det utan krävde mycket jobb om man skulle ändra i efterhand. Men som ett resultat av den användarorientering jag förespråkade blev prototyping, där man gjorde prototyper och gradvis förbättrade dem efterhand som medarbetarna i organisationen gav feedback, alltmer vanlig och den sys¬temutvecklingsmodell som används idag vid de sällsynta tillfällen man måste göra skräddarsydda system kallas Scrum och bygger helt på feedback från organisationen. Så ditt påpekande är relevant och jag borde nog sagt något det.

CU Kommentar och fråga 7: Jag noterar även att talet om slutprodukter i anslutning till fig. 9 enligt min mening direkt motverkar perspektiv som beaktar behovet och betydelsen av feedbackloopar och iterativ feedback. Om jag skulle försöka mig på ett icke-Popperskt allmänt uttalande i normativ anda så skulle jag säga att all forskning, och för den delen all IT-systemutveckling, borde bygga på fel- och bristkorrigerande iterativa feedbackprocesser och feedbackloopar. Låt mig här påpeka att referensen Nagel, Newman och Hofstadter, 2001, torde vara mindre relevant för texten som helhet än t.ex. Douglas Hofstadters bok ”I am a strange loop”. Likaså boken ”Your Brain is (almost) Perfect, How we make decisions” av Read Montague torde vara relevant, i synnerhet Montagues boks diskussion kring att guidningsprinciper slår givna algoritmer när det gäller en föränderlig omgivning som kräver adaptiva system. Speciellt som detta enligt min mening borde vara centralt för IT-system i en värld som undergår kulturell acceleration. Låt mig här ställa följande fråga:

CU Fråga 7: Torde inte utvecklingen inom maskininlärning och artificiell intelligens ge möjligheter till mer adaptiva administrativa IT-system och ha en potential att förvandla området informatik?

PF Svar på CU kommentar och fråga 7: Det du pekar på är att alla systemutvecklingsmodeller bygger på att det skapas icke förändringsbara system, vilket är helt förkastligt! I min avhandling undersökte jag möjligheterna för tjänstemännen att själva utveckla eller åtminstone förändra sina system och fann att det under vissa förhållanden var möjligt, nämligen då det gällde att ta fram information ad hoc för ett speciellt ändamål. Maskininlärning och AI kräver att du för varje situation entydigt kan avgöra om den är korrekt eller inte. Handlar det om en ekonomisk transaktion finns möjligheter att komma ganska långt, i varje fall med rutinbetonade sådana, men då transaktionen kräver bedömningar (vilket många transaktioner gör inom det offentliga) kan AI endast vara ett hjälpmedel. Det är människan som har det slutliga ansvaret.

CU Kommentar och fråga 8: I slutet på sektion 3 så pratar författaren om normalformer där han använder den tredje. För en oinvigd:

CU Fråga 8: Vad är dessa normalformer (och speciellt den tredje)?

PF Svar på kommentar och fråga 8: I slutet på kap 3 beskriver jag översiktligt vad normalformer är och i ett av mina svar till Jens beskriver jag hur vi gick tillväga. Enklast är kanske att ge ett exempel. Antag att vi har ett kundregister och att det uteslutande är företag som är kunder. Vi har då följande fält i registret:

Företagets namn

Gatuadress

Postnr

Postadress

Men postnr bestäms ju av Gatuadress och Postadress så det kan man ju hämta från en postnummertabell. Fördelen är att uppgiften finns på ett och endast ett ställe och om postnr ändras gör man det där och ändringen fortplantas genom hela systemet. Om vi tar hänsyn till detta beroende har vi normaliserat databasen. Genom att ta hänsyn till olika typer av beroenden kan man göra systemet mer eller mindre flexibelt. Om man tänker sig att ett företag kan ändra namn ska man kanske ha organisationsnummer som identifierare och ha namn kopplat till detta i en tabell vid sidan om. På så sätt ändrar vi bara i en tabell och det får genomslag i hela databasen. Men man måste då införa en tidsaspekt också som anger när ändringen träder i kraft.

CU Kommentar och fråga 9: I sektion 2 så uttalar sig författaren om positivism: ”…positivistisk, vilket innebar att det i princip fanns en optimal lösning, både på verksamhetens problem och sättet att lösa det, dvs genom att utveckla och införa ett datasystem”, i sektion 5 ”…en traditionell objektiv och positiv vetenskap, strikt byggande på logisk härledning” Detta leder till frågan:

CU Fråga 9: Vad är positivism enligt författaren?

PF Svar på CU kommentar och fråga 9: Min definition av positivismen är ganska strikt, men jag är medveten om att det finns andra, mer flexibla. Du ger själv en sådan nedan och jag ska strax kommentera den. För mig bygger positivismen på ett antal antaganden:

    Det finns en objektiv, av iakttagaren oberoende, verklighet.

    Det är möjligt att observera verkligheten utan att påverka den

    Förklaringar bygger på orsak-verkan-förhållanden

    Positivismen är en enhetsvetenskap och kan tillämpas på alla fenomen

    Det finns en optimal lösning på alla problem

De viktigaste för mig är de tre första punkterna och i denna artikel har jag koncentrerat mig på den första: Att beskriva verkligheten

CU Kommentar och fråga 10: Tron på att det alltid finns en optimal lösning på alla problem, vare sig de är väldefinierade eller inte? Oberoende problemets avgränsningsegenskaper? Bygger positivism enligt författaren på logisk härledning, deduktion? Vad sägs om följande breda definition av positivism: Faktabaserad utveckling (där en del fakta är mindre teoriberoende/krävande än andra)?

PF Svar på CU kommentar och fråga 10: Begreppet ”fakta” är det centrala. Och det har ställt till problem för mig. Jag menar ju att världen är en social konstruktion som skapas och ständigt återskapas i en social interaktion. Din text här, har i någon mån ändrat min uppfattning om tillvaron, precis som jag hoppas min text haft någon påverkan på din. Men om du nu har ditt kontor på tredje våningen, du bjuder in mig, ber mig kliva upp i fönsterkarmen, öppna fönstret och ta ett steg framåt kan du hävda att tillvaron inte är subjektivt konstruerad. Jodå, det är den hävdar jag: Fönster, fönsterkarm, ett steg framåt är alla sociala konstruktioner. Men det är vad som händer då jag tagit ett steg framåt som bekymrar mig. Nu skulle visserligen inte detta hända, för du skulle hindra mig, men ändå! Att jag faller och skadar mig är ett faktum! Faktum är objektiva, förmodligen också oberoende av observatören, men tolkningen av dem är det inte! Alltnog, detta är en tanke jag inte tänkt klar, så jag lämnar den här!

CU Kommentar och fråga 11: Låt mig här inflika att fenomenet induktion blev formulerat som ”induktionsproblemet” av David Hume 1739 i  A Treatise of Human Nature och att Karl Popper hävdade att han löst detta ”problem” metodologiskt med sin falsifikationsfilosofi. Här var förebilden för Popper Albert Einstein som ansåg att forskningsframsteg bygger på i) intuition, där induktion bara är en av många inspirationskällor, och att det är ii) resulterande påståendens/hypotesers/teoriers/systems testbara karaktär som är av metodologisk betydelse, eftersom det är denna karaktär som bestämmer förutsättningarna för brist- och/eller felkorrigerande iterativa feedbackprocesser och feedbackloopar. Dock, Einstein var mer intuitiv än de flesta…

PF Svar på CU kommentar och fråga 11: Humes kritik av induktionen är formidabel, men ändå är induktionen en oöverträffad inspirationskälla! Men det där med testbar karaktär gäller inte inom alla vetenskaper. För en naturvetare tror jag nog det stämmer i de allra flesta fall, är dock osäker på kvantfysik och astrofysik, men för en samhällsvetare gäller det bara kvantitativa undersökningar och för en humanist menar jag att det inte är tillämpbart. Jag grundar dessa påståenden på egna erfarenheter: Jag började min akademiska karriär som matematiker, när jag sedan blev lärare i ADB blev jag samhällsvetare och på gamla dar har jag börjat studera idéhistoria, som är ett humanistiskt ämne. Det är mycket fascinerande att se deras skillnader.

    Peter Währborg

    Kommentarer och frågor till Per Flensburg

Bäste Per,

Tack för ett trevligt och delvis provokativt bidrag.

Inledningsvis diskuterar Du objektivitet versus subjektivitet och avfärdar uppfattningen att det existerar en objektiv verklighet som naiv. Du exemplifierar vidare med en teoristyrd forskningsmodell. Där tycker jag Du blandar ihop epistemologi (vetenskapssyn) och vetenskapsmetod och särskilt med den enkla modell Du använder för att illustrera sambanden. Frågan om en objektiv verklighet är kontroversiell och definitivt inte kommen till en slutsats som alla kan hålla med om. Eccles and Popper definierar den objektiva världen som ”World 1(physical states)” och ”World 2 (mentala states)”. De diskuterar också en tredje värld som jag nu inte kommenterar. Enkelt uttryckt kan man säga att den första världen existerar oberoende av oss och våra hjärnor, emedan den andra världen är beroende av våra hjärnor och dess funktion. I min värld finns sanning, osanning och dess värsta uttryck; lögnen. Om inte osanning kan identifieras finns heller ingen sanning. Vad vetenskapen kan idag är enbart att troliggöra, men också avslöja osanning. Detta torde vara den moderna vetenskapens största framsteg i modern tid. Vad tycker Du?

Du gör därefter en uppdelning I förklaring och förståelse med hänvisning till kvantitativa respektive kvalitativa metoder. Om vi antar att det finns en sådan distinktion vad skiljer dem då åt? Bidrar inte en förklaring till förståelse? Vilken nytta har förståelse om den saknar förklaringsgrund, dvs hur skall man värdera sanningshalten och hur kan den ifrågasättas?

Du beskriver ett konstruktivistiskt (eller konstruktionistiskt) synsätt som utgångspunkt för din vetenskapssyn så vitt jag förstår. Du går därefter kortfattat igenom delar av den vetenskaps- och kunskapsteoretiska tanke och idéutvecklingen och avslutar med den inledande frågan …”vad verkligheten är…….”. I denna avslutning skriver du att ”det finns en sorts oberoende verklighet och en sort som är konstruerad av människorna”. Är inte detta i motsats till din inledning där Du beskrev detta som naivt? Vidare skriver Du i avslutningen att ”uppfattningen att vetenskapen kan ge absoluta och sanna svar om företeelser i vår verklighet måste modifieras”.  Vilken vetenskapssyn och vilken vetenskap gör anspråk på att ge absoluta och sanna svar? I min värld är den vetenskap jag sysslat med alltid upptagen med att kritiskt granska och ompröva sin uppfattning, särskilt mot bakgrund av att den hypotetiskt deduktiva metod jag själv vanligen tillämpat utgår från falsifieringskriteriet och inte gör anspråk på att hävda någon slutgiltig sanning.

Du hänvisar slutligen till att Du föredrar fallstudier. Jag vill hävda att fallstudier har ett mycket begränsat värde som vetenskapsmetod. De kan dock tjäna sitt syfte i utvecklingsarbete inom en särskild och avgränsad grupp eller som grund för en hypotes. Din föregående kritik om brister i teori-driven forskning handlar väl mer om brister i forskningsprocessen än om forskningsmetoden och vilka slutsatser forskaren dristar sig till att dra. Denna metod har tjänat den naturvetenskapliga och medicinska forskningen väl under lång tid, vilket inte betyder att metoden kan utvecklas, modifieras och förbättras.

Referens

Popper KR, Eccles JC. The self and its brain. Springer International, Berlin, New York, Berlin, 1977. S 36 ff.

    Svar och kommentarer till Peter Währborg (PW) från Per Flensburg  (PF)

PWKommentar 1: Tack för ett trevligt och delvis provokativt bidrag.

PF Svar på PW kommentar 1: Tack så mycket! Uppskattas!

PW Kommentar och fråga 2: Inledningsvis diskuterar Du objektivitet versus subjektivitet och avfärdar uppfattningen att det existerar en objektiv verklighet som naiv. Du exemplifierar vidare med en teoristyrd forskningsmodell. Där tycker jag Du blandar ihop epistemologi (vetenskapssyn) och vetenskapsmetod och särskilt med den enkla modell Du använder för att illustrera sambanden. Frågan om en objektiv verklighet är kontroversiell och definitivt inte kommen till en slutsats som alla kan hålla med om. Eccles and Popper definierar den objektiva världen som ”World 1(physical states)” och ”World 2 (mentala states)”. De diskuterar också en tredje värld som jag nu inte kommenterar. Enkelt uttryckt kan man säga att den första världen existerar oberoende av oss och våra hjärnor, emedan den andra världen är beroende av våra hjärnor och dess funktion. I min värld finns sanning, osanning och dess värsta uttryck; lögnen. Om inte osanning kan identifieras finns heller ingen sanning. Vad vetenskapen kan idag är enbart att troliggöra, men också avslöja osanning. Detta torde vara den moderna vetenskapens största framsteg i modern tid. Vad tycker Du?

PF Svar på PW kommentar och fråga 2: Den modell över vetenskaplighet du hänvisar till har jag tagit bort tillsammans med det inledande kapitlet. Jag ska därför bara här ta upp problemet med verkligheten. Jag pratade inledningsvis om ”den naiva uppfattningen” och avsåg då lekmannens naiva uppfattning av vetenskapen. Det borde jag ha gjort tydligare.

Du och jag kommer från olika områden. Du är läkare och därmed i huvudsak naturvetare, det du studerar är den fysiska människan. Visserligen tror jag du har sysslat med psykiatri också, om jag minns rätt, och där är det förmodligen inte uteslutande den fysiska människan som står i centrum. Jag är samhällsvetare och studerar människors interaktion med varandra, med sitt arbete och med olika datasystem. För mig är den enskilda människans uppfattning av sin omgivning som är det viktiga, för dig är det snarare din och dina kollegers uppfattning av människans eget tillstånd som är viktigt. Det innebär att för mig är det naturligt att tänka sig verkligheten som subjektiv, för dig lika naturligt och faktiskt nödvändigt att se verkligheten som objektiv.

Jag känner till Poppers tre världar även om jag inte läst hela boken eller böckerna, för problemet behandlas i flera stycken (Popper and Eccles, 1977, 2012). Det stora problemet för mig var länge fakta. Det finns ju ovedersägliga fakta om denna värld. En kollega till mig påstod sig kunna bevisa att världen inte var subjektiv. Han sa: ”Kom till mig på mitt tjänsterum på tredje våningen, öppna fönstret, kliv upp i fönsterkarmen och tag ett steg framåt.” Han missade att alla begreppen tjänsterum, tredje våningen, fönster etc. var sociala konstruktioner. Det som bekymrade mig var det som hände efter det att jag tagit steget ut från fönstret. Det var lätt att bemöta kollegans påstående genom att visa att jag hade aldrig kommit upp i fönstret utan de sociala överenskommelserna. Det är därför jag tycker att mitt exempel med en person som aldrig tidigare har stött på ett bord konfronteras med detta fenomen. Det finns en bok där en söderhavshövding beskriver en amerikansk stad för sina landsmän i deras termer (Tuiavii and Scheurmann, 1983). Alla våra begrepp är i själva verket sociala konstruktioner. Om så inte vore fallet skulle det finnas begrepp som vore sanna a priori. Detta försökte de logiska empiristerna visa, men de lyckades inte.

Kvarstår dock det faktum att jag faller om jag tar ett steg ut från min kollegas fönster och troligen slår jag ihjäl mig. Man behöver ingen social konstruktion för att inse detta. Inte heller för att inse att om jag sticker in handen i en öppen eld så bränner jag mig. Min provisoriska inställning är just nu att alla begrepp är subjektiva men det finns objektiva händelser. Jag tror dock inte att alla händelser är objektiva, men en del är det. Vilka dessa är och vilka krav de uppfyller blir dock föremål för en annan artikel.

Ditt resonemang om lögn och osanning är intressant. Du säger att en av vetenskapens största uppgifter är att avslöja osanningar. Förvisso, men än större måste vara att upptäcka sanningar. Om vi inte upptäckte nya sanningar vore det inte möjligt med utveckling och förändring. Jag har själv en liknande begreppstrippel men den rör sanning. Jag skiljer på tre sorters sanning:

Sant = logisk sanning, motsats falsk

Korrekt = med verkligheten överensstämmande, motsats inkorrekt

Rätt = moraliskt rätt, motsats fel

Jag tycker man på detta vis undviker att blanda ihop ett antal sanningsbegrepp som hänför sig till olika världar. Verkligheten innebär här den intersubjektiva verkligheten för de berörda personerna.

PW Kommentar och fråga 3: Du gör därefter en uppdelning I förklaring och förståelse med hänvisning till kvantitativa respektive kvalitativa metoder. Om vi antar att det finns en sådan distinktion vad skiljer dem då åt? Bidrar inte en förklaring till förståelse? Vilken nytta har förståelse om den saknar förklaringsgrund, dvs hur skall man värdera sanningshalten och hur kan den ifrågasättas?

PF Svar på PW kommentar och fråga 3: Dessa frågor har jag utrett tidigare.

PW Kommentar och fråga 4: Du beskriver ett konstruktivistiskt (eller konstruktionistiskt) synsätt som utgångspunkt för din vetenskapssyn så vitt jag förstår. Du går därefter kortfattat igenom delar av den vetenskaps- och kunskapsteoretiska tanke och idéutvecklingen och avslutar med den inledande frågan …”vad verkligheten är…….”. I denna avslutning skriver du att ”det finns en sorts oberoende verklighet och en sort som är konstruerad av människorna”. Är inte detta i motsats till din inledning där Du beskrev detta som naivt? Vidare skriver Du i avslutningen att ”uppfattningen att vetenskapen kan ge absoluta och sanna svar om företeelser i vår verklighet måste modifieras”.  Vilken vetenskapssyn och vilken vetenskap gör anspråk på att ge absoluta och sanna svar? I min värld är den vetenskap jag sysslat med alltid upptagen med att kritiskt granska och ompröva sin uppfattning, särskilt mot bakgrund av att den hypotetiskt deduktiva metod jag själv vanligen tillämpat utgår från falsifieringskriteriet och inte gör anspråk på att hävda någon slutgiltig sanning.

PF Svar på kommentar och fråga 4: Det där med naiv har jag förklarat, likaså den oberoende verkligheten. Dina funderingar beror på bristande precision i min beskrivning. Det där med sanna och absoluta svar är också en dålig formulering, jag tänkte här omedvetet på den naive lekmannen. I massmedia odlas dock gärna en föreställning om att Vetenskapen sitter inne med den absoluta Sanningen.

För mig är vetenskapens uppgift att förfina och förbättra vår uppfattning om tillvaron. Det sker genom att upptäcka regelbundenheter, identifiera dem, förstå dem, eventuellt även förklara dem men framför allt sätta ord på dem så man kan beskriva tillvaron på ett mer nyanserat sätt än tidigare.

PW Kommentar och fråga 5: Du hänvisar slutligen till att Du föredrar fallstudier. Jag vill hävda att fallstudier har ett mycket begränsat värde som vetenskapsmetod. De kan dock tjäna sitt syfte i utvecklingsarbete inom en särskild och avgränsad grupp eller som grund för en hypotes. Din föregående kritik om brister i teori-driven forskning handlar väl mer om brister i forskningsprocessen än om forskningsmetoden och vilka slutsatser forskaren dristar sig till att dra. Denna metod har tjänat den naturvetenskapliga och medicinska forskningen väl under lång tid, vilket inte betyder att metoden kan utvecklas, modifieras och förbättras.

PF Svar på PW kommentar och fråga 5: I min värld (=informatik) är fallstudier en essentiell forskningsmetod. De är första steget i en process att försöka förstå ett fenomen i tillvaron. Genom att genomföra ett antal fallstudier kan jag upptäcka regelbundenheter som tyder på någon form av samband eller beroende. Detta samband kan jag på ett konceptuellt plan identifiera och i viss mån förstå eller förklara. Nästa steg är att formulera en teori eller ett teorifragment som jag då kan testa antingen med konventionell hypotesprövning eller i nya fallstudier. Inom mitt område, systemutveckling, lämpar sig inte traditionell hypotesprövning eftersom det i en datoriserad arbetssituation finns alltför många och alltför okända variabler för att uppnå ett relevant resultat. Men som du säger, inom medicinen är detta både möjligt och nödvändigt.

 

    Fältarbeten om känsliga teman – Subjektiva erfarenheter och reflektioner

Anders Gustavsson

För mig som etnolog utgör metoden vägen framåt när forskaren har klargjort undersökningens problemställning. Att diskutera metod borde vara viktigt i all forskning. Inom svensk etnologi har emellertid sådana diskussioner mer och mer tonats ned under min forskartid som sträcker sig tillbaka till 1970-talet. I stället har diskussioner om teoretiska utgångspunkter fått en allt större betydelse. I denna studie tar jag utgångspunkt i personliga erfarenheter och reflektioner gällande intervjuer. En fältforskare blir aldrig fullärd. Ständigt uppträder nya människor som man inte träffat tidigare.

Som etnolog arbetar jag med olika metoder beroende på vilken historisk tid som undersökningen avser. När det gäller äldre tid finns källorna i olika arkiv. Det kan vara rapporter skrivna av präster, läkare, kronofogdar osv. I folklivsarkiven finns uppteckningar gjorda längre tillbaka i tiden. Vid arkivstudierna har forskaren med döda människor att göra till skillnad från intervjuer och observationer som utförts i forskarens samtid.

Vid studier som avser senare tid uppstår frågorna om vilka etiska hänsyn forskaren måste ta med avseende på de människor som studeras. Etikens betydelse ökar i takt med att etnologer alltmer har visat intresse för att undersöka informanternas personliga upplevelser och känslor och inte bara fakta avseende händelser och materiell kultur. De av riksdagen reglerade etiska bestämmelserna finns i ”Lag om etikprövning av forskning som avser människor”  (Svensk författningssamling 2003:460 med kompletteringar i Svensk författningssamling 2019:1144 och lagboken.se). En viktig förutsättning är att se till att informanterna i förväg är väl informerade om vad fältarbetet går ut på. De skall ge sitt samtycke till att delta i undersökningen och få veta att de närsomhelst kan avbryta intervjun. Det står inget i lagen om att detta samtycke skall vara skriftligt, vilket däremot alltmer kommit att tillämpas i Norge. Min erfarenhet från praktiska fältkurser för studenter är att skriftligt samtycke lätt kan bli ett hinder att få kontakt med informanterna. Därför har jag själv inte tillämpat det. Det är mycket lättare att få ett muntligt samtycke.

Enligt min erfarenhet är det en fördel om intervjuaren delar med sig av information om sig själv. Då kan intervjupersonen uppleva att det rör sig om ett utbyte av information och inte enbart en utfrågning. Ibland används uttrycket intervjusamtal för att visa på att avsikten är en tvåvägskommunikation mellan intervjuare och informant. Denne skall få veta att det insamlade materialet numera anonymiseras när det arkiveras.

Själv har jag mer ägnat mig åt intervjuer än åt observationer av människors beteenden. Vid observationer når man yttersidan av kulturen, men jag är mer intresserad av innersidan, dvs berättelserna, upplevelserna och trosföreställningarna. Jag har utfört många intervjuer i samband med flera olika forskningsprojekt och även handlett studenter vid fältkurser vid universiteten i Göteborg, Lund, Oslo och Uppsala. I Oslo redigerade jag läroboken Kulturvitenskap i felt. Metodiske og pedagogiske erfaringer. När den kom ut 2005 hade jag varit huvudansvarig för en metodkurs i fältarbete i Oslo sedan 1998. I undervisningen kombinerades litteraturstudier med praktiska övningar under en fältvecka i taget utanför huvudstaden.

En speciell metodfråga avser bruket av bandspelare. När fältarbetaren samlar in faktauppgifter om materiell eller social kultur, är bandspelaren ett bra hjälpmedel för att kunna få med all information. Förhållandet är annorlunda när man samtalar om känsliga ting. Då utgör bandspelaren lätt ett hinder för att få i gång ett spontant samtal. Jag har många gånger upplevt att informanter bett mig stänga av bandspelaren när samtalet kommit in på känsliga områden. Då skall fältarbetaren genast stänga av bandspelaren, i enlighet med den etiska principen att intervjuer skall ske på informanternas premisser. Fältarbetaren vinner på detta genom att hon eller han kan få information som annars skulle ha undanhållits. Skriftliga anteckningar under samtalets gång kan fungera bra. De bör renskrivas direkt efter intervjun medan minnesintrycken ännu är levande. Vid fältkurser för studenter har två fältarbetare arbetat tillsammans. Den ene har lett samtalet och den andre har tecknat ned vad som sagts.

Vid flera fältarbeten har jag tagit upp teman som varit känsliga att samtala om för informanterna. Det gäller bl. a. intervjuer när jag på kyrkogårdar inlett samtal om nutida val av symboler på gravminnen över personer tillhörande intervjupersonernas egen familj. Den aktuella döden har skett under en inte alltför lång tid innan intervjutillfället. Jag har flera gånger i förväg undrat om jag överhuvudtaget skulle få någon kontakt och information. Fältarbetaren bör generellt ställa sig frågan hur intervjuaren bör förhålla sig, när informanterna visar nonverbala uttryck för att känna sig psykiskt besvärade av att samtala om teman som de blir tillfrågade om. Det ligger nära till hands att fältarbetare möter förtegenhet eller så kallade informationsbarriärer. Det gäller då att tänka på att intervjuerna skall ske på informanternas villkor och med respekt för deras personliga integritet. I lagen om etikprövning står det: ”Människors välfärd skall ges företräde framför samhällets och vetenskapens behov” (Svensk författningssamling 2003: 460). När intervjun väl har börjat, gäller det att visa lyhördhet, empati och engagemang så länge informanten berättar. Fältarbetaren måste respektera om hon eller han vill avbryta intervjun.

När jag har utfört intervjuer på kyrkogårdar om symboler på gravstenar både i Norge och Sverige under 2000-talet, har jag funnit att samtal om de nyligen avlidna har varit lättare att genomföra jämfört med vad som skedde vid motsvarande fältarbeten kring teman om döden under 1970-talet. En större öppenhet att tala om det svåra har varit påtaglig. Min iakttagelse är att ju nyare gravarna är och ju yngre de avlidna varit, desto fler besök får de på kyrkogården. Det har medfört att jag ofta träffat anhöriga som nyligen förlorat någon nära anhörig. Flera anhöriga har uttryckt en tillfredsställelse över att jag intresserat mig för och fotograferat just den gravsten som de har valt. Änkor eller föräldrar till avlidna barn eller ungdomar har, när jag frågat dem, villigt låtit sig fotograferas bredvid eller bakom den sten som de har valt. Ingen som jag har mött, har försökt undvika att tala om den avlidne eller om symboler på anhörigas gravminnen.

En problematik gällande svårigheter att nå kontakter vid intervjuer tog jag upp redan i en skrift 1982 med titeln Förtegenhet vid etnologiska intervjuer. Några exempel på informationsbarriärer hämtade från fältarbeten i västra Sverige. Där diskuterades teman gällande sexualitet, religion, äldre folkliga trosföreställningar och död och begravning. Skillnader i samtalsvillighet kunde vara beroende av informanternas ålder, sociala tillhörighet och om de kom från städer eller landsbygd. Stadsbor i Göteborg var mer återhållsamma och avvisande med att tala om temat död och begravning än vad västsvenska kustbor var vid den tiden. De kunde uttrycka att de ansåg det närmast opassande att ta upp den problematiken. Däremot var samtalsvilligheten den omvända mellan stadsbor och kustbor när det gällde frågor som kom in på det sexuella området. Fältarbetaren måste alltså vara införstådd med att viljan att uttala sig skiljer sig från situation till situation. Normer för vad individer anser sig kunna tala om med utomstående växlar mellan olika tider likaväl som mellan olika sociala miljöer. Kulturell bakgrund har alltså en klar betydelse för vad intervjupersonerna menar sig vilja tala om.

Det är viktigt att respektera den kultur som informanterna representerar. Detta gäller inte minst vid undersökningar av folkliga föreställningar och folklig religion som jag ägnat mig åt. Kulturforskaren måste undvika att uttala sig om sanningshalten i informanternas utsagor om trosföreställningar kring det övernaturliga. Det gäller att lyssna på vad föreställningarna har betytt för intervjupersonerna. Även om forskaren själv företräder avvikande uppfattningar, är det etiskt oförsvarligt att säga emot informanterna. Det är respektlöst att inta en nedlåtande, avvisande eller raljerande hållning mot de människor och föreställningar som studeras. Ett sådant överlägset beteende, som ibland kunde förekomma inom tidigare folkloristik, skadar fältarbetarens fortsatta arbetsmöjligheter. En framgångsrik forskning måste bygga på att fältarbetaren efterhand mer och mer skapar förtroende hos de människor som hon/han undersöker och samarbetar med i fält. Upprepade besök och samtal är i många fall en fördel. Då har man möjlighet att samla in för undersökningen relevant material och motverka att informanterna känner sig mentalt pressade, slutar att uttala sig och kanske till och med avbryter intervjun, vilket de har juridisk rätt till.

När jag var gästprofessor i etnologi i Bergen 1985, markerades fyrtioårsminnet av andra världskrigets slut. Det innebar Norges och Danmarks befrielse från den femåriga tyska ockupationen. Jag fick vara med om en fältinsamling av minnen i västra Norge gällande ockupationstiden. Denna var fortfarande fyrtio år efteråt känslig att tala om. Informanter kunde gråta och uppge att de inte hade berättat om sina traumatiska minnen från krigstiden förrän vid detta intervjutillfälle. Fältarbetaren fick då vara noga med att visa särskild etisk hänsyn genom att lyssna och uttrycka empati. Det gällde att inte bara vara upptagen av att samla information utan också att vara en medmänniska med känslor, som kunde ge psykiskt stöd åt de illa berörda informanterna. Den personliga integ¬riteten måste respekteras. Det var vid detta fältarbete lämpligt att komma tillbaka och fortsätta samtalet en följande dag. Ibland blev jag till och med kontaktad efteråt. Då ville informanterna berätta mera om de svåra upplevelser som varit undanträngda i deras medvetande under så många år. Jag fick en upplevelse av att intervjusituationerna faktiskt kunde bidra till att informanterna kom att bearbeta negativa känslor och upplevelser, som aktualiserades när de berättade för en intresserad och engagerad åhörare. Både intervjupersonerna och fältarbetaren var på olika sätt vinnare i dessa fältsituationer.

Som forskare har jag inte undgått att bli mentalt berörd vid sådana samtal. Ändå gäller det att fortsätta inte bara för forskningens utan också för informanternas skull. Dessa kan uppleva en tillfredsställelse i att det finns någon utomstående som tar sig tid att lyssna (Gustavsson 2011: 93ff). Lyssnandets konst är väsentlig vid fältarbete. Att utföra fältarbete har en hel del med psykologi, social kompetens och erfarenhet att göra. Det lämpar sig inte att enbart visa sig neutral och oberörd av det man får höra när informanterna delar med sig av sitt innersta.

Folkloristen Bente Gullveig Alver i Bergen, som varit mycket engagerad i etiska frågor knutna till fältinsamling, har framhållit att informanterna är medaktörer vid insamlingen. Fältarbetaren kommer dem särskilt nära. Det gäller då att ha förståelse också för tystnaden och informanternas känslouttryck. Intervjuaren får inte ha ont om tid eller känna stress att få fram information (Alver 1996). Jag har haft nytta av erfarenheterna hemifrån genom mammas förmåga att lyssna, aktivt intressera sig för och ta del av människors tankar och upplevelser. Intresse för andra människor och deras livssituationer utgör väl en grund till att man blir etnolog.

Jag har också studerat öppna minnessidor över avlidna människor och sällskapsdjur som publicerats av anhöriga och vänner på internet under 2000-talet. En motsvarande öppenhet hos sörjande människor som jag funnit vid intervjuer på kyrkogårdar, har jag också märkt när jag gått in på dessa minnessidor. Där har många människor skrivit utförligt om avlidna anhöriga och uttryckt en oro för att de skall bli bortglömda. Detta gäller särskilt när barn och yngre människor dött, men även när självmord skett. Detta undanhålls inte av anhöriga på nätet.

Minnessidor på internet utgör ett nytt sätt för sörjande att uttrycka känslor och trosföreställningar om avlidna människor i ens närhet. Det förekommer även tänkta dialoger med de döda. Dessa anses genomgående leva vidare i en ny skepnad. Inläggen är likartade när en människa och ett sällskapsdjur har avlidit. Det etiska kravet på anonymitet kan tillgodoses genom att de sörjande i regel bara nämner den avlidnes och sitt eget förnamn plus den avlidnes ålder. Hemorten anges sällan och inte heller social tillhörighet.

Som fältforskare kan man inte undgå att bli känslomässigt berörd och uppleva medkänsla när man läser de sorgliga och känslofyllda texterna. Allra mest illa berörd blev jag av foton på dödfödda barn som fanns publicerade. Jag kunde inte tänka mig att återge sådana bilder i ett vetenskapligt arbete, av hänsyn såväl till mitt eget mentala välbefinnande, läsekretsen som till föräldrarna (Gustavsson 2011: 156f). Dessa fotografier som kan vara svårsmälta för utomstående betraktare att ta del av, har uppenbarligen haft en terapeutisk funktion för föräldrarna, nämligen att visa på att de haft ett barn som är djupt älskat även om det aldrig fick leva.

När jag har studerat minnessidor på internet över avlidna sällskapsdjur har jag valt ut vad som skrivits om avlidna katter. Detta sammanhänger med min kärleksfulla relation till katter i mitt hem alltsedan barndomen (Gustavsson 2011: 181ff). Katter har suttit bredvid mig vid skrivmaskinen och datorn när jag studerat och forskat. Jag har också upplevt sorgen när älskade katter avlidit genom olyckor eller sjukdomar. Därför har jag särskilda förutsättningar för medkänsla och förståelse när jag läser de känsloladdade inläggen som ägarna till dessa sällskapsdjur har presenterat på nätet. I detta sammanhang kan jag anknyta till etnologiska och antropologiska diskussioner om autoetnografi (t. ex. Chang 2008). Tanken är att forskarens personliga bakgrund spelar roll både vid val av forskningstema, fältstudier och förståelsen av insamlat material. Detta synsätt kan hjälpa till att förklara när fältarbetaren skall tolka de sörjandes uttryckssätt. Samtidigt gäller det för forskaren att hålla en viss distans till mentalt påfrestande källmaterial som samlas in för att man skall orka med forskningsuppgiften. Bild 11. Minnessten över den tjugoåriga katten Bild 12. Författaren arbetar på Trollhättans djurkyrkogård. Bild 13 arbete vid datorn med katten Svarten bredvid 2012).

I vissa fall kan det av personliga mentala skäl vara aktuellt att tacka nej till att deltaga i ett forskningsarbete. Detta hände mig i december 2011 när jag i Oslo fick förfrågan om att medverka i en antologi om sorgemarkeringarna i Norge efter massakern den 22 juli 2011 när 77 människor blev ihjälskjutna på ön Utøya och i Oslo. Jag hade på nära håll sett de enorma minnesmarkeringarna vid domkyrkan i Oslo och utanför Utøya. Detta medverkade till att jag ansåg att jag inte skulle kunna hålla dessa hemska händelser på mentalt avstånd från mig så att jag skulle kunna utföra forskning om dem, åtminstone inte inom en så kort tid efteråt.

De personliga erfarenheterna och reflektionerna i detta kapitel har nedskrivits för att andra fältarbetare i framtiden skall kunna få tips och inspiration från en mångårig fältarbetare. De behöver inte dra sig för att forska och samla information om mentalt svåra och påfrestande temaområden.

    Referenser

Alver, Bente Gullveig 1996: Creating the Source through Folkloristic Fieldwork. Helsinki.

Chang, Heewon 2008: Autoethnography as Method. Walnut Creek.

Gustavsson, Anders 1982: Förtegenhet vid etnologiska intervjuer. Lund.

Gustavsson, Anders 2011: Cultural studies on death and dying in Scandinavia. Oslo.

Kulturvitenskap i felt. 2005. Anders Gustavsson (red.). Kristiansand.

Svensk Författningssamling. 2003, 2019. Stockholm.

Internet

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-2003460-om-etikprovning-av-forskning-som_sfs-2003-460

https://www.lagboken.se/Lagboken/start/skoljuridik/lag-2003460-om-etikprovning-av-forskning-som-avser-manniskor/d_3806030-sfs-2019_1144-lag-om-andring-i-lagen-2003_460-om-etikprovning-av-forskning-som-avser-manniskor

    Kommentarer och frågor från övriga deltagare i antologin med svar från Anders Gustavsson

    Elisabeth Ahlsén

    Kommentarer och frågor till Anders Gustavsson

1. Anders Gustavssons kapitel beskriver noggrant och intresseväckande en etnologs användande av intervjumetod som fältmetod med särskild tonvikt på etiska aspekter. Han utgår från egna erfarenheter av att använda intervjuer i känsliga situationer, t ex relaterad till dödsfall och begravningar och även specifikt om Utøya-morden. Han gör den korrekta iakttagelsen att metod inte diskuteras lika mycket som teori och det därför finns ett behov av metoddiskussion.

Hur mycket metod och teori hänger samman är en fråga som kanske kan kommenteras mer.

2. Intervjuer inom etnologi handlar allt mer om personliga upplevelser och känslor och forskaren behöver följa de lagstadgade etiska riktlinjerna. Utöver det ges en del reflektioner, t ex att det kan vara en fördel att intervjuaren delar med sig av information om sig själv vid intervjun, så att den blir mer av ett informationsutbyte.

Denna synpunkt väcker några frågor: Kan det uppstå problem genom att forskaren ger personlig information? Kan det innebära att forskarens information påverkar informantens svar? Hur undviker eller kontrollerar man detta? Ett exempel skulle kunna belysa hur detta kan gå till.

3. Bruket av bandspelare tas upp men inte bruket av videoinspelning, som blir allt vanligare.

Kommentera gärna även detta? Kan en forskare som för skriftliga anteckningar störa samtalet? Mer eller mindre än inspelning?

4. Det vore intressant att få veta mer om hur intervjupersonerna rekryteras och hur man ser på representativitet.

5. Kulturella begränsningar – förtegenhet – känslighet för olika ämnen tas upp.

Finns det risk att vissa grupper inte blir representerade/beforskade pga detta?

Hur kan man lösa problem, t ex att få intervjua muslimska kvinnor från vissa kulturer, språkproblem, tabu-ämnen mm?

6. Händer det att man behöver hänvisa till psykolog eller liknande t ex vid bearbetning av svåra upplevelser som kan inledas vid en intervju om dem?

7. Hur löser man olika inställningar hos olika anhöriga, t ex för publicering av data, foton etc?

 

    Anders Gustavsson (AG) svar och svarskommentarer till Elisabeth Ahlsén (EA)

EA fråga 1: Hur mycket metod och teori hänger samman är en fråga som kanske kan kommenteras mer.

AG svar på EA fråga 1: Principen om problemorienterad forskning har jag velat framhålla i mina undersökningar. Då utgår man varken från material eller teorier utan från ett problemområde. Vid problemorienterad forskning bildar problem/problemen utgångspunkten och material, metod och teorier blir hjälpmedel vid analyser. Verkligheten, eller empirin, hjälper forskaren att svara på frågan hur och teorierna på frågan varför i analysen. Jag har slagit vakt om en prövande forskning som använder ett brett empiriskt underlag insamlat från arkiv och/eller i fält som kritiskt granskas genom vetenskapliga metoder, exempelvis källkritik. Teorierna är forskarens hjälpmedel vid analys av drivkrafter och sammanhang som ligger dolda bakom den yttre verkligheten. För mig som etnolog har begrepp, metoder och teorier inget självständigt värde utan de måste prövas i relation till problemställningen och den insamlade empirin för att forskaren skall nå fram till en rimlig vetenskaplig analys.

Intervjuer inom etnologi handlar allt mer om personliga upplevelser och känslor och forskaren behöver följa de lagstadgade etiska riktlinjerna. Utöver det ges en del reflektioner, t ex att det kan vara en fördel att intervjuaren delar med sig av information om sig själv vid intervjun, så att den blir mer av ett informationsutbyte än enbart en utfrågning.

EA fråga 2: Denna synpunkt väcker några frågor: Kan det uppstå problem genom att forskaren ger personlig information? Kan det innebära att forskarens information påverkar informantens svar? Hur undviker eller kontrollerar man detta? Ett exempel skulle kunna belysa hur detta kan gå till.

AG svar på EA fråga 2: Det är viktigt att inte bidra till att lägga svaren i informantens mun. När intervjuaren berättar om sig själv, är det inte för att påverka utan snarare att upplysa för att underlätta samtalsklimatet och komma bort ifrån fråga-svarsituationen som tidigare har varit den vanliga inom etnologin. I en del fall har intervjupersoner själva ställt frågor till mig om mina erfarenheter och synpunkter. Det har förekommit när jag intervjuat inom frikyrko- och nykterhetsrörelsemiljöer. Jag har varken tillhört någon frikyrka eller nykterhetsrörelse men har försökt att vara uppriktig och inte alltför fåordig. När jag berättat färdigt har intervjun fortsatt på ett positivt sätt utan att mina synpunkter har ifrågasatts.

EA fråga 3: Bruket av bandspelare tas upp men inte bruket av videoinspelning, som blir allt vanligare. Kommentera gärna även detta? Kan en forskare som för skriftliga anteckningar störa samtalet? Mer eller mindre än inspelning?

AG svar på EA fråga 3: Jag har inte använt videoinspelning vid mina fältarbeten. Videoinspelning har en fördel av att fältarbetaren efteråt kan ta del av informanternas nonverbala beteenden, men det är inte aktuellt när fältarbetet avser intervjuer om känsloladdade intervjuer.  Det är då svårt att ens få använda bandspelare. Skriftliga anteckningar under intervjuns gång brukar vara det som står till buds. Metodiskt sett är det självfallet en svårighet att samtidigt intervjua och skriva ned anteckningar. Man tappar lätt en del information och ger heller inte informanten den koncentrerade uppmärksamhet som är angelägen för att få till stånd ett gott samtalsklimat. Vid sådana intervjuer är det väsentligt att kunna göra upprepade intervjubesök för att både komplettera och kontrollera innehållet i anteckningarna. Vid fältarbete med studenter har jag låtit två fältarbetare arbeta tillsammans varav den ene leder samtalet och den andre antecknar. Efter intervjun har de möjligheter att tillsammans jämföra sina minnesbilder.

 

EA fråga 4: Det vore intressant att få veta mer om hur intervjupersonerna rekryteras och hur man ser på representativitet.

AG svar på EA fråga 4: Etnologi är en kvalitativ och inte en kvantitativ vetenskap till skillnad från t. ex. sociologi. Frågor om representativitet har varit perifera inom etnologin. Inom nutida etnologi utförs oftast ett mindre antal intervjuer av forskaren själv och det ligger till grund för doktorsavhandlingar och andra undersökningar. Tips om informanter kan man få genom tidningsupprop eller genom personer som väl känner till människor i den valda lokalorten. Präster har i en del fall kunnat vara sådana nyckelpersoner. Vad som utgör ett tillräckligt antal intervjuer utgör ingen central fråga utan i stället djupet i intervjuerna och hur forskaren lyckas tolka dem.

EA fråga 5: Kulturella begränsningar – förtegenhet – känslighet för olika ämnen tas upp. Finns det risk att vissa grupper inte blir representerade/beforskade på grund av detta? Hur kan man lösa problem, t ex att få intervjua muslimska kvinnor från vissa kulturer, språkproblem, tabu-ämnen mm?

AG svar på EA fråga 5: Jag har inte utfört fältarbeten bland muslimer men haft kollegor som gjort det bl. a. gällande begravningsbruk. Där verkar det inte ha varit problem att få information. I tillägg till intervjuer har en kollega i Oslo utfört deltagande observationer vid muslimska begravningar.

EA fråga 6: Händer det att man behöver hänvisa till psykolog eller liknande t ex vid bearbetning av svåra upplevelser som kan inledas vid en intervju om dem?

AG svar på EA fråga 6: Jag har inte varit med om diskussioner inom etnologin om att behöva vända sig till psykologer. Däremot har det förts diskussioner om hur mycket empati som fältforskaren kan anses vara etiskt skyldig att ge uttryck för. Jag har varit noga med att visa en hög grad av empati om jag märkt att intervjusamtalet har framkallat obehagliga känslor och oro hos informanterna. Detta kan märkas både genom ord och genom nonverbala uttryck, så som att informanten vänder ned huvudet, rodnar, blir alltmer tystlåten eller även börjar gråta.

EA fråga 7: Hur löser man olika inställningar hos olika anhöriga, t ex för publicering av data, foton etc?

AG svar på EA fråga 7: Det är vanligt inom etnologin att intervjua en person i taget, men ibland kan t. ex. makar intervjuas tillsammans. Fördelen är att de kan hjälpas åt att komma ihåg, tipsa varandra osv. Intervjuaren får vara observant på att båda informanterna kommer till tals i ungefär lika omfattning. En risk är att en av dem talar under stora delar av intervjun och den andre är mer tystlåten och bara kommer med inspel emellanåt. Vid intervju med en person i taget försvinner denna fara.

I början av intervjun är det viktigt att upplysa om vad det insamlade materialet skall användas till, att det gäller forskning och inte en tidningsintervju. Jag har inte haft problem med att en anhörig har ställt sig positiv till att det insamlade materialet i form av intervjuer eller foton får användas för forskning medan en annan anhörig ställt sig avvisande. Däremot har det hänt att en anhörig varit villig att delta i en intervju medan en annan anhörig avböjt en förfrågan om intervju. Då kan motiveringen hos den som avböjer vara att personen i fråga inte anser sig ha så mycket information att ge som en annan utpekad person. Då brukar jag svara att alla har något att berätta om egna erfarenheter och upplevelser. Det är det personliga som det är viktigt att få upplysningar om.

Vid intervjuer lägger jag vikt vid att fråga efter personliga foton och annat bildmaterial. Informanter brukar beredvilligt ställa detta till förfogande. Genom ny kamerateknik kan fältarbetaren fotografera sådant material på plats, medan man tidigare fick låna med sig bilder.

    Jens Allwood

    Kommentarer och frågor till Anders Gustavsson

Anders Gustavsson har skrivit en sympatisk essä om vissa etiska aspekter på sitt förhållande till egna etnologiska intervjuer som haft ett visst fokus på föreställningar gällande död och begravning av människor och djur. Jag inleder min granskning med en övergripande frågeställning och följer sedan texten med mer specifika frågor riktade till författaren.

Övergripande

En övergripande frågeställning gäller valet och syftet med att använda intervjuer som empirisk metod. Andra övergripande frågeställningar handlar om etiska hänsynstagande av typ ”inte såra informanterna”, ”hålla informanterna anonyma” kan stå i motsättning till vetenskapliga etnologiska forskningssyften.

Intervju som metod

1. Du använder intervjuer snarare än observation av dina informanters beteende och tror på detta sätt att du kommer närmare berättelser, upplevelser och trosföreställningar. Det kan hända du gör, men varför använder du inte en kombination av observation och intervju? Det är välkänt att faktiskt beteende inte alltid avspeglas av vad man säger eller tror man gör.

Genom en intervju får man i första hand en berättelse, inte en faktisk upplevelse eller trosföreställning. Problematiserar du detta och har någon metodik för att säkerställa att Informanternas berättelser överensstämmer med deras faktiska beteende, upplevelser eller trosföreställningar?

2. Om Alver har rätt i att intervjuare och informanter är medaktörer i insamlingen, dvs att det som sägs är ett samarbete mellan intervjuare och intervjuad, så innebär det att intervjuaren är en medproducent av det innehåll som framkommer i intervjun. Hur garderar du dig mot detta? Och om du inte gör det, varför inte?

3. Den etnologiska intervjuaren tilldelas en viktig roll som tolk (lyssna på). Hur kollar man om tolkningarna är rimliga?

4. Vad är syftet med intervjuerna? Är syftet att få sanningsenlig information om olika företeelser från informanterna, t.ex. det de berättar om.  Eller är det snarare deras känslor och attityder till detta oavsett om det de berättar verkar sant eller ej?

5. Om det är det senare målet som gäller, är prosodi och ickeverbal kommunikation viktiga uttrycksmedel för känslor och det blir avgörande att kunna göra en audio och videoinspelning av intervjun, för att senare kunna genomföra en icke-impressionistisk analys. Brukar du göra det?

Anonymisering och generalisering

6. Du skriver inget om generalisering. Har du någon gång målet att generalisera över vad du får fram i intervjuer? Eller har du bara målet att återge innehållet i en enskild intervju vid ett visst tillfälle? Om det senare är fallet, ger det knappast möjlighet att uttala sig mer generellt om kultur. Man undrar också hur det skiljer sig från journalistiska reportage om enskilda personer. Om målet är generaliseringar, hur många intervjuer krävs? Hur uppnår du representativitet? Använder du statistik överhuvudtaget? Hur stöder du att du hittat ett allmänt mönster?

7. Det du kallar ”det etiska kravet på anonymitet” tycks innebära att du inte tar reda på olika saker om informanternas bakgrund, t ex. kön, ålder, socialgrupp, geografisk hemvist, yrke, politisk sympati etc, som skulle kunna korreleras med skillnader mellan deras berättelser. Försöker du aldrig förklara eller förstå varför de säger det de säger? Försöker du inte att, givet bakgrundsfaktorer av ovanstående typ, finna hur dessa faktorer korresponderar med innehållsdrag i berättelserna?

Om att inte såra människor och sanningsenlighet

8. Du skriver t.ex. att kulturforskaren ska undvika att uttala sig om sanningshalten i informanternas utsagor om det övernaturliga. Betyder detta att man inte ska kolla om informanterna tror på det de säger (dvs är uppriktiga). Eller betyder det bara att man inte ska ifrågasätta sanningshalten i deras berättelser?

9. Finns det en konflikt mellan att vara ett stöd för informanterna och att få fram en sann redogörelse?

10. Varför skulle det vara etiskt oförsvarligt att argumentera mot informanterna? Detta kan vara ett bra sätt att få reda på om de har några argument för sina utsagor och vilka dessa i så fall är. Det är väl lika oetiskt att inte säga emot och låtsas acceptera, om man i själva verket har en annan åsikt?

Om historisk etnologi

11. När du forskar historiskt om kultur, samarbetar du då med historiker som gör liknande studier?

12. Tar du hänsyn till skönlitterära berättelser från samma epok som väl mycket väl kan återspegla kulturella drag?

13. ”Oral History” (muntlig historia) är en riktning och metod som verkar ligga mycket nära historisk etnologi. Här måste rimligen historisk källkritik och bedömning av rimligheten och sanningshalten i den information man får fram vara viktig.  Hur ställer du dig till detta? Betyder vad du skriver om att man inte ska ifrågasätta sanningsenligheten i de framkomna berättelserna att man inte ska utsätta intervjusvar för historisk källkritik, och på sedvanligt källkritiskt sätt bara betrakta deras utsagor som ”lämningar” som behöver förklaras?

Slutord

Motsäger du inte dig själv när du på sista sidan säger att du inte ville delta i forskning om Utøya-massakern p.g.a. personliga skäl och samtidigt i sista stycket säger att man inte ska dra sig för att utforska och insamla information om mentalt svåra och påfrestande områden?

    Anders Gustavsson (AG) svar och svarskommentarer till Jens Allwood (JA)

Anders Gustavsson (AG) har skrivit en sympatisk essä om vissa etiska aspekter på sitt förhållande till egna etnologiska intervjuer som haft ett visst fokus på föreställningar gällande död och begravning av människor och djur. Jag inleder min granskning med en övergripande frågeställning och följer sedan texten med mer specifika frågor riktade till författaren.

En övergripande frågeställning gäller valet och syftet med att använda intervjuer som empirisk metod. Andra övergripande frågeställningar handlar om etiska hänsynstagande av typ ”inte såra informanterna”, ”hålla informanterna anonyma” kan stå i motsättning till vetenskapliga etnologiska forskningssyften.

Intervju som metod

JA fråga 1: Du använder intervjuer snarare än observation av dina informanters beteende och tror på detta sätt att du kommer närmare berättelser, upplevelser och trosföreställningar. Det kan hända, men varför använder du inte en kombination av observation och intervju? Det är välkänt att faktiskt beteende inte alltid avspeglas av vad man säger eller tror man gör.

Genom en intervju får man i första hand en berättelse, inte en faktisk upplevelse eller trosföreställning. Problematiserar du detta och har någon metodik för att säkerställa att informanternas berättelser överensstämmer med deras faktiska beteende, upplevelser eller trosföreställningar?

AG svar på JA fråga 1: Observationer avser samtiden och inte historiska förhållanden. Observationer är bra för att studera hur människor lever i samtiden men inte deras känslor och upplevelser. Då behövs samtal som kan utformas som en dialog och inte i första hand en utfrågning. Att undersöka om berättelser stämmer överens med faktiskt beteende kan man bara studera i nutid. Jag har undersökt normbrott i äldre tid inom religiösa rörelser och nykterhetsrörelser och har då använt bevarade protokoll som källa. Vid studier av samtida religiösa rörelser har jag använt observation i kombination med vissa samtal. Senast gäller detta den ekumeniska och karismatiska Oasrörelsen (Gustavsson 2021). Jag har varit med och studerat många olika aktiviteter under 2010-talet. Samtal med utvalda personer har varit ett komplement liksom studier av rörelsens egen tidning Oasbladet.

JA fråga 2: Om Alver har rätt i att intervjuare och informanter är medaktörer i insamlingen, dvs att det som sägs är ett samarbete mellan intervjuare och intervjuad, så innebär det att intervjuaren är en medproducent av det innehåll som framkommer i intervjun. Hur garderar du dig mot detta? Och om du inte gör det, varför inte?

AG svar på JA fråga 2: Tidigare var det viktigt för etnologer att få fram fakta vid intervjuer t. ex. om materiell kultur eller sedvänjor. Då var det bra att ha många intervjuer att tillgå så att forskaren kunde jämföra svaren och hitta mönster. Under senare tid har etnologers intresse mer och mer riktats mot känslor och upplevelser hos informanterna själva. Det blir samtidsinriktat. Då behövs en annan metod för att nå fram till förtroende. Det gäller att få till stånd ett samtal där intervjuaren också berättar om sig själv och inte bara är en neutral iakttagare och utfrågare. Det gäller att visa inte bara nyfikenhet utan också ha tid att lyssna och visa empati både genom nonverbalt beteende och små kommentarer. Att ha gott om tid är oerhört väsentligt vid sådana samtal. Det tar tid att få människor att dela med sig av sitt inre och det kan väcka obekväma känslor hos dem.

JA fråga 3: Den etnologiska intervjuaren tilldelas en viktig roll som tolk (lyssna på). Hur kollar man om tolkningarna är rimliga?

AG svar på JA fråga 3: Intervjuaren måste i sin vetenskapliga undersökning redovisa hur tolkningen har skett och vad som kan tala för eller emot. Vid seminarier kan andra läsare ifrågasätta tolkningen. Då gäller det för forskaren att ha tänkt igenom och kunna redovisa argument men även vara beredd på att pröva andra tolkningsmöjligheter som lyfts fram.

JA fråga 4: Vad är syftet med intervjuerna? Är syftet att få sanningsenlig information om olika företeelser från informanterna, t.ex. det de berättar om? Eller är det snarare deras känslor och attityder till detta oavsett om det de berättar verkar sant eller ej?

AG svar på JA fråga 4: Intervjuer används inte längre så mycket till att få fram fakta. Dessa kan man nå genom andra källor, t ex protokoll, tidningar osv. I stället är det närheten till informanterna som eftersträvas, dvs innersidan gällande känslor och upplevelser. Den är mycket svårare att nå. Då blir frågor om anonymitet och etiska hänsyn väsentliga på ett helt annat sätt än som var fallet tidigare. Då var det inte aktuellt att tillämpa anonymitet som numera är lagstadgad.

JA fråga 5: Om det är det senare målet som gäller, är prosodi och ickeverbal kommunikation viktiga uttrycksmedel för känslor och det blir avgörande att kunna göra en audio och videoinspelning av intervjun, för att senare kunna genomföra en icke-impressionistisk analys. Brukar du göra det?

AG svar på JA fråga 5: Jag har inte gjort videoinspelningar men däremot bandupptagningar. Då man skall undersöka och få fram uppgifter om inre upplevelser och känslor som ofta är svåra att tala om för utomstående, måste man ha förståelse för att bandspelaren kan behöva stängas av eller inte ens komma till användning. Den har för mig och studenter som jag handlett många gånger visat sig utgöra ett hinder för intervjupersoner att vilja tala. De kan berätta om neutrala sakförhållanden när bandspelaren är på, men när samtalet börjar komma in på känsliga områden kan kommentaren vara ungefär så: ”Jag vill inte säga något mer så länge den (bandspelaren) är på”. Då har jag alltid stängt av bandspelaren och gjort anteckningar om informanten gått med på det. Ännu värre har det varit när jag i vissa fall inte ens fått lov att anteckna. Då gäller det att lita på sitt minne och se till att informanten inte på något sätt avslöjas och kan identifieras.

Anonymisering och generalisering

JA fråga 6: Du skriver inget om generalisering. Har du någon gång målet att generalisera över vad du får fram i intervjuer? Eller har du bara målet att återge innehållet i en enskild intervju vid ett visst tillfälle? Om det senare är fallet, ger det knappast möjlighet att uttala sig mer generellt om kultur. Man undrar också hur det skiljer sig från journalistiska reportage om enskilda personer. Om målet är generaliseringar, hur många intervjuer krävs? Hur uppnår du representativitet? Använder du statistik överhuvudtaget? Hur stöder du att du hittat ett allmänt mönster?

AG svar på Ja fråga 6: Etnologi är en kvalitativ och inte en kvantitativ vetenskap till skillnad från t. ex. sociologi. Frågor om generalisering har varit perifera inom etnologin. För min doktorsavhandling Kyrktagningsseden i Sverige, 1972 gick jag igenom 5 600 uppteckningar i arkiv. Tanken var inte att få statistisk representativitet utan att undersöka regionala skillnader mellan olika områden i Sverige med ett historiskt perspektiv. Ett viktigt ledord för etnologisk forskning var då geografisk utbredning och spridning, så kallad diffusionism. Utbredningsstudierna på makroplanet Sverige kombinerades med vissa lokala mikrostudier som skulle göra det möjligt att fördjupa analysen. Det skedde genom att jag gick igenom födelse- och dopböcker på lokalt plan.

Diffusionism förlorade sin ställning under senare delen av 1970-talet. Då var inte mängden av material viktig utan en fördjupning av tolkning med nya teoretiska perspektiv. Genom att materialet inte blev lika viktigt som tidigare utan i stället analysen avtog intresset för att diskutera metod. Tidigare hade material- och metoddiskussioner intagit en viktig del av inledningskapitlet, men efter mitten av 1970-talet kunde ett sådant avkortat avsnitt hamna längst bak i undersökningen. Detta blev fallet i min bok Sommargäster och bofasta som kom ut 1981. Jag fick ett tydligt råd om en sådan placering vid ett seminarietillfälle i Lund 1980.

Inom nutida etnologi utförs ett mindre antal intervjuer av forskaren själv och de ligger till grund för doktorsavhandlingar och andra undersökningar. Vad som utgör ett tillräckligt antal intervjuer utgör ingen central fråga utan i stället djupet i intervjuerna och hur forskaren lyckas tolka dem.

En skillnad mot journalister är att forskaren utför flera intervjuer som analyseras under en längre tid efteråt. Journalister kan snabbt utföra en eller flera intervjuer som snarast möjligt skall användas i en artikel eller reportage. Här finns inte gott om tid för intervjupersonen att svara och inte heller en väl genomtänkt analys för journalisten.

JA fråga 7: Det du kallar ”det etiska kravet på anonymitet” tycks innebära att du inte tar reda på olika saker om informanternas bakgrund, t ex. kön, ålder, socialgrupp, geografisk hemvist, yrke, politisk sympati etc, som skulle kunna korreleras med skillnader mellan deras berättelser. Försöker du aldrig förklara eller förstå varför de säger det de säger? Försöker du inte att, givet bakgrundsfaktorer av ovanstående typ, finna hur dessa faktorer korresponderar med innehållsdrag i berättelserna?

AG svar på JA fråga 7: Vid intervjuundersökningar noteras självfallet kön, ålder, social tillhörighet, bostadsort, yrke men däremot inte politisk tillhörighet. Ibland kan det vara aktuellt att få veta om intervjupersonen är aktiv inom idrottsrörelse, arbetarrörelse, religiös rörelse eller nykterhetsrörelse. Dessa bakgrundsuppgifter används vid analysen av intervjuerna. Bakgrundsuppgifterna är nödvändiga om man utför genusundersökningar, generationsundersökningar, klassundersökningar osv. Det viktiga är att intervjupersonens namn inte avslöjas varken i undersökningen eller om intervjuerna blir arkiverade, vilket inte alltid sker så som förr alltid var fallet. Därmed kan arkiverade intervjuer inte längre användas inom släktforskning för att få fram berättelser från nu döda personer. I ett arkiv i Göteborg kunde jag läsa berättelser som min farmors far hade lämnat 1899.

Om att inte såra människor och sanningsenlighet

JA fråga 8: Du skriver t.ex. att kulturforskaren ska undvika att uttala sig om sanningshalten i informanternas utsagor om det övernaturliga. Betyder detta att man inte ska kolla om informanterna tror på det de säger (dvs är uppriktiga). Eller betyder det bara att man inte ska ifrågasätta sanningshalten i deras berättelser?

AG svar på JA fråga 8: Om människor inom en religiös rörelse uppger att de har haft ett gudsmöte eller andra informanter berättat om möten med döda personer, kan jag inte analysera om det verkligen har skett eller inte. Då är berättelsen om det självupplevda det viktiga. Det brukar kallas narrativitet. Internationellt finns ett nätverk Belief Narrrative Network, förkortat BNN, som jag är en del av och som jag under åren 2013-2021 satt i ledningen för.

Tidigare har jag intervjuat om äldre tiders folktro gällande övernaturliga väsen i form av gastar, spöken osv. Informanterna i vår tid har då varit noga med att det inte är deras egna upplevelser utan äldre människors berättelser om trosföreställningar förr i tiden. Informanterna har i många fall varit noga med att själva uttala ett avstånd från och har inte velat förknippas med en sådan tro som i deras samtid ansetts förlegad. Man skäms för en sådan tro.

JA fråga 9: Finns det en konflikt mellan att vara ett stöd för informanterna och att få fram en sann redogörelse?

AG svar på JA fråga 9: Stödet för informanterna är både av etisk och vetenskaplig karaktär. Om intervjuaren ger informanten ett tydligt känslomässigt stöd i en svår berättarsituation, medverkar det också till att berättarmaterial kommer fram. I annat fall kan både berättartystnad och känslomässig skada uppstå hos informanten, och det senare kan vara länge efter intervjun.

JA fråga 10: Varför skulle det vara etiskt oförsvarligt att argumentera mot informanterna? Detta kan vara ett bra sätt att få reda på om de har några argument för sina utsagor och vilka dessa i så fall är. Det är väl lika oetiskt att inte säga emot och låtsas acceptera, om man i själva verket har en annan åsikt?

AG svar på JA fråga 10: Vid val av studieobjekt har jag valt sådant som jag inte varit involverad i men däremot haft en stor nyfikenhet att upptäcka. Nyfikenheten är nog min största inspirationskälla för forskning. Att upptäcka områden som man inte vet så mycket om. Det gäller religiösa rörelser och nykterhetsrörelser. Jag har i dessa fall inga förutfattade ståndpunkter som jag måste argumentera för i motsättning till intervjupersonerna. Jag tror inte att man skall ge sig in på att utforska sådant som man från början är väldigt emot t ex våldsbejakande extremism. Religionsvetare Cenab Turunc är ett undantag på den punkten, men han får också lida för det.

Om historisk etnologi

JA fråga 11: När du forskar historiskt om kultur, samarbetar du då med historiker som gör liknande studier?

AG svar på JA fråga 11: Jag började studera historia innan jag kom in på etnologin. Inom historieämnet i Sverige är det däremot inte vanligt att intressera sig för den folkliga historien som är mitt etnologiska kännemärke. Vissa historiker i Göteborg har dock närmast sig etnologiska perspektiv och intresseområden. Ett bra exempel är chefen för folkminnesarkivet i Göteborg Fredrik Skott.

JA fråga 12: Tar du hänsyn till skönlitterära berättelser från samma epok som väl mycket väl kan återspegla kulturella drag?

AG svar på fråga 12: Jag har inte använt skönlitterära källor annat än vissa reseberättelser från skönlitterära författare när jag skrev om mötet mellan sommargäster och bofast befolkning utmed Bohuslänkusten.

JA fråga 13: ”Oral History” (muntlig historia) är en riktning och metod som verkar ligga mycket nära historisk etnologi. Här måste rimligen historisk källkritik och bedömning av rimligheten och sanningshalten i den information man får fram vara viktig.  Hur ställer du dig till detta?

Betyder vad du skriver om att man inte ska ifrågasätta sanningsenligheten i de framkomna berättelserna att man inte ska utsätta intervjusvar för historisk källkritik, och på sedvanligt källkritiskt sätt bara betrakta deras utsagor som ”lämningar” som behöver förklaras?

AG svar på JA fråga 13: Oral history hade tidigare ett visst inflytande inom etnologin i Göteborg. Den som förmedlade detta var Birgitta Skarin-Frykman som hade goda kontakter i England med E. P. Thompson osv. Ett stort internationellt Oral history symposium hölls 1996 i Göteborg där jag medverkade. I övriga Sverige har jag inte märkt att Oral history har tilldragit sig något större intresse. Jag har inte märkt att källkritik var särskilt framträdande inom den oralhistoryforskning som jag mötte på 1990-talet. Däremot är jag väl inskolad i lundensisk källkritik inom historieämnet med rötter tillbaka till Lauritz Weibull. Efter 1970-talet har källkritik inte varit framträdande inom etnologin i Sverige utan snarare i stället undanskymd. Om flera informanters berättelser pekar i liknande eller samma riktning skulle man kunna tala om att ett mönster förekommer. Svenska etnologer talar under senare tid mer om tendenser och mönster och inte om sanning eller sannolikhet.

Slutord

JA fråga 14: Motsäger du inte dig själv när du på sista sidan säger att du inte ville delta i forskning om Utøya-massakern på grund av personliga skäl och samtidigt i sista stycket säger att man inte ska dra sig för att utforska och insamla information om mentalt svåra och påfrestande områden?

AG svar på JA fråga 14: Det är skillnad på att undersöka något som ligger nära in på livet för forskaren och det som ligger längre bort. Utøya och Oslomassakern var sådant som låg alldeles in på mitt liv i Oslo. Jag hade sett alla blomsterhaven vid Oslo domkyrka och utanför Utøya. Jag hade samma känsla vid Estoniakatastrofen 1994 då jag tjänstgjorde som etnologiprofessor i Uppsala. Flera medarbetare vid Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala som jag samarbetade med, omkom i denna tragedi. Jag minns väl när alla kistor med omkomna ställdes upp utanför domkyrkan i Uppsala. Det var nära knutet till min personliga situation. Däremot blir det känslomässiga avståndet större till de avlidna om jag samtalar med okända människor som möts på en olycksplats eller om jag träffar dem på en kyrkogård.

Referenser

Gustavsson, Anders 1972: Kyrktagningsseden i Sverige. Lund.

Gustavsson, Anders 1981: Sommargäster och bofasta. Lund.

Gustavsson, Anders 2021: Oasrörelsens människor i Sverige. En sentida väckelserörelse.

Jan-Åke Alvarsson (red.). Pentekostalismen i Sverige på 2020-talet. Skellefteå.

    Leif Bloch Rasmussen

    Kommentarer och frågor till Anders Gustavsson

Vedlæsningen af Gustavsson’ artikel om sin metode i etnologien i form af interviews blev det meget klart for mig, hvilke krav der stilles til interviews i forbindelse med design af informationssystemer. Faktisk var jeg oprindelig i slut 70’erne med i et forslag om at bruge etnologiske metoder for at medarbejdere i virksomheder og offentlige institutioner kunne være med i medbestemmelse af deres fremtidig arbejde med edb, teknologi - IT, som det nu hedder. Men forslaget faldt til jorden, simpelthen tror jeg, fordi teknologien udvikledes sig så hurtigt, at der ikke var tid til at lytte - på den ene side. Og på den anden, naturligvis, at medbestemmelse stred mod ledelsens ret til at lede fog fordele arbejdet - og måske kapitalens usynlige hånd. For det tredje også, at IT krævede ekspertice, som hverken ledelsen eller medarbejderne besad.

Vi tabte dengang tror jeg en mulighed for gensidig dialog, hvor lytten, etisk fordring og forpligtelse på empati/omsorg forsvandt ud af informatikkens metoder, ja, ofte også dens teorier og verdenssyn.

1. Polyani’s ord om tavs-viden ligger dog stadig væk og lurer, så mit spørgsmål er, om den etnologiske metode, som beskrevet af Gustavsson kan fange det ’tavse’?

2. Hos begge parter i interview’ene. Jeg vil endda forsøge at gå videre og spørge, om ikke der kræves resonans mellem deltagerne for at interviewet lykkes, og om der ikke alligevel er noget, der ikke kan fanges gennem ord, tekst. Noget uudsigeligt.

3. Dermed kommer også spørgsmålet om tid. Vil den tid, der skal bruges på at etablere resonans - om ikke den opstår spontant - kan forhindre ’videnskabelige’ svar?

    Anders Gustavsson (AG) Svar och svarskommentarer till Leif Bloch-Rasmussens (LBR)

LBR fråga 1: Polyani’s ord om tavs-viden ligger dog stadig væk og lurer, så mit spørgsmål er, om den etnologiske metode, som beskrevet af Gustavsson kan fange det ’tavse’?

AG svar på LBR fråga 1: Etnologer har studerat tyst kunskap i fråga om hantverkskunnande. Det är svårt att intervjua om sådant som förutsätter ”action” för att fältarbetaren skall förstå och kunna samla in relevant material. Metoden blir i stället observation, fotografering av olika arbetsmoment och om möjligt kombinerat med videoinspelning även om det senare är ovanligt. Ett aktuellt exempel på detta arbetssätt utgör den norske etnologen och kulturhistorikern Bjarne Rogans fältarbeten på fiskebåtar som bedrivit fiske utmed den norska kusten. År 2020 gav han ut boken Kystfisker (Rogan 2020), som jag har recenserat i årsboken Ethnologia Scandinavica 2021 (Gustavsson 2021). Det är arbetslivet ombord och fiskeritekniken med olika fångstmetoder som står i fokus. Fältarbetet består i att författaren är med ombord under resorna, observerar, samtalar och deltar i vissa arbetsmoment. En del av samtalen har spelats in på band. Ett stort antal färgfotografier av hög kvalitet har tagits.

LBR fråga 2: Hos begge parter i interviewene. Jeg vil endda forsøge at gå videre og spørge, om ikke der kræves resonans mellem deltagerne for at interviewet lykkes, og om der ikke alligevel er noget, der ikke kan fanges gennem ord, tekst. Noget uudsigeligt.

AG svar på LBR fråga 2: När jag studerat teman som informanterna har upplevt känsloladdade att tala om, har jag kunnat lägga märke till förtegenhet hos dem med att samtala och utlämna information. Detta har jag märkt både genom informanternas nonverbala beteenden, genom att de t ex. vänder sig bort eller tittar ned i marken, och genom verbala uttryck, t ex. ”detta vill jag inte tala om” eller detta har jag inget att berätta om”. Om man skall få till stånd samtal om känsloladdade teman, måste fältarbetaren sträva efter att bygga upp ett förtroende. Detta kan ske genom att man berättar om sig själv men också har god tid att lyssna. Man får inte vara rädd för att det uppstår pauser i samtalet om informanterna ger intryck av att vara tystlåtna och besvärade av att samtala. Det Bloch-Rasmussen kallar för resonans benämner jag förtroende mellan intervjuare och informant.

LBR fråga 3: Dermed kommer også spørgsmålet om tid. Vil den tid, der skal bruges på at etablere resonans - om ikke den opstår spontant - forhindre ’videnskabelige’ svar?

AG svar på LBR fråga 3: Jag menar att strävan efter att skapa förtroende är väsentligt vid allt fältarbete men särskilt när det gäller teman som kan upplevas känsloladdade att samtala om. Det kan vara krigsupplevelser både i närtid och långt tillbaka i tiden såsom andra världskriget i Norge. Det kan också gälla svåra personliga upplevelser under barndom och uppväxt eller i samband med skilsmässor. Om fältarbetaren inte lyckas skapa förtroende i sådana situationer, får man ingen information eller endast sporadiska upplysningar som knappast går att använda i forskningsavseende. Att bygga upp förtroende får ta den tid som krävs. Fältarbetaren får absolut inte vara otålig och skynda på informanten att svara.

Referenser

Gustavsson, Anders 2021: Modern-Day Coastal Fishing in Norway. Ethnologia Scandinavica.

Rogan, Bjarne 2020: Kystfisker. Med sjarken Havsund fra Agder til Troms. Oslo.

    Per Flensburg

    Kommentarer och frågor till Anders Gustavsson

Begreppet ”vetenskaplig metod”, här förkortat till enbart ”metod” har många dimensioner, beroende på både det undersökta problemet och det ämne man utgår från. En sociolog har t.ex. många fler metoder till sitt förfogande än en fysiker eller matematiker. Som Gustavsson påpekar är metoden ” vägen framåt när forskaren har klargjort undersökningens problemställning”. Detta innebär att problemet bestämmer metoden, en uppfattning jag helt delar.

Det finns ämnen jag kallar flerparadigmatiska och det är ämnen där man utgår från olika grundläggande föreställningar om tillvaron (Kuhn 1962). Exempel på sådana ämnen är sociologi och informatik. I avhandlingar inom dessa ämnen finns i regel ett ganska omfattande metodkapitel. I andra ämnen, de enparadigmatiska ämnena, finns det egentligen bara en möjlig metod och där diskuteras inte metodfrågor speciellt mycket. Historia och etnologi verkar vara sådana ämnen förutom fysik och matematik.

Centralt inom varje metod är datainsamling. Det kan, som inom astronomin och kärnfysiken, röra sig om mätdata omfattande flera pentabytes och det kan, som inom etnologin, röra sig om känsliga intervjudata. Gustavsson har koncentrerat sig på detta förhållandevis snäva, men inom etnologin, otroligt viktiga område.

Det finns otaliga böcker om intervjuteknik (Danielsson 2010; Kvale, Brinkmann, och Torhell 2014; Persson, u.å.; Hedlund 2003) men det verkar inte finnas många som utförligt behandlar detta område, däremot finns det avsnitt som berör frågan i de flesta böcker om intervjuteknik. Det som Gustavsson betonar speciellt mycket är samtalet och förtroendeskapandet mellan informant och forskare. Här handlar det om uppgifter som informanten uppfattar som känsliga och då krävs det en helt annan relation än vid en vanlig intervju. Detta är typiskt för etnologi.

En metod som Gustavsson inte nämner är den etnografiska, där forskaren så att säga bosätter sig hos de grupperna vederbörande vill studera. Delar deras dagliga liv, ingår som en del i gruppen och så småningom får ta mer och mer del av deras kultur och föreställningar. Denna metod används främst vid studium av främmande kulturer. Gustavsson jämför observationer med intervjuer och menar att observationer endast ger en yttre bild av kulturen, medan intervjuer ger en inre bild. Detta kan säkert stämma i inledningsskedet, men genom att internaliseras i kulturen blir forskaren en del av densamma och kan tränga ännu djupare i den (Berger, Luckmann, och Olsson 1998). Med tanke på det område författaren har undersökt är dock den etnografiska metoden mindre lämplig eftersom det rör sig om ett begränsat fenomen i en kultur. Där är ett förtroligt samtal med en person man litar på att föredra. Som Gustavsson säger på sid 5:

Lyssnandets konst är väsentlig vid fältarbete. Att utföra fältarbete har en hel del med psykologi, social kompetens och erfarenhet att göra. Det lämpar sig inte att enbart visa sig neutral och oberörd av det man får höra när informanterna delar med sig av sitt innersta.

Detta leder mina tankar in på en sak som Gustavsson inte tar upp, nämligen vad som är resultatet av forskningen. Jag antar att det för en etnolog handlar om att göra en beskrivning av en sedvänja hos en kultur eller en helhetsbild av en kultur. Det råder ett liknande förhållande i de histo¬riska vetenskaperna och resultatet brukar redovisas i form av en ofta väldigt läsvärd och välskriven text. Det jag undrar över är hur den vetenskapliga kvaliteten avgörs? Den kan på ett plan enkelt påvisas genom mängden citat från andra forskare. Urvalet av citat säger en hel del. Men detta visar bara på forskaren beläsenhet, var kommer vederbörandes egna bidrag in? I detta fall kan jag tänka mig att det är själva det studerade området, gravseder i Sverige och Norge, som väldigt få har studerat tidigare. Men det som samhällsvetarna fäster så stor vikt vid: reliabilitet och validitet lyser med sin frånvaro. Frågor som hur vet man att de som intervjuats är representativa, hur vet man att de frågor som ställts är de rätta frågorna och hur vet man att svaren har tolkats korrekt ställs inte. Det som gör beskrivningen trolig är berättelsens inneboende kraft, vilket är något mer än bara en samling fakta som torrt och sakligt beskrivs. Jag tänker på Per Anders Fogelströms berättelse ”Vävarnas barn” som ger en betydligt mer levande beskrivning av livet i Stockholm i slutet av 1700-talet än den mest gedigna akademiska avhandling om samma tidrymd (Fogelström 2013). En etnolog och en historiker måste även vara något av en skönlitterär skribent.

Jag har blivit ombedd att ställa några frågor som kan vara utgångspunkt för en fortsatt diskussion och jag tar då en föga avundsvärd roll som advokatus diaboli och frågar följande:

1. Hur vet du att de som intervjuats är representativa?

2. Hur vet man att de frågor som ställts är de rätta frågorna?

3. Hur vet du att svaren har tolkats korrekt?

Frågorna är elaka för de ställs utifrån ett helt annat paradigm än det du utgår från. Men icke desto mindre är det frågor som i det allmänna medvetandet kännetecknar forskning och som du, som forskare, måste förhålla dig till!

Referenser

Berger, Peter L., Thomas Luckmann, och Synnöve Olsson. 1998. Kunskapssociologi : hur individen uppfattar och formar sin sociala verklighet. 2. uppl. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Danielsson, Malin Lindelöw. 2010. Kompetensbaserad rekrytering, intervjuteknik och testning. Natur & Kultur.

Fogelström, Per Anders. 2013. Vävarnas barn. Vol. 1. Albert Bonniers Förlag.

Hedlund, Anna Maria. 2003. Hur känns det?: en kvalitativ samtalsanalys av sportens intervjuteknik.

Kuhn, Thomas S. 1962. The structure of scientific revolutions. Chicago and London: The University of Chicago Press.

Kvale, Steinar, Svend Brinkmann, och Sven-Erik Torhell. 2014. Den kvalitativa forskningsintervjun. Studentlitteratur.

Persson, Jörgen. u.å. ”Kvalitativ intervju”. System i fokus-uppsatser med teori-och metodexempel från energiområdet, 111.

    Anders Gustavsson (AG) svar och svarskommentarer till Per Flensburg (PF)

PF Kommentar 1: Begreppet ”vetenskaplig metod”, här förkortat till enbart ”metod” har många dimensioner, beroende på både det undersökta problemet och det ämne man utgår från. En sociolog har t.ex. många fler metoder till sitt förfogande än en fysiker eller matematiker. Som Gustavsson påpekar är metoden ”vägen framåt när forskaren har klargjort undersökningens problemställning”. Detta innebär att problemet bestämmer metoden, en uppfattning jag helt delar.

Det finns ämnen jag kallar flerparadigmatiska och det är ämnen där man utgår från olika grundläggande föreställningar om tillvaron (Kuhn 1962). Exempel på sådana ämnen är sociologi och informatik. I avhandlingar inom dessa ämnen finns i regel ett ganska omfattande metodkapitel. I andra ämnen, de enparadigmatiska ämnena, finns det egentligen bara en möjlig metod och där diskuteras inte metodfrågor speciellt mycket. Historia och etnologi verkar vara sådana ämnen förutom fysik och matematik.

AG kommentar till PF kommentar 1: Inom etnologi är det stor skillnad metodmässigt på att använda insamlade intervjuer som källmaterial respektive historiskt material i arkiven. Etiska frågor blir särskilt utmanande vid studier av vår egen tid och de senaste femtio åren.

PF kommentar 2: Centralt inom varje metod är datainsamling. Det kan, som inom astronomin och kärnfysiken, röra sig om mätdata omfattande flera pentabytes och det kan, som inom etnologin, röra sig om känsliga intervjudata. Gustavsson har koncentrerat sig på detta förhållandevis snäva, men inom etnologin, otroligt viktiga område.

AG kommentar till PF kommentar 2: Frågan är om det är ett snävt område, när det avser människors berättelser om egna erfarenheter, upplevelser och känslor. Informanten talar om sig själv och inte om andra.

PF kommentar 3: Det finns otaliga böcker om intervjuteknik (Danielsson 2010; Kvale, Brinkmann, och Torhell 2014; Persson, u.å.; Hedlund 2003) men det verkar inte finnas många som utförligt behandlar detta område, däremot finns det avsnitt som berör frågan i de flesta böcker om intervjuteknik. Det som Gustavsson betonar speciellt mycket är samtalet och förtroendeskapandet mellan informant och forskare. Här handlar det om uppgifter som informanten uppfattar som känsliga och då krävs det en helt annan relation än vid en vanlig intervju. Detta är typiskt för etnologi.

AG kommentar till PF kommentar 3: Journalister vill ha svar direkt och har inte tid att bygga upp ett förtroendeförhållande hos informanten. Att få information är viktigare än att lyssna. Så var det tidigare inom etnologin när uppgifter om materiell kultur stod i centrum för insamlingen. Nu är det människors innersida som utgör fokus för de undersökningar som jag tar upp i mitt bidrag.

PF kommentar 4: En metod som Gustavsson inte nämner är den etnografiska, där forskaren så att säga bosätter sig hos de grupperna vederbörande vill studera. Delar deras dagliga liv, ingår som en del i gruppen och så småningom får ta mer och mer del av deras kultur och föreställningar. Denna metod används främst vid studium av främmande kulturer. Gustavsson jämför observationer med intervjuer och menar att observationer endast ger en yttre bild av kulturen, medan intervjuer ger en inre bild. Detta kan säkert stämma i inledningsskedet, men genom att internaliseras i kulturen blir forskaren en del av densamma och kan tränga ännu djupare i den (Berger, Luckmann, och Olsson 1998). Med tanke på det område författaren har undersökt är dock den etnografiska metoden mindre lämplig eftersom det rör sig om ett begränsat fenomen i en kultur. Där är ett förtroligt samtal med en person man litar på att föredra. Som Gustavsson säger på sid 5:

Lyssnandets konst är väsentlig vid fältarbete. Att utföra fältarbete har en hel del med psykologi, social kompetens och erfarenhet att göra. Det lämpar sig inte att enbart visa sig neutral och oberörd av det man får höra när informanterna delar med sig av sitt innersta.

AG kommentar till PF kommentar 4: Mina undersökningar är visserligen inte etnografiska i den betydelsen som när antropologer beger sig ut på årslånga fältarbeten hos främmande kulturer. Men när jag studerade pingströrelsen på ön Åstol i Bohuslän och kulturmötet mellan sommargäster och bofasta på Käringön också i Bohuslän vistades jag mycket på dessa öar och hade spontana samtal med dem jag mötte, även om jag inte övernattade på dessa öar.

PF kommentar 5: Detta leder mina tankar in på en sak som Gustavsson inte tar upp, nämligen vad som är resultatet av forskningen. Jag antar att det för en etnolog handlar om att göra en beskrivning av en sedvänja hos en kultur eller en helhetsbild av en kultur. Det råder ett liknande förhållande i de historiska vetenskaperna och resultatet brukar redovisas i form av en ofta väldigt läsvärd och välskriven text. Det jag undrar över är hur den vetenskapliga kvaliteten avgörs?

AG kommentar till PF kommentar 5: Ur metodisk aspekt är det viktigt att andra forskare kan gå tillbaka till det källmaterial som jag som forskare har använt. Det brukar på norska kallas ”etterprøvbarhet”. Det är inget problem med historiskt material som finns i arkiven. Däremot arkiverar inte antropologer sitt insamlade fältmaterial. Som etnolog är jag däremot inskolad i att insamlat fältmaterial skall överlämnas till etnologiska arkiv. Tyvärr har en del etnologer inte levt upp till detta under senare år utan i stället följt antropologisk tradition att materialet är forskarens eget. Allra värst är det om materialet förstörs efter fullbordad undersökning.

PF kommentar 6: Den vetenskapliga kvaliteten kan på ett plan enkelt påvisas genom mängden citat från andra forskare. Urvalet av citat säger en hel del. Men detta visar bara på forskarens beläsenhet, var kommer vederbörandes egna bidrag in? I detta fall kan jag tänka mig att det är själva det studerade området, gravseder i Sverige och Norge, som väldigt få har studerat tidigare.

AG kommentar till PF kommentar 6: Jag söker mig alltid till temaområden som tidigare är outforskade, t. ex. senast koleraepidemier på 1800-talet ur folkligt perspektiv.

PF kommentar 7: Men det som samhällsvetarna fäster så stor vikt vid: reliabilitet och validitet lyser med sin frånvaro. Frågor som hur vet man att de som intervjuats är representativa, hur vet man att de frågor som ställts är de rätta frågorna och hur vet man att svaren har tolkats korrekt ställs inte. Det som gör beskrivningen trolig är berättelsens inneboende kraft, vilket är något mer än bara en samling fakta som torrt och sakligt beskrivs. Jag tänker på Per Anders Fogelströms berättelse ”Vävarnas barn” som ger en betydligt mer levande beskrivning av livet i Stockholm i slutet av 1700-talet än den mest gedigna akademiska avhandling om samma tidsrymd (Fogelström 2013). En etnolog och en historiker måste även vara något av en skönlitterär skribent.

AG kommentar till PF kommentar 7: Hur skall vi lyckas med att ha samma skrivförmåga som skönlitterära författare? Det rör sig säkerligen i en del fall om personlig läggning men för min del främst genom ständigt återkommande skrivträning.

PF kommentar 8: Jag har blivit ombedd att ställa några frågor som kan vara utgångspunkt för en fortsatt diskussion och jag tar då en föga avundsvärd roll som advocatus diaboli. Frågorna är elaka för de ställs utifrån ett helt annat paradigm än det som författaren utgår från. Men icke desto mindre är det frågor som i det allmänna medvetandet kännetecknar forskning och som du, som forskare, måste förhålla dig till!

AG kommentar till PF kommentar 8: Jag anser inte dina frågor som elaka utan i stället som konstruktiva och viktiga att resonera kring.

Anders Gustavsson svar till Per Flensburgs frågor

PF fråga 1: Hur vet du att de som intervjuats är representativa?

AG svar på PF fråga 1: Till skillnad från sociologi är etnologi ingen kvantitativ vetenskap. Vi arbetar knappast med statistiska siffror utan visar på tendenser i ett insamlat intervjumaterial. Inom tidigare etnologi ville man ha många belägg för att kunna utföra regionala studier och sprid¬ning i rummet (diffusionism). Det var inga djupintervjuer som pågick över lång tid och vid upprepade tillfällen. Numera är antalet intervjuer mycket färre, men desto mer djuplodande som underlag för en doktorsavhandling eller annan undersökning. Intresset för utbredningsproblematik är borta.

PF fråga 2: Hur vet man att de frågor som ställts är de rätta frågorna?

AG svar på PF fråga 2: Inom tidigare etnologi lades mycket kraft på att i förväg utarbeta utförliga frågelistor. Alla frågor skulle belysas vid intervjun och gärna i den ordning som de stod i frågelistan. Inom nutida etnologi har intervjuaren i stället med sig en kortfattad frågeintroduktion som består av ett antal stickord snarare än detaljerade frågor. Intervjuaren är från början väl insatt i vilket problemområde/frågeställning som skall tas upp men har däremot inte ett fast frågeformulär med sig.

PF fråga 3: Hur vet du att svaren har tolkats korrekt?

AG svar på PF fråga 3: Inom subjektivt orienterad forskning (till skillnad från objektiv) kan mina forskartolkningar inte betraktas som korrekta i betydelsen av att de inte kan ifrågasättas av andra forskare. Om dessa vill opponera mot min undersökning, kan de gå tillbaka till mitt källmaterial och redovisa argument för att de kommit fram till andra tolkningsresultat.

    Ulf KG Hammarlund

A. Kommentarer och frågor till Anders Gustavsson

Tack, Anders, för en viktig artikel – viktig inte minst för att du påminner om att vi som forskare har anledning att stanna upp och göra etiska överväganden över ett betydligt vidare fält än vad lagen kräver.

I skriften God forskningssed, utgiven av Vetenskapsrådet 2017, påpekas att begreppet ’forskningsetik’ ibland begränsas till etiska frågeställningar rörande hur försökspersoner och informanter behandlas – sådana frågor som regleras i lagen om etikprövning. Att uppfylla lagens föreskrifter är naturligtvis oerhört viktigt, men forskarens ansvar upphör inte när den samvetsgrant ifyllda ansökan till Etikprövningsnämnden skickats iväg. Jämsides en sådan snävt definierad forskningsetik finns också vad Vetenskapsrådet kallar ’forskaretik’: forskarens ansvar gentemot forskningen, forskarsamhället och samhället i övrigt.

Hit hör ansvaret vad gäller plagiering eller manipulering av forskningsdata, frågor som också blivit föremål för lagreglering (SFS 2019:504), men också ansvaret för sådana etiskt känsliga frågor som ibland regleras i icke bindande forskningsetiska kodexar, ibland är helt oreglerade och därför beroende av den enskilde forskarens egna beslut. En historiker kan således ha anledning att reflektera över sitt ansvar gentemot människor i det förflutna. I personhistorisk eller biografisk forskning kan arkiven avslöja i högsta grad ’känsliga personuppgifter’ – kriminalitet, stigmatiserande sjukdomar, politiska åsikter, sexuell läggning. Har vi som forskare ansvar för hur vi hanterar sådana uppgifter – gentemot personens efterlevande, men kanske också gentemot personens minne?

Även när forskningen fokuserar på kollektiva aktörer, där inga enskilda personer kan identifieras, finns det skäl att reflektera över avgränsningar och kategoriseringar som, om de tillämpas slentrianmässigt, kan förstärka existerande stereotypa föreställningar grundade i klass, genus, etnicitet eller sexualitet.

Härav följer inte att forskaren ska avstå från forskning så fort en etisk utmaning gör sig påmind – tvärtom kan sådana utmaningar vara just det som gör forskningfrågan värdefull. Vad det handlar om är vikten av ett etiskt övervägande där det också ingår att väga forskningens nytta mot dess skada, att pröva om balansen nytta/skada kan förändras genom alternativa metodval: Påverkas forskningsresultatets värde om vissa uppgifter utelämnas? Om de avidentifieras? På samma sätt finns det skäl för etiska överväganden om det finns skäl att misstänka att ett i sig värdefullt forskningsresultat inte bara kan brukas utan också missbrukas.

Beredskapen att reflektera över etiska utmaningar i forskningsprocessen växer inte fram av sig själv. En förutsättning är förstås att forskningens etiska implikationer synliggörs, under forskarutbildningen men också i den akademiska grundutbildningen.

För samtliga examina i Högskoleförordningens examensordning (SFS 1993:100 bilaga 2) finns bland examensmålen krav på förmåga att hantera etiska frågeställningar. För en kandidatexamen ska studenten visa förmåga att inom utbildningens huvudområde ”göra bedömningar med hänsyn till relevanta vetenskapliga, samhälleliga och etiska aspekter”. Dessutom ska studenten ”visa insikt om kunskapens roll i samhället och om människors ansvar för hur den används”.

Hur stort utrymme som ges åt dessa områden inom högskolans utbildning är osäkert. Hur förmågan och insikten examineras är också oklart. När Universitetskanslersämbetet i sina kvalitetsutvärderingar 2012-2015 granskade uppfyllandet av vissa utvalda examensmål valde man bort målet om insikt i kunskapens samhälleliga roll och människans ansvar för hur den används. Ett stickprov av utvärderingarna visar också att beläggen för studenternas förmåga att göra bedömningar med hänsyn till vetenskapliga, samhälleliga och etiska aspekter främst avser forskningsetiska aspekter i mera snäv mening. I utvärderingen av historieämnet gör till exempel bedömargruppen den samlade reflektionen att ”god träning kring vetenskaplig etik förekommer i de flesta fall. Mer sällan behandlas andra etiska aspekter av historisk kunskap och förmedling genom systematisk reflektion och examination” (Universitetskanslersämbetet 2014, Kvalitetsutvärdering av historia).

Det finns goda skäl att hålla diskussionen kring forsknings- och forskaretik levande. Det är också viktigt att i högskoledidaktiska sammanhang lyfta exempel på hur frågor om forskaretik däribland frågan om vårt gemensamma ansvar för hur kunskap kan användas, kan synliggöras i utbildningen.

Vänligen KG

Referenser:

God forskningssed. Stockholm: Vetenskapsrådet 2017. Internet: https://www.vr.se/analys/rapporter/vara-rapporter/2017-08-29-god-forskningssed.html

Kvalitetsutvärdering av historia. Stockholm: Universitetskanslersämbetet 2014. Internet: http://www2.uk-ambetet.se/download/kvalitet/historia-2013.pdf

B. Anders Gustavsson (AG) svar och svarskommentarer till KG Hammarlund (KGH)

KGH Kommentar 1: I skriften God forskningssed, utgiven av Vetenskapsrådet 2017, påpekas att begreppet ’forskningsetik’ ibland begränsas till etiska frågeställningar rörande hur försökspersoner och informanter behandlas – sådana frågor som regleras i lagen om etikprövning. Att uppfylla lagens föreskrifter är naturligtvis oerhört viktigt, men forskarens ansvar upphör inte när den samvetsgrant ifyllda ansökan till Etikpröv¬nings¬nämnden skickats iväg. Jämsides en sådan snävt definierad forskningsetik finns också vad Vetenskapsrådet kallar ’forskaretik’: forskarens ansvar gentemot forskningen, forskarsamhället och samhället i övrigt.

AG kommentar1 till KGH kommentar 1: Viktigt påpekande att det gäller att skilja på vad lagen säger som forskaren måste följa, och vad som utgör en forskningsetisk policy som forskarsamhället kommer överens om och som man utbildar kommande fältarbetare i vid fältkurser.

KGH Kommentar 2: Hit hör ansvaret vad gäller plagiering eller manipulering av forskningsdata, frågor som också blivit föremål för lagreglering (SFS 2019:504), men också ansvaret för sådana etiskt känsliga frågor som ibland regleras i icke bindande forskningsetiska kodexar, ibland är helt oreglerade och därför beroende av den enskilde forskarens egna beslut. En historiker kan således ha anledning att reflektera över sitt ansvar gentemot människor i det förflutna. I personhistorisk eller biografisk forskning kan arkiven avslöja i högsta grad ’känsliga personuppgifter’ – kriminalitet, stigmatiserande sjukdomar, politiska åsikter, sexuell läggning. Har vi som forskare ansvar för hur vi hanterar sådana uppgifter – gentemot personens efterlevande, men kanske också gentemot personens minne?

AG kommentar2 till KGH kommentar 2: Det är viktigt att reflektera över hur en historiskt orienterad etnolog som jag eller en historiker som Hammarlund skall förhålla sig till att avslöja fakta om personer längre tillbaka i tiden som inte är skyddade genom lagen. Det gäller tiden före de senaste femtio åren. Sekretesslagen 1980 hemligstämplar material med ”dialektologiskt eller etnologiskt innehåll” i högst femtio år (Svensk författningssamling 1980:880). Det är klart att det kan vara smärtsamt för efterlevande om det funnits grov kriminalitet i den egna släkthistorien. Domböckerna men även uppteckningar i folklivsarkiven kan avslöja mycket. Där är brottslingarna inte anonymiserade. Själv har jag en sådan historia i min släkt. Min farfars bror Janne Larsson född 1854 mördade med femton knivhugg i halsen 1875 en piga som arbetade på gården och som var i ett långt framskridet havandeskap. Förövaren fick ett 29-årigt fängelsestraff på Långholmen. Denna mörka händelse omtalades i samtida tidningar med angivande av brottslingens namn och den blev senare en stor skam för släkten. Det diktades till och med nu arkiverade visor i den lokala omgivningen om denna händelse. Pappa ville inte tala om detta, men jag har inte försökt att dölja denna mörka historia utan har varit öppen om den. Jag tycker självfallet att det är en hemsk händelse, men jag kan inte göra något åt det som har skett. Därför finns det ingen anledning att hemlighålla det. När jag mötte min fru Kristina 1986 var det här mordet i min släkt för 111 år sedan en av de första sakerna som jag berättade om. Hon skulle inte få höra om det på omväger som min mamma hade gjort när hon skulle gifta sig med pappa 1939. Detta exempel tar jag med för att visa på hur viktigt det är att forskaren reflekterar över svåra upplevelser som kan frammanas genom historisk forskning. Det bör i sin tur sättas i relation till att inte enbart den ljusa historien är värd att studera utan också den mörka och problematiska. Forskaren har inte som uppgift att försköna historien utan att lyfta fram den och analysera den.

En annan känslig sak att avslöja i historien avser självmord. En bonde Jakob Jonsson som skrev dagböcker på 1800-talet som jag har studerat (Anders Gustavsson Bondeliv på 1800-talet. Oslo 2009) omnämnde flera personer som begått självmord vid namn. Då fann jag ingen anledning i min bearbetning av materialet att hemlighålla namnen även om det finns efterlevande släktingar på orten. Självfallet är självmord en tragedi inte minst för omgivningen. Det har länge funnits en mediapolicy att inte avslöja självmord i media men på den punkten har en ändring skett under 2000-talet med början efter brottaren Mikael Ljungbergs död 2004. Senare har även digitala minnessidor börjat förekomma gällande självmordsoffer (Anders Gustavsson, Cultural studies on death and dying in Scandinavia. Oslo 2011 s. 162ff).

    Persson

    Kommentarer och frågor till Anders Gustavsson

Författarens etnologiska forskningsmetod är djupintervjun. Av detta sluter man att syftet är inte enbart att söka specifik information, som i en utfrågning, utan att intervjun är 'open-ended' ty likt i fallet med en genuin resa vet man inte hur det kommer att sluta. Speciellt att utbytet kan gå långt utöver det ursprungliga forskningstemat. En intervju som har det allmänna temat säg 'Vad är dina tankar om döden' kan leda in på ett sidospår som är betydligt intressantare än vad personen ifråga har att säga om döden. Hur förhåller man sig till en sådan utveckling? Detta leder till frågan huruvida djupintervjuer är en fråga om vetenskaplig forskning eller litteratur. Har intervjun ett egenvärde och i så fall hur skall den i efterhand gestaltas?. Det har givetvis också betydelse hur man genomför intervjun, om man antecknar eller spelar in, och hur relevant ordagrann återgivning egentligen är.

Djupintervjun leder tankarna dels till bikten, dels till förhöret.

Bikten som den framkommer inför prästen, psykiatrikern, läkaren, äkta hälften, främlingen på nattåget. Bikten är till för den biktande och sker på dennes villkor, den som biktar bestämmer själv vad den vill säga eller inte, och vad som framkommer är till för att tjäna densamme.

Förhöret som i ett brottsmål eller i en utpressning (var har du gömt pengarna?) tjänar endast förhörsledaren och dennes projekt. Den som utsätts för det har inget att vinna, och bestämmer inte själv vad den vill säga eller inte. Det är en form av våldtäkt.

I situationen med en djupintervju i forskningssyfte råder en obalans, mellan parterna. Den som intervjuas uppmanas att bikta sig och intervjuaren skiljer sig från prästen, psykiatrikern, den äkta hälften och främlingen på tåget, genom att ha sin egen agenda helt utanför den intervjuades intressen. Med andra ord han är något av en förhörsledare. Detta leder inte bara till uppenbara etiska frågeställningar utan även andra av mer teknisk natur. Hur uppmuntra till bikt, hur styra samtalet för att det skall vara relevant ur forskningsuppdragets synvinkel? Vi har att göra med motstridiga intressen och potentiella konflikter.

En präst som har lyssnat till många bekännelser, liksom en psykiatriker har uppenbarligen (om denne verkligen lyssnat) erhållit en stor erfarenhet av den mänskliga naturen som denna kan dela med sig. Kan man tänka sig att en etnolog utifrån den erfarenhet han fått av många intervjuer gör en syntes som är sprungen just ur detta intervjumaterial (d.v.s. intervjuerna som sådana har haft ett egenvärde och i många fall utgörs det intressanta av sådant som inte hade med intervjuernas ursprungliga syfte att göra). I fallet med Freud kan man med fog hävda att han var något av en förhörsledare i och med att dennes sessioner med patienterna även utgjorde den empiriska grunden för hans teorier.

    Anders Gustavsson (AG) svar och svarskommentarer till Ulf Persson (UP)

UP Kommentar 1: Författarens etnologiska forskningsmetod är djupintervjun. Av detta sluter man att syftet är inte enbart att söka specifik information, som i en utfrågning, utan att intervjun är 'open-ended' ty likt i fallet med en genuin resa vet man inte hur det kommer att sluta. Speciellt att utbytet kan gå långt utöver det ursprungliga forskningstemat. En intervju som har det allmänna temat säg 'Vad är dina tankar om döden' kan leda in på ett sidospår som är betydligt intressantare än vad personen ifråga har att säga om döden. Hur förhåller man sig till en sådan utveckling?

AG kommentar1 till UP kommentar 1: Om mitt intervjutema avser döden, som är ett känsligt ämne att samtala om, måste jag vara försiktig i början och bekanta mig med informanten, så att det kan uppstå ett förtroendeförhållande från dennes sida. Informanten kan få börja med att berätta allmänt om sig själv. Jag kan svara med lite personliga upplysningar om mig själv både som privatperson och som forskare. Informanten skall i förväg ha fått veta att temat för intervjun är döden. Det rör sig inte om någon bred livsloppsintervju där informanten kan berätta om allt möjligt i sitt liv. Som intervjuare får jag vara försiktig med att styra vad informanten berättar om. Om jag upplever att denne kommer alltför långt bort från temat, får jag på nytt aktualisera frågan om döden. Sådan försiktighet brukar löna sig med avseende på berättarvilligheten.

Om målet är at samla in självupplevda levnadsberättelser, är det bättre att låta meddelarna själva skriva ned sina minnen och till sin hjälp ha ett översiktligt frågeformulär. Den metoden tillämpade t. ex. Nordiska museet i Stockholm under 1940- och 1950-talen när man samlade in och arkiverade nedtecknade arbetarminnen. De är för närvarande till stor glädje för mig vid studier av missbruk av alkohol.

UP Kommentar 2: Detta leder till frågan huruvida djupintervjuer är en fråga om vetenskaplig forskning eller litteratur. Har intervjun ett egenvärde och i så fall hur skall den i efterhand gestaltas? Det har givetvis också betydelse hur man genomför intervjun, om man antecknar eller spelar in, och hur relevant ordagrann återgivning egentligen är.

AG kommentar2 till UP kommentar 2: I mina undersökningar är intervjumaterial avsett att leda fram till information som skall tjäna som källmaterial. Materialet skall arkiveras i ett offentligt arkiv så att även andra forskare kan ha tillgång till det. Materialet skall vara “efterprövbart”. Informanterna skall anonymiseras med tanke på att intervjuerna innehåller upplysningar som uppfattas som känsliga för uppgiftslämnarna. För mig har intervjun inte ett litterärt syfte.

Ordagrann återgivning av berättelserna är inget mål i sig själv, med undantag för specifika uttalanden som skulle kunna komma att användas som citat i den vetenskapliga texten.

UP Kommentar 3: Djupintervjun leder tankarna dels till bikten, dels till förhöret.

Bikten som den framkommer inför prästen, psykiatrikern, läkaren, äkta hälften, främlingen på nattåget. Bikten är till för den biktande och sker på dennes villkor, den som biktar bestämmer själv vad den vill säga eller inte, och vad som framkommer är till för att tjäna densamme.

AG kommentar3 till UP kommentar 3: Prästen har tystnadsplikt vid bikten. Forskaren tillgodoser informantens anonymitet genom anonymisering av uppgiftslämnaren vid utskrift och arkivering.

UP Kommentar 4: Förhöret som i ett brottsmål eller i en utpressning (var har du gömt pengarna?) tjänar endast förhörsledaren och dennes projekt. Den som utsätts för det har inget att vinna, och bestämmer inte själv vad den vill säga eller inte. Det är en form av våldtäkt.

AG kommentar4 till UP kommentar 4: Vid rättsliga förhör kan informanten ha intresse av att tiga för att undvika eller minimera kommande straff. En sådan intervju kan vara präglad av rädsla. Vid en etnologisk intervju finns det däremot ingen anledning för informanten att tiga av rädsla för sanktioner. Det gäller att sträva efter att bygga upp ett förtroende som utgör motsatsen för informanten till ett obehagligt förhör.

UP Kommentar 5: I situationen med en djupintervju i forskningssyfte råder en obalans, mellan parterna. Den som intervjuas uppmanas att bikta sig och intervjuaren skiljer sig från prästen, psykiatrikern, den äkta hälften och främlingen på tåget, genom att ha sin egen agenda helt utanför den intervjuades intressen. Med andra ord han är något av en förhörsledare. Detta leder inte bara till uppenbara etiska frågeställningar utan även andra av mer teknisk natur. Hur uppmuntra till bikt, hur styra samtalet för att det skall vara relevant ur forskningsuppdragets synvinkel? Vi har att göra med motstridiga intressen och potentiella konflikter.

AG kommentar 5 till UP kommentar 5: Det är bra om intervjuaren kan motivera informanten att berätta genom att framhålla att hennes/hans uppgifter är viktiga för forskningen. Det kan locka fram en viss stolthetskänsla. Oj, har jag verkligen något att bidra med?

UP Kommentar 6: En präst som har lyssnat till många bekännelser, liksom en psykiatriker har uppenbarligen (om denne verkligen lyssnat) erhållit en stor erfarenhet av den mänskliga naturen som denna kan dela med sig. Kan man tänka sig att en etnolog utifrån den erfarenhet han fått av många intervjuer gör en syntes som är sprungen just ur detta intervjumaterial (d.v.s. intervjuerna som sådana har haft ett egenvärde och i många fall utgörs det intressanta av sådant som inte hade med intervjuernas ursprungliga syfte att göra). I fallet med Freud kan man med fog hävda att han var något av en förhörsledare i och med att dennes sessioner med patienterna även utgjorde den empiriska grunden för hans teorier.

AG kommentar 6 till UP kommentar 6: För att kunna göra synteser med hjälp av insamlat intervjumaterial behövs ett flertal intervjuer som insamlats på ett liknande sätt. Då kan det vara möjligt att vid vetenskaplig analys få fram mönster, t. ex. i fråga om upplevelser av och berättelser om döden.

     Claes Uggla

    Kommentarer och frågor till Anders Gustavsson

Bidraget handlar om författarens personliga upplevelser och reflektioner i anslutning till metoder som författaren har använt som etnolog angående projekt om känsloladdade teman, speciellt med anknytning till döden. Författaren påpekar att det behövs olika metoder beroende på om det rör sig om sedan länge döda människor där arkiv kan användas eller om det gäller samtida undersökningar där observationer och intervjuer kan tillämpas. Det mesta av bidraget handlar dock om intervjuer och associerade etiska frågor.

Författaren beskriver kortfattat fyra exempel på projekt (förutom ett avstått projekt om sorgemarkeringar efter massakern på Utøya 2011):

    Symboler på gravstenar i Norge och Sverige.

    Förtegenhet vid etnologiska intervjuer. Några exempel på informationsbarriärer hämtade från fältarbeten i Västra Sverige; med teman om sexualitet, religion, äldre folkliga trosföreställningar och död och begravning.

    Minnen i västra Norge gällande ockupationstiden.

    Öppna minnessidor över avlidna människor och sällskapsdjur publicerade av anhöriga och vänner på internet, med en studie fokuserad på döda katter.

Beskrivningarna av projekten  är dock så kortfattade så att jag som inte är etnolog ibland har svårt att förstå en del av syftet och delvis även utfallet av studierna. Min fråga här blir:

•     Inverkar inte syftet på metodvalet/utförandet och borde inte syftet i så fall explicit uttryckas i samband med exemplen och relateras till metoddiskussionen?

Syftet med skriften rörande ii tycks ha varit att diskutera informationsbarriärer som metodfråga, men var detta projekt en spin-off av studier med andra syften, eller fanns det redan från början en plan för att studera informationsbarriärer? Det står att det fanns skillnader i samtalsvillighet beroende på informanternas ålder, sociala tillhörighet och om de kom från städer eller landsbygd. Var detta något som framkom i en metaanalys av flera tidigare studier med egna syften? Eller var t.ex. resultaten om kulturskillnader mellan stad och landsbygd en följd av en studie med huvudsyftet att studera kulturskillnader mellan stad och landsbygd vilket i sin tur gav material om informationsbarriärer? Fanns det ett syfte med iv att visa på likheter hur människor uttryckte sin sorg över anhörigas/vänners och sällskapsdjurs död? Jag noterar att författaren själv i sin första mening betonar vikten av att klargöra undersökningens problemställning (och syfte?).

Genom att läsa texten uppfattar jag det som att författaren använder sig av intervjusamtal som föredragen metod. Mina frågor i anslutning till detta blir:

•     Även om det inte finns en skarp gräns, är det inte en stor skillnad mellan strukturerade intervjuer och förtrogna öppna samtal? Jag får känslan av att författaren lutar mest åt förtrogna deltagarsamtal, med medföljande systematisk empati som metod, men är inte detta delvis en följd av valet av känsloladdade teman? Bör inte tema och syfte inverka på metodval och är det inte ibland så att strukturerade intervjuer och öppna samtal kompletterar varandra? Är inte detta relevant för några av exemplen?

Jag tycker mig själv ha märkt att en hel del humanistiska ämnesområden i allt högre grad har transformerats från att ha haft den enskilda människan som utgångspunkt, med systematisk empati som instrument, för att förstå människan som kulturvarelse i grupp (”inifrån och ut” perspektiv) till ett mer samhällsvetenskapligt (”utifrån och in”) perspektiv, där fokus ligger på hur sociala faktorer, oftast insatta i något socialteoretiskt ramverk, inverkar på individen.  

•     Hur ser författaren på etnologins utveckling över tid? Har problemställningarna överlag ändrats? Finns det t.ex. en fokusförflyttning från historiska till samhällsvetenskapliga samtida perspektiv? Har det t.ex. blivit vanligare med ”utifrån och in” samhällsvetenskapligt teoretiskt inriktade perspektiv (är det detta författaren menar i sin kommentar i det första stycket där det sägs att diskussioner om teorier har fått en allt större betydelse?), även om författaren själv tycks ha ett ”inifrån och ut” systematiskt empatiperspektiv?

Bidraget tar upp bandspelare som en metodfråga. Men med tanke på teknikens utveckling och tillgänglighet, blir det inte allt mer relevant med videoinspelningar, speciellt då författaren själv betonar vikten av (observationer av) icke-verbala uttryck i samband med känsloladdade teman? Med tanke på att det finns allt mer avancerade anonymiseringsprogram för videoinspelningar, utgör detta inte ett exempel på nya metodmöjligheter inom etnologi? Ett annat exempel på teknologisk inverkan på forskningsområdet utgörs av författarens egna exempel iv ovan.

•     Hur ser författaren på inverkan av ny teknologi på forskningsområdets möjligheter gällande nya problemställningar och metoder?

Slutligen en fråga om etik.

• Forskning kring människa skall ske på informanternas villkor med respekt för deras personliga integritet där ”Människors välfärd skall ges företräde framför samhällets och vetenskapens behov”. Författaren noterar att det är lättare att få ett muntligt samtycke än ett skriftligt och att det inte står något i den svenska lagen (vilket kan kontrasteras gentemot norsk praxis) om att samtycke skall vara skriftligt. Detta torde bero på att ett muntligt samtycke inte alls ger samma subjektiva upplevelse som ett skriftligt samtycke. Även om det inte i Sverige är formellt juridiskt felaktigt att bara ha ett muntligt samtycke, är detta inte ett sätt att kringgå andemeningen i lagstiftningen, illustrerat av Norsk praxis, där vetenskap får företräde gentemot individens medvetandegörande om sina rättigheter? D.v.s., är inte detta förfaringssätt moraliskt tvivelaktigt?  

    Anders Gustavsson (AG) svar och svarskommentarer till Claes Uggla (CU)

CU fråga 1: Min fråga här blir: Inverkar inte syftet på metodvalet/utförandet och borde inte syftet i så fall explicit uttryckas i samband med exemplen och relateras till metoddiskussionen?

AG svar på CU fråga1: Uggla efterlyser att syftet i de av mig refererade metodundersökningarna borde ha framgått. Undersökningen av symboler på gravstenar i Norge och Sverige avsåg känslor, tankar och idéer i vår egen tid. Insamlingen av minnen i västra Norge 1985 om krigsminnen från andra världskriget avsåg hur känslor och upplevelser hanterats på ett personligt plan av informanterna under de fyrtio år som gått sedan krigsslutet. Undersökningarna av minnessidor på internet över avlidna människor och sällskapsdjur avsåg trosföreställningar om en tillvaro efter döden och föreställningar om möjliga kontakter för de efterlevande med de nyligen avlidna.

CU fråga 2: Syftet med skriften rörande ii tycks ha varit att diskutera informationsbarriärer som metodfråga, men var detta projekt en spin-off av studier med andra syften, eller fanns det redan från början en plan för att studera informationsbarriärer? Det står att det fanns skillnader i samtalsvillighet beroende på informanternas ålder, sociala tillhörighet och om de kom från städer eller landsbygd. Var detta något som framkom i en metaanalys av flera tidigare studier med egna syften? Eller var t.ex. resultaten om kulturskillnader mellan stad och landsbygd en följd av en studie med huvudsyftet att studera kulturskillnader mellan stad och landsbygd vilket i sin tur gav material om informationsbarriärer? Fanns det ett syfte med iv att visa på likheter hur människor uttryckte sin sorg över anhörigas/vänners och sällskapsdjurs död? Jag noterar att förfat¬taren själv i sin första mening betonar vikten av att klargöra undersökningens problemställning (och syfte?).

AG svar på CU fråga 2: Skriften om informationsbarriärer vid etnologiska intervjuer 1982 utgjorde, som Uggla antar, en metodisk spin-off effekt av tidigare undersökningar som jag utfört om känsliga teman gällande religion, sexualitet, äldre folkliga trosföreställningar och död och begravning. När jag både studerade minnessidor över såväl avlidna personer som sällskapsdjur, var syftet att se både på skillnader och likheter i de sörjandes uttryckssätt och uttalade trosföreställningar.

CU fråga 3: Genom att läsa texten uppfattar jag det som att författaren använder sig av intervjusamtal som föredragen metod. Mina frågor i anslutning till detta blir:

Även om det inte finns en skarp gräns, är det inte en stor skillnad mellan strukturerade intervjuer och förtrogna öppna samtal? Jag får känslan av att författaren lutar mest åt förtrogna deltagarsamtal, med medföljande systematisk empati som metod, men är inte detta delvis en följd av valet av känsloladdade teman? Bör inte tema och syfte inverka på metodval och är det inte ibland så att strukturerade intervjuer och öppna samtal kompletterar varandra? Är inte detta relevant för några av exemplen?

AG svar på CU fråga 3: Uggla frågar om skillnaden mellan att använda strukturerade intervjuer och intervjusamtal och att det senare kan vara bäst lämpat vid undersökningar av känsloladdade teman där forskarens empati är viktig. Detta är en viktig iakttagelse. Vid intervjusamtal är inte de exakta frågorna fastställda i förväg genom ett frågeformulär så som är fallet vid strukturerade intervjuer.

CU fråga 4: Jag tycker mig själv ha märkt att en hel del humanistiska ämnesområden i allt högre grad har transformerats från att ha haft den enskilda människan som utgångspunkt, med systematisk empati som instrument, för att förstå människan som kulturvarelse i grupp (”inifrån och ut” perspektiv) till ett mer samhällsvetenskapligt (”utifrån och in”) perspektiv, där fokus ligger på hur sociala faktorer, oftast insatta i något socialteoretiskt ramverk, inverkar på individen.  

Hur ser författaren på etnologins utveckling över tid? Har problemställningarna överlag ändrats? Finns det t.ex. en fokusförflyttning från historiska till samhällsvetenskapliga samtida perspektiv? Har det t.ex. blivit vanligare med ”utifrån och in” samhällsvetenskapligt teoretiskt inriktade perspektiv (är det detta författaren menar i sin kommentar i det första stycket där det sägs att diskussioner om teorier har fått en allt större betydelse?), även om författaren själv tycks ha ett ”inifrån och ut” systematiskt empatiperspektiv?

AG svar på CU fråga 4: Sedan 1970-talet har svensk etnologi alltmer förflyttats från att fokusera på långa historiska processtudier till att mer inrikta sig på samtidsperspektiv. Impulserna har kommit från anglosaxisk antropologisk forskning. Det är korrekt uppfattat att jag har försökt att hålla fast vid historiska studier, t. ex. om kolerautbrott under 1800-talet i antologin Pandemier, 2021. Individerna är den viktiga utgångspunkten för mig, “inifrån och ut” och inte samhällsstrukturen, “utifrån och in”.

CU fråga 5: Bidraget tar upp bandspelare som en metodfråga. Men med tanke på teknikens utveckling och tillgänglighet, blir det inte allt mer relevant med videoinspelningar, speciellt då författaren själv betonar vikten av (observationer av) icke-verbala uttryck i samband med känsloladdade teman? Med tanke på att det finns allt mer avancerade anonymiseringsprogram för videoinspelningar, utgör detta inte ett exempel på nya metodmöjligheter inom etnologi? Ett annat exempel på teknologisk inverkan på forskningsområdet utgörs av författarens egna exempel iv ovan. Hur ser författaren på inverkan av ny teknologi på forskningsområdets möjligheter gällande nya problemställningar och metoder?

AG svar på CU fråga 5: Bandinspelningar används vid etnologiskt fältarbete men knappast videoinspelningar (jfr Etnologiskt fältarbete 2022). Jag har inte använt videoinspelningar i fält men däremot vid inspelningar av föredrag i form av webinarer. Ett av dem som handlar om koleraepidemier, finns i Strömstad akademis videoserie nr 46 2022 (http://stromstadakademi.se/SAV/SAV-46.pdf). Jag sätter stort värde på den tekniska utveckling med digitalisering som lett till att jag kunnat använda minnessidor över avlidna på internet som forskningsmaterial och att många arkiv börjat att digitalisera tidigare insamlat material. Jag tar upp dessa frågor i uppsatsen “En erfaren etnologs tankar kring digitalisering, Open Access och Open Data som ny forskningstillgång”, och den har publicerats i den digitala tidskriften Kulturella perspektiv, 2022.

CU fråga 6: Slutligen en fråga om etik. Forskning kring människa skall ske på informanternas villkor med respekt för deras personliga integritet där ”Människors välfärd skall ges företräde framför samhällets och vetenskapens behov”. Författaren noterar att det är lättare att få ett muntligt samtycke än ett skriftligt och att det inte står något i den svenska lagen (vilket kan kontrasteras gentemot norsk praxis) om att samtycke skall vara skriftligt. Detta torde bero på att ett muntligt samtycke inte alls ger samma subjektiva upplevelse som ett skriftligt samtycke. Även om det inte i Sverige är formellt juridiskt felaktigt att bara ha ett muntligt samtycke, är detta inte ett sätt att kringgå andemeningen i lagstiftningen, illustrerat av norsk praxis, där vetenskap får företräde gentemot individens medvetandegörande om sina rättigheter? D.v.s., är inte detta förfaringssätt moraliskt tvivelaktigt?

AG svar på CU fråga 6:  Uggla undrar om muntligt samtycke innan fältarbete kan ske är moraliskt tvivelaktigt. Att fråga om skriftligt samtycke skapar lätt en distans till den tilltänkta intervjupersonen. Det blir så formellt. Jag upplever att intervjupersonen känner sig friare om det finns ett muntligt samtycke. De etiska kraven på fältarbetaren blir inte mindre om man har ett muntligt samtycke. Intervjuaren måste i alla avseenden ta hänsyn till de etiska förpliktelser som är lagstiftade och som skall skydda informanternas personliga integritet och självbestämmande.

Referenser

Etnologiskt fältarbete. Nya fält och former. Kim Silow Kallenberg, Elin von Unge & Lisa Wiklund Moreira (red.). Studentlitteratur, Lund 2022.

Gustavsson, Anders 2022: En erfaren etnologs tankar kring digitalisering, Open Access och Open Data som ny forskningstillgång, Kuturella perspektiv. Svensk etnologisk tidskrift. Vol. 31.

Pandemier – dåtid och nutid för framtid. Anders Gustavsson & Carl E. Olivestam (red.). 2021. Strömstad.

    Peter Währborg

    Kommentarer och frågor till Anders Gustavsson

Bäste Anders,

Tack för ditt viktiga bidrag,

Jag noterar att du under rubriken lagt till ”diskussionsunderlag”. Antar att detta tillägg skall tas bort i ditt slutliga manus?

I övrigt har jag ett antal frågor som väckts vid min genomläsning:

Jag uppskattar mycket din respekt och känslighet för etikfrågor i samband med denna typ av forskning. Du citerar bl.a. författningssamlingen (SFS 2003:460) ….” människors välfärd skall ges företräde…”. Tycker du att denna formulering är okontroversiell. Är det moraliskt riktigt att undanhålla viktig information (om t.ex. koncentrationsläger, förtryck, våld etc.) därför att informantens ”välfärd” (vad detta nu är) skall ges ”företräde framför samhällets och vetenskapens behov”?

Hur kommer i så fall detta i konflikt med det ”sanningssökande” som är en av vetenskapens centrala uppgifter?

Hur ser du på urvalet av de arkivkällor som finns tillgängliga och som du själv påpekar huvudsakligen upptecknats av ett begränsad och vanligen priviligierad samhällsklass? Tendentiöst urval av fakta är väl en betydande risk och hur kan man skydda sig mot detta?

Jag tycker att du på ett mycket känsligt och mänskligt sätt lyfter frågan om relationen mellan undersökare och den undersökte. I många discipliner, t.ex. medicin och psykologi, möter man ofta samma svåra avvägningar. Många gånger har jag själv uppfattat det så att syftet med och användningen av en intervju blir avgörande för hur den utformas. Har du någon gyllene formel för hur man skall undvika att hamna i en falsk idyllisering och romantisering, eller tvärtom demonisering och fördömande, utan att göra avkall på ett vetenskapligt ”sanningsideal”?

Peter Währborg

    Anders Gustavsson (AG) svar och svarskommentarer till Peter Währborg (PW)

PW Kommentar 1: Jag uppskattar mycket din respekt och känslighet för etikfrågor i samband med denna typ av forskning. Du citerar bl.a. författningssamlingen (SFS 2003:460) ….” människors välfärd skall ges företräde…”. Tycker du att denna formulering är okontroversiell.

AG kommentar1 till PW kommentar 1: För det första har vi forskare att förhålla oss till lagen som den är skriven. För det andra menar jag att det är viktigt att forskning, i mitt fall intervjuer, inte skadar informanternas mentala välmående.

PW Kommentar 2: Är det moraliskt riktigt att undanhålla viktig information (om t.ex. koncentrationsläger, förtryck, våld etc.) därför att informantens ”välfärd” (vad detta nu är) skall ges ”företräde framför samhällets och vetenskapens behov”?

Hur kommer i så fall detta i konflikt med det ”sanningssökande” som är en av vetenskapens centrala uppgifter?

AG kommentar 2 till PW kommentar 2: Vid intervjuer om äldre tid är frågan om brottsliga handlingar inget problem eftersom straffet för eventuella brott redan är preskriberat. Detta gäller t. ex. de brott som i Norge förekom under naziockupationen 1945. Jag fick fram många uppgifter i Norge 1985 vid insamlingen av krigsminnen från andra världskriget.

Vid intervjuer gällande nutid kan jag inte erinra mig att jag stött på information om straffbart våld som jag eventuellt skulle ha anmält till polismyndigheten. Våld kan ju ha förekommit utan att informanterna har berättat om det. Jag har inte varit ute efter att få fram upplysningar om straffbara handlingar. Jag ser inte framför mig att intervjuaren skall prop¬sa på att få information som informanten inte vill lämna ut. Det kan vid fältarbeten på lokal nivå skapa dåligt rykte gällande etnologisk intervjuinsamling och dess metoder. Jag tror inte att man genom fältstudier kan nå fram till någon exakt sanning utan enbart delar av en verklighet.

PW Kommentar 3: Hur ser du på urvalet av de arkivkällor som finns till-gängliga och som du själv påpekar huvudsakligen upptecknats av ett begränsad och vanligen priviligierad samhällsklass? Tendentiöst urval av fakta är väl en betydande risk och hur kan man skydda sig mot detta?

AG kommentar 3 till PW kommentar 3: Folkminnesarkivarie Agneta Lilja skrev en doktorsavhandling i Uppsala 1996 med titeln ”Den ideala uppteckningen” och med mig som handledare. Där visar hon på just det tendentiösa urval av fakta som du beskriver och som skett vid insamling med hjälp av frågelistor vid folkminnesarkivet i Uppsala alltsedan starten 1914. Ur social aspekt hade arbetarminnen samlats in i begränsad omfattning. Detta ledde till en hel del kritik bland etnologer redan på 1970-talet som var kritiska till att överhuvudtaget kunna använda sådant insamlat material. Då kom i stället en stark satsning på insamling av intervjuer genom fältarbeten. Jag startade 1975 sådana fältarbeten tillsammans med studenter vid den nybildade etnologiska avdelningen vid Göteborgs universitet.

PW Kommentar 4: Jag tycker att du på ett mycket känsligt och mänskligt sätt lyfter frågan om relationen mellan undersökare och den undersökte. I många discipliner, t.ex. medicin och psykologi, möter man ofta samma svåra avvägningar. Många gånger har jag själv uppfattat det så att syftet med och användningen av en intervju blir avgörande för hur den utformas. Har du någon gyllene formel för hur man skall undvika att hamna i en falsk idyllisering och romantisering, eller tvärtom demonisering och fördömande, utan att göra avkall på ett vetenskapligt ”sanningsideal”?

AG kommentar 4 till PW kommentar 4: Idyllisering innebär enligt mitt synsätt att fältforskaren i förväg är ute efter att ge en positiv bild av det som studeras. Detta kan bli ett problem vid studier av något som forskaren starkt sympatiserar med, t. ex. en politisk eller religiös rörelse. Det är enligt min mening lika illa om forskaren studerar något som man i utgångspunkten är starkt kritisk till. Jag har alltid försökt att undersöka sådant som jag har ett visst personligt avstånd till, varken positivt eller negativt. Det gäller för min del pingströrelse, nykterhetsrörelse, sommargäster vid kusten, gränsbor vid den svensk-norska nationalgränsen osv. Min bristande kunskap i förväg och min nyfikenhet att upptäcka något nytt har varit en viktig drivkraft för min forskning. Aktionsforskning i betydelsen av att vilja förändra världen har inte legat för mig på det sätt som i en del fall har förekommit inom sociologin. Då behöver jag varken idyllisera eller demonisera. Däremot ser jag gärna att mina forskningsresultat kommer till användning i samhällsdebatt och når ut i media bl. a. i folkbildningssyfte.

 

    God historievetenskaplig metod? Det beror på.

KG Hammarlund

Hur ser (god) historievetenskaplig metod ut? Eller, med andra ord: hur gör historikern när hen gör historia?

Ett frustrerande oprecist men likväl meningsfullt svar på den frågan skulle kunna vara: det beror på.

Det kan låta undflyende. Historiker kanske helt enkelt inte diskuterar metodfrågor i någon nämnvärd utsträckning?

Visst gör de. Seminarier kring metodövningar och designerade delkurser i historievetenskaplig metod har i decennier varit självklara inslag vid våra historiska institutioner, från första terminens grundkurs till forskarutbildningen. Lika väletablerad är traditionen att behandla metodfrågor i ett särskilt avsnitt i inledningen till såväl kandidatuppsatser som doktorsavhandlingar.

Men det är också sant att metodfrågor stundtals behandlas förhållandevis summariskt. Ett axplock av tio avhandlingar i historia från fem lärosäten, framlagda mellan 2018 och 2021, visar stor variation. Metod- och materialval vid sidan av vad som kan ses som historieforskningens huvudfåra – skriftligt källmaterial – behandlas ofta utförligt, på runt 15 sidor, som när avhandlingen bygger på intervjuer och muntlig historia (Nilsson Mohammadi 2018) eller autoetnografisk metod (Englund 2028). Men metoddiskussionen kan också vara begränsad till två eller tre sidor (Hansen 2020; Lundberg 2018; Rotbain 2019).

Det kan verka förvånande att metoddiskussion och -överväganden ges så litet utrymme mot bakgrund av att metodfrågor, som nämnts, är ständigt närvarande i grund- och forskarutbildning och regelmässigt behandlas i Scandia och Historisk tidskrift, men kanske är just detta en möjlig förklaring – just för att metodöverväganden är så självklara behöver man inte orda om dem. I doktorsavhandlingen God vetenskap (2009) undersöker idéhistorikern Rangnar Nilsson vad som i sakkunnigutlåtanden inför professorstillsättningar betraktats som god vetenskap i tre ämnen från tre skilda fakulteter: litteraturvetenskap, statsvetenskap och fysik. Hon noterar därvid att metodfrågor sällan lyfts fram när sakkunniga i littera-turvetenskap bedömer kandidater till professorstjänster, något som starkt kontrasterar särskilt mot statsvetenskap:

Skillnaden [vad avser statsvetenskap] är mycket stor gentemot litteraturvetenskapen, där kommentarer om metoder är ovanliga. Vilka metoder en litteraturforskare använt anges än mer sällan, utan de sparsamma kommentarerna handlar om hur väl de tillämpats. Det kan tolkas som att den gängse metodarsenalen är oproblematisk och enhetlig, så att närmare bestämningar förefaller de sakkunniga överflödiga. De behövs åtminstone inte så länge forskarna inte på något spektakulärt sätt gått utöver de invanda och förväntade mönstren (Nilsson 2009:284).

Litteraturvetenskap och historia är separata (om än stundom angränsande, rentav överlappande) ämnen, med skilda forskningsobjekt och var sina tillämpningar av teoriramar och metoder. Samtidigt kan det vara befogat att fundera över överensstämmelser i metodtillämpning, närmare bestämt i fråga om metoders syfte. Vad syftar den valda metoden till? Vad syftar forskningsprojektet till?

Ett nyckelord som frekvent tas upp i metodavsnittet i de allra flesta (men inte alla) avhandlingar i mitt axplock är förståelse:

”...strävan efter att förstå den värld som undersöks” (Bennedahl 2020:50).

”...genom närläsning utveckla vår förståelse för det allmänna (Borenberg 2020:46).

”För att fördjupa förståelsen har jag även använt mig av...” (Egefur 2020:53)

”...metoden innebär i avhandlingen att först skaffa sig en fördjupad förståelse...” (Englund, V 2019:36).

”...ge en inblick i och förståelse av det dåtida samhället och dess människor” (Hansen 2020:16f).

”...förståelse för ett visst utsnitt ur det förflutna och dess kopplingar till nuet... (Nilsson Mohammadi 2018:39).

”...för att förstå de människor som levde då” (Runesson 2021:48).

”...för att förstå dessa praktiker i ett vidare sammanhang...” (Åhlman 2019:41).

Att förstå, snarare än att förklara eller beskriva, framstår i dessa exempel som en självklar målsättning för historisk forskning, så självklar att dess centrala roll inte motiveras. Vi skulle kunna se det som ett återvändande till den humanvetenskapernas 1800-talssjälvbild som Wilhelm Dilthey gav uttryck för med orden ”die Natur erklaren wir, das Seelenleben verstehen wir” (Dilthey 1924:144). För svensk historieforsknings vidkommande har Peter Aronsson tidfäst detta återvändande till 1990-talet och beskriver det som en reaktion mot de närmast föregående decenniernas fokus på hypotetisk-deduktiva förklaringar:

...kritiken, eller kanske i första hand en stilla besvikelse eller misströstan över det svåra i att nå så långt på den ambitiöst förklarande vägen, vilket ledde vidare mot lägre ambitionsnivåer vad gäller förklaringens centralitet. Det klassiska dikotoma begreppet ”förstå”, men också teoretiserade versioner av ”beskrivning”, dit jag menar att avancerade svar på frågan ”hur?” eller ”vad?” i diskursteoretiska eller kulturanalytiska traditioner kan räknas, fick en renässans. En återgång till den narrativa huvudfåran som en legitim grund för historieskrivandet är tydlig i samtiden (Aronsson 2002:193).

Förståelse har, enligt Svensk ordbok, två betydelser: dels att tillgodo¬göra sig ett tankemässigt inne¬håll, dels ett erkännande av att något kan vara berättigat, ofta åt¬följt av sympati. Vad det handlar om i citaten ovan är förstås den första betydelsen som också skulle kunna uttryckas som att begripliggöra eller göra meningsfullt. Den övergång från förklaring till förståelse som Peter Aronsson identifierat kan också uttryckas som ett skifte från vad Jerome Bruner kallar ett paradigmatiskt till ett narrativt tänkande (Bruner 1986).

Det paradigmatiska tänkandet, skriver Bruner, dominerar vetenskapens värld. Det är en värld där god forskning strävar efter att uppfylla ideal grundade i ett formellt, matematiskt system av beskrivning och förklaring. Den goda forskningen söker generella orsakssamband och empiriskt grundad sanning med en gedigen och välmotiverad teoretisk förankring. Inom naturvetenskaper som fysik eller biologi gör teorier i allmänhet anspråk på att säga något om världen omkring oss, något som kan prövas i empiriska studier. Inom humaniora och samhällsvetenskap är en empirisk prövning av teoriers sanningsvärde ofta betydligt svårare. Teorier kan då spela en heuristisk roll, där det väsentliga inte är teorins sanningsvärde utan snarare dess förmåga att ge struktur åt ett vildvuxet källmaterial.

En sådan ansats är dock inte oproblematisk. De flesta teorier ger någon förklarande eller strukturerande faktor, det må sedan vara klass, genus eller homo oeconomicus’ drift att fatta rationella beslut, större tyngd och betydelse än andra. Låt oss betrakta ett enkelt exempel:

En vacker söndag i oktober vänder en man jorden i sitt trädgårdsland. Det är lätt att beskriva denna enkla vardagshändelse, det finns en beskrivning som är sann, som stämmer överens med vad vi ser framför oss: här är en man som gräver. Vi kan fördjupa och förfina vår beskrivning: han gräver djupt eller ytligt, förstrött, engagerat eller uttråkat, hans stövlar är gröna eller röda. Men han gräver.

Låt oss så göra vår grävande man till ett historiskt problem: den 18 oktober 2021 grävde Sven Svensson upp trädgårdslandet för första gången i sitt 65-åriga liv. Den fråga som de flesta historiker omedelbart ställer sig är: Varför?

För att besvara den frågan måste vi lämna den rena beskrivningen. Fakta, säkerställda empiriska observationer – vad Roddy Nilsson (2005:241) kallat ”singulära satser av annalistisk karaktär” – räcker inte. Singulära satser, skriver Nilsson, saknar historisk mening i sig – de får mening först när de blir en del av en tolkning, en historisk berättelse. Ett singulärt påstående kan representera verkligheten och i den meningen vara ”sant”. En tolkning kan bara handla om verkligheten.

Problemet för historiker är att vi, när vi tar steget förbi den rena beskrivningen, öppnar för mångtydigheter, ett myller av alternativa tolkningar. Sven Svensson vill hålla sig i form genom fysiskt arbete. Han vill ställa trädgården i ordning inför vintern. Han vill göra sin hustru glad. Tre tänkbara förklaringar som alla tre mycket väl kan vara sanna. Och samtidigt tre förklaringar som ingalunda utesluter varandra.

Vi kan analysera vår grävande mans handlande i ljuset av en teori om sociala relationer i kärnfamiljen. Vad som då hamnar i fokus är mannen som gräver för att göra sin hustru glad. En sådan analys gör handlingen begriplig. Den är trovärdig och stämmer överens med kända fakta. Därigenom styrks också teorins användbarhet som förklaringsmodell. Väljer vi istället som utgångspunkt den moderna västerlänningens fixering vid kropp och hälsa ger analysen, som nu kommer att kretsa kring trädgårdsarbete som nyttig motion, fortfarande en trovärdig och begriplig bild – men en helt annan.

Varje val av teoriram riskerar alltså att dölja betydelsefulla faktorer, faktorer som i ljuset av en annan teori skulle spela den dominerande rollen. Den övertygande förklaringen riskerar att begränsa vår förståelse. Borde en historiker kanske snarare bejaka det myller av faktorer som möter på forskningsfältet, på samspelet och relationerna dem emellan? Annorlunda uttryckt: borde vi avstå från att bekymra oss om teoriernas funktion som empiriska utsagor, om deras förmåga att ge oss ”sanningen” om ett historiskt skeende, för att i stället söka efter mening? Borde vi överge det paradigmatiska tänkandet till förmån för det narrativa?

Tanken på historia som narration, som berättelse, kan tyckas överraskande eller (för en del) rentav stötande. Men historia är, oundgängligen, berättelser. Det förflutna som händelser – res gestae – är utom räckhåll för oss. Visst finns det kvarlämnade krukskärvor och dokument, men lever det förflutna vidare i dessa källor?

Nej säger filosofen Michael Stanford: Tagna ur sitt ursprungliga sammanhang har källorna berövats den mening de en gång hade. Historikerns arbetsfält blir därmed berättelsen om det förflutna – historia rerum gestae – och arbetsuppgiften att återskapa den värld som en gång gav mening åt dem (Stanford 2007:102f).

’Återskapa’ kan emellertid inte förstås som ett återskapande eller rekonstruktion av det förflutna sådant det verkligen var. Att skriva historia innebär också att skapa eller konstruera något nytt. Den danske historikern Erik Arup gav uttryck för den insikten när han 1914 skrev att det kanske hade varit bättre om språkbruket medgav att vi ersatte uttrycket ’att skriva historia’ med uttrycket ’att dikta historia’ (Arup 1914:107).

Därmed inte sant att Arup inte såg någon skillnad mellan vetenskaplig historieskrivning och historiska romaner. Någon obegränsad diktarens frihet ville han inte åberopa. Historikern, skriver Arup, har att dikta med utgångspunkt i fakta, i alla tillgängliga fakta, aldrig emot dem och aldrig utöver dem (ibid).

Men vad är ett historiskt faktum? Som nämnts ovan hävdar Roddy Nilsson att ett singulärt påstående – ett ”faktum” – saknar historisk mening och blir meningsbärande först sedan det infogats i en tolkning, en historisk berättelse. En liknande tanke uttrycktes av den amerikanske historikern Carl L. Becker redan 1931 när han ifrågasatte huruvida historiska fakta, tagna för sig själv, över huvud taget existerar. Ett faktum, menade Becker, är inte ett faktum förrän det bekräftats – och när det bekräftas ges det också en bestämd plats i ett bestämt nätverk av idéer. Att erövra faktabaserad kunskap är därför en process som är långt mer komplicerad än att bara samla information:

To set forth historical facts is not comparable to dumping a barrow of bricks. A brick retains its form and pressure wherever placed; but the form and substance of historical facts, having a negotiable existence only in literary discourse, vary with the words employed to convey them (Becker 1932:232).

Formen och substansen hos fakta varierar inte bara med de ord vi väljer för att återge dem, de varierar också med de narrativa element som formar en framställning eller berättelse. Enkelt uttryckt är en berättelse avgränsad i tid och rum. Inom dessa gränser eller ramar finns händelser och aktörer som samspelar och påverkar varandra. De narrativa elementens inbördes relationer kan vi uppfatta som utgörande berättelsens intrig.

Vilka ramar, händelser och aktörer som formar berättelsen beror av de val historikern gör. Att formulera ett historiskt problem och en frågeställning innebär att välja. Historikern väljer också det källmaterial som kan kasta ljus över problemet – i en studie kan valmöjligheterna vara ytterligt begränsade, i en annan kan en embarras de richesses ställa forskaren inför svåra avgränsningar. Därtill påverkas uppsättningen narrativa element när historikern väljer teoretiska utgångspunkter.

Valen av problem, frågeställning, teori och metod är också ömsesidigt beroende av varandra. Problemformulering och frågeställningen avgör om ett visst källmaterial är relevant för undersökningen, och omvänt kan tillgången till (eller avsaknaden av) källmaterial påverka frågeställningen. Samma ömsesidiga beroende gäller i förhållande till den valda teoriramen och den valda metoden: den historiker som intresserar sig för maktrelationer sådana de analyserats av Max Weber, Michel Foucault, Pierre Bourdieu, Jürgen Habermas eller Judith Butler söker ett problem och ett källmaterial som kan belysa dessa. Och omvänt – den som i ett givet material ser uttryck för makt (eller vanmakt) väljer en teori som möjliggör en omformning av materialet till en meningsskapande berättelse. Problemformulering, frågeställning och teorival leder i sin tur till att en viss metod framstår som mer fruktbar än andra.

De val historikern gör kan vara medvetna och reflekterade – det är de valen som historikern också mer eller mindre utförligt redogör för i sina arbeten. Men de val som träffas kan också avgöras på vad Hayden White kallat ett djupare medvetandeplan:

...a deep level of consciousness on which a historical thinker chooses conceptual strategies by which to explain or represent his data. On this level, I believe, the historian performs an essentially poetic act, in which he prefigures the historical field and constitutes it as a domain upon which to bring to bear the specific theories he will use to explain ”what was really happening” in it.

This act of prefiguration may, in turn, take a number of forms, the types of which are characterizable by the linguistic modes in which they are cast (White 1975:X).

Den ”prefigurering” av det historiska fältet som White talar om är beroende av våra föreställningar om världen omkring oss, föreställningar som är så förgivettagna och självklara att vi inte närmare funderar över dem.

Eva Österberg, pro¬fessor i historia i Lund, har pekat på några sådana föreställningar av avgörande betydelse för vår tolkning vår omvärld, dess förflutna, dess nu och dess framtid (Österberg 1995):

    Hur har relationen sett ut mellan struktur och aktör/subjekt? Är människan en marionett bunden av sitt arv, av ekonomiska begränsningar, sociala mönster eller normer med giltighet över längre perioder? Eller har hon kanske autonomi, en frihet att välja, kraft att bli en skapare istället för enbart en bärare av inrotade vanor?

    Vad är det som ger människan identitet, och på vilket sätt styr sedan denna identitet hennes handlande? Hur förhåller sig sociala roller till identitet, hur förenas olika identiteter hos samma människa?

    I vilken utsträckning handlar egentligen människan rationellt i meningen genomtänkt, medvetet, logiskt i förhållande till bestämda mål?

    Har människan alltid agerat utifrån en upplevelse av individu¬alitet, ett jagmedvetande, en självreflektivitet? Den frågan kan i sin tur knytas till det större spörsmålet om människan i grunden varit densamma genom århundradena eller om det är först ”den moderna människan” som utvecklat in¬dividualism och förmåga till självbegrundan.

Problem, frågeställning, teori, metod flätas samman i en väv där ingendera tråden kan göra anspråk på primat över de andra. Att välja ut en av trådarna, att hävda en given metods överlägsenhet över andra utan hänsyn till vävens helhet, kan, som Joseph Dunne och Shirley Pendlebury uppmärksammat, leda till att det tekniska tillvägagångssättet olyckligt separeras från den önskade praktiken:

Through this disembedding it is supposed that what is essential in the knowledge and skill can be encapsulated in explicit, generalizable formulae, procedures, or rules. The latter then are to be applied to the various situations and circumstances that arise in the practice so as to meet the problems that they present. These problems are supposed to have nothing in them that has not been anticipated in the analysis that yielded the general formulae, and hence to be soluble by a straightforward application of the latter, without need for insight or discernment in the actual situation itself (Dunne & Pendlebury 2003:197).

Dunne och Pendlebury påminner om hur denna insikt återgår på Aristoteles’ förståelse av techne, praxis och fronesis som den uttrycks i Den nikomachiska etiken, bok 1 kapitel 3:

...it is the mark of an educated man to look for precision in each class of things just so far as the nature of the subject admits; it is evidently equally foolish to accept probable reasoning from a mathematician and to demand from a rhetorician demonstrative proofs (Aristoteles 1980:3).

Att en given metod tillskrivs prestige innebär därför inte att den också kan övervinna alla former av motstånd i det material forskaren ställs inför. De variationer och fluktuationer som präglar mänskliga angelägenheter gör att de illa lånar sig till undantagsfria och universella formuleringar. Verklig stringens förutsätter därför ett erkännande av den form av stringens som är – eller inte är – tillgänglig i olika domäner, och därav följer också oundvikligen ett behov av metodologisk pluralism (Dunne & Pendleby 2003:200).

Stringens i humanistisk forskning är inte självklart samma stringens som präglar naturvetenskaperna. Humanioras implicita agenda, skriver Jerome Bruner, är att odla eller generera hypoteser. Och odlandet av hypoteser (till skillnad från prövande av hypoteser) leder till framodlandet av såväl flera perspektiv som av de möjliga världar som motsvarar de krav dessa perspektiv ställer. Humanvetenskapernas hypoteser är inte utan begränsningar, men begränsningarna avgörs inte av hypotesernas prövbarhet i en naturvetenskaplig mening, inte heller av en strävan efter giltighet över ett brett spektrum av mänskliga perspektiv. Begränsningen är istället att de måste vara igenkännliga som ”sanna mot tänkbara erfarenheter”, att de är trovärdiga, övertygande, sannolika – att de har ”verisimilitude” (Bruner 1986:52).

I ett sådant odlande av alternativa perspektiv och möjliga världar är metodologisk pluralism nödvändig. Källkritisk metod är så gott som alltid närvarande, men sällan ensam och, som Roddy Nilsson påpekat, inte alltid oundgänglig eller ens relevant i samtidshistorisk forskning (Nilsson 242). Det temanummer om metod som Historisk tidskrift gav ut 2013 ger exempel på den metodologiska bredd som samtida historisk forskning uppvisar, och detsamma gäller för de tio avhandlingarna i det axplock jag nämnt ovan där de metodologiska valen rymmer autoetnografisk metod, narrativ analys, historisk-arkeologisk metod, komparativa studier, analys utifrån kategorikonstruktioner, intervjuer, verbinriktad metod.

Svaret på frågan ”vilken metod bör historikern använda?” kan därmed inte bli annat än:

Det beror på.

Referenser:

Aristoteles 1980: The Nichomachean Ethics. Oxford: Oxford University Press.

Aronsson, Peter 2002: ”Historiekultur, politik och historievetenskap i Norden”. Historisk tidskrift vol. 122 nr 2, 189-208.

Arup, Erik 1914: ”Vilhelm Grønbech: Religionsskiftet i Norden”. Historisk Tidsskrift (DK), Bind 8, række 5, 106-120.

Becker, Carl L 1932: ”Everyman His Own Historian”. The American Historical Review, vol. 37, no. 2, 221-236.

Bennedahl, Marie 2020:. Fall in line: genus, kropp och minnena av det amerikanska inbördeskriget i skandinavisk reenactment. Diss. Växjö: Linnéuniversitetet.

Borenberg, Paul 2020: Tjänstefolk: vardagsliv i underordning, Stockholm 1600-1635. Diss. Göteborg: Göteborgs universitet.

Bruner, Jerome 1986: Actual Minds, Possible Worlds. Cambridge, MA: Harvard University Press.

Dilthey, Wilhelm 1924: Gesammelte Schriften. V. Band: Die geistige Welt. Einleitung in die Philosophie des Lebens. Erste Halfte. Leipzig und Berlin: Teubner.

Egefur, Fredrik 2020: Gränslösa rörelser för fred 1889-1914: aktörskap, strategi och begreppsvärld hos socialistisk och liberal fredsaktivism. Diss. Lund: Lunds universitet.

Englund, Josefin 2018: Som folk är mest: könsideal i svenska kontaktannonser 1890–1980. Diss. Uppsala: Uppsala universitet.

Englund, Viktor 2019: Fångsamhället som inte skulle finnas: överlevnad och anpassning i fängelse under åren 1890–1920. Diss. Uppsala: Uppsala universitet.

Hansen, Kenth 2020: Medeltida stadsaristokrati: världsligt frälse i de skånska landskapens städer. Diss. Lund: Lunds universitet.

Historisk tidskrift vol. 133 nr 3.

Lundberg, Björn 2018: Naturliga medborgare: friluftsliv och medborgarfostran i scoutrörelsen och Unga örnar 1925-1960. Diss. Lund: Lunds universitet.

Nilsson, Roddy 2005: ”Postmodernism, källkritik och historieskrivning”. Historisk tidskrift vol. 125 nr 2, 233-248.

Nilsson Mohammadi, Robert 2018:. Den stora gruvstrejken i Malmfälten: en muntlig historia. Diss. Stockholm: Stockholms universitet.

Rotbain, Avigail 2019: Könets krona: representationer av svenska drottningar från stormaktsenvälde till medborgarsamhälle. Diss. Göteborg: Göteborgs universitet.

Runesson, Anton 2021: Blod, kött och tårar: kroppslig erfarenhet i Sverige, ca 1600–1750. Diss. Stockholm: Stockholms universitet.

Stanford, Michael 2007: The Nature of Historical Knowledge. Oxford: Blackwell.

White, Hayden V 1975: Metahistory: the historical imagination in nineteenth-century Europe. Baltimore, MD: Johns Hopkins University Press.

Åhlman, Christoffer 2019: Mötet med det skrivna ordet: kvinnors läsande och skrivande under 1700-talet. Diss. Uppsala: Uppsala universitet.

Österberg, Eva 1995: Folk förr: historiska essäer. Stockholm: Atlantis.

    Kommentarer och frågor från övriga deltagare i antologin med svar från KG Hammarlund

    Elisabeth Ahlsén

A. Kommentarer och frågor till KG Hammarlund

KG Hammarlund ger en god inblick i frågeställningar och metodreflektioner inom historia och inom humaniora i allmänhet med resonemang som är tänkvärda klart relevanta för jämförelser mellan olika discipliner. Framställningen är ganska övergripande för historieämnet.

Några frågor som inställde sig vid läsningen, är:

    Vad, mer exakt, argumenterar författaren själv för respektive emot, dvs vilken/vilka metoder föredras av författaren?

    Intrycket är att argument ges for pluralism – det vill säga många metoder och anpassning till vad man är ute efter, vilket verkar välmotiverat. Man kan fundera på om det är mer eller mindre specifikt för historie-forskning eller lite bredare för humaniora eller mer allmängiltigt? Belys gärna detta mer.

    Det verkar däremot argumenteras mot naturvetenskapliga metoder. Hur förhåller sig författaren till att naturvetenskapliga metoder numera används mer och mer inom särskilt arkeologisk forskning, men ofta med anknytning till historieforskning? Leder detta till någon ändring av ”typiska” forskningsmetoder i historieämnet och syn på vad man kan och bör göra?

    Finns det någon utveckling av ”metodmedvetenhet” som motverkar att metoder ”tas för givna”, vilket författaren påpekar som ett drag i historieforskning?

    Det argumenteras även för förståelse som centralt mål och för narrativer som metod. Vad är det man uppnår med förståelse av mer enskilda företeelser utan generalisering?

    Är fältet fritt för olika, t ex politiskt influerade, tolkningar utan kritisk granskning eller hur handskas man med granskning av denna typ av forskning? Bedriver man t ex källkritik av själva den historiska forskningen?

B. KG Hammarlund (KGH) Svar och svarskommentarer till Elisabeth Ahlsén (EA)

EA Fråga 1: Vad, mer exakt, argumenterar författaren själv för respektive emot, dvs vilken/vilka metoder föredras av författaren?

KGH Svar på EA fråga 1: Eftersom jag, som jag skrivit, ser problem, frågeställning, teori, metod som en sammanflätad väv där ingen av de ingående trådarna kan göra anspråk på primat över de andra, har jag svårt att argumentera för eller emot någon given metod. En sådan argumentation förutsätter att metoden betraktas tillsammans med de övriga elementen i forskningsprocessen. I min egen forskning har det ofta handlat om att begripliggöra ett tillstånd eller en förändring uttryckt i normerande texter såsom styrdokument, utredningar, lagförslag. Min metod har då varit att förankra texterna i sin samhälleliga kontext, kartlagd genom en bred och djup inläsning syftande till att förstå en ’tidsanda’ – de sociala, kulturella, intellektuella och emotionella förhållningssätt som kommer till uttryck under perioden i fråga. Den metoden uppfattar jag själv som fruktbar i relation till forskningsuppgiften, men den är naturligtvis inte alltid användbar. Och det kan finnas andra metoder som är lika fruktbara – eller mer.

EA Fråga 2: Intrycket är att argument ges for pluralism – dvs många metoder och anpassning till vad man är ute efter, vilket verkar välmotiverat. Man kan fundera på om det är mer eller mindre specifikt för historieforskning eller lite bredare för humaniora eller mer allmängiltigt? Belys gärna detta mer.

KGH Svar på EA fråga 2: Jag har en alltför insikt i andra forskningsområden för att våga mig på att besvara den frågan. Rent intuitivt ser jag det ändå som självklart att det specifika forskningsproblemet och frågeställningen styr metodvalet. Att först välja en given metod och därefter välja ett problem som passar metoden tycks mig som att spänna kärran framför hästen. Samtidigt kan en sådan ansats tänkas ha poänger, till exempel som ett sätt att utröna en given metods begränsningar.

EA Fråga 3: Det verkar däremot argumenteras mot naturvetenskapliga metoder. Hur förhåller sig författaren till att naturvetenskapliga metoder numera används mer och mer inom särskilt arkeologisk forskning, men ofta med anknytning till historieforskning? Leder detta till någon ändring av ”typiska” forskningsmetoder i historieämnet och syn på vad man kan och bör göra?

KGH Svar på EA fråga 3: Jag har aldrig avsett att argumentera mot naturvetenskaplig metod per se – om min text ger det intrycket har jag formulerat mig otydligt. Däremot har jag svårt att se hur naturvetenskaplig metod skulle vara fruktbar att använda för att bena ut ett historievetenskapligt problem.

Förstås kan forskning inom andra fält (naturvetenskap, teknik, medicin, samhällsvetenskap) ge insikter och kunskaper av betydelse för historiker. Isotopanalys kan ge ny kunskap om de kvarlevor som ingår i det material historikern utgår från. Den informationsteknologiska utvecklingen har gett historikern nya möjligheter att ta del av och bearbeta källmaterial. Jag ser inte att det i grunden förändrar historikerns uppgift. Likt rumpnissar frågar vi ofta ”voffor gör di på detta viset?” – naturvetenskapen, liksom andra vetenskaper, kan hjälpa oss närmare svaret, men den grundläggande frågan ändras egentligen inte.

EA Fråga 4: Finns det någon utveckling av ”metodmedvetenhet” som motverkar att metoder ”tas för givna”, vilket författaren påpekar som ett drag i historieforskning?

KGH Svar på EA fråga 4: Det finns absolut skäl att tala om en sådan utveckling. De kulturella, lingvistiska och narrativa vändningarna har satt spår i svensk historieforskning liksom inom många andra humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningsområden. Å andra sidan gäller i allt väsentligt fortfarande Peter Aronssons konstaterande att tidskrifterna Historisk tidskrift och Scandia inte erbjuder de bästa förutsättningarna för en rik, öppen och dialogisk debatt inriktad på vidgade horisonter och kunskap – även om tonläget inte längre är lika uppskruvat och de polemiska inläggen tycks blivit färre än under 1900-talets sista decennier (Aronsson 1997).

EA Fråga 5: Det argumenteras även för förståelse som centralt mål och för narrativer som metod. Vad är det man uppnår med förståelse av mer enskilda företeelser utan generalisering?

KGH Svar på EA fråga 5: För mig innebär förståelse – i den betydelse av begripliggörande eller meningsskapande som jag nämner – att en enskild företeelse kan placeras in i en rumtidkontext, relateras till andra enskilda företeelser och därmed bidra till förståelsen av övergripande förändringsprocesser. Att beskriva en enskild händelse utan att placera in den i ett skeende kan vara ett nödvändigt första steg i den historiska forskningsprocessen, men om vi stannar där skriver vi inte historia.

EA Fråga 6: Är fältet fritt för olika, t ex politiskt influerade, tolkningar utan kritisk granskning eller hur handskas man med granskning av denna typ av forskning? Bedriver man t ex källkritik av själva den historiska forskningen?

KGH Svar på EA fråga 6: Kritisk granskning är, som jag ser det, ett nödvändigt inslag i all vetenskap, även historievetenskap. Och förstås förekommer en sådan granskning: av opponenten vid en disputation, av sakkunniggranskare inför publicering av vetenskapliga artiklar och, inte minst viktigt, genom den ’peer review’ som sker i form av den vetenskaplig debatt och den kritik med åtföljande genmälen som kan följa på en publicering. Kritiken kan få formen av källkritik (till exempel vid ifrågasättande av en forskares materialurval) men kan också fokusera på ett mer eller mindre fruktbart metodval liksom på forskarens teoretiska utgångspunkter – kanske är det främst där som politisk influens blir synlig, hos forskaren såväl som hos kritikerna.

Referenser:

Aronsson, Peter (1997): Historisk forskning på väg – vart? En översikt över avhandlingar och forskningsprojekt vid de historiska universitetsinstitutionerna samt en kritisk granskning av den officiella vetenskapliga debattens form och funktion i Sverige 1990-1996. Växjö: Högskolan i Växjö.

    Jens Allwood

    Kommentarer och frågor till KG Hammarlund

K G Hammarlund har gett en övergripande redogörelse för metoddiskussion inom historia och pläderar för att historia innehåller och bör innehålla ett spektrum av metoder. Jag vänder mig i mina frågor direkt till KG.

    Om relationen mellan förståelse – förklaring och beskrivning. Är inte en förklaring en sorts förståelse? Kan förståelse vara möjlig utan beskrivning av något som förstås?

    Kan du förklara på ett tydligare sätt varför ”förklaring” svarar mot ”paradigm” och ”förståelse” mot ”narrativ”.

    Varför skulle inte en narrativ (en berättelse) kunna ge både förståelse och förklaringar?

    Är en struktur som grundas på en felaktig (falsk) teori värd att ha?

    Varför kan inte en tolkning vara sann eller falsk?

    Oklar motsättning mellan sanning och mening. Är inte sanning och mening förenliga? Kan inte en meningsfull skildring vara sann? Kan inte en sann skildring vara meningsfull? Borde inte idealet för en historisk redogörelse vara en redogörelse som är både sann och meningsfull?

    Förklara tydligare vad att ”överge det paradigmatiska tänkandet till förmån för det narrativa” betyder.

    Finns det inte okända och obekräftade fakta? Är det inte möjligt att universum innehåller miljontals fakta som varken är kända eller bekräftade?

    Varför ”tar ett bekräftat faktum plats i ett nätverk av idéer”? Om jag bekräftar att det regnade före en timme sedan, innebär det inte för mig något nätverk av idéer utöver vad som var fallet när jag observerade det faktum att det regnade för en timme sedan.

    Även om historiska berättelser om människor är avgränsade i tid och rum, är det inte säkert att alla historiska berättelser är det, t ex i kvantfysik, där man tycks kunna ha ”icke-lokala samband” (non-local entaglement).

    Vad menas med att ett perspektiv motsvarar en möjlig värld? Perspektiv innebär selektion av information. Är det inte snarare oftast frågan om att perspektiv motsvarar en partiell beskrivning av aspekter av vår aktuella (faktiska) värld?

Varför skulle inte humanvetenskapernas hypoteser avgöras av en strävan efter giltighet över ett brett spektrum av mänskliga perspektiv? Vad säger du om filosofi och lingvistik?

Har du själv en eller flera metoder i historia som du föredrar framför andra?

Om ja – varför?

Om nej – varför inte?

    Karl Gunnar Hammarlund (KGH) Svar och svarskommentarer till Jens Allwood (JA)

JA Fråga 1: Om relationen mellan förståelse – förklaring och beskrivning: Är inte en förklaring en sorts förståelse? Kan förståelse vara möjlig utan beskrivning av något som förstås?

KGH Svar på JA fråga 1: Jo, en förklaring kan absolut ses som en sorts förståelse. I vardagligt språkbruk är nog också gränsen mellan de två suddig och flytande. Wilhelm Dilthey, som jag hänvisat till, gav en mer precis definition av sin användning av begreppen. ’Förklaring’ var för honom knuten till naturvetenskapliga observationer processer, där den enskilda processen ses som ett specialfall av en abstrakt allmän lag. ’Förståelse’ hör samman med skeenden och processer skapade eller orsakade av människan – konkreta livserfarenheter. Förståelsen bygger på att det studerade placeras in i ett sammanhang och kan också leda till en omforming av forskarens jag: den främmande livserfarenheten blir en del av ens egen. En liknande inlevelse är svårare att tänka sig inom naturvetenskaplig forskning (Röd 1996/2009:390f).

Att beskriva det studerade och det sammanhang där det ingår kan absolut vara ett nödvändigt första steg mot den förståelse Dilthey definierar.

 JA Fråga 2: (i) Kan du förklara på ett tydligare sätt varför ”förklaring” svarar mot ”paradigm” och ”förståelse” mot ”narrativ”?

(ii) Varför skulle inte en narrativ (en berättelse) kunna ge både förståelse och förklaringar?

(iii) Är en struktur som grundas på en felaktig (falsk) teori värd att ha?

KGH Svar på JA fråga 2: (i) Parallellerna mellan Diltheys begreppspar förklaring/förståelse och Jerome Bruners paradigmatiska respektive narrativa sätt att tänka blir kanske tydligast om jag direkt citerar Bruner:

At a gross level, the logico-scientific mode (I shall call it paradigmatic hereafter) deals in general causes, and in their establishment, and makes use of procedures to assure verifiable reference and to test for empirical truth.

(---)

The imaginative application of the narrative mode leads instead to good stories, gripping drama, believable (though not necessarily ’true’) historical accounts. It deals in human or human-like intention and action and the vicissitudes and consequences that mark their course. It strives to put its timeless miracles into the particulars of experience, and to locate the experience in time and place. Joyce thought of the particularities of the story as epiphanies of the ordinary. The paradigmatic mode, by contrast, seeks to transcend the particular by higher and higher reaching for abstraction, and in the end disclaims in principle any explanatory value at all where the particular is concerned. (Bruner 1986:13).

(ii) Eftersom förklaring kan vara en nödvändig förutsättning för förståelse kan den givetvis inkorporeras i ett narrativ. Många, rent av de flesta, historievetenskapliga arbeten har ju en utpräglat narrativ karaktär och innehåller såväl förklarande beskrivningar som tolkningar och analyser som grund för de slutsatser som kan göra anspråk på att uttrycka en förståelse.

(iii) Om en teori utgör grunden för utsagor om hur verkligheten är beskaffad håller jag med om att den saknar värde i det fall den är felaktig eller falsk. Om det handlar om en teorigrundad heuristisk ansats i syfte att generera, snarare än bekräfta, hypoteser är det kanske inte lika enkelt. Teorier inom humaniora och samhällsvetenskap kännetecknas också ofta av att deras sanningsvärde är svårt, i vissa fall kanske omöjligt, att fastställa.

JA Fråga 3: (i) Varför kan inte en tolkning vara sann eller falsk? (ii) Oklar motsättning mellan sanning och mening. Är inte sanning och mening förenliga? Kan inte en meningsfull skildring vara sann? Kan inte en sann skildring vara meningsfull? Borde inte idealet för en historisk redogörelse vara en redogörelse som är både sann och meningsfull? (iii) Förklara tydligare vad att ”överge det paradigmatiska tänkandet till förmån för det narrativa” betyder.

KGH Svar på JA fråga 3: (i) En tolkning som underlåter att ta hänsyn till kända och uppenbart relevanta fakta kan absolut betraktas som falsk. Omvänt bör den kunna vara sann, åtminstone preliminärt sann utifrån vad som var känt när tolkningen gjordes.

Problemet för en historiker ligger dels i att faktaunderlaget kan vara fragmentariskt, dels i att historikern, när hen skriver in en historisk händelse i en kontext, tvingas till mer eller mindre långt gående antaganden om aktörernas tankar, bevekelsegrunder och så vidare. Sådana antaganden kan aldrig fastställas som sanna – däremot som sannolika, troliga eller åtminstone möjliga. Historikers tolkningar kan därför betraktas som hypoteser, formulerade i syfte att, med Jerome Bruners ord, ’fit different human perspectives and (...) be recognizable as ”true to conceivable experience”: that they have verisimilitude’ (Bruner 1986:52).

(ii) Sanning och mening är självklart förenliga, men de förutsätter inte varandra. En sann beskrivning är inte nödvändigtvis meningsfull i den mening Roddy Nilsson talar om när han skriver att singulära satser saknar historisk mening i sig – de får mening först när de blir en del av en tolkning, en historisk berättelse (Nilsson 2005:41). Omvänt kan en berättelse mycket väl vara meningsfull utan att vara i en strikt mening sann, något varje romanläsare kan tänkas instämma i.

(iii) ”Att överge det paradigmatiska tänkandet till förmån för det narrativa” är en hårdragen formulering. Få om några historiker strävar efter att formulera generella lagar av den art man finner i naturvetenskapen. Historievetenskapen (liksom humaniora generellt) är samtidigt knappast opåverkad av naturvetenskapliga sanningsideal. Det vore olyckligt om detta ideal leder till att historikern, med tillämpande av en till det yttersta dragen källkritik, stannar vid att beskriva fakta utan att foga in resultatet i en meningsfull kontext.

JA Fråga 4: (i) Finns det inte okända och obekräftade fakta? Är det inte möjligt att universum innehåller miljontals fakta som varken är kända eller bekräftade?

(ii) Varför ”tar ett bekräftat faktum plats i ett nätverk av idéer”? Om jag bekräftar att det regnade före en timme sedan, innebär det inte för mig något nätverk av idéer utöver vad som var fallet när jag observerade det faktum att det regnade för en timme sedan.

KGH Svar på JA fråga 4: (i) Universum innehåller säkert åtskilligt som är både okänt och obekräftat för oss, men kan vi tala om detta okända som ’fakta’? Det tycks åtminstone strida mot etablerat språkbruk – såväl Svensk Ordbok som Svenska Akademiens Ordbok skriver om ’faktum’ att det rör sig om ett sakförhållande som inte kan bestridas, något med full säkerhet konstaterat.

(ii) När du bekräftar (vilket är något annat än att observera) att det regnade för en timme sedan är det, om jag förstått Carl Becker rätt, oundvikligt att det fenomen eller den företeelse som bekräftas skrivs in i ett ’nätverk av idéer’ där ’idéer’ kanske ska förstås som sociala/språkliga begreppskonstruktioner som ’regn’ och ’timme’. Detta kan låta skruvat när det gäller en så okomplicerad händelse som en nyligen observerad regnskur. Det framstår kanske som mer begripligt om vi som Becker talar om historiska fakta, alltså vanligtvis sådant som vi inte själva direkt observerat. Ett längre citat från Becker kanske förtydligar detta:

Left to themselves, the facts do not speak; left to themselves they do not exist, not really, since for all practical purposes there is no fact until someone affirms it. The least the historian can do with any historical fact is to select and affirm it. To select and affirm even the simplest complex of facts is to give them a certain place in a certain pattern of ideas, and this alone is sufficient to give them a special meaning (Becker 1932:233).

JA Fråga 5: Även om historiska berättelser om människor är avgränsade i tid och rum, är det inte säkert att alla historiska berättelser är det, t ex i kvantfysik, där man tycks kunna ha ”icke-lokala samband” (non-local entaglement).

KGH Svar på JA fråga 5: För mig är det främmande att tala om ’historiska berättelser’ på kvantnivå. Historievetenskapen studerar människors hand-lande (eller deras underlåtelser att handla), inte elementarpartiklarnas. Vad som utspelas på kvantnivå kan (i någon mening) beskrivas i en berättelse, men knappast i en historisk berättelse annat än i den meningen att det rör sig om något förflutet. På samma sätt är berättande framställningar inom till exempel geologi eller astronomi knappast historiska berättelser.

JA Fråga 6: (i) Vad menas med att ett perspektiv motsvarar en möjlig värld? Perspektiv innebär selektion av information. Är det inte snarare oftast frågan om att perspektiv motsvarar en partiell beskrivning av aspekter av vår aktuella (faktiska) värld?

(ii) Varför skulle inte humanvetenskapernas hypoteser avgöras av en strävan efter giltighet över ett brett spektrum av mänskliga perspektiv? Vad säger du om filosofi och lingvistik?

KGH Svar på JA fråga 6: (i) Historikerns arbetsfält är ju inte bara ’vår aktuella (faktiska) värld’ utan också (och i högre grad) världen i det förflutna. Att tolka till exempel en bondesupplik till en riksdag på 1600-talet innebär, tror jag, oundvikligen att pröva perspektiv som motsvarar ’möjliga världar’ med avseende på vår (begränsade) kunskap om de aktuella aktörernas sociala relationer, deras förhållningssätt och förståelse av statsmakten och så vidare.

(ii) Jerome Bruner skriver om ’the search for hypotheses that will be true across a wide range of human perspectives’ som en onödigt sträng begränsning. (Bruner 1986:52). Som jag förstår det menar han att det är fullt tillräckligt att en hypotes har trovärdighet (verisimilitude) över några skilda perspektiv. Det är knappast fruktbart om en historiker överger en hypotes som tycks användbar för en forskningsuppgift inom svensk tidigmodern historia av det skäl att den inte är relevant för fransk medeltidshistoria eller precolumbiansk latinamerikans historia.

JA Fråga 7: Har du själv en eller flera metoder i historia som du föredrar framför andra?

Om ja – varför?

Om nej – varför inte?

KGH Svar på JA fråga 7: Om en metod kan bidra till att generera intressanta frågeställningar eller den sortens hypoteser som Jerome Bruner diskuterar är det också en fruktbar metod. Detta är, som jag ser det, avhängigt problemformulering och källmaterial – det är alltså svårt att generellt säga att en viss metod är att föredra.

I min egen forskning har min metod ofta varit att med utgångspunkt i en bred och ganska eklektisk läsning konstruera en kontext där det partikulära kan skrivas in och därigenom bli en del av en historisk berättelse. Det betyder inte att den metoden är att föredra i alla sammanhang, men för de forskningsfrågor jag angripit har jag (och stundom även andra) funnit metoden användbar och framgångsrik.

Referenser:

Becker, Carl L 1932: ”Everyman His Own Historian”. The American Historical Review, vol. 37, no. 2, 221-236.

Bruner, Jerome 1986: Actual Minds, Possible Worlds. Cambridge, MA: Harvard University Press.

Röd, Wolfgang (1996/2009): Der Weg der Philosophie Von der Anfängen bis ins 20. Jahrhundert. Zweiter Band. München: Verlag C H Beck.

    Leif Bloch Rasmussen

    Kommentarer och frågor till KG Hammarlund

Valget af metode beror på situationen, konteksten, skriver Hammarlund, og det vigtige er, at metoden er hypoteseavlende, - genererende  og er udtryk for metodologisk pluralisme.

Mangfoldigheden af metoder tror jeg vi alle er opmærksomme på; derfor netop også spørgsmålet om ens favorit-metode. Men i og med mangfoldigheden er valget af favorit-metoden jo netop afhængig af konteksten og den valgte problem-stilling, det valgte undersøgelsesfelt.

I det valg har jeg ofte brugt et gruk af Piet Hein: Psykologisk husråd:

 

Det er dette ’… præcis, hvad man håber’, der gør, at mit spørgsmål handler om hvad man håber på - konkret i situationen, men også på langt sigt. Hvilke idealer stræber vi efter - i naurvidenskaberne, sociale videnskaber, humamiora (om denne tredeling i sig selv er relvant); tvær-videnskabeligt, trans-videnskabeligt? Er det sandhed, skønhed, godhed, retfærdighed, tillid, tro, magt, næste-kærlighed, eros, agape …?

Et andet spørgsmål har jeg fra David Boje (New Mexico State University), der forsker i ’story-telling’ og skelner mellem narrativer, levende fortællinger, og ante-narrativer. De første om fortiden, de andre om nutiden og de tredje om bud på fremtiden. Hammarlund refererer til Eva Österberg, der skriver om ”… föreställningar om världen omkring oss, föreställningar som är så förgivettagna och självklara att vi inte närmare funderar över dem: föreställningar av avgörande betydelse för vår tolkning vår omvärld, dess förflutna, dess nu och dess framtid. (Österberg 1995)”

Spørgsmålet for mig er, om det er de samme forestillinger, der ligger til grund for ’ … vår tolkning vår omvärld, dess förflutna, dess nu och dess framtid’. Med andre ord tolkningen af fortiden kan jo meget vel være baseret på en marxistisk og/eller en kapitalistisk forestillingsverden; en Blå blok vs. Rød blok tolkning, øst-vest tolkning, nord-syd tolkning; men kan dette overhovedet bruges til at tolke nutiden, endsige fremtiden?

David Boje fortæller om fraktal historie fortælling og kvantum historie fortælling, begge som udtryk for, at historie som udtryk for et tidsforløb og som udtryk for et geografisk afgrænset rum måske ikke svarer til naturvidenskabernes fortælling om verden som værende ikke både-og/eller-enten, men også værende enten-og /både eller.

Dermed ikke sagt, at komplexiteten og usikkerheden er for stor til at vi kan fange historien, men at vi har al mulig god grund til fortsat at søge og finde metoder, vi brænder for. Bare vi husker åbenheden og gensidigheden i dialogen.

    KG Hammarlund (KGH) Svar och svarskommentarer till Leif Bloch Rasmussen (LBR)

LBR Fråga 1: Hvilke idealer stræber vi efter - i naurvidenskaberne, sociale videnskaber, humamiora (om denne tredeling i sig selv er relevant); tvær-videnskabeligt, trans-videnskabeligt? Er det sandhed, skønhed, godhed, retfærdighed, tillid, tro, magt, næste-kærlighed, eros, agape …?

KGH Svar på LBR fråga 1: Olika forskare strävar säkert efter olika ideal. Vad jag för egen del hoppas på när jag kastar upp myntet i luften är att på något sätt och i all blygsamhet bidra till en emancipatorisk kunskap – här knyter jag an till vad Jürgen Habermas skriver om det emancipatoriska kunskapsintresset Habermas 1973:243f). Emancipation är förstås relaterat till rättfärdighet och makt (innefattande egenmakt, autonomi). Historieforskning är emancipatorisk i den mån den inbjuder till, och tillhandahåller verktyg för, reflexion (även självreflexion) över historien, hur den skrivs, varför den skrivs och vem som har makten över skrivprocessen – den maktutövning som George Orwell med sällsam pregnans formulerade i sin roman 1984:

”Who controls the past controls the future. Who controls the present controls the past.”

Habermas’ tankar om emancipatorisk kunskap och Orwells om makten över det förflutna hänger förstås ihop med din andra fråga:

LBR Fråga 2: Spørgsmålet for mig er, om det er de samme forestillinger, der ligger til grund for ’ … vår tolkning vår omvärld, dess förflutna, dess nu och dess framtid’. Med andre ord tolkningen af fortiden kan jo meget vel være baseret på en marxistisk og/eller en kapitalistisk forestillingsverden; en Blå blok vs. Rød blok tolkning, øst-vest tolkning, nord-syd tolkning; men kan dette overhovedet bruges til at tolke nutiden, endsige fremtiden?

KGH Svar på LBR fråga 2: Du har nog rätt i att Eva Österbergs formuleringar om att tolka nutid och framtid inte är de mest välvalda. Den tyske historikern och historiedidaktikern Karl-Ernst Jeisman har skrivit om relationen mellan våra tolkningar av det förflutna, vår förståelse av nutiden och våra förväntningar på framtiden (Jeisman 1979). Som jag förstår det talar Jeisman inte om någon linjär och enkelriktad relation där våra tolkningar av det förflutna formar vår förståelse av nutiden som i sin tur formar våra förväntningar på framtiden. Så kan det ofta vara, men (och det är här som George Orwell har en viktig poäng) det är också så att vår förståelse av nutiden formar våra tolkningar av det förflutna. Våra förväntningar på framtiden – om vi ser den an med hopp eller förtvivlan – är beroende av såväl våra tolkningar av det förflutna som av vår för¬ståelse av nutiden, men framtidsförväntningarna kan nog också i sin tur påverka dessa.

Detta är tankar som också Reinhart Koselleck tar upp i sin bok Vergangene Zukunft. Zur Semantik geschichtlicher Zeiten (1983). Centrala begrepp för Koselleck är erfarenhetsrum och förväntanshorisont. Erfarenhetsrummet är, skriver Koselleck, ’det nuvarande förflutna’ (gegenwärtige Vergangenheit) – alla historiskt-sociala händelser och förhållanden som har bearbetats och införlivats i mänskligt medvetande och som därför kan kommas ihåg och användas. Förväntanshorisonten är 'den visualiserade framtiden' (vergegenwärtige Zukunft) – människors föreställningar om vad som ännu inte är, föreställningar som har formats mot bakgrund av deras rädsla och ambitioner, deras rationella analyser och eskatologiska visioner.

Rött/blått, nord/syd, öst/väst – den position vi intar på någon av dessa skalor påverkar med all säkerhet vår upplevelse av erfarenhetsrum och förväntanshorisont liksom den påverkar inte bara våra tolkningar av det förflutna utan också vår förståelse av nutiden och våra förväntningar på framtiden. Men relationen mellan dessa begrepp är komplex, och jag utesluter inte att vi för att hantera denna relation kan behöva tänka i banor av antingen–och/både–eller. Jag är dig tacksam för din referens till David Boje, jag ska snarast bekanta mig med hans arbeten och fundera över deras relevans för narration i historievetenskapen.

Referenser:

Habermas, Jürgen (1968/1973): Erkenntnis und Interesse. Frankfurt a/M, Suhrkamp.

Jeismann, Karl-Ernst (1979): ‘Geschichtsbewußtsein’, i Bergmann, Klaus m fl (red), Handbuch der Geschichtsdidaktik, Vol. 1, Düsseldorf: Schwann.

Koselleck, Reinhart (1983): Vergangene Zukunft. Zur Semantik geschichtlicher Zeiten. Frankfurt a/M, Suhrkamp. En förkortad svensk utgåva är Erfarenhet, tid och historia. Om historiska tiders semantik. Göteborg, Daidalos (2004).

Orwell, George (1949): Nineteen Eighty-Four. London: Secker & Warburg.

    Per Flensburg

    Kommentarer och frågor till KG Hammarlund

Din uppsats speglar samma sak som många andra av våra uppsatser gör: Förhållandet, rentav motsättningen, mellan ett formellt matematiskt och naturvetenskapligt tänkande och ett humanistiskt/samhällsvetenskapligt tänkande. För att använda Diltheys terminologi: Det första synsättet förklarar, det andra synsättet förstår. En förklaring innebär att en orsak beskrivs som en följd av en verkan och hur detta fungerar beskrivs av en teori, som kan ses som en förståelse av det aktuella problemområdet. Vi har här en likhet mellan de båda synsätten men samtidigt en skillnad eftersom naturvetaren i viss utsträckning kan manipulera verkan för att förbättra teorin. En historiker har en given verkan, men många tänkbara orsaker. Ditt exempel med mannen som för första gången på 65 år gräver upp sitt trädgårdsland är alldeles utmärkt och väldigt fascinerande. Personligen tror jag inte på någon av dina förklaringar eftersom det är första gången i sitt liv (i varje fall sitt vuxna liv) han gör detta. Jag tror att hans fru har gjort det tidigare, men nu har hon blivit så gammal att hon inte orkar eller möjligen blivit sjuk på något vis och därför måste hennes man göra det. I detta fall kan man enkelt avgöra vilken förklaring som är korrekt: Man beger sig till Sven Svensson den 18 oktober i år och frågar honom! Jag antar dock att datumet är en lapsus och du tänkte dig något i förfluten tid. Men så länge Sven Svensson lever och är vid sunda vätskor kan man fråga honom och få ett korrekt svar. Men jag har råkat ut för en märklig sak i detta sammanhang.

Det rör sig om min C-uppsats i idéhistoria. Den handlade om striden mellan positivister och interpretativister inom ADB-ämnet under tiden 1970-1990. Jag deltog själv i den och använde mig själv som källa. Enligt min mening var det den säkraste källan jag kunde få tag i. Men enligt mina lärare (två professorer) var det inte alls säkert. Tvärtom, vanligtvis accepterades inte detta, men man kunde göra ett undantag därför att jag hade med en del dokument och skrifter. Detta tyckte jag och tycker fortfarande är ytterst märkligt.

I övrigt delar jag din uppfattning om historieämnet, jag har ju drabbats av ett par metodkurser i mina studier och det sades rent ut att historia var ett metodfattigt ämne, man kan inte göra mycket annat än att skriva en berättelse. Men dessa kan bli väldigt levande. Jag har i år läst (eller rättare sagt lyssnat på) Per Anders Fogelströms böcker om Stockholm och Jan Guillous Arn-böcker. De ger en betydligt livligare mer förkla¬rande bild av den tidens liv. Visserligen kan man förmoda att alla detaljer inte stämmer, t.ex. fanns, det enligt vad man vet, ingen Arn Magnusson i verkligheten. Men berättelserna hjälper otvetydigt mig att förstå de behandlade områdena på ett bättre sätt.

Jag har några frågor på din text:

Fråga 1.

Hur kan man avgöra om en artikel om t.ex. knektar och knektatorp i Tärby under 1800-talet är vetenskaplig eller skönlitterär eller något annat? (artikeln finns här: http://tarbyff.se/Knektartarrby.pdf ) Enligt min mening är det en dokumentation av vilka soldater som bott på soldattorpen i Tärby socken plus en del bakgrundsmaterial om den indelte soldaten. Upphovsmannen, Bengt Fransson, var en vanlig bonde som bodde i Tärby. Han hade inga akademiska examina. Men har hans skrift något vetenskapligt värde och i så fall varför?

Fråga 2.

Jag har för mig att jag någonstans har läst att Giambattista Vico sagt att historien ständigt omtolkas, dagens historia skiljer sig från morgondagens. Men min fråga är: Varför har du inte tagit upp Vico, som i sin Scienza Nouva lagt grunden till modern historievetenskap?

Fråga 3.

Du beskriver i din uppsats två paradigmer, det paradigmatiska och det narrativa och antyder att det senare ersatte det tidigare. Har jag rätt om jag tror det hände kring 80-90-talet? Har du någon uppfattning om varför detta skifte i tankestilar uppkom?

     KG Hammarlund (KGH) svar och svarskommentarer till Per Flensburg (PF)

PF Fråga 1: Hur kan man avgöra om en artikel om t.ex. knektar och knektatorp i Tärby under 1800-talet är vetenskaplig eller skönlitterär eller något annat? (artikeln finns här: http://tarbyff.se/Knektartarrby.pdf ) Enligt min mening är det en dokumentation av vilka soldater som bott på soldattorpen i Tärby socken plus en del bakgrundsmaterial om den indelte soldaten. Upphovsmannen, Bengt Fransson, var en vanlig bonde som bodde i Tärby. Han hade inga akademiska examina. Men har hans skrift något vetenskapligt värde och i så fall varför?

KGH Svar på PF fråga 1: Tveklöst har Franssons text ett potentiellt värde för historievetenskapen just som dokumentation, som förteckning över platser och personer, på samma sätt som en arkivförteckning eller en bibliotekskatalog. Däremot kan den knappast betraktas som ett vetenskapligt arbete, till exempel saknas källhänvisningar vilket gör det tidsödande att kontrollera uppgifter och fylla luckor. En förteckning eller en katalog är inte heller en historisk framställning om vi med det menar något mer än en återgivning av data utan också ser det som nödvändigt att dessa data infogas i en tolkning, en historisk berättelse.

PF Fråga 2: Jag har för mig att jag någonstans har läst att Giambattista Vico sagt att historien ständigt omtolkas, dagens historia skiljer sig från morgondagens. Men min fråga är: Varför har du inte tagit upp Vico, som i sin Scienza Nuova lagt grunden till modern historievetenskap?

KGH Svar på PF fråga 2: Min ambition har inte varit att skriva en uttömmande historiografisk översikt, så Vico och en lång rad andra historiker och historiefilosofer får finna sig i att utelämnas. Vico har ofta setts som en föregångare när det gäller hans tanke att varje samhälle bara kan förstås utifrån dess egna referensramar och föreställningar, insikten att ’The past is a foreign country: they do things differently there’ (Hartley 1953/2002:23). Jag är dock för dåligt inläst på Vico för att fullt ut kunna relatera hans tankar till dagens historieepistemologiska teorier.

PF Fråga 3: Du beskriver i din uppsats två paradigmer, det paradigmatiska och det narrativa och antyder att det senare ersatte det tidigare. Har jag rätt om jag tror det hände kring 80-90-talet? Har du någon uppfattning om varför detta skifte i tankestilar uppkom?

KGH Svar på PF fråga 3: 1980–90-tal är nog en bra tidfästning för skiftet. Peter Aronsson har lite tillspetsat kallat det för etablerandet av en ”praktisk postmodernism”, präglad av

”en minskad förklarande ambition och ökande ambition att nå fram till ett nytt perspektiv på något som någon tidigare inte iakttagit, en ny berättelse som inte tidigare förts fram. Det betyder att (---) det förklarande momentet inte uppfattas som avgörande för det vetenskapliga värdet” (Aronsson 1997:65).

Här har förstås inflytandet från postmoderna teoretiker liksom från vad som kallats ”den språkliga vändningen” (the lingustic turn) och ”den narrativa vändningen” (the narrative turn) spelat roll, där arbeten som Hayden Whites Metahistory (utgiven redan 1973) och F K Ankersmits Narrative Logic varit betydelsefulla. Som alltid handlar det om en utdragen process, som från sekelskiftet och framåt blir föremål för diskussion i historievetenskapliga antologier (t ex Roberts 2001, Robinson 2011). Skiftet har förstås en förhistoria: redan under 1960- och 1970-tal ser vi hur socialhistoria, arbetarhistoria, kvinnohistoria genom nya perspektivtaganden omtolkar det redan kända snarare än kartlägger vita fläckar med den Rankeska ambitionen att slå fast wie es eigentlich gewesen.

Referenser:

Ankersmit, Franklin Rudolf (1983): Narrative logic: a semantic analysis of the historian’s language. The Hague: Nijhoff.

Aronsson, Peter (1997): Historisk forskning på väg – vart? En översikt över avhandlingar och forskningsprojekt vid de historiska universitetsinstitutionerna samt en kritisk granskning av den officiella vetenskapliga debattens form och funktion i Sverige 1990-1996. Växjö: Högskolan i Växjö.

Hartley, Leslie Poles (1953/2002): The Go-Between. New York: The New York Review of Books.

Roberts, Geoffrey (red.) (2001): The history and narrative reader. London: Routledge.

Robinson, Alan (2011): Narrating the past: historiography, memory and the contemporary novel. New York: Palgrave Macmillan.

White, Hayden V (1973): Metahistory: the historical imagination in nineteenth-century Europe. Baltimore: Johns Hopkins University Press.

    Anders Gustavsson

    Kommentarer och frågor till KG Hammarlund

Författaren diskuterar metoder inom historisk vetenskap i allmänhet. Hans budskap är betydelsen av metodisk pluralism. Men var finns författaren själv som forskare? I mitt kapitel i denna metodantologi valde jag som etnolog att ta upp en metodkategori, nämligen intervjuer. De är extra problematiska när forskaren studerar känsloladdade teman gällan¬de t. ex. döden eller erfarenheter av krig. Dessa metodfrågor avviker markant från studier där jag använt skriftligt arkivmaterial. Intervjuer och observationer utförs i forskarens egen tid medan folklivsuppteckningar började insamlas vid slutet av 1800-talet. Informationen sträcker sig tillbaka till 1800-talets förra del. Före 1800-talet finns det andra skriftliga källor såsom resebeskrivningar, rapporter från präster, läkare och andra myndighetspersoner. Jag håller med författaren om att problemställningen är avgörande för vilket källmaterial och därmed vilken metod som forskaren använder sig av.

Författaren fäster stor vikt vid att historievetenskapen från och med 1990-talet i stor utsträckning övergått från målet att förklara till att förstå. Det är samma utveckling som Per Flensburg har påtalat inom informationsvetenskapen. Samtidigt har metodfrågor inom historievetenskapen kommit att diskuteras i mindre utsträckning än tidigare. Jag känner igen samma utveckling inom svensk etnologi där brytningspunkten var på 1980-talet. En omfattande empiri som noggrant skulle diskuteras blev inte längre målet. Teoretiska utgångspunkter och tolkning blev i stället viktiga vetenskapliga ledord. Diskussioner om vetenskaplig sanning eller historiska och nutida fakta var inte aktuella. Jag håller med författaren när han hävdar uppfattningen att det vid tolkning av historiskt källmaterial gäller att vara öppen för att flera olika faktorer (t. ex. sociala, ekonomiska, kulturella osv) gör sig gällande och samverkar för att påverka ett händelseförlopp.

När tolkning blev det viktiga ersatte ett subjektivt forskarideal ett tidigare objektivt synsätt. Källkritik och möjligheter till efterprövbarhet av använt material tappade sitt metodiska intresse inom forskningen. Historiska studier fick inom etnologin mindre betydelse jämfört med nutidsstudier. Då är det forskaren som i antropologisk anda samlar in sitt källmaterial utan att arkivera det, som tidigare varit det vanliga för etnologer. Redan så tidigt som 1975 frågade en opponent var den etnologiska respondenten hade sitt insamlade källmaterial om jugoslavisk invandring i Sverige. Svaret blev till opponentens stora förundran eller snarare förskräckelse: “Det har jag hemma i min byrålåda. Det är mitt material som ingen annan har tillgång till”. Det var och är inte lätt att vara opponent i en sådan situation om man skulle vilja anlägga metodaspekter på undersökningens källor. Det var i detta sammanhang som termen autoetnografi med rötter inom antropologin kom till användning hos en del forskare. Forskarens kulturella och sociala bakgrund spelar in både vid val av problemställning, metod och tolkning.

Frågor:

    Var finns författaren själv som forskare? Hur har han tillämpat metodisk pluralism som han argumenterar för? Har han någon metod som han särskilt omhuldar?

    Varför är det intressant att fortfarande diskutera metodfrågor när intresset inom historievetenskapen liksom inom etnologin verkar tilldra sig ett allt mindre intresse?

    Har ordet källkritik fortfarande någon relevans för författaren och i så fall på vilket sätt?

    Hur ser författaren på den autoetnografiska frågan om att forskarens person i form av dennes kulturella och sociala bakgrund spelar in vid val av problemställning, teoretisk utgångspunkt, metod och tolkning?

B. KG Hammarlund (KGH) svar och svarskommentarer till Anders Gustavsson (AG)

 AG Fråga 1: Var finns författaren själv som forskare? Hur har han tillämpat metodisk pluralism som han argumenterar för? Har han någon metod som han särskilt omhuldar?

KGH Svar på AG fråga 1: Ser jag tillbaka på min egen forskning så fungerar den dåligt som provkarta över metoder. Inte så märkligt egentligen: om den goda metoden är den som är fruktbar givet problemformulering och källmaterial är det inte så märkligt om den forskare som arbetar med samma typ av problem och källor också håller sig till samma eller liknande metoder, samtidigt som hen erkänner att andra metoder kan vara överlägsna i andra sammanhang.

Min forskning har ofta handlat om att undersöka policy- och styrdokument med ambitionen att förstå varför de ser ut som de gör (se t ex Hammarlund 2018, 2020). Jag har därvid strävat efter att placera in dessa dokument i en kontext, det vill säga relatera dem till andra dokument (hur förhåller sig en given kursplan till relevant forskning om såväl lärande som om ämnet i fråga). Förutom relationer på vad Johan Asplund kallat den diskursiva nivån (Asplund 1979) har jag också sökt visa samband mellan denna nivå och underliggande tankefigurer, till exempel tankefiguren ’kunskap’.

Kartläggningen av kontexten förutsätter en bred inläsning, särskilt i det fall undersökningen syftar till att klarlägga förändringar över en längre tidsperiod. Det kan beskrivas som att utveckla en förståelse av ’tidsandan’, där sakprosa, såväl samtida med undersökningsperioden som nutida, givetvis är betydelsefull men där insikter också kan fördjupas med hjälp av skönlitteratur. Att parallelläsa Jürgen Habermas’ Borgerlig offentlighet och Thomas Manns Buddenbrooks kan fördjupa förståelsen av båda texterna – och av det sena 1800-talets samhällsförändringar.

AG Fråga 2: Varför är det intressant att fortfarande diskutera metodfrågor när intresset inom historievetenskapen liksom inom etnologin verkar tilldra sig ett allt mindre intresse?

KGH Svar på AG fråga 2: Jag är inte säker på att metodfrågor tilldrar sig mindre intresse än tidigare? Det är sant, som jag också nämnt i min text, att en generell diskussion om historievetenskaplig metod inte får särskilt stort utrymme inom det svenska historievetenskapliga fältet (vilket förstås inte hindrar diskussioner om metodval inom specifika forskningsområden eller -projekt). Men det är också sant att vi kan hitta exempel på metoddiskussion som öppnar för tillskott till en traditionell metodarsenal, till exempel temanummer av Historisk tidskrift (2013, 2017) om just metod och om mikrohistoria eller antologier om skönlitteratur som historiskt källmaterial (Ahlberger m fl 2009).

AG Fråga 3: Har ordet källkritik fortfarande någon relevans för författaren och i så fall på vilket sätt?

KGH Svar på AG fråga 3: Ett källkritiskt förhållningssätt är förstås ständigt relevant. I min egen forskning har jag dock sällan haft anledning att återvända till de tre klassiska källkritiska begreppen närhet, beroende och tendens. De är fortsatt väsentliga när uppgiften är att fastställa eller värdera skilda framställningar av ett händelseförlopp. I min egen forskning har ett källkritiskt förhållningssätt snarare handlat om att klargöra vad det är för sorts texter jag studerat, en form av genrebestämning. Relevanta källkritiska frågor (som ofta, men inte alltid, kan besvaras omedelbart) blir då: Vem skriver vad, till vilka, när, och i vilket syfte?

AG Fråga 4: Hur ser författaren på den autoetnografiska frågan om att forskarens person i form av dennes kulturella och sociala bakgrund spelar in vid val av problemställning, teoretisk utgångspunkt, metod och tolkning?

KGH Svar på AG fråga 4: Jag ser den inte så mycket som en fråga, snarare som ett faktum. Idealet att historikern skulle ’gå naken in i arkiven’ är inte renons på poänger men samtidigt både naivt och ouppnåeligt. Samtidigt måste förstås en forskare vara medveten om, och reflektera över, det bagage hen tar med sig in.

Jag vet inte om det finns något bättre sätt att hantera situationen än den Gunnar Myrdal förespråkade i sin skrift Objektivitetsproblemen i samhällsvetenskapen (Myrdal 1969), nämligen att öppet redovisa sina ’värdepremisser’. De blir då tydliga för forskaren själv och blir också något att väga in för läsaren när denna värderar och bedömer framställningen.

Historiker, liksom alla forskare som arbetar med material från en annan tid, har också anledning att stanna upp och reflektera över den ofta citerade inledningen till Leslie Poles Hartleys roman The Go-Between:

’The past is a foreign country: they do things differently there.’

Utmaningen för en historiker är alltså inte bara att bli medveten om sina egna värdepremisser utan också att förstå de sociala, kulturella, intellektuella och känslomässiga inställningarna som format människors liv och handlingar i det förflutna. Återigen blir en både bred och djup förståelse av den kontext som omsluter forskningsobjektet central.

Referenser:

Ahlberger, Christer m fl (red.) (2009): Historier: arton- och nittonhundratalens skönlitteratur som historisk källa. Göteborg: Göteborgs universitet.

Asplund, Johan (1979): ”Utkast till en heuristisk modell för idékritisk forskning”, i densamme: Teorier om framtiden. Stockholm: Liber, sid 146-170.

Hammarlund, KG (2020): ”Between Historical Consciousness and Historical Thinking: Swedish History Teacher Education in the 2000s”, i Christopher Berg & Theodore Christou (eds.), The Palgrave Handbook of History and Social Studies Education. Basingstoke: Palgrave- MacMillan, sid 167-187.

Hammarlund, KG (2018): ”Authentic assessment in history education: Emphasising the ’usefulness’ of history”, i Friederike Neumann & Leah Shopkow (eds.), Teaching History, Learning History, Promoting History Papers from the Bielefeld Conference on Teaching History in Higher Education. Frankfurt a/M: Wochenschau Verlag, sid 65 -76.

Hartley, Leslie Poles (1953/2002): The Go-Between. New York: The New York Review of Books.

Historisk tidskrift vol. 133 nr 3 (2013). Stockholm: Svenska historiska föreningen.

Historisk tidskrift vol. 137 nr 3 (2017). Stockholm: Svenska historiska föreningen.

Myrdal, Gunnar (1969): Objektivitetsproblemet i samhällsforskningen. Stockholm: Rabén & Sjögren.

     Kommentarer och frågor till KG Hammarlund från Ulf Persson

När det gäller historia har jag tagit djupt intryck av den brittiske filosofen och historikern R.G. Collingwood (speciellt som han framträder I den posthumt utgivna samlingen The Idea of History). Han vänder sig speciellt mot vad han förkastar som ‘cutting and pasting’ (något som har fått förnyad aktualitet I och med moderna ordbehandlingsprogram) nämligen att tugga om vad andra redan har skrivit. För honom är historien något som man konstruerar I det nuvarande med tillgång till de källor man har till sitt förfogande. Historien kan ändras om nya källor dyker upp, och man kan veta mera om en historisk förgången tid än de som levde då. Med andra ord vår kunskap om historien behöver inte blekna med tiden, ty historien lever inte I nuet utan utgör vår konstruktion av denna (Collingwood är mycket noga med att påpeka att man inte skall förväxla det förflutna med dess återskapande I nuet). När det gäller metoder så förespråkar han detektivens. Allt kan utgöra källmaterial för historien, inte bara de traditionellt givna skriftliga dokument. Knappast förvånande var han även en entusiastisk arkeolog. För honom råder en avgörande skillnaden mellan den mänskliga historien och naturhistorien (den som fick sin berättelse av Darwin) och skillnaden består I den mänskliga tanken och dess projekt och önskningar, förutom vilken historien skulle vara meningslös. Det som gör historien möjlig och så fascinerande är att den kan förstås och bara förstås genom den gemensamma mänskliga tanken. En matematiker kan bättre tolka en gammal matematisk text än en historiker genom att förstå vad dess syfte är. Historiker varnar ofta fackmannen för att begå anakronismer genom att identifiera sig med det förgångnas aktörer genom att tillskriva dem moderna tankar. Visst kan man tala om en balansgång men bakom all historieforskning ligger antagandet om den mänskliga naturens invarians under tidernas gång, om inte detta vore fallet, skulle historien varken vara av intresse eller vara förståbar. Men vad som är invariant över tid är en annan sak. Några kommentarer till dessa kommentarer? Det förefaller mig som Collingwoods reflektioner har många beröringspunkter med vad som tas upp i artikeln.

Skillnaden mellan att ‘förstå’ och ‘förklara’ som humanister älskar att röra sig med har jag aldrig riktigt förstått. Kan man inte förstå en förklaring? Hur kan förståelse uppstå om det inte rör sig om förklaring? Uppenbarligen anses förståelse vara djupare och ädlare än förklaring. Visst man kan göra begreppet förståelig snävare och begränsa det till det psykologiska, eller bättre förståelse om vad som egentligen den mänskliga naturen innebär, det som är invariant och inte ändras med tid; och som är något som går om inte djupare än den logiskt rationella åtminstone utöver denna och innefattar vad som inte kan explicit formuleras I en förklaring. En matematisk idé är inte samma sak som en förklaring, den kan inte förmedlas men kanske genereras av en förklaring. Två personer kan bägge ta del av en förklaring men kanske bara för den ene kommer det att leda till en förståelse.

Collingwood vänder sig emot teoribildning, speciellt mot oskicket att indela historien I epoker och på sådant sätt ge tidsperioder en slags enhetlighet som de inte alls besitter.  För honom är en brottsundersökning en historisk undersökning där man försöker fastställa vad som egentligen hände med alla medel till ens förfogande, inte bara muntliga och skriftliga utsagor (vars sanningshalt man aldrig kan ta för givet utan man måste fråga vad en sådan redogörelse eller text betyder inte vad den bokstavligen säger, I en brottsutredning ljuger alla, och med samma skepticism skall man betrakta historiska textkällor). Men avsaknaden av teori eller av allmänna historiska lagar (pace Marx) betyder inte att historiska händelser inte har ett sanningsvärde. De utgör konstruktioner med ledning av de spår det förflutna har lämnat I nutiden. Historiska rekonstruktioner är inte fria fantasifoster de är bundna av de spår som faktiskt föreligger I nutiden. Och det är inte likgiltig vem som är mördaren, att inte tala om sanningar i det förflutna är absurt, såvida vi inte vidkänner att vi är tidssolipsister. Våra rekonstruktioner av det förgångna må vara felaktiga, men att så tillstå är att erkänna att det finns en historisk sanning, men frågan är hur tillgänglig den är. Den avgörande punkten är huruvida det förflutna injiceras in I framtiden, d.v.s. att varje verkan har bara en orsak och att man därmed kan komma den historiska sanningen närmare och närmare.

Engelskan skiljer som bekant mellan ‘history’ och ‘story’, medan vi I svenskan kan tala om ‘en god historia’ eller ‘en rolig historia’ och be någon berätta ‘en historia’. Historien som den presenteras för barn är just som historia I den ‘narrativa’ meningen. Ett historiskt förlopp blir oftast mycket mer levande när det berättas I fiktiv form och bevaras därmed I minnet, medan mycket av de nyktert framställda historiska skeenden framstår som ‘just one damned thing after another’. Tanken på historia som en berättelse är väl knappast förvånande, vad som är förvånande är att detta skall anses som förvånande. Detta är ju hur man som barn upplever historien.

Det skulle vara intressant att se exempel på paradigmatisk historieskrivning, alltså en sådan som bygger på en viss teori och därmed försöker likna naturvetenskapen. (Collingwood beskriver väl, enligt min mening, hur historia kan vara ‘vetenskaplig’ utan att förfalla till kvantifieringar och uppställandet av historiska lagar)

Enligt Collingwood kan man inte I förväg avgöra vilka källor som är relevanta inför en historisk undersökning, I princip kan allt vara av potentiellt intresse, under resans gång kan den ena källan efter den andra dyka upp som relevanta. Precis som I ett korsförhör ger svaren anledning till nya frågor, man kan inte I förväg göra en lista över de frågor som skall ställas. (Man kan jämföra med Collingwoods teori om skillnaden mellan ett konstverk och ett hantverk, I det förra fallet vet inte konstnären vad han kommer att skapa, medan I det senare fallet är hantverkaren hela tiden medveten om vad han tänker göra.)

Biografen Peter Ackroyd hävdar att det kräver mycket mera fantasi att skriva en biografi än att skriva en roman. Detta till synes paradoxala påstående har sin relevans, speciellt inom historieforskningen, I vilken biografin utgör en del. (Collingwood var av någon anledning mycket skeptisk inför biografier, kanske för att han ansåg de vara för publikfriande; han påpekar även att man inte kan skriva en historiskt accepterad självbiografi baserad på sina egna minnen, men däremot på de brev och dagboksanteckningar man skrivit och fört. Kanske för att det skrivna ordet är något fixerat och objektivt, men varje minne återskapas på nytt närhelst det erinras.) Jag brukar säga att fantasin endast kommer till sin rätt när den möter hinder som måste övervinnas. En romanförfattare kan I princip bara ‘hitte på’ men en författare av en biografi måste underordna sig de fakta som det förflutna har avsatt I nuet.

Två avslutningsfrågor

1. I vilken mening är historia vetenskap, och speciellt innebär det förmenta motsatsparet förståelse versus förklaring en nyckel? Och i så fall kan du närmare förklara skillnaden?

2. Man vet aldrig i förväg om en metod kommer att fungera eller inte, hur kan man då ha en teori om vilka metoder som skall användas inför varje forskningsuppgift?

     KGHammarlund (KGH) svar och svarskommentarer till Ulf Persson (UP)

KGH allmän kommentar till UPs kommentarer och frågor:

Tack, Ulf, för en synnerligen innehållsrik och tankeväckande kommentar!

För att börja med dina kommentarer utifrån R G Collingwood: Du har helt rätt i att det finns många paralleller mellan Collingwoods tankar och den bild av historia som jag försöker teckna i mitt bidrag. En sådan parallell är tanken att historia aldrig kan vara en direkt avspegling av det förflutna, det är en (re-)konstruktion utifrån de spår av gångna händelser som bevarats till vår tid.

Det hindrar inte att en del av Collingwoods historiefilosofi också kan vara problematisk och kräva ytterligare begrundan. Du skriver: ’Historiska rekonstruktioner är inte fria fantasifoster, de är bundna av de spår som faktiskt föreligger i nutiden’. Spåren är de fakta vi inte kan bortse från och som därmed sätter ramar för våra tolkningar. Collingwood var inne på samma tanke när han skrev att historiefilosofi inte handlar om det förflutna i sig, inte heller om historikerns tankar om det förflutna i sig utan om de båda i en ömsesidig relation (Collingwood 1946:2). Men, som Edward H Carr har påpekat, om man drar ut Collingwoods resonemang om historikerns avgörande roll till sin yttersta konsekvens riskerar man att hamna i en total skepticism eller i en pragmatism där fakta inte betyder något men tolkningen betyder allt (Carr 1961/1987:26f). Carr var marxist och hade kanske därför särskilda skäl att slå vakt om existensen av en objektiv historia – möjligen hårdrar han därför också sitt kritiska resonemang. Samtidigt understryker han Collingwoods betydelse (han kallar honom också den enda brittiska 1900-talstänkare som lämnat avgörande bidrag till historiefilosofin), särskilt när det gäller insikten att vi inte möter spåren av det förflutna i en ’ren’ form. Likt ljuset som passerar en lins bryts historiska fakta när de passerar genom historikerns hjärna – ’refracted through the mind of the recorder’ skriver Carr (1961/1987:22).

Du tar upp antagandet om den mänskliga naturens invarians under tidernas gång som en förutsättning för historisk forskning. Det håller jag med om, men ser också att det förutsätter en bestämning av vad den mänskliga naturen är för något. Om vi med det menar vissa grundläggande fysiologiska faktorer – vårt energibehov, det faktum att vi är sexuellt reproducerande varelser – finns det skäl att tala om invarians. I dagligt tal syftar uttrycket ’den mänskliga naturen’ ofta på föreställningar och handlingsmönster som är i hög grad varierande. Sedan är det förstås också så att många förändringar i mänskligt beteende är oerhört långsamma. Så länge historikern betraktar en begränsad period blir det därför nödvändigt att vara uppmärksam på såväl kontinuitet som förändring.

Du ställer också frågan huruvida vi någonsin kan nå fram till en definitiv historisk sanning och skriver ’Den avgörande punkten är huruvida det förflutna injiceras in i framtiden, att varje verkan har bara en orsak och att man därmed kan komma den historiska sanningen närmare och närmare’. Problemet för historiker är att den verkan vi studerar sällan, om ens någonsin, har en orsak. Vi kan se underliggande orsaker och mer direkt verkande bidragande orsaker men alla dessa är ofta av en karaktär liknande vad John Mackie kallat INUS-orsaker (’insufficient but non-redundant parts of unnecessary but sufficient conditions’, Mackie 1974:62).

Så till dina direkta frågor:

UP Fråga 1: I vilken mening är historia vetenskap, och speciellt innebär det förmenta motsatsparet förståelse versus förklaring en nyckel? Och i så fall kan du närmare förklara skillnaden?

KGH Svar på UP fråga 1: En del av skillnaden finns i vad du skriver om Collingwood: ’För honom råder en avgörande skillnaden mellan den mänskliga historien och naturhistorien (den som fick sin berättelse av Darwin) och skillnaden består i den mänskliga tanken och dess projekt och önskningar, förutan vilken historien skulle vara meningslös’.

Om jag förstår Wilhelm Dilthey rätt bygger hans grundval för sin distinktion mellan Erklären och Verstehen på precis samma grundval: just för att humanvetenskaperna sysselsätter sig med mänskliga handlingar, föreställningar, önskningar kan (och bör) vi också förstå dem. Naturvetenskapliga objekt, vare sig det rör sig om planeter eller leptoner, kan inte förstås i den meningen (däremot förklaras).

Det betyder inte att förståelse, i Diltheys mening, skulle vara något djupare och ädlare än förklaring. Vi har inte att göra med ett motsatspar, inte heller med en gradskillnad, utan med en artskillnad – två skilda förhållningssätt till två olika typer av studieobjekt. Vårt vardagliga språkbruk inbjuder visserligen till tanken på förståelse som något djupare, som när du skriver: ’Två personer kan bägge ta del av en förklaring men kanske bara för den ene kommer det att leda till en förståelse’. Här skulle man kunna byta ut ordet ’förståelse’ mot ’insikt’ för att markera att det rör sig om en annan förståelse än den som Dilthey åsyftade.

UP Fråga 2: Man vet aldrig i förväg om en metod kommer att fungera eller inte, hur kan man då ha en teori om vilka metoder som skall användas inför varje forskningsuppgift?

KGH Svar på UP fråga 2: Jag är inte alls säker på att man kan (eller bör) försöka formulera en sådan teori – tvärtom har jag i mitt bidrag försökt undvika detta genom att poängtera att det goda metodvalet är beroende av frågeställningar, material, teoriram. Naturligtvis har forskare en erfarenhetsbaserad kunskap som grund för ett första preliminärt metodval där den preliminära frågeställning och det tillgängliga materialet ger en fingervisning om vad som kan vara fruktbart och vad som förmodligen inte är det. Och naturligtvis finns också en risk att traditioner inom forskningsfältet eller institutionen, eller bara vanans makt, gör att forskaren slentrianmässigt avstår från att pröva något nytt.

När jag handlett studenter i uppsatsskrivande har jag ofta påpekat att det ofta är en god idé att skriva inledningskapitlet (med frågeställningar, metod- och teoridiskussion) tidigt – det är en hjälp för att få struktur i det egentliga arbetet. Men man måste vara beredd att återvända till det, att skriva om, i de fall arbetet med materialet ger upphov till nya frågeställningar, mer intressanta än den ursprungliga, eller om den valda metoden visar sig mindre fruktbar när den konfronteras med materialet.

Referenser:

Carr, Edward Hallett (1961/1987): What is History? Harmondsworth: Penguin Books.

Collingwood, Robin George (1946): The Idea of History. Oxford: Oxford University Press.

Mackie, John Leslie (1974): The Cement of the Universe. A Study of Causation. Oxford: The Clarendon Press.

    Claes Uggla

    Kommentarer och frågor till KG Hammarlund

Bidraget handlar om historiografi, inkluderande bl.a. ett axplock av svenska avhandlingar (elva stycken i referenslistan) inom historia från fem lärosäten, kompletterat med Nilsson 2005, för att illustrera metodologisk bredd inom nutida svensk historieforskning. Det metodologiskt som sägs kan dock sammanfattas som följer: autoetnografisk metod (Bennedahl 2020), narrativ analys, historisk-arkeologisk metod, komparativa studier, analys utifrån kategorikonstruktioner, intervjuer och muntlig historia (Nilsson Mohammadi 2018), verbinriktad metod. Detta, tillsammans med titlarna i referenserna, säger inte mig, som inte är svensk historiker, så mycket.

    Var axplocken av avhandlingar representativa för nutida svensk historieforskning?

    Vad skiljer (Nilsson Mohammadi (2018) från en etnografiavhandling?

    Användes fler av metoderna inom samma avhandling?

Bestod t.ex. autoetnografisk metod bara av deltagande observationer eller kompletterades detta med intervjuer? Syftar historisk-arkeologisk metod på Foucault? Jag skulle gärna se en lite mer ingående beskrivning som relaterar metod till enskilda avhandlingars innehåll, för att skapa sammanhang som gör axplocken meningsfulla för en person utanför forskningsområdet, i alla fall med några exempel.

Avhandlingarna används även för att belysa: Vad syftar forskningsprojekt och vald metod till? Svaret tycks kopplas till förståelse, tolkat av författaren som att begripliggöra eller göra meningsfullt. Detta följs av en teoridiskussion där författaren påpekar att de flesta ”teorier” utgör heuristisk förklarande eller strukturerande faktorer, där t.ex. ”klass, genus eller homo oeconomicus drift att fatta rationella beslut, ges större tyngd och betydelse än andra”. I samband med detta illustrerar författaren tolkningsproblematik med exemplet den grävande Sven Svensson. Detta exempel åskådliggör dock snarast behovet av en hermeneutisk approach i Diltheys humanistiska anda, där systematisk empati används som metod för att förstå gruppers och enskilda människors motiv och rika subjektiva världar, som inte lär låta sig fångas i några enstaka sociala begrepp som klass, genus, etc.

Däremot, utifrån avhandlingarnas titlar, kan man misstänka att sociala begrepp som klass, genus och teorier om maktrelationer (där namn som Michel Foucault, Pierre Bourdieu, Jürgen Habermas, Judith Butler nämns) är relevanta för flertalet valda avhandlingar, som tycks vara inriktade mot samhällsvetenskapligt influerade historiska frågor. Detta leder till följande fråga:

    Finns det en trend inom svensk historieforskning från ett humanistiskt perspektiv, där man går från enskilda människor till sociala strukturer (aktörcentrerad bottom-up historia), till samhällsvetenskapliga socialhistoriska problemställningar och medföljande samhällsvetenskapliga begrepp, antaganden  och teoretiska ramverk?

Det är inte helt lätt att utifrån bidraget urskönja vad författaren har för åsikter gällande följande:

    Vad är historikers uppgift och syfte?

Låt mig själv försöka mig på ett par överförenklade inlägg. Historikerns uppgift är att belysa vad som har hänt, hur det var möjligt, varför det hände, samt att tolka individers och gruppers handlingar och motiv, baserat på de spår som det förflutna lämnat i nuet.

Syftet är att “lära ifrån historien”, vilket innebär att historieskildringar har en moralisk dimension. Genom historien har historia använts av makteliter för att främja deras agenda; t.ex. använder Vladimir Putin, i Hitlersk anda, påstådd historia för att rättfärdiga rysk militär imperialism, där ändamålet helgar medlen. Historiska brott, som krigsbrott, förintelsen och slaveri, påverkar oss både nu och i framtiden; en så sann beskrivning av dessa brott som möjligt torde vara nödvändigt för att skapa förståelse för olika gruppers nuvarande situation och förhoppningsvis ge bättre förutsättningar för att dessa brott inte upprepas i framtiden. Västerländsk nuvarande akademiska historietradition, likt den hos många andra kulturvetenskaper, tycks dessutom vara influerad av en emancipativ agenda.

Vi har alla fötts i en specifik historisk verklighet, skapad av kedjor av mer eller mindre kontingenta historiska händelser som har bidragit till nuvarande samhällsstrukturer och våra individuella tankevärldar. Genom en beskrivning och förståelse av historiska drivkrafter, omständigheter och val, individuella och kollektiva, förstår vi bättre oss själva och vår nuvarande situation. Genom skildringar av olika livsöden, kulturer och historiska tillfälligheter, att det skulle kunna ha varit annorlunda, frigör historia oss ifrån våra partikulära omständigheter, vår specifika historia. Historia vidgar därmed våra horisonter och öppnar ögonen för nya framtidsmöjligheter; historia talar inte om för oss vilka val vi skall göra för att påverka vår framtid, men den medvetandegör oss om olika valmöjligheter och frigör oss därmed ifrån vissa val.

I anslutning till ovan så finns det ett antal kommentarer i bidraget om sanning som jag finner otydliga (varför skulle t.ex. sökande av sanning stå i motsatsförhållande till mening?) och t.o.m. oroande. Ett sökande efter sanning borde vara centralt för en historiker och det finns flera anledningar till detta.  Sanningssökande, även om det kan vara svårt och ibland t.o.m. omöjligt, har en viktig regulativ funktion – den påverkar hur vi tar oss an ett studieobjekt. Jag hävdar dessutom att människovetenskaperna, inte minst historieforskningen, har en speciell moralisk skyldighet att söka efter sanning. Historien har faktiskt hänt och även om vi endast har tillgång till delar av de fragment den lämnat efter sig så gör detta inte sökandet efter sanning mindre viktigt. Ta t.ex. kunskapsrelativismens nuvarande konsekvenser där ”alternativa fakta” bryter sönder demokratier, där förintelsen förnekas, eller Putins grovt förvanskade historiebeskrivning som används för att motivera rysk militär imperialism.

    Vad anser författaren egentligen om historisk sanningssökande?

Även om historiska trender är någonting helt annat än de stabila och därmed oföränderliga samband vi kallar för naturlagar, vilket leder till helt andra empiriska förutsättningar, så vore det synnerligen problematiskt om svårigheter med empiriskt prövbara/testbara hypoteser inom humaniora skulle ha lett till lägre ambitionsnivåer (enligt Peter Aronsson). Man kan dessutom misstänka att detta i så fall inte har så mycket med historieämnets karaktär att göra utan snarare andra faktorer, eftersom en sådan trend inte är unik för historieforskningen. Titt som tätt får man t.ex. höra om mediciniska korrelationer som framförs i media som de var djupare underliggande kausala samband. Förändrade forskningsfinansieringsvillkor och associerad ”publish or perish” kultur, förstärkt av bibliometri, har urholkat den enskilda forskarens frihet. Detta har lett till en allmän trend att plocka låghängande vetenskaplig frukt, som t.ex. att hela tiden söka nya korrelationer istället för att följa upp dem med det betydligt svårare och resurskrävande arbetet som krävs för att hitta de djupare kausala samband som ligger bakom dem (eller det otacksamma arbete som behövs för att fastställa om de endast är statistiska fluktuationer).

Som författaren påpekar, historiska orsaksförklaringar kan vara komplexa; ibland kan det t.ex. finnas många orsaker där det skulle ha räckt med någon enstaka för att ett historiskt förlopp skulle ha hänt; ibland sker saker p.g.a. tillfälligheter; ibland finns det inte tillräckligt med empiriskt material för att plausibelt kunna säga något. Detta betyder inte att det inte är möjligt att ha empirisk grundade hypoteser för många historiska förlopp. Historisk retrodiktion är dessutom inte prediktion; historien har faktiskt hänt och detta innebär att mycket som potentiellt skulle kunna ha hänt faktiskt inte har hänt och i den meningen får historia en avgränsning som gör området i vissa avseenden till ett delvis enklare studieobjekt än ämnen som ägnar sig åt prediktion (jag noterar att enbart diskutera ämnens svårigheter ger en missvisande bild av deras karaktär). Författaren tycks även antyda att det skulle finnas en konflikt mellan hypotetisk-deduktiva förklaringar/orsaker och berättande, något jag finner mycket märkligt då hypotetiska förklaringar till frågan Varför? torde vara naturliga ingredienser i en berättelse (för övrigt, det är inte bara berättelser som är avgränsade i tid och rum; en berättelse karakteriseras bättre av intention(er), d.v.s. en teleologisk dimension). Låt mig här även passa på att påpeka att empiriskt prövbara hypotesers roll i vetenskaplig utveckling är centralt p.g.a. de feedbackprocesser de ger upphov till;  bl.a. driver de på sökandet efter ny möjlig empiri och andra förklaringar.    

    Med tanke på ovan, vad är författarens egna åsikter om empiriskt prövbara orsakshypoteser inom historieämnet?

Flera sidor i bidraget handlar om historikerns valmöjligheter där ”Problem, frågeställning, teori, metod flätas samman…” och där det påpekas att val av studieobjekt och metod bygger på både medvetna och omedvetna element, där de senare illustreras av en moderniserad, delvis alternativ, lista av idoler (i Francis Bacons anda) och frågeställningar av Österberg, baserad på funderingar om människans natur. Inte desto mindre är många medvetna val av historiska studieobjekt och infallsvinklar möjliga och internationellt och historiskt har många sådana gjorts. Detta är i hög grad kopplat till ämnets avgränsningsproblematik som ger upphov till närmast oändligt många historiska forskningsämnen när det gäller avgränsningar i tid och rum, skala, fenomen, etc. Med detta i åtanke så finner jag inte att urvalet av avhandlingar beskriver bredd utan snarare en oroande snävhet, om det är institutionellt representativt. Dels p.g.a. valet av forskningsprojekt som tycktes vara påtagligt samhällsvetenskapligt modedominerat och dels därför de alla tycks ha varit enbart textbaserade (jag ser även intervjuer och videofilmning som text).  Texter är förvisso centralt för historisk forskning, men för att knyta an till tidigare sanningsdiskussion så krävs det då man söker sanningar bortom allt rimligt tvivel att alla tänkbara metoder för att hitta information om det förflutna används; inte av individer (ingen kan göra allt), men institutionellt.

Här är några exempel på komplementära historiska informationskällor, skapade av vetenskapliga och teknologiska landvinningar  från andra fält: Undersökningar av isotoper och gener, hos människor, domesticerade växter och djur och artefakter, i kombination med arkeologi och lingvistiska avståndsberäkningar, utgör användbara komplement till texter, då sådana existerar (se t.ex. Luigi Luca Cavalli-Sforza och hans efterföljares arbeten); klimat- och ekologiska förändringars inverkan på bl.a. geografi, matproduktion, med medföljande folkvandringar och epidemiska sjukdomar, har visat sig vara viktiga drivkrafter för mänsklig kulturell utveckling och enskilda individers historia, där nya landvinningar inom klimatforskning och biologi berikar traditionell textbaserad historieforskning; (rätts-)medicinska metoder av mänskliga kvarlevor (av t.ex. tidigare svenska drottningar) och kognitionsforskningens framsteg utgör även de allt mer kraftfulla instrument för att fördjupa vår förståelse av tidigare människors beteenden och subjektiva världar; många områden, t.ex. verbinriktad metod, skulle kunna använda sig av ett rikt utbud av olika algoritmer och matematiska metoder (gjordes detta i någon av avhandlingarna?), t.ex. använde sig historikern Niall Fergusson av grafteori för att beskriva historiska informations- och idéflöden mellan människor i sin bok The Square and the Tower. Min fråga här blir:

    Hur utbrett är tvärvetenskaplig forskning inom historia i Sverige idag?

    KG Hammarlund (KGH) Svar och svarskommentarer till Claes Uggla (CU)

CU Fråga 1: Var axplocken av avhandlingar representativa för nutida svensk historieforskning?

Vad skiljer (Nilsson Mohammadi 2018) från en etnografiavhandling?

Användes fler av metoderna inom samma avhandling?

KGH Svar på CU fråga 1: De avhandlingar jag nämner är just axplock - jag valde det ordet för att markera att det inte är fråga om ett systematiskt urval. Med en annan tidsram eller ett annat urval av lärosäten eller inkludering av avhandlingar som inte är fritt tillgängliga i fulltext hade bilden möjligen blivit annorlunda. Samtidigt tror jag att axplocket speglar ett kännetecknande drag hos dagens historievetenskap: en metodologisk pluralism där frågeställningar, källmaterial och teoretiska utgångspunkter avgör metodvalet.

Här är inte utrymme för att mer utförligt diskutera hur metoder valts och tillämpats i de nämnda avhandlingarna (de är lättåtkomliga via en sökning i biblioteksdatabasen Libris). Vad jag försökt visa att avhandlingarna visar en stor variation vad gäller metodval, men samtidigt stor överensstämmelse vad gäller det övergripande syftet: att skapa förståelse för en händelse, en process eller ett fenomen.

Hade jag varit mer utförlig skulle det också framgått att man i avhandlingarna kan hitta en kombination av metoder, något som för övrigt inte på något sätt är främmande för historisk forskning. Komparativa studier utifrån narrativ analys av muntliga källor är till exempel en fullt tänkbar ansats.

CU Fråga 2: Finns det en trend inom svensk historieforskning från ett humanistiskt perspektiv, där man går från enskilda människor till sociala strukturer (aktörcentrerad bottom up historia), till samhällsvetenskapliga socialhistoriska problemställningar och medföljande samhällsvetenskap¬liga begrepp, antaganden och teoretiska ramverk?

KGH Svar på CU fråga 2: Mitt intryck är att det under de senaste decennierna har blivit vanligare att historisk forskning utgår från socialhistoriska problemställningar, liksom det blivit vanligare att tillämpa samhällsvetenskaplig teori och metod. Såtillvida går det alltså att tala om en trend. Samtidigt är det förstås fullt möjligt att förena samhällsvetenskaplig teori och sociala problemställningar med en aktörscentrerad bottom up-historia där man går från individer och kollektiv till sociala strukturer. Ett par exempel bland många är John Gaventas Power and Powerlessness: quiescence and rebellion in an Appalachian valley från 1980 och, från svensk historieforskning, Eva Blombergs Män i mörker. Arbetsgivare, reformister och syndikalister: politik och identitet i svensk gruvindustri 1910–1940 från 1995. Jag är därför inte beredd att tolka förändringen som ett trendbrott eller ett paradigmskifte.

Så länge den valda metoden fungerar, så länge den genererar relevanta och användbara resultat, kan man förstås säga att avsaknaden av en metodologisk diskussion är oproblematisk. Men det är också rimligt att hävda att det är ett problem om historikers metodval sker oreflekterat utifrån vad som betraktas som självklart. Det finns all anledning för forskare att fråga sig om uppgiften kunde utföras på något annat sätt och varför det egna valet är att föredra. Ett sådant reflekterande öppnar också för ett sökande efter nya metoder

Sådana överväganden kan förstås ske i tysthet, utan att sätta spår i forskarens texter. En uppenbar nackdel är att en inomvetenskaplig debatt kring metodutveckling försvåras om ingen någonsin explicit deklarerar övervägandena bakom och grunderna för det egna metodvalet.

CU Fråga 3: Vad är historikers uppgift och syfte?

KGH Svar på CU fråga 3: Du skriver själv så här i din kommentar:

Genom en beskrivning och förståelse av historiska drivkrafter, omständigheter och val, individuella och kollektiva, förstår vi bättre oss själva och vår nuvarande situation. Genom skildringar av olika livsöden, kulturer och historiska tillfälligheter, att det skulle kunna ha varit annorlunda, frigör historia oss ifrån våra partikulära omständigheter, vår specifika historia. Historia vidgar därmed våra horisonter och öppnar ögonen för nya framtidsmöjligheter; historia talar inte om för oss vilka val vi skall göra för att påverka vår framtid, men den medvetandegör oss om olika valmöjligheter och frigör oss därmed ifrån vissa val.

Du skriver också att ditt inlägg i detta avseende är ”överförenklat” – för mig framstår det som ett noga genomtänkt och välreflekterat förhåll¬ningssätt som jag helhjärtat instämmer i. Historisk kunskap, innefattande inte bara kunskap om vad som hände utan också kunskapen och insikten om hur historia – berättelserna om vad som hände – konstrueras, ger oss därmed möjligheten att förstå oss själva och andra. Den ger oss också möjligheten att ompröva våra föreställningar om omvärlden och vårt förhållande till den. Här finns paralleller till Friedrich Nietzsches tankar om historien i de levandes tjänst:

Visst ska vi använda historien, men på ett annat sätt än den självgoda lättingen i kunskapens trädgård (...) vi behöver den för liv och handling, inte för att bekvämt vända oss bort från liv och handling, inte för att försköna ett egoistiskt liv, en feg och dålig handling (Nietzsche 1874 s 1, min översättning).

Alla historiker skulle kanske inte skriva under på detta. Leopold von Rankes uppfattning att historikerns uppgift är att tala om ”wie es eigentlich gewesen”, varken mer eller mindre, har fortfarande anhängare. Andra historiker har pekat på riskerna med en historia skriven i syfte att lyfta fram framtids- och valmöjligheter: det är bara alltför lätt att hitta exempel på historia där vissa möjligheter ges försteg framför andra eller framstår som det enda möjliga, rationella eller moraliskt riktiga valet. Ett sådan missbruk av historien anknyter förstås till din nästa fråga:

CU Fråga 4: Vad anser författaren egentligen om historiskt sanningssökande?

KGH Svar på CU fråga 4: Sökandet efter sanning har nog sällan högsta prioritet i historisk forskning. Missförstå mig nu rätt: jag citerade ju i mitt kapitel Erik Arup och hans ord om att historikern har att dikta över fakta, men över dem alla, aldrig emot dem och aldrig utöver dem. Historikern har ett ansvar att redovisa sitt faktaunderlag, vad som i källorna kan anses säkerställt, vad som är troligt, vad som är möjligt och vad som är omöjligt. Och självklart är manipulerande eller fabrikation av ”fakta” oacceptabelt.

När Arup skrev om skyldigheten att dikta över alla fakta gjorde han det med tanke på skandinavisk tidigmedeltida historia där källorna är få och fragmentariska. Att då kunna hantera alla tillgängliga fakta såg han som fullt möjligt – men det är omöjligt för den som arbetar med 1800- eller 1900-talshistoria. Ett urval blir nödvändigt, och varje urval ger upphov till en ny helhetsbild även om samtliga utvalda fakta kan betraktas som sanna (bekräftade, säkerställda). På samma sätt möter vi olika bilder när vi växlar mellan politiska, topografiska, ekonomiska eller demografiska kartor. Så länge kartografens rådata är korrekta är var och en av kartbilderna, hur olika de än ser ut, lika sanna.

Jag ser alltså sanningssökande som väsentligt, i den betydelsen att historikern självklart ska luta sig mot korrekta fakta och säkerställda källor. På samma sätt är det väsentligt att invända mot och kritisera framställningar byggda på fabricerade eller manipulerade fakta eller på tendentiösa urval. Men sanningssökandet är bara ett första steg på vägen mot historisk kunskap. Jag håller därvidlag med Roddy Nilsson när han säger att ett faktum kan vara en korrekt representation av verkligheten – alltså sant – men ensamt, utan att infogas i en berättelse, saknar det historisk mening.

CU Fråga 5: Vad är författarens egna åsikter om empiriskt prövbara orsakshypoteser inom historieämnet?

KGH Svar på CU fråga 5: Empiriskt prövbara hypoteser i historievetenskapen är förstås aldrig empiriskt prövbara på samma sätt som (enkla) hypoteser inom naturvetenskaperna och kan inte ges den enkla formen Om A så B – möjligen formen Om A1, A2...An så B. Sådana hypoteser är förstås fullt möjliga att formulera, men eftersom de måste formuleras med utgångspunkt i det specifika undersökningsobjektet är de kanske bara ett alternativt sätt att formulera en frågeställning. Att skriva ”I min studie prövar jag hypotesen att det rådde en korrelation mellan socioekonomiska villkor och väckelserörelsen spridning i 1800-talets Närke” eller ”I min studie undersöker jag förhållandet mellan socioekonomiska villkor och deltagande i väckelserörelser i 1800-talets Närke” kan ses som samma sak, där i den senare varianten hypotesen om en korrelation är outtalad. Men frågeställningen skulle också kunna göras mer öppen: ”Vilka deltog i väckelserörelser i 1800-talets Närke?” En sådan frågeställning kan i bästa fall leda till att forskaren mer förutsättningslöst söker och tolkar sitt källmaterial och därmed också når fram till ett oväntat svar. Ett sådant tillvägagångssätt ligger kanske närmare det som Jerome Bruner skrivit om och som jag citerade i mitt kapitel: inte ett prövande utan ett odlande av hypoteser som i sin tur kan leda till framodlandet av såväl nya perspektiv som av de möjliga världar som motsvarar de krav dessa perspektiv ställer.

CU Fråga 6: Hur utbrett är tvärvetenskaplig forskning inom historia i Sverige idag?

KGH Svar på CU fråga 6: Om du med det menar tvärvetenskapliga större projekt där historiker deltar i samverkan med också mer avlägsna discipliner är min bild att det är ytterst sällsynt. Projekt där historiker arbetar tillsammans med forskare från mer näraliggande discipliner (arkeologi, kulturgeografi, etnologi osv) förekommer förstås. En form av tvärvetenskaplig verksamhet finns också i skilda tvär- eller flervetenskapliga centrumbildningar där ett betydelsefullt kunskapsutbyte kan äga rum.

Att historiker kan ha stor nytta av kompetens av den art du nämner är uppenbart: fiberanalys av textilfynd, C14-analyser och dendrokronologi, demografi och lingvistik kan alla ge värdefulla bidrag som utmanar äldre forskningsresultat och ger inte bara nya svar utan också nya frågor.

Andra exempel på kunskaps- och resursutbyte över vetenskapsgränserna är kanske mindre betydelsefulla, även om de stundtals får stor uppmärksamhet i media. När man för 20 år sedan dna-testade kulknappen i museet i Varberg och jämförde med en blodfläck på Karl XIIs handskar blev det således mycket omskrivet men också ganska misslyckat. Dels gav inte analysen något entydigt svar, och dels skulle det, även om matchningen blivit exakt, ändå inte ge något säkert svar på frågan om kulan avlossades från svensk eller norsk sida. Och slutligen: även om också den frågan hade fått ett säkert svar skulle det ur historievetenskaplig synpunkt vara på sin höjd en kuriositet. Det skulle det inte tillföra någon väsentlig ny kunskap om det stora nordiska kriget eller om svensk politik och svenskt samhälle under tidigt 1700-tal.

Referenser:

Blomberg, Eva (1995). Män i mörker. Arbetsgivare, reformister och syndikalister: politik och identitet i svensk gruvindustri 1910-1940. Diss. Stockholm: Stockholms universitet.

Gaventa, John (1980). Power and powerlessness: quiescence and rebellion in an Appalachian valley. Oxford: Clarendon Press.

Nietzsche, Friedrich (1874). Unzeitgemässe Betrachtungen. Zweites Stück: Vom Nutzen und Nachtheil der Historie für das Leben. Leipzig: E W Fritzsch

    Peter Währborg

    Kommentarer och frågor till KG Hammarlund

Bäste KG,

Tack för ett mycket trevligt och resonerande bidrag. Låt mig först påpeka att jag inte har någon erfarenhet alls av historisk forskning.

Inledningsvis påpekar du att frågan om vetenskaplig metod är viktig inom den historiska vetenskapen och att möda nedläggs inom den akademiska utbildningen på att förse studenter, doktorander och forskare med verktyg för detta ändamål. Samtidigt påpekar du att frågan kanske inte står överst på dagordningen ”Det kan låta undflyende. Historiker kanske helt enkelt inte diskuterar metodfrågor i någon nämnvärd utsträckning?” Tycker du detta är ett problem? Jag noterar att den mer generiska utvecklingen inom vetenskapen ju också omfattar historieforskningen, men med helt andra förutsättningar och i en helt annan kontext.

En mer allmänt hållen fråga är ju den om hur historiker förhåller sig till källmaterial. Du förefaller här förorda betydelsen av att historiska ”fynd” måste förstås i sitt sammanhang. Förståelse, detta honnörsord, har ju en central roll i humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning, men vad betyder det? Vem kan göra anspråk på att förstå någonting som inte utmynnar i annat än en hypotes? Jag har i detta avseende den allra största respekt för det problem historikern möter i sin forskning, men inser också den farhåga som ligger i den vidlyftiga ”förståelsen” som ju i mångt och mycket kan liknas vid en gissning.

Min avslutande fråga gäller därför källmaterialets centrala betydelse. Jag förstår att källmaterial kan variera oerhört med avseende på karaktär, omfattning, kvalitet, tillförlitlighet och giltighet. Landar då ändå inte de flesta historiker i en avgörande värdering av dessa källor där resultatet antingen kan tolkas frimodigt (okritiskt) eller en hypotes som fortsatt söker sin sannolikhet alternativt falsifiering (kritiskt)?

Peter Währborg

    KG Hammarlund (KGH) Svar och svarskommentarer till Peter Währborg (PW)

PW fråga 1: Inledningsvis påpekar du att frågan om vetenskaplig metod är viktig inom den historiska vetenskapen och att möda nedläggs inom den akademiska utbildningen på att förse studenter, doktorander och forskare med verktyg för detta ändamål. Samtidigt påpekar du att frågan kanske inte står överst på dagordningen. Tycker du detta är ett problem?

KGH Svar på PW fråga 1: Det är åtminstone ett potentiellt problem. Det kan, som jag skrivit, tyckas motsägelsefullt att metodfrågor ges stort utrymme i både grund- och forskarutbildning men ofta behandlas ytterst kortfattat i avhandlingar, artiklar och monografier. Det är för all del en i någon mån skenbar motsättning – metodavsnittet i inledningskapitlet kan vara kortfattat, men i den löpande framställningen där författaren diskuterar, tolkar, problematiserar sitt material är det inte ovanligt att metoden – tillvägagångssättet – konkretiseras. Vad som mindre ofta utvecklas är mer principiella metodologiska resonemang, varför vissa metoder valts framför andra utifrån deras roll för kunskapsutvecklingen.

Så länge den valda metoden fungerar, så länge den genererar relevanta och användbara resultat, kan man förstås säga att avsaknaden av en metodologisk diskussion är oproblematisk. Men det är också rimligt att hävda att det är ett problem om historikers metodval sker oreflekterat utifrån vad som betraktas som självklart. Det finns all anledning för forskare att fråga sig om uppgiften kunde utföras på något annat sätt och varför det egna valet är att föredra. Ett sådant reflekterande öppnar också för ett sökande efter nya metoder

Sådana överväganden kan förstås ske i tysthet, utan att sätta spår i forskarens texter. En uppenbar nackdel är att en inomvetenskaplig debatt kring metodutveckling försvåras om ingen någonsin explicit deklarerar övervägandena bakom och grunderna för det egna metodvalet.

PW fråga 2: Förståelse, detta honnörsord, har ju en central roll i humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning, men vad betyder det? Vem kan göra anspråk på att förstå någonting som inte utmynnar i annat än en hypotes?

PW fråga 3: Jag förstår att källmaterial kan variera oerhört med avseende på karaktär, omfattning, kvalitet, tillförlitlighet och giltighet. Landar då ändå inte de flesta historiker i en avgörande värdering av dessa källor där resultatet antingen kan tolkas frimodigt (okritiskt) eller en hypotes som fortsatt söker sin sannolikhet alternativt falsifiering (kritiskt)?

KGH Svar på PW frågor 2 och 3: Din andra och tredje fråga uppfattar jag som så nära förbundna med varandra att de kan besvaras i ett sammanhang.

Kanske är analogin alltför långsökt, men finns det inte likheter mellan historikerns arbete och läkarens ställande av diagnos? En patient uppvisar symptom som vid en första anblick ter sig överraskande och svårförståeliga. Med hjälp av en utförlig anamnes kan det partikulära – symptomen – placeras in i ett sammanhang och därmed bli fullt begripliga. På den grundvalen kan läkaren sedan ställa en diagnos. Den kan ibland ha mycket hög sannolikhet (särskilt när anamnesen kan kompletteras med kliniska fynd från röntgen eller laboratorieanalyser), ibland en något lägre. Beroende på hur patienten svarar på behandling kan läkaren ha anledning att ompröva den.

Diagnosen är alltså, precis som historikerns slutsatser, i någon mån hypotetisk eller preliminär - men den bör inte ses som blott en lös gissning, ett hugskott eller en tankelek. Den är underbyggd så långt det är möjligt utifrån tillgängliga data. På samma sätt bör historiska forskningsresultat underbyggas, med utgångspunkt i Erik Arups villkor när man ”diktar historia”: att dikta utifrån alla tillgängliga fakta, aldrig emot dem och aldrig utöver dem (Arup 1914:107).

En viktig skillnad är förstås att utfallet av behandlingen kan leda till att läkarens diagnos definitivt bekräftas (eller falsifieras). På liknande sätt kan upprepade experiment bekräfta eller falsifiera hypoteser inom naturvetenskap. Här kommer historie¬vetenskapen till korta – vi kan inte intervenera i det förflutna. Historiker skriver därför sällan ”Jag kan således slå fast att...” men ofta ”En möjlig tolkning är...” eller ”Vi kan således inte utesluta att...” En historiker talar normalt inte heller om bevis (engelska proof), däremot ofta om belägg (engelska evidence).

Historikern kan, som du påpekar, vara mer eller mindre kritisk (eller rigorös) i sina tolkningar. Den helt dominerande tolkningstraditionen i nordisk historieforskning sedan åtminstone ett sekel tillbaka är förstås den kritiska, särskilt den källkritiska. Därför har också frimodigt okritiska tolkningar ofta betraktats med största skepsis.

Därmed inte sagt att frimodighet inte skulle ha en plats i forskning, eller för den delen i medicinsk praxis. I ditt eget bidrag till denna volym skriver du om en kirurgkollega som på ett bakplåtspapper skissat en ny operationsstrategi. Att inte bara skissa utan också välja att utföra, att inte huka bakom frasen ”så har vi aldrig gjort”, kräver frimodighet, som för den skull inte behöver vara okritisk – din kirurgkollega hade förstås kritiskt prövat idén mot sin erfarenhetsbaserade kunskap.

En sådan frimodighet är kanske rentav nödvändig om vi ska vara beredda att ompröva, omtolka, ibland också falsifiera det som länge varit försanthållet. Enbart det faktum att en tolkning eller slutsats är väl etablerad, traderad och ofta hänvisad till innebär inte att inte den också kan och bör utsättas för kritisk prövning.

Referenser:

Arup, Erik 1914: ”Vilhelm Grønbech: Religionsskiftet i Norden”. Historisk Tidsskrift (DK), Bind 8, række 5, 106-120.

 

    Vad är en matematisk metod?

Ulf Persson

    Inledning

Är matematik en vetenskap? Har den överhuvudtaget något att göra med verkligheten? Eller utgör den endast ett hjärnspöke? Ingenting är mera obestän¬digt än vad vi endast föreställer oss i vår fantasi; men ändock är det inget som vi har en mer intim relation med än vår tankevärld, vilket får oss att påminnas om Descartes välkända aforism. Föreställningsvärlden skall naturligtvis tas i sin vidaste betydelse, inte bara den visuella, även om den visuella metaforen är den mest slående för att beskriva tänkandet och förståelsen. Kan du bok¬stavligen föreställa dig en polygon med tusen sidor (för att än en gång åberopa Descartes), och på samma sätt som man när man blundar kan se framför sig en triangel eller en kvadrat. Jag misstänker att de flesta läsare skulle ha stora svårigheter med att se en regelbunden heptagon (i motsats till en hexagon eller octagon), men kan vi föreställa oss att inte ögonblickligen känna igen en triangel eller kvadrat? Emellertid har vi inga svårigheter att föreställa oss att sådana objekt, som tusensidiga polygoner, existerar, och vi kan i själva verket ställa och besvara ett otal frågor om dem, och ej heller skulle vi möta oöverstigliga hinder i att förfärdiga fysiskt existerande representationer av dessa objekt, baserade på vår förmåga att föreställa oss att de existerar. Helt apropå, vår förmåga att med ett ögonkast bestämma antalet objekt utan att således räkna dem är begränsad till ungefär fyra (mer om de är presenterade på ett strukturerat sätt, vi behöver inte räkna hörn för att skilja mellan en kvadrat och en pentagon) vilket tydligen inte är bättre än vad råttor och kråkor mäktar. Att räkna är således en strategi vi utvecklat för att kompensera för vår svaga kognitiva förmåga som inte är mycket att skryta med jämfört med många djurs (schimpanser lär vara överlägsna människor när det gäller att spela ’memory’) och som utgör den enklaste kopplingen mellan matematiken och verkligheten och utgör något objektivt som vi alla måste vara överens om.

Naturligtvis inträder varje gång matematiken tillämpas på den verkliga världen aspekter som ligger utanför matematiken. Det är en sak att räkna några knappar som ligger på ett bord och någonting helt annat att räkna objekt som kan vara svåra att särskilja från varandra liksom svåra att avgöra om det skall räknas eller inte (t.ex. röstsedlar). Med andra ord det grundläggande problemet med att räkna i verkliga livet är att ha tillgång till en väldefinierad mängd av väldefinierade objekt. Dessutom om antalet objekt är mycket stort bli en direkt fysisk räkning ogörlig. Du övertygar inte dig själv om att tusen plus tusen är två tusen genom att förfärdiga tusen små papperslappar av säg gult papper och på samma sätt tusen små lappar av ett blått papper, och sedan blanda dem samman och räkna en efter en. Detta en efter en räknande, vilket utgör den psykolo¬giska basen för Peanos axiom, är omöjlig att genomföra om du vill räkna antalet böcker i Borges babelska bibliotek (antagande en precis definition av vad som är en bok, något som Borges faktiskt tillhandahåller, men det står dig givetvis fritt att föreslå din egen) men du har inga svårigheter att presentera detta tal i vår standardiserade positionsform, betydligt svårare skulle det vara att representera det med en hög av knappar. Något sådan skulle utgöra en uppgift vars praktiska problem skulle inte stä i rimlig proportion till de eventuella praktiska fördelar denna skulle medföra. Så mycket för dem, som likt J.S. Mill önskar förankra räknandet till det konkreta, och begränsa vad vi vet till det fysiskt påtagliga.

Efter denna inledning är vi beredda att skrida till verket.

    Matematik som vetenskap

Vad vi inte kan undvika är det fysiska rummet där allting tilldrager sig ordnade av tiden. Om vi begränsar oss till rummet konfronteras vi med geometrin som går långt utöver dess praktiska roll som dess namn avslöjar. Syftet med Euklides framställning är att ge en matematisk beskrivning av det för att göra det tillgängligt till den mänskliga föreställningen (inte bara dess hand). De gamla grekernas stora bidrag till matematiken och därmed till vetenskapen var den deduktiva metoden vilket ledde till den axiomatiska grunden . Detta möjliggör för den mänskliga föreställningen att ta kontrollen över rummet; vilket innebär att istället för att bege dig ut och handfast konfrontera rummet kan du förlita dig på din förmåga att resonera. När du inser detta för första gången är detta med en berusande känsla. Du kontrollerar världen och inte tvärtom! Ett grundläggande antagande är att de sanningar som har erhållits genom tanken bygger på en soli¬dare grund än de som erhålles genom sinnesintryck. Den inledande, något naiva uppfattningen, är att man genom att sätta upp ett axiomatiskt system kan man genom en rent deduktiv process nå sanningar bortom tvivel; men det hela är mera subtilt. För det första man måste starta någonstans, man kan inte tillåta en oändlig regress. Och när det gäller axiomen kan det vara behändigt att göra en skillnad mellan axiom och postulat som Euklides gjorde. Axiomen har att göra med resonerandets principer som är universella och omedelbart igenkännbara såsom sanna och oundvikliga, kort sagt självklara (som sagt med tanken har vi det intimaste förhållandet); medan de senare har att göra med grundläggande fakta om de objekt vi ämnar studera syntetiska fakta a priori i Kants ter-minologi. Det första kan vara svårt att formulera och framför allt att göra en komplett lista av eftersom många sätt att resonera igenkänns som sådana när de först dyker upp (precis som om man alltid har känt till dem, men bara glömt dem - jämför Platons föreställning om amnesen). Man formulerar detta som att det är intuitionen vars auktoritet utgör grunden för axiomen. När det gäller postulaten har vi ambitionen att göra dem lika självklara som axiomen, men härvidlag upptäcker vi att en perspektivförskjutning har ägt rum. Postulaten ses inte längre såsom sanna i någon djupare mening utan som konventioner; de är sanna ty vi bestämmer oss helt enkelt för att de skall vara sanna. Vi frågar aldrig om reglerna för schack är sanna, det är en överenskommelse och det definierar spelet schack, på samma sätt skall man betrakta postulatens sanningsvärde, de är helt enkelt tautologiskt sanna. På detta sätt är våra studieobjekt definierade av postulaten, snarare än att de senare utgör ett uttryck för de förra. I detta perspektiv kan vi tala om de objekt matematiker studerar som hjärnspöken, men det finns en hake till detta, som vi kommer att se senare. Axiom, i menin¬gen resonemangsprinciper  är en del av hårdvaran och kan inte ändras lika lätt. Folk kan lockas att betrakta logiken själv som en mänsklig konvention (i själva verket något som har pådyvlats mänskligheten av vita män) men hur formulerar man en alternativ logik? Och framför allt hur kan du tillämpa den utan att falla tillbaka i gamla spår? I själva verket om du kan tillämpa dessa nya resonemangs principer så rör det sig om postulat inte om axiom. Om du har getts reglerna för ett spel så är det underförstått att du måste följa dem, men detta krav kan inte läggas till reglerna.

Det yttersta syftet med att etablera ett axiomatiskt system är inte att uppnå total visshet, detta är sannerligen en undflyende ambition, utan för att göra de underliggande resonemangen transparanta och därmed göra det möjligt att dela dem och därmed kritisera, och, som det är viktigt att understryka, syftet med kritik är inte att avfärda utan att modifiera. Genom detta blir den matem¬atiska världen en del av den sociala och uppfyller därmed de kriterier på ob¬jektivitet som tillhör denna. Den axiomatiska ansatsen är nära relaterad till det demokratiska projektet. Demokratins kärna är inte, i motsats till vad i folk i allmänhet tycks tro, att avgöra frågor genom omröstning, utan trans¬parensen. Detta innebär ett öppet redovisande av argument, liksom rätten för alla att delta i diskussionen; och vad som skall bedömas är inte de som framför dem, utan det inneboende värdet av vad de framför. Den axiomatiska pre¬sentationen av matematiken placerar den på samma sociala nivå som ett spel eller en domstol. Detta har föranlett personer som Reuben Hersh att betrakta matematiken som en del av den mänskliga kulturen jämförbart med konsten och rättssystemet, och speciellt att inte erkänna någon högre form av objektivitet än den sociala. Den logiska (eller skall jag skriva den bokstavliga) slutsatsen ham¬nar i post-modernismen, den moderna versionen av den gamla sofismen. Ett kritiskt förkastande av detta leder till frågan om Platonismen, mer specifikt den matematiska Platonismen, till vilken vi skall återkomma.

Under 1900-talets tidiga decennier inleddes ett försök att sätta det logiska tänkandet under lupp. I själva verket att göra postulat av axiom, ja att rentav att försöka göra det logiska tänkandet själv till ett föremål för en matematisk studie. Vi kan tänka på detta som introspektion par excellence, eftersom det innebar att den mest intima formen av mänskligt resonerande skulle distanserat nagelfaras. Aristoteles var pionjären genom sin axiomatisering av syllogismer vilket föregick Euklides men i motsats till den senare elegant genomfört utan de¬fekter (men uppenbarligen var Aristoteles uppgift mycket enklare). C.S. Peirce kan ses som den förste moderne matematiske logikern, och hans tankar om detta är mycket intressanta. Han hävdade att vissa matematiska objekt, som de hela talen, kan mycket väl vara mer grundläggande än logiken. Vidare förnekade han att matematiker har något behov att studera logik, för dem var logiken inneboende och innebar inget ’studium utav’ i motsats till ett 'studium genom’. Ja matematiken innefattar långa och kompli¬cerade deduktiva tankekedjor utan motsvarighet i andra mänskliga sammanhang, något som bara blivit än tydligare under 1900-talet. Slutligen förklarade han att matematisk logik hade ingenting att göra med matematikens grundvalar, utan var att betrakta som en del av matematiken (och inte nödvändigtvis en viktig eller intressant del?) men jag misstänker att det kan vara den del av matematiken som är mest tillgänglig för lekmän. Jag tror att man med säkerhet kan hävda att Peirce skulle ta avstånd från varje antydan att matematiken kan reduceras till logiken och till ett manip¬ulerande av formella symboler utan någon mening, en attityd som delades av Russell och Wittgenstein. Detta betyder inte att Peirce var ointresserad av att manipulera formella symboler, men att han hade en klar uppfattning om dess begränsningar. Enligt honom hörde den logiska basen för matematiken, som alla matematiker insöp med modersmjölken, till moralfilosofin.

Den bokstavliga konsekvensen av en axiomatisk ansats är en formalism som reducerar matematiska objekt och teorier till spel med ingen relation till verk¬ligheten och vilket således innebär att frågan om sanning är irrelevant och sak¬nar metafysisk mening. Detta var inte vad de gamla grekerna hade i åtanke utan de var genuint intresserade i någonting verkligt - det fysiska rum¬met. De postulat de valde var inga konventioner men självklara sanningar som kunde lika lite ifrågasättas som principerna för logiskt tänkande. Således var det inte en tillfällighet att postulaten skulle vara så enkla och så få som möjligt (i samma anda som Descartes efterlysning av klara och väldefinierade begrepp). Det är precis genom denna förankring i en fysisk verklighet som gjorde den axiomatiska ansatsen så spännande eftersom den förlänade makt över verkligheten, vilket inte skulle ha varit fallet om det endast rört sig om ett formellt system uppställt via fiat. Det är upplysande att jämföra Euklides axiomatiska system med ett mycket modernare, nämligen Zermelo-Fraenkels axiom för mängdläran. Den förra är välkänd för alla matematiker (eller borde vara det) och var fram till 60- talet något som skolbarnen konfronterades med; medan få matematiker bekym¬rar sig om Zermelo-Fraenkel annat än som ett kuriosum. Ingen matematiker som inte är specifikt involverad med matematisk logik behöver referera till det i sin forskning. Den stora skillnaden mellan Euklides och Zermelo-Frankel är att den förra handlar om någonting som är av stort intresse för de flesta av oss, nämligen det fysiska rummet, medan Zermelo-Frankel handlar om ett matematiskt språk, nämligen mängdläran. Den naiva mängdläran ledde till en radda motsägelser, den mest kända varandes Russell-paradoxen  , vilket uppenbarligen var högst genant, således valdes axiomen för att undvika de uppenbara fallgroparna. Man kan se på axiomen som ett slags trafikregler, eller mera generellt som en kodifierad rättsbalk, eller, för att ta språkmetaforen bokstavligt, en grammatik. Det fysiska rummet är oss givet, men språk uppfinner vi själva (låt vara att de ten¬derar att leva sina egna liv), och är således bara sociala konventioner (vilket är ett steg ovan individuella egenheter). Mängdläran utgör matematikens språk, men är matematiken bara ett vetenskapens språk, som Galileo hävdade . Men utvecklandet av mängdläran hade ett definitivt syfte lierat med axiomatiseringens formalism. Ett axiomatiskt system må inte ha någon påtaglig relation till verkligheten, men som sådant utgör den sin egen verklighet. För att denna verk¬lighet skall bli påtaglig och inte bara ett fantasifoster måste det formuleras. Att något formaliseras betyder att det kan, åtminstone i princip, implementeras som en fysiskt existerande maskin och således bokstavligen bli ett fysiskt påtagligt objekt, och som sådant extern till människan, och därmed ett objektivt faktum . Med tillkomsten av moderna elektroniska datorer blev sådana implementeringar vardagsmat och kan göras på imponerande sätt; dock, som beskrevs i inlednin¬gen, sådana fysiska implementeringar är inte nödvändiga, i själva verket oftast irrelevanta och inte sällan monstruöst irrelevanta. Om ett formellt (axiomatiskt) system kan man ställa några mycket hårda frågor, som huruvida systemet är konsistent, d.v.s. motsägelsefritt. Detta är inte en frivol fråga som kan lösas via konventioner, det är i själva verket en meta-fråga, inte om axiomens sanningshalt eller vad de betyder, utan hur de interagerar (i det långa loppet) .

Moderna logiker drar sig inte för att lägga till det själv-refererande metafaktumet om konsistens till axiomen, vilket kan jämföras med att lägga till regeln att reglerna skall följas till reglerna för ett spel. Om man inte kan bevisa inkonsistens, kommer det utvidgade systemet fortfarande vara konsistent, men givetvis har tillägget av axiomet ingen inverkan på konsistensen, speciellt kan den inte påtvinga konsistens. Och att lägga till regeln att regler skall följas har ytterst marginell inverkan på att det skall bli fallet.

Om vi har en väldefinierad maskin kan vi underställa den en matematisk analys, och detta är vad den framstående matematikern David Hilbert önskade göra. Hans hopp krossades dock av Kurt Gödel som gav ett bevis för att detta inte kunde göras. Mera specifikt att i ett tillräckligt kraftfullt axiomsystem (d.v.s. ett som kodifierar de naturliga talen) kommer det alltid att finnas sanna satser som inte kan bevisas. Den metafysiska delen av beviset består i att vi i den mänskliga fantasin kan föreställa oss ett oändligt antal fall uppradade ett efter ett. Detta är väsentligt ty han implementerar inte axiomsystemet i ett objekt i det fysiska rummet utan förlägger det bland heltalen, därav förbehållet att det måste kodifiera de naturliga talen. Den tekniska delen av beviset består i att sudda ut den avgörande distinktionen mellan ett system och att tala om systemet, den senare aktiviteten brukar refereras till som meta-matematik. Således strävar han efter att bädda in den meta-matematiska delen i systemet, så att tala om hur systemet agerar, blir bara ett av de många enskilda ageran-den. Mera specifikt alla påståenden kan kodifieras som aritmetiska påståenden. Detta kan inte göras fullständigt men tillräckligt för att den eftersökta slut¬satsen skall kunna dras, vilken bygger på själv-referensens paradoxer som går tillbaka till antiken och som utnyttjades av Cantor i sin ovan nämnde studie av potensmängders kardinalitet (det berömda diagonal-tricket) men som Gödel skruvade åt än hårdare. Mycket nonsens har sagts om dennes sats, men fak¬tum är att det i själva verket har haft mycket litet praktiskt inflytande på matematiken, bortsett från jakten efter olösbara problem, något som egentli¬gen har mer med matematisk logik att skaffa än med matematiken själv. Om matematiken kunde reduceras till logiken, skulle detta faktum också reduceras till logiken, och vi skulle ha en form av självmotsägelse.

Innan vi stänger dörren till axiomatiseringen bör man notera dess viktigaste konsekvens, nämligen dess roll i felsökning. Vad som ansågs den största defekten i Euklides framställning var det ökända femte postulatet som besitter ett antal ekvivalenta formuleringar, varav den mest citerade går tillbaka till Playfair , nämligen att genom en punkt utanför en given linje kan man dra en och endast en linje parallell till den givna. Detta är ett postulat som fastän intuitivt är inte lika enkelt och självklart som de andra, och fastän inga tycks ha betvivlat det ansågs det vara i behov av ett seriöst bevis i sedvanlig euklidisk anda. Det sågs som en skönhetsfläck i Euklides presentation och under ett par tusen år gjordes försök att avlägsna denna. Genom att inkludera postulatet istället för att 'mörka’ visade Euklides på föredömlig intellektuell ärlighet. Senare negerades det, och resten är historia.

Försöken att bevisa det får anses ha gjorts mycket sporadiskt under denna långa tid och det var först på 1700-talet som systematiska försök gjordes som alla byggde på principen av det indirekta beviset; man antar att något är sant, härleder konsekvenserna och stöter man på en motsägelse, sluter man att det som antagits inte kan stämma, och därmed antager motsatsen (det uteslutna tredje). Vad man gör är att skapa en inte sällan rik imaginär värld vars enda syfte är att förintas och ur askan vaska fram det åtråvärda sanna påståendet. Detta är vad 1700-tals matematiker som Sacchieri gjorde, men den värld de skapade må ha varit absurd men detta är inte samma sak som logiskt omöjlig, det ankom på trion Gauss, Bolyai och Lobachevsky att inse den logiskt konsistenta möjligheten av en icke- euklidisk geometri. Principen att om P är falskt så är ickeP sant kallas det uteslutna tredje. Detta är en meta-princip med vilken man kan bevisa den principiella existensen av någonting utan på något sätt ha en aning om hur denna kan återfinnas eller konstrueras fram. Eftersom Sveriges befolkning vida överstiger antalet hårstrån som en person kan ha finns det faktiskt miljoner svenskar som har lika många hårstrån som någon annan svensk, men det är ett helt annat problem att finna explicita exempel på två sådana (ingen är helt flintskallig). Av detta skäl bannlystes indirekta bevis av vissa logiker, så kallade intuitionister , i början av förra seklet. Även om Intuitionismen är av stort filosofiskt intresse har det haft ringa inflytande på den moderna matematiken.

Låt oss bara påpeka att femte postulatet spelar en väsentlig roll i den klas-siska euklidiska geometrin. Samtliga intressanta geometriska fakta, som exis¬tensen av likformiga men icke kongruenta trianglar, vinkelsummans konstans och Pythagoras teorem följer av det. Innan vi går vidare tillåter vi oss en liten utvidgning.

    Geometri och Verkligheten

Den mest omedelbara geometrin, nämligen den som är direktast kopplad till våra sinnesintryck, är den sfäriska geometrin. Vårt (potentiella  ) synfält är en sfär i vilket ögat befinner sig i centrum. Detta ger anledning till en my¬cket annorlunda syn på sfären än den vi vanligen har när vi externt betraktar en sfär som en boll utanför oss (t.ex. jordklotet). Dess universella manifestering är himmelssfären vilken är i princip den samma för oss alla . Linjerna motsvaras av storcirklar, som är ’böjda’ när man ser dem utifrån men helt raka sett från sfärens centrum, ty storcirklar är givna av snittet med plan genom sfärens centrum. Som ovan antytts kan vi inte samtidigt bli medvetna om hela vårt synfält, eftersom vi saknar ögon i nacken (och i själva verket kan vi inte ens föreställa oss hur det vore om vi hade dem). Vi har också svårigheter med att uppfatta stora trianglar, eftersom vi av fysiologiska skäl (ögats konstruktion) endast kan fokusera på en förhållandevis liten del av vårt synfält, som då up¬plevs som ganska platt. Vårt synfält är 2-dimensionellt och vi kan vandra runt det genom att vrida på nacken. Den 3-dimensionella (euklidiska) geometrin har en betydligt indirektare relation till våra sinnesintryck, den måste i än högre grad mentalt konstrueras. När vi rör oss runt i rummet, ändras de visuella in-trycken, väsentligen via perspektivlagarna. För att erhålla en känsla av rummet behöver vi integrera alla dessa sinnesintryck till en konsistent helhet, en process som inte bara innefattar synen utan även muskulaturen när vi förflyttar oss. På det sätt detta görs, inte bara av människor, är mycket sofistikerat om än omed¬vetet, vilket bland annat visar sig i att de flesta barn inte ritar i perspektiv, och att perspektivet först dök upp i konsthistorien med renässansen . Jag kan nu inte försaka tillfället att förklara en undran som Gombrich berör i sin Art and Illusion.

Matematiken bakom perspektivet förklaras till fullo genom bilden nedan

 

Givet en punkt i rummet, dra en linje genom det till konstnärens öga och bestäm vid vilken punkt den skär duken. Detta är för övrigt den väsentliga idén med den projektiva geometrin, vilket inte är en alterna¬tiv geometri, men en systematisk metod att undersöka vissa aspekter av geometrin, framför allt att ignorera vinklar och längder. Genom att utnyttja kartesiska koordinater (som kommer att tas upp senare) kan man skriva ner enkla formler som relaterar positionerna för punkter på duken till ögats och de punkter som skall avbildas . Gombrich ställer frågan att när man framställer en husfasad (en rektangel) vars centrum du vänder ditt ansikte emot, så kommer de fasadens vertikala kanter att vara längre ifrån dig än vad som är framför näsan på dig, så den övre och undre kan¬ten på fasaden borde vara böjda, men vi upplever dem inte som sådana. Gombrich tillhandahåller en undermålig förklaring, huruvida av inkompetens eller av bristande tillit till läsarnas förmåga att förstå en fullödig, kan jag inte uttala mig om , men detta är irrelevant eftersom jag inte kan motstå frestelsen att ge en korrekt förklaring. Ja rektangelns pro¬jektion på duken kommer fortfarande att vara en rektangel och även om rektangelns vertikala kanter kommer att framställas lika höga som den centrala höjden, dess utsträckning i betraktarens ögon vill däremot bli kortare än en central vertikal . Om vi istället projicerar rektangeln på synfältets sfär, kommer kanterna att troget återbildas med sin rätta ut¬sträckningar i synfältet, och kanterna kommer att bli böjda, men bara om de inte betraktas från synfältets centrum, som i fallet nedan.

Det intressanta med denna förklaring är att det lik¬nar mera en förklaring av ett fysikaliskt fenomen än ett matematiskt. Euklidisk geometri handlar om det fysiska rummet, eller är åtminstone inspirerat av detta (icke-Euklidisk optik utgör ett intressant ämne). Optiken är en del av fysiken men dess ge-ometriska bas inkorporeras lätt i den Euklidiska geometrin och Euklides själv skrev även ett verk om optiken.

Grekerna gjorde åtskillnad mellan världen under månen och den celesta. Studiet av den celesta, d.v.s. en studie av positionerna av objekt på den celesta sfären, involverade sfärisk geometri, i själva verket även sfärisk trigonometri, som historiskt sätt kan ha föregått den plana. Dock kände de inget behov av att tänka på det som en alternativ geometri eftersom sfären uppenbarligen var en del av den ordinära 3-dimensionella euklidiska geometrin, och storcirklarna, fastän de såg raka ut på himmelssfären bände sig tillbaka till sig själva och var inga 'riktiga’ linjer. Den sfäriska geometrin som uppstår i och med en av negationerna till parallellpostulatet kan inte reduceras till det 3-dimensionella rummet (men till det 4-dimensionella).

Grekerna och deras efterföljare gjorde ingen radikal åtskillnad mellan det lokala euklidiska rummet i vilket de vistades och den celesta sfären, som de kunde ha gjort genom att förlägga denna oändligt långt bort. I själva verket försökte de bestämma avstånden till Solen och Månen (till den senare faktiskt ganska exakt) således betraktande de dessa som objekt som i princip var beröringsbara. Månen helt enkelt varandes en stor sten inte bara på utan även i himlen. Fixstjärnorna sågs som fästade på en ofantligt stor himmelssfär men ändock med ändlig radie, vilket naturligt ledde till frågan vad som låg bakom den, Om den däremot ses som av oändlig radie har denna fråga föga mening. Det dröjde ända fram till 1837 innan den första distansen till en stjärna uppmättes, men långt innan dess var man övertygad om att stjärnornas avstånd var ändliga. I själva verket utgjorde detta ett argument mot den heliocentriska teorin eftersom stjärnorna inte uppvisade någon parallax vilket man skulle ha förväntat sig från jordens rörelse kring solen (till vilket Kopernikus replikerade att de var alltför långt borta ). Men man kan föreställa sig att detta inte vore fallet.

Om jorden hade roterat kring en sol isolerad i den intergalaktiska rymden, de galaxer vi skulle ha sett på himlen skulle ha varit bortom det mätbara, eftersom de 'stegar’ vi har använt skulle ha haft sina nedersta steg borttagna. Då skulle det ha varit logiskt att anta att de i själva verket befann sig oändligt lång borta, ty ingen motsägelse skulle ha uppvisats.

Vi skulle då ha delat upp verkligheten i två delar, i en fysisk del i vilken vi kan förflytta oss och beröra objekt däri befunna, och en rent celest del endast visuellt tillgänglig.

I själva verket är ljusets hastighet ouppnåelig för objekt med massa, men detta gäller inte för fotoner. Man kan ge en elegant formulering av detta genom att begagna sig av Minkowskis välkända formulering av rumstiden och konen av världslinjer som kan ges en hyperbolisk struktur, d.v.s. det hyperboliska rummets geometri, för vilka fotonernas världslinje utgör oändligheten, bokstavligen oändligt långt borta. Detaljerna är lite väl in-trikata för en sidoanmärkning förståelig för en lekman. En referens skulle kunna vara The Road to Reality av Roger Penrose.

Om detta hade varit fallet hade astronomin upptaget en position mellan matematiken och de fysikaliska vetenskaperna.

Det femte postulatet är således mycket kraftfullt, genom detta kan lokal informa¬tion skalas upp obegränsat via likformighet, speciellt tillåta oss att uppskatta astronomiska avstånd, speciellt att kunna uppmäta avstånd till objekt till vilka det är omöjligt att fara med ett måttband i släp. Detta visar inte bara matem¬atikens triumf men också vetenskapens, och också hur matematiken på ett fun¬damentalt sätt är kopplad till verkligheten, vilket betyder att matematiken har innehåll och är inte bara ett formellt spel.

    Matematiken i praktiken

Frågan vad matematiken egentligen är kan antingen bli ställd metafysiskt (och det tänker vi göra) eller i praktiken, således genom att beskriva vad matem¬atiker gör. Att en matematiker bevisar teorem är det enradiga stan-dardsvaret, men vad betyder detta egentligen? Många skolelever blir frustrerade när det kommer till bevis. 'Hur gör man bevis’ frågar de förtvivlat. För många studen¬ter förefaller matematiken något som uppfanns av sadistiska lärare för att kunna sätta krokben. Efter att äntligen ha bemästrat den ena obegripliga uppgiften efter den andra begärs det plötsligt av en att ’göra bevis’ (inte att ’bevisa’ någonting utan för att 'göra bevis’ som vore detta en märklig ritual). Denna gång tycks de inte ha någon aning om vad det rör sig om, men de med en viss benägenhet för matematik fattar genast galoppen som om det vore någonting som de alltid velat göra i livet, men först nu upptäckt det. Att ’göra bevis’ är ingenting man kan lära sig genom att lära sig regler, men detta skulle knappast vara en källa till tröst för de förvirrade. Hur bevisar man saker, som väsentligen är samma sak som att lösa problem (men detta må inte vara uppen¬bart för dem som endast ser aktiviteten som sådan inte skälet till det). Polya skrev en bok om detta. En underhållande för att inte säga charmerande bok, men jag tvivlar på att den verkligen kan hjälpa folk att lösa matematiska prob¬lem fastän didaktiker tar den på allvar (men jag misstänker att de inte har något val). Ett strikt logiskt bevis påminner om en presentation av en bild pixel per pixel. Det är inget fel med det senare, det har sina definitiva syften, men det har väldigt lite att göra med förståelsen av en bild som sådan, det utgör bara en lång räcka av tal som inte tillåter något att 'poppa upp’ i den mänskliga fantasin. Man bevisar ingenting genom att göra en slumpvandring på logiska pixlar även om en nybörjare kan förledas tänka i sådana banor efter att ha utsatts för några komplicerade bevis. Jag tänkte definitivt i sådana banor när jag först konfronterades med mer formellt matematiska bevis, men bilden är inte helt fel, det är många aspekter av matematiken som har just denna form, jag tänker speciellt på algebraiska manipulationer, som utgör en slags slumpvandrande beräkning. Matematiker må, liksom andra, läsa ett bevis steg för steg men detta är sällan förklarande trots att bevis skrivs informellt avsedda för människor och inte maskiner . Vad en matematiker är på utkik efter i ett bevis är nya idéer, men idéer är svåra att befästa och undflyr envist precisa formuleringar och är fullt tillgängliga endast genom att läsa mellan raderna. En matematisk presentation inkluderar ofta en mängd av detaljer för att bli tillräckligt ’själv-innehållande’ (’self-contained’), vad som i andra vetenskaper är känt som duplicerbarhet och som kan dölja det som är av verkligt intresse; men det är dock svårt att undvika att matematikerns ambition bygger på dennes förmåga att bidra med tillräckligt med logiska argument för att underbygga vad som hävdas. Det är i denna mening man kan argumentera att matematikerns 'vetenskapliga’ metod består i att följa en deduktiv process, eller åtminstone att presentera resultaten deduktivt, fastän detta knappast utgör någon hjälp att göra matematik. Man gör matematik genom att ha idéer och dessa är inte så lätta att finna. Man lär sig inte matematik genom att lära sig resultaten, d.v.s. lära sig teoremen fastän i många fall kan du tvingas att ’ta dem på orden’, d.v.s. ta dem som ytterligare axiom (postulat) även om du inte nödvändigtvis förstår dem, vilket innebär att du inte förstår varför de skall vara sanna. Det viktiga i ett teorem är inte dess precisa formulering (såvida man inte använder det i en deduktivt länkad kedja) utan på vilken idé den är baserad; om denna är förstådd kan du modifiera det för dina syften and i själva verket endast i detta fall har du den moraliska rätten att tillämpa dem.

I syfte att förankra diskussionen i något mera konkret och även på en nivå tillgänglig för lekmannen kommer jag att beröra Euklides metoder och hur dessa ändrades drastiskt med införandet av kartesiska koordinater (något som alla lekmän bör vara förtrogna med).

Euklides element serverar inte bara en lista av axiom (postulat) men genom sin presentation även en metod för geometriska upptäcktsfärder. I tillägg till grundläggande begrepp som punkter, linjer och plan, introduceras även hjälpbegrepp som trianglar och cirklar. Av fundamental betydelse är trianglarna till vilka man associerar längderna av deras sidor samt vinklarna till deras hörn, inalles sex kvantiteter. Det centrala resultatet utgörs av kriterier för kongruenta trianglar, nämligen för trianglar med samma kvantiteter, eller mer handfast och därmed mer upplysande, som kan läggas över varandra och passa perfekt. Man skall notera att det är många intuitiva begrepp som att flytta och rotera en trian¬gel som aldrig formaliseras i Euklides axiomatiska presentation även om de ofta utförs, om än implicit, i resonemangen. Standarden för rigoröst resonerande och fullständighet ändras över tid, men det väsentliga är att Euklides aldrig begår ett misstag, alla hans bevisade påståenden är korrekta, vi är fortfarande överens med honom tvåtusen år senare. Sådana historiska omständigheter har på ett avgörande sätt bidragit till övertygelsen att matematikens sanningar är eviga (eller snarare triviala?). För att återgå till den konkreta presentationen är det slående faktumet är att om tre av de sex kvantiteterna överensstämmer, gör alla det, d.v.s. trianglarna är kongruenta, dock med ett viktigt undantag i den euklidiska geometrin där som vi redan påpekat, två trianglar må ha samma vinklar men ändå inte samma längder på sina sidor. För de icke-euklidiska geometrier föreligger inte detta fenomen, att känna tre av kvantiteterna är tillräckligt för att känna alla sex. En av följderna av detta är att i de icke-euklidiska geome¬trierna så har vi ett inneboende kriterium av storlek, precis som vi även i den euklidiska geometrin har för vinklar. Vi kan matematiskt definiera en rät vinkel, men inte en meter, ty det senare måttet saknar geometrisk signifikans.

Givet nu trianglar och kongruensvillkoren kan vi formulera en allmän strategi att bevisa teorin inom den euklidiska geometrin. Det naturliga är att finna tri¬anglar i figurer och söka efter kongruenta vilket kommer att innebära att man kan identifiera fler sidolängder och vinklar, vilket sin tur leder till nya kongruenta trianglar. Att bara ge axiomen är inte tillräckligt man behöver även en metod att kombinera dem så att man kan navigera i det gigantiska konfigurationsrummet av logiska kombinationer. Det är samma sak med schack, att bara känna till reglerna är ingen garanti för att man skall kunna spela det framgångsrikt inte ens meningsfullt. Spelet, till en stor del genom att spelas, utvecklar en sekundär samling av hjälpbegrepp, som inte på något sätt är kodifierat i reglerna och inte ens påtvingade av dessa utan kan mycket väl vara helt kulturella i meningen att andra civilisationer givet samma regler skulle ha utvecklat helt andra strategier och begrepp att beskriva dessa. Man skulle kunna säga att schackets regler är givna av Gud men sättet att spela schack är en mänsklig uppfinning. På ett lik¬nande sätt utgör även den euklidiska geometrin ett spel lämpligt för skolpojkar i den mån de har fattat vad det rör sig om . Det antas inte sällan för givet att matematisk förmåga och skicklighet i schack är relaterade. Uppenbarligen har vi att göra med en viss överlappning men de två skiljer sig markant från varandra. Schack har ingenting med den verklighet utanför den som definieras av dess regler, speciellt utgör inte upptäckter en viktig del av schackspelandet även om man kan kunna identifiera sådana i den kulturella utvecklingen av spelet. Också i schack konfronteras man inte så mycket med regler utan med en annan mänsklig opponent, vilket gör att psykologiska element träder fram och som uppenbarligen inte föreligger i matematiken. Man kan inte förleda matematiken att bli en tillmötesgående.

Men vi kan hantera geometrin på ett annat sätt, nämligen via koordinater. Dessa introducerades av Descartes, låt vara på ett ganska klumpigt sätt, och samtidigt utforskades det av den mer kapable matematikern Fermat. Koor¬dinater som sådana var ingenting nytt, de gamla grekerna använde sfäriska koordinater (i själva verket polära koordinater) på himmelssfären för att ge stjärnors positioner; vad som var nytt var att koppla dem till algebraiska ma¬nipulationer, bokstavligen introducera algebraisk geometri (fastän det i skolorna benämndes förfarande 'analytisk geometri’, kanske på grund av att man 'anal¬yserade' geometrin). Vi tänker oss punkterna i planet givna av par av (reella) tal  och de i rummet av tripplar av tal. Den nya idén var att en kurva i planet gavs via ett villkor (typiskt algebraiskt) på de punkter som låg på kurvan. (I gammal svensk skolterminologi talade man om 'orten av’). Givet ett kartesiskt rätvinkligt koordinatsystem (d.v.s. med x- och y-axlarna ortogonala) kan man representera cirkeln med centrum i origo ((0,0)) och radien R såsom 'orten' av de punkter (;r, y) som satisfierar x2 + y2 = R2 vilket är en omskrivning av Pythagoras sats. Mer generellt, om centrumet läggs i punkten (a, b) erhåller vi istället (x -a)2 + (y -b)2 = R2. Så långt betyder detta inte mycket vi har bara gjort en rättfram översättning av Pythagoras teorem till ett formelspråk, som är mera kortfattat (men detta är bara skenbart, för att förstå vad formeln betyder måste vi översätta den både till en bild och ett vardagsspråk). Vitsen med form¬ler är inte att de är kortfattade, utan att de kan manipuleras, och det är först som de manipuleras i samband med icke-triviala geometriska problem som det visare sin förmenta överlägsenhet. Och det visar sig att just deras manipulerbarhet får hela den kartesianska apparaten att lyfta från marken, och härvidlag uppvisar Descartes sin matematiska (i motsats till hans filosofiska) virtuositet. Vid den tiden var algebran ganska underutvecklad och han var banbrytande i att introducera nya notationer och konventioner. Detta kan måhända tyckas ganska banalt men de var viktiga i att underlätta manipulationer av formler vilket är algebrans syfte. Låt oss illustrera detta med ett enkelt problem.

Beskriv punkterna som är ekvidistanta till två givna punkter. Detta är ett typiskt matematiskt problem, alla punkter är inte ekvidis¬tanta till två givna punkter, och problemet består i att översätta den beskrivning som kommer med själva frågan. Vad för slags beskrivning efterfrågas? En sådan fråga har givetvis inte ett entydigt svar men i detta sammanhang är det naturligt att tolka det som en formel, speciellt en algebraisk formel, typ den vi redan gett för cirklar. Med det rätta tem¬peramentet upplevs det som en spännande fråga och man lockas att gå vidare i annat fall ignoreras den (såvida inte den kommer på en test som kommer att avgöra din framtid). Och vad är poängen med en formel? En geometrisk tolkning, och i så fall i termer som man förväntar sig i den euklidiska geometrin, en linje eller en cirkel. Vi känner redan till svaret, nämligen mittpunktsnormalen, alla punkter på den linjen har lika avstånd till de givna, och endast sådana punkter. Figurerna nedan bevisar det på klassiskt euklidiskt maner genom att utnyttja kongruenta trianglar.

På vänstra sidan har vi konstruerat mittpunktsnormalen (AM) med en god-tycklig punkt A på den. Vi drar linjerna AP, AQ och erhåller trianglarna AMP, AMQ. Uppenbarligen gäller AM = AM (gemensam sida) och PM = QM via definitionen av punkten M, och slutligen gäller ΔPMA = ΔQAM också genom konstruktion (AM är en normal till PQ). Tre varandes lika medför att alla sex är lika, via kongruensteoremen, speciellt gäller att AP = AQ, så att alla punkter A på mittpunktsnormalen har samma avstånd till de två givna punkterna.

För att bevisa att alla ekvidistanta punkter ligger på denna linje frestas vi ob¬servera att mittpunktsnormalen delar planet i två distinkta halvor, en av dem innehåller P den andra Q, och att punkterna i den senare är närmare Q än P. Detta må vara visuellt uppenbart, men hur bevisar man det? Vilka ytterligare linjer skall vi rita för att visa att AP > AQ. Det är inte helt klart och i vilket fall som helst kommer det att bli ganska komplicerat. Kanske logiskt oantastbart men knappast transparent.

En enklare ansats är att dra linjen genom två ekvidistanta punkter A, B och att visa att denna är i själva verket mittpunktsnormalen. Detta är ganska så rakt fram. Trianglarna ABP och ABQ eftersom deras sidor är av lika längd per definition av A, B. Speciellt gäller ΔABP = ΔABQ, och av samma anledning gäller för komplementärvinklarna ΔPBM = ΔQBM (där M är nu definierat som snittet av linjen AB med PQ således ligger A, B, M på en rät linje i enlighet ned figuren). Detta medför att trianglarna PBM och QBM är kongruenta (eftersom BM = BM, PB = QB) speciellt gäller PM = QM och ΔBMP = ΔBMQ och därför nödvändigtvis räta.

Vän av ordning må invända att resonemanget bygger på figurer som helt fräckt antager att M hamnar mellan P och Q. Hur kan vi bevisa detta? Detta är en fullt legitim anmärkning som visar sårbarheten i euklidiska resonemang, nämligen att vilseledas av felaktiga figurer. Den skeptiska läsaren inbjuds till att dra figurer där M hamnar till vänster om P (eller höger om Q) eller rentav i oändligheten (d.v.s. AB är parallell till PQ) och erhålla en motsägelse.

Nu kan vi göra detta på kartesiskt sätt, med andra ord beskriva orten för ekvidistanta punkter medelst en ekvation. För enkelhetens skull kan vi välja som punkter (0,0) och (0,1) och betrakta villkoret x2 + y2 = (x — l)2 + y2 som lätt kan förenklas till — 2x+ 1 = 0 eller x = ½  som ger ekvationen för mittpunktsnormalen, d.v.s. linjen som är vinkelrät mot x-axeln och går genom mittpunkten (½,0). Poängen är att det hela görs som en enkel algebraisk manipulation och involverar ingen visuell geometri alls och kan i princip utföras blint. Medan den första metoden kräver en viss uppfinningsrikedom, kräver den andra knappast någon alls, givetvis bortsett från förmågan att översätta ett geometriskt prob¬lem algebraiskt och översätta tillbaka resultatet av manipulationerna. Denna skillnad blir än mer drastisk om vi modifierar frågan något: Betrakta punk¬terna vars avstånd till en given punkt P är det dubbla avståndet till en annan given punkt Q. Vilken ekvation satisfierar dessa? Om vi väljer samma punkter P, Q som tidigare erhåller vi villkoret x2 + y2 = 22 ((x- l)2 +y2) som förenklas till 3 x2 — 8x + 4 + 3y2 = 0 och genom kvadratkomplettering, redan känt av Babylonierna, kan vi skriva det som (x-4/3)2 + y2 = (4/3)2 — 4/3 = 4/9 = (2/3)2 som vi igenkänner som cirkeln med centrum (4/3,0) och radie 2/3. Det skulle inte vara lätt att finna denna cirkel och att bekräfta den med den klassiska metoden med kongruenta trianglar. Vi kan också välja förhållandet mellan distanserna som vilket tal k som helst, och när k närmar sig 1 får vi en familj av cirklar med större och större radier som passerar närmare och närmare medelpunkten av P, Q som i slutet blir en cirkel med oändlig radie och ett centrum oändligt långt borta på x-axeln, och som visar sig vara just mittpunktsnormalen.

Vad Descartes var intresserad av var inte att lösa specifika geometriska prob¬lem utan att presentera en systematisk metod att lösa dem, och som dessutom kunde bli utlärd så att även 'dumbommar’ skulle kunna komma upp med resul¬tat som skulle ha förbluffat antikens mästare genom att reducera geometrin till mer eller mindre mekaniska algebraiska manipulationer. Det är knappast något att förundras över att många såg på det hela såsom fusk och att senare uppstod en reaktion att återvända till den syntetiska geometrin, men en reaktion som i ärlighetens namn var marginell och inte en del av matematikens huvudfåra. Å andra sidan skall man inte se den som en opposition, utan endast bevarandet av ett alternativt synsätt som också kunde vara ganska upplysande. Vidare vore det missvisande att förkasta algebraiska manipulationer som mekaniska, utan de kan även i sin tur ses som en källa till uppkomsten av den matema¬tiska algebran. Således kan en kalkyl, frigjord från sitt ursprung utvecklas på sitt eget inneboende sätt. Detta är ett allmänt fenomen av vad som den ryske matematikern I. Shafarevich benämnde matematikens organiska tillväxt.

Man skall heller inte glömma att i vissa fall kan den kartesiska koordinatmetoden visa sig mera involverad än ett underfundigt syntetiskt angrepp. För att ge läsaren en känsla för detta gör vi en liten digression med utgångspunkt att relatera en sfärisk triangels area med summan av dess vinklar.

En längre Exkursion

Givet en mängd X låt oss beteckna med μ(X) antalet element i X. För två mängder A, B kommer vi då att få

μ(A∪B) = μ(A) + μ(B) — μ(A∩B)

därför att elementen i snittet A∩B kommer att räknas två gånger. Formeln förblir giltig för vilket mått μ som helst som ger 'storleken’ hos en mängd, förutsatt att detta mått på storlek är additivt, vilket innebär att μ(A∪B) = μ(A) + μ(B) för godtyckliga disjunkta mängder A, B. Speciellt gäller detta för areor. Notera att detta är från en logisk synpunkt väsentligen en tautologi, eftersom formeln ovan är bara en reformulering av additivet A∪B = (A\B)∪(B\A)∪(A∩B) en union av tre disjunkta mängder. Formeln generaliseras lätt till tre (eller ett godtyckligt antal) mängder. Vi får således för tre mängder

μ(A∪B∪C) = μ(A) + μ(B)+μ(C) - (μ(A∩B) + μ(B∩C) + μ(C∩A)) + μ(A∩B∩C)

Nu betraktar vi en sfär med radien 1 (i det mer generella fallet med radien R behöver vi bara skala areor med R2) dess area är given av 4π vilket visades redan av Arkimedes (något som varje student numera bör kunna beräkna). För A, B, C väljer vi halv-sfärer, som alla uppenbarligen har arean 2π. Om vi snittar två halv-sfärer får vi ett segment, begränsat av två storcirklar (som kan ses som meridianer) och som skär varandra med en vinkel α och vars area uppenbarligen ges av 2 α om vi mäter vinkeln i radianer, det mest naturliga vinkelmåttet. Snittet av tre halvsfärer är en sfärisk triangel T med vinklar säg α, β, γ och vars union är hela sfären minus den antipodala triangeln till T som är kongruent med denna och speciellt har samma area.

 

Om vi då sätter in allt i ekvationen ovan erhåller vi

3 • 2π- 2(α+β+γ) + μ(T) = 4ππ - μ(T)

vilket förenklas till

μ(T) = (α+β+γ) - π

Detta är en slående och vacker formel och också oväntad. Beviset för den är enkelt men inte utan ett visst mått av svart magi. Men vad betyder detta? Kvantiteten (α+β+γ) - π brukar kallas vinkelöverskottet av en triangel (som kan vara negativt) och på sfären har varje triangel ett strikt positivt överskott, och ju större triangeln är, desto större är överskottet. Vi har i själva verket visat att vinkelöverskottet är additivt, eftersom det ges av arean, men detta kan visas direkt.

De två överskotten ges av α+δ1 + γ1-π och β+δ2+γ2 -π var för sig. Om vi adderar upp dem får vi

α + β +( γ1 + γ2) + (δ1 + δ2 - π) -π

som förenklas genom att sätta γ = γ1 + γ2 och observera att δ1 + δ2 = π till α + β + γ -π vilket utgör vinkelöverskottet α + β + γ -π av den stora triangeln.

Men detta avslöjar vad som verkligen sker bakom kulisserna. Areor och vinkel¬överskott av sfäriska trianglar tycks färdas längs parallella spår, kanske på samma? Om varje sfärisk triangel kunde sönderdelas i speciella för vilka de två måtten överensstämmer skulle vi vara klara. Sådana byggstenar existerar, nämligen halvsfärerna (ty ta tre godtyckliga punkter på den storcirkel som begränsar en sådan och vi får en triangel där alla tre sidorna tillsammans utgör en rät linje och således varje vinkel är π. Vinkelöverskottet ges då av 3π-π = 2π som också är dess area). Men en triangel kan inte beskrivas som en union av halvsfärer men å andra sidan som komplementet av en sådan, och det var precis detta vi gjorde i vårt bevis. Vad vi ursprungligen såg som svart magi visar sig efter en viss undersökning som det mest naturliga i världen. Beviset i kombination med eftertanken (och i en presentation kunde vi inlett med denna) gör mycket mera än verifierar; det får oss att förstå varför något är sant. Utan sådana åtminstone fläckvisa snilleblixtar av förståelse reduceras matematiken till ett långtråkigt spel.

Hur skall vi tolka detta exempel? Ett naivt intryck många får av matem-atiken är att man lär sig hur man skall lösa problem systematiskt som i skolan. För det och det problemet går man tillväga på följande sätt etc. När det rör sig om att beräkna arean av något område på sfären, eller mer allmänt på vilken ’kurvig’ yta som helst får studenterna lära sig att sätta upp en specifik integral, men att göra detta i praktiken är någonting helt annat och som alla vet som har gjort åtminstone en flyktig bekantskap med integrering erhåller man sällan ett enkelt (enligt någon konvention) svar. Men specifika exempel kan emellertid lösas med slående specifika metoder som exemplet med sfäriska trianglar. Detta enkla exempel, som hade varit tillgängligt för grekerna och moderna människor med ett modikum av matematisk bildning, som vi presen¬terade är även slående, kanske än mer slående, för en professionell matematiker som stöter på den för första gången och omedveten om att ett sådant enkelt angreppssätt existerar. Beviset som sådant ger en förklaring varför något är sant men inte nödvändigtvis en djupare förståelse. Ett steg i den riktningen ges av observationen att vinkelöverskott (eller mer allmänt vinkeldiskrepans) är additivt och som därmed knyter an till ett fundamentalt tema inom matem¬atiken. Humanister gör ofta en poäng av att kontrastera tekniska förklaringar, som i de naturvetenskaperna, med djupare förståelse såsom varande en mer högtstående verksamhet för dem som engagerar sig i den mänskliga anden, utan att ens bekymra sig om att göra en klar distinktion mellan orden. Här har vi presenterat, och dessutom inom ett enda område, möjliga illustration av de bägge begreppen. Av större vikt är att det visar hur man genom att utgå från något matematiskt intressant blir man medveten om dess vidare förgreningar och hur det kan leda till oväntade saker (vilket framgår ur en något utförligare text, som tyvärr är alltför lång och teknisk för att ingå, men den nyfikne läsaren refereras till bibliografin nedan). Vad som slår matematikern är hur allt inom matematiken hänger ihop, hur skilda och till synes orelaterade områden har ömsesidigt fruktbara tillämpningar . De ofta citerade raderna av William Blake om att se världen i ett sandkorn har sin speciella relevans till matematiken.

Ett annat exempel på matematisk metod är att med de rätta definitionerna kan man trivialisera bevis, ja rentav göra dem närmast tautologiska (se [P]). Sådana eleganta steg tas normalt först när ett område tillåter ett fågelperspektiv och bidrager med ett avslut. Emellertid ingår en hel del fusk och studenter som utfordrats huvudsakligen med sådana näringsämnen får en skev uppfattning om ämnet. Vidare ingår givetvis tekniska beräkningar, som kan ses som en vidareutveckling av Descartes metod, och som för den oinitierade må framstå som både fascinerande och frånstötande i sin obegriplighet. Från en matem¬atikers synpunkt är de rutin och han må dagligen bli kallad att utföra dem. De korresponderar till verktyg som utgör en del av den oundgängliga verktygslåda en matematiker behöver äga, precis som en rörmokare beror på sin egen (för exemplifiering se [P]).

    Det Matematiska Landskapet

Det stora framsteget med kartesiska koordinater var inte att det gav ett systematiskt sätt all lösa gamla klassiska problem utan att det öppnade upp helt nya vistan. Och genom att så göra så utrustade de matematikerna med metoder att tackla de nya problemen som uppkom. I själva verket öppnades en stor del av matematiken upp, många skulle vilja hävda att det gällde dess centrala delar inte bara geometrin; medan studieobjekten formligen exploderade i sin omfattning , men det gjorde även möjliga partiella differentialekvationer med sin rikedom på tillämpningar, inte minst i fysiken (vilken vid en viss tid identifierades med studiet av klassiska partiella differential-ekvationer) modern matematik skulle vara oigenkännbar utan detta . I denna essäs anda kommer jag nu att fokusera på en liten detalj.

1964, det år jag fyllde 14, upptäckte jag matematiken; fram till dess hade det bara varit ett skolämne för vilket jag hade en fallenhet och i vilket jag kunde glänsa, så om jag inte sparka en boll eller springa mycket fort kunde jag åtminstone räkna mycket snabbt och rätt, och returnera vad helst som kastades i min famn på en test, oavsett hur svårt. Men denna värld introducerades jag i realskolan i klassisk deduktivt förankrad euklidisk geometri vilket var, som noterats, en uppeggande upplevelse eftersom det visade tankens makt över ma¬terien. Tidigt denna sommar läste jag Gamows 'Ett, Två, Tre ... oändligheten’ i vilken jag för första gängen kom i kontakt med den 4-dimensionella hyperkuben och det måste ha gjort ett intryck på mig ty jag gjorde en modell av den. Denna höst träffade jag på de platonska kropparna i en samling av Martin Gardner’s essäer i Scientific American  och gjorde kartongmodeller av dem. Jag drömde om att finna deras analogier i fyra dimensioner, men jag saknade uppenbarligen vad som krävdes för detta utan reducerades till att resonera per analogi något som lätt leder vilse om man inte har något sätt att testa sina spekulationer; det remarkabla var dock att jag inte betvivlade den 4-dimensional världens 'verklighet', även om jag insåg att den låg bortom vad som var sensoriskt tillgängligt och som knappast skulle kunna kräva någon fysisk närvaro i vår påtagliga värld. Hur passande att mitt möte med den matematiska pla¬tonismen skulle ha förorsakats av de platonska kropparna! Däremot med den kartesianska metoden kan man undersöka, vad som är fallet när man inte kan göra goda fysiska modeller som med vanliga kuben och mäta längder av och vinklar mellan dess längsta diagonaler. I det 4-dimensionella hyperkubfallet får vi resonera som nedanstående.

Sätt hyperkubens hörn till (±1, ±1. ± 1, ±1) (man ser att det måsta vara sexton av dem) i analogi med det två- och tre-dimensionella fallet. De långa diagonalerna, av vilka det finns åtta, är de som förbinder antipodala hörn, kommer antingen att skära varandra i en vinkel av 60° eller i räta vinklat (90°). Om vi låter en diagonal (av vilka det finns åtta) spännas av (1,1,1,1) (eller dess antipodala (—1, —1, —1,1)) inträffar det första fallet (av vilka det finns fyra) när koordinaterna skiljer sig i ett udda antal ställen, och det andra fallet (av vilka det finns tre) när det skiljer sig ett jämnt antal. Man kan dela upp diagonalerna i två komplementära mängder av fyra, så att diagonalerna i var och en är ortogonala med varandra, men skär de övriga med vinkeln 60°. Dessa två mängder av fyra korresponderar till två mängder av åtta hörn, var och en utgörandes en 4-dimensionell version av oktaedern, vilket i någon mening motsvaras hur man kan splittra upp hörnen i en kub i två disjunkta mängder av fyra som utgöres av hörnen till regelbundna tetraedrar.

Detta resultat vi erhåller i fyra dimensioner är trivialt att visa, men mycket svårt att föreställa sig rumsligt med den mänskliga kognitionen. Hade vi levt i en 4-dimensionell värld skulle vi knappast ha undgått att notera det, men kanske haft svårt för att bevisa det, nu upptäcker vi det via ett bevis. Det må finnas många slående geometriska fakta i den 4-dimensionella världen som vi skulle se ’poppa upp’ oombedda men vilka vi måste upptäcka (inte uppfinna) genom un¬dersökningar, syste¬matiska såväl som lekfulla. Dock den naiva ambitionen att försöka erhålla en fysiskt påtaglig känsla för mång-dimensionell geometri är inte bara undflyende utan även felplacerad, och det är inte en matematiska ambi¬tion lika lite som perfektionen av huvudräkning eller rumslig intuition för den delen. När studenter undervisas om mång-dimensionella rum, med vilka matem¬atiker arbetar dagligen som varandes det mest naturliga sakerna i världen, görs detta formellt utan några ansatser till multi-dimensionell intuition. I en viss mening kan man hävda att man inte riktigt förstår vad man gör. Detta är oundvikligt i matematiken eftersom den mänskliga kognitionen är som noterad ytterst begränsad. Detta är grunden för talesättet att mycket i matematiken är bortom förståelsen och poängen är att vänja sig vid detta. Formella tekniker leder dig mycket längre bort än vad du kan hoppas förstå. Detta är såväl ound¬vikligt som en aning ledsamt, och är en återspegling av det allmänna dilemmat i en teknologiskt avancerad civilisation i vilken vi alla använder verktyg som vi inte har någon djupare förståelse av. Hur många läsare kan i någorlunda detalj förklara hur en mobiltelefon fungerar? Och ärligt talar hur många bryr sig? Det föreligger en växande press på unga matematiker i knoppningsstadiet att på relativt kort tid bemästra ett stort antal av sofistikerade tekniker med fara att många av dem kommer att utgöra svarta lådor. Matematisk forskning ten¬derar att bli modulära, d.v.s. kombinera andras resultat som bitar i ett Meccano utan att gå till rötterna. Men detta är inte bara fallet med matematiken utan, befarar jag, i en än högre grad i andra vetenskaper. En professionell programmerare skriver inte program ’from scratch’ (i motsats till vissa amatörprofessorer). Ändå förblir matematiken i en viss mening ett humanistiskt projekt, i den bety¬delsen att vad du uttalar dig om har du en ganska intim bekantskap med trots allt. Matematiken är inte ’big-science’ i vilken forskning tenderar att utföras i stora forskningsgrupper ofta med vidlyftig apparatur. Men vem vet det kan utvecklas åt det hållet.

Så låt mig avsluta det hela med ytterligare en matematisk utvikning. Vad hände med problemet, nämligen klassifikationen av de platonska kropparna i högre dimensioner, som jag vagt föreställde mig under mina tonår? Det löstes på 1800-talet av den schweiziske matematikern och gymnasieläraren Ludwig Schäfli, och resultatet är både charmerande och något anti-klimaktiskt. I 2-dimensioner har vi ett oändligt antal, varje regelbunden polygon oavsett antal sidor, utgör ett exempel, och bara dessa. Den liksidiga triangeln och kvadraten kan lätt gen¬eraliseras till alla dimensioner. Hyperkuber kan lätt beskrivas såsom spannet av alla hörn med koordinaterna (±1, ±1, … ± 1) (i matematiken talar vi om det konvexa höljet av dessa punkter, i detta fall alla punkter (a1,a2,a3, ... a,n) med |ai| < 1). Pre¬cis som en vanlig kub har hörn, kanter och sidor, som alla är kuber av lägre dimension, gäller samma ska för hyper-kuber. Dess sidor ges av snitt med hyperplanen xi = ±1 av vilka det finns 2n (sex i fallet med den klassiska kuben). Mer generellt om i1, i2 , i3 , … ik    utgör k distinkta tal, utger de k ekvationerna

xi1 = ±1 ... xik = ±1 upphov till en hyper-kub av dimension n-k och det finns uppenbarligen 2k(n k) av dessa. Vi kan kodifiera detta i utvecklingen av (1 + 2x)n = (1 + 2(n 1)x + 22(n 2)x2 + … + 2kxn) där koefficienten för xk ger antalet n-k dimensionella hyper-kuber. Om vi sätter x = -1 i detta uttryck erhåller vi (1 + 2 • (-l))n = (-1)" som är 1 när n är jämnt och -1 annars. I det första fallet ger det eulerkaraktäristiken (se [P]) och i det andra fallet dess negativa således är dess eulerkaraktäristik alltid 1 vilket vi förväntat oss hela tiden ty hyperkuben är produkten av n slutna enhetsintervall var och en med eulertalet ett. Hyperplanen med ekvationerna xi = ±1 kodifieras med punkterna (0, …  ± 1... 0) av vilka antalet är 2n, de spänner den n-dimensionella versionen av oktaedern och ses som dualen till den n-dimensionella hyper-kuben. De k dimensionella sidorna av den ena korre-sponderar till de n-k dimensionella sidorna av den andra. Slutligen har vi den enklaste av dem alla, nämligen generaliseringen av den liksidiga triangeln i planet och tetrahedern i rummet spända av de n+1 punkterna (0, ... 1, ... 0) i det n+1 dimensionella rummet och som är alla ekvidistanta och befinner sig i det n–dimensionella hyperplanet x0 ...+ xn = 1.

Det remarkabla är att det finns två platonska kroppar till i 3-dimensioner, nämligen ikosaedern och dodekaedern, duala till varandra; och tre extra i 4-dimensioner, två duala till varandra och en självdual (som tetraedern och dess generaliseringar). Och detta är allt. Det första är universellt känt bland alla matematiker, och man skulle hoppas en stor del av den bildade allmänheten, det andra är okänt av de flesta matematiker, eller åtminstone avfärdat som en kuriositet; och fastän jag borde vara känslomässigt fästade vi dem har jag bara en flyktig bekantskap med dem . Sensmoralen är att i matematiken har vi inte bara allmänna principer men också en rikedom av specifika individuella objekt vars existens ofta synes mirakulösa och är av stort inneboende intresse genom att uppvisa sofistikerade och oväntade strukturer. Man kan jämföra den med den biologiska världen. Darwin var en mästare på bägge aspekterna och var den första egentligen som presenterade en syntes av biologin, men som även ägnade större delen av sin tid till en detaljerad studie av individualiteter, som utgjorde den empiriska basen för hans syntes. Studiet av regelbundna polytoper är något av en återvändsgränd, det intressanta studiet, till vilket det bidrog med inspiration, är studiet av ändliga grupper. Klassificeringen av alla ändliga grupper med hänvisning till deras enkla komponenter (så kallade enkla grupper) var en av de bedrifter av sent 1900-tals matematik och involverade ett i sanning kollektivt uppdrag, unikt i matematikens historia . Klassifikationen bestod till en del av några oändliga familjer samt 26 exceptionella fall som inte passade in i några allmänna mönster och refererades som de sporadiska grupperna. Precis som jag som barn imponerades av påståendet att inte ens Gud hade varit förmögen, hur gärna han än velat, konstruera några platonska kroppar förutom de fem. Ar jag frestad att hävda att det inte kan finnas något universum med att annat antal sporadiska undantag.

    Efterord

En filosofisk redogörelse för matematiken som den avslöjas genom sina meto¬der förfaller lätt till abstrakta verbaliseringar som ger föga fäste för tanken, därför bestämde jag mig för att ta med några exempel på verklig matematik med förhoppningen att då kunna förankra diskussionen i en konkret verklighet. Den som försöker popularisera matematiken både gynnas av bastanta fördelar framför dennes vetenskapliga kolleger och missgynnas av väldiga nackdelar, Nackdelarna är uppenbara, läsare behöver knappast instrueras av vad är en galax (och om så kan en rad räcka), eller fisk, eller vadhelst annan intressant objekt att studera och stimulera läsarens fantasi. I matematiken är t.o.m. de mest basala objekt okända och långt ifrån tillgängliga eller benägna att in¬tressera den oinvigde. Men å andra sidan måste läsaren i andra vetenskapsfält ta allting på orden. Författaren blir till en reporter och hans läsekrets har ingen möjlighet att bevista 'brottsplatsen1 (det finns inget meningsfullt sätt att erb¬juda 'övningar1); medan i matematiken kan i princip argumenten läggas fram för var och en att bedöma. Sant nog, för den mesta av matematiken kräver detta förkunskaper och i själva verket är få matematiker kompetenta nog att bedöma arbeten i matematiska områden de inte själva är förtrogna med, dock finns det en omfattande gemensam grund. Uppfattningen att man kan lära sig matematik upp till ett visst stadium och sedan vara utrustad att hantera allt som dyker upp, precis som förtrogenheten med de fyra räknesätten gör dig kompetent att utföra vilken uträkning som helst som är baserad på dessa, är uppenbarligen naiv. På en elementär nivå kan man fråga huruvida någon har problem med matematiken eller inte, men detta blir meningslöst längre fram. En matematiker som inte kämpar med matematiken är ingen matematiker utan endast någon som producerar rutinarbeten, må de vara så kompetenta som helst.

Den brittiske matematikern G. H. Hardy erbjuder i sin klassiska bok A mathematician’s Apology några godbitar av matematiskt resonerande, inklusive Euk¬lides bevis för existensen av oändligt många primtal, med baktanken, misstänker jag, att om läsaren inte blir upphetsad av dessa är denne bortom all räddning. Dessa exempel är mer i formen av propagerande än att ge någon realistisk insyn i vad matematiker verkligen gör. Min förhoppning har varit att genom att ge något mer involverade exempel, som också på något sätt hänger samman, kan jag hoppas att lyckas med att ge en mer realistisk bild utan att helt offra vare sig tillgänglighet eller trogenheten med originalet. Ingen lär lära sig någon fysik från populärvetenskapliga böcker på grund av den upplevda nödvändigheten att 'förenkla’ (dumbing down) vilket i slutändan gör materialet lika oförståeligt för såväl lekmannen som experten. Vi vet alla att djävulen dväljs bland de¬taljerna. Analogier och metaforer är utmärkta, ibland även oundgängliga, men skall aldrig uppfattas bokstavligt eftersom de då bara blir fåniga. Min ambition har inte varit att färdigställa en övergripande översikt över matematiken, vars variationsrikedom är oanad för de flesta, men för att presentera material för att belysa viktiga aspekter av matematiken, om än på en modest nivå.

    Bibliografi

The Mathematical Experience P.J. Davies R. Hersh, Houghton Mifflon, Boston, 1981

Regular Polytopes H.M.S. Coxeter, Dover Publications, New York, 1973

Ett, Två, Tre ... Oändligheten G. Gamow, Bonniers 1949 (pocketupplaga i Prisma tidigt 60-tal)

Art and Illusion E.H. Gombrich, Phaidon, Oxford, 1980

A Mathematician’s Apology G.H. Hardy, Cambridge University Press, Lon-don, 1969

The Road to Reality R. Penrose, Jonathan Cape, London 2004

How to Solve it  G. Polya, Princeton University Press, Princeton, 1973

From Angular excess to Curvature, Euler characteristics and Gauss- Bonnet  U. Persson www.math.chalmers.se/~ulfp/AExcess.pdf

    Kommentarer och frågor från övriga deltagare i antologin med svar från Ulf Persson

    Elisabeth Ahlsén

    Kommentarer och frågor till Ulf Persson

Ulf Perssons presentation av matematikens metoder är relativt teknisk för en icke-matematiker i sina exempel. Dessa kommenteras därför inte här, utan frågorna är mer utifrån ett allmänt och tvärvetenskapligt perspektiv. Det kan vara lite svårt att i artikeln se skogen för alla träd, så därför kommer några mer specificerande frågor.

1. Bör matematikundervisning vara konkret eller inte? Vilka är de eventuella för- respektive nackdelarna? Detta berörs men att få frågan utvecklad tydligare vore intressant för läsaren.

2. Det nämns att den logiska basen för matematiken enligt Peirce hör till moralfilosofin. Förklara gärna hans resonemang. Är det riktigt, enligt dig?

3. Framställningen omfattar ett ganska brett fält. Var går gränserna för matematik i förhållande till ämnen som filosofi, teknologi, fysik?

4. Är allt i kapitlet att betrakta som tillhörande ämnet matematiska metoder? Vad är det mest centrala som rör just matematiska metoder?

5. Kommentera gärna vilket förhållande och beroende som finns mellan matematik och filosofi.

6. Har du själv en matematisk ”favoritmetod” – i så fall vilken och varför?

B. Ulf Persson (UP) Svar och svarskommentarer till Elisabeth Ahlsén (EA)

EA Fråga 1: Bör matematikundervisning vara konkret eller inte? Vilka är de eventuella för- respektive nackdelarna? Detta berörs men att få frågan utvecklad tydligare vore intressant för läsaren.

UP Svar på EA fråga 1: Matematikundervisningen är väl ganska konkret, dock för att kunna förstå matematik måste man vara kompetent att på egen hand kunna abstrahera annars rör det sig inte om matematisk kunskap. Ett exempel: Jag må ha varit 5-6 år när jag av min far informerades om att 30+30=60. Jag visste redan att 3+3=6 och jag minns den spontana känslan av att det finns ett system och därefter förstod jag hur talsystemet var uppbyggt. Att formulera denna förståelse var jag då inte mäktig, och jag vet inte ens om jag skulle vara det idag heller. Minnet av denna händelse är fortfarande mycket livlig, jag stod vid en hässja under slåttern vid mina morföräldrars gård utanför Nordmaling. Sådana upplevelser brukar gå under namnet Aha-upplevelser och det är typiskt för inlärningen av matematik. En abstrakt insikt kan inte förmedlas utan endast provoceras fram av ett konkret exempel. Sedan är det en annan sak vad som menas med konkret, kriteriet för detta ändras under individens utvecklingshistoria. Sedan kan man diskutera hur konkret man skall vara under omständigheterna, det talas ibland om att man skall dansa fram matematiken, eller gå ut i skogen och räkna kottar. Motoriska övningar må ha sitt berättigande inom fysisk och språklig fostran men knappast inom matematiken som är en utpräglat mental företeelse. Jag kan också påpeka att när jag kom först i kontakt med de Platonska kropparna tidigt i tonåren förfärdigade jag modeller av dessa med hjälp av de kartonger man fick när man handlade kläder. Jag var mycket dålig i slöjd, men fascinerad av en trädbit som hade både längd, bredd och tjocklek, medan en kant (en linje) hade bara längd (tittade man på en kant med förstoringsglas så ändrades denna inte, den var lika tunn). Vidare anammade jag begreppet skala ögonblickligen. Med andra ord det enda jag minns från slöjden med behållning var denna anknytning med matematiken, det var inte så att matematiken blev intressant tack vare kopplingen till slöjden. Dock skall det inte förnekas att denna koppling mellan matematiken och en fysisk verklighet är av stort värde och kanske mest observeras och uppskattas av de matematiskt lagda, ty de som upplever matematiken bara som ett sadistiskt skolämne ser spontant inga samband. Sedan kanske jag skall tillägga att mitt infantila intresse för sport (vi går alla genom en sådan period) var grundat på 'siffror' framför allt som det uttrycker sig i fri-idrotten.

EA Fråga 2: Det nämns att den logiska basen för matematiken enligt Peirce hör till moralfilosofin. Förklara gärna hans resonemang. Är det riktigt, enligt dig?

UP Svar på EA fråga 2: Vad jag vill minnas för inte Peirce något längre resonemang utan bara noterar det. Jag höll spontant med honom fastän jag inte tänkt i dessa banor. Peirce gör en skillnad mellan matematisk logik, där han var en av pionjärerna, och den logik som ligger till grund för det matematiska resonemanget (till skillnad från det matematiska tänkandet som går utöver logiken). Rättvisa och logiskt tänkande upplevs av människan som mycket närstående, att bryta mot det väcker vår indignation. Den matematiska logiken är en del av matematiken, medan det logiska tänkandet utgör själva grundvalen, den moraliska om man så vill. Peirce påpekar på ett annat ställe att matematikern behöver inte kunna någon logik, det logiska tänkandet är inneboende och något han knappast behöver vara medveten om. Om man vill tänka på logiken logiskt gör man matematik av den och därmed blir det en del av matematiken. Sanningstabeller, som lär ha introducerats av Wittgenstein men som jag misstänker går tillbaka till stoikerna, åtminstone i implicit form, är ett exempel på matematisk logik. Med sanningstabeller kan man ge en formell och instrumentell tolkning av grundläggande logiska begrepp som implikationer, negationer, och, eller, utan att ens behöva gå in på vad de innebär. En liten 'soduko' uppgift är att visa att endast två av dessa konnektiver behövs för att uttrycka dem all genom att göra detta explicit. Vad är vinsten med detta? Att hjälpa typografen innan digitaliseringen? När man resonerar om logiken använder man logiken, men denna självreferens bryts av att när logiken studeras blir den ett objekt och får således en annan innebörd, men den intuitiva logik man resonerar genom studeras inte och blir därmed inget begrepp utan utgör på den metafysiska nivån en moralisk kraft. Man kan tala om mängden av alla mängder, men den mängden kan endast ses i metaforisk mening, om den ges en teknisk mening och behandlas som mängder i gemen hamnar vi i Russellparadoxen. Lite mera fantasifullt kan man hävda att judarnas obenägenhet att sätta namn på Gud är av liknande ursprung.

EA Fråga 3: Framställningen omfattar ett ganska brett fält. Var går gränserna för matematik i förhållande till ämnen som filosofi, teknologi, fysik?

UP Svar på EA fråga 3: Matematikens gräns till filosofin har diskuterats ovan. Det gäller speciellt frågan om vetandets underbyggnad, speciellt  matematikens grundvalar. Alla seriösa filosofer har klassiskt engagerats av matematiken, och även många oseriösa (franska strukturalister som nyttjar matematiken för glansens skull). Platonismen är ett klassiskt exempel på samröret mellan matematik och filosofi. Fysiken blev en vetenskap först i och med att den blev matematisk. Galileo kan ses som den moderne pionjären därvidlag, känd för sitt yttrande om fysikens lagar i det språk som kallas matematiken; man kan dock problematisera detta med att reducera matematiken till ett språk, vilket i mitt tycke är gravt missvisande. Galileo hade givetvis föregångare, man behöver bara nämna Arkimedes, och man kan se den euklidiska geometrin som ett amalgemang av matematiken och den rumsliga utsträckningens fysik, vilket jag betonar i min text. Vad som klassiskt skiljer matematiken från fysiken är den empiriska komponenten, i fysiken gör man experiment (även om man nu även i matematiken kan tala som sådant i och med intrånget av datorer) och man 'bevisar' lagar via experiment och inte genom ren deduktion som i matematiken. Dock har försök gjorts att axiomatisera fysiken. Arkimedes resonerar mycket rigoröst och matematiskt när han försöker härleda fysikaliska lagar som inom hydrodynamiken (Arkimedes princip) och Newton skriver sin Principia i Euklides anda, men detta är en efterhandskonstruktion och har föga att göra med upptäcksvägen. I fysiken konfronteras man med en värld man försöker tolka medan man i matematiken skapar en vars manifestationer först i efterhand träder fram. Man skall dock inte förväxla detta med att betrakta den matematiska verkligheten som ett fantasifoster; den fysiska världen är 'fysikaliskt' påtaglig, den påverkas av oss oavsett om vi vill eller inte.

När det gäller teknologin har den många beröringspunkter med matematiken. Både matematikern och ingenjören måste hantera en obeveklig logik, mental i matematikerns fall, materiell i ingenjörens. Ett matematiskt resonemang som i ett formellt bevis liknar mycket en maskin som måste fungera, de olika delarna måste passa in. I och med datorernas utveckling har vi ni även ett mellanting mellan matematiken och ingenjörskonsten, nämligen programmeraren. Beviset, koden och maskinen är alla nära besläktade. Den matematiska vardagen är fylld av teknik, d.v.s. matematiska resonemang blir gärna mycket tekniska, som Peirce påpekade, de långa deduktiva kedjorna i matematiken har ingen motsvarighet hos andra mentala verksamheter som filosofi, historia, etc, men har dock en motsvarighet inom sofistikerade teknologiska apparater (maskiner). Tingens obeveklighet (mentala såväl som materiella, och varje tanke som underställs tanken blir till ett ting ett närmast materiellt objekt) tvingar fram en attityd av ödmjukhet och saklighet som leder till åtminstone potentialen för ömsesidig respekt. Ingenjören kan dock ignorera matematikern såsom världsfrånvänd (som matematikern Ulam påpekade, matematiska frågeställningar om urvalsaxiomets giltighet, har inte den minsta praktiska betydelse, liksom alla frågor som rör högre kardinaltal, man kan t.o.m. ifrågasätta deras matematiska relevans!) medan matematikern är något av en snobb, och hävdar att utöver det rent tekniska innehåller matematiken en visionär komponent som inte föreligger hos ingenjören.

EA Fråga 4: Är allt i kapitlet att betrakta som tillhörande ämnet matematiska metoder? Vad är det mest centrala som rör just matematiska metoder?

UP Svar på EA fråga 4: Det mesta i kapitlet rör matematiska metoder, men eftersom dessa måste illustreras av relativt elementär och oteknisk matematik, gör de knappast matematiken och matematikerns arbete rättvisa. Dock den centrala delen utgörs av den revolution som kartesiska koordinater medförde. Det ändrade inte på studieobjektet som sådant, nämligen den euklidiska geometrin, men den ändrade fundamentalt sättet att tänka på geometrin. De deduktiva kedjorna ersattes av 'räknande' (men givetvis är räknandet logiskt betvingat men det är mekaniskt på ett helt annat sätt än det deduktiva tänkandet, och därmed mera generellt. Denna var endast en av de metodologiska revolutioner som matematiken har genomgått under de senaste århundranden, infinitesimalkalkylen är en annan för vilken de kartesiska koordinaterna beredde vägen.

EA Fråga 5: Kommentera gärna vilket förhållande och beroende som finns mellan matematik och filosofi.

UP Svar på EA fråga 5: Denna fråga har till en del besvarats genom frågorna 2. och 3. Jag skall bara tillägga att det mest fascinerande med matematiken är inte dess sanningsvärde utan hur olika, till synes vitt skilda delar av matematiken är förenade på närmast outgrundliga vägar. Detta ingår i vad jag ovan refererade till som den visionära komponenten. Välkända exempel på detta är teorin för komplexa funktioner, d.v.s. funktioner av komplexa variabler som har ett något tekniskt rigididetsvillkor och som spelat en stor roll inom fysiken (de kan betraktas som konforma avbildningar mellan områden i planet) och ren talteori, närmare bestämt primtalsfördelningar, vilket etablerades av den tyske matematikern Riemann i mitten av 1800-talet och vars hypotes utgör den moderna matematikens mest glorifierade problem.

Om man talar om akademiska institutioner så brukar traditionellt matematiska logiker återfinnas på filosofiinstitutioner medan en del har presenterat sig som datavetare.

EA Fråga 6: Har du själv en matematisk ”favoritmetod” – i så fall vilken och varför?

UP Svar på EA fråga 6: Det närmaste jag kan komma att presentera en 'favoritmetod' är beräkningar av eulerkaraktäristiker, men denna del av mitt ursprungliga kapitel ströks av allehanda skäl, inte bara utrymmesskäl, så jag kan inte gå närmare in på detta.

    Jens Allwood

A. Kommentarer och frågor till Ulf Persson

Kapitlet innehåller ett antal intressanta reflektioner om och exempel på matematik och matematiska sätt att resonera, men inte så mycket om författarens egna val av metoder.

Allmänna frågor

    Vad skulle du beskriva som metoder för att nå nya matematiska insikter och resultat? Finns det några andra metoder än att läsa och diskutera och sedan sätta sig ner och tänka?

    Ibland görs en skillnad mellan vetenskapliga upptäcktsmetoder och vetenskapliga berättigande-metoder (discovery and justification). Matematiska bevis verkar vara mer berättigande-orienterade än upptäcktsorienterade. Finns det några upptäckandemetoder?

    Har du några egna metoder när du sysslar med matematik?

    Kan man söka sanning i matematiken? Vad innebär detta i så fall? För mig verkar det som man eventuellt får nöja sig med motsägelsefrihet och konsensus bland matematiker som de slutliga kriterierna. Korrespondens verkar kräva Platonism. Hur ställer du dig till detta?

Frågor på texten

    Det finns språk utan räkneord. Detta kan göra det svårare att räkna. Varför måste alla vara överens om att räkna? Är det inte snarare så att matematisk notation utvecklats bland annat för att alla inte var överens?

    Är verkligen alla postulats och axioms sanningsvärden tautologiskt sanna? I Isac Newtons ”Principia” postuleras att rummet är oändligt och att tidens gång är oberoende av om det sker någon förändring. I relativitetsteorin gäller inte längre dessa postulat. Är det inte i själva verket intressant att ha rätt icke-tautologiska postulat, åtminstone om det gäller något som inte bara är en matematisk kalkyl?

    Det finns numera logiker som tillåter kontradiktioner (dialetheism). Det finns logiker som inte tillåter indirekta bevis (t.ex. intuitionistiska). Är inte detta alternativa logiker?

    (en exkurs från matematik?) Varför anser du att demokratins kärna inte är att avgöra frågor genom majoritetsomröstning utan i ställe transpa¬rens. Antag ett politiskt system där majoritetsomröstning inte är möjlig. Kan detta vara en demokrati? Antag sedan ett politiskt system där alla beslut fattas transparent av en diktator. Kan detta vara en demokrati? Anser du att Sverige är en demokrati? Anser du att ansvarsfördelningen mellan svenska myndigheter är transparent? Anser du att i Sverige det inneboende värdet i argumentet (sak) och inte identitet på personer som framför det (person) är det avgörande? Är inte Sverige en demokrati just i kraft av det har majoritetsomröstning snarare än av att det har transparens och upprätthållande av distinktionen mellan sak och person. Majoritetsomröstning verkar däremot vara ett nödvändigt och eventuellt även tillräckligt villkor för demokrati. Transparens och avsaknad av ”ad hominem ” argument är önskvärda egenskaper men varken nödvändiga eller tillräckliga för demokrati.

    Varför innebär det faktum att Peirce ansåg matematik (och logik) vara normativa att de tillhör moralfilosofin? Finns det inte andra normer än de moraliska?

    (i)Är inte axiom mer som en ”semantik” än en ”grammatik” för det matematiska språket? (ii) Finns det något ”naturligt språk” vi uppfunnit själva?

    Vad anser du om logiker som tillåter härledning av kontradiktioner (t.ex. i dialetheism)? Se t.ex. Priest et al (2018).

    (fotnot 10) I Pompeji finns bevarade platta målningar.

    Kan det verkligen tyckas banalt att uppfinna nya notationer i matematik?

Är de inte snarare essentiella? Skulle matematiskt tänkande, annat än på basnivå, vara möjligt utan extern skriftlig notation?

    Har du definitioner av ”förståelse” och ”förklaring”? Förklara hur du gett illustrationer av båda begreppen.

Referens

Priest, G., Tanaka, K., Weber, Z. (2018). Paraconsistent Logic. I The Stanford Encyclopedia of Philosophy.

    Ulf Persson (UP) svar och svarskommentarer till Jens Allwood (JA)

Allmänna frågor

JA Fråga 1: Vad skulle du beskriva som metoder för att nå nya matematiska insikter och resultat? Finns det några andra metoder än att läsa och diskutera och sedan sätta sig ner och tänka?

UP Svar på JA fråga 1: I matematikens väsen ingår att den är tillgänglig för tanken. I den mån andra vetenskaper är tillgängliga för tanken är det på grund av matematisk tillämpning som inte endast behöver vara explicit. Matematikens tillgänglighet för tanken är precis det som fascinerar matematiker samtidigt som den kan stöta bort andra.

Huruvida att tänka är en metod i matematiken är lite väl vagt men kan ha sitt berättigande på en metafysisk nivå. I mitt kapitel har jag presenterat två mycket konkreta metoder. Att finna kongruenta trianglar i ett klassiskt euklidiskt bevis samt att översätta geometriska frågor till algebraisk manipulation som i den kartesiska geometrin. Det är viktigt att påpeka att både den euklidiska och den kartesiska geometrin studerar samma objekt, det rör sig inte om olika geometrier, men däremot om olika metoder.

JA Fråga 2: Ibland görs en skillnad mellan vetenskapliga upptäcktsmetoder och vetenskapliga berättigandemetoder (discovery and justification). Matematiska bevis verkar vara mer berättigandeorienterade än upptäcktsorienterade. Finns det några upptäckandemetoder?

UP Svar på JA fråga 2: Många matematiskt obegåvade personer som studerar matematik (vilka tycks utgöra en majoritet) blir förvirrade när de ställs inför ’bevis’. How do you do proofs, en närmast uppgiven fråga, ty de är vana vid att ges regler att följa. Detta diskuterar jag i mitt kapitel. Vitsen med ett bevis är att förklara och övertyga, två begrepp som är intimt sammanknippade men inte desto mindre ibland divergerar. Orsaken till det senare är att bevis tenderar att vara formella och därmed lätt uppfattas som enbart verifierande. Man skall även hålla i minnet att bevis, ju formellare de är, är en fråga om efterkonstruktioner. Först efter att man förstått en argumentation kan man formulera den i formen av ett rigoröst bevis (och vad som är rigoröst varierar med omständigheterna, alla bevis innehåller luckor som läsaren förväntas kunna fylla ut vid behov), det är inte så att ett bevis skrivs steg för steg, även om det kan läsas så, det är först när det kan läsas med överblick som man kan säga att det förstås. Man kan jämföra med en text på ett främmande språk, om detta måste stegvis översättas till ett mer bekant språk talar vi inte om förståelse utan om dekodning, det är först när dess mening ’pops up’ direkt som vi kan tala om förståelse. Det viktigaste i ett bevis är inte resultatet det leder fram till utan de idéer som det innehåller och som man kan utnyttja i andra situationer. En idé kan inte formuleras i ord såsom ett resultat kan göras utan det ligger inborgat i beviset. Att lära sig matematik är inte en fråga om att memorera resultat (teorem)utan att anamma idéer.

När det gäller upptäcktsmetoder är den kartesiska geometrin ett bra exempel ty det är både handfast och elementärt. Arkimedes fann ut många resultat genom att använda en fysisk intuition, sedan blev det en annan sak att finna ett rigoröst matematiskt bevis som i deduktiv mening berättigade upptäckten (kanske det trots allt ligger något i ’how to do proofs’). Newton använde sin utvecklade infitesmalkalkyl för att finna resultat men när han skrev upp det i Principia gjorde han det på ett euklidiskt sätt. Gränsvärdesbegreppet som var intuitivt självklart fick ingen definitiv rigorös underbyggnad förrän på 1800-talet (Arkimedes var en pionjär och hans argumentation var betydligt mera logiskt rigorös är 1600- och 1700-talets matematik. Som jag ofta brukar påpeka, en logisk rigorös framställning av matematiken är att likna med framställningen av en bild via pixlar. Om man läser av pixlarnas värden dyker ingen bild upp i sinnet.

JA Fråga 3: Har du några egna metoder när du sysslar med matematik?

UP Svar på JA fråga 3: Det finns ett otal metoder på olika nivåer och beror på omständigheterna. Sysslar man med algebraisk manipulering är de tekniska metoderna uppenbart skilda från en mer geometrisk argumentering. Matematisk analys med sina subtila resonemang med oändligheten är mycket väsensskilt från rent algebraiska argument, men de griper in i varandra.

Om jag skall beskriva någon metod som ligger mellan det till meningslöshet gränsande tänkandet och det tekniskt konkreta kan jag inte annat än att påminna mig en metod som jag formulerade som tonåring. Beräkna samma sak på två oberoende sätt och ur denna likhet dra konsekvenserna.

Denna metod beskriver hur många resultat har upptäckts. Ett specialfall är den matematiska induktionen som många läsare har kommit i kontakt med. Ett påstående P(n) skall visas vara sant för alla heltal n, visa att P(1) gäller och att om P(n) gäller så gäller också P(n+1). Det kan vara en formel vars giltighet skall visas, då är problemet att finna formeln må vara en gissning eller en gudomlig inspiration. Härvidlag kan vi särskilja upptäckten från verifieringen. I induktionsbeviset är formeln given, ingen indikation varför just denna kanin har dragits ur hatten, medan själva induktionen är rent mekanisk och ger föga förståelse.

JA Fråga 4: Kan man söka sanning i matematiken? Vad innebär detta i så fall? För mig verkar det som man eventuellt får nöja sig med motsägelsefrihet och konsensus bland matematiker som de slutliga kriterierna. Korrespondens verkar kräva Platonism. Hur ställer du dig till detta?

UP Svar på JA fråga 4: Vad för slags sanning? Sanningen om Gud eller människans natur eller matematiska sanningar? Om man ges en intelligenstest får man något förelagt och skall sedan identifiera det underliggande mönstret. Den fråga man då ställer sig är vad förväntar sig problemställaren ty problemet har inget objektivt svar utan endast ett subjektivt, delar man konstruktörens konventioner är chansen stor att man lyckas väl på testet. Klassiska exempel är att fortsätta en talserie, en sådan uppgift är utan ett givet kontext meningslöst. Detta att gissa vad läraren förväntar sig är en vanlig upplevelse bland elever, som t.ex. i språköversättningar, men personligen har jag aldrig upplevt detta när det gäller renodlade matematiska problem i skolan. Jag har upplevt dem som objektiva på ett helt annat sätt. Visst när det gäller vad som är korrekt och kan publiceras kan vi tala om social konsensus, matematik är någonting som trots allt bedrivs av människor, men det finns alltid övertygelsen om vad människan förmår producera kan senare visa sig fel i en objektiv mening som inte har att göra med rena modenycker, som i så många andra akademiska sammanhang. Skall man tala om sanning i en rent logisk mening hamnar man mycket riktigt i begreppet motsägelsefrihet. Ett formellt axiomsystem kan liknas vid en maskin. Det är meningslöst att tala om axiomens sanningshalt, liksom i en maskin tala om de enstaka komponenternas ändamålsenlighet, i viss mening behöver inte axiomsystemet beskriva något med innehåll alls (detta utgör en parodi på matematiken som framfördes av bland annat Russell och Wittgenstein), dock såsom ett axiomsystem utgör det en entitet som man kan ställa relevanta frågor om, som t.ex. dess konsistens. Men hur löser man detta? Genom att sätta upp ett nytt axiomsystem? Snarare än att matematiken kan ses som ett utskott av logiken, kan man tillämpa matematiken på logiken, och det var denna insikt som genomsyrade logikens pånyttfödelse under dess gyllene årtionde 30-talet - och har sedan dess blivit en tillämpad gren av matematiken. Gödel visade med matematiska metoder (om en blygsamma sådana) att ett givet formellt system tillräckligt kraftfullt för att vara intressant (och vad detta egentligen innebär framgår ut beviset, men brukar sammanfattas att kunna logiskt inkapsulera de hela talen) har satser som inte kan bevisas i ett ändligt antal steg (och hur bevisar man en sats i ett oändligt antal steg frågade sig Hilbert retoriskt, denne var en av pionjärerna i matematematikens formalisering, inte för att han var formalist till temperamentet, utan hoppades kunna utsätta det matematiska tänkandet för en matematisk analys), speciellt inte dess konsistens. Såsom ett matematiskt bevis är inte Gödels bevis speciellt komplicerat, svårigheten ligger i en viss subtilitet som ofrånkomligen uppstår när man vill bädda in metaspråket i vilket man beskriver ett objekt i själva objektet, vilket inte kan göras helt fullständigt. I viss mening innehåller beviset ett oändligt antal steg i och med att läsaren uppmanas att i tanken gå igenom ett oändligt antal fall. Om man gör detta i praktiken kommer man aldrig fram. Exempelvis hur bevisar man att ett system är motsägelsefritt? Man går igenom alla slutsatser man kan dra på et systematiskt sätt och finner man inga kan man dra slutsatsen att systemet är motsägelsefritt. Detta kan inte göras i praktiken, det enda man kan hoppas på att man påträffar en motsägelse, då har man bevisat att systemet är inkonsistent, man kan inte bevisa motsatsen, men det behöver inte betyda att det inte är sant, själva begreppet motsägelsefrihet existerar och det kan vara så att detta är fallet även om det ligger bortom mänsklig förmåga. Frågan har ett innehåll och huruvida det är sant eller falskt är meningsfullt. Detta är ett dilemma i vetenskapen i stort, alla resultat man kommer fram till är provisoriska, men det betyder inte, pace postmodernisterna att Sanningen med stort S inte existerar. Kopplingen till Platonismen och ytterst dess religiösa innebörd är klar. Dock kan man inte ur detta förkasta Platonismen för parafrasera Collingwood, att så göra vore en platonisk och religiös handling i sig själv.

Ur detta framgår kanske att matematiker inte bekymrar sig om Gödels sats, den tillhör den matematiska metafysiken.

Frågor på texten

JA Fråga 5: Det finns språk utan räkneord. Detta kan göra det svårare att räkna. Varför måste alla vara överens om att räkna? Är det inte snarare så att matematisk notation utvecklats bland annat för att alla inte var överens?

UP Svar på JA fråga 5: Om alla inte är överens om att räkna måste vi komma överens av praktiska skäl, så mycket riktigt man kan hävda att räkneorden (den matematiska notationen) utvecklades av dne anledningen, men inte för att befästa det hela utan för att uppnå konsensus, att höja sig över det subjektiva.

JA Fråga 6: Är verkligen alla postulats och axioms sanningsvärden tautologiskt sanna? I Isac Newtons ”Principia” postuleras att rummet är oändligt och att tidens gång är oberoende av om det sker någon förändring. I relativitetsteorin gäller inte längre dessa postulat. Är det inte i själva verket intressant att ha rätt icketautologiska postulat, åtminstone om det gäller något som inte bara är en matematisk kalkyl?

UP Svar på JA fråga 6: I och med att fysiken Principia gavs en formellare presentation var det möjligt att identifiera postulat (axiom om innehållet) och axiom (axiom om själva resonerandet, som är betydligt vanskligare att formulera) blev det möjligt att ifrågasätta mer och mer. Det man inte kan formulera kan man inte heller ifrågasätta. När man ger Gud ett namn kan man ifrågasätta honom, rent av förneka honom.

JA Fråga 7: Det finns numera logiker som tillåter kontradiktioner (dialetheism). Det finns logiker som inte tillåter indirekta bevis (t.ex. intuitionistiska). Är inte detta alternativa logiker?

UP Svar på JA fråga 7:  Om man formaliserar logiken blir denna något som man kan ändra, men man kan inte formalisera all logik, ty det finns även metalogiken. Den formella logiken reduceras till trafikregler men när man lyfter blicken och ser logiskt på den formella logiken använder man inte den formella logiken. De logiker som laborerar med kontradiktioner inom logiken aktar sig för motsägelser i sitt eget tänkande om den. Varför skall vi inte utesluta det tredje, om vi gör detta hamnar vi i en massa absurditeter, således bör vi inte göra detta utan använda en logik som inte utesluter. Detta påstående är ett exempel på ett metaresonemang, och som sådant ett exempel på ett motsägelsebevis! Vi skall alltså skilja mellan den formella logiken, som är en slags leksakslogik och den omgivande, den förra är en form av konvention, den senare är platonsk och moralisk.

JA Fråga 8: (en exkurs från matematik?) Varför anser du att demokratins kärna inte är att avgöra frågor genom majoritetsomröstning utan i ställe transparens. Antag ett politiskt system där majoritetsomröstning inte är möjlig. Kan detta vara en demokrati? Antag sedan ett politiskt system där alla beslut fattas transparent av en diktator. Kan detta vara en demokrati?

Anser du att Sverige är en demokrati? Anser du att ansvarsfördelningen mellan svenska myndigheter är transparent? Anser du att i Sverige det inneboende värdet i argumentet (sak) och inte identitet på personer som framför det (person) är det avgörande? Är inte Sverige en demokrati just i kraft av det har majoritetsomröstning snarare än av att det har transparens och upprätthållande av distinktionen mellan sak och person. Majoritetsomröstning verkar däremot vara ett nödvändigt och eventuellt även tillräckligt villkor för demokrati. Transparens och avsaknad av ”ad hominem ” argument är önskvärda egenskaper men varken nödvändiga eller tillräckliga för demokrati.

UP Svar på JA fråga 8: Förr var Gud helig, numera är demokratin helig. Att ifrågasätta demokratin är en hädisk handling, som även om det inte innebär avrättning (det ser demokratin till) så leder den till permanent social uteslutning. Precis som teologer försökte utreda Guds innersta väsen försöker nu statsvetare utröna vad som är demokratins innersta väsen. Att jämföra demokratin med religionen kan ses som ett försök att förlöjliga den och därmed ifrågasätta den, men man kan även vända på begreppen och se religionens jämförelse med demokratin som ett sätt att legitimera religionen. Den må vara ett mänskligt tankefoster men så är uppenbarligen även demokratin. Liksom demokratin försöker transcendera den mänskliga begränsningen genom att bekänna sig till vissa politiska principer så skall även religionen ses som ett försök att höja sig över den mänskliga svagheten. Vi talar om idéer och ideal, som visserligen kan härledas från mänskligt tänkande, men inte desto mindre har ambitionen att gå utöver detta. Men liksom den traditionella gudsbilden är besudlad a vanföreställningar och ren vidskepelse, så utgör den populistiska bilden av demokrati som majoritetsstyre en grav missuppfattning. Jag betonar istället för omröstningar så utgör demokratins kärna transparensen. Frågan om majoritetsomröstning är intrikat, ett visst mått av ’accountability’ måste krävas av politiker, och det är den funktionen som allmänna val fyller. Många ser kontinuerligt majoritetsstyre som i Schweiz som ett demokratiskt ideal, men det är i min mening naivt. Problemet med majoritetsbeslut, som i allmänna val, är att det osökt leder till populism. Politiker tvingas att ta hänsyn inte till argument utan en mer eller mindre chimär folkvilja som kan manipuleras. Politiken reduceras till en marknad där det gäller att anpassa sig efter vad modet föreskriver. Väljarkåren blir till en demon som man både måste vara till lags och som man måste begränsa. Man kan se dessa tendenser i dagens USA.

Det är ganska vanskligt att föra en logisk politisk diskussion ty motsägelserna stirrar en i ansiktet. Huruvida en diktator kan styra helt transparent kan antingen ses som en abstrakt logisk tankelek. (Popper konfronteras med samma dilemma, skall man tolerera intoleransen och hans slutsats är att de skall man inte, och därmed sanktionerar man intoleransen i vissa sammanhang varvid man faktiskt tolererar den. Likheten med Russellparadoxen bör vara uppenbar.) Man kan även hävda att en diktator har en begränsad makt över sina undersåtar, och den makt han har bygger på gemensamma myter; kravet på transparens gör det mycket svårt att skapa sådana gemensamma myter. Sedan är transparensens uppgift att just möjliggöra kritik utan den förtvinar den.

Frågan om demokratin i Sverige påminner om frågan huruvida Sovjetstaten var kommunistisk. Svaret var nej, men att det var på väg mot den ideala kommuniststaten. Jag vidhåller att transparensen är det viktigaste och majoritetsomröstningar är av värde endast om de främjar transparens, och som vi ser är inte alltid detta fallet. Inom vetenskapen råder en hög grad av demokrati tack vare det närmast moraliska kravet på transparens. Vad som är sant och falskt inom vetenskapen är inte en fråga om formella omröstningar, sedan är det en annan sak att i det långa loppet så skapar transparensen en överväldigande konsensus som inte konstrueras fram utan påtvingas genom empiri (Poppers falsifieringsprincip) medan i en politiskt betingad konsensus inte sällan bygger på ränker, röstfiske, kohandel och pragmatiska kompromisser. Som påpekats majoritetsomröstningar kan manipuleras, och jag talar inte om klassiskt valfusk med ogiltiga röster och felräkningar (även om den omtalade gerrymeandering i USA syftar till att begränsa olämpliga grupper att komma till tals) utan om hur den förmenta folkviljan, ett val har till uppgift att formulera, kan manipuleras. Men som sagt allmänna val fyller en viktig funktion men det är långt ifrån klart hur en sådan kan komma till bästa uttryck.

JA Fråga 9: Varför innebär det faktum att Peirce ansåg matematik (och logik) vara normativa att de tillhör moralfilosofin? Finns det inte andra normer än de moraliska?

UP Svar på JA fråga 9:  Vi har sannings- och estetiska normer samt moraliska, enligt klassiskt platonskt maner. Sanningsnormen och den moraliska normen är intimt förknippade med uppfattningen att det är omoraliskt att ljuga, d.v.s. man bör uppehålla en transparens när det gäller faktiska omständigheter. Som ovan påpekats den formella logiken blir just genom sin formalitet en leksak och i en lek bestämmer vi själva de moraliska reglerna. Men metalogiken rör efterföljsamheten av de lekfulla moraliska reglerna och kan inte läggas till. Vad vore det för vits med att lägga till regeln att reglerna måste följas! Den logik som ligger till grund för det ’rätta’ tänkande har en moralisk dignitet, nämligen att upprätthålla transparensen.

JA Fråga 10: (i) Är inte axiom mer som en ”semantik” än en ”grammatik” för det matematiska språket? (ii) Finns det något ”naturligt språk” vi uppfunnit själva?

UP Svar på JA fråga 10:  För det första vad menas med det matematiska språket? Ja det hävdas ibland att matematik inte är något annat än ett språk. Denna missuppfattning kan vi lämna därhän. Däremot kan matematiken givetvis beskrivas med ett språk. precis som vilken annan mänsklig verksamhet eller naturliga fenomen för den delen. Det finns en mängd matematiska begrepp med egna namn och inte minst egna notationer (som integraler etc.), men detta har ingenting speciellt med matematik att göra. För ett par hundra år sedan skrevs den mesta matematiken på latin numera på engelska, det mesta av matematiken beskrivs av ett naturligt mänskligt språk, vilket är knappast förvånande eftersom texten i en matematisk artikel är att betrakta som ett metaspråk. Man talar om matematiska formler som språk vilket dock är missvisande. Formler är inte så mycket till för att uttrycka någonting utan för att manipuleras. Formler kombineras och bildar nya formler. En matematisk text kan till en stor del utgöras av formelmanipulation som utgör en närmast mekanisk väg att finna nya upptäckter inom matematiken (jmfr dess embryo den kartesianska matematiken). En formelmanipulation inleds oftast med en förklarande text och kan inte sällan avbrytas av en sådan. Att manipulera formler är inte samma sak som att uttrycka sig språkligt utan mer som att låta en maskin gå. En schackspelare flyttar sina pjäser, detta kan språkligt kommenteras, men kan knappast anses som ett språkligt uttryck i sig självt, utan som en serie av handlingar, so i sig kan säga mer än ord. Det närmaste man kan komma ett matematiskt språk är faktiskt mängdläran, vars matematiska innehåll är magert.

Jag förstår inte riktigt frågan (i). Vitsen med den formaliserade axiomatiken enligt Hilbert (jmfr ovan) var att begreppen (som punkt, linje etc.) skulle inte ha någon mening (semantik) bara sätten de kombinerade med varandra (grammatik). På samma sätt en pjäs i schack är definierad via de sätt den kan förflyttas på (vilket givetvis har en mening). Visst axiom kan ges mening, men då talar man om modeller. Matematikern som inte är en formell logiker har givetvis en känslomässig relation till de matematiska begreppen som har en definitiv (oftast platonsk) mening. I själva verket det är denna känslomässiga bindning som har uppkommit genom ett otal associationskedjor som gör att matematiker överhuvudtaget kan syssla med matematik. Så även om punkt bara är ett meningslöst ord som kombineras med andra meningslösa ord så kommer alla dessa relationer det kan ingå i med andra meningslösa ord att skapa en mening för just ordet punkt.

(ii) verkar inte vara en matematisk fråga om man skall föra tankarna till esperanto och liknande. Talar man om ett naturligt språk i matematiken kan man nämna mängdläran som faller sig ganska naturlig efter en inledande bekantskap.

JA Fråga 11: Vad anser du om logiker som tillåter härledning av kontradiktioner (t.ex. i dialetheism)? Se t.ex. Priest et al (2018).

UP Svar på JA fråga 11:  Jag måste erkänna att jag aldrig tidigare hört talas om dialethism, på mig verkar det som en obskyr sekt som gärna kan vara kvar i obskyriteten. Antingen är det nonsens eller extremt övervärderat. En snabb blick på engelska Wikipedia avslöjar att det inte rör sig om en formell logik utan snarare tvärtom. I dagligt tal stöter vi ständigt på motsägelser och de som tar dessa på allvar betraktas som lätt autistiska. Mängden av alla mängder är ett intuitivt begrepp som inte leder till någon konflikt ty det vardagliga språket är alltför lätt. Ja naturliga språk tjänstgör som sina egna metaspråk, man kan tala om ett språk genom att använda samma språk, och det är ett välkänt faktum att man kan säga mycket nonsens med språk utan att det (nödvändigtvis) leder till världens undergång. Jag brukade hävda i min ungdom att ett djupsinnigt uttalande karaktäriseras av att dess motsats är lika sann. ’Livet är underbart’ uttrycker en djup sanning, likaså ’Livet är ett helvete’ utan att för den skull beteckna helvetet som underbart. Man kan i min mening inte tala om dialethesisk logik utan det är att ses som ett erkännande av språkets ologiska struktur och därmed en hyllning till det ologiska, vilket inte är samma sak som en hyllning till dumheten eller oförnuftet (i sann dialethisk anda!). Det sociala umgänget bygger inte på att kommunicera sanningar, utan tvärtom, att vilseleda och manipulera. En språklig utsaga i ett socialt sammanhang har inget sanningsvärde, det intressanta är inte vad det bokstavligen säger, utan vilka sociala konsekvenser det har, inte minst språkliga.

JA Fråga 12: Sid 7 (fotnot 10) I Pompeji finns bevarade platta målningar.

UP Svar på JA fråga 12:  7. Jo jag har ett minne av dessa. Visserligen senare än klassisk grekisk tid men ändå av uppenbart intresse. Jag har aldrig studerat dem närmare. Målningar har i allmänhet inte överlevt tidens tand så vi har föga aning om dem. Perspektivet må ha varit mycket känt bland grekerna, den matematiska principen är så enkel och innehållet i Euklides (som för övrigt skrev en bok om optik i samma anda).

JA Fråga 13: Kan det verkligen tyckas banalt att uppfinna nya notationer i matematik? Är de inte snarare essentiella? Skulle matematiskt tänkande, annat än på basnivå, vara möjligt utan extern skriftlig notation?

UP Svar på JA fråga 13:  Notions not notations lär Gauss ha sagt i engelsk översättning (Gauss var liksom Goethe en stor beundrare av Scott och kunde säkert engelska, liksom Goethe) är nyckeln till genombrott. Det ligger mycket i det. Dock Descartes införde modernare notationer, gamla notationer i algebra påminner mycket om modern texkod. Man kan hitta skräckexempel på gammal förlegad notation. eπt = cos t+i sin t är urtypen för en vacker formel (Eulers formel) men hur skulle den se ut med annan notation? eul K )papo ·q· Ima ·q· u (!!Cz inc)u(¿¿Ima·q·Sz inc)u(, knappast vacker. Formler bygger mycket på det visuella och ger en snabb överblick. Leibniz notation anses överlägsen Newtons med dy/dx och integraltecken. Engelska matematiker höll fast vid Newtons klumpigare terminologi medan kontinentala matematiker anammade Leibniz och tog över kalkylen. Dock skall man inte dra för stora växlar på detta. Notation är oftast en fråga om evolution, det som passar bäst överlever.

JA Fråga 14: Har du definitioner av ”förståelse” och ”förklaring”? Förklara hur du gett illustrationer av båda begreppen.

 UP Svar på JA fråga 14:  Humanister gör en stor poäng av att de förstår medan naturvetare bara förklarar. Man skulle kunna hävda att förklara är en formell förståelse och en förklaring kommer utifrån och kan kommuniceras. Oftast har det samband med en verifiering. Jag skall förklara varför något är sant. Medan förståelsen kommer inifrån och kan inte förmedlas ty den kan inte kläs i ord, endast i bästa fall ’evokeras.

    Leif Bloch Rasmussen

    Kommentarer och frågor till Ulf Persson

Person advarer mod metaforisk brug af matematik, geometri, men jeg vover alligevel at kommentere ud fra dette. Som den danske digter Per Højholt skrev engang: Kun en tåbe frygter ikke metaforen. Men omvendt så siger en af mine danske favoritter udi filosofi - Knud Ejler Løgstrup - at metaforen evner at inspirere, hvor det nøgterne kan låse sproget. tanken, sansningen fast.

Jeg har derfor valgt at kommentere Person’s artikel om matematik med udgangspunkt i en artikel af Anthony Judge: Metaphorical Geometry in Quest of Globality - in response to global governance challenges, Laetus in Praesens, draft March 18, 2009

Han skelner mellem fire geometrisk dimensionerm og dermed fire forskellige måder at anvende matematik i den ’virkelige’ verden tolket som rum. Jeg har udvidet dette med en Dimension 5, der søger at virke med komplekse tal, jf. Hamilton:

Dimension 1

punkt og linjer    Dimension 2 areal og cirkel    Dimension  3

globe og polyeder

Dimension 4

torus, kvante, fraktal    Dimension 5

komplekse tal, rum,

kvaterrnion

 

                      

                  

                  

Mine spørgsmål er da:

    er matematikkens sprog med formler og axiomer i samme kategori i dimension 1 og 2 som i dimension 3 til 5.

    kan geometrien og matematikken være basis for metoder for tvær- og transdisciplinaritet

    kan polyedrene fungere som overgang fra 2-D metoder til 3-D metoder og komplekse, imaginære rum

B. Ulf Persson (UP) svar och svarskommentarer till Leif Bloch Rasmussen (LBR)

Jag har mycket svårt att inse innebörden i dessa frågor. Jag kan visserligen svara ja på alla tre, men detta leder knappast någonstans. Men jag har heller ingen aning om vad dessa frågor avser att leda till. Jag må tillägga att referensen till Anthonyn Judge är för mig som matematiker helt obegriplig. Vad har fraktaler med specifikt dimension fyra att göra? Och än värre vad menas egentligen med dimension om man härför komplexa tal (2D) och kvaternioner (4D) till detta? Och var skall oktioner (Cayley tal - 8D) placeras? I dimension 6?

Jag skall även påpeka att den presentation av matematiken jag bidrog med är som ett sandkorn i hela matematiken, även om man ’ifolge’ William Blake kan se en hel värld i ett litet sandkorn (vilket även var något av min pedagogiska ambition). Jag nämner inte komplexa tal i min presentation, men givetvis istället för att betraka n-tupler av reella tal Rn  kan man betrakta n-tupler av komplexa tal Cn vilket jag har gjort under större delen av mitt liv. Men då blir det svårt att visuaiisera och det fanns ingen anledning att införa detta på den mycket elementära nivå jag höll min diskussion.

2-D polygoner rejser mange spørgsmål for mig, da to-dimensionaliteten i sig selv måske udelukker metoder til at forstå og virke med virkeligheden, specielt 3-D polyedre og glober.

Detta påstående är totalt obegripligt för mig. Med udelukker antar jag är menat det svenska ordet utesluter (excludes). På vilket sätt skulle det göra det?

För att återgå till frågorna.

LBR fråga 1: Er matematikkens sprog med formler og axiomer i samme kategori i dimension 1 og 2 som i dimension 3 til 5.

UP Svar på LBR fråga 1:  Matematiken är densamma, samma logiska tänkande, och när det gäller axiom så är det inte så att man i en presentation av matematiken presenterar en lista på axiom dessa är under¬förstådda i sammanhanget. Det finns bara en matematik, allt annat är trams.

LBR fråga 2: Kan geometrien og matematikken være basis for metoder for tvær- og transdisciplinaritet?

UP Svar på LBR fråga 2: Matematiken är tillämpbar på den så kallade verkliga världen (det är väl det som menas med trans?). Den är även i högsta grad tillämpar på sig själv (vilket menas väl med tvaer?), vilket besvarar en av aspekterna av fråga 1.

LBR fråga 3: kan polyedrene fungere som overgang fra 2-D metoder til 3-D metoder og komplekse, imaginære rum

UP Svar på LBR fråga 3: Frågan är inte ens grammatiskt formulerad vilket inte gör den enklare att tolka. Polyhedrar är objekt i den 3-dimensionella världen som är uppbyggda av två-dimensionella objekt (polygoner) men på ett sätt som endast har mening i 3-dimensioner. Men för att definiera polyhedrar i godtyckliga dimensioner behöver man inte ta ett dimensionssteg i taget utan dessa kan konstrueras direkt genom att ta det konvexa höljet av ett ändligt antal punkter. Men visst man tänker sig de platonska kropparna säg som bilade av regelbundna polygoner (trianglar, kvadrater, eller pentagoner). Sedan kan man ta dessa fem i sin tur och bygga upp 4-dimensionella motsvarigheter, men då kan man inte längre stödja sig på sin visuella intuition, men då kommer formella konstruktioner till hjälp. Dessa är exempel på reella polyhedra (polytoper) men detta kan göras även över de komplexa talen. En utmärkt referens är Coxeter, som jag tror jag listade i min bibliografi. Men jag påpekar än en gång att detta är bara ett litet hörn av matematiken.

Ordsammansättningen komplexa, imaginära rum verkar vara tårta på tårta. Man behöver inte polyhedra för att definiera komplexa rum, men givetvis hindrar det ingen att introducera dem i sådana.

    Per Flensburg

A. Kommentarer och frågor till Ulf Persson

Ulf, din artikel förvånar mig! Helt enkelt för att jag begriper så pass mycket av din matematik som jag gör. Jag har visserligen nästan tre betyg i matematik, men trodde jag hade glömt den mesta matten under de 53 åren som gått sedan jag läste det. Jag har skrivit in en massa kommentarer i din artikel och inser att jag på något vis måste extrahera dem i löpande text. Det kommer här.

På sätt och vis handlar både din och min artikel om att beskriva verkligheten, fast vi närmar oss från helt olika håll. Du utgår från logiken och ett antal axiom och jag utgår från en mänsklig samvaro. Det är därför extra intressant att du kommer fram till att axiomen ytterst är sociala och jag kommer fram till att i en väl sammanhållen församling kan betrakta verkligheten som i princip objektiv och logisk. Ditt sätt koppla logik, matematik och axiom samman med en social verklighet har jag inte sett tidigare. Kanske det säger mer om hur lite jag är beläst. Ännu mer spännande blir det då du hävdar att den logiska grunden för matematiken är moralfilosofiskt. Det resonemanget hade jag gärna sett att du utvidgade.

I mitt ämne, informatik, formaliserar man en arbetsbeskrivning och reducerar därmed arbetet till det som är formaliserbart. Men allt arbete innehåller icke-formaliserbara komponenter så därför misslyckas stort sett alla systemimplementeringar! Så du har alldeles rätt då du säger att de är monstruöst irrelevanta!

Du skriver: ”Om matematiken kunde reduceras till logiken, skulle detta faktum också reduceras till logiken…” Jag hänger inte med här. Om man reducerar matematiken till logiken så gör man väl det utanför både logiken och matematiken? Det är ju logiskt kan man tänka och så föll fällan igen! Lysande!

Du har sedan ett avsnitt om geometri, som jag bitvis tycker går utanför bokens tema. Projektioner och sfärisk geometri är visserligen intressanta, men vad har de med vetenskapliga metoder att göra? Att matematiken är en metodvetenskap som tillhandahåller analysmetoder åt andra vetenskaper är en helt annan sak. Men i din slutkläm där du menar att matematiken har ett innehåll inte bara är ett formellt spel instämmer jag inte. En del av verkligheten kan beskrivas på ett matematiskt vis, men det innebär inte att matematiken i sig har innehåll, bara att en del av verkligheten är matematisk. Det innebär att matematiken i denna del kan vara användbar.

Du hävdar också att många studenter tror att matematiken är något som uppfunnits av sadistiska lärare. Jag tror det! Sättet på vilket matematik lärs ut (genom nästintill oändligt tragglande) är ett ytterst effektivt sätt att döda allt intresse för matematik!

Din jämförelse mellan Euklides geometri och Descartes analytiska är ett alldeles utmärkt exempel på antologins kärna: Att jämföra olika vetenskapliga metoder

Men dock, har jag problem att placera metoderna på korrekt nivå. Så här tänker jag: Utgångspunkten är en uppgift. Det är inget problem i form av något i verkligheten som behöver belysas eller korrigeras, det är en uppgift i en större uppgift som i regel gäller att underlätta konstruktionen av något, som kan tolkas mycket brett. Kort sagt: Man skapar ett hjälpmedel för att ingå i något annan uppgift.

Om vi nu ser på figuren ovan till vänster har vi två vägar att gå: Den Euklidiska och den Cartesianska. I den ena bygger man på teckningar där utgångspunkten är trianglar och likformighet, i den andra nyttjar man symbolmanipulationer kommande från ekvationer som på ett algebraiskt vis beskriver uppgiften.

Nu är frågan: Är dessa olika vetenskapliga metoder? Exempel på vetenskapliga metoder från mitt område är: Fallstudier, enkäter, aktionsforskning, artefaktkonstruktion, artefaktevaluering, diskursanalys, intervjuteknik etc. Det gemensamma för dem är att används även i andra vetenskaper. Men det två metoder du beskriver är såvitt jag förstår genuint matematiska. De kan tillämpas på många uppgifter, men ingen annan vetenskap skulle se dem som primära metoder för att undersöka de problem man sysslar med. Som beskrivning av matematiska undersökningsmetoder är det en glimrande beskrivning, men som generell vetenskaplig metod är jag mera tveksam. Det leder fram till en diskussion av vad en vetenskaplig metod egentligen är.

Det längre exemplet som följer tycker jag du ska ta bort. Efter 17 sidor gav jag upp att försöka förstå vad du sysslade med. Så det har jag hoppat över!

I nästa avsnitt, om det matematiska landskapet, kommer du inte på väldigt intressanta frågor: Kopplingen mellan verklighet och matematik och förlängning all vetenskap. Om vi nu tänker på en matematiker som sysslar med tillämpad matematik, så associerar vederbörande vissa fysiska fenomen med vissa symboler. Dessutom införs ett axiomsystem i form av föregående forskning som definierar vissa samband mellan dessa fenomen. Vår matematiker överför dessa förhållanden till ekvationer eller möjligen olikheter. Genom att manipulera symbolerna, som representerar verkligheten, kan då den tillämpade matematikern framställa och bevisa teorem som är giltiga under förhållanden att de grundläggande axiomen är korrekta. Men för att teoremet ska säga något om verkligheten krävs ytterligare en sak, nämligen att verkligheten följer logiska lagar! Det är ett antagande jag ställer mig skeptisk till. Men en del av verkligheten kan vara logisk och det är fascinerande hur man med matematiken kan beskriva obegripliga fenomen. Jag har läst att det inom fysiken finns något som kallas Bells bootstrap hypotes, som säger att världen beskrivs utifrån ett antal differentialekvationer och genom att välja lämpliga sådana kan världen se ut hur som helst. Det är enligt denna hypotes fullt möjligt att månen är en grön ost om man väljer lämpliga ekvationer som utgångspunkt.

När det sedan gäller AI är den fruktansvärt överskattad. Och väldigt få verkar inse det. Eller så är jag dum. Jag resonerar så här: Det mesta inom AI bygger på neurala nätverk. Ett neuralt nätverk består av ett antal noder och kopplingar mellan dem. Se figuren till vänster., Det finns två typer av nätverk: Tränade och otränade.

Tränade nätverk tränas upp genom att de matas med kända mätdata och kända svar. Om resultatet skiljer sig från det kända svaret beräknas hur stort felet är och vikterna på ingångarna i varje neuron justeras. Detta förfarande itereras och om nätet är rätt designat (där faktorer såsom val av nätverk, antal neuroner, val av träningsdata spelar en avgörande roll) så konvergerar nätet i riktning mot att ge de önskade svaren. Men: Detta fungerar bara då det finns entydiga ja/nej svar. Exempel på sådana neurala nätverk är avstavning och OCR.

Icke tränade nätverk är självlärande system som används till att hitta kända och okända relationer mellan data. Nätverket matas med data men presenteras inget facit. Vikterna justeras exempelvis beroende på om användarna gillar eller inte gillar resultatet, alternativt baserat på om den process som nätverket styr ger ett resultat nära ett börvärde (om tillämpningen är reglerteknik), eller om en optimeringsfunktion ger maximalt eller minimalt resultat (om tillämpningen är ett optimeringsproblem). Träningen avbryts när viktförändringarna för en iteration konvergerat tillräckligt nära noll. Även här baseras processen på entydiga ja/nej svar som i detta fall ges utifrån.

AI baseras i själva verket på ytterst primitiva beräkningar och antagande och framför allt på logik. Mänskliga bedömningar, som spelar stor roll i all offentlig förvaltning kan inte användas för att konstruera AI-stöd. Däremot finns det system som hjälper t.ex. en läkare att ställa diagnos genom att ställa ett antal frågor på olika typer av symptom. Det leder logiskt fram till att patienten har en viss sjukdom, men det finns massor av exempel på att det ändå blir fel. Och det är väl här som slutsats blir uppenbar: Sanningsvärdet för isolerade matematiska fakta är poänglöst, det är hur allt hänger ihop som är intressant.

Några frågor:

Fråga 1. Anser du att verkligheten är logisk? Om så är fallet varför? Om inte, ja varför?

Fråga 2. Om jag minns rätt visar Russell och Whitehead i sin bok: Principia matematica att all matematik baseras på satslogik. Du hävdar motsatsen. Hur hänger detta ihop?

Fråga 3. Vad är dina kommentarer till Bells bootstrap hypotes?

Fråga 4. Gauss lär någon gång ha sagt ungefär att matematiker inte vet vad de gör eftersom matematiken endast sysslar med symbolmanipulering. Du tycks vara av motsatt mening,

Fråga 5. Finns det några generella vetenskapliga metoder inom matematiken?

B. Ulf Persson (UP) svar och svarskommentarer till Per Flensburg (PF)

PF Fråga 1: Anser du att verkligheten är logisk? Om så är fallet varför? Om inte, ja varför?

UP Svar på PF fråga 1:  Talar vi om den fysiska verkligheten eller den sociala? När det gäller den senare kan vi verkligen betvivla det. Ett intressant fenomen är de mänskliga språken som visserligen tycks ha en viss underliggande logik, det är så vi ’fattar galoppen’ och lär oss språk förvånansvärt lätt, men med en mängd av undantag (som kanske lyder en förborgad logik?). I mänsklig kommunikation är det inte sanningsvärdet som är av intresse, ett vittnesmål kan inte tas ad notam utan måste tolkas, som filosofihistorikern Collingwood påpekar. Det är inte vad som sägs som det är det intressanta utan vad som menas med det. Mänsklig kommunikation går till en stor del ut på att manipulera och vilseleda, därav lögnens centrala betydelse. I humanistisk vetenskap, speciellt historia, är det kännedomen om den ’mänskliga naturen’ som ger en mening till det virrvarr av specifika händelser som utgör det förgångna. Vad den mänskliga historien handlar om, i motsats till naturhistorien, är enskilda beslut tagna av så kallade historiska aktörer. Dessa beslut måste förstås och det gör man genom att sätta sig in hur dessa aktörer må ha tänkt. Det är detta som är innebörden i begreppet ’levandegöra historien’. Collingwood talar om att historia är att rekonstruera det förgångna i det närvarande (och historikern John Lukacs talar även i liknande termer) med hjälp av de spår det förgångna har lämnat i nuet. Men för att tolka dessa spår, ja för att överhuvudtaget kunna identifiera de relevanta spåren, måste man ha någon underliggande princip, och denna ges av det mänskliga sociala tänkandet.

I naturvetenskapen däremot finns ingen ’designer’ ingen mänsklig natur som ger mening, vad man tvingas förlita sig på är vissa enkla, kalla dem gärna logiska principer. Enkelhet och därtill hörande skönhet är de vägledande principerna för naturvetarens försök att söka den mening, förutan vilken ingenting vore förståeligt. Det är här matematiken kommer in, den som i en trivial mening är skapad av människor, men som ändå tycks ha en oberoende existens, ofta, smått föraktfullt, benämnd platonsk.

Att människan har förmågan att ’förstå’ naturen uppfattas av många som oförklarligt och mirakulöst. Speciellt under metafysikens gyllene århundrade (1800-talet) uttryckte många filosofer och vetenskapsmän (gränsen var vid denna tid flytande) sin förundran över detta faktum. Man kan även se den formulerad av C.S.Peirce en anti-metafysiker. I modern tid har Wiegners förundran över matematikens orimliga effektivitet till leda citerats. Principen om det naturliga urvalet är ett lysande exempel på hur en enkel filosofisk princip kan genomsyra en hel vetenskap, i detta fall biologin, och som ofta har påpekats, ingenting i biologin kan ’förstås’ utom i ljuset av just denna princip. När jag först kom i kontakt med den (vi talar inte om evolutionen per se, den var redan presenterad av Lamarck på 1700-talet, utan den underliggande mekanismen som inte bara gör den trolig utan rentav oundviklig) förundrades jag över att en sådan enkel och kraftfull idé kunde återfinnas utanför matematiken. Darwin var ingen matematiker (även om han var matematiker nog att som skolpojke fascineras av den euklidiska geometrin) och beklagade ofta sin avsaknad av matematisk begåvning, men den darwinistiska principen är trots detta ’matematisk’ till sin natur.

 

PF Fråga 2: Om jag minns rätt visar Russell och Whitehead i sin bok: Principia Matematica att all matematik baseras på satslogik. Du hävdar motsatsen. Hur hänger detta ihop?

UP Svar på PF fråga 2:  Russell och Whitehead visade inte att all matematik kan baseras på satslogik, däremot antog de att matematiken kunde på så sätt baseras och företog sig uppgiften att så en gång för alla att göra med alla detaljer. (Man skall komma ihåg att ur Russells synpunkt var matematiken inget annat än en räcka tautologier, en uppfattning som även Wittgenstein anammade) Detta var en grannlaga uppgift som knäckte de bägge intellektuellt och mentalt. Russell skriver om att verklig mental koncentration är ytterligt plågsamt och kan kanske bara uthärdas under någon minut. De stora andarna är de som lyckas med konststycket under två minuter (jag friserar en aning för dramatisk effekt). Innan var Russell en seriös hårt arbetande filosof med ett gediget rykte, efteråt är man mest känd som pop-filosof med en bred läsekrets. Whitehead var äldre och bleknade bort. Några år senare drev Gödel logiken till sin spets, och nämnde just Principia Matematica i sin titel, och visade ofullständigheten i att kunna reducera matematiken till logik, och därmed slog undan fötterna på matematikern Hilberts ambition att med matematiken kunna bevisa matematikens konsistens. Den grundläggande idén i Gödel går tillbaka till de gamla grekerna och de paradoxer som uppstår i logiken i och med självreferensen. (Russell med sin överskattade paradox, var inte främmande för detta, men kunde bara koncentrera sig en minut i taget).

Varken Russell eller Wittgenstein förstod Gödels bevis. Denne försynte man undrade om de var så korkade, eller bara låtsades så vara. Principia Matematica är en ståtlig katedral dock utan innehåll och står nu övergiven ute på heden endast sporadiskt besökt av vilsegångna turister.

PF Fråga 3: Vad är dina kommentarer till Bells bootstrap hypotes?

UP Svar på PF fråga 3:  Jag känner inte till Bells bootstrap hypotes, men jag antar att du menar den nordirländske fysikern John Stewart Bell (1928-90) som är känd för sina intressanta försök till klargörande av vissa kvantfysikaliska paradoxer. Att liknande fenomen som att rationellt kunna förklara och underbygga godtyckliga politiska ideologier är något som flitigt förekommer i den sociala världen är knappast en överraskning för gemene man, men i naturvetenskapen? Kvantfysikens underbyggnad är visserligen matematiskt sofistikerad men inte begreppsmässigt förstådd. Att harmonisera den allmänna relativitetsteorin med kvantfysiken, de två stora genombrotten i fysiken under 1900-talet, utgör fortfarande en stor utmaning. Vad denna bootstrap hypotes illustrerar är fåfängligheten att försöka axiomatiskt grundfästa fysiken. Newton försökte så göra i sin Principia, men fysiker har ignorerat detta, även om Newton hade en mycket enklare uppgift (och Arkimedes var en föregångare). Försök att lägga kvantfysiken på en axiomatisk grund har inte visat sig vara fruktbart. Jag kan mycket väl tänka mig att Bell med sin hypotes medvetet försökte förlöjliga sådana försök, som jag redan försiktigt antytt. Fysiker handskas med matematiken på ett för matematiker ofta hårresande sätt, men de lyckas i allmänhet, vilket får matematiker att avundsjukt undra om dessa besitter en för matematiker otillgänglig intuition. Den matematiska logikens revolutioner under tidigt 1900-tal har en hel del gemensamt i sinnelag med den kvantfysiska revolutionen under samma tid, vilket ovanstående diskussion indikerar. Den ryska matematikern Yuri Manin har uttryckt det så, att den matematisk-logiska revolutionen var introvert till sin natur och sysslade med det mänskliga tänkandet, medan den kvantfysiska var extrovert och var riktad mot verkligheten. Av de två gav den senare den mest hisnande berg-och-dalbane-upplevelsen.

PF Fråga 4: Gauss lär någon gång ha sagt ungefär att matematiker inte vet vad de gör eftersom matematiken endast sysslar med symbolmanipulering. Du tycks vara av motsatt mening,

UP Svar på PF fråga 4: Vad är källan till detta minst sagt absurda påstående? Jag har aldrig träffat på det tidigare och det går stick i stäv med vad vi vet om Gauss och vad vi kan lära oss av hans matematiska gärning, inte bara hans resultat utan även hans sätt att resonera. Gauss anses av många som den mest framstående matematikern i modern tid, vilket betyder någonsin. Symbolmanipulering indikerar ett mekaniskt synsätt på det matematiska hantverket som vore främmande för en sådan ande. Gauss lär ha yttrat en gång angående ett matematiskt genombrott att ett sådant inte berodde på ’notation’ utan ’notion’ d.v.s. matematiska idéer. Vad som kan vara ursprunget till ett sådant yttrande är att Gauss utförde under sitt liv många rutinberäkningar, speciellt i hans arbeten om himmelsmekanik. Det var Gauss som lyckades beräkna den nyupptäckta planeten Ceres bana ur de knapphändiga observationer som hade gjorts i början av året 1801 (den upptäcktes på det 19-århundratets första dag) innan den tappades bort. Efter denna bedrift (som blev Gauss vida känd, och den grundlade hans professionella intresse för astronomin. Han ödslade dock en stor del av sin dyrbara tid med just beräkningar, och i hans dagböcker kan man finna formuleringar om att döden vore honom kärare än ett liv som detta. Senare skulle han även ödsla sin tid med rutinartade uppgifter inom lantmäteri (praktisk geodesi) även om han revolutionerade även detta gebiet och det gav upphov till banbrytande insikter om ytors inneboende geometri (gaussisk krökning etc). Till en viss del fann Gauss ett nöje i beräkningar och vad som intresserade honom var genvägar och nya sätt att utföra det rent mekaniska. Euler, en annan av den moderna matematikens giganter, sysslade även han med numeriska beräkningar men utan ägna det det sidointresse som Gauss briljerade med. Vilket föranledde Gauss till den sarkastiska kommentaren: inte undra på att han blev blind (vilket skall tolkas bokstavligt). För Gauss var inte matematiken ett formellt spel utan han kombinerade den med en enastående geometrisk och fysikalisk intuition (och hans mest betydande fysikaliska arbeten var inom magnetismen tillsammans med fysikern Weber)

PF Fråga 5: Finns det några generella vetenskapliga metoder inom matematiken?

UP Svar på PF fråga 5:  Vad menas egentligen med en generell vetenskaplig metod? Vetenskapliga metoder är domänspecifika, och att tala om sådana i en vidare mening är knappast fruktbart utom rent filosofiskt. Vi har t.ex. Poppers falsifiering som i sin generalitet blir närmast tautologisk men får ett innehåll först när den kontrasteras mot Francis Bacons princip om den förutsättningslösa observationen (något som föresvävar de flesta människor (och politikers) naiva uppfattning om vetenskaplighet) . William James i sin klassiska ’Principles of Psychology’ talar om hemligheten att lösa att problem består i att skala bort all onödig information (en variant av abstraktionsprincipen) vilket är en elegant formulering, men knappast av någon större hjälp i en konkret situation. Som tonåring formulerade jag en allmän metod i matematiken, nämligen att uttrycka en sak på två olika sätt och dra slutsatser ur likheten. Detta reflekterade givetvis min något omogna attityd till matematiken som formel-manipulering ur vilken resultat mirakulöst hoppade ur som kaniner ur en hatt, dock måste jag tillstå att observationen inte var helt grundlös och att det utnyttjas dagligen, även, om jag mins rätt, i mitt kapitel om matematiska metoder

Popper ansåg att matematiken inte var en vetenskap ty den hade genom sin deduktiva underbyggnad en soliditet som vetenskapen inte besatt. Matematikens sanningar är som sagt vad eviga och inte provisoriska. Må vara sant, men matematiken bedrivs av människor och bevis kan vara felaktiga, vilket först senare ådagalägges. Om man något förenklat ser på matematiken som ett axiomsystem vars konsekvenser skall utforskas kan man se varje bevis som ett falsifieringsförsök för hypotesen att detta system är motsägelsefritt. Motsägelsefrihet är endast något vi tillsvidare kan antaga.

Falsifieringstänkandet är en naturlig reaktion som förelåg långt innan Popper. Vi finner det som övligt redan hos de gamla grekerna. Det indirekta beviset, d.v.s. att man förutsätter något som skall visa sig falskt, utgör om något en falsifiering av det förutsatta. En matematiker som upptäcker något förbluffande undrar givetvis om detta kan vara sant. Vad denne gör är inte att återigen syna sin argumentation i sömmarna utan att härleda konsekvenser av upptäckten. Kan denna upptäckt verkligen stämma? Dessa konsekvenser kan vara av olika art, ibland rent numeriska. Om motsägelser uppkommer vet man att argumentationen var felaktig utan att ens veta vari i detta består (detta förutsatt att matematiken är konsistent, vilket i praktiken är en trosföreställning, tills den visar sig ohållbar). Om däremot konsekvenserna passar väl in i sammanhanget eller t.o.m. ger bekräftande förklaringar, utgör detta en mycket stark indikation på att det stämmer, betydligt starkare än att syna argumentationen i sömmarna, ty man kan ha gjort ett försåtligt misstag för vilket man är helt blind, och endast genom en oberoende kontroll kan man bli varse det  . Även i vardagslivet förekommer samma tänkande och kontrollerande.

Jag befarar att mycket närmare kan man inte komma en gemensam vetenskaplig metod, eller skall man snarare säga attityd. Utan den principiella möjligheten att kunna göra en falsifiering kan man inte bedriva vetenskap, utan en möjlighet till falsifiering skulle allt i princip kunna vara sant och vetenskapen utmärks just genom sin diskriminering, ofta är det negativa resultatet, d.v.s. att något inte kan vara sant, det som är av intresse. Genom att kunna såga av potentiella grenar av det möjliga, kan man koncentrera det möjliga och därmed kunna penetrera djupare in i det okända, som den ofta citerade vetenskapsfilosofen Thomas Kuhn har observerat.

     Anders Gustavsson

    Kommentarer och frågor till Ulf Persson

När jag valde bort matematik som fördjupningsämne, som lärare uppmanade mig att fortsätta med, berodde det på att jag upplevde ämnet dött och utan relation till människor.

1) Min första fråga blir: Har matematikämnet något med människor att göra, som är fokus inom mitt ämnesområde humaniora, eller rör det sig enbart om torra siffror och streck som relateras till varandra?

2) Är matematikern den objektive forskaren, som tidigare var målet inom humaniora, eller finns det något subjektivt drag inom dennes vetenskapliga verksamhet?

3) Hur är det egentligen med axiomen? Hur har de uppstått och är de antaganden i stället för evigt gällande orubbliga sanningar?

4) Är vetenskaplig sanning det primära målet inom matematiken? Har frågan om sannolikhet någon plats? Hur kan verifiering/bevisföring ifrågasättas?

5) Vad kan matematisk metod ha att lära till andra vetenskapliga discipliner inom andra fakultetsområden?

B. Ulf Persson (UP) svar och svarskommentarer till Anders Gustavsson (AG)

AG Fråga 1: Min första fråga blir: Har matematikämnet något med människor att göra, som är fokus inom mitt ämnesområde humaniora, eller rör det sig enbart om torra siffror och streck som relateras till varandra?

UP Svar på AG fråga 1:  Har konst något med människor att göra, eller rör det sig enbart om våta färgpigment? Har poesi något med människor att göra eller rör det sig enbart om svarta bokstäver och mellanrum?

Matematik bedrivs av människor och har således en hel del att göra med människor. Vissa hävdar att matematik är en helt mänsklig konstruktion jag håller inte med utan bekänner mig till matematisk platonism. En bild jag skulle vilja framhålla är konstnären som målar av ett landskap. Landskapet finns utanför konstnären och är helt fristående från denne, men målningen funnes inte utan landskapet. Målningen är en tolkning av landskapet, en mänsklig konstruktion, och är således inte oberoende av detta som istället inför restriktioner på hur målningen kan se ut. Konstnärens utmaning är att med fantasins hjälp bemästra de restriktioner under vilken han verkar.

Platon kan ses som matematikernas skyddshelgon utan att vara matematiker själv.  Matematiken utgjorde för Platon ett ideal och har alltsedan dess utgjort en omistlig del av den seriösa västerländska filosofin.

AG Fråga 2: Är matematikern den objektive forskaren, som tidigare var målet inom humaniora, eller finns det något subjektivt drag inom dennes vetenskapliga verksamhet?

UP Svar på AG fråga 2:  Objektiviteten är ett ideal och ingen mänsklig verksamhet kommer närmare detta ideal än matematiken. Men det subjektiva inslaget i matematiken är ofrånkomligt ty att bedriva matematik är en mänsklig verksamhet. Vad är fult och vad är viktigt och intressant inom matematiken kan givetvis inte behandlas matematiskt. Man kan inte ge ett matematiskt bevis för att ett visst bevis är vackert eller att ett begrepp är intressant. Matematikern drivs av en passion, inte bara för att finna det sanna utan även det vackra och det förklarande, men det är viktigt att vad han finner är sant och därmed besitter en objektiv existens. Det finns ingen universell metod att lösa matematiska problem utan matematikern är hänvisad till sin erfarenhet, sin fantasi och sin intuition, vilka alla är av subjektiv natur. Matematikerns yttersta ambition är att förstå och förståelse är om något ett subjektivt fenomen.

AG Fråga 3: Hur är det egentligen med axiomen? Hur har de uppstått och är de antaganden i stället för evigt gällande orubbliga sanningar?

UP Svar på AG fråga 3: Ursprungligen var de menade som evigt gällande sanningar, sedan sågs de som i princip godtyckliga antaganden. Det kan synas vara en himmelsvid skillnad mellan dessa två synsätt, men för att förstå det på rätt sätt måste vi vara klara med att grekerna gjorde en åtskillnad mellan axiom och postulat. Axiomen hade att göra med korrekta sätt att logiskt argumentera, medan postulaten hade med studieobjekten att göra. Som axiom kan vi ta som exempel ’om lika läggas till lika förblir de lika', som postulat kan vi anföra ’genom två distinkta punkter går det en och endast en linje’. Axiomen har således med vårt eget resonerande att göra, medan postulaten har att göra med egen¬skaper hos det vi studerar. Grekerna ansåg att de geometriska postulaten var så fundamentala ate inte kunde betvivlas, de ansågs vara eviga sanningar. Vi kan säga att de gamla grekerna intog en fundamentalistisk moralisk hållning. Ett av postulaten, som i modern formulering lyder ’genom en punkt utanför en given linje kan en och endast en linje parallell med den givna dragas’. Visserligen betvivlades detta inte, men det ansågs inte vara så uppenbart enkelt och otvivelaktigt sant att det kunde tjäna som ett postulat utan ansågs vara en sats som följde av de andra postulaten genom ett korrekt resonerande. Ett sätt att försöka bevisa det vore att antaga motsatsen d.v.s. att antaga att det var falskt, detta kunde göras på två sätt, antingen att antaga att ingen parallell linje fanns (för någon punkt) eller att det fanns mer än en. På detta sätt kunde man visa att den uppkomna geometrin helt enkelt var bisarr. Men att vara bisarr är inte samma sak som att vara felaktig. Detta insågs oberoende av varandra av Gauss, Bolyay och Lobachevsky i början av 1800-talet, och man utvecklade två alternativa geometrier den elliptiska (väsentligen den sfäriska, som grekerna faktiskt vad bekanta med, detta kan synas paradoxalt, men jag har inte utrymme att utveckla detta) och den hyperboliska. Man insåg nu att man i princip kunde välja postulaten som man ville huvudsaken var att de inte var logiskt motstridande (vilket däremot är en mycket delikat fråga). Däremot kan man inte hur som helst modifiera vårt sätt att resonera, detta är ’hårdvirat’. Sättet att resonera formulerades inte utförligt av Euklides, så begreppet ’axiom’ kom istället att beteckna postulaten. Den euklidiska geometrin är inte given av gud utan den är vårt eget verk definierad av de antaganden vi gör. Det är meningslöst att tala om huruvida reglerna i schack är sanna eller falska, schack är definierat av sina regler, men givet reglerna kan vi avgöra om det spelas korrekt eller inte. Vidare kan vi hitta på så många spel vi vill, men det är långt ifrån säkert att alla spel kommer att vara intressanta.  Huruvida ett axiom-system är intressant eller ens konsistent är en fråga som ligger bortom vårt godtycke. Den tyske matematikern Hilbert som gick i bräschen för att förklara hur axiomen i viss mening utgör spel (och därmed fick ett oförtjänt rykte om att vara formalist) ville att man matematiskt skulle kunna visa att de traditionella axiomsystemen var konsistens, vilket kan ses som en moralisk ambition. Gödel visade dock att denna ambition kunde inte förverkligas i de verkligt intressanta fallen genom att följa i Hilberts fotspår och istället för att försöka reducera matematiken till logiken, undersöka logiken matematiskt. Detta ledde till ett stort genombrott och har, något paradoxalt, haft mycket litet inverkan på matematiken. Vad vi bevittnar härvidlag är något mycket mystiskt. Matematiken transcenderar den torra logiken.

AG Fråga 4: Är vetenskaplig sanning det primära målet inom matematiken? Har frågan om sannolikhet någon plats? Hur kan verifiering/bevisföring ifrågasättas?

UP Svar på AG fråga 4: Nej, den vetenskapliga sanningen är inte det primära målet för matematiker (matematiken själv har inga mål) dock sanningen är en nödvändighet. Det är sanningskravet som driver matematiken, liksom i all vetenskaplig verksamhet, fantasier kan inte existera i ett tomrum utan får form och mening först genom att konfronteras med en objektiv verklighet. I matematiken konfronteras vi med detta i den mest renodlade formen.

Sannolikheten tar givetvis plats inom matematiken i form av sannolikhetsläran som utgör en matematisk disciplin i vilken man söker finna sanna påståenden om sannolikhet, inte bara sannolika! Men detta var knappast frågan. Viss sannolikhet förekommer inom matematiken i form av hypoteser eller förmodanden. I begreppet matematisk förståelse ingår en känsla för vad som kan vara sant och rimligt i matematiken, utan en sådan skulle det inte finnas någon form av intuition. Men i matematiken kan man tillåta sig göra en distinktion mellan vad som rigoröst bevisats och vad som är förmodanden, inom andra vetenskaper kan man inte tillåta sig den lyxen alla påståenden är provisoriska (jag kan bara hänvisa till Poppers falsifierbarhet).

Men även inom matematiken råder denna metafysiska osäkerhet. Man kan inte bevisa att ett bevis är korrekt, men däremot motbevisa dess förmenta korrekthet genom att ge ett motexempel. Övertygelsen om ett bevis korrekthet får man dels genom att granska dess logiska uppbyggnad och dels genom att inte finna några motexempel, precis som i vetenskapen (men kanske motexempel kan dyka upp senare?). Standarden för vad som skall utgöra ett rigoröst bevis har utvecklats över tid, men det är värt att notera att Arkimedes krav på rigorös bevisföring var mer avancerad än den vad den matematiska kulturen på 1600- och 1700-talet ansåg. Euklides satser står sig än idag och konsensus inom matematiken om vad som är sant eller inte är frapperande jämfört med andra vetenskaper.

AG Fråga 5: Vad kan matematisk metod ha att lära till andra vetenskapliga discipliner inom andra fakultetsområden?

UP Svar på AG fråga 5: Den matematiska deduktiva metoden har traditionellt varit ett rättesnöre för all annan vetenskap. Det har att göra med precisa definitioner (jmfr Descartes och precisa och klara begrepp) logiskt tänkande och givetvis att kunna göra en distinktion mellan det sanna, och det enbart sannolika, för att inte tala om det falska. Man skall heller inte förglömma teoribildningen inom alla vetenskaper som är inspirerad av matematikens rent mentala konstruktioner.  Däremot när det kommer till mer handfasta metoder är det tyvärr så att vad de flesta människor tänker på i samband med matematiken är siffror (torra eller inte) och därmed har matematiken identifierats med det kvantitativa. Denna ambition har speciellt varit tydlig inom samhällsvetenskaperna med ekonomin som det mest sofistikerade exemplet. Det grundläggande problemet är att kunna avgöra vilka kvantiteter som är meningsfulla och därmed lämpade för matematisk manipulation. Det är värt att notera att icke-matematiker tar siffror på mycket större allvar än matematikerna själva, ty bara att sätta en siffra på någonting anses som något objektivt och oemotsägligt.

7.8.6 KG Hammarlund

    Kommentarer och frågor till Ulf Persson

Tack, Ulf, för ditt bidrag från ett fält där jag påminns om att min kompetens och fattningsförmåga är ytterst begränsad: Efter 15 sidor tappar jag fotfästet helt och återfår det inte förrän på de allra sista sidorna.

Några användbara rester av skolmatematiken har jag bevarat i minnet: procenträkning, Pythagoras’ sats (praktisk för hemmasnickaren), reguladetri (omistligt redskap, tillsammans med räknestickan, i grafisk formgivning innan datorerna gjorde sitt intåg). Jag minns att vi i gymnasiet arbetade med derivata och binomialkoefficienter, men varför vi gjorde det förstod jag aldrig och jag skulle idag inte kunna upprepa de uträkningar jag då lyckades med.

Såtillvida skiljer jag mig nog inte från den majoritet som aldrig erfarit det du beskriver från din egen skoltid: att du upptäckte matematiken. Varför?

En del av förklaringen ligger säkert i den ’benägenhet för matematik’ som du nämner och som individer kan besitta i större eller mindre grad. Men är det hela förklaringen? Vilken roll spelar skolans matematikundervisning för att några elever upptäcker matematiken medan andra aldrig gör det?

Du skriver:

Man gör matematik genom att ha idéer och dessa är inte så lätta att finna. Man lär sig inte matematik genom att lära sig resultaten, d.v.s. lära sig teoremen fastän i många fall kan du tvingas att ’ta dem på orden’, d.v.s. ta dem som ytterligare axiom (postulat) även om du inte nödvändigtvis förstår dem, vilket innebär att du inte förstår varför de skall vara sanna. Det viktiga i ett teorem är inte dess precisa formulering (såvida du inte använder det i en deduktivt länkad kedja) utan på vilken idé den är baserad...

Matematisk kunskap som förmågan att göra matematik har, som jag förstår det, inom mitt fält sin motsvarighet i förmågan att göra historia (i betydelsen analysera, tolka och dra slutsatser av historiska fakta). Den brittiske historiedidaktikern Denis Shemilt har skrivit om historisk kunskap som ’a form of knowledge’, snarare än ’a body of knowledge’ (Shemilt 1983). Hans tyske kollega Andreas Körber har skrivit att historisk kunskap inte handlar om det förflutna utan om hur vi tänker kring det förflutna (Körber 2011 s 151). Sådana tankegångar är förstås inte unika för historia som kunskapsfält utan rimligen lika giltiga för matematiken.

I 1994 års läroplaner för grundskolan och gymnasiet formulerades en definition där ’kunskap’ beskrevs som något som kommer till uttryck i olika former – fakta, färdighet, förståelse och förtrogenhet – som förutsätter och samspelar med varandra. Skolans uppgift blir därför att skapa ett lärande där dessa former balanseras och blir till en helhet (Lpo 94 s 6).

Hur ofta skolan lyckas i denna föresats kan diskuteras – i historieundervisningen och gissningsvis också i matematikundervisningen. Fakta – från multiplikationstabellen till binomialsatsen – lärde jag mig. Färdighet, i betydelsen förmågan att lösa förelagda uppgifter, tillägnade jag mig också i någon mån. Förtrogenhet har jag utvecklat inom begränsade områden. Förståelsen har uteblivit – jag ’upptäckte’ aldrig matematiken.

Är det möjligt att, med läroplanens ord, skapa ett lärande där matematisk kunskap blir en balanserad helhet där också förståelsen har sin givna plats – i grundskola och gymnasium och kanske lika nödvändigt i grund- och forskarutbildning på högskolenivå? En sådan förståelse, som kan synliggöra idén bakom ett teorem, torde ju vara en förutsättning för ett reflekterat metodval?

Just för att jag själv aldrig upptäckte matematiken vet jag inte om en sådan matematikundervisning är möjlig eller hur den skulle utformas – men jag skulle gärna ta del av dina tankar kring frågan!

Vänligen KG

Referenser:

Körber, Andreas: ’German History Didactics: From Historical Consciousness to Historical Competencies – and beyond?’ i Bjerg, Helle, Lenz, Claudia & Thorstensen, Erik (red), Historicizing the uses of the past: Scandinavian perspectives on history culture, historical consciousness and didactics of history related to World War II. Bielefeld: Transcript 2011, 145-164.

Lpo 94: Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet. Stockholm: Skolverket 1994.

Shemilt, Denis: ’The Devils Locomotive’, History and Theory, Vol. 22 (1983), No. 4, Beiheft 22: The Philosophy of History Teaching, 1-18.

    Ulf Perssons (UP) svarskommentarer till KG Hammarlund (KGH)

Om jag förstår frågan rätt handlar det om hur man kan ändra läroplanen så att fler (alla?) elever upptäcker både nyttan och glädjen med matematiken. Jag är ganska pessimistisk och tror att detta överskattar skolans roll.

För det första skolan är tråkig, låt oss göra den roligare! Men skolans uppgift är att vara tråkig, det som är roligt kan man lära sig själv. Det är skolans uppgift att bestå med disciplin, d.v.s. att systematiskt och regelbundet ägna sig åt studier. Ser man det dag för dag gör man knappast några framsteg, däremot över det långa loppet.

Matematik var det tråkigaste ämnet i skolan. Vad fick man göra? Räkna och räkna och lösa oinspirerande uppgifter. Det hela var mycket enkelt, för enkelt. Jag minns inte att matematiken i skolan på något sätt tillförde mig något, att jag överhuvudtaget lärde mig något, bortsett kanske från att jag fick höra talas om  pi och att läraren i sexan nämnde Pythagoras sats som ett kuriosum.

 Mitt favoritämne var historia, som vår lärare berättade på ett föredömligt och medryckande sätt och jag sög in allt girigt. Detta är det värdefullaste minnet jag har av skolundervisningen i folkskolan. Den svenska historien, speciellt under Stormaktstiden, är mycket dramatisk och jag läste Fältskärns berättelser (tyvärr en förkortad upplaga i Saga biblioteket) med stor hänförelse. Undervisningen var även sofistikerad, det var inte bara fråga om någon nationalromantisk propaganda även om jag kanske var mest medveten om detta, men läraren lyckades även smyga in mycket annat som gav en mer nyanserad bild, så när jag i mogen ålder har tagit del av den svenska historien har jag inte funnit något som fått mig att i grunden revidera den uppfattning jag bibringades. Historia skall berättas i kronologisk ordning för barn, när man väl har fått en sådan grund kan man uppskatta detaljer och sätta dem i sammanhang. Det är inte säkert att jag på egen hand skulle ha lyckats med detta, och det är här skolans kontinuerliga och uthålliga roll kommer till sin rätt. Min fru däremot utsattes för en nymodig pedagogik där eleverna skulle göra grupparbeten av olika delar av historien och så berätta för varandra. Det kan ta sig bra ut på pappret, men i praktiken kan det mycket väl bli en katastrof. Min fru har mycket suddiga uppfattningar om historien. Sedan är min upplevelse av historieundervisningen mycket subjektiv, de flesta klasskamraterna upplevde väl det hela som ett annat skolämne man tvingades plugga.

När det gäller matematiken bör jag kanske tillägga en annan meta-aspekt. Båda mina föräldrar var matematiklärare, vilket givetvis väcker misstanken att de undervisade mig, något som kanske alla klasskamrater tog för givet, något som var absurt och harmade mig djupt. Dock min mamma upptäckte tidigt min fallenhet för att räkna och uppmuntrade den, men framför allt fick jag mig inskärpt att matematiken var viktig genom att ha mycket hög intellektuell status, ja rentav den högsta (tillsammans med fysiken). Att jag var mycket duktig i matematik gav mig självförtroende, ja rentav ett existensberättigande, och skolan bekräftade detta, vilket var kanske dess viktigaste roll. Ännu djupare var nog insikten att matematik inte var ett vanligt skolämne, matematik behövde man inte plugga, och att plugga hjälpte inte i matematik. Och fanns det något mer föraktligt att plugga, det fick man lära sig både från klasskamrater och föräldrar.  I de flesta andra ämnen måste man gissa sig till vad frågeställaren vill ha som svar (ta t.ex. så kallade intelligenstester) men i matematik behövde man inte gissa, vad som var rätt och fel beror inte på auktoriteters godtycke. Detta innebär en närmast moralisk aspekt på matematiken som jag tror spelar en mycket viktig roll för de flesta matematiker. Man brukar jämföra matematiken med musiken, och hävda att matematiker är musikaliskt begåvade (men aldrig att musiker är matematiskt begåvade). Detta är givetvis helt absurt, matematik och musik har inte med varandra att göra på det planet. Visst finns det formella kopplingar mellan musik och matematik (notskriften är ett exempel; eftersom jag inte kunde sjunga ansågs jag för helt omusikalisk, fick streck i sång, och beklagades för hur mycket jag gick miste om i livet; men däremot fascinerades jag av notskriften med de parallella linjerna och helnoter, halvnoter, fjärdedelsnoter etc, till lärarinnans förvåning) men denna koppling är helt trivial ur matematisk synpunkt och närmast irrelevant ur musikalisk. Vad som dock förenar dem är en slags ömsesidig sympati (som huvudsakligen matematiker är medvetna om). Det handlar just om denna naturliga fallenhet som är ett oåterkalleligt krav.

Pedagogik är ingen vetenskap. Försöken att genom social ingenjörskonst förbättra undervisningen och få alla entusiastiska och förstående, har visat sig ganska fåfänga. Pedagogik är en tradition som har evolverats fram under århundranden. Den traditionella matematikundervisningen har gått ut på att ge elever färdigheter inte i första hand förståelse. Förståelsen kan inte påtvingas den måste komma inifrån. Men utan färdighet, hur kan en förståelse uppkomma? Visst färdigheten bygger på en viss förståelse, liksom förståelsen måste växa fram ur färdigheten. Den elementära matematiken kan sammanfattas på ett par paragrafer, men det räcker inte för att anammas. Reguladetri, som du nämner, är en gammal kvarleva från Medeltidens undervisning, ur matematisk synpunkt är det en ren trivialitet, såtillvida att det endast rör sig om att multiplicera med bråk, och jag rynkade alltid näsan åt det, matematiksnobb som jag var. Men å andra sidan fyller den en pedagogisk uppgift ty att multiplicera med bråk uppfattar de flesta elever som något obegripligt och abstrakt, men det tänkande som ligger bakom reguladetrin är konkretare och förhoppningsvis mera tillgängligt. Den klassiska matematikundervisningen är kanske inte så dum egentligen trots, eller kanske snarare för, att den är tråkig. Kreativitet kan inte läras ut, endast förutsättningarna för en sådan, den är inte skolans ansvar utan individens. Förr i tiden hade praktiska räknefärdigheter ett värde, numera anses de föråldrade i och med digitala hjälpmedel, men den som saknar elementära räknefärdigheter hamnar i ett slags vakuum och tappar en väsentlig förankring med verkligheten. Detta är ett modernt (post-modernt?) fenomen, när folk blir mer och mer beroende av apparater som de inte har någon aning om hur de fungerar. Tekniskt sinnade personer kunde förr i tiden laga sina bilar själva, nu är allt så datoriserat att motorn, som tidigare var genomskinlig för den som visste var man skulle rikta blicken, har nu blivit till en svart låda. Förr var folk i allmänhet producenter och tillverkade sina egna prylar i stor utsträckning, nu är de bara konsumenter, vilket utarmar tillvaron.

Nej det finns ingen kungsväg till geometrin, som redan de gamla grekerna insåg. Har man inte det rätta sinnelaget kan man aldrig upptäcka matematiken, speciellt om man kräver att man alltid skall ha praktiskt nytta av vad man lär sig och har inget sinne för varken intellektuell skönhet eller nyfikenhet. De flesta människor har lika lite behov av derivator som medeltidshistoria och ser skolan som ett hinderlopp och en meningslös ritual att utstå innan man kan inlemmas i yrkeslivet.

    Claes Uggla

    Kommentarer och frågor till Ulf Persson

Vare sig matematiska processer (metoder), d.v.s. vad matematiker gör när de skapar matematik, eller matematiken som produkt – dess struktur och natur, avspeglas av den matematik och matematikundervisning som sker i skolan. Bidraget handlar därför om matematikens natur och metoder sett ifrån en matematikers perspektiv och matematiska upplevelser,  konkretiserat  och illustrerat med exempel där geometri utgör ett sammanhängande tema.

Några av författarens huvudpoänger ges i inledningen och hans exempel algebraisk geometri, vilket föranleder följande: Matematiska bevis skrivs inte för maskiner utan informellt för människor med överlappande utbildning, kunskap och värderingar, inom ett visst matematiskt område, där vissa ting tas för givna, vilket är nödvändigt för effektiv kommunikation. Matematik utgörs av långa deduktiva kombinatoriska kedjor utgående från axiomatiska system, inspirerade av och med rötter i verkligheten. Dessa system består av grundläggande (s.k. primitiva) väldefinierade begrepp, definitioner och konventioner, samt fasta deduktiva relationella regler/resonemangsprinciper i form av interagerande axiom och postulat, med kodifierad symbolisk teckennotation som verktyg. För att detta skall ske effektivt så behöver centrala idéer, mer eller mindre implicita i ett axiomatiskt system, inkorporeras i grundläggande definitioner och hjälpdefinitioner som fångar fruktbara strategier, understött av en koncis notation som underlättar (kombinatorisk) symbolisk manipulerbarhet. En lyckad sådan konceptuellt teknologisk formalism kan användas av vem som helst för att lösa problem som annars hade varit olösbara för de flesta och den lever dessutom sitt eget liv där den bidrar till en evolutionär organisk tillväxt som ofta leder till oväntade nya matematiska landvinningar.

Som författaren påpekar, matematikens axiomatiska grund har flera fördelar. Dels innebär den en transparens gällande matematiska resonemangs utgångspunkter, men den utgör även den mest stabila och tydliga avgränsning som någon vetenskap har, vilket utgör basen för matematikens progressiva djup, där resultat och kunskap utgör en fast grund för nya resultat och kunskap. En annan viktig aspekt som författaren poängterar är betydelsen av axiomatiseringens konsekvenser för felsökning (korrektioner av fel i bevis), eller snarare som en ingrediens i feedbackloopar involverande bredare kontexter där bristfälliga begränsningar korrigeras, illustrerat av författarens diskussion om Euklides femte postulat och utvecklingen till icke-euklidisk Riemanngeometri. Denna del av matematiken vidareutvecklades senare till differentialgeometri där t.ex. pseudoriemannsk geometri används inom Einsteins relativitetsteorier, där rum och tid är olika aspekter av det vidare begreppet rumtid, vilket exemplifierar den nära relationen och feedbacken mellan matematiska axiomatiska system och vår beskrivning av den fysiska verkligheten (angående författarens demokratidiskussion: förvisso är transparens nödvändigt för demokrati, men demokratins fördel jämfört med auktoritära system är dess möjlighet att låta transparensens konsekvenser få uttryck genom att med omröstningar korrigera fel och brister).

• Är det något författaren vill tillägga, modifiera eller betona?

Matematiska axiomatiska system är som sagt kopplade till verkligheten och vår uppfattning och kunskap om denna, men de är även en följd av kultur, inte minst kulturarvet från den extremt paradigmatiskt mönsterbildande axiomatiskt baserade Euklides Elementa, vilket har ovannämnda fördelar, men även nackdelar. En nackdel med detta kulturarv, som bidragit till att matematiken argumenterbart är den mest konservativa av alla vetenskaper, är att den givit upphov till en tendens bland matematiker att medvetet eller omedvetet dölja matematiska kreativa processer, extremt illustrerat av matematikerkollektivet Bourbaki. Som författaren dessutom själv skriver, man måste läsa mellan raderna för att hitta de idéer som utgör matematikens kärna, vilket knappast är ett optimum för matematikens utveckling. Nya medier har dock resulterat i nya möjligheter att visa matematikens krångliga kreativa sida, illustrerat av t.ex. Fieldsmedaljören Timothy Gowers, se t.ex

.  https://youtube.com/c/TimothyGowers0.

• Vad tror författaren bör göras i skolan för att främja matematisk kreativitet?

• Vad behövs för att underlätta blivande matematikers kreativitet?

Författaren tar även upp förändringar gällande matematik som verksamhet. Han påpekar att det ställs allt högre krav på unga matematiker att snabbt bemästra ett stort antal sofistikerade tekniker och att matematisk forskning tenderar att bli mer modulär, d.v.s., att man tar allt fler tidigare resultat för givna, utan att till fullo förstå dem, där de används som byggstenar för att nå nya resultat, vilket är en följd av matematikens progressiva djup och något som även präglar andra progressiva discipliner, som fysik. Discipliners progressiva karaktär leder dessutom till en ökad specialisering, där det dock samtidigt finns en tendens till att motverka detta genom synteser. Inom den teoretiska fysiken (mitt forskningsområde) finns det t.ex. drömmar om att skapa en förenad fältteori, en ”teori om allting”, vilket motiveras av fysikens tidigare framsteg. På motsvarande sätt finns synteser inom matematik, illustrerat av författarens exempel algebraisk geometri, eller, t.ex., Langlandsprogrammet som i sin yttersta form kan ses som ett försök att skapa en ”teori om all matematik.” Stora genombrott inom matematiken torde vare knutna till synteser som  ger djupare förståelse genom att relatera skilda matematiska områden till varandra, nya idéer, metoder och perspektiv, samt speciella fall med strukturer som visar sig ha kopplingar till bredare sammanhang,.

• Kan författaren ge exempel på specialfall som genererat mer allmänna resultat inom matematiken?

•Om författaren skulle ranka de 5 främsta genombrotten i matematikens historia, vilka skulle de vara (och varför)?

• Vilka är de främsta matematiska genombrotten de senaste 50 åren?

I bidraget kontrasteras matematisk forskning, karakteriserad av att artiklar skrivs av en eller ett fåtal personer, mot s.k. big science där forskning utförs i stora forskargrupper. Det finns dock tendenser till att detta delvis håller på att förändras p.g.a. nya mediala möjligheter. Ett exempel är Thimothy Govers utnyttjande av sociala medier för att skapa gigantiska matematiska samarbeten, d.v.s. matematik just som big science. Det finns även andra tecken på att matematiken som kulturell disciplin är på väg mot omvälvande förändringar. De matematiska postdocs som jag arbetar med hävdar att nuvarande tjänsteutlysningar domineras av krav på inriktning mot maskininlärning/artificiell intelligens (ai). Jag noterar dessutom att de flera decennier gamla matematiska datorbevis som bidraget hänvisar till inte alls fångar vad som är på gång. Just nu pågår en aktiv debatt om och i så fall när maskininlärning/ai kommer att överträffa människan när det gäller matematisk bevisning, vilket sker gradvis där datorer till en början endast är ett kompletterande hjälpmedel, som dock förväntas ta över allt mer. Den här utvecklingen har dessutom givit ett uppsving för formalism (som författaren närmast tycks avfärda?), exemplifierat av allt större databaser med formaliserade definitioner och teorem som startpunkter för framtida ai algoritmer. I vilken grad och hur fort datorimplementerade algoritmer tar över matematik som deduktiv disciplin är dock en öppen fråga.

• Vad tror författaren om matematikens framtid?

Som teoretisk fysiker så är det kanske inte så märkligt att jag håller med författaren om att ”matematiken på ett fundamentalt sätt är kopplad till verkligheten.” Eftersom som jag ser detta som centralt, gör jag en lite längre utvikning. Fysik ger evidens för underliggande, oberoende av människan, stabila (oföränderliga?) mönster och samband i rum och tid (rytmer), som vi kallar för naturlagar. Matematik utgörs av symboliska mönster och relationer mellan abstrakta oföränderliga underliggande objekt (element), där dessutom abstrakta mönster genererar nya abstrakta mönster. Dessa är dock inte godtyckliga formella konstruktioner, utan de avspeglar människans behov av att hantera verkligheten och de lagbundenheter som präglar den, naturlagar och hur dessa har kommit till uttryck på jorden under människans evolutionära historia, där evolutionär utveckling utgjort och utgör en stabiliseringsmekanism (av såväl organismer som deras gener) i en delvis kontingent föränderlig miljö.

Inte bara människan utan även många andra djurarter har förmågor att representera och urskilja lägre antal av diskreta kvantiteter (som författaren påpekar) och t.o.m. genomföra enkla aritmetiska beräkningar, men de har även förmågor att göra approximationer och jämförelser av större antal, de har ett s.k. talsinne. Detta möjliggörs av numeriska försymboliska och förverbala kognitionssystem i form av avbildningar mellan fysiska kvantiteter och interna kognitiva representationer (t.ex. hos ryggradslösa djur, i små hjärnor utan cortex; vissa representationer finns t.o.m. hos encelliga organismer). Urskiljande, identifikation och representation av diskreta kvantiteter förutsätter en abstraktionsförmåga, d.v.s. en förmåga att filtrera ut, förenkla och idealisera ett fåtal egenskaper ifrån makroskopiska objekt som alla är unika och mer eller mindre föränderliga (det sker alltid ett atomärt utbyte med omgivningen för makroskopiska objekt, som alla består av sisådär minst 10²¹ atomer). Djurriket tycks även präglas av kognitiva förmågor som storleksuppskattningar av kontinuerliga (abstraherade) egenskaper som omkrets, area, tid, densitet, etc. (vissa neuroner tycks t.ex. vara känsliga för olika objekts storlek), där kognitiva kopplingar mellan numerocitet och kontinuerliga storleksuppskattningar är ett aktivt forskningsområde. Förmågan att urskilja, abstrahera och göra storleksuppskattningar, såväl diskreta som kontinuerliga, är djupt evolutionärt rotade då de har ett stort överlevnads- och fortplantningsvärde (de är t.ex. användbara för navigation i en omgivning, urskilja och undvika predatorer, finna mat, sociala och sexuella partners, etc.).

Dessa föranpassningar (preadaptioner) utgör basala startpaket som kombineras med människans andra egenskaper, t.ex. en lång barndom och lärandetid som i sin tur är relaterad till människohjärnans plasticitet. Det är därför inte så märkligt att människans matematiska förmåga nyligen inom experimentell neurovetenskap har relaterats till att hjärnan har områden som hanterar numerocitet, rum- och tidsuppfattning som skiljer sig ifrån områden för språk. Vad mer är, man har visat att dessa områden för matematik i hjärnan plastiskt förstoras hos matematiker och matematikanvändare, men p.g.a. hjärnans ändliga resurser på bekostnad av områden för ansiktsigenkänning.

Även om det finns starka kopplingar mellan fysisk verklighet och matematiska axiomatiska system så förklarar detta inte allt, eftersom de flesta kulturer inte har haft matematik (som deduktiv symbolisk disciplin), där matematik dessutom är relativt nytt i människans historia. Exempelvis bör det tilläggas att endast en liten del av matematiken faktiskt är direkt kopplad till verkligheten, även om det finns otaliga exempel på att ”ren” matematik oväntat har visat sig ha ”praktisk” användning. Fysik tycks t.ex. endast ha behov av vissa delar av Zermelo-Fraenkels axiom för mängdläran tillsammans med urvalsaxiomet, medan t.ex. teorin för transfinita tal och bestämning av storleken av oändliga mängder tycks vara irrelevant. Fysiker ställer sig dessutom tveksamma till om oändligheter överhuvudtaget är fysiskt realiserade. Vår intuitiva uppfattning om naturliga tal Ett, Två, Tre, … oändligheten samt tiden och rummets oändliga delbarhet är en följd av våra kognitiva abstraktions-, extrapolations- och interpolationsförmågor vilka tolkar en ändlig informationsmängd till något som involverar en abstrakt oändlighet (t.ex. består en film av ett ändligt antal bildrutor där om dessa presenteras med mer än 25 per sekund så uppfattar vi detta som ett kontinuerligt förlopp). Dessutom är alla mätningar, d.v.s. kvantitativa jämförelser, med nödvändighet ändliga. Exempelvis mäter vi hastighet med (enligt kvantmekaniken t.o.m. i princip) approximativa rums- och tidsintervall då det är omöjligt att mäta momentan hastighet, d.v.s. tidderivatan av position, men den är en synnerligen användbar idealiserad abstraktion.  

Det kontinuerliga euklidiska rummet är långt ifrån självklart. Att det togs för givet av Euklides var en följd av hur vår intuition om verkligheten har formats av vår evolutionära historia, samt en serie kulturella händelser. Modern matematik har sina rötter i bl.a. handelstransaktioner och beskattning. I Mesopotamien hade man som man tyckte vara självklart olika längdmått för mätningar utefter och vinkelrätt gentemot floden, eftersom orientering av en areal gav olika skördar och därmed olika beskattningsunderlag. Det var först senare, när man inte var bunden till denna lokala region, man införde ett längdmått som kombinerades med begreppet orientering, vilket innebär en ökad flexibilitet och informationseffektivitet. Som författaren säger, i Euklides Elementa tar man för givet att man kan lägga kongruenta trianglar över varandra, en ekvivalens som inte alls var självklar tidigare (som kräver operationerna translation, rotation och reflektion, d.v.s. ytterligare ej självklara hjälpbegrepp). Från ett mer modernt perspektiv så visade Einstein med sina relativitetsteorier att rummets och tidens egenskaper man tidigare tagit för givna bara är lokala omständighetsberoende approximationer. Många teoretiska fysiker tror dessutom att extrapolationer av kvantmekanik och dimensionsanalys, dock långt bortom empirisk observerbarhet, tyder på att rum och tid på den s.k. Planckskalan är ”kvantiserade” och inte alls beskrivbara med euklidisk geometri.

I författarens 4-dimensionella exempel så beskriver han sig som matematisk platonist. Författaren tycks påstå att detta synsätt är ett av endast två möjliga perspektiv där det andra sägs vara postmodernismen som en modern version av sofismen. Jag uppfattar det senare som att författaren tolkar postmodernismen i sin extrema form där den präglas av en överdriven och ofta malplacerad skepticism, kunskaps- och åsiktsrelativism, etc. Detta är dock enligt min mening inte alls en nödvändig konsekvens av att inte anamma matematisk platonism, som grundar sig i en tro på att matematiska begrepp existerar i en platonsk, oberoende av människan, idévärld (hur då om de inte existerar i den fysiska världen?) i vilken matematiker upptäcker matematiska samband. Förvisso så upplever var och en som bedriver matematik platonska matematiska känslor, något som t.o.m. kanske är en psykologiskt nödvändigt för att bedriva framgångsrik matematik. Dock avspeglar känslor inte alltid verkligheten speciellt väl. Dessutom, matematiker som t.ex. Penrose och Gödel uttrycker vitt skilda versioner av matematisk platonism, vilket visar på en djupare problematik. Vad mer är, bara för att modern matematik är en kulturprodukt innebär detta inte att man med nödvändighet hamnar i postmoderna överdrifter. När allt kommer omkring, som jag ovan försökt indikera, matematiken som mänsklig kulturprodukt är inte en godtycklig kulturprodukt; tvärtom är matematiken en av människans främsta kulturprodukter med synnerligen djupa kopplingar till den fysiska verkligheten, men där vissa delar har att göra med hur vi effektivt behöver hantera vår begränsade kognitiva förmåga (exempelvis torde den matematiska notationens utveckling delvis vara en följd av ”brainfitting”). Matematiska abstraktioner som t.ex. involverar perfekta cirklar eller extrapolationer som Ett, Två, Tre,… oändligheten, kan ses som reduktionistiska idealiseringar som utgör en effektiv strategi för  att nå holistiska slutsatser om såväl den fysiska som den mänskliga psykologiska (tänk t.ex. neurala nätverk) och sociala världen (tänk t.ex. statistik). Jag noterar att det finns djupa kopplingar mellan matematisk reduktionism och metodologisk (Galileisk) reduktionism inom de fysikaliska naturvetenskaperna.

• Med tanke på ovan kanske författaren vill kommentera och fördjupa sitt eget bidrag när det gäller matematisk platonism och vad han menar med postmodernism?

Författaren verkar dessutom vara indignerad(?) över humanismens uppdelning i att förklara och förstå där han tycks hävda att matematiken står för en synnerligen djup förståelse, vilket jag i så fall håller med om. Förstå är enligt min mening att relatera olika ting till varandra på ett kon-sistent sätt, vilket definitivt matematiken gör. Men uppdelningen förklara – förstå, som ursprungligen kommer från Wilhelm Dilthey i samband med hermeneutik och som därefter har lett till otaliga diskussioner inom människovetenskaperna, har enligt min mening sina rötter i att det faktiskt finns stora skillnader mellan dessa och naturvetenskaperna och matematiken. Människor har en simuleringskapacitet, fantasi, att tänka möjliga och omöjliga världar, att ha känslor, värderingar och intentioner, samt en empatisk förmåga att förstå att även andra människor har dessa förmågor. Dessa teleologiska och empatiska dimensioner ger upphov till interaktioner mellan individer och grupper av individer som inte finns inom naturvetenskaperna och matematiken, vilket bidrar till nya avgränsningsegenskaper och tolkningssvårigheter i anslutning till människors subjektiva världar. Författarens exempel om schack illustrerar en del av detta: ett schackparti mellan två personer är inte bara en fråga om att räkna ut kombinatoriska möjligheter: det finns en motståndare vars intentioner och subjektiva värld man behöver förstå och påverka.  Vad man borde prata om inom människovetenskaperna är empatisk teleologisk förståelse och tolkning; distinktionen förklara (i termer av orsak-verkan-beskrivning) och (tolknings-)förståelse fångar, enligt min mening, inte alls de essentiella skillnaderna mellan människovetenskaperna, naturvetenskaperna och matematik.

Däremot är fruktbarheten i att vandra mellan delar och helhet i något som liknar en hermeneutisk cirkel/spiral ingalunda förbehållet humanvetenskaperna. Som det står i bidraget: ”Sensmoralen är att i matematiken har vi inte bara allmänna principer men också en rikedom av specifika individuella objekt vars existens ofta synes mirakulösa och är av stort inneboende intresse”. Det senare är inte så märkligt då de har fler strukturer som kan utnyttjas. Men det är inte ovanligt att man även genom speciella exempel väljer att omvärdera och generalisera vissa matematiska strukturer och därmed påverka hur man ser på matematik i större sammanhang, vilket visar på betydelsen av interaktion mellan delar och bredare kontexter.

Slutligen, jag kan inte motstå att kommentera författarens påståenden om att om jorden hade befunnit sig i den interstellära rymden så skulle astronomin ha upptagit en position mellan matematiken och de fysikaliska vetenskaperna. I och med satelliten Gaija så ökade nyligen vår förmåga att mäta avstånd med parallax med en storleksordning till ca 30000 ljusår, d.v.s., vi är nu på god väg att med parallax mäta intergalaktiska avstånd. Vad mer är, positivismens och sociologins fader Auguste Comte hävdade att det var meningslöst att spekulera om stjärnor långt bort eftersom vi omöjligt skulle kunna empiriskt veta något om dem. Strax därefter gjorde spektroskopin sitt genombrott och man fann t.ex. att både solen och stjärnorna i huvudsak bestod av väte och helium; efter ytterligare ett halvt sekel visade Cecilia Payne-Gaposchkin och Meghnad Saha, oberoende av varandra, att den då nya kvantmekaniken  kunde tillämpas inom astronomin vilket på allvar fysikaliserade den (d.v.s., avståndsmätningar är långt ifrån allt inom astronomins fysikalisering). Jag kan konstatera att det historiskt sett har varit ett misstag att underskatta de fysikaliska vetenskaperna!

    Ulf Persson (UP) svar och svarskommentarer till Claes Uggla (CU)

CU Fråga 1: Är det något författaren vill tillägga, modifiera eller betona?

UP Svar på CU fråga 1: Modifikationer och tillägg kommer automatiskt att ingå i nedanstående kommentarer. Låt mig bara påpeka att långa deduktiva beviskedjor är inte vad som övertygar, ty dessa kan bli så långa att en rent mekanisk verifikation av dem inte inger någon förståelse. Jag brukar påpeka att formella bevis kan liknas vid pixelrepresentationer av bilder. Dessa har sina uppenbara fördelar, men att delge en pixelframställning, säg av ett par miljoner pixlar, ger ingen förståelse för vad pixlarna representerar. Resonemang och resultat blir övertygande i den mån det passar in med andra resultat och förklarar dessa. Detta är givetvis inte ägnat att överge logiken, utan bara att komplettera den. Man brukar ofta beskriva komplementet i termer av intuition, ett intuitivt begrepp i sig själv som undanflyr en formell definition.

I beskrivningen av demokrati tar röstningen oproportionerlig stor plats det är därför jag medvetet inte nämnde den. Utan en demokratisk infrastruktur är val meningslösa. Begreppet folkviljan är ett mycket suddigt begrepp och att folket kan uttrycka sin mening i de flesta fall endast en sentimental villfarelse; men givetvis utan möjlighet till val kan inte makthavarna hållas ansvariga och det, enligt Popper, enda sättet att avskaffa en makthavare utan blodsutgjutelse. Inom matematiken avgörs inte korrekthet genom omröstningar.

I de flesta fall är utslaget av ett val en fråga om tillfälligheter ty en stor del av väljarna kan inte ge underbyggda skäl för sina val, inte ens när det gäller det egna egenintresset. Som exempel fick både Al Gore och Hilary Clinton de flesta röster men på grund av konventionen med delegater förklarades motståndarna segrare. Det kan ligga nära till hands att anse att de vore de rättmätiga vinnarna, men detta är en sentimentalt baserad åsikt på grund av det jämna läget och tillfälligheterna. Allmänna val har många nackdelar, det uppmuntrar populism och korta perspektiv, men fördelarna är att de ger upphov till maktskifte om än genom procedurer som inte skiljer sig nämnvärt från myntkast. Dock skall erkännas att i vissa situationer de faktiskt kan göra en skillnad.

CU fråga 2: Vad tror författaren bör göras i skolan för att främja matematisk kreativitet? Vad behövs för att underlätta blivande matematikers kreativitet?

UP Svar på CU fråga 2: Bägge dessa frågor är uppenbarligen relaterade och kan besvaras mer eller mindre samtidigt. Begreppet ’kreativitet’ används i alla möjliga och omöjliga sammanhang och har blivit något av en floskel. Genuint kreativa individer talar sällan om kreativitet. När det gäller denna fråga är jag benägen att hålla med Popper när han talar om statens ansvar för individen. Den skall skydda individen, d.v.s. undanhålla den plåga, men har ingen möjlighet eller ens rättighet att bekymra sig om dess lycka, det är individens eget ansvar. På samma sätt med kreativitet, den kan inte läras ut, d.v.s. påtvingas, utan måste komma inifrån. Skolan kan tillhandahålla baskunskaper, vad individen gör med dessa är dennes eget ansvar. Det talas så mycket om skolan skall vara rolig och fostra elever till både fritt och kritiskt tänkande. Ja dessa två skenbart motsägande aspekter är intimt förbundna med varandra, ja det ena förutsätter det andra och jag brukar påpeka att endast med hinder att övervinnas stimuleras fantasin. Och när det gäller det roliga vill jag hävda att skolan skall vara tråkig, ty det som är roligt lär man sig lätt själv. Vad skolan kan bidraga med är dels en disciplin, dels ett tillhandahållande av kontakter. Ett sådant exempel är den euklidiska geometrin med strikta bevis som jag kom i kontakt med i realskolan, ett moment som numera är borttaget i den moderna skolan. Visst för det stora flertalet av elever var detta bara ett nytt hinder läraren lägger till i det hinderlopp som skolan utgör för många elever, men en och annan, inte sällan oväntad, kan fascineras. Det mesta jag lärt mig under livet. och detta gäller även skoltiden, har jag gjort på eget bevåg inte genom att läsa läxor, men jag skall inte förneka att skolan gett många impulser till detta. Jag är ganska övertygad om att den gamla, tydligen så förhatliga, skolan var betydligt bättre på att främja kreativitet är den moderna trots dess förment överlägsna pedagogik. Min far som var matematik och fysiklärare satte en ära i att formulera krävande uppgifter på skrivningar, vilket jag fruktar att den moderne läraren i gemen är både ointresserad av och oförmögen till. Pedagogikens roll i skolan är övervärderad det viktiga är kunniga och intellektuellt engagerade lärare som skapar en gynnsam mylla för att väcka just kreativitet.

Bourbaki nämns oftast som avskräckande exempel på matematisk formalism men jag finner den ganska oskyldig därvidlag. Dess framställning är utmärkt för vissa delar av matematiken, mindre så för vissa andra. Man skall komma ihåg att monografier och artiklar skrivs för att dokumentera inte i första hand för att instruera (numera tycks det oftast endast vara en fråga om ett byråkratiskt krav på aktivitet och därmed förknippad befordran, men detta är en annan historia). Visserligen är den logiska presentationen informell men sällan förklarande; vad det hela egentligen går ut på får läsaren lista ut själv. Om läsaren är en expert på området kan denne snabbt identifiera de få springande punkterna i framställningen och ignorera den mesta av texten såsom varandes utfyllnad och transportsträckor. En diskussion med en kollega i lunchkön kan inte sällan vara mer givande än att läsa en rigorös artikel eftersom en sådan kan fokusera på det kritiska och ignorera det rutinartade. På samma sätt kan ett konkret exempel vara mera upplysande än en omsorgsfullt formulerad definition, ty det tillåter en att fylla ut detaljerna själv och ana vad det hela egentligen går ut på. Det är ofta bättre att själv finna ett bevis, låt vara med en och annan ’hint’ än att presenteras för ett fullständigt bevis. För att kunna förstå ett svar måste man förstå frågan, och nackdelen med traditionella framställningar är att frågan inte förklaras tillräckligt (men om artikeln endast läses av experter inom området är det obehövligt). Som redan nämnts ingår i en matematikers utbildning att lösa problem alltifrån enkla för att bekanta sig med terminologi till mer utmanande. Egentligen kan ingen skarp gräns dras mellan ett övningsproblem och ett forskningsproblem; mycket av vad som publiceras i matematiken är i form av lösta övningsexempel vilket kan vara mycket värdefullt för författarna, men kanske mindre för dennes kolleger, för att inte tala om matematikens utveckling. I Bourbaki vimlar det faktiskt av övningsexempel och en student som försöker lösa de flesta av dem får en utmärkt duvning. Jag kan kanske tillägga att jag personligen finner de verk skrivna av Grothendieck, 1900-talets främste algebraiske geometer, helt oläsbara, vilket bottnar i en temperamentsfråga. Den geometri som presenteras är alltför generell och abstrakt för min smak, kanske jag inte är en riktig matematiker?

CU Fråga 3: Kan författaren ge exempel på specialfall som genererat mer allmänna resultat inom matematiken?

UP Svar på CU fråga 3: Så gott som alla generella resultat har uppstått från specialfall. Detta gör det både svårt och i princip enkelt att ge exempel. Svårt, eftersom det blir svårt att välja, enkelt eftersom i princip varje allmänt resultat kan ge ett exempel. Men låt os ta följande, även om det kanske inte är det mest pedagogiska.

1) Betrakta rationella funktioner på Riemansfären (ekvivalent med den projektiva linjen över de komplexa talen). Dessa kommer av nödvändighet ha lika många nollställen som poler (räknade med multiplicitet) d.v.s. graden av nämnaren är lika med graden av täljaren. Men z då? Den har ett nollställe, men ingen pol. Men i homogena koordinater skrivs den z1/z0 och z0 = 0 motsvarar en pol i oändligheten. Givet presumtiva nollställen och poler, kan man finna en rationell funktion på Riemannsfären med dessa. Jo det är enkelt man kan skriva ner det explicit på ett uppenbart sätt, speciellt kan man forma vektorrum av sådana rationella funktioner och beräkna dimensionerna.

2) Detta kan utvidgas till nästa fall, kurvor av genus 1, d.v.s. torusar med komplex struktur. Här kan man faktiskt finna en direkt analogi med polynomen ersatta av så kallade thetafunktioner.

3) Man kan utvidga till högre genus (kurvor med fler ’hål’) men då blir det betydligt värre att ge konkreta exempel, man får nöja sig med att beräkna dimensioner. Vi är nu framme vid mitten av 1800-talet och den berömda Riemann Roch sats som utgör ett centralt tema i den algebraiska geometrin.

4) Riemann-Roch kan utvidgas till godtyckliga kompakta komplexa mångfalder vilket gjordes av Hirzebruch på 1950-talet.

5) Grothendieck utvidgade det till scheman över scheman, där Hirzebruchs resultat reduceras till scheman över punkter.

CU Fråga 4: Om författaren skulle ranka de 5 främsta genombrotten i matematikens historia, vilka skulle de vara (och varför)?

UP Svar på CU fråga 4: Ordet ’genombrott’ ger associationer till plötsliga snilleblixtar som förändrar världen eller utgör den förlösande faktorn som gör att ett problem får en lösning efter en lång tid av gäckade försök. Jag skall ta det i något vidare mening.

    Grekernas deduktiva framställning av matematiken, speciellt geometrin.

    Positionssystemets genombrott

    Algebrans inträde

    Infinitesimalkalkylen

    Algebraiska strukturer

Så låt oss kommentera i tur och ordning

Betydelsen av detta kan inte överskattas, de lade grunden för den västerländska matematiska traditionen, vilken är den enda existerande, allt annat är distraktioner. Så kallad ’etnomatematik’ kan ha sitt intresse, men knappast ett matematiskt. Det kan även vara intressant att se den historiska utvecklingen av matematiken, men den som skett utanför den grekiska västerländska traditionen har mycket begränsad relevans. Det är i detta sammanhang modernt att tala om västerländsk kulturellt förtryck (för att inte tala om det hela i genustermer, vilket är kvalificerat nonsens) men det kan vi lämna å sidan. Det finns inget som motsvarar akupunkturen inom medicinen i matematiken. (Ramanujam har ibland framställts som en originell matematiker utanför den västerländska traditionen. Han var givetvis originell, men originaliteten var personlig och inte konsekvensen av en annan tradition. Han lärde sig själv matematiken från en västerländsk ’primer’ av synnerligen dålig kvalité, vilket bland annat resulterade i att han inte skrev ner formella bevis).

Dock skall man sätta det i perspektiv. Logiskt resonemang är inget nytt inom matematiken, logiskt tänkande tillhöra den normala mänskliga kognitionen; som C.S.Peirce påpekar, matematiker behöver inte studera logik, den har den gratis. Vad som utmärker den euklidiska framställningen är att systematiskt presentera en logiskt tvingande framställning från första principer med syfte att ge transparens. Detta är en långt ifrån enkel uppgift. Aristoteles gav, som Wedberg poängterar i sin filosofihistoria, en axiomatisering av syllogismer, som saknar de tekniska skavanker som Euklides framställning är behäftad med, och som dessutom föregick Euklides; men Euklides uppgift var betydligt svårare och ambitiösare, och skavankerna skall ses som oskyldiga skönhetsfläckar.

Den moderna synen på en axiomatisk framställning skiljer sig från den ursprungliga i och med att den är betydligt mer formellt inriktad. Axiom är bara regler i ett spel, och matematikens uppgift är att systematiskt härleda konsekvenser. Detta ger det en mekanisk aspekt som inte var framträdande historiskt. Euklides skilde även mellan axiom och postulat, de förra hade att göra med logiska principer, de senare med uppenbara förhållanden mellan de begrepp man studerar; numera talar vi bara om axiom i den klassiska meningen av postulat, principerna för det logiska tänkandet tas för givna (när det gäller mängdläran kan man se urvalsaxiomet som ett gammaldags axiom eftersom det postulerar giltigheten av ett tankeexperiment). Men när det gäller överuppräknelig mängdlära är dessa tankeexperiment inte lika självklara längre (man kan inte uttömma en överuppräknelig mängd genom att ta bort ett element i taget ens i oändlig tid) och det har dessutom kontraintuitiva konsekvenser, som Banach’s paradox. Att reducera matematiken till ett axiomatiskt spel är att se på matematiska teorem som tautologier och därmed även kunna reducera matematiken till logiken, vilket var Russells missriktade ambition. Detta är även vad som ligger bakom ambitionerna att bedriva matematik vis artificiell intelligens.

Men som sagt vad den deduktiva framställningen av matematiken har gett den en unikt mått på transparens och en obenägenhet att ta ’uppenbara’ påstående för givna; att ifrågasätta kan öppna nya oväntade vägar. Jag påminner om att jag brukar likna den deduktiva framställningen av matematiken med pixelframställningen av bilder. De har uppenbara fördelar, men ger den mänskliga kognitionen högst begränsade möjligheter att uppleva en bild. Deduktionen inom matematiken är inte tillräcklig men den ger ett oundgängligt stöd.

För en matematiker är inte detta ett matematiskt genombrott, men inte desto mindre har det haft ett fundamentalt inflytande på tillämpningen av matematiken och utgör den enda delen av matematiken som de flesta människor kommer i kontakt med, och även för blivande matematiker utgör det den första kontakten. Det skedde inte över en natt, babylonierna hade ett positionssystem liksom Mayafolken, men decimalsystemet slog inte igenom i Europa förrän i sen medeltid. De uppenbara matematiska fördelarna var att godtyckligt stora tal kan i princip skrivas ner, ty man behöver inte hela tiden uppfinna nya tecken för stora tal. Olika språk inkorporerar det i högre eller mindre grad, dock i en komplicerad form. Om A, B är två tal och A < B betecknar AB produkten A · B om A > B betecknar den A + B (tänka på ’fyra hundra’ versus ’hundra fyra’ i svenskan). I och med positionssystemet uppstår relativt enkla algoritmer för de elementära aritmetiska operationerna (hur hanterade man de romerska siffrorna? svaret är enligt min mening inte alls, de hade rent ceremoniella och dekorerande uppgifter, när det kom till beräkningar använde man en abacus som är en implementering av positionssystemet). Den stora fördelen med positionssystemet är decimalbråk. Givet två bråk är det inte så lätt att med ett ögonkast avgöra vilket som är större och vilket som är mindre, än mindre hur nära de är varandra. Detta har speciell relevans när man ställer upp numeriska tabeller då man lätt kan se hur värdena varierar och finna interpolationer. En viktig innovation var Napiers logaritmer som gav upphov till logaritmtabeller, ett ovärderligt redskap fram till 60-talet, också fysiskt implementerat i räknestickor, som unga människor av idag inte ens känner till. Vad Napier gjorde var i retrospekt en numerisk integration av 1/x (varvid han definierade naturliga logaritmer, det var Briggs som gjorde det hela kommersiellt gångbart genom att introducera logaritmer baserade på basen tio vilket bara innebar en multiplikation med gemensam faktor till Napiers logaritmer). Vad folk inte känner till är att trigonometriska tabeller kan underlätta multiplikation på grund av bland annat den trigonometriska identiteten cos(x) cos(y) = 1 (cos(x + y)+ cos(x − y)) som reducerar multiplikation till addition och slående i tabeller, visst man måste normalisera varje faktor genom att multiplicera med en lämplig tio potens för att kunna skriva det som ett cosinus, men det är trivialt. (Detta belyser än en gång matematiska tabellers värde). Visst, decimalbråk är bara specialfall av allmänna bråk genom att restrikera nämnare till potenser av tio. Varför 10? Inte en matematisk fråga utan en som rör mänsklig kognition. Använder vi basen två behöver vi bara memorera två tecken - 0,1 - och additions- och multiplikationstabeller blir triviala. Nackdelen är att talen blir så långa och ser så lika och enahanda ut att det blir svårt att skilja dem åt. Om 10 utgör en optimal avvägning vill jag inte uttala mig om, men att lära sig några nya siffror till vore inte oöverstigligt, dock att ha sextio olika tecken skulle göra memoreringen av multiplikationstabeller en mardröm, det babyloniska systemet med basen 60 utgjordes i praktiken av en hybrid.

En matematisk konsekvens av positionssystemet och decimalbråk är följder av approximeringar som man kan modifiera genom att succesivt lägga till termer som i potensserier och Fourierserier. Idén är gammal inom astronomin, tänk bara på Ptolemois och successiva additioner av nya epicykler vilket kunde obegränsat approximera planeternas rörelse. (Existerade epicyklerna fysiskt? Men de var effektiva för beräkningar och kränkte inga religiösa känslor.)

Algebran hade som ursprunglig uppgift att mekanisera matematiken att kunna härleda resultat utan förståelse och istället genom ren manipulation vilket jag försökte illustrera med att sätta den kartesianska analytiska geometrin i motsats till den mer syntetiska euklidiska geometrin. Detta utgjorde ett fundamentalare genombrott än både den deduktiva matematiken för att inte tala om positionssystemet, när det gällde att producera matematiska resultat. Hela den framtida matematiken skulle ha varit omöjligt utan algebran, ta bara sådana exempel som aritmetiseringen av rummet via koordinater.

Algebran upplevs av de flesta elever som ett ytterligare plågoredskap, en slags bokstavsräkning, om bara får mening i och med att bokstäverna ersätts av tal (en uppfattning av algebran som psykologen William James ger uttryck för); därav synen på formler som något statiskt i vilket man skall sätta in numeriska värden. Ja i själva verket något som löser alla matematiska problem bara man får reda på vilken formel man skall använda. För en matematiker är formler dynamiska enheter som skriker efter att bli (algebraiskt) manipulerade.

Här har vi ett genombrott till vilket man faktiskt kan knyta namn, mer specifikt Newton och Leibniz (vilket gav upphov till en bitter prioritetsstrid, mest från Newtons och hans brittiska adepters sida). Att det var revolutionerande insåg samtiden, och även om man kan se det som slutpunkten på en lång process med början med Arkimedes och en del medeltida skolastiker, så var upphovsmännen inte medvetna om sina historiska föregångare. Infinitesimalkalkylen, som involverade gränsvärden, var inte rigoröst grundad, vilket kan ha föranlett Newton att gömma den i sin Principia och formulera det hela i euklidisk anda. Rigorös blev den först i början av 1800-talet, och på senare tid har en del logiker försökt sätta det klassiska intuitiva tänkande på logisk grund, vilket jag personligen finner av begränsat intresse (jag har inget emot t:’s och δ’ när det kniper). Newton utvecklade sin infinitesimalkalkyl fysikaliskt, medan Leibniz såg det betydligt mera ur en formalistisk synpunkt. Leibniz notation var överlägsen Newtons med sina ’dots’ och blev den som överlevde. Leibniz formella sida kommer i uttryck till att han skrev ner allmänna formler som derivatan av en produkt, och lär enligt matematikern Arnold först ha trott att denna var produkten av derivatorna, en tanke som aldrig skulle ha fallit Newton in, denne lär heller aldrig brytt sig om att presentera sådana formler såsom varande alltför uppenbara, och därför känner vi den som Leibniz formel. Infinitesimalkalkylen utvecklades inte i England utan på kontinenten av matematiker som Bernouille familjen och Euler. Den senare var historiens mest produktive matematiker men bekymrade sig inte om rigorösa argument, men hade rätt ändå. Man kan bedriva framgångsrik matematik utan att låta sig snärjas av logisk stringens, förutsatt att man är ett geni som Euler, nu skulle det inte accepteras, även om vi i våra dagar har spekulativa matematiker, men de är sällsynta.

Infinitesimalkalkylen hade inte kunnat utvecklas utan en utvecklad algebra av vilken den sågs som en oändlig variant (Newton betraktade ju oändliga potensserier som generaliserade polynom). Hela 1700-talet kan ses som en matematisk explosion möjliggjord genom denna kalkyl, speciellt matematiska modeller för fysiken via partiella differentialekvationer vilket närmast blev en synonym för fysiken.

1800-talet blev en matematisk guldålder vars enda rivaliserande sekel är (än så länge) 1900-talet. Det är svårt att peka på några specifika genombrott, men om tvingad är jag frestad att ta i beaktande utvecklingen av algebraiska strukturer som de klassiska ’grupper, ringar, kroppar’ i matematikundervisningen på universiteten. Detta avspeglar såväl en ökad abstraktion inom matematiken, som strävanden efter allmänna synteser, som inte var något framträdande under tidigare sekel.

CU Fråga 5: Vilka är de främsta matematiska genombrotten de senaste 50 åren?

UP Svar på CU fråga 5: Skall man ta detta bokstavligt talar vi om åren efter 1970 och då blir det lite missvisande ty de genombrott som inträffat under dessa år bygger på genombrott som ägt rum tidigare. Exempelvis Grothendieck hoppade av matematiken 1970 men hans inflytande har sedan dess varit enormt och många av genombrotten sedan dess har byggt på hans egna främst under tidigt 60-tal. Om man skall begränsa sig till att ge en lista baserad på sensationalism kan man med fördel ta del av en lista av Fieldsmedaljörer under det senaste halvseklet, även om långt ifrån alla genombrott har gjorts av Fieldsmedaljörer, en medalj som instiftades inte så mycket för att belöna matematiker, som fallet med Nobelprisen, men för att uppmuntra unga matematiker. Men låt oss gå för en sådan. Den kommer att skilja sig från den förra listan genom att genombrotten är betydligt mera specifika och ändrar i grunden ingenting av matematiken, dock så utgör de imponerande kraftprov och kan direkt kopplas till teorem i motsats till de föregående. Listan kommer av nödvändighet bli något subjektiv dock utan att vara speciellt kontroversiell.

Delignes bevis av Weilhypotesen som kortfattat kan beskrivas som Riemannhypotesen för ändliga kroppar. Hypotesen formulerades av André Weil (en av 1900-talets främsta matematiker) på 40-talet. Alexander Grothendieck (kanske 1900-talets främste matematiker), som i grunden ändrade den algebraiska geometrin och formulerade den allmänna strategin för det bevis som hans student Deligne lyckades genomföra. Detta skedde 1973.

Banbrytande arbeten inom differentialgeometrin på 80-talet av Micheal Freedman och Simon Donaldson angående 4-dimensionella kompakta mångfalder. Freedmans bidrag kan formuleras som den 4-dimensionella versionen av Pointcaréhypotesen (se nedan)

Ditto om 3-dimensionella kompakta mångfalder av nestorn inom området William Thurston och det uppmärksammade beviset av Perelman av den sekelgamla Pointcaré hypotesen att enkla sammanhängande 3-mångfalder är homeomorfa med den 3-dimensionlla sfären.

Wyles bevis för Fermats sats. Denna sats är i sig själv ganska ointressant, men den har stimulerat mycket fruktbar talteoretisk teori sedan 1800-talet. Wyles bevisade en mycket kraftfull sats om elliptiska kurvor (vilket var hans specialitet) definierade över de rationella talen (kan ges som en ekvation y2 = x3 + Ax + B med rationella koefficienter A, B) kan parameteriseras modulärt. Som synes är formuleringen mycket teknisk (liksom i de andra fallen) och skulle kräva ett par sidor med förklarande text, så jag avböjer.

Jag skulle kunna lägga till ett dussin liknande bedrifter (t.ex. inom Langlandsprogrammet eller Moriteorin för klassificering av lågdimensionella algebraiska variteter, för att inte tala om klassificeringen av ändliga enkla grupper).

CU fråga 6: Vad tror författaren om matematikens framtid?

UP Svar på CU fråga 6: Fyrfärgsproblemet, Fermats förmodan, och Riemannhypotesen utgjorde tre klassiska problem. Av dessa är det första mycket enkelt att presentera för lekmannen utan några som helst matematiska kunskaper, det andra kräver endast en rudimentär förtrogenhet med algebraisk notation, medan det tredje är det matematiskt mest intressanta, och som teorem, i motsats till de två första har det en rikedom på matematiska tillämpningar. Ja många ’teorem’ inom talteorin är bevisade ’modulo’ Riemannhypotesen, d.v.s. den antas vara sann. Jag skulle kunna på en sida ge en populär presentation, men låt mig nöja med att framhålla att det ger en oväntad koppling mellan talteori och teorin för analytiska funktioner som går tillbaka till Riemanns definition av Riemann zetafunktionen. Det är denna oväntade, för att inte säga, mystiska sammanhanget mellan helt skilda delar av matematiken som utgör dess charm och manifestation av dess platonska natur. Medan de två första problemen har lockat många rena amatörer att försöka, ligger den tredje helt utom räckhåll för att ens kunna presentera rent banala observationer.

Fyrfärgsproblemet löstes 1976 och var ett totalt antiklimax. Som bekant löstes det med hjälp av dator, inte så att datorn fick den direkta frågan utan som resultat av att författarna hade gjort en ingående programmering som i princip utgjorde en strategi för beviset och datorns uppgift blev att fylla i detaljer. Mer specifikt hade beviset reducerats till ett ganska stort antal specialfall, var och ett alltför omständligt för en människa att gå igenom, men tydligen av rutinartad karaktär och inga nya idéer krävdes. Detta bevis gav upphov till många djupgående kontroverser. Först, beviset var så långt och komplicerat att ingen mänsklig individ skulle ha en möjlighet att kontrollera det utan vi var helt hänvisade till att lita på maskinen (samt även korrektheten i programmeringen) vilket kändes djupt otillfredsställande, tänk om datorn hade haft en tillfällig hårdvarumalfunktion någonstans i processen? Till detta kan man anmärka att datorer stundligen gör omfattande beräkningar som vi inte har någon möjlighet att kontrollera för hand, utan har valet att åtminstone provisoriskt lita på dem eller helt enkelt avsäga oss någon möjlighet alls att ta del av den information som kanske datorn kan ge oss. Man kan hävda att denna pragmatiska inställning är helt oacceptabel för bevis som skall hålla i evinnerliga tider, matematikens sanningar är ju eviga. Om matematikens sanningar kan vi inte uttala oss, däremot om matematikers sanningar, som liksom i vetenskapen för övrigt är underställda möjligheten av framtida modifieringar. Att bedriva matematik är ju en mänsklig verksamhet med allt vad detta innebär. Maskinens hårdvara kan vi lämna därhän, vad som däremot är meningsfullt att göra är att gå igenom datorprogrammets relevans. Vi kan helt enkelt se detta som ett bevis, skrivet av människor och kontrollerbart av människor. Programmet är inte ett bevis för fyrfärgsproblemet, ty det saknar detaljerna, men det är en bevisstrategi som kan utvecklas och leda till ett bevis. (Jag känner givetvis inte till detaljerna, men man kan fråga sig om ifall det inte ledde till ett bevis, skulle ge ett motexempel, eller helt enkelt fortsätta i all oändlighet). Vad det hela egentligen visade var att människans uppgift inte längre var att presentera bevis utan protobevis (eller vad man nu skall kalla dem). Ett lättfattligt konkret exempel. Säg att vi vill bevisa satsen nedan för lämpligt valda M, N

För varje heltal n : 2 < n < N och heltal x, y, z med 0 < |x|, |y|, |z| < M  gäller att xn + yn =·zn

Vi kan då lätt skriva ett program som systematiskt går igenom alla fyrtuplar (x, y, z, n) och kollar om likhet gäller eller inte. Detta skulle i så fall utgöra ett protobevis som skulle kunna avgöra satsens är sann eller inte. Antingen skulle det kunna skriva ut en likhet om den finner en, eller om programmet slutförs utan att något skrivs ut, sluta att satsen är sann. Beviset det då skulle ha presenterat skulle bestå av en lång lista av olikheter som en människa inte skulle kunna hantera, men ändå kunna lita på grund av att protobeviset skulle vara så uppenbart och att man valde att lita på datorns mekaniska (elektroniska?) ofelbarhet. I praktiken skulle även för modesta värden för M, N det ta oerhörd lång tid. (Aritmetiska operationer är hårdvaruimplementerade i datorer men då för ta av ganska modesta storlekar, men man kan lätt programmera operationer på tal med miljontals siffor, dessa kommer att ta tid, och framför allt att gå igenom de alla skulle ta tidsrymder för vilka universums ålder vore helt försumbar). Problemet är känt inom AI som den kombinatoriska explosionen. Problemet inom datologin är att komma upp med betydligt effektivare algoritmer för vad som med ett gemensamt ord kan betecknas med ’sökningar’, eller i vårt språk - protobevis. Vi kommer nu till den andra, betydligt allvarligare invändningen mot beviset, nämligen den att beviset gjorde ingen klokare. Vad en matematiker ytterst vill få av ett bevis är inte så mycket säkerhet utan en förståelse. Datorbeviset introducerade inga nya idéer.

Frågan är hur datorn skall användas i matematiken i framtiden. En populär uppfattning har varit, och kanske fortfarande är, att datorer gör matematiken obehövlig, eller åtminstone matematikerna. Datorns intrång beror på vilka delar av matematiken man betraktar. Inom logiken är nyttan ytterst begränsad, även om många dataloger har ett förflutet som just logiker, men de anses speciellt kompetenta att ägna sig åt filosofiska frågor rörande datorprogrammering. Den numeriska analysen ägnar sig åt att finna effektiva algoritmer för numeriska beräkningar som kan implementeras i mjukvara och leda till snabba och precisa simuleringar, som t.ex. i såväl datorgrafik som simuleringar i desamma. Talteoretikerna har länga använt datorer i rent experimentellt syfte för att ge evidens för hypoteser och stimulera till nya; dock det rör sig aldrig om bevis. Inom dynamiska system har datorsimulationen varit oundgänglig genom att kunna iterera avbildningar ett stort antal gånger, och fenomen som ’strange attractors’ blev mycket populära på 80-talet, för att inte tala om Mandelbrotmängden. Men återigen det rör sig inte om regelrätta bevis. Så hittills har datorn varit en leksak och ett hjälpmedel, precis som papper och penna var förr i tiden när det gällde att göra beräkningar (Gauss gjorde många i huvudet) och rita illustrerande figurer. Matematiken har betydligt mer med visuell konst att göra än med musik.

Ett matematiskt bevis kan i princip skrivas på ett helt formellt sätt och därmed vara ett föremål för en matematisk analys. Detta var en idé hos Hilbert för att bevisa matematikens fullständighet. Ambitionen har en stor del av självreferens vilket Gödel utnyttjade för att visa det futila i den. Dock i princip skulle man kunna rent mekaniskt kontrollera att ett givet bevis är korrekt. Den framlidne unge ryske matematikern Voedvodsky blev trött på att ständigt finna små misstag i sina låga komplicerade bevis och började utveckla ett ändamålsenligt formellt språk som skulle kunna utgöra en lämplig bas, ett annat försök är Per Martin-Löfs typteori. I princip skulle ’proof-checkers’ kunna utvecklas och vissa blygsamma försök har väl redan gjorts; svårigheten är att översätta ett mänskligt bevis till ett formellt språk, då duger inte Google-translate eller liknande algoritmer, ty algoritmen måste kunna utröna författarens intentioner och kan inte ta genvägen genom statistiska överväganden, som Google, på ’big data’, och alltså måste det göras för hand, och man är väsentligen tillbaka till ruta ett.

Det är en traditionell uppfattning att bevis kan i princip kontrolleras av datorer, men att finna bevis är en helt annan sak. Man kommer osökt att tänka på den förmodade dikotomin i P =·NP. Att checka att en given tupel av heltal är en lösning till en diofantisk ekvation kan i princip göras genom en följd av additioner och multiplikationer (i allmänhet endast i princip eftersom antalet variabler och grader kan vara oerhört höga) men det är en helt annan sak att finna lösningar (ibland kan man, ofta genom mycket enkla övervägande, bevisa att inga lösningar existerar). Men ponera att man skulle kunna göra dramatiska framsteg på artificiellt intelligenta bevis? Om man ser matematik som ett schackspel är analogin med schackprogram som överträffar mänskliga förmågor en uppenbar analogi. De första försöken inom schack gjordes genom att konstruera sökfunktioner som generade träd av möjligheter genom mänskligt schacktänkande, men bara så mycket vidare än vad en mänsklig hjärna skulle kunna hantera. Mänskliga spelare kunde fortfarande hålla maskinerna stången genom att tänka intuitivt strategiskt och därmed befria sig från ett rent mekaniskt tänkande, datorn är ju som vi alla vet mycket dum men i gengäld ihärdig (för vilken dumheten är en förutsättning). I andra generationens programmerande så betraktar man istället att uppfinna nya strategier genom ett evolutionärt förfarande där program testas och modifieras och testas igen. Detta har även visat sig ha slående framgång inom ansiktsigenkänning. De första försöken var att i detalj undersöka hur visuella objekt var konstruerade och därmed fastställa vilka kriterier som skulle gälla för igenkänning; dessa ersattes av evolutionär programmering där kriterierna evolverades fram via hur framgångsrika de var när de testades på ofantliga datamängder. Ingen vet hur de fungerar eller kan förstå kriterierna (men vi förstår inte själva våra egna omedvetna algoritmer för just ansiktsigenkänning). Man skulle kunna tänka sig en liknande utveckling inom matematiken där datorerna utvecklar evolutionärt nya matematiska begrepp och strategier som en mänsklig varelse inte kan förstå. Om detta skulle fungera skulle det helt ta döden på den mänskliga relationen till matematiken och även ge ett bevis för matematikens platonska natur som oberoende av människan.

Fantasier om AI är baserat på en mycket enkel princip, nämligen den positiva återkopplingen, som vi ser den i den exponentiella tillväxten (geometriska i den klassiska malthusianska terminologin) tillämpar inte bara på befolkningstillväxt och välståndsökning (’more is more’ i gängse politisk ideologi) utan även på teknologisk tillväxt; ju mer avancerad teknologi, ju mer avancerad infrastruktur, och därmed bättre förutsättningar för nya vetenskapliga och därmed teknologiska framsteg. Argumenten är om något bestickande. Det kritiska begreppet är singulariteten, när människan har lyckats konstruera en intelligens överlägsen sin egen. Vad betyder det att en intelligens är överlägsen en annan? Det är svårt att finna precisa definitioner på intelligens, men å andra sidan kanske det anses vara ett fundamentalt begrepp som inte låter sig fångas i specifika termer utan är djupt förankrad i den mänskliga intuitionen. Vad menas med överlägsen? B är överlägsen A om B kan göra allt A kan, och lite till. Speciellt innebär det att om A kan skapa en sig överlägsen intelligens B, kan även B så göra usw. På detta sätt finner vi en oändlig följd av intelligenser den ena överlägsen den andra. Kommer detta att gå mot oändligheten, eller kommer det att närma sig ett gränsvärde likt ljusets hastighet? Själva argumentet har mycket gemensamt med skolastiskt tänkande och för tankarna till Anselms gudsbevis. Och varför inte även till Hegels världsande som hela tiden förbättrar sig själv. Ja är det inte en gudom vi ser utvecklas, och om något är inte detta en oförblommerad manifestation av intelligensens platonska natur? Nu behöver man inte dra allt detta till sin logiska spets, det är tillräckligt deprimerande ändå genom att det på ett mycket påtagligt sätt marginaliserar människan, precis som även en relativt modest teknologisk utveckling marginaliserar människan.

CU fråga 7: Med tanke på ovan kanske författaren vill kommentera och fördjupa sitt eget bidrag när det gäller matematisk platonism och vad han menar med postmodernism?

UP Svar på CU fråga 7: När det gäller den klassiska platonismen är det två aspekter som man bör hålla i tanken.

    Grottliknelsen

    Platons former

Dessa två är givetvis sammankopplade men det är ändå viktigt att hålla dem separata. Den första är den minst kontroversiella, medan den andra är den mest vulgariserade och mest citerade. Vad jag skall presentera är en modern och personlig tolkning. Jag har under många år gjort upprepade försök att formulera min syn på Platonismen i form av essäer, föreläsningar och bidrag till filosofiska handböcker. Platons essäer utgör ingen helig skrift som man skall ta bokstavligt ty Platons texter utmärks av ironi och den verkliga meningen är i platonsk (!) mening fördold.

Platonismen utgör heller ingen vetenskaplig teori, ej heller ett matematiskt faktum som man kan bevisa (vad skulle man förutsätta?) utan en metafysisk kontemplation som visserligen bygger på argumentation och metaforer, (som aldrig skall tas alltför bokstavligt, då blir de endast löjliga (silly)), men som inte kan bli, i motsats till vetenskapens ’pinned down’, ty om de så görs blir den i bästa fall en vetenskap, och förlorar därmed sin speciella lyster. Metafysikens roll kan illustreras av följande smått banala metafor. Ett spel utgörs av regler och det är underförstått att regler skall följas. Men man kan inte likställa detta med en regel, och därmed inkludera den bland de andra, ty detta vore enbart löjligt.

Grottliknelsen

Platon lär att sinnenas vittnesbörd är bedräglig och att den värld vi upplever med dess hjälp är inte den verkliga världen.

Att söka förklaringar bortom det uppenbara är den bärande principen i all sann vetenskap, och har nått sitt mest spektakulära uttryck i de fysikaliska vetenskaperna. De förklarande modellerna inom fysiken är mer skilda från den naiva verklighet de är satta att förklara än inom någon annan vetenskap. Ja hela den västerländska vetenskapliga traditionen (vilken är den enda vetenskapliga traditionen om man skall vara ärlig) är en illustration av denna platonska princip. Alltifrån den heliocentriska världsbilden, via Newtons gravitationsteori, den moderna atomteorin, elektrodynamiken, till relativitetsteorin och kvantfysiken.

Även matematiken uppvisar denna övergripande tendens; ja är inte matematiken själv en värld av vilken vi endast tar del av dess projektioner?

Platons former

Detta är som noterat den mest kontroversiella aspekten av platonismen och som är intimt förknippad med grottliknelsen, men som gör den mycket specifik och därmed sårbarare för kritik. Istället för att måla upp en hel serie av djupare och sannare verkligheter postulerar den endast två - nämligen den skenbara och den verkliga.

Tanken att den sinnliga värld vi lever i inte är den riktiga världen, har om något religiösa övertoner, och neoplatonismen hade ett stort inflytande på den tidiga kristna läran; men som Russell beklagar i sin Västerländska Filosofihistoria, de medeltida skolastikerna påverkades mer av Aristoteles än av Platon. Ett direkt platonskt inflytande tycks saknas inom Islam, men däremot Hinduismen med alla sina lager av meningar (även ateismen är en del av hinduismen) tycks förekomma mycket av platonismen, åtminstone via en välvillig tolkning. Men den utpräglade abstrakta teologin är så abstrakt att den inte utgör något hinder för traditionell vetenskaplig verksamhet, så denna koppling har inga betydande konsekvenser. Om man ändå tycker att platonismen ansluter sig väl mycket till traditionell religion, speciellt kristlig sådan, kan man bara hänvisa till tyska 1800-tals teologer som med sin bibliska källkritik avslöjade vad som egentligen låg bakom dessa uppfattningar.

Till varje objekt i den sinnliga världen kan vi ordna ett ideellt objekt i den verkliga världen, av vilken det sinnliga objektet endast är en blek avbild. Man talar om ’formen’, och speciellt har stolen sin form, liksom bordet, kniven, hästen o.s.v. Man tänker sig att av alla möjliga stolar finns det en unik representant som utgör den fulländade formen av en stol, och alla andra stolar är bara en degenererad form av en denna fulländade stol. Ja allting i sinnevärlden delas upp i ekvivalensklasser vilka var och en representeras av dess platonska form. En abstrakt metafysisk uppenbarelse reduceras till en kvasivetenskaplig teori, som kan utsättas för kritisk granskning. Man kan se det som om Platonismen i Platons framställning endast är en sinnlig version och därmed en degraderad sådan. Att vara bokstavstrogen platonist blir därmed om något löjligt, och man kan undra till vilken grad Platon var ironisk när han nedtecknade dessa fantasier. Den matematiske platonisten bekymrar sig inte över stolens form, ej heller hammarens, gräshoppans, eller skorstenens, men däremot över matematiska begreppens existens. Den aspekt vi skall närmare utröna är matematikens ontologi.

Matematikens ontologi

Vad är en rät linje? Kan denna överhuvudtaget existera i sinnevärlden? De så kallade räta linjer vi drar i sanden eller med gnisslande krita på den svarta tavlan, är patetiska approximationer, små knubbiga stumpar som varken är räta eller saknar tjocklek. Men ändå tycks vi veta vad vi vill göra, det finns tydligen något som en rät linje även om den inte kan fysiskt manifesteras. De räta linjer vi kan presentera i de fysiska ljusstrålarna tycks vara den bästa manifestation vi är mäktiga. Den matematiska räta linjen är således inte något fysiskt objekt bland andra liknande fysiska objekt, utan inkarnationen av den räta linjen och således ett objekt som existerar i en annan verklighet, om vi nu betraktar saker och ting bildligt utan att för den skull nödvändigtvis bokstavligt. För en 2-dimensionell varelse skulle en kub inte kunna fattas utan endast dess varierande 2-dimensionella projektioner. Den 3-dimensionella kuben vore då den platonska versionen av alla dessa 2-dimensionella projektioner och alltså inte en ’prioriterad’ sådan. Den 4-dimensionella kuben existerar inte fysiskt, inte ens som en grov approximation i form av en trådmodell eller en tärning. De åskådliga bilder vi kan göra av den är endast 3-dimensionella projektioner. I vilken mån är den 4-dimensionella kuben ett meningslöst fantasifoster? Till detta skall vi återkomma.

Andra, mer fundamentala exempel på matematiska begrepp utan fysisk representation är oändligheten (för att inte tala om överuppräkneliga oändligheter). Så den naturliga frågan är vad är det som utmärker fysiska objekt och varför anses endast dessa vara riktigt verkliga, allt annat endast flyktiga skuggor. Och vad är fysiska objekt, och hur känner vi igen dem, och kan de separeras från våra föreställningar om dem, och i vilken mån är våra spontana lekmannaföreställningar skilda från fysikernas? Dessa är klassiska filosofiska frågor.

Varför är vi i allmänhet övertygade om en extern fysisk verklighet? Vad är det som ger denna en påtaglighet som vi inte kan förneka? Vi upplever som individer verkligheten med alla våra sinnen, synen, hörseln och känseln, och alla dessa tycks bekräfta varandra (visst finns det människor som föds utan syn och hörsel, men de tycks ändå uppleva en påtaglig verklighet, kanske genom känsel, och hunger och värme och kyla). Ja allting i verkligheten hör ihop, allting har konsekvenser som i sin tur har konsekvenser. Om verkliga individer kan man ställa frågor som hårfärgen på specifika anfäder (vid specifika tider må man tillägga), men vad för mening har frågan om Sherlock Holmes morfar var flintskallig? Vem skulle kunna besvara denna med någon form av auktoritet? Var Sokrates en verklig figur eller bara en fiktiv person i Platons dialoger (Sokrates förekommer också i en av Aristofanes pjäser), och vem skrev Platons dialoger egentligen, var det Platon, eller är han också en fiktiv figur (och även Shakespeare?). Ju längre en människa har varit död desto mer av en fiktiv person blir denne, ty de kanaler vi har till förfogande för att känna till saker om denna blir mer och mer begränsade. Om en person som Erik XIV har vi tillgång till hans fysiska kvarlevor och kan både ställa och besvara frågor om honom som inte är tillgängliga i de skriftliga källorna. Ja detta ställer frågan huruvida det förflutna är verkligt, om det är lika verkligt som det närvarande. Dock även om det inte är en värld som vi kan resa till och bevista, inte ens i princip, så känner vi att den har en verklighet oberoende av oss själva. Enligt Collingwood är historien ett fortlöpande försök att återskapa det förflutna in i nuet, inte att förflytta det (som i Prousts minnen), ty dessa försök kan aldrig bli fullständiga, det förflutna tillhör det förflutna och kan endast betraktas, d.v.s. rekonstrueras, med hjälp av de spår det lämnar i nuet. Lämnar varje händelse i det förflutna ett spår i framtiden? Det vill säga injiceras det förflutna in i det närvarande, har varje verkan en unik orsak? Om inte så finns det händelser som kan ha hänt eller inte ha hänt, det gör inte den minsta skillnad; vilket strider mot en djup intuition ty en händelse har antingen hänt eller inte hänt, något annat är svårt att föreställa sig, ty vi har en övertygelse att det förflutna är lika verkligt som det närvarande.

En del filosofer hävdar att matematiken endast existerar i den mån den är direkt kopplad till en påtaglig fysisk verklighet, ett exempel är den numera bortglömde J.S.Mill som hävdade att ett tal endast existerade om det kunde knytas till en konkret mängd av fysiska föremål, såsom marmorkulor eller snäckor eller varför inte sandkorn som i fallet med Arkimedes. Programmerar man kan man definiera en ’array’ säg med en miljon ’tomma’ platser att fylla ut. Varje sådan plats kan kopplas till en konkret fysisk verklighet, nämligen platser i ett fysiskt minne. En miljon har således en mycket konkret innebörd. Men med dessa array kan man beskriva tal med en miljon siffror, eller för att fixera vår diskussion, en miljon binära siffror. I en array finns det således en miljon platser som antingen är påkopplade eller avkopplade, eller hur nu datorn fungerar fysikaliskt. Varje sådan aktivering, d.v.s. att fylla arrayen med nollor eller ettor, är också detta ett fysikaliskt föremål, lika verkligt som elementet med en miljon platser i datorns arkitektur. Men det absoluta flertalet av dessa otroligt många kombinationer kommer aldrig att manifesteras som fysikaliska objekt, tiden räcker inte till att presentera dem alla. Existerar de då verkligen inte, eller kan vi tala om en värld i vilken de existerar utan att hemfalla åt mysticism? Kan vi ge ett exempel på en sådan kombination som inte kan existera? Man kan presentera kombinationen som sådan, men detta skulle innebära att den existerar! Detta är att, enligt Russell ge ett egennamn. Frågan om Jesus existerade eller inte har två olika responser beroende på om man betraktar Jesus som ett egennamn, då existerar det per definition, eller om man betraktar ’Jesus’ som en beskrivning, bli frågan betydligt mera öppen och kontroversiell. På samma sätt kan man ge beskrivningar på kombinationer och fråga om dessa är möjliga. Alla dessa kombinationer utgör en mycket stor (men ändlig) mängd i vilken mening kan man tala om att denna mängd finns eller inte? Den kan uppenbarligen inte realiseras fysiskt men kan man ändå tala om existens i någon icke mystisk mening? Klassiskt talar man om potentiell existens. Man kan tala om kardinaliteten av en sådan mängd och uttrycka den relativt enkelt även med konventionella siffror (trivialt binärt men enahanda) men man kan aldrig förvänta sig att implementera en array med så många platser, detta tal kan således inte ges en fysikalisk tolkning `a la Mills. Vi talar här inte om fysikaliskt omöjliga begrepp som räta linjer eller oändliga mängder.

Men låt oss gå in i närmare detalj. Vad är skillnaden mellan en potentiell existens och en verklig, manifesterad? Ett objekt i den fysiska världen blir, som antytts ovan, inte bara ett isolerat objekt, utan ett objekt med relationer till andra fysiska objekt, och beroende av dessa får den sin karaktäristiska ’verklighet’. Att skriva en miljon ettor och nollor i ett kollegieblock är en ganska oskyldig verksamhet, däremot en array med en specifik kombination insatt i ett speciellt datorprogram som är kopplad till en mängd kärnvapenrobotar kan ha en katastrofal konsekvens om detta program körs. Man kan säga att kombinationens potential blir till fullo uppfylld om den sätts i denna situation, den blir verklig på ett mycket påtagligt sätt. (Och dessa fullklottrade kollegieblock gömda i en byrålåda i en bortglömd vind, kan inte desto mindre hamna i orätta händer och bli kopierade i en array strategiskt placerad. Så helt oskyldigt är inte tilltaget!).

Ja man kan konkretisera dessa arrays till böcker som Borges gjorde i sitt Babelska bibliotek (min favorithistoria av Borges). Han gav en explicit definition av en bok, så och så många sidor, så och så många rader på vare sida, och så många olika tecken (inklusive mellanslag). Det är trivialt att ange det exakta antalet böcker i detta ofantliga bibliotek. Vad som fascinerade Borges var att varje tänkbar bok måste vara innehållet i biblioteket. Man kan variera det hela genom att tala om pixlar och betrakta alla möjliga bilder, eller musikalisk med musikalisk notation (Mozart lär ha utropat all musik finns, det gäller bara att skriva ner den). Vad vi har beskrivit är en kodifiering av böcker, bilder, musik (ja rentav biologiska varelser via sina DNA strängar, men notera att även identiska tvillingar sätts oundvikligt i olika sammanhang, dels genom den embryologiska processen, som bland annat ger olika fingeravtryck, dels genom att som färdiga individer ockupera något skilda positioner i den fysiska verkligheten, genetisk determinism är en chimär) i termer av tal. Men nu talar vi om tal såsom strängar utan fysisk mening som kardinaltal av mängder av fysiska objekt. Skillnaden mellan en potentiell sträng i det babelska biblioteket och en fysisk bok som faktiskt läses är enorm. En sträng som sådan är egentligen inte riktigt införlivad i den fysiska verkligheten det blir den först när den är meningsfull och läses av och påverkar en individ, då först får den oförutsägbara (såväl som förutsägbara) konsekvenser. Vad är det som gör att en kodifierad sträng är meningsfull och vad är innebörden av denna ’mening’? Var existerar denna mening? Existerar den i strängen? Men en och samma ’mening’ kan kodifieras med olika strängar, skrivna med olika alfabet och olika språk. Kan vi manifestera en ’mening’ rent fysikaliskt och binda den med ett specifikt fysikaliskt objekt? Nej, själva meningen, kan inte kodifieras, det ingår i ett mycket brett sammanhang, men kan man i princip kodifiera detta sammanhang även om inte i praktiken, bara för att undgå att ge ’mening’ en mystisk existens bortom tid och rum? Själva kodifieringen (eller som fenomenalisterna med Husserl i spetsen kallar ’Fundierung’) kan inte identifieras med vad den försöker kodifiera. Man kan likna den formella strängen med kroppen, medan ’meningen’ utgör ’själen’. En sträng av tecken utan mening är död materia, den ’mening’ den förmedlar är den levande ’själen’ som är oberoende av sin kropp, den kropp som knyter den till verkligheten, är bara en tillfällig sådan, dess ’essens’ ligger bortom denna. Detta skall givetvis tas som en metafor men dock de begrepp som motsatspar mellan ’kropp’ och ’själ’ är i högsta grad meningsfulla, ja rentav rationella. Någon som naivt sätter likhetstecken mellan en ’mening’ och en kodifiering av denna, har missat själva poängen.

Descartes är känd, eller snarare ökänd för sin dualism. Den kartesiska dualismen förtjänar verkligen epitetet ’psykologiskt’ oundviklig men ’intellektuellt’ förkastlig, som matematikern Manin tillskriver matematisk Platonism. Vi upplever den fysiska världen som något externt och oberoende av oss själva, själva essensen av ’objetivitet’, vårt eget medvetande däremot upplevs som ’internt’ och i högsta grad subjektivt. Det är detta som utgör den psykologiska kompulsionen som vi upplever på ett mycket direkt sätt. Det intellektuella problemet är att sammankoppla dessa två parallella verkligheter ty de påverkar uppenbarligen varandra, men hur? Vi har väl alla som barn förvånats över att vi kan röra på tårna. Vi får tanken rör på tårna och vips rör vi på tårna. Hur bär vi oss egentligen åt? Ingen har lärt oss det och varje förklaring i stilen med att för att röra på tårna måste vi göra A. Men hur gör vi A? Enkelt, gör B först. Och förhoppningsvis interagerar vi med den externa världen inte bara genom att röra på tårna och rulla med timmarna. Härvidlag misslyckas Descartes skändligt, ju mindre vi dröjer vid tallkottkörteln desto bättre. Problemet var att Descartes kände sig tvingad att komma upp med en förklaring, vilket kan ses som intellektuell hederlighet och förtjäna respekt. Idealisterna med Berkeley i spetsen gjorde det betydligt lättare för sig genom att förneka en verklighet, den externa, och endast erkänna den interna, den verklighet vi upplever direkt, medan den fysiska vi tolkar. Motsatsen att ge en fysikalisk förklaring till vår subjektiva värld ansågs till ganska nyligen ligga utanför naturvetenskapens domäner, men i och med datorernas utveckling har den frågan fått förnyad aktualitet. Denna uppgift är betydligt svårare än den som förestod Berkeley ty att göra kött av anden lär endast vara ett mirakel, men att göra ande av kött är ett mirakels mirakel. Det externa ligger utanför oss liksom resultaten av de förklaringar vi ger, medan visavi det interna har vi alla direkta uppfattningar och kan lätt förkasta de försök till förklaringar som görs. Till detta kommer vi ha anledning att återkomma. Att hålla de båda verkligheterna åtskilda verkar vara den naturligaste inställningen. Karl Popper går ett steg längre och talar om World1 som den externa verkligheten, World2 som den interna, och slutligen även en World3 av mänskliga skapelser som romaner, vetenskapliga teorier, språk, matematik etc, som sammankopplar den första och andra världen; den första påverkar den andra (som när vi dör), den andra skapar den tredje, som i sin tur påverkar den första världen. Popper hävdar att Platon var den som upptäckte den tredje världen. Således att tala om skilda världar är ett naturligt sätt att hålla sig till verkligheten, som innefattar såväl fysiska som mentala världar där de senare förknippas med fantasier, mindre handfasta än fysiska föremål, men som i högre grad definierar den mänskliga existensen. All mänsklig samvaro och den moraliska uppfattningen av människors inneboende värde, bygger på övertygelsen att varje människa har ett medvetande, eller i gammalt klassisk språkbruk en ’själ’, varelser som vi förmodar saknar detta ser vi som maskiner, rena fysiska varelser utan eget inneboende värde. Descartes ansåg som bekant att djuren var inget annat än sinnrika maskiner, d.v.s. dess ontologi kunde i princip förklaras rent mekaniskt. Att helt anamma åsikten att endast den första världen existerar och att de andra världarna kan härledas från denna, har konsekvenser som de flesta förespråkare inte skulle acceptera i sin roll som människor. Detta behöver inte nödvändigtvis betyda att den är felaktig, bara att motsatsen knappast behöver ses som ett tecken på luddig mysticism. Humanismen som sådan vore omöjlig utan den andra och därmed tredje världen.

Matematikens roll i den Tredje världen

Poppers Tredje Värld innehåller en stor variation, på vad sätt har matematiken en särställning där som kvalificerar den att betecknas som Platonsk? Vad som utmärker verkligheten är dess konsistens, den kan upplevas med många olika sinnen som alla i princip stöder varandra. Visst är detta en psykologisk förklaring, men kan vi ge någon annan förklaring, en rent logisk skulle förveckla oss i cirkelresonemang.

Samma psykologiska förklaring är också tillämpbar på matematiken, men tröskeln här är högre. För matematikern bildar matematiken en väv där alla aspekter är på ett mystiskt sätt sammanlänkade. Kopplingen mellan talteori, speciellt primtalens fördelning, och komplex analys, två områden som inte verkar ha något gemensamt är ett klassiskt exempel, som jag redan berört. Matematikern upplever att han i en mycket direkt mening upptäcker saker och ting. I de flesta sammanhang i livet tvingas man lita på auktoriteter men inte i matematiken (åtminstone om man inte sätter sin ambition att förstå alltför högt). Som skolämne är matematiken det enda ämne i vilket man inte upplever att sanningsbegreppet är något av en konvention och avhängigt av vad läraren förväntar sig.

Nåja, skillnad mellan uppfinning och upptäckt är knappast vattentät. Varje uppfinning har oväntade och oavsiktliga egenskaper, ja dessa oavsiktliga egenskaper utgör ofta basen för nya uppfinningar, detta är basen för ’trial and error’. Och detta fenomen begränsas inte till mänskliga uppfinningar, i en mycket konkret mening kan man hävda att evolutionen ’uppfinner’ organismer. Dessa organismer är som påpekat inte isolerade varelser utan dess egenskaper är inte kodifierade på något sätt, speciellt inte i den genetiska koden, utan framstår först när de placeras i en omgivning, d.v.s. när de blir en del av den ’verkliga’ världen. Exemplen kan mångfaldigas och blir speciellt slående när det rör sig om så kallad konvergent evolution. Ögat hos ryggradsdjur och blötdjur är mycket lika varandra, så när som på en detalj, men ryggradsdjurets öga utvecklades från hjärnan, medan blötdjurets från ett hudveck. Man kan här om något tala om ögats ’form’ som förverkligas på två olika och oberoende sätt i den organiska världen. Detta antar givetvis formen av en digression, men syftet är att belysa att platonska metaforer mycket väl kan belysa biologiska förlopp, annars brukar man förkasta platonismen inom biologin som löjlig eftersom den anses postulera eviga och distinkta former för de olika biologiska arterna när dessa i själva verket är högst föränderliga och saknar klara avgränsningar. I matematiskt språkbruk, arter utgör inte ekvivalensklasser inom världen av organismer.

Vad är en uppfinning? En uppfinning, i sin konkretaste form, är ett fysikaliskt objekt som när man släpper det faller till marken (åtminstone på en himlakropp med tillräckligt stor massa som t.ex. Jorden). Att den faller till marken är en ickeavsiktlig egenskap hos denna (men givetvis inte i detta ytterst förenklade fall en oväntad sådan), men bara för att uppfinningen är mänsklig betyder inte att detta fallande till marken inte är oberoende av uppfinnaren. Det är klart att utan denna uppfinning skulle inte detta specifika objekt ha fallit till marken, men detta att falla till marken är under givna förutsättningar en del av hur tillvaron, d.v.s. verkligheten är beskaffad, och dess inträffande kan ses som ett experiment för att belysa ett mycket allmännare fenomen. (Det påminner mig om en gammal skämtteckning av Albert Engström där en fysiklärare bekänner att det enda experiment han lyckas med i undervisningen är att släppa en krita att falla till marken för att påvisa tyngdlagen).

Ett spel är baserat på regler. Dessa regler är i princip godtyckliga, och är i det fallet en ren uppfinning, men kan även vara följden av specifika avsikter, vilket i praktiken är fallet med de flesta uppfinningar, ty de är avsedda att ha vissa egenskaper för att lösa ett problem i ’verkligheten’, och då kan uppfinningen av spelet ses som en aspekt av ett större inneslutande spel. Men när det gäller spel att spelas då är reglerna givna och inte förklarade. Ett klassiskt spel är schack vars regler tycks ganska godtyckliga och det ingår inte i presentationen av schackreglerna än mindre i spelandet att ’förklara’ dessa, och frågan är i vilken utsträckning en ’förklaring’ av dessa regler skulle vara behjälplig i att spela spelet, speciellt inte om det skulle röra sig om en historisk sådan, även om en sådan skulle ge en antydan om hur reglerna har evolverats. Men däremot givet reglerna kan man utveckla sekundära begrepp och strategiska teorier och litteraturen om denna är speciellt riklig när det gäller schack. I denna process upptäcker man mycket som inte är explicit givna i reglerna. Frågan är om dessa skall ses som oberoende upptäckter eller bara konsekvenser av de godtyckliga reglerna, och speciellt att dessa endast existerar tack vare reglerna, så om dessa inte är gudomligt givna så är heller inte dessa sekundära utvecklingar.

Nu kan matematiken ses som ett spel i och med att man fastställer vissa axiom och deriverar konsekvenser av dessa genom deduktiva resonemang. Man finner härvidlag en stor mängd av, vad man kan kalla sekundära axiom, d.v.s. teorem. En populär uppfattning är att deduktionen skiljer sig från induktionen genom att den förra till skillnad från den senare inte leder till några nya sanningar, allt är i någon mening förborgat i de ursprungliga axiomen. Russells och Wittgensteins uppfattning att matematik är ingenting annat än en räcka av tautologier, är ett uttryck för denna metafysiska sats. Ett tankeexperiment är att man skapar ett Borges babelbibliotek av ’bevis’ genom att systematiskt producera alla kombinationer av tecken (ett axiomatiskt system kan formaliseras till ett begränsat alfabet och en strikt syntax både när det gäller vad som skall anses som en välformulerad sträng och mer stringent en korrekt sträng, d.v.s. logiskt uppbyggd) och bland dessa rent mekaniskt sålla ut dem som utgör korrekta bevis av någonting. På sådan sätt kan man producera en oändlig ordnad lista av alla bevisbara teorem även om det vore ganska opraktiskt med tanke på de ofantliga antal det rör sig om. På detta sätt kan man producera sanna satser men man kan inte garantera att man kan besvara satser av typen ’Ä r X sann’, d.v.s. finns ett bevis för X i listan (i motsats till ’kan man bevisa X med mindre än en miljard tecken’, även om detta tar tid). Genom att formalisera matematiken kan man betrakta den som ett matematiskt begrepp och ställa matematiska frågor om dem, precis som vi skissat upp nu, ett program som initierades av Hilbert. Vad som slår en matematiker är att det matematiska resonemanget är ganska trivialt och begreppen mycket enkla liksom den bakomliggand idén, och som matematik är det knappast speciellt intressant eller djupt. Detta gör det tillgängligt för en ganska bred allmänhet som därmed får en ganska förvrängd bild av vad matematik egentligen är. Gödels bedrift var att dra dessa ganska enkla idéer till sin spets genom att nästan inkludera det matematiska resonemanget om matematiken (d.v.s. metamatematiken in i matematiken) och därmed kunna göra självreferenser som i Cantors diagonalargument eller som i slutsatsen att det måste finns sanningar ty om inte vore satsen det finns inga sanningar (som postmodernisterna hävdar) sann, vilket skulle leda till en motsägelse, och motsägelser existerar inte i verkligheten, liksom inte i konsistenta axiomsystem. Ur detta följer hans ofullständighets sats för konsistenta axiomsystem, som kräver att systemet är tillräckligt kraftfullt för att innehålla (kodifiera) de hela talen. För enkla axiomsystem är det i princip inga problem, ty man kan finna ändliga modeller, och för inkonsistenta kan man bevisa vad som helst. Ett exempel på en sådan sats är att man inte kan bevisa ett sådant kraftfullt axiomsystems konsistens ty det vore ekvivalent med att söka efter en motsägelse i en oändlig lista och kunna sluta att den inte finns (vilket skulle ta oändlig tid).

Nu skall man inte förringa Gödels Teorem ej heller matematiska logikers undersökningar, som kan ses som en form av tillämpad matematik, utan endast dra slutsatsen att deras bemödande inte förmår att fånga matematikens väsen; vi noterar att det matematiska resonemang vi förde ovan med sina precisa tanekexperiment, inte byggde på några formella axiom utan på sunt meningsfullt tänkande liksom i all matematik. Mängdläran kan anses vara matematikens språk. som det kommer i uttryck i Bourbaki (som handlar om strukturer på mängder, som i sin tur kan uttryckas med hjälp av mängder), även, som vi redan påpekat, om den framlidne ryske matematikern Voedvodsky började utveckla ett annat språk, just för att kunna mekaniskt kontrollera logiken i bevis. Och det finns en standardlista av axiom för mängdläran som kan utvidgas med olika postulat för olika specialområden, som Peanos axiom för de naturliga talen, gruppaxiomen etc (vilket kanske snarare kan ses som definitioner); men givet dessa formella axiom utan koppling till den ’verklighet’ den är kopplad till ger ingen hänvisning hur spelet skall spelas, det finns inget begrepp om slutgiltig vinst som i schack.

Matematik är inget spel. Matematiska satser bevisas inte genom blinda sökningar och slumpmässiga manipulationer av symboler, ej heller finner man drag i schack genom uttömmande sökningar av konsekvensträd, bör man kanske tillägga för rättvisans skull. Men den värld matematiken öppnar är betydligt rikare än den värld som schack erbjuder, en värld som inte sträcker sig utanför de sextiofyra svarta och vita rutorna, utan griper in i så många mänskliga verksamheter. Matematiska resultat kan bevisas på så många olika sätt och det är ett mirakel att så olika angreppspunkter leder till samma resultat. Och det är precis detta som ger de matematiska resultaten dess soliditet och övertygelse om dess riktighet. Det är därför Cantors hierarki av de högre kardinaltalen inte inger samma soliditet som klassisk matematik; visserligen är teorin deduktivt oantastbar men det finns endast en väg dit som bygger på samma enkla idé, nämligen Cantors diagonalprincip. Penrose beskriver den som mycket elegant, men beklagar att den ännu inte funnit några tillämpningar. Ett problem med den, som jag ser det, är att det är oklart i vilken mening man kan tolka dess kardinalitetsbegrepp som en påtaglig kardinalitet, ty alla dessa teorier har av nödvändighet uppräkneliga modeller. Högre kardinaltal är logikernas matematik, inte matematikernas. Manin har beskrivit matematikens logiska grundvalar, som uppstod vid sekelskiftet och nådde sin höjdpunkt under 30-talet, som introspektion fascinerad av tankens värld, medan den samtida fysikaliska revolutionen var fokuserad på verkligheten och trots bristen på logisk stringens, enligt hans mening, betydligt mer spännande.

Innan vi går vidare kan det vara lämpligt att närmare påvisa fundamentala skillnader mellan matematik och språk. Språk är uppenbarligen en mänsklig uppfinning och mycket av matematiken är likaledes mänskliga uppfinningar och i bägge fallen rör det sig om historiska tillfälligheter. Vokabulären, liksom grammatiska regler, skiljer sig från språk till språk, liksom konventioner att representera tal, och det vore löjligt att påstå att något av dessa skulle vara platonsk. Konventioner att representera tal utgör knappast matematikens kärna, medan det är svårt att bortse från vikten av vokabulär och grammatiska regler (d.v.s. syntax) när det gäller språk. Ja representationer av tal är således i själva verket inte en del av matematiken utan en del av språket. Det finns två aspekter av språk, nämligen dess tillägnande och dess användande, och uppenbarligen kan man inte dra en skarp gräns mellan dem eftersom det effektivaste sättet att tillägna sig ett språk är att använda det. När det gäller tillägnandet av ett språk skall man skilja mellan den initiala naturliga inlärningen av modersmålet och den sekundära, den senare är representerad av språk såsom skolämne. Såsom skolämne presenteras språket dels som en samling i sig meningslösa ord som man måste memorera och befästa i minnet genom trägen övning, och dels mer eller mindre meningslösa grammatiska regler. I denna process spelar modersmålet en nyckelroll, ja hela språkundervisningen går ut på att relatera det främmande språket till det egna; dels genom att översätta via vokabulärlistan och de grammatiska reglerna och därmed förstå de främmande språkliga uttrycken, som tydligen endast kan förstås efter en översättning; och dels, vilket är betydligt svårare, att översätta från det egna modersmålet till det främmande språket. Detta blir nu till en formell övning där visserligen ordlistan är oumbärlig men där grammatiken nu ställer till problem. Att konstruera en sats blir en intellektuell uppgift på nivån av ett sudoku och har ingenting med språklig användning att göra. För de flesta skolelever blir det ingen större skillnad mellan att studera språk och matematik, där de grammatiska reglerna nu ersätts av regler för att manipulera siffror och algebraiska symboler, i bägge fallen gäller det att underkasta sig från ovan givna regler och gissa sig till vad skolan förväntar sig. I själva verket föreligger en ganska hög korrelation mellan så kallad språklig begåvning och matematisk begåvning, åtminstone i den mån dessa avspeglas av skolbetyg. Denna korrelation blir ännu tydligare när det gäller studiet av döda språk, vilket var kutym i den gamla skolan. Överlappningen mellan Senior Wranglers i Matematik och i Klassiska språk var betydande, och själve Gauss lär under sina tonår övervägt en karriär som filiolog i klassiska språk innan han kom på bättre tankar. Jag fick höra i den gamla realskolan att som matematiker borde tyska med sina stränga och konsekventa regler falla mig på läppen. Jag höll absolut inte med, tanken att ta ut satsdelar innan man öppnade munnen föreföll mig absurd, och däri hade jag otvivelaktligen rätt. Språkundervisning är en fråga om kodifiering och avkodifiering av ordsträngar, men å andra sidan vad är alternativet? Fönstret för den naturliga inlärningen är redan stängd, och de ansatser till så kallade naturmetoder är ganska konstlade. När man behärskar ett språk söker man sällan efter ord och man konstruerar absolut inte meningar i förväg, framför allt är man inte medveten om grammatiska regler, det har man inte tid med. Att (tekniskt) behärska ett språk är en fråga om motorik som att cykla, och det tillägnar man sig endast under lång och intensiv träning helst så tidigt i åldern som möjligt. Förmågan att lära sig tala utan accent lär man förlora i och med pubertetens inträde, och det är en öppen fråga huruvida man som främling kan totalt inhämta det försprång som en modersmålstalare har, den vulgära uppfattningen är att detta inte är möjligt, utan främlingen röjer sig genom små nästan omärkbara misstag, även om denne har ett betydligt större ordförråd och förmåga till mer avancerade och eleganta formuleringar. Ett problem är att den formella grammatiken endast kodifierar de stora huvuddragen i ett språks syntax, det finns subtila betydelseskillnader i ord och idiomatiska sätt att uttrycka sig som en modersmålstalare automatiskt tillägnar sig, men som förblir bortom främlingens kompetens. En norrman jag känner som tekniskt sett har franska som modersmål (d.v.s. hans mamma var fransyska) hade skrivit en del av en fransk text till ett gemensamt arbete med fransmän. Dessa påpekade att texten var helt korrekt, ortografiskt såväl som grammatiskt, men så uttrycker man sig bara inte på franska, den vore opublicerbar. Ett språk kan sägas vara ett exempel på Jungs kollektiva omedvetande, det är inte kanoniskt, men på den individuella nivån kan man inte bryta mot dess oskrivna regler som därmed har en objektivitet, man kan inte uttrycka sig hur man vill, utan att folk i bästa fall höjer på ögonbrynen och i värsta fall inte förstår vad man säger. Språk är en i högsta grad socialt fenomen och kan i princip naturvetenskapligt studeras på neurologisk nivå, även om framstegen denna väg är än så länge mycket modesta. Man hör mycket talas om dikotomin mellan de två hjärnhalvorna, att språk och matematik hör till den vänstra ’logiska’ hjärnhalvan, medan det visuella hör till den högra ’kreativa’ (eller är det tvärtom?). Mycket av detta är troligen rent dravel, men det indikerar att hos folk i allmänhet jämställs matematik och språk, utan att för den skulle identifieras; dock tycks det finnas en koppling mellan språk och neurologisk arkitektur, i och med att afasi (d.v.s. oförmågan att använda språket automatiskt och omedvetet) hör i hög grad ihop med skador på den vänstra hjärnhalvan, liknande fenomen kan nog även ses när det gäller så kallade ’math skills’, men frågan är hur mycket dessa har med matematik att göra. Förmågan att räkna snabbt i huvudet (som med fallet ’idiots savants’ i motsats till att lista ut matematiska knep), ha en känsla för storheter eller kunna visualisera intrikata system i 3-dimensioner är förvisso anmärkningsvärda egenskaper, men knappast tillräckliga för en matematisk verksamhet. Begreppet ’dyslexi’ d.v.s. en störd läs- och skrivförmåga har säkert en neurologisk bas, men frågan om så kallas ’dyskalkyl’ har det är mer kontroversiellt, men om så är fallet kan man undra om det har någon effekt på matematisk förståelse, precis som dyskalkyli inte lär ha någon effekt på den allmänna intelligensen (vad nu denna kan vara).

För att ta ner frågan om Platonism från en metafysisk nivå skulle jag vilja hävda att den matematiska platonismen utmärker sig genom att matematiken kan inte studeras neurologiskt, men det kan däremot språk och andra fenomen i Poppers tredje värld. Språk är inte matematik, och framför allt är inte matematik språk, även om det är en ganska utbredd uppfattning, inte minst bland fysiker (enligt den kände fysikern Tor Ragnar Gerholm, är matematiken inget annat än tautologier och har inget eget innehåll). En del individer tar denna metafor bokstavligt och förordar att elever bör lära sig det matematiska språket, och med detta menar de terminologi. (The stupidity beggars comprehension). Så låt oss avsluta med att göra en jämförelse mellan matematiken och fysiken.

Enligt Kant kan vi inte uppleva das Ding an sich utan bara förnimmelser av den som inte är direkta utan bygger på teorier. Dessa teorier är mänskliga skapelser till skillnad från Das Ding och när det gäller fysiken är våra teorier matematiska och både matematikern och (den teoretiske) fysikern spenderar sina dagar med att göra matematiska manipulationer, det mest drastiska exemplet är strängteorin. Av denna anledning anses matematiken endast vara ett språk och i princip skulle man kunna bedriva fysikalisk teoribildning utan matematik, men hur detta skulle kunna gå till har ingen någon aning om. Det är svårt att tänka sig fysiken utan matematik, medan man i princip kan tänka sig matematik utan fysik (och framför allt matematik utan mängdlära), även om det skulle bli en utarmad matematik. För många elever (och även lärare) är fysik och matematik väsentligen samma sak, och även om detta är något av en vulgäruppfattning, har de båda disciplinerna mycket gemensamma. Ofta citerad är Wigners anmärkning om matematikens oförklarliga effektivitet, men det hela går djupare. Utan matematiken skulle fysiken vara ganska outvecklad, således har många discipliner sökt erhålla vetenskaplig status genom kvantifiering, men det räcker inte bara att sätta siffror på saker och ting, man måste även kunna meningsfullt manipulera dessa siffror matematiskt; således har i de flesta fall dessa tillämpningar utgjort en enkelriktad gata. Ekonomin har dragit nytta av matematiken, så även biologin, men omvändningen gäller inte utan man kan bara tala om parasitism inte en symbios som i fallet med fysiken. En fysikalisk intuition kan vara mycket fruktbar inom matematiken (extremfallet varandes strängteorin som har haft slående tillämpningar inom matematiken men inte i fysiken), men man kan däremot inte tala om den matematiska fruktbarheten hos en ekonomisk eller biologisk intuition.

Att fysiken beskriver verkligheten (Das Ding) i mänskliga termer är en intressant filosofisk fråga som var mycket i ropet i slutet av 1800-talet. Vad är verkligt och vad är bara mänskliga konstruktioner? Fysikern Mach som blev filosof på äldre dagar förnekade existensen av kraft utan såg på den som en konstruktion, och därmed Newtons lag som en definition. Han förnekade vidare atomers existens, och Einstein föreslog som motbevis Browns rörelse. Kraften i motargumentationen låg däri att atomer hade uppstått (bortsett från grekernas rent spekulativa hypotes) i samband med att förklara vissa kemiska reaktioner, men i den brownska rörelsen dyker de även upp som förklaringskälla helt oberoende av det första sammanhanget och dessutom på ett mycket påtagligt sätt. Man kan i detta sammanhang undra hur Avogadro lyckades beräkna detta nummer, på något sätt måste han kunnat ’lägga fingrarna’ på enskilda atomer. Första hjälpen ges av Wikipedia, där man upplyses om att Avogadro aldrig bestämde detta tal, utan det gjordes första gången tio år efter hans död av en viss Loschmidt, bättre uppskattningar gjordes av Perrin i början av 1900-talet, man får dock ingen uppfattning om hur dessa experiment gjordes. (Perrin omdefinierade en mol genom att ange ett exakt Avogadrotal - av den rätta storleksordningen). Men däremot beskrivs det enklaste sättet som en följd av Millikans bestämning av en elektrons laddning, då man endast behöver dividera laddningen av en mol av elektroner (Faradys constant) med denna. I gymnasiet fick vi göra en fysiklabb under min fars ledning att just bestämma en elektronladdning. Detta innebar genererandet av små oljedroppar med ett litet antal elektronladdningar vars totala laddning kunde beräknas, sedan var det bara att ta största gemensamma nämnaren av ett antal av dessa. Man kom således ned på elektronnivå (hur man nu kunde veta detta? den största gemensamma nämnaren blev alltid ungefär samma i upprepade försök?). Ett annat fenomen som går ned på atomnivå är spåren i Wilson-kammaren, som utgör gigantiska spår av orsakad kondensation. Einsteins analys av brownsk rörelse kopplad till en mikroskopisk observation borde även det ge en uppskattning av Avogadros tal. Vi ser hur olika fenomen kopplade till atomer kan observeras och som bekräftar varandra, vilket leder till kommentaren tidigare om hur sådana bekräftelser ger en soliditet till våra antaganden. Dock detta betyder inte att vi känner till atomens inre struktur, och att se på dem som partiklar, typ små hårda kulor, är naivt. Det intressanta är att enstaka partiklar av denna storlek kan ge konsekvenser på mänsklig observerbar nivå. En enkel uträkning ger att från en stjärna av sjätte magnituden (d.v.s. knappt synbar) träffas näthinnan av endast sex fotoner per sekund!

För att gå vidare i den instrumentella synen på fysiken kan vi nämna matematikern Pointcaré som hävdade att man inte kan avgöra huruvida rummet är euklidiskt eller ickeeuklidiskt (i motsats till Lobachevsky), det rör sig ytterst om en konvention av vad som skall anses vara en rät linje baserad på vilket är mest ändamålsenligt för beräkningar. Popper fann den extrema formen av instrumentalism något motbjudande. Han påpekade att en sådan försätter oss i samma situation som Berkeleys idealism, med den skillnaden att den senare hade elegantare förklaringar. (Man kan i sammanhanget nämna att Berkeleys kritik av Newtons infinitesimalkalkyl egentligen inte var riktad mot matematiken utan mot sina egna kritiker av hans teologi, genom att visa att den Newtonska kalkylen var baserad på begrepp väl lika undflyende som de teologiska, en attityd som må påminna om min egen kritik av Platonismens kritiker...)

Skillnaden mellan matematiken och fysiken brukar traditionellt beskrivas via kantiska termer såsom analytiska och syntetiska påståenden. Som jag tidigare nämnt upplevde jag som ung den deduktiva presentationen av den euklidiska geometrin som berusande, ty den visade tankens oerhörda makt genom att vara oberoende av externa syntetiska fakta. Över matematiken har man total kontroll (detta är uppenbarligen en stark motivation för blivande matematiker som upplever att matematiken inte krävde något pluggande och utantillärande som i andra skolämnen, det räckte med ett gott förstånd). Ambitionen av en TOE (Theory of Everything) är just att få samma kontroll över fysiken, d.v.s. få en komplett lista över fysikaliska lagar och fenomen, därefter är det bara en fråga om att härleda konsekvenserna. I slutet av 1800-talet misstänkte man att detta var fallet med fysiken, mest känt genom Lord Kelvins förutsägelse att fysiken inte skulle bjuda på några nya överraskningar. Inom ett par år blev han emotsagd.

Das Ding är fysikens platonska väsen, oåtkomligt men något vi kan beskriva med större och större precision och förståelse. Ja hela den subtila fysikaliska världsbilden är intrikat och sammanhängande tack vare att vi kan i någon mening kommunicera med ’Das Ding’, endast genom att bjudas motstånd kan fantasin stimuleras, och motståndet består i att de fysikaliska teorierna kan testas (d.v.s. falsifieras) och därmed modifieras och förfinas. Och kommunikationen består i just denna möjlighet. Men man skall ha klart för sig att Naturen (Das Ding) instruerar inte direkt, trots den allmänna uppfattningen som formulerades redan av Bacon, den kan endast säga ja eller nej till omsorgsfullt formulerade frågor vi ställer upp baserade på våra teorier.

Vad är matematikens ’Das Ding’ ? Ä r det samma sak som matematiken? Vi har redan på ett tidigt stadium fastställt att kärnan i den matematiska platonismen är att matematiken utvecklas och därmed ger en djupare och djupare förståelse över vad som ligger bakom det hela. Det är så man skall förstå motivationen för övergripande teorier, som Grothendicks abstrakta teori för schemata, men man skall samtidigt akta sig för att se abstraktionen som ett självändamål inom matematiken, kriteriet för värdet hos abstrakta teorier ligger i hur väl de löser och belyser klassiska konkreta problem (men nu avlägsnar vi oss från en diskussion om matematisk platonism och närmar oss en diskussion om hur människan upplever matematiken individuellt och socialt). ¬Betraktar man matematikhistorien framstår matematiken inte bara rent analytiskt men även syntetiskt, vilket är den mest fascinerande aspekten. Matematik är inte bara logiska slutledningar men än mera begreppsbildningar som revolutionerar disciplinen. Ett lättfattligt exempel är den kartesiska geometrin, som alla bildade människor förr i tiden konfronterades med; ett annat något mera avancerat är teorin för analytiska funktioner som utvecklades under första halvan av 1800-talet, och ger för första gången i en matematikers utbildning en känsla av ren magi. En intressant skillnad mellan fysiken och matematiken är att fenomenen i den förra är mer manifesta än i den senare som kan innehålla många elefanter som ingen ser (åtminstone om man tar en axiomatisk utgångspunkt). Konsekvenserna av Newtons gravitationsteori kan i princip räknas ut, vilket Laplace tog som sin livsuppgift. En mycket subtil konsekvens är tidvattnet och frågan är om en sådan skulle ha observerats på rent analytisk väg givet den matematiska beskrivningen (tidvattenskraften som är derivatan av gravitationskraften med avseende på avstånd är mycket liten men har över tid märkbara konsekvenser, speciellt för strandboende observatörer, tillplattningen vid polerna rör sig om ett par mil, tidvatten ett par meter). Det kan vara så att detta är förklaringen till den fysikaliska intuitionen, man vet vad man kan försumma. Dock om AI skulle lyckas skapa effektiva, ickemänskliga, bevisstrategier, så skulle matematiken upplevas mycket mera syntetisk likt fysiken, obegripliga fakta skulle uppkomma, som vi skulle se som externa fenomen. Och det skulle på ett påtagligt sätt manifestera matematikens platonska natur.

CU Fråga 8: Slutligen, jag kan inte motstå att kommentera författarens påståenden om att om jorden hade befunnit sig i den interstellära rymden så skulle astronomin ha upptagit en position mellan matematiken och de fysikaliska vetenskaperna.

UP Svar på CU fråga 8: Detta är att ta min illustration alltför bokstavligt. Låt gå, med lite huvudräkning och några astronomiska basfakta kan man komma långt. Ljushastigheten är 10’000 gånger högre än Jordens omloppshastighet. Således är ett ljusår cirka 60’000 A.E. Antag att denna sond färdas med flykthastigheten från solen vid jordbanan, denna är ungefär kvadratroten ur två gånger omloppshastigheten, så i runda tal färdas denna 10 A.E. per år. Hur länge har den färdats, säg ett dussin år, och har således hunnit en femhundradel av ett ljusår.

Att mäta ett avstånd på 30’000 ljusår innebär att mäta upp en vinkel på  1  · 10−6 d.v.s. 6 · 10−8 radianer, en bågsekund är ungefär 5 · 10−15 radianer, vi talar således om vinklar av en hundradels bågsekund vilket är ungefär solens skenbara storlek sett från vår närmaste stjärna (vilket man också lätt räknar i huvudet). Och vad jag förstår har man ännu inte lyckats lösa upp en stjärnas skiva i teleskop. Jag säger inte att det vore i princip omöjligt bara att utmaningen för en hypotetisk civilisation skulle vara enorm och motivationen mycket låg. Sedan är det inte klart för mig hur denna sond mäter avstånd (givetvis genom parallax, men hur mäter den upp vinklarna?), kan det tänka sig att den implicit utnyttjar andra fenomen som beror ytterst på närstående objekt? Att mäta en stjärnas absoluta position är mycket svårt utan referenspunkter, som andra stjärnor på himlavalvet. Poängen med mitt tankeexperiment var att presentera en situation där himlavalvets oändliga avstånd vore en naturlig och en svårligen falsifierbar hypotes.

Comte antog givetvis att för att komma åt den kemiska sammansättningen hos en stjärna (inklusive solen för den delen) måste man åka dit på ort och ställe vilket givetvis vore mycket opraktiskt, ty motsatsen skulle vara rena magin. Antag att vi inte desto mindre skulle ha startat ett projekt att ta reda på stjärnors kemiska sammansättning risken är mycket stor att vi inte skulle ha lyckats utan kommit på avvägar. Lösningen på problemet var inte planerat, genom spektrometrin upptäckte man att utstrålningen från gaser uppvisade karaktäristiska band som gav ’fingeravtryck’ och eftersom man fick liknande ’fingeravtryck’ från ljuset hos stjärnor antog man baserat på en metafysisk princip (naturlagarnas giltighet i hela universum) att dessa jordiska ämnen även förekom hos stjärnorna (intressant är att helium upptäcktes först på solen därav namnet). Denna serendipitet är typiskt för vetenskapliga landvinningar. Spektroskopin kan ses som astronomins absolut viktigaste metod vilket knappast är förvånande när allt kommer omkring är vår enda kontakt med dess objekt visuell, d.v.s. via ljuset. Speciellt kan man via spektroskopin mäta radiella (relativa) hastigheter med förvånansvärd precision och det är dessa mätningar som utgör vår enda väg att upptäcka exoplaneter via den ytterst marginella gravitationella inverkan dessa har på sina moderstjärnor. vinklar av en hundradels bågsekund vilket är ungefär solens skenbara storlek sett från vår närmaste stjärna (vilket man också lätt räknar i huvudet). Och vad jag förstår har man ännu inte lyckats lösa upp en stjärnas skiva i teleskop. Jag säger inte att det vore i princip omöjligt bara att utmaningen för en hypotetisk civilisation skulle vara enorm och motivationen mycket låg. Sedan är det inte klart för mig hur denna sond mäter avstånd (givetvis genom parallax, men hur mäter den upp vinklarna?), kan det tänka sig att den implicit utnyttjar andra fenomen som beror ytterst på närstående objekt? Att mäta en stjärnas absoluta position är mycket svårt utan referenspunkter, som andra stjärnor på himlavalvet. Poängen med mitt tankeexperiment var att presentera en situation där himlavalvets oändliga avstånd vore en naturlig och en svårligen falsifierbar hypotes.

Comte antog givetvis att för att komma åt den kemiska sammansättningen hos en stjärna (inklusive solen för den delen) måste man åka dit på ort och ställe vilket givetvis vore mycket opraktiskt, ty motsatsen skulle vara rena magin. Antag att vi inte desto mindre skulle ha startat ett projekt att ta reda på stjärnors kemiska sammansättning risken är mycket stor att vi inte skulle ha lyckats utan kommit på avvägar. Lösningen på problemet var inte planerat, genom spektrometrin upptäckte man att utstrålningen från gaser uppvisade karaktäristiska band som gav ’fingeravtryck’ och eftersom man fick liknande ’fingeravtryck’ från ljuset hos stjärnor antog man baserat på en metafysisk princip (naturlagarnas giltighet i hela universum) att dessa jordiska ämnen även förekom hos stjärnorna (intressant är att helium upptäcktes först på solen därav namnet). Denna serendipitet är typiskt för vetenskapliga landvinningar. Spektroskopin kan ses som astronomins absolut viktigaste metod vilket knappast är förvånande när allt kommer omkring är vår enda kontakt med dess objekt visuell, d.v.s. via ljuset. Speciellt kan man via spektroskopin mäta radiella (relativa) hastigheter med förvånansvärd precision och det är dessa mätningar som utgör vår enda väg att upptäcka exoplaneter via den ytterst marginella gravitationella inverkan dessa har på sina moderstjärnor.

    Peter Währborg

    Kommentarer och frågor till Ulf Persson

Bäste Ulf Persson,

Tack för ett glänsande bidrag om än svårtillgängligt för den som saknar utbildning i matematik.

Jag fäster mig vid att du inledningsvis ställer frågorna ”är matematiken en vetenskap?”, ”har den överhuvudtaget något att göra med verkligheten?” osv. Det hade varit intressant att höra dina svar på dessa frågor.

Du knyter an till en fråga som jag tycker är intressant. Frågan om vad matematik egentligen är. Är matematiken ett redskap (metod), men som genom sin expansiva kunskapsutveckling också skapar en egen (metod-) regelbaserad världsbild? Min fråga blir då: Är denna världsbild att betrakta som sann om den inte låter sig motbevisas matematiskt?

Filosofin tycks spela en mycket central roll inom matematiken, t.ex. logiken. Denna koppling har ju förekommit hos t.ex. Bertrand Russell. I dina resonemang kring axiom, postulat och teorem framskymtar dessa filosofiska reflektioner. Jag får dock ingen klar uppfattning om var du står i frågan om matematikens relation till filosofin. Kommentar?

Vilka osäkerhetsfaktorer anser du finns inom den matematiska vetenskapen? Har slumpen någon plats?

Matematiska metoder appliceras stundom för att studera vissa fenomen som t.ex. epidemier, läkemedelseffekter och biverkningar, biologiska förhållanden som t.ex. klimatet eller byggnationer. De studerade variablerna respekterar naturligtvis vissa naturlagar och regelverk, men kan matematiken i sig anses vara en exakt vetenskap?

Inom vilka discipliner anser du att matematiken borde ha en större (eller mindre) plats?

Med vänlig hälsning

Peter Währborg

    Ulf Persson (UP) svar och svarskommentarer till Peter Währborg (PW)

PW fråga 1: Du knyter an till en fråga som jag tycker är intressant. Frågan om vad matematik egentligen är. Är matematiken ett redskap (metod), men som genom sin expansiva kunskapsutveckling också skapar en egen (metod-) regelbaserad världsbild? Min fråga blir då: Är denna världsbild att betrakta som sann om den inte låter sig motbevisas matematiskt?

UP svar på PW fråga 1: Detta knyter an till frågan huruvida matematiken har en platonsk existens oberoende av människan. Denna kan tolkas på olika sätt, en standardtolkning är att matematiken är sann så länge som den är motsättningsfri (d.v.s. om den inte kan motbevisas matematiskt). Problemet med denna definition är att i intressanta fall kan konsistens inte bevis utan måste vara en trosuppfattning. Men detta gäller i en högre grad vetenskapen i övrigt. Personligen har jag aldrig haft någon större sympati för uppfattningen att matematiken bara är ett språk, eller enbart ett hjälpredskap, vad skulle det i så fall kunna ersättas av, och vad skulle vi kalla detta? Matematik?

PW fråga 2: Filosofin tycks spela en mycket central roll inom matematiken, t.ex. logiken. Denna koppling har ju förekommit hos t.ex. Bertrand Russell. I dina resonemang kring axiom, postulat och teorem framskymtar dessa filosofiska reflektioner. Jag får dock ingen klar uppfattning om var du står i frågan om matematikens relation till filosofin. Kommentar?

UP svar på PW fråga 2: Matematiken spelar en mycket större roll inom filosofin än filosofin gör inom matematiken. En seriös filosof kan inte undvika matematiken, medan en matematiker mycket väl kan vara okunnig om filosofi. Matematikens roll inom filosofin har uppenbarligen att göra med möjligheten av säker kunskap, och också vad är kunskap, och finns det någon kunskap om vad som ligger bortom det mest påtagliga. De tidiga grekiska filosoferna sysslade mycket med matematiska och kosmologiska spekulationer, och Platon formulerade matematiska forskningsprojekt (om himlakropparnas rörelse) och kan anses som något av matematikernas skyddshelgon. Matematiker kan mycket väl ha ett filosofiskt temperament, även om inte alla har det, och liksom många barn kan filosofera vid ung ålder kan de även filosofera över tal, speciellt stora sådana. Den mest direkta inflytandet av filosofin på matematiken är att ge den en logisk underbyggnad som betonar matematikens deduktiva natur. Denna har jag vid ett flertal olika tillfällen liknat vid representationen av bilder med pixlar vilket inte har mycket gemensamt med hur vi upplever eller skapar en bild. Den matematiska filosofen C.S.Peirce hävdade att de hela delen är mera fundamentalt än logiken. Russell et al försökte härleda matematiken ur logiken men råkade i stora svårigheter (Gödel), istället har det visat sig att logiken snarare är en form av tillämpad matematik, och de stora framstegen inom logiken har uppkommit just med att införa matematiska metoder. Som Peirce påpekade, en matematiker behöver inte lära sig någon logik, denna är lika naturlig för denna, som modersmålet vilket behärskas utan formella grammatiska kunskaper.

PW fråga 3: Vilka osäkerhetsfaktorer anser du finns inom den matematiska vetenskapen? Har slumpen någon plats?

UP svar på PW fråga 3: Det är mycket oklart vad som skall menas med slumpen i en sådan precis mening att man kan ge ett meningsfullt svar på en sådan fråga. Intuitivt är något slumpartat om det inte har någon skönjbar struktur. Man kan ge matematiska definitioner på hur slumpartat en sekvens av siffror kan vara genom att uppskatta hur mycket informationen i den kan komprimeras, och en sådan komprimering innebär i praktiken att det finns någon regel som ger siffrorna, en regel som är strikt kortare än sifferföljden själv. Detta synsätt förknippas med den ryske matematikern Kolmogorov. Problemet är att man kan visa att vissa sekvenser inte kan vara slumpmässiga men man kan inte bevisa att dom är det, bara att de flesta sekvenser av nödvändighet måste vara slumpmässiga. Jag skrev för några år sedan en artikel om detta som vände sig till en större läsekrets (Hjärnstorm 134-135; 2019).

Ett annat sätt att tolka frågan, vilket jag misstänker är med i linje med frågeställarens intention, är huruvida matematiska resultat är följden av ett mekaniskt förlopp (’räknande’). Att en matematiker lär sig vissa regler och sedan systematiskt utnyttjar dessa (man resonerar ’matematiskt’) och sedan följer resultaten obönhörligt. Visst det finns ett ofrånkomligt element av detta, men matematiker som bara sitter och vevar ses ned på av sina kolleger. Det finns ett stort inslag av det oväntade inom matematisk forskning och lösandet av ett problem är inte givet i förväg utan kräver fantasi och tur och någon instinktiv kunskap som inte kan formuleras i ord, vanligen kallad intuition. Om man så vill kan man kalla detta slump. Men vad som kan tyckas slump behöver inte i efterhand vara oförklarligt. (Att 101,103,107,109 är alla primtal och ligger så nära varandra kan ses som något av en slump, men det har en förklaring: talen är nämligen 3x5x7 +/- 2, +/- 2x2 och lämnas åt läsaren)

PW fråga 4: Matematiska metoder appliceras stundom för att studera vissa fenomen som t.ex. epidemier, läkemedelseffekter och biverkningar, biologiska förhållanden som t.ex. klimatet eller byggnationer. De studerade variablerna respekterar naturligtvis vissa naturlagar och regelverk, men kan matematiken i sig anses vara en exakt vetenskap?

UP svar på PW fråga 4: Matematiken är mer eller mindre per definition en exakt vetenskap, eller i praktiken så exakt som man kan rimligtvis begära. En matematisk tillämpning är av nödvändigheten en approximation, och en sådan kan inte vara exakt, detta är ju hela vitsen med en approximation. Att matematiska tillämpningar inte ät exakta, har inget att göra med matematikens inexakthet utan det inexakta i approximationen.

PW fråga 5: Inom vilka discipliner anser du att matematiken borde ha en större (eller mindre) plats?

UP svar på PW fråga 5: Jag är ganska misstänksam när det gäller matematikens tillämpningar inom humaniora och samhällsvetenskap (inklusive ekonomin även om det är inom ekonomin de flesta människor kommer i kontakt med matematikens tillämpningar, låt vara mycket triviala, nämligen i att räkna pengar). De matematiska tillämpningarna inom fysiken och kemin däremot har varit mycket fruktbara även inom matematiken, detta gäller inte ovanstående discipliner. Biologin intar något av en mellanställning. Matematiska approximationer (modeller) visar sig mycket framgångsrika inom naturvetenskaperna i vilket det föreligger en naturlig kvantifiering, medan det mesta av kvantifieringen inom samhällsvetenskaperna är mycket krystade. Exempelvis den typiska enkätfrågan: hur mycket älskar du dina äkta hälft på en skala 1 till 10?

 

8. Vetenskaplig metod inom naturvetenskap

Claes Uggla

    Vetenskapsfilosofisk bakgrund

I boken The structure of scientific revolutions från 1962 av Thomas Kuhn (1922-1996) så ställer författaren i förordet frågan: Varför diskuterar man metoder och problems legitimitet i så mycket högre grad inom samhällsvetenskaperna än inom naturvetenskaperna? Han ger dock inget explicit svar på frågan. Det närmaste ett svar han kommer finns i en efterskrift från 1969 i senare upplagor. Där noterar han att många utanför naturvetenskaperna känner igen sig i hans beskrivning av de fysikaliska naturvetenskaperna kemi, fysik, astronomi, i meningen att han har skildrat dem som en serie traditionsbundna perioder avslutade med icke-kumulativa avbrott. Något som inte är så märkligt då han har hämtat inspiration från andra områden som t.ex. litteratur, musik, konst.

Inte desto mindre hävdar Kuhn att de fysikaliska vetenskaperna på ett markant sätt skiljer sig ifrån andra discipliner. I boken beskrivs de fysikaliska vetenskapernas historia, illustrerat med valda exempel, som en cyklisk process: ett förparadigmatiskt stadium följs av normal (paradigmatisk) vetenskap → anomalier genererande en kris (av paradigmatiskt förtroende) → revolution (paradigmskifte) → normalvetenskap… Få saker har fått större vetenskaplig spridning än orden paradigm och paradigmskifte och få saker har tolkats på ett så annorlunda sätt än vad författaren har tänkt. Man bör här påminna sig om att Kuhn ursprungligen var teoretisk fysiker, vilket även jag är, och att han därför tog många saker för givet som han inte explicit uttryckte och som inte alls är självklara för en utomstående.

I efterskriften preciserar Kuhn vad han menar med paradigm:  En snävare betydelse, vilket enligt Kuhn är den mest vetenskapsfilosofiskt betydelsefulla innovationen, och en bredare. Den bredare paradigmvarianten beskriver han som en disciplinär matris, d.v.s., ett vetenskapssamfunds gemensamma uppsättning av ”ordnade element” som möjliggör effektiv kommunikation inom samfundet: gemensamma trosföreställningar om modeller, analogier och metaforer; gemensamma värderingar och förhoppningar; symboliska generaliseringar (matematiska samband och symboler som t.ex. H för väte, eller meningar som kan knytas till formler, t.ex. grundämnen kombineras i konstanta viktproportioner); samt det enligt Kuhn viktigaste elementet (den snäva paradigmatiska definitionen), gemensamma mönster(bildande)exempel, d.v.s., konkreta förebilder i form av problemlösningar av vad Kuhn kallar för pussel(problem) – empiriska och teoretiska förebilder samt förebilder som binder samman empiri och teori. Exempelvis kan ingen enligt Kuhn kalla sig för fysiker om personen inte har gjort ett experiment rörande fotoelektrisk effekt och tolkat det utifrån kvantmekanisk teori.

Många naturvetenskapliga forskare drömmer kanske om att vara en revolutionär paradigmskiftande individ som Newton eller Einstein, men de flesta, inkluderande flertalet Nobelpristagare, är i Kuhnsk mening pussellösare (även om de ofta utannonseras som att de har åstadkommit ett paradigmskifte), vilket kanske känns lite förolämpande. Men det beror i så fall på att man inte har förstått varför Kuhn just använder metaforen pussel för problem inom de fysikaliska vetenskaperna. Ett pussel har en tydlig avgränsning, en ram; ett pussel har en förväntad lösning; ett pussel har likheter med andra pussel vilket ger indikationer om metod (tag tidigare besläktade mönsterexempel som utgångspunkt och börja med pusselbitarna som formar ramen, hitta delar som hänger ihop, sätt ihop delarna för att få ihop helheten). Här ligger en viktig anledning till olika vetenskapers problem- och metoddiskurs, eftersom denna i hög grad, mer eller mindre implicit, handlar om ett studieobjekts avgränsningsegenskaper och hur dessa är relaterade till befintlig kulturell kognitiv och fysisk infrastruktur, samt samhällets och individers värderingar, mål och förståelse. Låt mig illustrera de fysikaliska naturvetenskapernas förutsättningar med de två enligt mig mest paradigmatiska naturvetenskapliga formgivande mönsterexemplen.

Albert Einstein kallade Galileo Galilei (1546 – 1642) för den moderna naturvetenskapens fader. Förvisso så var Galileos gärning beroende av tidigare idéer och innovationer, inte minst ifrån hög- och senmedeltiden, samt experimentell verksamhet utövad av t.ex. hans far och hans samtidige William Gilbert (1544? – 1603), som båda dessutom kraftfullt förkastade Aristoteles läror. Einsteins påstående skall dock ses i ljuset av att Galileo tog den experimentella metoden till en ny nivå där experiment generar hållbar intersubjektiv reproducerbar information och argument om hur världen är beskaffad.

Aristoteles (384 f. Kr. – 322 f. Kr.) var en av de första att ställa några av fysikens grundfrågor om materia och rörelse. Enligt Aristoteles så skiljer sig jordiska och himmelska objekts natur från varandra, där han dessutom hävdade att endast himmelsk rörelse är matematiskt beskrivbar. Vertikal jordisk rörelse förklarades av att alla jordiska objekt enligt honom består av fyra element: jord, vatten luft och eld (himmelska objekt påstods däremot bestå av ett femte element, eter), där jords naturliga plats är att ligga still i jordens mitt omgivet av vatten följt av luft och till sist eld. Objekt mestadels bestående av jord strävar enligt Aristoteles mot sin naturliga plats i mitten på jorden och faller därmed ner i luft och sjunker i vatten; vatten regnar ner i luft och lägger sig på jord; eld stiger naturligt uppåt. Allt har en intention att ta sig till sina naturliga viloplatser, allt bildar en helhet som kvalitativt förklarar objekts vertikala rörelse där det inte går att separera objekt från ”medium” (vatten, luft) då de tillsammans förklarar objekts vertikala rörelse; världen är ett plenum där vakuum är omöjligt (enligt Aristoteles skulle vakuum leda till en oändlig fallhastighet, vilket han såg som absurt och omöjligt). Aristoteles kvalitativt hophållna system för materia och rörelse resulterade dels i slutsatsen att objekt som bestod mer av jord än andra, d.v.s. hade en större vikt, föll snabbare än lättare objekt, och dels i konklusionen att jordiska objekt skulle blåsas bort om jorden rörde sig runt solen.

Galileo trodde inte på Aristoteles antaganden och teleologiska (d.v.s. intensions-) förklaringar. Istället för Aristoteles geocentriska syn, där dessutom himmelsk och jordisk rörelse var bestämda av olika förklaringsmodeller, så hävdade Galileo att det var Nicolaus Copernicus (1473 – 1543) heliocentriska världsbild som var riktig och att inte bara himmelska utan även jordiska objekts rörelse var matematiskt beskrivbara. Han menade dessutom att medium som luft och vatten inte förklarar objekts naturliga rörelse utan i stället döljer rörelsens sanna natur. Istället för att bara filosofera om detta så konstruerade Galileo ett av de tidigaste teleskopen som han använde till astronomiska observationer, vilka gav stöd för den heliocentriska världsbilden. Dessutom designade och utförde han olika experiment för att visa att Aristoteliska motargument till att jorden rörde sig kring solen var felaktiga. Låt oss illustrera den experimentella metod som Galileo vidareutvecklade med en diskussion om några av aspekterna hos ett av hans experiment och dess konsekvenser.

För att få fram argument för sina påstående så skapade Galileo reproducerbara serier av experiment som kunde beskrivas med en handfull operationella definitioner (d.v.s. precisa ”kokboksrecept”) och beskrivningar som var och en kunde följa (Galileos argument bidrog till att göra honom impopulär i vissa kretsar: om du inte tror mig, gör experimentet själv; titta i teleskopet själv!). Galileo sökte och valde ut extremt avgränsade naturfenomen där endast ett fåtal faktorer till en viss noggrannhetsgrad inverkade på ett experiments utfall, där dessa faktorer dessutom kunde varieras var och en för sig.

En av Galileos serier av experiment utfördes genom att studera en kulas rörelse utefter ett lutande plan. Genom att luta planet så saktades kulans fart ner jämfört med om den hade fallit fritt, vilket minskade vad vi idag kallar för luftmotstånd, som Galileo såg som ett hinder för kulans ”naturliga” fallrörelse. Att få fallrörelsen att gå långsammare underlättade dessutom mätningar av tidsangivelser för den rullande kulans olika positioner. Precisa tidmätningar var allt annat än en självklarhet under senrenässansen. I ett experiment så utnyttjade Galileo att han hade absolut gehör genom att placera ut tunna gristarmar med ökande avstånd på det lutande planet tills han kunde höra ett regelbundet tickande då kulan med allt större fart passerade dem.  Genom att sedan mäta avståndet mellan tarmarna så kunde han beskriva kulans fartändring då den rullade ner för planet. Han kunde dessutom experimentellt visa att endast ett fåtal faktorer märkbart spelade roll för hur kulans fart ökade och där en, för kulans fartändring mätbar, sak i taget varierades, t.ex. planets lutningsvinkel, medan t.ex. kulans färg inte mätbart påverkade rörelsen.

Efter sina experiment plottade Galileo resultaten i ett förstadium till en graf (ett tidigt kognitivt instrument för datavisualisering, med rötter ifrån senmedeltiden) för kulans fart som en funktion av tiden. Då farten är liten fås punkter som kan förbindas till en rät linje genom interpolation (gissning om resultat mellan faktiska mätningar) som dock vid högre hastighet böjer av p.g.a. det vi idag säger är friktion (ett begrepp som inte existerar i ett Aristoteliskt tänk), d.v.s., hinder för rörelsen ifrån omgivningen, t.ex. luftmotstånd. Genom att jämföra vad som hände vid olika lutningsvinklar och allt större hastigheter skapade Galileo förutsättningarna för ett idealiserat tankeexperiment.

Galileo extrapolerar därmed data (gissar vad som skulle hänt bortom den givna mätserien i ett idealiserat tankeexperiment där friktion inte existerar) och ifrån idealiserade grafer drar han slutsatsen att farten v är relaterad till tiden t enligt v = k·t, där k beror på lutningen av planet, d.v.s., ett exempel på att det finns en underliggande ordning här på jorden som är matematiskt beskrivbar (notera användningen av ideografiska symboler, konceptuella representationer som växte fram under senmedeltiden).  

Vad mer är, om man idealiserat kan bortse från friktion så skulle en kula som ursprungligen rullar med en viss fart sakta ner om den rörde sig uppåt för ett lutande plan och öka farten om den rörde sig nedåt, vilket fick Galileo att dra slutsatsen att den skulle fortsätta att rulla med samma fart om planet inte lutade. Detta resulterade i sin tur att om olika objekt rörde sig med samma fart i samma riktning inledningsvis så skulle frånvaro av friktion innebära att de även fortsättningsvis skulle röra sig på samma sätt och därmed inte röra sig relativt varandra.

Experiment med lutande plan kompletterades med andra experiment, t.ex. pendlar där han hängde upp olika små föremål i förhållandevis långa trådar. Återigen varierades därefter en sak i taget, vilket t.ex. resulterade i slutsatsen att föremåls vikt inte spelade någon roll för en pendels periodtid, något som i sin tur gav ett argument för att objekt med olika vikt faller på samma sätt i frånvaro av friktion. Notera att genom att arrangera stora skillnader mellan trådens längd och det upphängda föremålets storlek så resulterade detta i att objektets form inte mätbart inverkade på periodtiden, d.v.s., genom att öka skillnader i en skala minskade Galileo antalet inverkande faktorer och renodlade därmed det han ville använda som argument.

Galileos experimentella resultat och tankeexperiment med lutande plan användes av honom som argument för att hävda att det naturliga för alla objekt är att antingen ligga still eller att fortsätta att röra sig ”rakt” fram på samma sätt utefter en cirkel(!), precis som ett skepp som glider på en stilla vattenyta på den sfäriskt formade jorden (rörelse ”rakt fram” blev rakt fram i ett Euklidiskt rum, d.v.s. den geometri man lär sig om i skolan där en triangel har vinkelsumman 180 grader och där Pytagoras sats gäller, först senare i och med Reneé Descartes (1596 – 1650)). Genom att kombinera detta med hans astronomiska teleskopobservationer och, t.ex., hans pendelexperiment, som användes som argument för att alla objekt oavsett vikt faller på samma sätt om man bortser från friktion, så skapade Galileo ett nätverk av argument som stödde tesen att jorden och allt på jorden rör sig på samma sätt kring solen, d.v.s. jordiska objekt blåser inte av jorden i dess färd kring solen. Här kan tilläggas att Johannes Kepler (1571 – 1630) brevväxlade med Galileo och påpekade att planeterna tycktes röra sig i ellipser och inte cirklar kring solen, en komplikation Galileo inte tycks ha velat kännas vid.

Det finns ett antal saker som vi här bör notera. Genom sina experiment införde Galileo experimentell metodologisk reduktionism, vilket står i bjärt kontrast med materiell reduktionism (påståendet att om vi känner till ett objekts materiella beståndsdelar och hur dessa påverkar varandra så vet vi i princip allt om objektets helhet): Gör en serie experiment som leder till ett idealiserat tankeexperiment som är matematiskt beskrivbart. Lägg därefter till komplicerande effekter som t.ex. friktion för att förklara den komplicerade verklighet som faktiskt föreligger. Galileo valde strategiskt ut extremt avgränsade naturfenomen där endast ett fåtal faktorer till en viss noggrannhetsgrad inverkade på ett experiments utfall, där dessa faktorer kunde varieras var och en för sig på ett kontrollerat sätt. Orden avgränsning i meningen ett fåtal inverkande väldefinierade faktorer samt noggrannhetsgrad är här centrala. Exempelvis spelar kulans färg faktiskt i princip roll. Idag skulle vi säga att kulan rullar nedåt p.g.a. gravitationen, men kulans färg genererar olika tryck på kulan som även det bidrar till rörelsen, t.ex. så leder röd färg på en kula som belyses mest uppifrån till mindre tryck än blå (rött ljus som reflekterats har mindre energi och rörelsemängd än blått ljus). Detta är ett exempel på en påverkan som är så liten så att Galileo inte hade någon möjlighet att mäta den, speciellt som den är dränkt i andra större effekter. Alla fysikaliska experiment har faktorer som försummas inom ett visst noggrannhetsområde, vilket kallas för brus; det är alltid fråga om tillförlitlig noggrannhet och relevans för ett givet experiment.

Idag är man inom naturvetenskapen villig att gå till nästan vilka ytterligheter som helst för att göra experimentella ”Galileos” (finn och designa väl avgränsade och kontrollerbara experimentella problempusselbitar, t.ex. bl.a. genom att arrangera stora skalskillnader, där endast ett fåtal relevanta empiriska faktorer spelar roll, där var och en kan varieras separat) när det gäller att välja ut pusselbitar av verkligheten som tillsammans kan bilda en större helhet. Exempelvis använder sig marinbiologer av akvarier där temperatur, surhetsgrad, belysning etc. kan varieras var och en för sig för att studera t.ex. blåstång, som ett komplement till observationer av blåstång i haven.

Låt oss avsluta detta exempel med en diskussion kring Aristoteles och Galileos två perspektiv. Enligt Aristoteles så strävar jordiska objekt för att ligga still på sina naturliga viloplatser; enligt Galileo är det naturliga för objekt att röra sig rakt fram med samma fart vid horisontell rörelse och att alla fallande objekt naturligt faller på samma sätt, men att de hindras från att göra detta p.g.a. friktion. Båda perspektiven beskriver kvalitativt vad var och en kan se om man knuffar t.ex. en penna på ett bord. Är då dessa två perspektiv jämbördiga? Nej! Trots att Aristoteles filosofiska system användes i ca 2000 år lyckades ingen med att utveckla det till ett användbart verktyg som genererar nya resultat och tillämpningar. Galileos synsätt visade sig däremot vara relevant i ett större sammanhang för bl.a. rörelse bortom vår vardag; t.ex. kan man idag på Youtube se astronauter släppa en fjäder och hammare på månen där de faller på samma sätt, precis som Galileo hävdat skulle ske om det inte fanns något luftmotstånd. Vad mer är, Galileos metodologiska experimentella reduktionism för matematisk modellering har legat till grund för de naturvetenskapliga landvinningar det moderna samhället i betydande grad bygger på (jag sitter just nu och skriver detta inomhus på en dator med internets resurser tillgängliga, i artificiellt dagsljus, i ett tempererat klimat, när det är mörkt och minus 5 grader ute…), något som illustreras av nästa mönsterexempel.

Philosophia Naturalis Principia Mathematica 1687, oftast endast benämnd som Principia, av Isaac Newton (1642 – 1727), är det mest inflytelserika vetenskapliga arbete som någonsin producerats, t.o.m. mer betydande än Darwins Origin of Species 1859 och Euklides Elementa ca. 300 f. Kr., som användes som lärobok i matematik under ca 2000 år. Anledningen till detta är inte bara Principias inverkan på de fysikaliska vetenskaperna och inte ens inflytandet på andra vetenskaper, illustrerat av t.ex., Adam Smiths Wealth of Nations, Auguste Comtes sociologi, Principia Mathematica av Alfred North Whitehead och Bertrand Russell, etc. Principias verkliga betydelse ligger i dess inflytande på Upplysningen. Till exempel användes Principia som mall av Thomas Jefferson och Benjamin Franklin för USA:s självständighetsförklaring samt den Amerikanska konstitutionen och rättighetsförklaringen, vilket illustrerar dess inflytande på t.ex. mänskliga rättigheter i även andra demokratiska länders författningar och i FN stadgan.  

Skissartat kan vi beskriva Principia på följande sätt: Principia inleds likt Euklides Elementa med ett minimalt antal grundläggande definitioner och hypoteser, men nu rör de sig inte om matematiska definitioner och axiom utan om empiriska utsagor om t.ex. rummets och tidens egenskaper. Därefter presenteras en handfull fysikaliska lagar baserade på induktiv logik (d.v.s., begåvade gissningar som därmed inte alls utgör logiska utsagor) motiverade av experiment, tankeexperiment och astronomiska observationer. Detta följs av logiska härledningar, primärt matematiska. Newtons lagar uttrycker påstått eviga universella matematiskt beskrivbara empiriska samband som inte skiljer på det himmelska och jordiska, t.ex. gäller Newtons gravitationslag för både planeter och föremål på jorden – Newton förenade det terrestra med de celesta.  Efter att ha formulerat sina lagar så använde Newton dem för att göra kvalitativa och kvantitativa förutsägelser, t.ex. om tidvatten och planeters rörelse, vilka alltid tycktes stämma. Ingen hade varit med om något liknande tidigare så det är inte så märkligt att man började prata inte bara om universella naturlagar utan även ville överföra detta till människan, exemplifierat av  USA:s självständighetsförklaring 1776: ”…Vi håller dessa sanningar vara självklara: att alla människor är skapade lika; att de är förlänade av sin Skapare med vissa oförytterliga rättigheter; att ibland dessa är liv, frihet och sökande efter lycka;…”, d.v.s., inledande (påstått) odiskutabla mänskligt universella utgångspunkter och därefter följdsatser, precis som Principia är strukturerad.

I en mer begränsad kontext så etablerade Principia ett mönsterexempel för naturvetenskapen (som även många andra discipliner i alla fall inledningsvis försökte följa) som starkt påverkade attityder, värderingar och metoder, inte minst insikten om värdet av matematisk modellering inom de fysikaliska vetenskaperna. Principia utgjorde även en brytningspunkt mellan natur- och kulturvetenskaperna. Till skillnad från kulturvetenskaperna där intentionsförklaringar spelar en central roll, så försvinner nu Aristoteles teleologiska förklaringar inom de fysikaliska vetenskaperna: det finns inget framtida syfte som styr fysikaliska händelser, dessa bestäms av situationen i det förflutna och i nuet. I och med Darwins Origin of Species sker samma sak med resten av naturvetenskaperna, evolution sker här och nu baserat på historiska förutsättningar, det finns ingen intention med evolutionen, den bara sker.

Den naturvetenskapliga erfarenheten sedan Newton är att naturen uppvisar underliggande stabila (eller i alla fall väldigt stabila) och därmed oföränderliga regelbundenheter, universella samband, som ofta missvisande kallas för naturlagar, oberoende av människan. Notera att en kulturell trend är någonting helt annat än det vi kallar för naturlagar. En trend är någonting tillfälligt och kontingent, något som skulle kunna vara annorlunda och som därmed behöver förklaras varför det just är som det är och varför den skulle kunna ändras eller t.o.m. ta slut. Även om naturlagar och de fenomen i naturen de beskriver har en grund som är oberoende människan så är vår kunskap och formuleringar av dessa samband beroende av både naturens och människans egenskaper, samt det mänskliga samhället. Vad har man då för skäl för denna tro? Här är några exempel.  

Intuitivt så är jorden någorlunda platt, annars skulle vi falla av den. Inte desto mindre så kan vi med stor säkerhet säga att jorden är ganska rund, vilket man kom på redan under den tidiga antiken med hjälp av observationer, logik och matematik. Från ca 600-talet f. Kr. så hade grekerna förvandlat de matematiska tumregler babylonier och egyptier hade kommit på till matematik, d.v.s., logiskt formella härledningar utifrån matematiska definitioner och axiom. De observerade att under månförmörkelser då jorden kastar sin skugga på månen så är alltid kanten på skuggan cirkulär. De kunde dessutom matematiskt härleda att endast en sfär alltid kastar en cirkulär skugga oavsett vinkelförhållanden: slutsats, jorden är rund! Betydligt senare så kunde Erathostenes (276 f. Kr. – 196 f. Kr.) t.o.m.  bestämma jordens diameter med hög precision. Detta möjliggjordes av att han var verksam i Alexandria, dåtidens intellektuella centrum, och att han fick information från platser som var belägna på avstånd från varandra som inte var försumbara jämfört med jordradien. D.v.s., bestämningen av jordens storlek krävde en intellektuellt kompetent enskild människa i en civilisation med vetenskapligt främjande attityder och tillräcklig infrastruktur, både fysisk (som t.ex. tillät kommunikation över stora avstånd) och kognitiv (t.ex. tillräckligt utvecklad matematik). Att människan inte har kunnat påverka jordens form har i sin tur varit avgörande för en progressiv utveckling av ett synnerligen avgränsat problem, vilket har resulterat i att vi nu vet mer än någonsin om jordens form och varför den och andra objekt har den form de har.  Vi kan nu t.ex. förklara varför det största berget i solsystemet finns på Mars, varför små objekt jämfört med dvärgplaneter, planeter och stjärnor kan vara kraftigt icke-sfäriska (en följd av hur det vi kallar för gravitation är relaterat till andra fundamentala naturegenskaper), etc.

För att exemplifiera de skäl vi har för naturlagars stabilitet kan vi betrakta följande exempel. Jorden var mer radioaktiv i det förflutna eftersom radioaktivitet avklingar med tiden. För 1,7 miljarder år sedan så uppstod naturligt omständigheter som gav upphov till fissionsreaktorer i Oklo regionen i Gabon (d.v.s., samma reglerade klyvning av atomkärnor, i detta fall Uran, som vi använder i våra kärnkraftverk). Dessa producerade radioaktivt avfall med precis de isotopförhållanden som man får för närvarande under motsvarande omständigheter i kärnkraftverk. Det här tillåter oss att bestämma att relationerna mellan tre av de fyra (kända) ”fundamentalkrafterna”, svag, stark och elektromagnetisk växelverkan (gravitation är den fjärde fundamentala kraften) under 1,7 miljarder år inte har ändrats mer än möjligen i en närmast löjligt liten grad (dessa mätningar, precis som alla fysikaliska mätningar, sker med en viss noggrannhet). Vad mer är, t.ex. kosmologiska observationer ger en uppseendeväckande och närmast överraskande konsistent bild som visar att det vi kallar naturlagar är desamma överallt i det observerbara Universum under dess 13,8 miljarder år långa historia, i alla fall efter den första bråkdelens sekund efter Big Bang. Bara det faktum att vi människor existerar och har de fysiologiska och mentala egenskaper vi har tyder på en häpnadsväckande underliggande stabilitet under livets ca 4 miljarder år långa utvecklingshistoria, sedan jorden blev till för 4,56 miljarder år sedan. Under alla omständigheter så kan vi säga att vissa samband i naturen tycks uppvisa en otrolig stabilitet, trots idoga försök att visa motsatsen. Detta betyder inte att man inte spekulerar om att de kan ha ändrats lite grann, men i så fall har man förhoppningen att det finns än mer ”djupa” oföränderliga naturlagar som skulle förklara detta.

Principias framgångar illustrerar även betydelsen av skalor (kvantitativa jämförelser inom en kvantitativt mätbar kategori, t.ex. längd, vikt, tid,…) och skalskillnader då dessa är grunden för en tydlig kvantitativ avgränsning. Låt oss ta solsystemet och planetrörelse som exempel, då detta var en central motiverande ingrediens för Newton att skriva Principia. Det som betyder något för gravitation är massa (det finns subtiliteter med vad man menar med massa, men jag hoppar över detta). Solsystemet domineras av solens massa som är ungefär tusen gånger större än den övriga totala massan i solsystemet, bestående av planeter, dvärgplaneter, asteroider, kometer, stoft, gas. Som Newton visade, så avtar gravitationen med avståndet. Närmast betydande ansamling materia finner vi i de mest närbelägna solsystemen. Dessa befinner sig på avstånd som är ungefär 10000 gånger större än vårt solsystem. Detta betyder att man med synnerligen god approximation idealiserat kan se solsystemet som isolerat, d.v.s. det är bara objekten i solsystemet som inverkar på deras rörelse. Planeternas storlek är dessutom försumbara jämfört med deras avstånd till solen, t.ex. är jordbanan ca 24000 gånger större än jorden. Planeterna kan därmed idealiseras som punktformiga (Newton visade dessutom att en sfärisk massfördelning ger upphov till samma gravitation som om dess massa var koncentrerad till en central punkt, något han använde sig av för att beskriva månens rörelse). Då solen väger ca tusen gånger mer än alla andra objekt i solsystemet sammantaget så kan man i en första approximation betrakta enbart solens inverkan på en planet i taget, vilket möjliggjorde för Newton att utifrån sina lagar härleda Keplers lagar för planetrörelsen. Han insåg dock att även planeterna påverkade varandra lite grann. För att hantera detta problem så utvecklade man ny matematik under de kommande två århundraden för att allt bättre beskriva planetrörelse. Detta möjliggjorde att man t.ex. kunde räkna ut att det fanns en okänd planet och var den befann sig vid en viss tidpunkt, och då man riktade ett teleskop till den matematiskt uträknade platsen så fann man Neptunus 1846.

Stora skillnader i skalor, exemplifierat av solsystemets isolering, planeternas litenhet jämfört med solsystemet, ett relativt fåtal inte helt försumbara massor, utgör ett exempel på förhållanden i naturen som närmast idealiskt beskriver den experimentella situation Galileo använde sig av för att skapa ny kunskap. Solsystemet kan sägas vara arketypen för ett fysikaliskt system. Notera hur väldefinierade de relevanta objekten är i solsystemet och att endast gravitationen mellan dem inverkar på deras rörelse, eller rättare sagt, inom den noggrannhet som vi kan mäta deras rörelse med (i princip inverkar t.ex. magnetfält, solvinden,… på rörelsen, men detta kan ses som ”brus”); alla ”relevanta” storheter är dessutom operationellt definierade. Jämför detta system med hur vi använder ordet till vardags – vad är t.ex. ett samhällssystem?

Efter Newtons beskrivning av solsystemet så har man breddat begreppet system inom fysiken till både mer abstrakta operationellt definierade storheter och till system som inte är isolerade. Detta exemplifieras av termodynamiken där man infört olika sorters idealiseringar baserade på extrema förhållanden mellan skalor: idealiserat kontinuerliga massfördelningar som lokalt kan beskrivas med statistiska begrepp som tryck, temperatur, …, där man dessutom ersätter isolering av system med mer allmänna kontrollerade ”randförhållanden”, d.v.s. idealiseringar där man ersätter en omgivning med något som kontrollerat inverkar på systemet men som systemet inte själv antas påverka. Notera här även statistikens betydelse och grund inom de fysikaliska vetenskaperna; ofta studerar man system bestående av en handfull olika sorters partiklar beskrivna med ett fåtal relevanta permanenta egenskaper där man har sisodär 10²⁴, eller något annat löjligt stort tal, partiklar. Jämför detta med enkäter utsända till något hundratal eller tusental unika individer med otaliga individuella egenskaper som dessutom hela tiden ändras och vars svars tillförlighet utgör en ytterligare problematik; detta torde utgöra en betydligt större utmaning, intimt kopplad till en helt annan form av tolkning och förståelse än den inom naturvetenskaperna.

Vi försöker alla att förstå, d.v.s. att konsistent relatera olika saker till varandra, något som finns inbakat i vårt språk, t.ex. säger vi att vi har kopplat något, nu hänger det ihop, och om det inte gör det på ett konsistent sätt så säger vi att något inte stämmer. Men förståelse är någonting helt annat i kulturvetenskaperna än i naturvetenskaperna. Människan har en förmåga till empati, en förmåga att sätta sig in i hur andra människor och grupper av människor känner, tänker och vilka värderingar, mål och intentioner de kan tänkas ha, vilket leder till helt nya interaktioner än vad som finns inom naturvetenskaperna; en gråsten saknar en subjektiv verklighet och kan inte fundera och reagera på varför den etiketteras som en gråsten; en gråsten kan inte minnas och är i sig oberoende en historiskt kulturell kontext. Inom naturvetenskaperna så försöker man ofta i möjligaste grad minska utrymmet för ontologiska tolkningar. Det är ofta t.o.m. svårt att hitta något tolkningsutrymme som är fruktbart, prova själv! Ibland är dock situationen motsatt, inom t.ex. kvantmekanik så tycks nästan varje utövare ha sin egen tolkning, men det verkar inte spela någon roll så länge man kommer till samma kvantitativa experimentella förutsägelser och resultat – det förefaller finnas ett visst tolkningsoberoende.

De fysikaliska vetenskaperna beskrivs ibland som ”nomotetiska” – att de har ett fokus på allmängiltiga naturlagar beskrivna med formler, men detta är missvisande. Förutsägelser kräver att man kvantitativt beskriver förutsättningarna (d.v.s., så kallade randvärden och begynnelsevillkor) för hur dessa formler kommer till uttryck. Det finns en balans mellan det universella och det partikulära. Notera att detta görs möjligt p.g.a. av extrema skillnader inom olika skalor och en underliggande, närmast förbluffande, stabilitet. Det är denna stabilitet som är grunden för alla fysikaliska mätningar eftersom dessa utgörs av jämförelser gentemot en stabil referens, där fysikaliska jämförelser av grundbegrepp som längd, tid, vikt, etc, numera är operationellt definierade i form av enheter i SI systemet (det internationella systemet för enheter), t.ex. meter, sekunder, kilogram. Vad mer är, sedan 2019 är alla fysikaliskt grundläggande enheter relaterade till vad som ses som fundamentala naturkonstanter. Detta illustrerar en evolution mot en ökad abstraktion och en allt mer intim koppling mellan fysikalisk empiri, teori och teknologi, för att ge en så stabil bas som möjligt för fysikaliska mätningar, vilket ökar precisi¬onen för reproducerbarhet, något som blir allt viktigare för allt fler teknologiska tillämpningar.

Stabilitet och skalskillnader ligger även till grund för de fysikaliska vetenskapernas kausala beskrivning med tydliga orsak-verkan samband. Detta kan jämföras med samhällsvetenskapernas orsak-verkan problematik där det kan finnas många orsaker till ett och samma resultat, kopplat till ett enskilt begrepp. Ta t.ex. begreppet och fenomenet självmord som exempel där varje självmord är unikt och där olika orsaker och samverkan av orsaker kan ha givit upphov till ”samma” resultat. Självmord betraktas typiskt som någonting negativt (men inte nödvändigtvis om anledningen är att förkorta lidande), något som borde undvikas och som samhället borde göra någonting åt. Detta leder närmast med nödvändighet till att man kopplar begreppet självmord till, långt ifrån självklara, underkategorier (t.ex. definitioner av olika sociala grupper), d.v.s. ytterligare avgränsningar, där det dock fortfarande kan finnas olika orsaker till självmord inom en given underkategori. Självmord togs här som exempel p.g.a. dess historiska betydelse. Émile Durkheims (1858 – 1917) verk Le Suicide från 1897 är ett av sociologins stora mönsterexempel, inte minst då den på allvar införde statistiken som redskap inom samhällsvetenskaperna. Detta exempel illustrerar även att samhällsvetenskaperna ofta har en tydligare normativ dimension än naturvetenskaperna, även om det finns undantag. Exempelvis vilar klimatforskningen på vår beskrivning av naturlagar som beskriver naturfenomen som är oberoende av människan, t.ex. har Milankovitch cykler och den oorganiska koldioxidcykeln reglerat klimatet långt innan människan fanns; men vi påverkar hur naturlagarna kommer till uttryck, i detta fall t.ex. genom växthusgasutsläpp som inverkar de randvillkor som gör naturlagarna till prediktiva redskap, vilket influerar både forskares motivation och forskningsanslag.

Kuhns filosofi har inte haft något inflytande på naturvetenskaperna, vare sig på metoder eller självbild, även om orden paradigm och paradigmskiften används relativt flitigt. Däremot så tas Karl Poppers (1902 – 1994) hypotetiskt deduktiva ”metod” ofta som närmast självklar. Skissartat kan den beskrivas enligt följande:

 

Med test menar Popper påståenden som är så skarpa att de skulle kunna falsifiera hypotesen/teorin. Allt inom en teori behöver inte vara falsifierbart, tvärtom betonar Popper värdet av metafysiska ingredienser, men en teori måste innehålla ”falsifierbara” påståenden, som man hoppas visar sig vara riktiga men som potentiellt kan visa på brister som motiverar ett sökande efter en ny teori. Utan potentiell falsifierbarhet så leder påståenden om värld och kultur till en evig fruktlös diskurs. Precis som Kuhn så använder han sig av exempel för att motivera sin filosofi. Men till skillnad från Kuhn så fokuserar sig Popper på exempel som enligt honom visar då vetenskap fungerar som bäst, vilket är då man gör falsifierbara hypoteser, erkänner misstag, och skapar nya hypoteser/teorier – om man inte erkänner att man har fel när man faktiskt har fel så lär man sig ingenting nytt. Nästan allt Popper säger har en normativ dimension: Progressiv utveckling av en vetenskapsgren kräver enligt honom potentiell falsifikation och ett visst mått av ärlighet och mod; att lägga in brasklappar och därmed nästan säga allt och på så sätt slippa att riskera att ha fel, eller ställa frågor som tvingar en att säga allt, är att göra sitt forskningsområde en otjänst. Om man säger allt så säger man ingenting som är någon till hjälp. Stick ut nacken och våga ha fel!

Poppers hypotetiskt deduktiva ”metod” är vare sig en metod eller en hypotes/teori – den är ett normativt metafysiskt ramverk som åskådliggör betydelsen av felkorrigerande och begränsningsavslöjande feedback loopar för att få en fördjupad vetenskaplig kunskapsevolution. Något som även illustreras av den hermeneutiska cirkeln/spiralen som kan ses som en feedback loop för tolkning, förenklat beskriven som genererad av en vandring mellan förförståelse, nya erfarenheter och en interaktion mellan delar och helhet.

Som Popper själv visar i sitt första verk, Logik der Forschung. Zur Erkenntnistheorie der Modernen Naturwissenschaft från 1934, och som hans lärjungar Imre Lakatos (1922 – 1974) och Paul Feyerabend (1924 – 1994) betonar, så är falsifikation och upptäckande av fel ofta lättare sagt än gjort, även för naturligt väl avgränsade naturvetenskapliga forskningsområden. Tag högenergipartikelfysik som ett modernt exempel. Där utnyttjar man en allt mer sofistikerad vakuumteknologi, kontrollerad partikelproduktion och detektion för att åstadkomma en extrem avgränsning i sann Galileisk anda. Detta kombineras dessutom med algoritmstyrd dataanalys av enorma mängder data och avancerad statistisk felanalys. Inte desto mindre så har det visat sig att partikelfysiken, kanske den vetenskap med mest avgränsade och kontrollerade experiment, lider av systematiska fel som är svåra att upptäcka – historiskt sett har systematiska fel systematiskt underskattats! Detta gäller naturligtvis inte bara partikelfysik utan alla empiriska vetenskapsgrenar.

För att uppnå empirisk kunskap bortom allt rimligt tvivel, inom ett avgränsat giltighetsområde med en viss noggrannhet, så krävs det oftast att man gör kvalitativt olika experiment och observationer, precis som Galileo gjorde genom att komplettera sina lutande plan med t.ex. pendelrörelse och teleskopobservationer. Hållbar empirisk kunskap närmast kräver kvalitativt olika komplementära empiriska metoder.

Även om det finns en fast empirisk bas med en viss noggrannhetsgrad så bestämmer inte detta unikt en teori. Exempelvis beskriver Newtons gravitationslag en hel mängd fenomen på ett fantastiskt sätt, men dessa täcks även in av Einsteins allmänna relativitetsteori inom Newtonsk noggrannhetsgrad. Utöver detta så gör dock de två teorierna olika förutsägelser om vad som är möjligt och, minst lika viktigt, omöjligt; t.ex. är gravitationsvågor inte möjliga i Newtonsk teori, men de finns enligt relativitetsteorin. Den direkta detektionen av gravitationsvågor 2015 utgör därmed ett exempel på att Newtonsk gravitationsteori är ontologiskt falsi-fierad (Popper var främst intresserad av ontologiskt innehåll och det är i denna kontext som hans falsifikationskriterium skall tolkas), till skillnad från allmän relativitetsteori som inte är det (ännu). Detta betyder inte att Newtonsk teori inte är användbar. Vad som har visats är att Newtonsk teori har ett begränsat giltighetsområde och att den är ontologiskt falsk, vilket man länge inte trodde, men inom sitt giltighets- och noggrannhetsområde så är den enklare och mer praktisk att använda än Einsteins teori.  

    Förändrade forskningsförutsättningar efter andra världskriget

Vare sig Popper eller Kuhn diskuterar exempel på naturvetenskaplig utveckling efter andra världskriget. Även om deras filosofier tar upp poänger som fortfarande är relevanta så har delar av de fysikaliska vetenskapernas verksamhet sedan andra världskriget förändrats. Både Popper och Kuhn såg dessa verksamheter som internt drivna. Exempelvis diskuterade aldrig Kuhn makt och avfärdade externa influenser som avgörande (att notera är att Kuhn inledningsvis användes som ett instrument i det kalla kriget av rektorn för Harvard, James Bryant Conant (1893-1978), som transformerade Harvard till ett redskap i det kalla kriget, både då det gällde natur- och kulturvetenskaperna), vilket kan kontrasteras med Michel Foucaults (1926-1984) filosofi, där socialt strukturerad makt är centralt, inte minst då det gäller kunskapsproduktion.

Den stora expansionen av högenergifysik under efterkrigstiden var en direkt följd av Manhattanprojektet (som blev till ett mönsterexempel för politisk styrning och organisation av forskning) och det kalla kriget, som i kombination med ekonomisk tillväxt och social mobilitet (rörlighet) även bidrog till en transformation av högre utbildningar till massutbildningar. Efterkrigstiden har även präglats av ett allt större ömsesidigt beroende, ökad sammanvävning och samevolution, mellan de fysikaliska vetenskaperna och högteknologi, där experimentell utrustning blivit allt mer avancerad och dyr. De enorma kostnaderna för en del experiment, som automatiskt därmed knyts till starka ekonomiska och politiska intressen, riskerar att ekonomiskt utarma andra forskningsområden och dessutom försvårar de reproducerbarhet och utformning av kvalitativt olika experiment för att förhindra systematiska fel, något som minst sagt är problematiskt.

Utvecklingen av allt mer avancerad naturvetenskapligt baserad teknologi har i sin tur givit upphov till helt nya discipliner och tillämpningar, som t.ex. molekylärbiologi och genetik. Det blir dessutom allt vanligare att olika discipliner påverkas utifrån av ny teknologi, empiri och teori, t.ex. statistiska algoritmer, nya metoder för datavisualisering, internet och sociala nätverk, etc. Exempelvis bidrar detta till en revolution inom kognitionsvetenskap (på individnivå tack vare t.ex. fMRI; på social nivå t.ex. filmning kopplat till nya dokumenterings- och analysmöjligheter). Ett annat exempel utgörs av att klimatforskning och genetik spelar en allt viktigare roll för vår syn på människans historia, eftersom klimatförändringar har visat sig spela en betydande och ibland avgörande roll för historisk utveckling, kulturellt och t.o.m. genetiskt, både då det gäller människan och, t.ex., hennes föda. Den teknologiska utvecklingen har även lett till att man fruktbart har kunnat angripa allt mer komplexa fenomen, inte minst p.g.a. den snabba utvecklingen av datorer som t.ex. tillåter allt mer avancerade datorsimuleringar. Vi ser dessutom en utveckling mot tillämpningar som behövs i ett allt mer komplext sammanvävt samhälle vilket kräver allt fler vetenskapliga kompetenser, något som har bidragit till uppkomsten av modern tvärvetenskap.

Notera att ovan inte alls följer Kuhns cykliska beskrivning med kriser och paradigmskiften, däremot blir Foucaults idéer om makt allt mer relevanta. Detta illustreras t.ex. av molekylärbiologins och genetikens tillämpningar inom medicin, där ekonomiska faktorer spelar en allt större roll för möjligheterna till vetenskaplig utveckling, och även av ett allt mer intimt förhållande mellan statlig styrning och forskning, med allt fler statliga finansieringskällor med allt snävare specificerade forskningsområden och forskningsvillkor, i alla fall i västvärlden.

En annan faktor som växt fram under efterkrigstiden är totalt förändrade sociala möjligheter och villkor. Först möjliggjordes praktiskt resande globalt till olika konferenser, vilket följdes av ökade kommunikationsmöjligheter med email och därefter av internet, sociala medier, Skype, zoom, etc. Inte nog med att detta har bidragit till en allt större social sammanvävning, det har även givit upphov till en allt mer modebaserad forskning, på gott och ont. Mode kan vara bra inom forskning om det resulterar i att begränsade resurser dirigeras till någonting nytt som har ett stort behov av att beforskas. Men allt för ofta blir mode ett självändamål där medel styrs bort ifrån det mer originella, som ofta behöver tid för att uppskattas, vilket motverkar att forskare tar de risker som Popper menar krävs för att en disciplin skall utvecklas. Inte minst bibliometrin spelar här en stor roll, där allt i allt högre grad tycks gå ut på att få citat oavsett vetenskapligt innehåll och kvalité. Ökade drivkrafter och krav på publicering gynnar dessutom publikation av korrelationer på bekostnad av mer tidskrävande analyser av kausala relationer, där korrelationer ofta i media felaktigt presenteras som det senare.

Precis som med allting annat i samhället så utsätts vetenskap för närvarande av en extrem social och kulturell acceleration (d.v.s. förändringar som sker i allt snabbare takt). Detta är en följd av ett ökat antal aktörer (individer, grupper av individer, algoritmer), variation, interaktion, t.ex. kommunikation, och en medföljande explosion av kombinatoriska möjligheter, som är grunden för all mångfald. Speciellt yttrar sig detta i form av en dramatisk utveckling inom naturvetenskapligt baserad avancerad teknologi, som är en av de drivande faktorerna för nuvarande sociala och kulturella acceleration, exemplifierat av sociala medier.  Dessa bidrar i sin tur till att sprida sociala konstruktioner i form av berättelser/fiktioner av alla de slag, med en spridning och i en takt som aldrig tidigare har skådats, där dessa genererar och upprätthåller institutioner (d.v.s., i bred mening, sociala beteendemönster som överlever enskilda individers medverkan). Exempelvis är användning av pengar, som allt mer existerar endast i elektronisk form, beroende av det förtroende berättelser/fiktioner genererar, nationer som institutioner likaså; andra exempel på berättelser/fiktioner är t.ex. konspirationsteorier och berättelser som bidrar till att hålla ihop vetenskapsgrenar, t.ex. mönsterexempel och rykten om nya mönsterexempel, etc.

En allt mer naturvetenskapligt baserad teknologiutveckling möjliggör dessutom en global expansion och omställning av materiell produktion till en ökande tjänstesektor, vilket bidrar till ekonomisk tillväxt och medföljande social mobilitet och formation av nya institutioner, som in sin tur skapar allt mer hopflätade nätverk av feedbackloopar, i vilka vetenskaplig produktion blir allt mer sammanvävd. Detta sker dessutom på en global skala i en accelererande takt där t.ex. Kina, med ett påtagligt fokus på teknologi och naturvetenskap, har gått från i stort sett ingenting till ca 20% av världens vetenskapliga artiklar på något decennium.

Förändrade forskningsvillkor och möjligheter spelar en betydande roll för ”metod”. Att fråga en experimentalist om metod blir allt oftare i allt högre utsträckning som att fråga personen om vilken experimentell utrustning som används och hur denna fungerar. Allt mer högteknologiskt avancerade experiment med allt större datamängder har dessutom medverkat till en accelererande algoritmisering som påverkar oss alla. Det är ingen slump att Tim Berners-Lee (1955 – ) uppfann World Wide Web (WWW) 1989 då han arbetade vid CERN (Europas centrum för partikelfysik). Den ökande algoritmiseringen genererar dessutom nya yrkeskategorier som utvecklar algoritmer och program, t.ex. mönsterigenkänningsalgoritmer, maskininlärning och artificiell intelligens, där en del av de nya yrkena står för ett nytt interface mellan experiment, experimentell tolkning och teori.  Att notera är även att allt fler forskare använder färdiga tillgängliga dataprogram, t.ex. algoritmer för statistisk dataanalys, ofta utan att fullt förstå de program och den underliggande matematik de använder och därmed vad analysen faktiskt betyder, vilket torde utgöra en källa för systematiska fel.

När det gäller teori inom de fysikaliska vetenskaperna så kan denna indelas i två delvis överlappande kategorier: konstruktion av matematiska modeller respektive utforskning av befintliga matematiska modeller. När det gäller den första kategorin blir svaret om metod kopplat till: Modellers noggrannhetsrelevans, giltighetsområde och enkelhet, där de kan delas in i två underkategorier: (i) Modeller som på enklast möjliga sätt inom ett visst noggrannhetsområde försöker beskriva förhållandevis begränsade naturfenomen. (ii) Sökande efter mer ”fundamentala teorier”, d.v.s., teorier som försöker beskriva en stor del (eller hela) den fysiska verkligheten, t.ex., kvantgravitation och strängteori. När det gäller utforskning av modeller så leder detta till svar kopplade till sökande efter nya empiriska kontaktytor, matematiska strukturer och tekniker.  

    Mitt nuvarande forskningsområde

Min egen forskning utgörs för närvarande av modellutforskning inriktad mot Einsteins allmänna relativitetsteoris konsekvenser för verkliga (tror vi) svarta håls inre struktur, så kallade generiska rumtidssingulariteters egenskaper, samt utveckling och användning av matematiska metoder för att beskriva och tydliggöra olika kosmologiska modellers matematiska och fysikaliska innehåll. Om man skrev ut Einsteins ekvationer i detalj så skulle de fylla en gammaldags telefonkatalog, så det är inte så konstigt att det behövs en del arbete för att utveckla metoder och en formell infrastruktur som tillåter oss att utröna vad ekvationerna faktiskt har att säga om verkligheten. Av ovan bör framgå att det inte är helt lätt att uttala sig om vilken eller vilka metoder jag använder för en bred publik. Det närmaste jag kan komma är att säga att under senare år så har formuleringar och analys, baserade på fysikaliska grundläggande principer och matematiska strukturer, av (matematiska) dynamiska system fungerat som ett sammanhållande tema som upptagit en allt större andel av min forskningstid, d.v.s. en sammansmältning av fysikaliska och matematiska metoder, tekniker, värderingar och mål.

Däremot kan jag säga att det finns vissa influerande faktorer som knyter an till vad jag skrivit i denna text, även om dessa är för vaga för att beskrivas som ”metod”. En sådan faktor är sociala relationer, där valet av mina frågeställningar påverkas av viljan att samarbeta med vissa personer som jag träffat, då jag känner en stor glädje i att samarbeta, vilket mer eller mindre av slump har resulterat i ökade samarbeten med matematiker. Inte minst känner jag en tillfredsställelse att dela erfarenheter med yngre forskare. Detta har resulterat i att jag på senare tid mer eller mindre har tvingats in i mer moderiktiga projekt, eftersom yngre forskare behöver få citat för att få fortsätta sin vetenskapliga bana. Jag kan inte säga att valet av sociala relationer och den inverkan på forskningsfrågor detta innebär är optimalt för min vetenskapliga gärning, men livet består av mer än vetenskap där sociala band torde tillhöra det viktigaste.

En annan faktor som influerat mig är att jag under ett par decennier har undervisat doktorander inom samtliga discipliner i vetenskapsfilosofi och historia vid mitt universitet. Detta har resulterat i ett visst vetenskapsfilosofisk inflytande, framförallt hermeneutik och dekonstruktion (mer i den anda som den dekonstruktion som inleddes i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet inom matematiken, där matematikens grunder analyserades, och Bertrand Russells (1872 – 1970) försök att få en fast epistemologisk grund med hjälp av en återförening av logik och matematik, än Jacques Derridas (1930 – 2004) mer luddiga idéer om dekonstruktion). I en allt mer modebaserad forskning så noterar jag en påtaglig begreppsnaivitet och okunskap hos många naturvetenskapliga experimentalister och teoretiker, liksom att många i allt för hög grad är styrda av önsketänkande heuristik med tveksamt naturvetenskapligt innehåll. Illustrerat inom mitt eget område, teoretisk fysik, av t.ex. modifierad gravitation, ett område som består av en närmast ändlös konstruktion av olika matematiska modeller som oftast inte ens marginellt kopplas till empiriskt etablerad fysik och kosmologiska observationer; se även Woits (2006) kritik av strängteori som icke falsifierbara matematiska strukturer.  Det är här dekonstruktion kommer in. Jag finner ett värde i att bryta ner dogmer i faktiskt fysikaliskt och matematiskt strukturellt innehåll, för att sedan använda identifierade reducerade centrala bitar till att återuppbygga matematiska modeller till någonting mer konkret, med, förhoppningsvis, mindre ogrundat missledande metafysiskt innehåll och med en tydligare empirisk kontaktyta som innebär möjligheter till potentiell falsifikation.

Visserligen spelar tolkning väldigt olika roller i fysikaliska vetenskaper och kulturvetenskaper. Borta är som sagt de teleologiska förklaringarna inom naturvetenskaperna. Även om den hermeneutiska motivationen angående språk, förförståelse och att gå mellan delar och helhet och mellan ett givet innehåll och olika kontexter är annorlunda inom kulturvetenskaperna än inom naturvetenskaperna (t.ex. spelar ett synkront perspektiv en större roll än ett historiskt inom naturvetenskaperna, eftersom ”naturlagar” antas vara oföränderliga), så har jag funnit att detta är ett underskattat perspektiv inom naturvetenskaperna som jag försöker använda mig av, inte minst i samband med dekonstruktion. Enligt min mening så torde naturvetenskaperna gynnas av att ta till sig vissa delar av hermeneutik.

    Litteraturbeskrivning

Ovanstående text bygger på mina nästan 20 års erfarenheter som lärare för doktorandkursen Vetenskapernas filosofi och historia för samtliga forskningsområden vid mitt universitet. Det gör att det inte är helt lätt att specificera litteratur i detalj (och inte heller påverkan från otaliga gästande ”professorsföreläsningar” och diskussioner rörande olika discipliner), men här är en bakgrund till några relevanta referenser.

Förutom The Structure of Scientific Revolutions från upplagor från 1970 och senare av Thomas Kuhn så är även hans The Essential Tension: Selected Studies in Scientific Tradition and Change (1977) läsvärd (essential tension syftar på spänningen mellan vetenskaplig tradition och innovation).

Karl Poppers Logik der Forschung från 1934, som skrevs om till The Logic of Scientific Discovery, vilken utkom 1959, är central för Poppers hypotetiskt deduktiva metod, men den är främst riktad mot de fysikaliska vetenskaperna. För den som relativt snabbt även vill sätta sig in i Poppers idéer om kulturvetenskaper rekommenderar jag A Pocket Popper sammanställd av David Miller (1983).

En intressant analys och jämförelse av Kuhn och Popper från ett socialt dominerat perspektiv utgörs av boken Kuhn Vs. Popper (2004)  av socialepistemologen Steve Fuller. För exempel på en kritik inom teoretisk fysik rörande brist på falsifierbarhet, se Peter Woits Not even wrong: The failure of string theory and the search for unity in physical law (2006).

För den som vill orientera sig i nya discipliner rekommenderar jag Oxford University Press serien Very Short Introductions, där böckerna om astronomins historia, Galileo, Newton är av speciell relevans för denna text, t.ex. Hoskin (2003) och Iliffe (2007). För mer djuplodande filosofiska beskrivningar av olika discipliner, där dock färre discipliner har behandlats än i föregående Oxford serie, så förordar jag Cambridge University Press serien The Evolution of Modern Philosophy, där inledningen i Robert Torrettis bok The Philosophy of Physics (1999) ger ytterligare bakgrund till Galileo och Newton. Att notera är att dessa källor tillsammans med Stanford Encyclopedia of Philosophy, som har många intressanta artiklar om t.ex. vetenskapsfilosofi, oftast har betydligt mer trovärdiga referenser än t.ex. Wikipedia och Youtube.

För information om historisk underskattning av systematiska fel, se Cattoën & Visser (2007). För en underhållande bok om korrelationer, se Vigen (2015) och för några exempel https://www.tylervigen.com/spurious-correlations. Boken Life in the Universe (2012) av Bennett and Shostak ger både en historisk kulturell kontext och en beskrivning av fysikaliska fenomen som satt ramarna för evolution och tidig mänsklig utveckling (en bok som jag för övrigt använder som kurslitteratur i en astrobiologikurs). För en populär beskrivning av naturvetenskapliga omöjligheter och stabilitet i naturen, illustrerad av t.ex. Oklo reaktorn, rekommenderar jag Impossibility (1998) av John Barrow.

Exempel på försök att beskriva nya sociala dimensioner av modern forskningsutveckling är t.ex. The Triple Helix – University-Industry-Government Relations: A Laboratory for Knowledge Based Economic Development av Etzkowitz och Leydesdorff från 1995, och Mod 2 forskning, introducerad i The New Production of Knowledge: The Dynamics of Science and Research in Contemporary Societies, från 1994, samt deras efterföljare (alla reflekterande en ökad sammanflätning mellan allt mer komplexa nätverk av formella och informella institutioner). Den vetenskapliga utveckling som dessa arbeten beskriver måste dock sättas in i en bredare kulturell kontext för att bli begriplig.

En ambitiös idéhistorisk bok som jag rekommenderar är Peter Watsons Ideas: A History from Fire to Freud, som t.ex. tar upp experimentens och statistikens historiska betydelse för utvecklingen av det moderna samhället. För en bred historiebeskrivning om relationerna mellan teknologiutveckling,  ekonomisk tillväxt, social mobilitet, institutioner och demokrati, se t.ex. Francis Fukuyamas Political Order and Political Decay (2015). För ett ännu större kulturhistoriskt makroperspektiv, där betydelsen av sociala konstruktioner i form av berättelser/fiktioner poängteras, se Yuval Hararis Sapiens (2015) och Homo Deus (2016). Alla dessa böcker, från Watsons Ideas till Hararis Homo Deus, karakteriseras av påtagliga makroperspektiv, vilket innebär förenklingar och generaliseringar som inbjuder till kontroverser. Inte desto mindre erbjuder de en kontext till den mer specialiserade litteraturen.

    Referenser

Barrow, J. D. (1998). Impossibility: The Limits of Science and the Science of Limits. Oxford University Press.

Bennett, J. O., & Shostak, G. S. (2012). Life in the universe. San Francisco: Pearson Addison-Wesley.

Cattoën, C., & Visser, M. (2007). Cosmography: extracting the Hubble series from the supernova data (arXiv: gr-qc/0703122).

Drake, S. (2001).  Galileo: A Very Short Introduction. Oxford University Press.

Etzkowitz, H., & Leydesdorff, L. (1995) The Triple Helix -- University-Industry-Government Relations: A Laboratory for Knowledge Based Economic Development (January 1, 1995). EASST Review, Vol. 14, No. 1, pp. 14-19, SSRN: https://ssrn.com/abstract=2480085.

Fukuyama, F. (2014). Political Order and Political Decay: From the Industrial Revolution to the Globalization of Democracy. New York: Farrar, Strauss and Giroux.

Fuller, S. (2004). Kuhn Vs. Popper: The Struggle for the Soul of Science. Columbia University Press.

Gibbons, M., Limoges, C., Nowotny, H., Schwartzman, S., Scott, P., & Trow, M. (1994). The new production of knowledge: The dynamics of science and research in contemporary societies. Sage Publications, Inc.

Harari, Y. N. (2015). Sapiens: A Brief History of Humankind. New York: Harper.

Harari, Y. N. (2016). Homo Deus: A Brief History of Tomorrow.

Hoskin, M. (2003). The History of Astronomy: A Very Short Introduction. Oxford University Press.

Iliffe, R. (2007).  Newton: A Very Short Introduction. Oxford University Press.

Kuhn, T. S. (1970). The structure of scientific revolutions. Chicago: University of Chicago Press.

Kuhn, T. S. (1977). The Essential Tension: Selected Studies in Scientific Tradition and Change. Chicago and London: University of Chicago Press.

Popper, K. (1959). The logic of scientific discovery. Basic Books.

Popper, K. (1983). A Pocket Popper. Guilford, Surrey: Fontana Paperbacks.                  Svensk utgåva: Popper i urval av David Miller, Stiftelsen Bokförlaget Thales, 1997.

Torretti, R. (1999). The Philosophy of Physics. Cambridge University Press.

Vigen, T. (2015). Spurious correlations: Correlations does not Equal Causation. Hachette Books.

Watson, P. (2006). Ideas: A History from Fire to Freud. Phoenix.

Woit, P. (2006). Not even wrong: The failure of string theory and the search for unity in physical law. Basic Books.

    Kommentarer och frågor från övriga deltagare i antologin med svar från Claes Uggla

    Elisabeth Ahlsén

    Kommentarer och frågor till Claes Uggla

    Den historiska utvecklingen av metoder inom naturvetenskaper (och även andra vetenskaper) beskrivs ganska utförligt. Vilka är de (t ex 3) allra mest viktiga metodbidragen för dagens fysikforskning?

    Vilka fördelar respektive nackdelar ser du med att ny teknologi styr forskningen till att mäta det som går att mäta med den senaste teknologin, ibland oavsett vad som är mest angeläget att studera teoretiskt eller praktiskt, inom olika områden? Givet forskningspolitiska hänsyn och teknologi-hypande policies för finansiering, styrs forskningen ibland fel – vilka risker kan finnas? Dvs hur stora är riskerna att mycket stora kostnader och ”mätfel” pga detta (dvs att mätningarna inte kan göras i tillräcklig omfattning pga kostnaderna) ger magra eller triviala resultat för projekt som tekniskt verkar ligga i framkant.

    Relaterat till fråga 2 – hur ser du på förhållandet teknologiutveckling och mode när det gäller metodval?

    Vad, utöver fokus på teknologi och naturvetenskap, har lett till Kinas ökade publikationer? Är de annorlunda i angreppssätt, sätt att rapportera etc? Påverkar de publikationssätt allmänt inom naturvetenskap?

    Hur ser du allmänt på vikten av att förstå vad man mäter, t ex med statistik, och hur ska man komma åt de problem du pekar på, givet t ex den mycket spridda statistikanvändningen med lågt intentionsdjup på ibland triviala frågeställningar?

    Är det i lika hög grad matematiska eller fysikaliska metoder som är grunden för din forskning eller är någon av dem primär t ex fysikaliska i ditt fall? Det vore intressant att få lite mer inblick i hur fysiker och matematiker tillsammans angriper ett problem, dvs vem gör vilken typ av insats, hur börjar man, vad är svårt respektive lätt att samarbeta om, finns det ”kulturskillnader” i fråga om metod? Går det att exemplifiera detta, antingen allmänt eller mer specifikt, utan att det blir för komplicerat?

    Det sägs ibland att naturvetenskapen ersatt religion i vår tid. Anser du att det finns en övertro på naturvetenskapen eller är det som det ska vara? Finns det en kritisk hållning inom naturvetenskap, i mindre eller större grad än hos utomstående?

B. Claes Uggla (CU) svar och svarskommentarer till Elisabeth Ahlsén (EA)

EA Fråga 1: Den historiska utvecklingen av metoder inom naturvetenskaper (och även andra vetenskaper) beskrivs ganska utförligt. Vilka är de (t ex 3) allra mest viktiga metodbidragen för dagens fysikforskning?

CU Svar på EA fråga 1:  Den metodologiska basen utgörs fortfarande av Galileos experimentella ”metodologiska reduktionism” och den Newtonska matematiska modelleringsförebilden, men dessa har förfinats och kombinerats med matematisk och teknologisk utveckling, vilket har möjliggjort en enorm breddning av fysik och fysikaliska tillämpningsområden. Här är tre teknologiska utvecklingslinjer som har präglat nuvarande experimentell metodik: 1. Sinnesförstärkande och sinnesbreddande teknologier, initierade under 1600-talet med uppfinnandet av teleskopet och mikroskopet. Idag har dessa redskap blivit enormt mer kraftfulla inom det synliga optiska området, men de har även breddats till osynligt ljus; dessutom används nu inte bara fotoner utan även andra partiklar som t.ex. elektroner i elektronmikroskop, neutriner i neutrinodetektorer och t.o.m. gravitationsvågor i gravitationsvågsdetektorer.  2. Det (elektrokemiska) batteriet, uppfunnet av Alessandro Volta år 1800, som möjliggjorde modern elektromagnetism och elektronikens utveckling, som idag utgör basen för nästan all informationsinhämtning och hantering (vilken forskare använder t.ex. inte en dator på olika sätt?). 3. Vakuumteknologin med start under 1600-talet, som möjliggjorde att Galileos experimentella metodologiska reduktionism kunde tillämpas på mikrokosmos, vilket var nödvändigt för t.ex. partikelfysikens framväxt och vår förståelse om världens materiella byggstenar. Det finns dessutom en påtaglig synergi mellan dessa teknologiska utvecklingslinjer och med matematikens framsteg, t.ex. i form av olika elektroniskt implementerade algoritmer. Exempelvis har detta möjliggjort datorsimuleringar, analys av stora mängder data, etc. som resulterat i utforskning av allt mer komplexa fenomen. Den här sammanvävningen av naturvetenskaplig, matematisk och teknologisk utveckling håller dessutom på att skapa ett metodologiskt skifte som över tid inte bara kommer att påverka fysik utan i stort sett all forskning, på gott och ont, nämligen maskininlärning/artificiell intelligens som en ingrediens i olika forskningsprojekt.  Frågan är snarast: I vilken takt och på vilket sätt kommer olika områden att påverkas?

EA Fråga 2: Vilka fördelar respektive nackdelar ser du med att ny teknologi styr forskningen till att mäta det som går att mäta med den senaste teknologin, ibland oavsett vad som är mest angeläget att studera teoretiskt eller praktiskt, inom olika områden? Givet forskningspolitiska hänsyn och teknologi-hypande policies för finansiering, styrs forskningen ibland fel – vilka risker kan finnas? Dvs hur stora är riskerna att mycket stora kostnader och ”mätfel” pga detta (dvs att mätningarna inte kan göras i tillräcklig omfattning pga kostnaderna) ger magra eller triviala resultat för projekt som tekniskt verkar ligga i framkant.

CU Svar på EA fråga 2: Detta är synnerligen komplexa frågor som inte har självklara svar. En analys försvåras dessutom av att experimentell utrustning, som förutom att den generellt sett blir allt dyrare, spänner över allt större prisspann. Exempelvis kostade det nya James Webb teleskopet, liksom CERN, i storleksordning 100 miljarder kronor, vilket kan jämföras med kostnaderna för annan laborativ utrustning, lokaliserad vid t.ex. universitet, som kan vara tusentals till miljontals gånger mindre. Precis som gäller för vilket forskningsområde som helst så finns det exempel på misslyckanden och dålig experimentell forskning, där dessutom tron på teknologiska möjligheter ibland är överdriven. Detta spelar dock en större roll än i annan verksamhet p.g.a. de högre kostnaderna. Aktuellt nu för svensk forskning är ESS, en anläggning för mikroskop som producerar och använder neutroner för att studera material på molekylär och atomär nivå. ESS skall vara i full drift i slutet på 2027 och kostnaden ligger på ett par miljarder Euro och en årlig driftkostnad på 140 miljoner Euro. Det är ett europeiskt projekt, men Sverige får stå för en avsevärd del av kostnaden för att man skulle gå med på att placera det i Lund. Vi vet inte hur betydelsefulla upptäckter denna anläggning kommer att generera, men dessa kostnader kommer antagligen att drabba andra svenska forskningsområden, vilket kommer innebära uteblivna forskningsresultat vars betydelse ingen vet någonting om. Vad vi vet är att regionalpolitiska intressen spelade en stor roll för etablerandet av ESS i Lund. Det här är bara ett exempel på hur forskning allt mer knyts till politiska intressen snarare än vetenskaplig hänsyn.

Med detta sagt, vill jag dock påpeka att jag ser ökade administrativa kostnader som ett ännu större resurshot mot forskningsverksamhet än utarmning av vissa forskningsområden p.g.a. av en allt dyrare experimentell verksamhet. Exempelvis är Akademiska Hus vinster jämförbara med vetenskapsrådets hela budget, speciellt den andel som faktiskt går till forskning och inte till ytterligare administrativa utgifter.

EA Fråga 3: Relaterat till fråga 2 – hur ser du på förhållandet teknologiutveckling och mode när det gäller metodval?

CU Svar på EA fråga 3: Naturligtvis utgör nya teknologiska framsteg möjligheter till forskning, men ofta undervärderas (okända) svårigheter och därmed även den tid som krävs för påstådda möjliga tillämpningar. Ta s.k. nano-forskning som exempel. Metod inom detta mode-hypade område kan närmast identifieras med dyr experimentell utrustning. Enligt min mening råder det inget tvivel om att denna forskning kommer att bidra till att på sikt ändra människans materiella förutsättningar totalt, på gott och ont. Däremot lär mycket utav det som påstås kunna göras inom kort ta mycket längre tid och det är dessutom om möjligt än svårare att överblicka konsekvenserna av denna forskning – det kommer med stor sannolikhet inte att bli som man tror och påstår.

EA fråga 4: Vad, utöver fokus på teknologi och naturvetenskap, har lett till Kinas ökade publikationer? Är de annorlunda i angreppssätt, sätt att rapportera etc? Påverkar de publikationssätt allmänt inom naturvetenskap?

CU svar på EA fråga 4: Den främsta anledningen till Kinas ökade publikationsandel är en snabbt ökande urbaniserad medelklass, med värderingar fortfarande påtagligt präglade av konfucianismen. Snarare än att påverka publikationssätt så är det i stället Kinas publiceringskultur som är en följd av en ökad global elektronisk publicering, vilket lett till något som skulle kunna liknas som rena publikations-vilda västern. Exempelvis är en hel del publikationer av kineser på kinesiska, där plagiat är betydligt oftare förekommande än i etablerade internationellt granskade (peer review) tidskrifter. Att notera är att mångdubblingen av antalet nya elektroniska tidskrifter överbelastar tidigare granskningssystem, vilket spiller över på etablerade tidskrifters kvalitet. Allt detta förvärras av bibliometrins ökade betydelse för t.ex. forskningsanslag och tjänstetillsättningar. Exempelvis har detta genererat en internationell industri (där Kina spelar en framträdande roll) som ökat kraftigt under de senaste åren där företag köper och säljer såväl artiklar som citat (en besläktad förete¬else är att försäljning av lösningar och material gällande examination i olika utbildningar har ökat explosionsartat under pandemin).

EA fråga 5: Hur ser du allmänt på vikten av att förstå vad man mäter, t ex med statistik, och hur ska man komma åt de problem du pekar på, givet t ex den mycket spridda statistikanvändningen med lågt intentionsdjup på ibland triviala frågeställningar?

CU Svar på EA fråga 5: Att förstå vad man faktiskt mäter och vad mätningens förutsättningar utgörs av torde vara avgörande, där statistik tyvärr ibland invaggar till en falsk trygghet. Vad man mäter är helt avgörande. Fysikaliska mätningar med associerad statistisk felanalys för närmast löjligt väl avgränsade problem har ingenting att göra med statistisk analys av t.ex. enkäter. Gemensamt i båda fallen är dock behovet av att använda kvalitativt olika metoder för att undvika systematiska fel. Vad man menar med kvalitativt olika metoder inom fysikaliska vetenskaper och kulturvetenskaper är dock helt olika. Kvalitativt olik metod inom fysikalisk empiri är helt enkelt annorlunda experiment. Detta kan kontrasteras mot kvalitativ metod inom kulturvetenskaperna, som enligt min mening alltid borde användas som ett komplement till en kvantitativ undersökning, om en sådan ens kan motiveras.

EA Fråga 6: Är det i lika hög grad matematiska eller fysikaliska metoder som är grunden för din forskning eller är någon av dem primär t ex fysikaliska i ditt fall? Det vore intressant att få lite mer inblick i hur fysiker och matematiker tillsammans angriper ett problem, dvs vem gör vilken typ av insats, hur börjar man, vad är svårt respektive lätt att samarbeta om, finns det ”kulturskillnader” i fråga om metod? Går det att exemplifiera detta, antingen allmänt eller mer specifikt, utan att det blir för komplicerat?

CU svar på EA fråga 6: Mina frågeställningar motiveras främst av fysik men medlet för att ta sig an dem är matematik. Inom teoretisk fysik används dock matematik på ett mer informellt sätt än inom matematik. Exempelvis bevisar man ofta inte matematiska konsekvenser inom fysik, det räcker med att de t.ex. ger upphov till kvantitativa förutsägelser där naturen fungerar som facit, eller så har man ofta en mindre formell syn på vad ett matematiskt bevis är jämfört med vad matematiker anser. Det finns rätt stora kulturskillnader mellan teoretiska fysiker och matematiker, inte minst när det gäller värderingar. För fysikern är det fysikaliska problemet och dess fysikaliska konsekvenser huvudpoängen men för matematikern är det som är mest betydelsefullt det formella matematiska beviset, samt de matematiska idéer och metoder som leder till beviset. För att kunna arbeta med matematiker har jag själv varit tvungen att bli mer lik en matematiker, vilket inneburit att jag allt mer har fått ägna mig åt matematik och att ett ökat antal av mina artiklar innehåller matematiska bevis (vilket ibland gör val av vetenskaplig tidskrift problematiskt). Jag har dock delat upp min forskning i två delar: en med breda fysikaliska frågeställningar med hög matematisk komplexitet som för närvarande omöjliggör bevis, t.o.m. av de bästa matematikerna, men där fysikaliskt motiverade matematiska formuleringar och argument leder till insikter och matematiskt bevisbara delproblem som utgör den andra delen av min forskningsverksamhet, vilket i sin tur inverkar på den första delen (detta utgör en del av mitt försök till något som påminner om hermeneutisk metod inom teoretisk fysik).

Det bör även påpekas att det finns geografiska kulturskillnader när det gäller avståndet mellan teoretisk fysik och matematik. Enligt min erfarenhet så är detta avstånd (hälsosamt) mindre i t.ex. den anglosaxiska världen än i Sverige.

EA fråga 7: Det sägs ibland att naturvetenskapen ersatt religion i vår tid. Anser du att det finns en övertro på naturvetenskapen eller är det som det ska vara? Finns det en kritisk hållning inom naturvetenskap, i mindre eller större grad än hos utomstående?

CU svar på EA fråga 7: Naturvetenskap har ersatt vissa delar av religion. Exempelvis begår man inte längre människooffer om det blir torka och missväxt för att blidka några hypotetiska gudar, utan istället försöker man sig på att beskriva klimatförändringar i termer av naturvetenskapliga förklaringar och forskning. Naturvetenskap och naturvetenskapligt baserad teknologi har visserligen allt större existentiella implikationer och konsekvenser, men de har inte lyckats ersätta religionens existentiella frågor rörande t.ex. människans behov av att vara en del av något större meningsskapande. När det gäller kritisk hållning så beror detta nog i viss mån på vad man menar med detta. Jag har noterat att man inom framförallt vissa kulturvetenskaper betonar en kritisk hållning, men allt för ofta om annat än det man själv tar för givet om sin egen verksamhet vilket ofta involverar synnerligen icke självklara antaganden och normativa värderingar. Bland naturvetare så skiftar den kritiska synen på naturvetenskaplig verksamhet kraftigt, även om jag själv tycker att allt för många naturvetare är för okritiska/naiva när det gäller deras egen verksamhets karaktär och förutsättningar, man tar ofta allt för mycket för givet.

    Jens Allwood

    Kommentarer och frågor till Claes Uggla

Allmän kommentar

Intressant text som ger god inblick i den metodologiska reduktionism som Uggla menar karakteriserar naturvetenskap. Dock har jag några frågor som stimulerats av texten. Jag vänder mig direkt till författaren Claes Uggla.

    Anser du att metodologisk reduktionism är en lika stark drivkraft inom hela naturvetenskapen, t ex inom olika typer av miljö och klimatvetenskap, eller har ett mer holistiskt systemtänkande tagit över där?

    Anser du att metodologisk reduktionism inte varit en drivkraft inom humaniora och samhällsvetenskap?

    Du skriver om ideografiska symboler som understöder vårt tänkande och du skriver i slutavsnittet att du själv sysslar med matematisk modellering av fysik. Använder du i detta sammanhang visualiseringsverktyg eller andra kognitiva verktyg för att öka överskådlighet?

    Du skriver att Newtons Principia är mer inflytelserik än Euklides Elementa. Detta beror enligt min mening bl a på vad man menar med inflytelserik. Euklides axiomatiska framställning var ett ideal för Newton, inte tvärtom. Både före (t ex Spinoza) och efter Newton anges Euklides som källa för ett axiomatiskt framställningssätt av en teori. För mig verkar det som om Newton väsentligt bidrog till axiomatiseringens popularitet som vetenskaplig metod men att Euklides förblir den verkliga inspirationen.

    Du anser att Newtons axiom för rum och tid är empiriska utsagor. Det stämmer knappast om man med det menar att Newton utförde syste-matiska empiriska observationer som till slut möjliggjorde en generalisering uttryckta i hans axiom. Axiomen verkar snarare vara resultatet av grundläggande intuitioner. Däremot kan man säga att genom att Einstein inte använde Newtons rums- och tidsbegrepp och formulerade en mer fullständig teori för fysik än Newton visar detta indirekt att Newtons axiom måste vara empiriska och i viss mening falsifierbara.

    Du anser att Euklides axiom och definitioner är matematiska och implicit därmed enligt din syn ej empiriska. Men med samma resonemang som gör Newtons axiom till empiriska, kan man väl även göra Euklides axiom till empiriska. De verkar ju inte vara tillräckliga för Einsteins fysikteori. Detta innebär inte att man inte kan definiera en Euklidisk geometri som är giltig som abstrakt system bara att den inte tycks vara den bästa för vår nuvarande fysikbeskrivning. Skillnaden mellan vad som är empiriskt och vad som är matematiskt är inte så enkel att göra, t.ex. Kurt Gödel ansåg att matematik var empirisk.

    Du skriver att naturvetenskapen inte är teleologisk, inte ens biologi. Men biologiska beskrivningar är ofta formulerade mycket teleologiskt, X och Y utvecklas för att garantera överlevnad. Frågan är om inte teleologiskt tänkande spelar en viktig heuristisk roll för biologer. Även om de mer filosofiskt, om de pressas, försöker förneka detta.

    Alla tror inte att ”naturlagar” är oföränderliga, t ex Prigogine. C S Peirce tog inte klar ställning men ville hålla möjligheten till förändring öppen för alla regelbundenheter och använde därför generellt ordet ”vana” (habit), generellt för observerade regelbundenheter inom alla vetenskapsområden. Anser du att detta är en rimlig hållning?

    Du skriver att idealiseringar spelar en stor roll i fysik men det gör de väl i andra vetenskaper också (se t ex nationalekonomi eller lingvistik)? Är inte idealisering i själva verket en kandidat för att vara en vetenskapligt generisk metod?

    Du anser, liksom Wilhelm Dilthey. Att ”förståelse” är något annat i naturvetenskap än ”kulturvetenskaperna”. Du ger emellertid inte två olika definitioner av förståelse, som skulle kunna stöda denna åsikt. Personligen anser jag att Dilthey har fel och att en definition av förståelse i följande stil, = koppla ihop input-information (observerad information) med redan accepterad (bakgrunds)information på ett meningsfullt sätt är precis lika giltig i både naturvetenskap och kulturvetenskap. Förståelseprocessen är den samma men det man ska förstå, förståelsens objekt, skiljer sig. Vi tror inte att stenar har avsikter men vi tror människan har det.

    Däremot tycks du, liksom jag, avvisa Windelbands och Rickerts försök att skilja naturvetenskap från kulturvetenskap genom begreppen ”nomotetisk” och ”idIografisk”. Båda begreppen går att tillämpa och har en funktion i båda typerna av vetenskap.

    Du skriver om att det inte tycks spela någon roll hur man tolkar kvantmekaniska ekvationer med traditionell ontologi, ”bara man kommer till samma kvantitativa experimentella förutsägelser och resultat”. Pekar detta inte möjligen på en ny ontologi – verkligheten är i grunden abstrakt matematisk. Är det ingen kvantfysiker som hävdat detta?

    Ditt bruk av ordet ”ontologi” förbryllar mig lite. I filosofi brukar det betyda grundläggande verklighetskategori, som t ex ”realism” kontra ”idealism”, ”materialism” kontra ”idealism” eller antal grundläggande verklighetskategorier såsom ”monism” kontra ”dualism” eller ”trialism” (t.ex Peirce eller Popper). I datavetenskap betyder ”ontologi” numera helt enkelt taxonomi (klassifikation). I fysik finns det eventuellt en tredje betydelse av ”antagande om existens av en fysikalisk grundläggande parameter”, eftersom jag antar att inte alla existenspåståenden i fysik skulle kallas ontologiska, t.ex. ”det finns mjölk i kylskåpet”. Stämmer detta eller vill du relatera fysikens ontologibgrepp närmare till filosofi eller datavetenskap?

    Varför anser du att Poppers hypotetiskt deduktiva metod är ett ”metafysiskt ramverk”? I vilken mening är det metafysiskt?

    Kan du ge ett exempel på ett systematiskt fel som gjorts inom partikelfysiken. Förklara också gärna varför det uppkommit.

    Innebär inte att ”empirisk kunskap enbart gäller inom ett visst giltighetsområde med viss noggrannhet” att det alltid finns utrymme för tvivel gällande vad som händer om man blir mer noggrann eller utvidgar kontexten?

    Anser du att Foucaults maktanalys av vetenskapens utveckling är relevant för fysikens vetenskapliga utveckling? Har detta i så fall påverkat sanningshalten av fysikens senaste rön eller bara styrt vilka områden man forskat på?

    Jag delar din syn att mode är en faktor att räkna med i vetenskapsutveckling. Modet kan ibland vara kopplat till nya teoretiska insikter och modeller som verkar lovande och ibland vara mer svårförklarligt. Vad är senaste modet i teoretisk fysik och varför har det uppstått? Kan förekomsten av det du kallar ”systemfel” förklaras med modeströmningar?

    Om ditt forskningsområde. Hur blir en rumtidssingularitet generisk? Om den är generisk, i vilken mening är den då en singularitet och vice versa?

    På vilket sätt skulle hermeneutik komma till nytta i fysik? Ge gärna ett konkret exempel.

    Claes Ugglas (CU) svar och svarskommentarer till Jens Allwood (JA)

JA Fråga 1: Anser du att metodologisk reduktionism är en lika stark drivkraft inom hela naturvetenskapen, t ex inom olika typer av miljö och klimatvetenskap, eller har ett mer holistiskt systemtänkande tagit över där?

CU Svar på JA fråga 1: Metodologisk fysikalisk reduktionism i Galileos anda är mest uttalad där fysikalisk stabilitet (”naturlagar” och ”naturkonstanter”) är som mest påtaglig och där det är möjligt att strategiskt välja fenomen och överdriva fysikaliska skalförhållanden. Detta betyder att Galileos fysikaliska metodologisk reduktionism endast kommer in som ett komplement till andra metoder när det gäller mer komplicerade fenomen.

Jag vill betona att det är ett falskt binärt val att ställa Galileos metodologiska reduktionism mot holism och systemtänkande. Poängen med Galileos metodologiska reduktionism var att Galileo valde ut vissa reduktionistiska pusselbitar för att komma åt holistiska mål, t.ex. världsbild (tala om holism!). Systemtänkande inom klimatforskning bygger även detta på en fysikalisk reduktionistisk bas för att uppnå ett holistiskt mål: Man börjar med överförenklade matematiska modeller (som t.ex. bygger på växthusgasers stabila fysikaliska egenskaper) där fysikaliska komplikationer införs stegvis (variera t.ex. mängden av olika växthusgasers utsläpp, hur olika föroreningar inverkar på molnbildning och därmed jordens albedo, etc.), vilket leder till mer sofistikerade matematiska (hierarkier av) modeller och datorberäkningar (datorer har möjliggjort en enorm expansion av Galileos metodologiska fysikaliska reduktionism till mer komplexa problem, vilket i allt högre utsträckning suddar ut gränserna mellan detta angreppssätt och ”systemtänk”). Detta är helt i Galileos anda, även om man här inte har samma frihet att välja strategiska pusselbitsexperiment.

Miljö är nära kopplat till biologi, som för närvarande genomgår en enorm kulturell förvandling; biologi håller bl.a. på att splittras i två delar: a) ”vit” biologi (tänk vita labbrockar och genetik, mikrobiologi, etc., pådrivet av ekonomiska faktorer ifrån tillämpningar inom medicin, matproduktion, energiproduktion,…); b) ”grön” biologi (tänk ekologi, samhällets miljöbehov, statlig finansiering av t.ex. laxtrappor vid vattenkraftverk, etc.). Båda dessa delar förändras dessutom i allt snabbare takt, där bl.a. matematiska modelleringsinslag blir alltmer påtagliga (dessa vilar implicit på relativa stabilitetegenskaper med rötter ifrån grundläggande fysikalisk stabilitet samt de tidsförhållanden för genetisk utveckling som är satta av solsystemets partikulära och kontingenta egenskaper under livets ca fyra miljarder år långa historia). Matematiska modeller inom vit biologi vilar bl.a. på gemensamma genetiska egenskaper, t.ex. en stabil genetisk kod och gemensamma underliggande stabila cellmaskineriegenskaper; matematiska modeller inom grön biologi för ekologiska system har att göra med hur genetiska tidsskalor förhåller sig till miljöförändringstidsskalor. Precis som inom fysik så blir strategin inom dessa områden att man börjar med enkla modeller där komplexitet införs steg för steg. Skillnader utgörs av en mindre frihet att strategiskt välja modellpusselbitar; relativt stabila egenskaper är mer implicita; fler faktorer spelar roll, inte minst p.g.a. minskade skillnader i skalförhållanden, d.v.s. en påtagligt ökad komplexitet, vilket innebär större utmaningar där det dessutom tar längre tid för metodologiska reduktionistiska komplement, liknande de inom fysiken, att få genomslag.

JA Fråga 2. Anser du att metodologisk reduktionism inte varit en drivkraft inom humaniora och samhällsvetenskap?

CU Svar på JA fråga 2: Någon form av metodologisk reduktionism är nödvändig p.g.a. människans begränsningar, men den fysikaliska reduktionism som har sina rötter i fysikaliska observationer och experiment som ytterst är baserade på naturens stabila förhållanden och gigantiska möjliga skillnader inom en begränsad likhet, d.v.s. enormt olika fysikaliska skalförhållanden, är inte möjlig inom de flesta kulturvetenskaperna; trots kulturell tröghet så sker kulturell och teknologisk evolution på allt kortare tidsskalor gentemot människans livslängd, d.v.s. de stabilitetsförhållanden som naturvetenskaper bygger på finns inte.  Inom t.ex. samhällsvetenskaperna så är t.o.m. ofta ett normativt syfte baserat på att en sådan stabilitet inte existerar; man är snarast frustrerad över den stabilitet kulturell tröghet ger (man säger t.ex. att jämställdhetsarbetet går för trögt, d.v.s., man ser inte tillräckligt stora effekter av det i ens eget liv; integrationen av invandrare tar generationer istället för att man ser effekter av den under en eller två valperioder, etc.).

Med detta sagt, det finns vissa delar av kulturvetenskaperna, t.ex. lingvistik, som präglas av en påtaglig relativ stabilitet, där förändringar över ett flertal generationer är mindre än en bas av relativ oföränderlighet. Språkliga komparativa studier av olika grupper av människor över tid och rum utgör element som visar på ett visst släktskap med fysikalisk metodologisk reduktionism. Relativ stabilitet i form av språklig kulturell tröghet gör det t.ex. möjligt att korrelera lingvistiska och genetiska avstånd. Denna underliggande relativa stabilitet i kulturell språkutveckling (som antagligen delvis har en genetisk bas, även om vad precis denna utgörs av för närvarande inte är klart, men som även påverkas av ett behov av effektiv kommunikation – prova själv att hitta på allt för många nya ord och ny grammatik när du försöker kommunicera) utgör basen för en påtagligt progressiv kunskapsutveckling som påminner om den inom naturvetenskaperna.

JA Fråga 3: Du skriver om ideografiska symboler som understöder vårt tänkande och du skriver i slutavsnittet att du själv sysslar med matematisk modellering av fysik. Använder du i detta sammanhang visualiseringsverktyg eller andra kognitiva verktyg för att öka överskådlighet?

CU Svar på JA fråga 3: Ja! Jag använder flitigt datorers ökande möjligheter till visualisering – mina artiklar är ofta fyllda av olika allt mer avancerade bilder som visualiserar abstrakta matematiska egenskaper.

JA Fråga 4: Du skriver att Newtons Principia är mer inflytelserik än Euklides Elementa. Detta beror enligt min mening bl a på vad man menar med inflytelserik. Euklides axiomatiska framställning var ett ideal för Newton, inte tvärtom. Både före (t ex Spinoza) och efter Newton anges Euklides som källa för ett axiomatiskt framställningssätt av en teori. För mig verkar det som om Newton väsentligt bidrog till axiomatiseringens popularitet som vetenskaplig metod men att Euklides förblir den verkliga inspirationen.

CU Svar på JA fråga 4: Jag använder flera sidor för att just förklara vad jag menar med inflytelserik i detta sammanhang. Förvisso var Euklides Elementa avgörande för axiomatisering som förebild, men det var inte primärt axiomatisering som gjorde Principia inflytelserik, utan först och främst (inte minst p.g.a. dess timing) (i) introduktionen av universella lagar som förenade det jordiska och himmelska, (ii) bredden av oväntade empiriska framgångsrika förutsägelser om världen, på ett sätt som ingen tidigare ens hade kunnat drömma om, vilket i sin tur ledde till förhoppningar om att kunna kontrollera verkligheten, (iii) som förebild för många fler vetenskaper än Elementa (som förvisso hade ett enormt inflytande på matematik och via Principia även på matematisk fysik) och, framförallt, (iv) Principia hade ett bredare kulturellt inflytande på Upplysningen och nuvarande demokratiska samhällens liberala värderingar (t.ex. universella mänskliga rättigheter),  beskrivna i min text, som nu hotas.

JA Fråga 5: Du anser att Newtons axiom för rum och tid är empiriska utsagor. Det stämmer knappast om man med det menar att Newton utförde systematiska empiriska observationer som till slut möjliggjorde en generalisering uttryckta i hans axiom. Axiomen verkar snarare vara resultatet av grundläggande intuitioner. Däremot kan man säga att genom att Einstein inte använde Newtons rums- och tidsbegrepp och formulerade en mer fullständig teori för fysik än Newton visar detta indirekt att Newtons axiom måste vara empiriska och i viss mening falsifierbara.

JA Fråga 6: Du anser att Euklides axiom och definitioner är matematiska och implicit därmed enligt din syn ej empiriska. Men med samma resonemang som gör Newtons axiom till empiriska, kan man väl även göra Euklides axiom till empiriska. De verkar ju inte vara tillräckliga för Einsteins fysikteori. Detta innebär inte att man inte kan definiera en Euklidisk geometri som är giltig som abstrakt system bara att den inte tycks vara den bästa för vår nuvarande fysikbeskrivning. Skillnaden mellan vad som är empiriskt och vad som är matematiskt är inte så enkel att göra, t.ex. Kurt Gödel ansåg att matematik var empirisk.

CU Svar på JA fråga 5 och fråga 6: Eftersom frågorna 5 och 6 hänger ihop så besvarar jag dem tillsammans. Det finns stora empiriska skillnader mellan Euklides och Newtons axiomatiska motivation och beskrivningar. Matematiska axiomatiska system har förvisso sina rötter i den fysiska verkligheten, speciellt den som har varit relevant för människans evolutionära historia. Euklides axiom var baserade på Egyptiska och Babylonska empiriska tumregler och var i hög grad intuitiva och Euklides geometri kan ses som en fysikalisk teori om världen, de är inte bara matematik (d.v.s. jag håller inte med om första meningen i fråga 6). Inte desto mindre så står Euklides Elementa i bjärt kontrast mot Principia när det gäller empirisk grund och intuition; Newton försökte i möjligaste mån införa empiriskt motiverade operationella kvantitativa definitioner för t.ex. massa, kraft, tid, rum, gravitation inom det empiriska noggrannhetsområde som var tillgängligt för honom. Låt mig illustrera detta med ett av många exempel. För att t.ex. motivera gravitationens universella egenskaper så fyllde Newton trälådor med lika vikter bestående av guld, silver, bly, glas, sand, koksalt, trä, vatten, vete och lät dem svänga som pendlar med lika långa (dryga 3 meter) trådar, vilket gav ett induktivt argument för att gravitation påverkar alla material på samma sätt. Ett annat exempel är att Newton bl.a. uppfann spegelteleskopet och använde sig av allt mer avancerade astronomiska observationer (gjorda av Flamsteed) för att göra förutsägelser, vars framgångar är kopplade till de operationella definitionernas empiriska grund. När Newton misslyckas med att ge en förklaring till hur t.ex. gravitationskraften verkar på avstånd så säger han att han inte gör någon hypotes om detta, men han har verkligen försökt; till skillnad från Euklides så gör Newton allt han kan för att inte bara förlita sig på intuition.

Newton försökte sig även på att empiriskt motivera ett absolut rum (tokigt nog eftersom det är tiden och inte rummet som är en absolut struktur i Newtonsk mekanik) genom att betrakta en hink med vatten som roterade, var vattenyta då blev skålformig. Detta experiment/tankeexperiment omtolkades så småningom av Ernst Mach som inspirerade Einstein till idéer om hur materian i hela universum eventuellt skulle inverka på materiens lokala tröghetsegenskaper (Newtons första lag), vilket påverkade Einstein då han funderade kring det som skulle bli hans allmänna relativitetsteori. Gödel, som var en nära vän till Einstein, försökte senare konkretisera relationen mellan det globala och lokala och skapade t.ex. den första allmänrelativistiska modellen av ett roterande universum. Det här ger en liten inblick i Gödels tankevärld och hur Gödels (enligt min mening överdrivna) uppfattning om matematik och empiri växte fram. Historiskt kan man konstatera att matematik i sig inte räcker till för att skapa nya fruktbara fysikaliska teorier, man behöver ny empiri som kan ligga till grund för den otroligt lilla del av matematik som är fysikaliskt relevant (detta trots otaliga exempel där ”ren” matematik oväntat har visat sig ha fysikaliska tillämpningar). Newtons Principia var inte bara ett paradigmatiskt exempel för vad fysikalisk teori kunde åstadkomma, den var även en paradigmatisk förebild för behovet av allt mer icke-intuitiva empiriska kvantitativa operationella definitioner – Einstein fortsatte framförallt i Principias fotspår, inte i Elementas.  

JA Fråga 7:  Du skriver att naturvetenskapen inte är teleologisk, inte ens biologi. Men biologiska beskrivningar är ofta formulerade mycket teleologiskt, X och Y utvecklas för att garantera överlevnad. Frågan är om inte teleologiskt tänkande spelar en viktig heuristisk roll för biologer. Även om de mer filosofiskt, om de pressas, försöker förneka detta.

CU Svar på JA fråga 7: Nej, heuristiskt teleologiskt tänkande spelar inte en stor roll inom biologisk forskning – tvärtom utgör det ett hinder för framgång. Jag kan här ta ett exempel ifrån min kurs i vetenskapsfilosofi. En biologisk gästföreläsare höll ett föredrag i evolutionär biologi där han som biolog kallade fåglar som blev lurade att föda upp en gök som biologiska ”suckers”, något som gjorde en homosexuell kulturvetare i publiken synnerligen upprörd. Det här är bara ett exempel på kulturell dissonans mellan biologer och utomstående som ofta får en helt felaktig uppfattning om vad evolutionär biologi handlar om och hur biologer tänker. Man skall inte låta sig som utomstående luras av biologers ordanvändning och projicera sina egna erfarenheter utanför biologi på denna. Låt mig här även nämna matematiska modellers ökande betydelse för att beskriva evolution – det finns inget som helst utrymme för teleologi i dessa modeller.

JA Fråga 8: Alla tror inte att ”naturlagar” är oföränderliga, t ex Prigogine. C S Peirce tog inte klar ställning men ville hålla möjligheten till förändring öppen för alla regelbundenhter och använde därför generellt ordet ”vana” (habit), generellt för observerade regelbundenheter inom alla vetenskapsområden. Anser du att detta är en rimlig hållning?

CU Svar på JA fråga 8: När det gäller Prigogine så är skillnaderna mindre än vad man vid första påseende skulle kunna tro, speciellt då det gäller den del av hans liv då han var vetenskapligt framgångsrik. Han fokuserade sig då bl.a. på självorganisation och emergens, men detta är bara en variant på synen av vad som är naturlagar. Istället för materiell reduktionism och partikelfysikens inmutning av vad som är naturlagar så inriktar man sig på (oföränderliga) organisationsprinciper (t.ex. inom termodynamik och dess generaliseringar) där man hävdar att dessa stabila regelbundenhetsmönster utgör de mest ”fundamentala naturlagarna”. Såväl Einstein som Penrose, liksom fler framstående fysiker inom materiella system, som t.ex. de som finns inom kondenserade materiens fysik, har uttryckt tankar om att sådana organisationsprinciper skulle vara mer fundamentala än t.ex. standardmodellen inom partikelfysik. Detta innebär således inte att man inte tror på en underliggande stabil ordning i någon form (”naturlagar”), debatten är snarast om vad som är viktigast för att beskriva denna ordning/regelbundenhet.  

JA Fråga 9: Du skriver att idealiseringar spelar en stor roll i fysik men det gör de väl i andra vetenskaper också (se t ex nationalekonomi eller lingvistik)? Är inte idealisering i själva verket en kandidat för att vara en vetenskapligt generisk metod?

CU Svar på JA fråga 9: Förenklingar i form av idealiseringar är väsentligt för närmast vilken vetenskaplig verksamhet som helst, inte minst p.g.a. människans ändliga förmåga. Idealisering i sig är dock allt för vagt för att kallas för metod. Poängen med min beskrivning av Galileos metodologiska fysikaliska reduktionism var att detta är en konkret metod, illustrerat med mönsterbildande exempel, som strategiskt utnyttjar hur vissa delar av naturen är beskaffad för att ta fram idealiserade byggstenar som kan användas som utgångspunkt för att beskriva en mycket större del av den fysiska världen. Detta visar hur en specifik typ av idealisering konkret går till, anpassat till ett synnerligen avgränsat sammanhang. Inom nationalekonomin har man i hög utsträckning följt i Newtons fotspår (i detta sammanhang kan vi notera att Newton bl.a. revolutionerade Storbritanniens ekonomi då han på gamla dar var chef för det engelska myntverket), exemplifierat av Adam Smith och hans efterföljare, men resultaten kan knappast sägas vara lika trovärdiga och beständiga som de inom fysiken – ett studieområdes inneboende karaktär spelar en avgörande roll för de resultat som kan uppnås.

JA Fråga 10: Du anser, liksom Wilhelm Dilthey. Att ”förståelse” är något annat i naturvetenskap än ”kulturvetenskaperna”. Du ger emellertid inte två olika definitioner av förståelse, som skulle kunna stöda denna åsikt. Personligen anser jag att Dilthey har fel och att en definition av förståelse i följande stil, = koppla ihop input-information (observerad information) med redan accepterad (bakgrunds)information på ett meningsfullt sätt är precis lika giltig i både naturvetenskap och kulturvetenskap. Förståelseprocessen är den samma men det man ska förstå, förståelsens objekt, skiljer sig. Vi tror inte att stenar har avsikter men vi tror människan har det.

CU Svar på JA fråga 10: Nej, jag inleder ju förståelsediskussionen med att påpeka att förståelse i alla former (d.v.s. i bred betydelse) har att göra med att konsistent relatera olika aspekter till varandra (helt i linje med ovanstående definition). Frågan är dock hur detta konkretiseras och skiljer sig åt i mer snäva sammanhang, t.ex. så finns det enligt min mening helt odiskutabla skillnader när det gäller förståelse och förståelsens förutsättningar mellan natur- och kulturvetenskaper (däremot tycker jag att Diltheys diskussion om förståelse och förklaring visar på en närmast pinsam brist på förståelse(!), som följd av undermålig empirisk och teoretisk information). Människan har en simuleringskapacitet, fantasi, som bl.a. ger upphov till empati, vilket ger upphov till helt nya interaktionsegenskaper jämfört med planeter och elementarpartiklar etc. och detta har konsekvenser för förståelse. Vad mer är, modern kognitionsvetenskap visar att detta involverar olika områden/kretsar i hjärnan (d.v.s., förståelseprocesserna är inte helt desamma inom olika discipliner, även om det finns vissa gemensamma nämnare).  Studieobjektens karaktär inom natur- och kulturvetenskaper spelar roll för förståelsens detaljer.  Diltheys tankar har ett visst historiskt intresse, men det är mycket mer intressant att belysa olika vetenskapsområdens karaktär baserat på nuvarande kunskapsnivå och betydligt större empiriska möjligheter.

JA Fråga 11: Däremot tycks du, liksom jag, avvisa Windelbands och Rickerts försök att skilja naturvetenskap från kulturvetenskap genom begreppen ”nomotetisk” och ”idIografisk”. Båda begreppen går att tillämpa och har en funktion i båda typerna av vetenskap.

CU Svar på JA fråga 11: Ja, även om olika områdens inneboende karaktär spelar roll för hur dessa aspekter kommer till uttryck och vad de kan ge.

JA Fråga 12: Du skriver om att det inte tycks spela någon roll hur man tolkar kvantmekaniska ekvationer med traditionell ontologi, ”bara man kommer till samma kvantitativa experimentella förutsägelser och resultat”. Pekar detta inte möjligen på en ny ontologi – verkligheten är i grunden abstrakt matematisk. Är det ingen kvantfysiker som hävdat detta?

CU Svar på JA fråga 12: Inom kvantmekaniken började detta med Bohrs påtagliga instrumentalism (teorier är bara ett praktiskt instrument för att göra förutsägelser; en föregångare till detta var Ptolemaisk astronomi där epicykler etc. bara sågs som praktiska instrument för att beskriva planetrörelse medan man samtidigt accepterade Aristoteles kvantitativt inkorrekta beskrivning som ontologiskt riktig). Dock, som jag säger, nästan varje människa som ägnar sig åt kvantmekanik tenderar att ha sin mer eller mindre egen filosofi. Naturligtvis finns det även de som hävdar i Pytagoreisk anda att världen ytterst sett är matematisk, men hur detta skall tolkas ger upphov till otaliga olika varianter (till att börja med, vem har en entydig definition om vad matematik är?). Jag noterar att man tidigare extrapolerade termodynamikens följder på ibland närmast absurt naiva sätt och är benägen att tro att man även nu gör det med kvantmekaniken som enligt mig omöjligt p.g.a. dess linjäritet kan vara ett slutgiltigt svar. Även om olika ontologiska uppfattningar och tolkningar har en psykologisk betydelse så är följande fråga mer intressant: Hur skall vi fruktbart komma vidare till djupare fysikaliska teorier (med medföljande nya ontologiska implikationer)?

JA Fråga 13: Ditt bruk av ordet ”ontologi” förbryllar mig lite. I filosofi brukar det betyda grundläggande verklighetskategori, som t ex ”realism” kontra ”idealism”, ”materialism” kontra ”idealism” eller antal grundläggande verklighetskategorier såsom ”monism” kontra ”dualism” eller ”trialism” (t.ex. Peirce eller Popper). I datavetenskap betyder ”ontologi” numera helt enkelt taxonomi (klassifikation). I fysik finns det eventuellt en tredje betydelse av ”antagande om existens av en fysikalisk grundläggande parameter”, eftersom jag antar att inte alla existenspåståenden i fysik skulle kallas ontologiska, t.ex. ”det finns mjölk i kylskåpet”. Stäm¬mer detta eller vill du relatera fysikens ontologibegrepp närmare till filosofi eller datavetenskap?

CU Svar på JA fråga 13: Jag använder ordet ontologi i samband med beskrivningen av Poppers filosofi och därför, precis som Popper, i anslutning till realism. Popper delar in tillvaron i tre världar: den fysiska världen (som även inkluderar t.ex. tidens och rummets karaktär), människors mentala subjektiva världar, samt ”värld tre”, en värld som består av människans kulturprodukter, t.ex. musik. Popper är intresserad av den fysiska världen och värld tre och hävdar med stor passion att dessa existerar oberoende av människan (även om värld tre har skapats av människan) och att vi kan ha objektiv kunskap om dessa – han är i denna mening en passionerad realist. Ontologi handlar därför i detta sammanhang om hur dessa världar är beskaffade, men mitt fokus ligger på värld 1.

JA Fråga 14: Varför anser du att Poppers hypotetiskt deduktiva metod är ett ”metafysiskt ramverk”? I vilken mening är det metafysiskt?

CU Svar på JA fråga 14: Vissa har kritiserat Poppers ”metod” som alltför vag och med inneboende konflikter för att vara en falsifierbar teori. Poppers reaktion var, med rätta, att fnysa åt sådana påståenden. Han säger inte hur vetenskap fungerar, han säger hur den fungerar när den är som ”bäst” och vad man behöver göra för att vetenskap skall utvecklas och fungera. Det är ett normativt recept/ramverk (metafysiskt ramverk i kontrast gentemot ett falsifierbart vetenskapligt ramverk) med påståenden om vad som krävs för vetenskaplig utveckling och framgång, speciellt gällande värld 1.

JA Fråga 15: Kan du ge ett exempel på ett systematiskt fel som gjorts inom partikelfysiken. Förklara också gärna varför det uppkommit.

CU Svar på JA fråga 15: Jag hänvisar här till referensen jag ger, Cattoën, C., & Visser, M. (2007), fritt tillgänglig som arXiv: gr-qc/0703122. Som jag beskriver, det är utomordentligt svårt att få hållbar kunskap genom att endast använda en typ av metod/experiment. Det är först när kvalitativt olika metoder/experiment, helst inom till synes olika områden, visar på konsistenta och koherenta resultat som kunskap stabiliserar sig över tid inom fysik (och andra områden).

Låt mig ge ett exempel: upptäckten av elementarladdningens kvantisering. Som ung okänd fysiker sa sig Robert Millikan ha upptäckt detta resultat med vad som har kommit att kallas Millikans oljedroppsexperiment. Felix Ehrenhaft, som var en mer känd fysiker, försökte reproducera Millikans resultat, men misslyckades trots ihärdiga försök. Med tiden gjordes andra kvalitativt olika experiment som tydde på att Millikan hade rätt och över tid så förbättrade även Millkan sitt eget experiment. Detta resulterade så småningom i att Millikan fick Nobelpris medan Ehrenhaft misskrediterades, vilket ledde till att han tappade kontrollen över sitt eget liv och hamnade på sinnessjukhus. Långt senare visade det sig att Millikan hade struntat i vissa mätdata för att få fram sitt resultat (intuition? fusk?) och att hans experiment ursprungligen inte haft den noggrannhet som krävdes för att nå hans slutsatser.

Slutligen är det värt att notera att höga kostnader inom modern partikelfysik innebär ett problem eftersom detta hämmar experimentell mångfald. Det är utomordentligt svårt att identifiera (systematiska) fel när man inte har något att jämföra med.

JA Fråga 16: Innebär inte att ”empirisk kunskap enbart gäller inom ett visst giltighetsområde med viss noggrannhet” att det alltid finns utrymme för tvivel gällande vad som händer om man blir mer noggrann eller utvidgar kontexten?

CU Svar på JA fråga 16: Ja. Vad som händer är att man t.ex. i Newtonsk fysik hittade en begränsad sanning om världen, något som korresponderar mot vissa aspekter i världen med en viss noggrannhet. Einsteins allmänna relativitetsteori och kvantmekaniken hittade en breddad sanning, d.v.s., fler och noggrannare korrespondensförhållanden med den fysiska världen. Världen är komplex, vi lär aldrig få ett perfekt korrespondensförhållande mellan en matematiskt formulerad teori och världen. Däremot hoppas vi och tror på att vi kan få allt bättre teorier, d.v.s. teorier som står i en allt bredare och noggrannare korrespondens med världen. Hur långt denna sannings/korrespondens realism kan nå är en öppen fråga, men frågan om sanningskorrespondens är central och bl.a. något vår kulturella värld är uppbyggd kring.

JA Fråga 17: Anser du att Foucaults maktanalys av vetenskapens utveckling är relevant för fysikens vetenskapliga utveckling? Har detta i så fall påverkat sanningshalten av fysikens senaste rön eller bara styrt vilka områden man forskat på?

CU Svar på JA fråga 17: Till viss del. Sanning i meningen korrespondens spelar en avgörande roll över tid. Dock påverkas pågående forskningsaktiviteter allt mer av externa maktfaktorer, vilket innebär att vissa forskningsområden utforskas mer än andra, delvis oavsett av vad som är av vikt när det gäller korrespondens- och sanningsdjup. Dessutom inverkar externa maktfaktorer på kort sikt om vad som påstås vara sant, men som sedan kanske inte visar sig vara det. Dock, sanning i form av korrespondens och koherens är inom naturvetenskap ett fantastiskt filter över tid.  

JA Fråga 18: Jag delar din syn att mode är en faktor att räkna med i vetenskapsutveckling. Modet kan ibland vara kopplat till nya teoretiska insikter och modeller som verkar lovande och ibland vara mer svårförklarligt. Vad är senaste modet i teoretisk fysik och varför har det uppstått? Kan förekomsten av det du kallar ”systemfel” förklaras med modeströmningar?

CU Svar på JA fråga 18: Det finns en mängd moden. Tag t.ex. ett av mina egna forskningsområden, kosmologi, där universums acceleration är en källa till närmast ”anything goes” inom ”modifierad gravitation” (modifikationer av Einsteins allmänna relativitetsteori) vilket utgörs av matematiska spekulationer  utan nästan någon som helst empirisk grund (som sagt, endast en försvinnande liten del av matematik är fysikaliskt relevant); ett annat ännu mer spektakulärt exempel är strängteori – ett matematiskt ramverk som utvecklats under ca 50 år utan att ha genererat ett enda empirisk falsifierbart påstående. Båda exemplen är en följd av bristande empirisk input; det behövs en kritisk mängd empiriska pusselbitar för att skapa en framgångsrik teori som korresponderar mot verkligheten. Utan tvivel genererar modeströmningar systematiska fel (men alla systematiska fel är naturligtvis inte en följd av modeströmningar) – det är endast över tid då fysikaliska discipliner har mognat som hållbar kunskap typiskt erhålls, inom begränsade områden med begränsad noggrannhet.

JA Fråga 19: Om ditt forskningsområde. Hur blir en rumtidssingularitet generisk? Om den är generisk, i vilken mening är den då en singularitet och vice versa?

CU Svar på JA fråga 19: Detta är en matematisk term. Vad jag bl.a. sysslar med är vad som händer inne i svarta hål. Dessa kan bildas på otaliga (= generiska i detta sammanhang) sätt vilket även yttrar sig hur rum och tid upphör inne i sådana svarta hål, vilket händer då t.ex. materien blir oändligt komprimerad och tät, vilket är det vi inom fysik kallar för ett singulärt tillstånd, något som även avspeglar sig i de matematiska modeller vi använder.  

JA Fråga 20: På vilket sätt skulle hermeneutik komma till nytta i fysik? Ge gärna ett konkret exempel.

CU Svar på JA fråga 20: Detta är inte hermeneutik i humanistisk mening. Istället som jag påpekar är det snarare att man metodiskt och dynamiskt går mellan breda komplexa problem som ger upphov och kontext till enklare delproblem som in sin tur genererar mera komplexa problemställningar och hur detta inverkar på fysikalisk förståelse och tolkning. D.v.s. det är mer ett utnyttjande av något som påminner om en hermeneutisk cirkel/spiral, d.v.s. ett medvetet utnyttjande av feedbackloopar för kunskapsutveckling. Ta exemplet med generiska singulariteter. Detta utgör för närvarande ett omöjligt matematiskt problem (t.o.m. för världens bästa matematiker), men detta problem kan formuleras så att det ger upphov till delproblem som man faktiskt kan lösa. Dessa delproblem ger i sin tur feedback till omformulering och precisering av det ursprungliga synnerligen ambitiösa kontextualiserande problemet. Tillsammans skapas därmed en hierarki av problem som tillåter en progressiv kunskapsutveckling.

    Leif Bloch Rasmussen

    Kommentarer och frågor till Claes Uggla

Mit udgangspunkt for læsningen af artiklen har været Peirce’s begreb abduktion, idet Peirce ser abduktion som værende kreativt hypotese- og ide-skabende. Dette med sigte på at forstå hvorfra Popper’s ”Fråge-/problemställning baserad på tidigare observationer/experiment” kommer.

Heri er der altså spørgsmål og problemstillinger, der kommer fra tidligere observationer/eksperiment. Er disse baserede på induktiv eller deduktion, eller indgår der abduktion og metafysik- og i givet fald hvordan?

Dette kan udbygges med Peirce’ skelen mellem tychisme (chance), ananchisme (nødvedighed) og agapisme (evolutionær kreativitet), altså at kreativt hypotese og ide-skabelse bygger på alle tre i synchisme, altså i cyklisk samspil. Derfor spørgsmålet til både Kuhn, Popper og Uggla, specielt når der i artiklen står at teleologiske forklaringer er udelukket samtidig med at der står, at Popper bygger på metafysik.

Det er det Peice ville sige, at der er en sammenhæng mellem abduktion og metafysik (han brugte også udtrykket kosmologi), heri håbet og troen på, at der kunne findes forklaringer på at videnskaben kunne udvikle sig til mere viden, ny viden, hvad enten det var baseret på Kunh’s tilfældigheder/revolutioner eller Popper’s lineære, evolutionære tolkning af de fysiske videnskaber. Dermed mit andet spørgsmål knyttet til Uggla’s nuværende forskningsområde om sorte hullers indre struktur (”generiska rumtidssingulariteters egenskaper”) samt udvikling og anvendelse af matematiske metoder til at beskrive og tydeliggøre forskellige kosmologiske modellers matematiske og fysiske indhold.

Mit andet spørgsmål: hvad gør, at du tror på, har tillid til, har håb om, at der findes muligheder for svar på ’Fråge-/problemställning baserad på tidigare observationer/experiment’ omkring de to områder? Selvom din hypotese skulle blive falcificeret; ville du så ikke fortsætte med at tro på, have tillid til og håb for andre - bedre - hypoteser/eksperimenter?

Når jeg skriver ’du’, mener jeg i virkeligheden det, du også antyder i artíklen - det som Peirce kalder ’community of inquirers’, som jeg oversætter til kundskabende sociale relationer. Du nævner de sociale relationer som havende betydning for dit valg af ’frågaställningar’:

”…viljan att samarbeta med vissa personer som jag träffat, då jag känner en stor glädje i att samarbeta, vilket mer eller mindre av slump har resulterat i ökade samarbeten med matematiker. Inte minst känner jag en tillfredsställelse att dela erfarenheter med yngre forskare. Detta har resulterat i att jag på senare tid mer eller mindre har tvingats in i mer moderiktiga projekt, eftersom yngre forskare behöver få citat för att få fortsätta sin vetenskapliga bana. Jag kan inte säga att valet av sociala relationer och den inverkan på forskningsfrågor detta innebär är optimalt för min vetenskapliga gärning, men livet består av mer än vetenskap där sociala band torde tillhöra det viktigaste.”

… og siger så, at det burde de måske ikke have. Dermed mit tredje spørgsmål:

Er det ikke nødvendigt at bryde med traditioner (paradigmer, for at bruge Kunh’s sprog), selv i de fysiske videnskaber, uagtet de klynger sig til Popper’s hypotetisk deduktive ’metode’, som du skriver. Kræver det ikke tvær-disciplinaritet, trans-disciplinaritet på tværs af og transcenderende natur-, sociale- og humanistiske- videnskaber? Er det ikke nødvendigt for sandheden, at den medudvikler skønheden, godheden, værdigheden, troen? Og omvendt: at æstetik, etik, politik, religion har brug for videnskab. Er de ikke venner - eller er de fjender? Tror både Kunh og Popper ville sige, der er venner, medes en af mine egne hof-filosoffer Charles West Churhman legende antyder, at de måske er fjender.

Kilder:

Charles West Churchman: ‘The Inquiring Systems’, Basic Books, 2971

Charles West Churchman: ‘The Systems Approach and Its Enemies’, Basic Books, 1979

Charles Sanders Peirece:  ‘The fixation of belief, Popular Science Monthly, 12, November 1877

Charles Sanders Peirce:  How to make our ideas clearer, Science Monthly, 1878

Charles Sanders Peirce: [1935], “A Neglected Argument for the Existence of God”, Hibbert Journal, 7, 1908

    Claes Uggla (CU) svar och svarskommentarer till Leif Bloch Rasmussen (LBR)

LBR Fråga 1: Mit udgangspunkt for læsningen af artiklen har været Peirce’s begreb abduktion, idet Peirce ser abduktion som værende kreativt hypotese- og ide-skabende. Dette med sigte på at forstå hvorfra Popper’s ”Fråge-/problemställning baserad på tidigare observationer/experiment” kommer.

Heri er der altså spørgsmål og problemstillinger, der kommer fra tidligere observationer/eksperiment. Er disse baserede på induktiv eller deduktion, eller indgår der abduktion og metafysik- og i givet fald hvordan?

Dette kan udbygges med Peirce’ skelen mellem tychisme (chance), ananchisme (nødvedighed) og agapisme (evolutionær kreativitet), altså at kreativt hypotese og ide-skabelse bygger på alle tre i synchisme, altså i cyklisk samspil. Derfor spørgsmålet til både Kuhn, Popper og Uggla, specielt når der i artiklen står at teleologiske forklaringer er udelukket samtidig med at der står, at Popper bygger på metafysik.

CU Svar på LBR fråga 1: Ovanstående fråga är allt för bred för att ha ett entydigt svar. Vad jag kan säga är att nya frågeställningar inom de fysikaliska vetenskaperna är intimt förknippade med studieobjekts inneboende karaktär och teoretiska mognad, hur snävt och hur länge ett forskningsområde har beforskats och utsatts för empirisk testning. När det gäller metafysik och Popper låt mig här passa på med några förtydliganden. Popper fokuserar sig på den vetenskapliga produktens karaktär, inte på processen hur man kommer fram till denna produkt. Produkten, d.v.s. den fysikaliska teorin, skall innehålla falsifierbara påståenden, d.v.s. att teorins karaktär möjliggör att empiri på sikt potentiellt leder till att man bör fatta beslutet att förkasta teorin och ersätta den med en annan teori. Däremot behöver inte varje påstående vara potentiellt falsifierbart utan det är både möjligt och önskvärt att falsifierbara delar av teorin binds samman med mindre skarpa komponenter som för närvarande inte är falsifierbara, vilket är vad Popper menar med metafysik. Detta betyder inte att all metafysik är önskvärd – tvärtom, endast vissa metafysiska ingredienser är lämpliga. När det gäller vetenskaplig produktion, som antagligen ligger närmast Peirce syn på abduktion, vilket för övrigt var ett flytande begrepp under hans liv, så anammar Popper Einsteins syn där väsentligen ”anything goes” (i den kreativa frågeställnings- och hypotesbildandefasen) så länge detta ger upphov till en breddad falsifierbar produkt (som möjliggör den kritiska testningsfasen), d.v.s. en teori som innehåller ett ökat antal potentiellt falsifierbara påståenden om den fysiska världen. Hur detta går till beror på vad man sysslar med och vem som bedriver forskningen – vad som vid ett visst tillfälle kan vara fruktbart för en person behöver inte vara det för en annan.

LBR Fråga 2: Det er det Peice ville sige, at der er en sammenhæng mellem abduktion og metafysik (han brugte også udtrykket kosmologi), heri håbet og troen på, at der kunne findes forklaringer på at videnskaben kunne udvikle sig til mere viden, ny viden, hvad enten det var baseret på Kunh’s tilfældigheder/revolutioner eller Popper’s lineære, evolutionære tolkning af de fysiske videnskaber. Dermed mit andet spørgsmål knyttet til Uggla’s nuværende forskningsområde om sorte hullers indre struktur (”generiska rumtidssingulariteters egenskaper”) samt udvikling og anvendelse af matematiske metoder til at beskrive og tydeliggøre forskellige kosmologiske modellers matematiske og fysiske indhold.

Mit andet spørgsmål: hvad gør, at du tror på, har tillid til, har håb om, at der findes muligheder for svar på ’Fråge-/problemställning baserad på tidigare observationer/experiment’ omkring de to områder? Selvom din hypotese skulle blive falcificeret; ville du så ikke fortsætte med at tro på, have tillid til og håb for andre - bedre - hypoteser/eksperimenter?

CU Svar på LBR fråga 2: Frågan är inte speciellt relevant när det gäller mina arbeten om generiska rumtidssingulariteter eftersom dessa i huvudsak för närvarande rör rent matematiska icke-empiriska egenskaper. Frågan blir lite mer relevant när det gäller min verksamhet inom kosmologi, men låt mig först kommentera relationen mellan Poppers och Kuhns filosofier som i vissa avseenden inte alls är i konflikt med varandra (man bör här påminna sig om att Kuhn var teoretisk fysiker och att han skall tolkas som en sådan och inte som om han kom ifrån t.ex. samhällsvetenskaperna). Popper säger som sagt att teorier/hypoteser bör innehålla skarpa empiriskt testbara påståenden. Samma sak ligger till grund för Kuhns samtliga exempel på hur (paradigmatiska förtroende) kriser genereras inom de fysikaliska vetenskaperna, nämligen av observationella kvantitativa och reproducerbara resultat, d.v.s. just vad Popper menar med testbarhet, vilket Popper hävdar krävs för att en fysikalisk vetenskap skall ha en progressiv utveckling.

De främsta skillnaderna mellan Popper och Kuhn ligger i hur de tolkar övergången mellan en tidigare teori och en ny, där Kuhn för fram idén om att de skulle vara inkommensurabla (d.v.s., i viss mening ej jämförbara). Detta har dock konkret visat sig vara en överdrift då Kuhn (i) gör systematiska fel i sin histroriebeskrivning genom att endast välja ut det som passar hans idé om vetenskaplig process – normal (paradigmatisk) vetenskap → anomalier genererande en kris (av paradigmatiskt förtroende) → revolution (paradigmskifte) → normalvetenskap…, vilket har visat sig vara en allt mer irrelevant historiebeskrivning, (ii) genom att han underskattar logisk kontinuitet och medföljande tolkningsfrihet i moderna kvantitativa fysikaliska teorier. Kuhn förde själv fram ett argument som skulle kunna visa att hans inkommensurabilitetsidé var felaktig, eller i alla fall överdriven; han hävdade att en rättvis bedömning av olika teorier skulle kräva ett övergripande neutralt metaramverk, vilket han trodde var omöjligt.

Den teoretiska fysiken Jürgen Ehlers tog detta som en utmaning när det gäller Newtonsk respektive allmänrelativistisk gravitationsteori. Han noterade att man inte alls behöver karakterisera gravitation som en kraft i Newtonsk teori, som man oftast gör, utan att man istället kan beskriva gravitation med en viss typ av geometri som är besläktad med den man använder inom allmän relativitetsteori. Genom att generalisera båda dessa teoriers geometriska logiska innehåll till en mer allmän geometrisk beskrivning som inkluderar båda (d.v.s. ett gemensamt logiskt metaramverk) så kunde han visa hur man matematiskt rigoröst kunde ta fram hur Newtonsk teori kunde härledas som ett specialfall av allmän relativitetsteori. Vad mer är, detta metaramverk har visat sig vara ett praktiskt redskap för att ta fram korrektioner till Newtonsk teori som dessutom ger insikter och logiska förklaringar till varför begrepp i Newtonsk teori överhuvudtaget har uppstått. Newtonsk och allmänrelativistisk gravitationsteori är inte inkommensurabla – tvärtom är de nära besläktade och man kan visa att det både finns en logisk och empirisk progression från Newton till Einstein, något jag för övrigt själv använder mig av då jag undervisar mekanik och allmän relativitetsteori.

När det gäller hypoteser inom kosmologi så kommer dessa i slutänden, precis som gäller för all annan fysik, avgöras av ny empiri tack vare nya teknologier verkande över tid. Vissa delar inom kosmologi är så väl empiriskt etablerade att de kommer att vara opåverkade av detta, t.ex. att universum utvecklas och att det observerbara universum har genomgått en varm tidig fas där nästan allt väte och helium i universum har skapats; andra delar som rör detaljer om t.ex. universums storskaliga struktur och expansion kommer däremot med stor sannolikhet att genomgå förändringar i ljuset av ny empiri. Just nu spekuleras det vilt av en del teoretiska fysiker (vilket illustrerar en tro på att det är möjligt att nå bredare och mer exaktare beskrivningar av den fysiska verkligheten, vilket är en utbredd uppfattning inom naturvetenskapen, som jag för övrigt själv delar), men detta är en följd av bristande empiri. Andra som jag föredrar att så länge det är brist på empiri vidareutveckla matematiska metoder och det teoretiska interfacet mot (framtida möjliga) observationer, vilket även innebär ett försök att skapa bättre förutsättningar för empirisk testbarhet.

LBR Fråga 3: Når jeg skriver ’du’, mener jeg i virkeligheden det, du også antyder i artíklen - det som Peirce kalder ’community of inquirers’, som jeg oversætter til kundskabende sociale relationer. Du nævner de sociale relationer som havende betydning for dit valg af ’frågeställningar’:

”…viljan att samarbeta med vissa personer som jag träffat, då jag känner en stor glädje i att samarbeta, vilket mer eller mindre av slump har resulterat i ökade samarbeten med matematiker. Inte minst känner jag en tillfredsställelse att dela erfarenheter med yngre forskare. Detta har resulterat i att jag på senare tid mer eller mindre har tvingats in i mer moderiktiga projekt, eftersom yngre forskare behöver få citat för att få fortsätta sin vetenskapliga bana. Jag kan inte säga att valet av sociala relationer och den inverkan på forskningsfrågor detta innebär är optimalt för min vetenskapliga gärning, men livet består av mer än vetenskap där sociala band torde tillhöra det viktigaste.”

… og siger så, at det burde de måske ikke have. Dermed mit tredje spørgsmål:

Er det ikke nødvendigt at bryde med traditioner (paradigmer, for at bruge Kunh’s sprog), selv i de fysiske videnskaber, uagtet de klynger sig til Popper’s hypotetisk deduktive ’metode’, som du skriver. Kræver det ikke tvær-disciplinaritet, trans-disciplinaritet på tværs af og transcenderende natur-, sociale- og humanistiske- videnskaber? Er det ikke nødvendigt for sandheden, at den medudvikler skønheden, godheden, værdigheden, troen? Og omvendt: at æstetik, etik, politik, religion har brug for videnskab. Er de ikke venner - eller er de fjender? Tror både Kunh og Popper ville sige, der er venner, medes en af mine egne hof-filosoffer Charles West Churhman legende antyder, at de måske er fjender.

CU Svar på LBR fråga 3: Kulturvetenskaperna har haft och har en helt försumbar roll när det gäller modern fysikalisk grundforskning. I den mån paradigmskiften i Kuhnsk mening överhuvudtaget kan sägas ske inom detta område så har de sin grund i kvantitativ ny empiri, ofta baserad på ny teknologi från andra områden. Tvärvetenskap handlar snarast om att ta till vara på nya möjliga kulturtillämpningar, men tvärvetenskap har haft och har ett marginellt inflytande över de grundläggande fysikaliska vetenskaperna.

Naturfilosofers/fysikers motivation har över tid ändrats: exempelvis var religion en ofta avgörande faktor varför folk överhuvudtaget ägnade sig åt fysik under framförallt 1600- och 1700-talet, men idag är religiös motivation närmast obefintlig förutom hos ett fåtal individer. Estetik i form av t.cx. matematisk estetik och enkelhet har varit och är en viktig influerande faktor för hur fysiker konstruerar och relaterar teorier till empiri, men detta är en väldigt speciell form av estetik. Etik har överlag inte spelat någon större roll inom modern naturvetenskap, med vissa undantag, t.ex. i samband med skapandet av atombomber. Detta är enligt min mening oroande då nanoteknologi, bioteknologi, artificiell intelligens, etc. antagligen kommer att förändra människors livsvillkor, t.o.m. vad som menas med att vara en människa, i grunden framöver. Problematiken ökar dessutom p.g.a. att denna typ av forskning i allt högre grad kommersialiserats och bedrivs inom företag där marknadsekonomisk hänsyn dominerar. Om naturvetenskap är vän eller fiende gentemot t.ex. religion beror helt och hållet på vilka religiösa föreställningar man har.

    Per Flensburg

    Kommentarer och frågor till Claes Uggla

Artikeln är en grundlig diskussion av ett av de mest missbrukade begreppen i modern vetenskap, nämligen Kuhns paradigm-begrepp. Det är en alldeles utmärkt genomgång och författaren visar stor öppenhet mot icke-naturvetenskapliga synsätt. Jag är i huvudsak samhällsvetare, men började mina akademiska studier med att bli fullblodsmatematiker. Jag blev väldigt upprörd då föreläsaren i astronomi ”dividerade bort dx” utan att först ha visat att det var en kontinuerlig funktion. ”Ah, det är de alltid!” var hans kommentar! När jag sedan började mina doktorandstudier 1976 gick jag en del kurser i vetenskapsteori och dito metod och kom då kontakt med Kuhn och senare även med Berger & Luckmann (Berger, Luckmann and Olsson, 1979). Ungefär under 80-talet gjorde ett antal doktorander, bland dem jag, revolution mot våra handledare och kritiserade deras tekniska perspektiv till förmån för vårt eget organisations- och medarbetarinriktade. Detta har jag beskrivet i min artikel om den stora tankestriden i informatik (Flensburg, 2019) som är utgiven i AAS-serien i Strömstad akademi. När jag pensionerades började jag läsa filosofi och sedermera även idéhistoria och fick en del inblick i historievetenskaperna, som räknas till den humanistiska fakulteten. När jag skrev C-uppsats i idéhistoria kom jag i kontakt med Ludwik Fleck (Liliequist, 2003) som på 30-talet publicerade en skrift som till en hel del visar sig vara föregångare både till Kuhn och Berger & Luckmann (Fleck, 1935). Kuhn kände till Fleck, men citerade aldrig honom. Enligt min uppfattning beskriver Fleck bättre hur ett tankekollektiv (paradigm) uppkommer och hur det vidmakthålls genom vissa tankestilar (paradigm i annan betydelse). Själv införde jag begreppet ”tankestrid” som beteckning på den process där skilda tankestilar strider om makten över kollektivet.

Du skriver: ”Galileo tog den experimentella metoden till en ny nivå där experiment generar hållbar intersubjektiv reproducerbar information och argument om hur världen är beskaffad”. Det är det lilla ordet ”intersubjektiv” som gläder mig. Fleck introducerar begreppet tankekollektiv som enkelt kan beskrivas som de forskare som delar samma paradigm. Naturvetenskapen bygger på intersubjektivitet och inte objektivitet som dess företrädare ofta hävdar. Det senaste jag läste i ämnet var en artikel i Illustrerad Vetenskap (Haugaard Nielsen, 2021) som beskriver ett kvantfysiskt experiment där två observatörer observerar samma fenomen men ser olika saker (Bong et al., 2020). Så inte ens i fysikens mest objektiva värld finns inte objektivitet. Fast kvantfysiken har alltid varit konstig…

På den tredje sidan skriver du: ”Galileo sökte och valde ut extremt avgränsade naturfenomen där endast ett fåtal faktorer till en viss noggrannhetsgrad inverkade på ett experiments utfall, där dessa faktorer dessutom kunde varieras var och en för sig”. Detta tillvägagångssätt används i kvantitativa undersökningar inom samhällsvetenskapen, men med den skillnaden att de avgränsade fenomenen, variablerna, anses ge en fullständig beskrivning av det studerade fenomenet. Till yttermera visso finns en tendens att antaga att de viktigaste variablerna också är de som är lättast att mäta. Några bevis brukar dock inte anges.

När du i din jämförelse av Galileo och Aristoteles hävdar att ”Trots att Aristoteles filosofiska system användes i ca 2000 år lyckades ingen med att utveckla det till ett användbart verktyg som genererar nya resultat och tillämpningar” kommer jag att tänka på Imre Lakatos’ forskningsprogram (Lakatos, 1976) där han diskuterar hur man se att ett visst forskningsprogram kommer att bli framgångsrikt eller om det kommer att degenerera. Han kommer inte fram till några tydliga kriterier. När det gäller ditt påstående om Aristoteles så tycker jag du är lite för schablonartad. Aristoteles beskrev världen, såsom han trodde den såg ut, men han var ju själv en produkt av en kultur där praktiskt arbete och tillämpningar föraktades och den rena tanken var idealet. Det var Platon som introducerade detta, men Aristoteles tog in den gamle Thales’ tankar om de fyra elementen och fogade in dem i ett stort sammanhängande system. Det var dock inte hans tanke att systemet skulle leda till framgång i den mening vi nu lägger i ordet. Därför tycker jag att det är lite orättvist att jämföra honom och Galileo. Deras världar var i stor utsträckning inkommensurabla. Dock anser jag fortfarande att Aristoteles beskrivning av olika sorters kunskap i den Nichomenska etiken, bok VI, är alldeles lysande och något av det bästa som skrivits om kunskap. Hittills.

Du skriver också: ” Även om naturlagar och de fenomen i naturen de beskriver har en grund som är oberoende människan så är vår kunskap och formuleringar av dessa samband beroende av både naturens och människans egenskaper, samt det mänskliga samhället.” Underbar formulering och håller helt med. Matematiska bevis av satser, t.ex. Hilberts 23 problem blir inte godkända hursomhelst utan det krävs en omfattande granskning av matematikersamfundet. Och skulle du som matematiker lägga fram ett bevis, blir det säkert lättare accepterat än om jag som idéhistoriker skulle lägga fram samma bevis.

När du pratar om solsystemet skriver du: ” alla ’relevanta’ storheter är dessutom operationellt definierade. Jämför detta system med hur vi använder ordet till vardags – vad är t.ex. ett samhällssystem?” Du pekar här på en väsentlig skillnad mellan naturvetenskap och andra vetenskaper. Men för mig som samhällsvetare och dessutom systemteoretiker är innebörden av samhällssystem fullkomligt klar. Samma gäller för min kollega, som satt i rummet bredvid då jag inte var tvångspensionerad. Hans (ja, det var en person som vid den tiden definierade sig som tillhörande det manliga könet och såvitt jag vet fortfarande gör det) definition var dock helt annorlunda och vi hade många roliga diskussioner om detta. Men är alla naturvetare alltid överens?

Din jämförelse i urvalsstorlek mellan fysikaliska undersökningar och samhälleliga eller medicinska undersökningar är slående. Men än mer slående tycker jag att de oberoende variablerna är, dvs de förhållanden som finns kring det studerade fenomenet men vars påverkan antas vara konstant. Fysikerna har inte stora problem med att hitta en population, beskriva dess egenskaper och tolka resultatet. Intressant är dock att man matematiskt kan visa att de flesta enkätundersökningar ger felaktigt resultat. Det var en forskare som heter John Ioannidis som kom på detta och skrev en av de mest citerade artiklarna i världen (Ioannidis, 2005). Undras om det kan tillämpas på kvantmekanik också?

Du kommer in på en viktig skillnad mellan naturvetenskap och humaniora. Naturvetaren förklarar i termer av orsak-verkan, som kan vara mer eller mindre belagd, mer eller mindre trolig men i princip a=>b. Humanisten förstår ett fenomen i förhållande till andra fenomen, historia, samhälle, psykologi hos inblandade personer. Naturvetarens ideal är en ekvation, humanistens ideal är en gripande berättelse. Men visst måste väl naturvetaren också förstå i icke-matematiska termer? Detta belyser du sedan. Du kommer in på en väldigt viktig sak, som enligt min mening är Vetenskapens Essens: Under vilka förhållanden stämmer detta? Naturvetaren bestämmer randvillkoren genom en rigorös metrologi (nej, det har inget med väder att göra! Mätningar är det!), samhällsvetaren och ännu mer humanisten bestämmer randvillkoren genom mer eller mindre begripliga och genomarbetade teorier, som manifesteras genom berättelser kring det studerade fenomenet.

Din diskussion kring Popper är lysande, men kan bara tillämpas inom naturvetenskapen. Ingen redaktör för någon tidskrift inom ett samhällsvetenskapligt område skulle publicera en artikel som bevisar att en hypotes inte stämmer! Det är en konsekvens av ”the publication game” (Beall, 2012) och som leder till rovtidskrifter, något jag tror naturvetare också är drabbade av.

Du skriver: ” Den teknologiska utvecklingen har även lett till att man fruktbart har kunnat angripa alltmer komplexa fenomen, inte minst p.g.a. den snabba utvecklingen av datorer som t.ex. tillåter allt mer avancerade datorsimuleringar”. Jag vill bara påpeka, eftersom detta är mitt ämne, att datorer är strikt deterministiska och byråkratiska. De saknar totalt omdöme, något som kännetecknar stort sett varje levande människa. En dator i form av ett AI-system kan känna igen ett visst mönster av något slag, som den blivit tränad till men den kan aldrig fatta omdömesgilla beslut.

Din belysning av ”modeforskning” och bibliometri håller jag helt med om! Den fria forskningen är dessvärre en myt och de enda som kan tänka fritt är vi seniorer. Strömstad akademi erbjuder möjligheter att göra det tillsammans och stimulera och berika varandras intellekt. Vi har i dagens samhälle oanade möjligheter att sprida vår information men varför är det då så svårt att få ut information om Strömstad akademi?

Du skriver: ” Att notera är även att allt fler forskare använder färdiga tillgängliga dataprogram, t.ex. algoritmer för statistisk dataanalys, ofta utan att fullt förstå de program och den underliggande matematik de använder och därmed vad analysen faktiskt betyder, vilket torde utgöra en källa för systematiska fel.” Jag kan inte annat än hålla med (http://tvartankt.se/Texter/lognostat.pdf ).

Om din nuvarande forskning tycker jag att den är jätteintressant. Ett svart hål skickar inte ut någon information alls och hur kan man då utforska dess inre struktur? Jag kan inte tänka mig ett mer utmanande område! Då behöver du fantastiska teorier och du ska få en här. Då jag jobbade i Växjö rekryterade vi en professor i matematik, Andrei Khrennikov, som enligt en av medlemmarna i rekryteringsgruppen: ”..spelade i en helt annan division än vi andra”. Han var otroligt produktiv och dessutom provokativ. Jag fick en dag ett paper där han funderade över begreppet ”entropi”. Enkelt uttryckt är det ett mått på oordningen i ett visst objekt. Om man nu tänker sig en forskningsartikel om 5000 tecken och jämför den med en slumpvis sammanställning av 5000 tecken så har den senare större entropi än den förra. Att upprätthålla ordning kräver energi, så den första artikeln har mer energi än den andra. Då energi och massa är ekvivalenta (E=mc2) borde den första artikeln väga något lite mer än den andra. Kanske har jag missuppfattat det hela, men jag tycker tanken är fascinerande. Kanske låg det trots allt i det när skolvaktmästaren av en journalist fick frågan om vad gjorde med gamla studentuppsatser. De skulle ju bevaras i 10 år. ”Jo”, sa vaktmästaren, ”Vi sorterar dem först i tidsordning, sedan i alfabetisk ordning. Så bär vi ut dem på skolgården och eldar upp dem under högtidliga former!” ”Men”, sa journalisten, ”varför sorterar ni dem först?” ”Jo, för då brinner de mycket bättre” blev svaret. De var ju faktiskt ordnade och hade lägre entropi. Ett svart hål skickar då och då ut en foton, tror det är det som kallas Hawkingstrålning, och förlorar därmed lite grand energi. Efter några 1024 år är det tomt. Om man nu tänker så här: Strålning => energi => minskad entropi => information i form av ökad ordning, så skulle du efter några 1024 år kunna veta vad som hände innan hålet blev svart. OBS: Siffran 24 är inte empiriskt belagd! 

Fråga 1

Du säger att Principia blev ett generellt mönster för många skrifter. Samma mönster finns ju hos Euklides Elementa, det säger du själv. Varför tror du att Newton fick företräde framför Euklides? Den senare användes ju i undervisningen i geometri, faktiskt ända fram i vår tid och borde vara välkänd för alla vid den tiden!

Fråga 2

Men är alla naturvetare alltid överens? Jag har under min nästa 50-åriga tid vid svenska universitet och högskolor noterat att det är mycket mer bråk inom samhällsvetenskapliga avdelningar/fakulteter än inom naturvetenskap/teknik. Hur tror du det kan komma sig?

Fråga 3

Din metod: Experimentell metodologisk reduktionism fungerade utmärkt på Galileos tid. Efterhand som vetenskapen gjort fler och fler upptäckter har komplexiteten tilltagit. Kan man verkligen prata om reduktionism idag? Var fanns reduktionen när man upptäckte Higgspartikeln t.ex? Jag vill minnas att det var först i tredje ledet som man kunde göra pålitliga observationer.

Fråga 4

Ditt resonemang om noggrannhet och hur den kan leda till väldigt olika teorier, som t.ex. Newtons gravitationsteori och Einsteins allmänna relativitetsteori är intressanta. Ökad noggrannhet leder till studium av alltmer extrema förhållanden, t. ex. extremt hög hastighet eller extremt små partiklar. Hur långt kan vi gå i dessa extremer? Kan det finnas någon teori som omfattar Einsteins relativitetsteori? Eller består kvarkarna av några andra, ännu mindre partiklar?

Fråga 5

Det finns ett fenomen som jag är mycket intresserad av och det är feed-back-loopar, både förstärkande och förminskande. En skenande förstärkningsloop ger ju en exponentiell förstärkning och systemet kommer förr eller senare att gå över i ett annat stadium, t.ex. gå sönder. Inom klimatforskningen ser vi många exempel på loopar som bidrar till högre temperatur på jorden. Den ökar nu ännu mer än vad modellerna säger. Kan det bero på att dessa modeller bygger på metodologisk reduktionism och missar looparnas exponentiella tillväxt?

Referenser

Beall, J. (2012) ‘Predatory publishers are corrupting open access’, Nature News, 489(7415), p. 179.

Berger, P.L., Luckmann, T. and Olsson, S. (1979) Kunskapssociologi : hur individen uppfattar och formar sin sociala verklighet. Stockholm: Wahlström & Widstrand (Alma-serien, 101).

Bong, K.-W. et al. (2020) ‘A strong no-go theorem on the Wigner’s friend paradox’, Nature Physics, 16(12), pp. 1199–1205. doi:10.1038/s41567-020-0990-x.

Fleck, L. (1935) Enstehung und Entwicklung einer wissenschaftlichen Tatsache: Einführung in die Lehre vom Denkstil und Denkkollektiv. B. Schwabe.

Flensburg, P. (2019) Den stora tankestriden inom informatik en idéhistoriskanalys. Strömstad: Strömstad akademi (Acta Academia Strömstadiensis, 47). Available at: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:hv:diva-14674 (Accessed: 1 February 2021).

Haugaard Nielsen, R. (2021) Fysikerna  avskaffar objektiv verklighet, illvet.se. Available at: https://illvet.se/fysik/fenomen-inom-fysiken/fysikerna-avskaffar-objektiv-verklighet (Accessed: 14 March 2022).

Ioannidis, J.P. (2005) ‘Why most published research findings are false’, PLoS medicine, 2(8), p. e124.

Lakatos, I. (1976) ‘Falsification and the methodology of scientific research programmes’, in Can theories be refuted? Springer, pp. 205–259.

Liliequist, B. (2003) Ludwik Flecks jämförande kunskapsteori. Umeå: Department of Philosophy and Linguistics, UMEÅ UNIVERSITY.

    Claes Ugglas (CU) svar och svarskommentarer till Per Flensburg (PF)

PF Fråga 1: Du säger att Principia blev ett generellt mönster för många skrifter. Samma mönster finns ju hos Euklides Elementa, det säger du själv. Varför tror du att Newton fick företräde framför Euklides? Den senare användes ju i undervisningen i geometri, faktiskt ända fram i vår tid och borde vara välkänd för alla vid den tiden!

CU Svar på PF fråga 1: Eftersom Jens Allwood ställde samma fråga (hans fråga 4) hänvisar jag till mitt tidigare svar.

PF Fråga 2: Men är alla naturvetare alltid överens? Jag har under min nästa 50-åriga tid vid svenska universitet och högskolor noterat att det är mycket mer bråk inom samhällsvetenskapliga avdelningar/fakulteter än inom naturvetenskap/teknik. Hur tror du det kan komma sig?

CU Svar på PF fråga 2: Exakt detta är utgångspunkten för Kuhn! Inom naturvetenskap finns det påtaglig koncensus om många värderingar, t.ex. mätnoggrannhet och resultat, men naturligtvis finns det även heta debatter när det gäller forskningsfronter där förståelse inte har etablerats. Utan tvivel bottnar skillnaderna mellan samhällsvetenskaplig och naturvetenskaplig diskurs om studieområdenas inneboende karaktär, något jag försökt förmedla med min text – vad man sysslar med spelar en avgörande roll för både diskurs och resultat.

Låt mig här kommentera några relationer och skillnader mellan Kuhn, Fleck och Foucault. När det gäller Kuhns idéer så bör man komma ihåg att han var en teoretisk fysiker som formades av den moderna fysikens genombrott och att han endast diskuterade vad som gällde före det andra världskriget, d.v.s., innan fysikens enorma expansion efter det andra världskriget p.g.a. Manhattanprojektet och det kalla kriget, samt omställningen till högre massutbildningar. Detta innebär t.ex. att när Kuhn pratar om vetenskapssamfund så har han typiskt ett par dussin specifika individer i åtanke; när det gäller paradigm i bred mening, den disciplinära matrisen, så är de olika elementen som ingår i den påtagligt konkreta sett ifrån ett fysikaliskt vetenskapligt perspektiv och paradigm i snäv mening, mönsterexempel, är än mer specifikt.

Detta står i bjärt kontrast gentemot Ludwig Fleck som hade ambitionen att skapa en teori för hela tänkandet. Flecks filosofiska arbeten från 1930-talet präglades av hans dåvarande verksamhet inom medicin, som utgör en mycket mer komplicerad disciplin än fysik, inte minst när det gäller sociala interaktioner som inte bara rör sig om forskares ömsesidiga påverkan utan även involverar patienters kliniska omedelbara behov. Som en följd av detta är hans filosofi mycket bredare och luddigare, men ändå i vissa aspekter mer långtgående beskrivande, än Kuhns filosofi. Exempelvis täcker hans tankekollektiv (motsvarigheten till Kuhns vetenskapssamfund) alltifrån två individers tillfälliga diskussion till stora, långlivade, institutioner, t.ex. religiösa samfund. Även begreppet tankestil, som är en produkt av flera tankekollektiv, är ett mycket bredare begrepp än Kuhns paradigm; exempelvis tar Fleck med känslostämningars betydelse, något som inte finns med i Kuhns arbeten. Det är därför inte så märkligt att fler kan identifiera sig med Flecks idéer om tankekollektiv och tankestilar än Kuhns mycket snävare paradigmbegrepp, som dock ofta snarast tolkas i något som påminner om Flecks tankekollektiv och tankestilar. En annan följd av Flecks bredare begrepp är att han ser vetenskaplig utveckling som mycket mer kontinuerlig (och komplex) än Kuhns beskrivning i form av paradigmskiften och vetenskapliga revolutioner.  

Skillnaderna mellan Kuhn och Michel Foucault är ännu större än mellan Kuhn och Fleck. Makt, speciellt normaliserande makt, d.v.s. kontingenta sociala beteendemönster som vi tar för givna (som ibland gynnar makteliter) som Foucault hävdar genomsyrar varje samhälle, är centralt för Foucault, men något Kuhn aldrig diskuterar. Enligt Foucault så är vetenskap och makt nära knutna till varandra – vetenskaplig kunskap är t.ex. en viktig del av de sociala strukturer som omger oss och denna kunskap utgör en viktig standard för normalisering. Både Kuhn och Foucault ser vetenskaplig historia som påtagligt mer diskontinuerlig än Fleck, men Foucaults idé om epesteme är mycket bredare än Kuhns paradigm.

Enligt Foucault är ett episteme en uppsättning regler/uppsättning antaganden vi inte är medvetna om. Dessa styr språket och dess logik, vårt tänkande och våra värderingar, och därmed vad vi uppfattar och intresserar oss för, etc.; detta möjliggör och skapar i sin tur vår kollektiva känsla för ordning och meningsfullhet, något som även inkluderar all vetenskaplig diskurs under en tidsperiod i ett visst samhälle. Hos Foucault försvinner individen ännu mer än hos Kuhn, vetenskap är enligt Foucault styrt av storskaliga processer inom vetenskap och det omgivande samhället där individer inte ens är (fullt) medvetna om varifrån våra värderingar kommer och varför vi tänker, fattar beslut och agerar som vi gör (i kontrast gentemot Kuhn som hävdar att de fysikaliska vetenskaperna primärt är internt medvetet drivna). Detta leder till en rad skillnader mellan ett paradigm och ett episteme:

Ett paradigm består av ingredienser som forskare är medvetna om – ett episteme bygger på regler de inte är medvetna om.

Ett paradigm är specifikt för en fysikalisk snäv disciplin – ett episteme involverar all vetenskap.

Ett paradigm har en kortare levnadstid än ett episeme; enligt Foucault har det bara funnits tre episteme under de senaste fem århundrandena inom västerländsk kultur (renässansen, det klassiska epistemet, det moderna epistemet) där skiftena skedde under 1600-talet (den vetenskapliga revolutionen) och 1800-talet (den industriella revolutionen), avslöjade av skiften av regler och regelbundenheter i den vetenskapligt språkliga diskursen (till skillnad från Kuhn, som fokuserar sig på snäva fysikaliska företeelser, så betonar Foucault ett brett språkligt perspektiv).    

PF Fråga 3: Din metod: Experimentell metodologisk reduktionism fungerade utmärkt på Galileos tid. Efterhand som vetenskapen gjort fler och fler upptäckter har komplexiteten tilltagit. Kan man verkligen prata om reduktionism idag? Var fanns reduktionen när man upptäckte Higgspartikeln t.ex? Jag vill minnas att det var först i tredje ledet som man kunde göra pålitliga observationer.

CU Svar på PF fråga 3: Människans ändlighet och behov leder till att all vetenskaplig verksamhet innehåller såväl reduktionistiska som holistiska element, även om dessa varierar beroende på studieobjektets karaktär. Galileos metodologiska reduktionism är en väldigt speciell form av reduktionism som fångar och utnyttjar en del av naturens inneboende egenskaper, t.ex. att det finns gigantiska stabila skillnader inom vissa likheter som massa, storlek, etc. Ja, detta utnyttjas mer eller mindre explicit och implicit överallt inom naturvetenskapen, inte minst i högenergifysiken som är baserad på bl.a. vakuumteknologi för att i möjligaste mån minska antalet relevanta fysikaliska faktorer, vilket t.ex. var helt avgörande för upptäckten av Higgspartikeln. Detta innebär dock inte att saker och ting automatiskt blir enkla, utan bara enklare än vad de annars hade varit. Över tid har man angripit allt mer komplexa fysikaliska problem. Detta har krävt att man kompletterat Galileos metodologiska reduktionism med en mängd olika redskap och metoder, t.ex., olika teknologier, såväl fysiska som kognitiva i form av t.ex. matematik, statistisk dataanalys av gigantiska datamängder (t.ex. när det gäller Higgspartikeln), etc..

PF Fråga 4: Ditt resonemang om noggrannhet och hur den kan leda till väldigt olika teorier, som t.ex. Newtons gravitationsteori och Einsteins allmänna relativitetsteori är intressanta. Ökad noggrannhet leder till studium av alltmer extrema förhållanden, t. ex. extremt hög hastighet eller extremt små partiklar. Hur långt kan vi gå i dessa extremer? Kan det finnas någon teori som omfattar Einsteins relativitetsteori? Eller består kvarkarna av några andra, ännu mindre partiklar?

CU Svar på PF fråga 4: I stort sett alla (teoretiska) fysiker förväntar sig att det finns än bättre teorier (i meningen empirisk noggrann och bred korrespondens med den fysiska verkligheten). Strängteori är ett exempel på ett försök att gå bortom Einsteins relativitetsteorier och till mer fundamentala och mindre beståndsdelar än kvarkar. Än så länge finns dock inget empiriskt stöd för denna teori (som snarast är ett kollage av matematiska strukturer) som därmed endast är en spekulation.

PF Fråga 5: Det finns ett fenomen som jag är mycket intresserad av och det är feed-back loopar, både förstärkande och förminskande. En skenande förstärkningsloop ger ju en exponentiell förstärkning och systemet kommer förr eller senare att gå över i ett annat stadium, t.ex. gå sönder. Inom klimatforskningen ser vi många exempel på loopar som bidrar till högre temperatur på jorden. Den ökar nu ännu mer än vad modellerna säger. Kan det bero på att dessa modeller bygger på metodologisk reduktionism och missar looparnas exponentiella tillväxt?

CU Svar på PF fråga 5: Nej. Däremot är det oerhört svårt att ha fullständig kontroll på alla faktorer som inverkar på klimatet och de ingredienser som finns i de många feedbackloopar som klimatmodeller involverar, men man blir allt bättre på detta. Det är dock omöjligt att beakta oväntade händelser som t.ex. gigantiska vulkanutbrott och det är synnerligen svårt att ta hänsyn till vissa tröskeleffekter, som t.ex. när, i vilken grad och geografisk utsträckning, etc., klimatförändringar leder till metanutsläpp. Det är därmed väldigt svårt att göra helt säkra förutsägelser, men retroaktivt fungerar klimatmodeller numera väldigt bra, vilket är av betydelse för allt fler områden som t.ex. biologi och historia. Slutligen, bara för att oväntade saker kan ske, innebär inte att nuvarande klimatmodeller inte under många omständigheter ger rättvisande besked som bör ligga till grund för politiska beslut; jag skulle t.o.m. hävda att de ger ett bättre beslutsunderlag än de som ligger till grund för nästan alla politiska beslut…

    Anders Gustavsson

    Kommentarer och frågor till Claes Uggla

    Borde begreppen paradigm och paradigmskifte fortfarande förbehållas naturvetenskapen som det ursprungligen blev använt av Kuhn? Inom humanvetenskaperna förekom åtminstone tidigare diskussioner om paradigm och paradigmskiften. Inom svensk etnologi förekom en häftig diskussion om detta omkring 1980.

    Är experiment något som borde förena alla vetenskaper? Själv bedriver jag som humanist/etnolog materialinsamling genom fältarbeten bestående av intervjuer och observationer. Forskaren har förberett sig genom frågeställningar och frågelistor men vet inget om vilka svar man får. Är det experiment i naturvetenskaplig betydelse?

    Vad betyder undervisning i vetenskapens historia, som du ägnat mycket tid åt, för vår tids fysiska forskning? Inom tidigare kulturvetenskap, som jag representerar, var ämneshistoria ett viktigt inslag i utbildningen. Genom det s. k. paradigmskifte som skedde på 1980-talet försvann ämneshistorien i stort sett och varje forskare skulle markera sig genom att börja från noll. Nu börjar intresset för ämneshistoria komma tillbaka. Jag har alldeles nyligen recenserat en antologi om nordisk etnologi vid Åbo Akademi 1921-2021.

    Är forskningsresultaten kumulativa i betydelsen av att forskaren aldrig börjar från noll utan måste vara väl insatt i tidigare forskning för att kunna gå vidare, dvs ha en rejäl grund att stå på?

    Varför är det missvisande att tala om naturlagar? Kan de förändras över tid eller är de helt statiska?

    Vilken roll spelar tro inom naturvetenskapen? Måste man först tro för att sedan försöka komma vidare till kunskap? Finns det någon kunskap som inte kan ifrågasättas? Detta tycks vara en uppfattning när media skriver: Forskningen säger. Denna uppfattning fick sig av allt att döma en rejäl törn under covidpandemin. De medicinska forskarna var inte alls eniga, även om regering och media tycks ha uppfattat det som att statsepidemiolog Anders Tegnell alltid hade rätt. Han ansågs som en vetenskaplig auktoritet. Vi måste enligt en bred uppfattning i samhället lita på vetenskapliga auktoriteter. Det är något som strider mot min egen vetenskapliga erfarenhet. Om inte kunskap skall kunna ifrågasättas, varför skall vi då forska vidare? Hur är det med Big Bang? Är det säkert vetande, sannolikhet eller en trosföreställning bland forskare? Hur eniga är forskarna? Kan de bli eniga?

    Vilken betydelse har forskarrollen inom naturvetenskapen? Finns här ett subjektivt drag eller är de vetenskapliga resultaten oberoende av vilken forskare som kommit fram till dem? Dvs är forskningsresultaten objektiva och forskaren en neutral faktor som inte personligen inverkar på tolkningsprocessen? Inom etnologi och antropologi talar man i stället om autoetnografi. Tanken med autoetnografi är att forskarens personliga bakgrund spelar roll både vid ämnesval och för förståelsen av insamlat material.

    Hur prövar nya forskare tidigare naturvetenskapliga forskningsresultat? Är det genom nya experiment? Är falsifiering något som man medvetet strävar efter?

    Varför är det viktigt för naturvetare att samarbeta med matematiker?

    Varför kan hermeneutik vara viktigt att ta till sig för naturvetare?

B. Claes Uggla (CU) svar och svarskommentarer till Anders Gustavsson (AG)

AG Fråga 1: Borde begreppen paradigm och paradigmskifte fortfarande förbehållas naturvetenskapen som det ursprungligen blev använt av Kuhn? Inom humanvetenskaperna förekom åtminstone tidigare diskussioner om paradigm och paradigmskiften. Inom svensk etnologi förekom en häftig diskussion om detta omkring 1980.

CU Svar på AG fråga 1: Om man använder orden paradigm och paradigmskiften inom ett område så bör man försöka konkretisera och definiera dem på ett sätt som passar området. Jag noterar dock att Ludwik Flecks bredare begrepp tankekollektiv och tankestilar och deras förändringar utgör bättre beskrivningar av vad som pågår inom kulturvetenskaperna än paradigm och paradigmskiften i Kuhnsk tolkning (som i sin tur endast delvis beskriver de fysikaliska vetenskaperna, speciellt före det andra världskriget).

AG Fråga 2: Är experiment något som borde förena alla vetenskaper? Själv bedriver jag som humanist/etnolog materialinsamling genom fältarbeten bestående av intervjuer och observationer. Forskaren har förberett sig genom frågeställningar och frågelistor men vet inget om vilka svar man får. Är det experiment i naturvetenskaplig betydelse?

CU Svar på AG fråga 2: Nej, detta är inte experiment i naturvetenskaplig/fysikalisk mening eftersom fysikaliska experiment involverar mycket färre potentiellt inverkande faktorer som man dessutom har mycket högre kontroll över än människor, där varje människa dessutom är unik. Det betyder inte att materialinsamling i form av intervjuer och observationer inte utgör en värdefull informationskälla för området. Enligt min mening bör man söka efter så många kompletterande metoder som möjligt inom alla vetenskaper för att få så hållbar kunskap som möjligt. Vad mer är, för att dessa metoder ska vara tillräckligt konkreta så bör de dessutom anpassas till studieobjektets inneboende karaktär, även om det kan finnas vissa gemensamma aspekter som spänner över många områden.

AG Fråga 3: Vad betyder undervisning i vetenskapens historia, som du ägnat mycket tid åt, för vår tids fysiska forskning? Inom tidigare kulturvetenskap, som jag representerar, var ämneshistoria ett viktigt inslag i utbildningen. Genom det s. k. paradigmskifte som skedde på 1980-talet försvann ämneshistorien i stort sett och varje forskare skulle markera sig genom att börja från noll. Nu börjar intresset för ämneshistoria komma tillbaka. Jag har alldeles nyligen recenserat en antologi om nordisk etnologi vid Åbo Akademi 1921-2021.

CU Svar på AG fråga 3: Undervisning i vetenskapshistoria inom naturvetenskap i Sverige är en närmast obefintlig företeelse. Det är endast en del naturvetare som på egen hand intresserar sig för detta.

AG Fråga 4: Är forskningsresultaten kumulativa i betydelsen av att forskaren aldrig börjar från noll utan måste vara väl insatt i tidigare forskning för att kunna gå vidare, dvs ha en rejäl grund att stå på?

CU Svar på AG fråga 4: För modern naturvetenskap, ja, och i synnerhet för de fysikaliska vetenskaperna. När det gäller de moderna fysikaliska vetenskaperna så är kumulativ progression speciellt tydlig då det gäller kvantitativa samband i form av teoretiskt matematiskt modelleringsinnehåll (matematik är argumenterbart den mest tydligt kumulativa och progressiva disciplinen av alla), men det gäller även experimentell metodik då även teknologisk utveckling är påtagligt kumulativ, liksom allt mer avancerad dataanalys.

AG Fråga 5: Varför är det missvisande att tala om naturlagar? Kan de förändras över tid eller är de helt statiska?

CU Svar på AG fråga 5: Det kan leda till förväxling med mänskliga lagar som utgörs av kontingenta mänskliga konventioner; det vi kallar för naturlagar reflekterar istället något som inte har med människan att göra, underliggande stabila (eller i alla fall väldigt stabila) och därmed oföränderliga regelbundenheter, universella samband, som avspeglar en underliggande ordning hos naturen, som t.ex. möjliggjort att något så komplext som en människa överhuvudtaget kan existera (ja, bara att vi finns säger en hel del om naturens karaktär). I vilken mån dessa underliggande relationer kan förändras över tid är en öppen fråga som empiriskt flitigt undersöks, men klart är att förändringar under den tid det observerbara universum har existerat strax efter det vi kallar för Big Bang har varit mycket små, om de ens har existerat alls.  

AG Fråga 6: Vilken roll spelar tro inom naturvetenskapen? Måste man först tro för att sedan försöka komma vidare till kunskap? Finns det någon kunskap som inte kan ifrågasättas? Detta tycks vara en uppfattning när media skriver: Forskningen säger. Denna uppfattning fick sig av allt att döma en rejäl törn under covidpandemin. De medicinska forskarna var inte alls eniga, även om regering och media tycks ha uppfattat det som att statsepidemiolog Anders Tegnell alltid hade rätt. Han ansågs som en vetenskaplig auktoritet. Vi måste enligt en bred uppfattning i samhället lita på vetenskapliga auktoriteter. Det är något som strider mot min egen vetenskapliga erfarenhet. Om inte kunskap skall kunna ifrågasättas, varför skall vi då forska vidare? Hur är det med Big Bang? Är det säkert vetande, sannolikhet eller en trosföreställning bland forskare? Hur eniga är forskarna? Kan de bli eniga?

CU Svar på AG fråga 6: Det går inte att säga att någonting empiriskt är helt säkert, det finns t.ex. inget a priori skäl varför naturens egenskaper inte plötsligt skulle ändras, med det finns heller inget skäl varför de skulle göra det. Vi står därför inför ett val: ohejdad skepticism, solipsism och kunskapsrelativism, eller en tro på att det är möjligt att skapa hållbar kunskap. Jag hävdar att detta t.o.m. är ett moraliskt val, speciellt inom kulturvetenskaperna – ägde t.ex. förintelsen rum eller inte? Vad mer är, en överdriven skepticism och ett ifrågasättande av allt på en gång är en mycket dålig idé som inte leder någon vart; man bör i stället vara strategiskt kritisk och hitta de bitar som i en given kontext är fruktbara att kritisera.

Ja, precis som i alla vetenskaper så finns tro inom naturvetenskaperna, men man kan ha olika goda skäl för denna tro. I ett större sammanhang kan det noteras att fysiker exempelvis tror (har som arbetshypotes) att den fysiska världen är förståbar och beskrivbar av människan. Detta har förvisso visat sig vara sant i förbluffande grad, men hur fullständigt återstår att se.  

När det gäller medicin, notera att denna endast delvis kan beskrivas som naturvetenskaplig (det finns t.ex. även en lång teknisk tradition och olika former av yrkesmässiga kompetenser inom den kliniska sidan, t.ex. inom kirurgin). När det gäller de fysikaliska vetenskaperna så finns det en hierarki av mer eller mindre stabil förståelse, illustrerat av t.ex. Big Bang teorin. Att universum förändras och har genomgått en tidig fas med hög täthet och temperatur där nästan allt väte och helium i universum bildades lär inte ändra på sig eftersom evidensen för detta är närmast överväldigande. Däremot är vad som sker i det observerbara universums absolut tidigaste skede ett föremål för spekulation. Det finns även spänningar vid forskningsfronten när det gäller universums expansion och storskaliga struktur som hett debatteras och där vi t.o.m. kan förmoda att förändringar av Big Bang teorins ”detaljer” kommer att ske, när ny empirisk evidens framkommer.

Slutligen, när det gäller Tegnell problematiken så illustrerar det snarast att politiker respekterar myndigheter mer än vetenskap – de borde även ha använt sig av den samlade, betydligt mer vetenskapligt kompetenta, akademiska forskarkåren. Vad mer är, det tycks finnas en utbredd oförståelse för forskningsfrontens osäkerheter och de stabiliseringsmekanismer som ger hållbar kunskap.

AG Fråga 7: Vilken betydelse har forskarrollen inom naturvetenskapen? Finns här ett subjektivt drag eller är de vetenskapliga resultaten oberoende av vilken forskare som kommit fram till dem? Dvs är forskningsresultaten objektiva och forskaren en neutral faktor som inte personligen inverkar på tolkningsprocessen? Inom etnologi och antropologi talar man i stället om autoetnografi. Tanken med autoetnografi är att forskarens personliga bakgrund spelar roll både vid ämnesval och för förståelsen av insamlat material.

CU Svar på AG fråga 7: I vilken grad den enskilda människan spelar roll för moderna kvantitativa fysikaliska teorier beror på teorin och hur lång tid det har gått sedan den skapades. Exempelvis låg speciell relativitetsteori i tiden då Einstein lade fram denna teori 1905; antagligen hade vi haft allt väsentligt teoretiskt innehåll inom 10 år, om man betraktar andra samtida forskares idéer. När det gäller Einsteins allmänna relativitetsteori från 1915 så var denna teori mycket mera originell. Inte desto mindre, baserat på andra fysikaliska teoriers framväxt så skulle vi nog ha haft den inom 50 år. Inte desto mindre ser vi än idag spår av Einstein i form av värderingar och associerade tolkningar hos dessa och andra teorier, så individen har inte helt suddats ut.

Skulle en neutron ha haft samma egenskaper om en kvinna i stället för en man hade utformat ett experiment som lett till dess upptäckt. Ja. Men det var inte en kvinna som gjorde detta först p.g.a. den kultur som då rådde. Vad som utforskas och vem som gör utforskningen beror definitivt på kultur.  

Jag har ovan begränsat mig till fysik och inte hela naturvetenskapen. Om vi tittar på mer komplexa områden än fysik, som t.ex. delar av biologi och medicin, så syns kultur och individer tydligare än för de extremt avgränsade kvantitativa stabila samband som utgör grunden för modern fysikalisk teoribildning.

AG Fråga 8: Hur prövar nya forskare tidigare naturvetenskapliga forskningsresultat? Är det genom nya experiment? Är falsifiering något som man medvetet strävar efter?

CU Svar på AG fråga 8: Nya experiment och observationer (t.ex. inom astronomi) och hur dessa förhåller sig till tidigare rön är det som ytterst driver fysikalisk forskning. Det är synnerligen sällan man explicit söker falsifiering, men man undersöker ibland ”noll-resultat”, d.v.s. om ett förväntat resultat faktiskt sker, och man testar även fysikaliska teoriers empiriska kvantitativa noggrannhetsgränser, vilket kan ses som en form av falsifieringstestande.

AG Fråga 9: Varför är det viktigt för naturvetare att samarbeta med matematiker?

CU Svar på AG fråga 9: Därför att matematik är fysikens ”språk” där dessutom en allt större andel av naturvetenskaperna med fördel har visat sig beskrivas med matematik. Anledningen är att matematik (givna axiomatiska system) står för oföränderliga samband/strukturer, d.v.s., precis det som vi empiriskt kallar för naturlagar. Framgången hos matematiska modeller/fysikaliska teorier beror därmed på i vilken mån den fysiska världen konsistent korresponderar mot och kan beskrivas med underliggande oföränderliga (eller i alla fall påtagligt stabila) samband/regelbundenheter/strukturer.  

AG Fråga 10: Varför kan hermeneutik vara viktigt att ta till sig för naturvetare?

CU Svar på AG fråga 10: (i) Hermeneutik i vid mening i form av förförståelse och en vandring mellan delar och helhet utgör en feedbackloop som är användbar inom vilken vetenskap som helst, enligt min mening. (ii) Hermeneutik i form av empatisk mänsklig tolkning däremot lyser i stort sett med sin frånvaro inom naturvetenskapen. Enligt min mening är detta delvis ett misstag. Som Michael Polanyi (1891-1976; ursprungligen kemist) har påpekat så krävs det mer än att bara läsa böcker och artiklar för att frambringa en (naturvetenskaplig) forskare – att bli en forskare, vilket är en yrkesroll, kräver ”tyst kunskap”, vilket t.ex. inkluderar insikter och värderingar som styr frågeställningar och vad man sysslar med. Polanyi betonade relationen handledare/mentor – lärling, vilket var det som var mest relevant under hans tid. Detta gäller delvis fortfarande, men idag finns det även helt andra möjligheter att förvärva tyst kunskap. Exempelvis innebär föreläsningar och intervjuer av ledande forskare på Youtube, där de avslöjar mer om sina värderingar och sätt att tänka än vad som syns i böcker och vetenskapliga artiklar, nya möjligheter att tränga in i fler människors subjektiva liv och förstå varför de gör vad de gör och själv försöka ta till sig vad som är relevant för ens egen verksamhet. Det är förvånande att man inte i högre grad inom forskarvärlden har strukturerat detta mer än vad man gjort, för närvarande hittar man bara lite tips om länkar etc. på olika hemsidor.  

     KG Hammarlund

    Kommentarer och frågor till Claes Uggla

Claes, först ett tack för en välskriven och underhållande text där läsupplevelsen gav såväl igenkännande som nya insikter och därtill en och annan överraskning. Till det överraskande hörde dina ord om att ”Kuhns filosofi har inte haft något som helst inflytande på naturvetenskaperna, inte på metoder och inte på självbild”. Betyder det att naturvetare inte ser sitt eget forskningsfält som ett som genomgått förändringarna normalvetenskap → anomali → revolution → normalvetenskap? Funderar de kanske aldrig över den egna vetenskapens historia? Eller handlar det om att naturvetare sällan reflekterar över paradigmens, de gemensamma mönster(bildande)exemplens, roll i deras egen forskning?

Till igenkännandet hörde det du i slutet av din text skriver:

”I en allt mer modebaserad forskning så noterar jag en påtaglig begreppsnaivitet och okunskap hos många naturvetenskapliga experimentalister och teoretiker, liksom att många i allt för hög grad är styrda av önsketänkande heuristik med tveksamt naturvetenskapligt innehåll”.

Att handleda uppsatser innebär ofta att man konfronteras med både begreppsnaivitet och okunskap – eller kanske snarare den sortens halvsmälta kunskap som fick Alexander Pope att formulera strofen ”A little learning is a dang’rous thing”. Jag vill gärna se detta som i grunden fruktbara brister – studenten har intuitivt uppfattat något väsentligt och värdefullt och söker tillämpa det efter bästa (men ännu otillräcklig) förmåga. Handledningsprocessen kan i bästa fall leda studenten fram till en mer moget och bättre underbyggd tillämpning av en teori eller en teorigrundad metod.

Jag har också, bland annat som sakkunnig i samband med tjänstetillsättningar, kunnat se hur de sökandes åberopade arbeten stundtals präglas av begreppsnaivitet, önsketänkande och tvivelaktig validitet. Här tror jag det ligger mycket i vad du skriver om modebaserad forskning där yngre forskare ser det som nödvändigt att anpassa sig för att nå framgång i jakten på publiceringar och citat. Är inte detta också ett gott exempel på vad du beskriver som en vetenskap utsatt för en extrem social och kulturella acceleration? Där en av de sociala konstruktio¬ner/berät-telser/fik¬tioner vi som forskare har att förhålla oss till är berättelsen (fiktionen?) om kvalitet?

Din text får mig också att återvända till Rangnar Nilssons avhandling i idéhistoria, God vetenskap. Jag vet inte om du läst den, om inte så föreställer jag mig att den kan roa dig. Nilsson utgår från sakkunnigutlåtanden vid professorstillsättningar i tre ämnen – statsvetenskap, litteraturvetenskap och fysik – och spårar såväl kontinuitet som förändring, såväl likheter som skillnader, i de sakkunnigas argumentation. Fysikämnet uppvisar, skriver Nilsson, några särdrag jämfört med de två andra: en långt driven tillväxt och specialisering, ämnets politiska värden knutna till samhällsbyggnadspotential och prestige, och slutligen en uttalad resultatorientering – de sakkunniga säger mer om vad forskarna kommit fram till än om hur det gått till (Nilsson 2009 s 323ff).

Nilsson skriver vidare att de sakkunnigas resonemang ofta ger utrymme för

...en instrumentell syn på forskningens resultat och på kunskap, där de hypoteser, slutsatser eller antaganden som kan sättas i meningsfull eller funktionell samverkan med etablerade synsätt eller som visar sig fungera i existerande praktiker betraktas som riktiga. Deras koppling till en extern, oberoende verklighet behöver då varken vara självklar eller ens beaktas egentligen (Nilsson 2009 s 326).

Som utdrag ur en helhet, där Nilssons framställning är betydligt mer mångfacetterad, blir detta en hårdragen karakteristik. Men kanske är den ändå en pusselbit(!) som kan bidra till en förklaring till att dekonstruktion och hermeneutik så sällan ges utrymme inom fysikforskning?

Du skriver avslutningsvis om värdet i:

att bryta ner dogmer (...) för att sedan använda identifierade reducerade centrala bitar till att återuppbygga någonting mer konkret, med, förhoppningsvis, mindre ogrundat missledande metafysiskt innehåll och med en tydligare empirisk kontaktyta som innebär möjligheter till potentiell falsifikation.

Ett sådant förhållningssätt är (tror jag) relevant och önskvärt inte bara inom fysik eller naturvetenskap utan inom alla akademiska forskningsfält. Det måste grundläggas tidigt, redan inom grundutbildningen, fördjupas under forskarutbildningen och vara en ständigt närvarande del av det vetenskapliga samtalet forskare emellan.

Vänligen KG

Referenser:

Nilsson, Rangnar: God vetenskap: hur forskares vetenskapsuppfattningar uttryckta i sakkunnigutlåtanden förändras i tre skilda discipliner. Diss. Göteborg: Göteborgs universitet 2009.

Pope, Alexander: An Essay on Criticism. London: Henry Lintot 1749.

    Claes Uggla (CU) Svar och svarskommentarer till KG Hammarlund (KGH)

KGH Fråga 1: Till det överraskande hörde dina ord om att ”Kuhns filosofi har inte haft något som helst inflytande på naturvetenskaperna, inte på metoder och inte på självbild”. Betyder det att naturvetare inte ser sitt eget forskningsfält som ett som genomgått förändringarna normalvetenskap → anomali → revolution → normalvetenskap? Funderar de kanske aldrig över den egna vetenskapens historia? Eller handlar det om att naturvetare sällan reflekterar över paradigmens, de gemensamma mönster(bildande)exemplens, roll i deras egen forskning?

CU Svar på KGH fråga 1: De flesta naturvetare känner överhuvudtaget inte till Kuhn, eller är bara vagt medvetna om honom. En del är intresserade av historia men läser då vanligen ”hjältebaserade” historiebeskrivningar, d.v.s. precis vad Kuhn klagar över. Nej, det finns typiskt ingen djupare reflektion kring mönsterbildande exempel – de tas istället mer eller mindre intuitivt för givna utan någon större eftertanke. Med detta sagt, det finns naturligtvis undantag i form av naturvetare som är mer historiskt och filosofiskt intresserade än vad flertalet tycks vara.

KGH Fråga 2: Till igenkännandet hörde det du i slutet av din text skriver:

”I en allt mer modebaserad forskning så noterar jag en påtaglig begreppsnaivitet och okunskap hos många naturvetenskapliga experimentalister och teoretiker, liksom att många i allt för hög grad är styrda av önsketänkande heuristik med tveksamt naturvetenskapligt innehåll”.

Att handleda uppsatser innebär ofta att man konfronteras med både begreppsnaivitet och okunskap – eller kanske snarare den sortens halvsmälta kunskap som fick Alexander Pope att formulera strofen ”A little learning is a dang’rous thing”. Jag vill gärna se detta som i grunden fruktbara brister – studenten har intuitivt uppfattat något väsentligt och värdefullt och söker tillämpa det efter bästa (men ännu otillräcklig) förmåga. Handledningsprocessen kan i bästa fall leda studenten fram till en mer moget och bättre underbyggd tillämpning av en teori eller en teorigrundad metod.

Jag har också, bland annat som sakkunnig i samband med tjänstetillsättningar, kunnat se hur de sökandes åberopade arbeten stundtals präglas av begreppsnaivitet, önsketänkande och tvivelaktig validitet. Här tror jag det ligger mycket i vad du skriver om modebaserad forskning där yngre forskare ser det som nödvändigt att anpassa sig för att nå framgång i jakten på publiceringar och citat. Är inte detta också ett gott exempel på vad du beskriver som en vetenskap utsatt för en extrem social och kulturella acceleration? Där en av de sociala konstruktioner/berättelser/fiktioner vi som forskare har att förhålla oss till är berättelsen (fiktionen?) om kvalitet?

CU Svar på KGH fråga 2: Ja, vetenskap är för närvarande, precis som det mesta i samhället, utsatt för kulturell och social acceleration, vilket är en följd av en explosion av kombinatoriska möjligheter genererade av en kraftig ökning av aktörer, människor och (t.ex. bibliometriska) algoritmer. Förvisso är kvalitet en social konstruktion som dessutom är kontextuellt kopplat till värderingar: I ett naturvetenskapligt sammanhang så kan de vara  associerade med en djupare naturvetenskaplig förståelse, i ett annat med att naturvetenskap ger upphov till kulturellt och tidsmässigt betydelsefulla teknologiska tillämpningar.

KGH Fråga 3: Din text får mig också att återvända till Rangnar Nilssons avhandling i idéhistoria, God vetenskap. Jag vet inte om du läst den, om inte så föreställer jag mig att den kan roa dig. Nilsson utgår från sakkunnigutlåtanden vid professorstillsättningar i tre ämnen – statsvetenskap, litteraturvetenskap och fysik – och spårar såväl kontinuitet som förändring, såväl likheter som skillnader, i de sakkunnigas argumentation. Fysikämnet uppvisar, skriver Nilsson, några särdrag jämfört med de två andra: en långt driven tillväxt och specialisering, ämnets politiska värden knutna till samhällsbyggnadspotential och prestige, och slutligen en uttalad resultatorientering – de sakkunniga säger mer om vad forskarna kommit fram till än om hur det gått till (Nilsson 2009 s 323ff).

Nilsson skriver vidare att de sakkunnigas resonemang ofta ger utrymme för

...en instrumentell syn på forskningens resultat och på kunskap, där de hypoteser, slutsatser eller antaganden som kan sättas i meningsfull eller funktionell samverkan med etablerade synsätt eller som visar sig fungera i existerande praktiker betraktas som riktiga. Deras koppling till en extern, oberoende verklighet behöver då varken vara självklar eller ens beaktas egentligen (Nilsson 2009 s 326).

CU Svar på KGH fråga 3: P.g.a. den påtagliga kumulativa progression fysikområdet har genomgått sedan Galileos och Newtons tid så är fysik väldigt brett och djupt, såväl när det gäller ämnesområden (t.ex. från kvarkar till kosmos; från grävskopors mekanik till mobiltelefoners kvantmekaniskt beskrivna mikroskopiska funktioner) och verksamheter (från olika former av experimentella verksamheter till matematisk modellering/teori och dataanalys). Så ja,  fysik karakteriseras av en långt driven tillväxt och specialisering.

En del av denna tillväxt och specialisering rör ”fundamentala” ontologiska frågor om hur den fysiska verkligheten är beskaffad, men en ökande andel, pådrivet av olika och allt fler ekonomiska incitament, handlar om tillämpningar som är indirekt eller direkt relevanta för kulturellt i närtid betydelsefulla artefakter (d.v.s. teknologi/samhällsbyggnadspotential och därmed ett närmande till ingenjörsvetenskap). Notera skillnaderna i värderingar mellan ”fundamental” och ”tillämpad” naturvetenskap, även om gränserna mellan dem ibland är lite luddiga; förenklat kan man säga att i det första fallet ses teknik som ett redskap för naturvetenskap och i det andra fallet är det tvärtom, naturvetenskap är ett redskap för skapande av ny teknik (något som dessutom uppmuntrar till ett instrumentalistiskt teoretiskt synsätt).

    Ulf Persson

    Kommentarer och frågor till Claes Uggla

Allmänna kommentarer

Jag läste Kuhns bok på 90-talet, därefter blev jag betydligt mera intresserad av Popper. Kuhn anlägger ett sociologiskt perspektiv på vetenskapen medan Popper är mera intresserad av vad den egentligen sysslar med och anammar en filosofisk-moralisk ståndpunkt som går tillbaka till Platon om sanningssökandet. Kuhn har därmed blivit anammad av post-modernister som ser sanningen som en social konstruktion (man skall i ärlighetens namn även påpeka att många anser Popper som sanningsrelativist på grund av hans falsifieringskriterium, men detta bygger på okunnighet och oförståelse). Men Kuhn har likaledes blivit missförstådd, som du mycket riktigt påpekar. Men i motsats till Popper har inte Kuhn mig veterligen publicerat något utöver hans ikoniska bok och därmed inte lika kraftigt deltagit i debatten.

Det finns en hel del överlappningar mellan Popper och Kuhn, och egentligen inte några direkta motsättningar. Falsifiering ingår även i Kuhns berättelse, men han lyfter inte fram det på samma sätt. Vad jag framför allt tog med mig från Kuhn var svaret på frågan varför filosofin inte har tyckts gjort några framsteg sedan Platon, hans svar var att ingenting har förkastats inom filosofin. Popper är förtjust i att likna den vetenskapliga utvecklingen med Darwins naturliga urval. Om alla livsformer som uppstått skulle bevaras skulle jordklotet inte ha rum att härbärgera dem alla (och vi skulle inte ha kommit över primitiv bakterienivå). Med andra ord genom att förkasta blindspår kan man tränga djupare in i konfigurationsrummet av alla teorier. (Om man skall gissa en kod, är det betydligt effektivare om man vid varje tillfälle får svar på om siffran är rätt eller inte, än om man måste systematiskt gå igenom alla möjligheter. Om koden består av hundra siffror kommer vi fram till rätt kod efter högst ett tusen försök, annars kan vi behöva gå igenom upp till $10^{100}$ försök (universum har existerat i $10^{17}$ sekunder), just därför att vi kan ignorera de flesta potentiella sökvägar.

Frågor

1 Du lyfter fram Kuhns distinktion mellan breda paradigm och smala paradigm. Skulle du vilja kommentera detta ytterligare

I många i livets skeden är vi inte så intresserade av vad som är faktiskt sant eller inte, utan vad folk skall tycka. En elev som svarar på en fråga, eller någon som tar en IQ-test, frågar sig snarare vad förväntar sig frågeställare att jag skall svara än vad som är faktiskt korrekt. (Matematiken skiljer sig därvidlag från de andra skolämnena, vari ligger en stor del av dess charm, enligt somliga av oss). Den breda paradigmen tilltalar de flesta, att bedriva vetenskap är helt enkelt en anpassning till vad andra vetenskapsmän gör. I den snäva paradigmen skiljer sig inte Kuhn så mycket ifrån vad Popper framhäver, men han får det som att framstå att ett paradigmskifte är något av en mode-växling och därmed nedtona kontinuiteten. Visst innebär ett paradigm-skifte ett förkastande av föregående trosföreställningar, men detta förkastande är inte något frivolt utan bygger på den förutvarande paradigmen, om än på en något högre meta-nivå. Han har däremot rätt när han betonar att vad de flesta vetenskapsmän gör under sitt liv är ganska 'hum-drum' i jämförelse med paradigmskiften, de flesta har tillskansat sig vissa metoder och söker frågor som kan undersökas med dessa metoder. Och visst om grundvalen för dessa undermineras eller ersätts av betydligt effektivare blir de vilsna, men att se dem som proppar i systemet och att ett nytt paradigms inträde kan endast konsolideras i och med att de dör ut är något missvisande.

2. Anser du att Aristoteles var en klant, som han beskrivs vulgärt (i fransk mening), eller att det föreligger en stor kontinuitet mellan grekisk naturvetenskap och den moderna? Speciellt skulle du bekräfta den allmänna föreställningen att Aristoteles inte var empirisk?}

Det föreligger en populär missuppfattning att de grekiska vetenskapsmännen bara spekulerade medan i och med Galileo de moderna vetenskapsmännen gjorde experiment och fann ut "hur det hela var". Detta är en uppfattning om vetenskapen som framfördes av Francis Bacon och som delas fortfarande av de flesta människor, speciellt politiker. Men som Popper betonar, det finns ingenting som en förutsättningslös observation, naturen instruerar oss inte, vi kan bara ställa frågorna och naturen kan säga ja eller nej. Frågeställaren är oundvikligen subjektiv och agerar utifrån sina egna föreställningar om hur saker och ting hör ihop (eller borde så göra), endast svaret är objektivt. Kan man inte ställa en fråga så att svaret är objektivt har man ställt en ofalsifierbara fråga och därmed inte en vetenskaplig. Vi är alla överens om att Galileo inte stod vid toppen av det lutande tornet, utan han 'visste' vad svaret skulle bli på grund av ett tankeexperiment. Att en kropp som inte påverkas av några yttre krafter rör sig med konstant hastighet i en rät linje är ingenting man empiriskt fastställer utan en dogm som man gör till en tautologi genom att implicit definiera (yttre) kraft lämpligt, men som inte desto mindre visade sig vara en oerhört fruktbar ide. (Din beskrivning av hur Galielo via experiment skulle ha kommit på idén om att kroppar rör sig rätlinjigt och med konstant hastighet är intressant. Galileo ansåg även cirkelrörelsen vara naturlig, det var först Newton som bidrog med den slutgiltiga formuleringen; i vilket fall som helst kan man se detta som ett exempel på matematisk extrapolation baserad på en fundamental enkelhet hos naturen).

3. Den Kopernianska världsbilden tas ofta upp som exempel som den moderna vetenskapens inbrott, du tar speciellt upp dess betydelse för Galileo. Men hade denna någon praktisk inverkan? Kopernikus bevisade inte detta 'vetenskapligt' (vad som nu menas med detta) och den katolska kyrkan accepterade det så länge som det framhölls att det rörde sig om en matematisk modell för att underlätta uträkningar.

Det är anmärkningsvärt att den moderna vetenskapen föddes med astronomin. Hur skulle du se på saken?

Jag skulle vilja hävda att det är ganska naturligt att göra en åtskillnad mellan det terrestriella som inte bara är tillgängligt för synen utan som man kan undersöka med alla sinnena och den celesta världen som i princip till nyligen endast var tillgänglig för ögat. Månen utgör ett mellanstick, en stor sten högt uppe i 'luften'. Grekerna kunde fastställa ett ganska noggrant avstånd till Månen ytterst baserat på parallax, annars skulle man logiskt kunna anta att himmelskupan befann sig bokstavligen oändligt långt borta. Lite av detta lever kvar i modern tid, tanken att människor vandrat på Månens yta är något overkligt för att inte säga vanhelgande

4. Har du något intressant svar på att den moderna vetenskapen inte uppstod redan hos de gamla grekerna? Kompetensen fanns, eller står det att söka i social och materiell infrastruktur eller att de fruktbara frågorna inte ställs automatiskt (som i Bacons vetenskapliga värld)? Eller helt enkelt att det berodde på en tillfällighet att teologiska synsätt hade ett fäste, men dessa härskade inte inom den grekiska matematiken.

Du framhåller Galileo som banbrytande när det gäller att formulera principen för experiment, d.v.s. upprepbarhet, isolering av variabler till enkla renodlade situationer, och inte minst den matematiska komponenten. Inom naturvetenskapen har detta visat sig mycket fruktbart, men frågan är om det ens är tillämpligt inom de sociala vetenskaperna, och medicinen utgör ett gränsfall. Vad anser du om detta?

Newtons gravitationsteori bygger inte på systematisk empiri, i motsats till de mycket eleganta undersökningarna han gjorde beträffande ljusets natur (Newton var mycket händig redan som barn). Han ödslade mycket tid på experiment inom alkemin, och det skulle dröja ett par generationer innan kemin nådde en vetenskaplig mognad, så det är inte så lätt att tillämpa vissa allmänna principer i specifika sammanhang.

Astronomin anses ibland att inte vara en riktig vetenskap ty man kan inte utföra experiment (ej heller i historien) men även detta är en sanning med modifikation. Matematiken involverades även i grekisk vetenskap, åtminstone inom astronomin, jag har redan nämnt avståndsberäkningar till Månen som gjorde att man kunde mäta den i förhållandet till jordradien.

5. Grekerna axiomatiserade det fysikaliska rummet framgångsrikt och frågan är hur detta synsätt kan drivas vidare i fysiken. Vad anser du om detta? Om inte, vari ligger den principiella svårigheten?

Arkimedes ställde upp vissa axiom inom hydrauliken (?) och Newton förde det vidare i Principia, tanken var att kunna förstå hur den fysikaliska världen fungerade baserade på vissa principer. Nu har detta synsätt övergetts, även om det lever kvar i formen av olika matematiska modeller, som dock tenderar att ha något ad hoc över sig. Ansträngningar har gjorts för att presentera kvantmekaniken axiomatiskt, men misstänker jag utan större framgång. En grundfråga är om anledningen är den fysikaliska intuitionen, den som gör att fysiker med framgång kan i sina reduktiva experiment, bortse från irrelevanta aspekter. En matematiker gör sällan eller rentav aldrig felslut inom den euklidiska geometrin som är statiskt visuell, men ofta inom elementär mekanik.

 I detta sammanhang kan man göra en som jag tror relevant spekulation. I den fysikaliska världen manifesterar sig de logiska konsekvenserna av en underliggande (presumtiv) direkt, men i ett formellt matematiskt system måste man logiskt deducera fram dem. Det euklidiska rummet är i detta sammanhang ett fysikaliskt rum och vi är alla medvetna om perspektivförändringar utan att för den skull matematiskt derivera dem. Om vi hade varit inneslutna i elfenbenstorn skulle vi då ha upptäckt fenomenet med tidvatten som är ett mycket subtilt fenomen, tidvattenskrafterna är ju mycket små. I jämförelse med jordens tillplattning vid polerna på grund av rotationen, som rör sig om ett par mil, är några meter inte mycket att komma med; men effekten har stora praktiska konsekvenser om man bor nära havet.

6. Avståndsbestämningar för astronomiska objekt är mycket fascinerande ty dessa kan uppenbarligen inte bestämmas direkt med måttband. Vad vi har att göra med är en stege, där vid varje steg finner vi regelbundenheter som vi sedan antar som 'axiomatiska' vid nästa steg. Men vad hade inträffat om de första stegen hade saknats, om solsystemet hade befunnit sig i den tomma intergalaktiska rymden, hur skulle man då kunna veta att de svaga objekt man såg på himlen inte befann sig oändligt långt borta? Har du några synpunkter på dessa logiska kedjor där varje länk beror på mer eller mindre djärva antaganden?

Med parallax (d.v.s. antagandet att rummet är euklidiskt till stor noggrannhet) kan vi bestämma jordbanans storlek, med denna som utgångspunkt kan vi bestämma avstånd till närbelägna stjärnor, men därutöver fungerar det inte. För att hoppa över några steg upptäcktes ett samband mellan vissa stjärnors (Cepheid variabler) perioder och dess luminositet (med antagandet att urvalet befann sig på samma avstånd, vilket motiverades med att de kunde antas befinna sig i samma Magellianska moln) vilket gjorde möjligt avstånds bestämningar till närbelägna galaxer (tack vare att det fanns närbelägna Cephied variabler vars avstånd man kände), vilket gjorde det möjligt för Hubble att upptäckte sambandet mellan avstånd och rödförskjutning för avlägsna galaxer, och nu bestäms avstånd för ännu mer avlägsna objekt just med rödförskjutningen

7. Skillnaden mellan 'experimentell metodologisk reduktionism' och 'materiell reduktionism' framgår inte så tydligt, även om du påstår att de båda stär i bjärt kontrast till varandra. Kan du förklara närmare?

Jag misstänker att det rör sig om en så kallad 'kategoriskillnad'. Den förra är operationell och pragmatisk till sin natur, den andra tycks röra sig om en filosofisk attityd. Jag antar att den förra är vad man i dagligt tal menar med 'vetenskaplighet'. Poppers syn på vetenskapen består av två delar, en kreativ del som innebär att komma upp med hypoteser och kritisk del som består i att testa dessa hypoteser. Nu interagerar dessa med varandra, och resultatet av en test innebär att hypoteser måste modifieras (kreativt). Den allmänhetens uppfattning om vetenskap ansluter sig nära till Bacons syn. Nämligen det finns en vetenskaplig metod som man både kan och måste lära sig, och när man väl har den kan man angripa alla möjliga frågor och komma fram till sanningen.  Specifikt innebär denna hur man kan sätta upp ett experiment, vilket benämns som studie inom de sociala vetenskaperna inklusive medicinen. Svårigheten är att göra dessa studier 'objektiva' d.v.s. att eliminera missvisande faktorer. Ofta rör det sig om att ställa upp korrelationer mellan olika fenomen och därmed göra representativa urval. Eftersom tillvägagångsättet är statistiskt är den kritiska frågan vad som är statistiskt signifikant. I det första fallet kan man aldrig vara säker på att ett urval är representativt. Man kan hantera 'the known unknowns' men aldrig de 'unknown unknowns' för att citera Rumsfeld. Det andra fallet rör det sig om en konvention, eller kanske snarare en balansgång. Om kriterierna för statistisk signifikans är för stränga riskerar man att kasta ut för många barn med badvattnet, och är de för förlåtande kommer man att acceptera alltför många tvivelaktiga förhållanden. Satsen att alla människors mödrar är människor kan verifieras med hundraprocentig säkerhet, men om man tar satsen logiskt bokstavligt strider den mot evolutionen. Med andra ord man måste lyfta blicken från marken.

Vetenskapligheten skiljer sig mycket mellan olika domäner. För en matematiker har medicinarens vetenskaplighet ingen relevans. En matematiker resonerar logiskt och denna förmåga, som Peirce är noga med att framhålla, är intuitiv och medfödd hos dessa med ett matematiskt temperament. Matematikerns uppgift är huvudsakligen den kreativa aspekten. Detta var redan klart med de gamla grekerna och den matematiska vetenskapligheten etablerades redan då, och kan således sammanfattas med frasen deduktivt tänkande. Denna är givetvis nödvändig men långt ifrån tillräcklig, den utgör en fundamental men ganska trivial del av det matematiska skapandet. Din beskrivning av Galileo utgör en beskrivning av det vetenskapliga inom fysiken och innebär inte bara ett försök till en rigorös testning, men även en metod att systematiskt generera nya sanningar, att enligt Bacon läsa naturens bok. Denna vetenskaplighet har sedan tagits som modell även för de sociala vetenskaperna, och frågan är hur relevant är den? Den fungerar för naturvetenskaper, men fungerar den för samhällsvetenskaper? Det utgör sig även för att vara en universell metod, inom matematiken finna inga universella metoder i denna abstrakta övergripande mening (visst kan man formulera vissa allmänna principer, men dessa reduceras lätt till oanvändbara trossatser som 'söka sanningen'), utan endast ett stort antal specifika metoder, liksom det finns ingen universell metod att generera hypoteser. Newtons gravitationsteori (liksom Einsteins) är till en stor del matematiska skapelser som inte bygger på en daglig växelverkan mellan teori och empiri. Newtons optiska arbeten är ett mycket bättre exempel på naturvetenskaplig metodik där en förklaringsteori byggs upp gradvis genom eleganta och systematiska experiment som inom kemi, biokemi och även biologi, och jag kan tänka mig till en del även i fysiologi. Det hela kan populärt sammanfattas i att finna oberoende faktorer att variera en i taget, med de andra fixerade, vilket beskriver ett idealförhållande.

Man kan nästan identifiera den moderna fysikens födelse i och med Galileo, men att identifiera den moderna kemins är lite svårare. Den växte gradvis fram ur alkemin som saknade en förklaringsvision i motsats till en 'moralisk' vision, nämligen 'gör guld ur skräp' (som påminner om politikers och företagsledares högtflygande visioner utan konkret underbyggnad, och jämföras med militärernas överbyggande vision om 'att segra'). Alkemin var ett exempel på blind empiri men vars metoder och redskap, som att blanda, bränna och mortlar, glaskärl, bränna etc övertogs av kemisterna. Man skall heller inte förglömma att alkemin ingår i den uråldriga förvetenskapliga metallurigiska traditionen, som uppenbarligen gav högst användbara resultat. Man kanske skall framhålla Lavoisier som den förste moderne kemisten, men han hade förnämliga föregångare såsom Priestly och Schiele. (Newton spenderade troligen mer tid med alkemi än med fysik, men gjorde inga framsteg). Men även i kemin kan man hävda att de verkliga framstegen uppstod först genom att noggrannt väga olika substanser som ingick i reaktioner och dra de fruktbara slutsatserna. Kan det vara så att de sociala vetenskaperna befinner sig på alkemins nivå?

8. Du gör en stor poäng av förkastandet av teleologiska resonemang a la Aristoteles. Var detta förkastande avsiktlig eller en automatisk följd av den axiomatiska synen? Den grekiska geometrin hade inga teleologiska inslag. Och existerar det någon principiell skillnad mellan teleologisk och logisk? Båda har som syfte att bringa ordning i ett förnimbart kaos.

Newton skrev Principia med Euklides som förebild. Den vetenskapliga ambitionen bestod således i både att förläna den celesta mekaniken matematikens rigorositet och möjligheten att på deduktiv väg komma fram till nya förhållanden. Såsom konsekvenser försvann Aristoteles teleologi och fysikens sanningar, liksom matematikens, blev oberoende av människan, och tillhörande en Platonsk verklighet. (Gravitationen är ett ypperligt exempel på en underliggande verkan i detta fall av nästan mystisk natur).

Newtons bidrag till vetenskapsfilosofin var således att världen inte var kaotisk utan logiskt konsistent ordnad, som sagt i platonsk anda, något som i och för sig kom att ses som anmärkningsvärt (cf. Peirce spekulationer om universums regelbundenhet och Wigners notering om matematikens "unreasonable effectiveness").

9. Freuds och Marx teorier var specifika måltavlor för Popper. Ser du i något av dessa fall en "vetenskaplig ansats" ? Skulle delar av det kunna utvecklas eller utgör de i din mening återvändsgränder utan potential?

I båda fallen har vi att göra med slående teoribildningar (med ansatser till de klassiska analys och syntes) som i naturvetenskaplig anda går djupare än det för sinnena uppenbara, men de är inte falsifierbara, d.v.s. de kan inte konfronteras med en empirisk verklighet och därmed utvecklas. Det är signifikativt att i båda fallen är renlärighet av största vikt, liksom inom religionen, men renlärighet åtminstone per se är inte aktuellt i naturvetenskapen.

10. Kan man lita på vetenskapen? Vad är grunden för övertygelse inom vetenskapen?

Grunden för vår omedelbara (sinnliga) verklighetsuppfattning är det faktum att vi upplever världen genom olika sinnen vilka alla bekräftar varandra. På samma sätt i naturvetenskapen såväl som i matematiken, om något kan verifieras på många olika oberoende sätt, så har själva konsistensen en övertygande kraft som går utöver de enskilda deduktiva tankekedjorna.

11. Citeringsindex spelar nu en stor roll inom vetenskapen. Vad anser du om detta? Sporrar det till aktivitet i och med det mer eller mindre uttalade tävlingsmomentet? Innebär det en större objektivitet och därmed större rättvisa inom bedömning? Eller kan det rentav snedvrida forskningen?

Traditionell vetenskap skedde på individuell nivå driven av inre nyfikenhet. Vad vi har bevittnat på senare tid är en industrialisering av vetenskapen, där matematiken har lyckats hålla sig undan längst, till en viss del beroende på att den inte har varit så fysiskt resurskrävande, men i och med universitetens expansion och 'publish and perish' mentaliteten som har tagit över universiteten med ökad konkurrens har pressen på publicerade resultat ('meriteringsmakalatur' enligt Peter Luthersson) ökat. Därav har citeringsindex (vars ursprungliga syfte var något helt annat) och biometri kommit att inta en större och större roll. Traditionellt bedrevs matematisk forskning som inom det medeltida skråväsendet. Denna industriella utveckling, som även har haft politiska konsekvenser (den stora partikelacceleratorn som kärnfysiker drömde om var så resursslukande att den stoppades av den amerikanska kongressen, vilket innebar en stor frustration för en mycket begränsad del av mänskligheten - Steven Weinberg et al).

En annan aspekt av "industrialiseringen" är att forskare blir mer och mer specialiserade och saknar mer och mer filosofisk översikt. Det skulle inte förvåna mig att många forskare inom biokemin skulle kunna vara evolutionsförnekare.

B. Claes Uggla (CU) svar och svarskommentarer till Ulf Persson (UP)

UP Kommentar 1: Jag läste Kuhns bok på 90-talet, därefter blev jag betydligt mera intresserad av Popper. Kuhn anlägger ett sociologiskt perspektiv på vetenskapen medan Popper är mera intresserad av vad den egentligen sysslar med och anammar en filosofisk-moralisk ståndpunkt som går tillbaka till Platon om sanningssökandet. Kuhn har därmed blivit anammad av post-modernister som ser sanningen som en social konstruktion (man skall i ärlighetens namn även påpeka att många anser Popper som sanningsrelativist på grund av hans falsifieringskriterium, men detta bygger på okunnighet och oförståelse). Men Kuhn har likaledes blivit missförstådd, som du mycket riktigt påpekar. Men i motsats till Popper har inte Kuhn mig veterligen publicerat något utöver hans ikoniska bok och därmed inte lika kraftigt deltagit i debatten.

Det finns en hel del överlappningar mellan Popper och Kuhn, och egentligen inte några direkta motsättningar. Falsifiering ingår även i Kuhns berättelse, men han lyfter inte fram det på samma sätt. Vad jag framför allt tog med mig från Kuhn var svaret på frågan varför filosofin inte har tyckts gjort några framsteg sedan Platon, hans svar var att ingenting har förkastats inom filosofin. Popper är förtjust i att likna den vetenskapliga utvecklingen med Darwins naturliga urval. Om alla livsformer som uppstått skulle bevaras skulle jordklotet inte ha rum att härbärgera dem alla (och vi skulle inte ha kommit över primitiv bakterienivå). Med andra ord genom att förkasta blindspår kan man tränga djupare in i konfigurationsrummet av alla teorier. (Om man skall gissa en kod, är det betydligt effektivare om man vid varje tillfälle får svar på om siffran är rätt eller inte, än om man måste systematiskt gå igenom alla möjligheter. Om koden består av hundra siffror kommer vi fram till rätt kod efter högst ett tusen försök, annars kan vi behöva gå igenom upp till 10100 försök (universum har existerat i 1017 sekunder), just därför att vi kan ignorera de flesta potentiella sökvägar.

CU Kommentar till UP Kommentar 1: Låt mig kommentera ovanstående text: Poppers filosofi brukar betraktas sympatiskt av naturvetare och matematiker, men inte bland samhällsvetare som tenderar att bunta ihop den med logisk positivism som typiskt avfärdas som förlegad och irrelevant; Kuhns The Structure of Scientific Revolutions sociala filosofiska idéer tenderar däremot ofta att ses med närmast obehag av naturvetare och matematiker, medan de betraktas som banbrytande av samhällsvetare. Kuhn skrev ett flertal historiska och filosofiska verk, bl.a. The Copernican Revolution ca fem år före The Structure of Scientific Revolutions. Kuhns sociologiskt präglade historiefilosofi har haft betydligt större genomslagskraft än Poppers verk i efterföljande vetenskapsfilosofi, eftersom denna argumenterbart har dominerats av ett socialt perspektiv. En av anledningarna till detta och varför t.ex. Ludwik Flecks verk om tankekollektiv och tankestilar på 30-talet inte slog igenom på samma sätt är att The Structure of Scientific Revolutions (speciellt den andra utgåvan från 1970)  sammanföll med samhällsvetenskapernas kraftiga expansion (och politisering, där t.ex. sociologi och pedagogik kom att påtagligt påverkas av ett Marxistiskt perspektiv medan t.ex. nationalekonomi genomgick nyliberala strömningar) under 60- och 70-talet, där den tolkades på ett sätt så att den gav ökad kredibilitet hos samhällsvetenskaperna (aha! fysiker och kemister beter sig socialt precis som vi samhällsvetare – men man förbisåg att den inneboende karaktären av vad man sysslar med spelar en avgörande roll för utfallet). Notera slutligen ordet Revolutions i titeln på boken, som avspeglar 60- och 70-talens tidsanda.

UP Fråga 1: Du lyfter fram Kuhns distinktion mellan breda paradigm och smala paradigm. Skulle du vilja kommentera detta ytterligare?

I många i livets skeden är vi inte så intresserade av vad som är faktiskt sant eller inte, utan vad folk skall tycka. En elev som svarar på en fråga, eller någon som tar en IQ-test, frågar sig snarare vad förväntar sig frågeställare att jag skall svara än vad som är faktiskt korrekt. (Matematiken skiljer sig därvidlag från de andra skolämnena, vari ligger en stor del av dess charm, enligt somliga av oss). Den breda paradigmen tilltalar de flesta, att bedriva vetenskap är helt enkelt en anpassning till vad andra vetenskapsmän gör. I den snäva paradigmen skiljer sig inte Kuhn så mycket ifrån vad Popper framhäver, men han får det som att framstå att ett paradigmskifte är något av en mode-växling och därmed nedtona kontinuiteten. Visst innebär ett paradigm-skifte ett förkastande av föregående trosföreställningar, men detta förkastande är inte något frivolt utan bygger på den förutvarande paradigmen, om än på en något högre meta-nivå. Han har däremot rätt när han betonar att vad de flesta vetenskapsmän gör under sitt liv är ganska 'hum-drum' i jämförelse med paradigmskiften, de flesta har tillskansat sig vissa metoder och söker frågor som kan undersökas med dessa metoder. Och visst om grundvalen för dessa undermineras eller ersätts av betydligt effektivare blir de vilsna, men att se dem som proppar i systemet och att ett nytt paradigms inträde kan endast konsolideras i och med att de dör ut är något missvisande.

CU Svar på UP fråga 1: Paradigm i snäv mening utgörs av mönsterexempel som endast är ett av flera element i den disciplinära matris som Kuhn definierar som paradigm i bred mening, där några av de andra elementen utgörs av gemensamma värderingar, förhoppningar, trosföreställningar om modeller, analogier och metaforer, symboliska generaliseringar och den infrastruktur som krävs för experiment och dataanalys. Mönsterexemplen är inte bara det som primärt skapar ett forskningsfälts värderingar, det är även de som illustrerar hur de övriga elementen i den disciplinära matrisen konkret fungerar tillsammans.

UP Fråga 2: Anser du att Aristoteles var en klant, som han beskrivs vulgärt (i fransk mening), eller att det föreligger en stor kontinuitet mellan grekisk naturvetenskap och den moderna? Speciellt skulle du bekräfta den allmänna föreställningen att Aristoteles inte var empirisk?

CU Svar på UP fråga 2: Aristoteles var långt ifrån en klant, han är en av världshistoriens främsta tänkare där hans bidrag till t.ex. logik var banbrytande. Aristoteles kom från en läkarfamilj vilket medförde ett betydligt mer praktiskt sinnelag och intresse för observationer än vad t.ex. Platon hade, exemplifierat av hans betydelsefulla bidrag till biologin – en del har t.o.m. benämnt Aristoteles som en av den moderna empiriska vetenskapens fäder! Med detta sagt, de observationer och experiment som faktiskt gjordes under antiken kan dock inte liknas vid den mångfald av mycket mer strategiskt valda, avgränsade och kontrollerade experiment som växte fram under den vetenskapliga revolutionen nästan 2000 år senare.

Utan tvivel missar historieforskning en hel del som skulle visa på en ökad historisk kontinuitet, d.v.s., brister i historiekunskap ger systematiska fel; ett ännu större fel är dock att projicera vår nuvarande kunskap på historien. Exempelvis brukar man föra fram Leukippos och Demokritos atomism som en föregångare till modern atom-, molekylär- och partikelfysik. Ja, dessa proto-idéer har antagligen spelat en viss roll för senare forskning, t.ex. för John Daltons atomteori, men de har väldigt lite att göra med kvantmekanik som utgör grunden för modern atom-, molekylär- och partikelfysik. Tyvärr är det ganska vanligt inom filosofi och historia att överskatta grova proto-idéers betydelse på bekostnad av den teknologiska och kognitiva (t.ex. matematik, datorimplementerade algoritmer) infrastruktur som modern fysikalisk vetenskap bygger på (som man ofta dessutom är mindre kunnig om), vilket illustrerar att historisk kontinuitet är en synnerligen komplex och mångfacetterad fråga.

UP Kommentar 2: Det föreligger en populär missuppfattning att de grekiska vetenskapsmännen bara spekulerade medan i och med Galileo de moderna vetenskapsmännen gjorde experiment och fann ut "hur det hela var". Detta är en uppfattning om vetenskapen som framfördes av Francis Bacon och som delas fortfarande av de flesta människor, speciellt politiker. Men som Popper betonar, det finns ingenting som en förutsättningslös observation, naturen instruerar oss inte, vi kan bara ställa frågorna och naturen kan säga ja eller nej. Frågeställaren är oundvikligen subjektiv och agerar utifrån sina egna föreställningar om hur saker och ting hör ihop (eller borde så göra), endast svaret är objektivt. Kan man inte ställa en fråga så att svaret är objektivt har man ställt en ofalsifierbara fråga och därmed inte en vetenskaplig. Vi är alla överens om att Galileo inte stod vid toppen av det lutande tornet, utan han 'visste' vad svaret skulle bli på grund av ett tankeexperiment. Att en kropp som inte påverkas av några yttre krafter rör sig med konstant hastighet i en rät linje är ingenting man empiriskt fastställer utan en dogm som man gör till en tautologi genom att implicit definiera (yttre) kraft lämpligt, men som inte desto mindre visade sig vara en oerhört fruktbar ide. (Din beskrivning av hur Galielo via experiment skulle ha kommit på idén om att kroppar rör sig rätlinjigt och med konstant hastighet är intressant. Galileo ansåg även cirkelrörelsen vara naturlig, det var först Newton som bidrog med den slutgiltiga formuleringen; i vilket fall som helst kan man se detta som ett exempel på matematisk extrapolation baserad på en fundamental enkelhet hos naturen).

CU Kommentar till UP Kommentar 2: Ja, alla observationer och experiment kräver tolkning som alltid är färgad av teori. Detta påstående riskerar dock att ge upphov till en mycket skadlig, enligt mig t.o.m. omoralisk, relativism. Jag har ofta fått höra från vissa håll att ”allt är tolkning”, men som Popper påpekar, om man säger allt så säger man inget – även tolkning behöver tolkas. Påståendet om tolknings- och teorifärgning bör kompletteras med: allt kräver inte lika mycket tolkningsresurser och teori. Låt mig illustrera detta med följande exempel: Rovdinosauriers primära sinne var seendet. De behövde bara registrera en rörelse för att sedan sätta tänderna i bytet, vilket inte krävde allt för mycket hjärnprocessning. Däggdjur under denna tid levde under mark och hade luktsinnet som primärt sinne. För att detta skulle vara användbart så krävdes det minne för att känna igen och urskilja om det var en fara eller partner och var denna var i ett nätverk av underjordiska tunnlar, något som kräver betydligt mer tolkning och medföljande hjärnaktivitet (efter dinosauriernas död så vidareutvecklades däggdjuren och idag är det den ursprungliga lukthjärnan som utgör större delen av vår hjärna, speciellt den delen som står för de högre funktionerna).    

UP Fråga 3: Den Kopernianska världsbilden tas ofta upp som exempel som den moderna vetenskapens inbrott, du tar speciellt upp dess betydelse för Galileo. Men hade denna någon praktisk inverkan? Kopernikus bevisade inte detta 'vetenskapligt' (vad som nu menas med detta) och den katolska kyrkan accepterade det så länge som det framhölls att det rörde sig om en matematisk modell för att underlätta uträkningar. Det är anmärkningsvärt att den moderna vetenskapen föddes med astronomin. Hur skulle du se på saken?

Jag skulle vilja hävda att det är ganska naturligt att göra en åtskillnad mellan det terrestriella som inte bara är tillgängligt för synen utan som man kan undersöka med alla sinnena och den celesta världen som i princip till nyligen endast var tillgänglig för ögat. Månen utgör ett mellanstick, en stor sten högt uppe i 'luften'. Grekerna kunde fastställa ett ganska noggrant avstånd till Månen ytterst baserat på parallax, annars skulle man logiskt kunna anta att himmelskupan befann sig bokstavligen oändligt långt borta. Lite av detta lever kvar i modern tid, tanken att människor vandrat på Månens yta är något overkligt för att inte säga vanhelgande.

CU Svar på UP fråga 3: Det är inte anmärkningsvärt att den moderna vetenskapen föddes med astronomin. Om man tycker det så beror detta på att man inte förstått vad som är mest betydelsefullt när det gäller experiment (och vad de väsentliga experimentella faktorerna implicerar), nämligen (i) avgränsning, d.v.s. att det endast finns ett fåtal inverkande faktorer inom experimentets kvantitativa noggrannhetsgrad, (ii) att dessa faktorer enskilt kan varieras på ett kontrollerat sätt, (iii) reproducerbarhet. Experiment innebär strategiskt valda arrangemang av naturen, bl.a. genom att skapa stora skalskillnader (av t.ex. massa- och längdförhållanden) så att ovanstående förutsättningar uppfylls. Dock, ibland sker det att naturen uppfyller dessa krav av sig självt, där solsystemet är ett fantastiskt exempel på detta – naturen har arrangerat ett system som är bättre lämpat för naturvetenskaplig förståelse än nästan något experiment som människan har designat! Periodiciteten och den relativa stabiliteten hos planetrörelsen innebär att man kan återkomma till mätningar; vad mer är, när Galileo upptäckte fyra av Jupiters månar så fick han ett ytterligare system att studera och fann att solen inte var alltings center och att samma underliggande mekanism, det vi nu kallar för gravitation, låg bakom såväl planetrörelse som Jupiters månars rörelse. Idag känner vi till tusentals olika solsystem – tala om reproduktion! Detta är ett återkommande tema med många exempel i ett gigantiskt universum, vilket innebär att astronomi, förutom att vara intressant i sig självt, fortfarande utgör en utomordentlig empirisk källa för grundläggande fysikalisk forskning. (Jag återkommer till sinnen och empiri senare i texten.)

UP Fråga 4: Har du något intressant svar på att den moderna vetenskapen inte uppstod redan hos de gamla grekerna? Kompetensen fanns, eller står det att söka i social och materiell infrastruktur eller att de fruktbara frågorna inte ställs automatiskt (som i Bacons vetenskapliga värld)? Eller helt enkelt att det berodde på en tillfällighet att teologiska synsätt hade ett fäste, men dessa härskade inte inom den grekiska matematiken.

Du framhåller Galileo som banbrytande när det gäller att formulera principen för experiment, d.v.s. upprepbarhet, isolering av variabler till enkla renodlade situationer, och inte minst den matematiska komponenten. Inom naturvetenskapen har detta visat sig mycket fruktbart, men frågan är om det ens är tillämpligt inom de sociala vetenskaperna, och medicinen utgör ett gränsfall. Vad anser du om detta?

Newtons gravitationsteori bygger inte på systematisk empiri, i motsats till de mycket eleganta undersökningarna han gjorde beträffande ljusets natur (Newton var mycket händig redan som barn). Han ödslade mycket tid på experiment inom alkemin, och det skulle dröja ett par generationer innan kemin nådde en vetenskaplig mognad, så det är inte så lätt att tillämpa vissa allmänna principer i specifika sammanhang. Astronomin anses ibland att inte vara en riktig vetenskap ty man kan inte utföra experiment (ej heller i historien) men även detta är en sanning med modifikation. Matematiken involverades även i grekisk vetenskap, åtminstone inom astronomin, jag har redan nämnt avståndsberäkningar till Månen som gjorde att man kunde mäta den i förhållandet till jordradien.

CU Svar på UP fråga 4: Man bör först notera att den antika grekiska vetenskapen sträckte sig från Thales på 600-talet f. Kr. till ca Ptolemaios död 170 e. Kr., en period på över sju hundra år under vilka förutsättningar för vetenskap drastiskt ändrades. Den inleddes av den försokratiska epoken mellan 600-400 f. Kr. som var ett resultat av interaktion mellan grekisk, egyptisk och babylonisk (inkluderande fenicisk) kultur. Detta gav upphov till bl.a. det första kompletta fonetiska alfabetet, men där även monoteistiska idéers framväxt spelade roll (vilket inskränkte mytbildning om naturfenomen). Den försokratiska epoken karakteriserades av ett vilt spekulerande om naturens egenskaper som spände över specifika fenomen, t.ex. jordbävningar, till kosmologi. Att notera är att detta gjordes av ett fåtal individer i små joniska stadsstater med en social och teknologisk infrastruktur som inte kommer i närheten av den i Europa efter medeltiden. Detta följs av Sokrates, Platon och Aristoteles med lite bättre social infrastruktur, där deras idéer sprids under den hellenistiska epoken, som i sin tur följdes av att Romarriket tog över. Det senare innebar en helt annan tidsanda där endast rester av det grekiska kulturarvet fanns kvar, centrerat kring Alexandria. Vad mer är, på gott och ont färgades Alexandrias intellektuella grund av Aristoteles lärjungar, vilket senare t.ex. gav upphov till Euklides Elementa, men där Aristoteles teleologiska filosofi utgjorde ett hinder för naturvetenskapliga framsteg (jag återkommer till detta nedan), men det är knappast något Aristoteles kan klandras för.

Alfabetet innebar en förändring såväl i informationsöverföring som i individuella människors tankeverksamhet; talspråkliga kulturer baseras på minne med rytm och repetition som hjälpmedel – kulturer med skrivspråk präglas av ett påtagligt mer linjärt tänkande, något som t.o.m. manifesterar sig i hjärnans plasticitet som ger upphov till annorlunda konfigurering av människors hjärnor i talspråkliga respektive skriftliga kulturer. Det fonetiska alfabetet var en omvälvande uppfinning (bl.a. argumenterbart en av de viktigaste händelserna i demokratins historia), så det är inte så märkligt att den grekiska skrivkulturen var påtagligt fattig gällande ideografiska symboler, liknande de som spelade en viktig roll för t.ex. matematikens utveckling under senmedeltiden och den senare vetenskapliga revolutionen. Exempelvis började grafer, som är ett viktigt hjälpmedel för analys och tolkning av mätdata, utvecklas först under senmedeltiden. Det här exemplifierar en frånvaro av flera viktiga kompetenser och ingredienser under antiken som spelade en stor roll för den mycket senare vetenskapliga revolutionen. Man hade dessutom under antiken ett flertal olika naturvetenskapligt hämmande filosofiska attityder, där Aristotelisk teleologiskt tänk bara utgör ett exempel; ett annat är att man ansåg att det var onaturligt att betrakta förhållanden mellan olika storheter som längd, tid och massa. Det är därför inte så märkligt att t.ex. begreppet rörelsemängd började utvecklas först under senmedeltiden.

Experimentell (fysikalisk) metodologisk reduktionism bygger på stabilitet och drastiska skalförhållanden, något som inte finns i den sociala världen. Medicin utgörs endast delvis av naturvetenskap, det finns även t.ex. en klinisk sida som i hög grad bygger på tidsbeprövad praktisk kompetens. Endast vissa delar, t.ex. inom den biomedicinska sidan, är lämpliga för experimentell metodologisk reduktionism. Människor är även medicinskt till viss del unika, vilket innebär ytterligare komplikationer, förutom att mänsklig biologi redan i sig är oerhört komplex och kontextberoende (betrakta t.ex. placeboeffekter). Dessutom är kliniska behov ofta akuta och för en individ är den långsamma process för att åstadkomma hållbar kunskap som Galileo bidrog till att inleda med experimentell metodologisk reduktionism inte speciellt relevant. Medicinens mångfald av komplikationer och aspekter formligen skriker efter metodpluralism.

Samma sak gäller i än högre grad de sociala disciplinerna, där den experimentella metodologiska reduktionismens förutsättningar, som gjort den så framgångsrik i de fysikaliska disciplinerna, lyser med sin frånvaro.

Slutligen, Newtons gravitationsteori byggde på minst lika mycket empiri som hans optik. Jag återkommer till detta samt kemi, alkemi och astronomi nedan.

UP Fråga 5: Grekerna axiomatiserade det fysikaliska rummet framgångsrikt och frågan är hur detta synsätt kan drivas vidare i fysiken. Vad anser du om detta? Om inte, vari ligger den principiella svårigheten?

Arkimedes ställde upp vissa axiom inom hydrauliken (?) och Newton förde det vidare i Principia, tanken var att kunna förstå hur den fysikaliska världen fungerade baserade på vissa principer. Nu har detta synsätt övergetts, även om det lever kvar i formen av olika matematiska modeller, som dock tenderar att ha något ad hoc över sig. Ansträngningar har gjorts för att presentera kvantmekaniken axiomatiskt, men misstänker jag utan större framgång. En grundfråga är om anledningen är den fysikaliska intuitionen, den som gör att fysiker med framgång kan i sina reduktiva experiment, bortse från irrelevanta aspekter. En matematiker gör sällan eller rentav aldrig felslut inom den euklidiska geometrin som är statiskt visuell, men ofta inom elementär mekanik. I detta sammanhang kan man göra en som jag tror relevant spekulation. I den fysikaliska världen manifesterar sig de logiska konsekvenserna av en underliggande (presumtiv) direkt, men i ett formellt matematiskt system måste man logiskt deducera fram dem. Det euklidiska rummet är i detta sammanhang ett fysikaliskt rum och vi är alla medvetna om perspektivförändringar utan att för den skull matematiskt derivera dem. Om vi hade varit inneslutna i elfenbenstorn skulle vi då ha upptäckt fenomenet med tidvatten som är ett mycket subtilt fenomen, tidvattenskrafterna är ju mycket små. I jämförelse med jordens tillplattning vid polerna på grund av rotationen, som rör sig om ett par mil, är några meter inte mycket att komma med; men effekten har stora praktiska konsekvenser om man bor nära havet.

CU Svar på UP fråga 5: Newtonsk fysik, Einsteins relativitetsteorier, andra så kallade gaugeteorier, men även kvantmekanik, är alla axiomatiserade, med utgångspunkt från empiriskt förankrade ”första principer” (d.v.s. ovanstående påstående att Newtons Principias inflytande utifrån första principer inom fysiken skulle ha övergivits till förmån för ad hoc resonerande är felaktigt, även om det förutom ”fundamental fysik” finns så kallad fysikalisk fenomenologisk forskning, som är något helt annat än fenomenologi inom kulturvetenskaperna). Kvantmekaniken axiomatiserades t.ex. för länge sedan av von Neumann utifrån Diracs formulering av kvantmekaniken (en matematisk kvantmekanisk formulering i termer av operatorer på ett Hilbertrum). Axiomatisering (och för den del även begreppsanalys) är av förtydligande betydelse inom fysiken (precis som i många andra verksamheter), men den spelar inte alls samma centrala roll som inom matematiken. Det finns istället en mängd andra aspekter som tillkommer kopplade till empiri – framförallt associerat med etablerandet av olika sorters korrespondensförhållanden med den fysiska världen.

När det gäller intuition så är fysikens historia en berättelse om ett avlägsnade bort ifrån denna (där naturvetenskaperna tillsammans förklarar varför vi har den intuition vi har, vilket är en följd av vår evolutionära historia, som i sin tur bl.a. beror på fysiska skalförhållanden som beror på hur naturlagar och tillfälligheter har kommit till uttryck under solsystemets och jordens historia), d.v.s., jag hävdar att ovanstående beskrivning är felaktig.

Vår evolutionära historia har givit oss sinnen samt mentala och fysiska förmågor som tillåter oss att kausalt reagera på sinnesintryck som möjliggör överlevnad och fortplantning i en fysisk och kulturell omgivning, men dessa egenskaper är inte speciellt imponerande om vi jämför med andra djur. Vad som skiljer oss ifrån dessa är istället hur dessa förmågor utvecklats och kombinerats i ett socialt sammanhang; framförallt en förmåga till flexibelt samarbete i stora antal, tack vare att vi kan skapa för oss socialt förenande berättelser, samt kollektiv redskapsproduktion (vissa djur använder sig av redskap, men vi är de enda som tillsammans producerar redskap med syftet att skapa nya redskap för att uppnå tänkta mål). Under större delen av människans historia så hade våra egenskaper knappt någon inverkan på planetens yta, atmosfär och ekologi, vi var en djurart bland andra djurarter, men de utgjorde pre-adaptioner som ledde till någonting oväntat och emergent – modern vetenskap och teknologi.

Intuitionen, formad av vad som varit relevant för överlevnad och fortplantning under vår evolutionära historia, säger att rummet är en opåverkad scen där vi kan vandra omkring och att tiden löper på utan att vi kan göra någonting åt den (även om den subjektivt kan upplevas variera). Lokala grova mätningar i rum och tid inspirerade grekerna att införa en axiomatiserad euklidisk geometri. Notera även att Arkimedes framgångar, som drev grekisk fysik till sin spets, inskränkte sig till statik och hydrostatik, vilka till skillnad från kinematik och dynamik var kompatibla med Aristoteles filosofi. Man kan möjligen argumentera att den fysiska världen manifesterar sig logiskt i form av euklidisk geometri förhållandevis direkt (men varför kom man då inte på denna matematik tiotusentals år tidigare?), men denna geometri har visat sig ha synnerligen icke-intuitiva fysikaliska begränsningar.

Vi kan använda oss av en hävstång för att lyfta saker som vi annars inte skulle kunna lyfta. För drygt 100 år sedan hade teknologi som förstärker och utvidgar våra sinnen och fysiska förmågor nått så långt att den på allvar tog oss bortom våra direkta sinnesupplevelser. Vi fann då att världen inte alls är som vi intuitivt upplever den – vi fann att människan inte är alltings mått. Teknologiskt avancerade mätningar visade att euklidisk geometri och Newtonsk fysik som kandidater för någon slags ontologisk sanning om världen inte stämde. För att uppnå korrespondens med en strid ström av allt mer teknologiskt avancerade mätningar tvingades man motvilligt skapa nya fysikaliska teorier. Einsteins relativitetsteorier visade att rum och tid hör ihop i ett vidare begrepp, rumtiden, vilken är påverkbar av både rörelse och gravitation, något som knappast kan sägas vara intuitivt och direkt förnimbart. Vad mer är, teoretiska fysiker är typiskt skeptiska mot att oändligheter faktiskt är fysikaliskt realiserade, d.v.s., nuvarande matematiska axiomatiska system utgör, förvisso praktiska, abstrakta idealiseringar och extrapolationer. Detta innebär att den intuitiva uppfattningen att rum (och tid) är oändligt delbara, vilket är inkorporerat i euklidisk geometri, inte skulle hålla. Under tillräckligt extrema förhållanden, vid den så kallade Planckskalan, tror många teoretiska fysiker att rumtiden i någon mening är diskret (delvis en följd av att man även tror att kvantmekanik och relativitetsteori på något sätt måste vara aspekter, med en viss noggrannhet, av en fysikalisk teori som täcker in hela den fysiska verkligheten bättre – en fysisk värld kräver en fysikalisk teori). Nuvarande fysikaliska teorier och euklidisk geometri skulle därmed vara emergenta fenomen gällande på en viss skala. Slutligen, att empiriskt komma åt Planckskalan ligger väldigt långt bort ifrån vår nuvarande teknologiska förmåga. Vad mer är, det återstår att se i vilken grad den fysiska verkligheten på denna skala är ordnad och om denna ordning är beskrivbar med något som ens påminner om nuvarande matematik.  

UP Fråga 6: Avståndsbestämningar för astronomiska objekt är mycket fascinerande ty dessa kan uppenbarligen inte bestämmas direkt med måttband. Vad vi har att göra med är en stege, där vid varje steg finner vi regelbundenheter som vi sedan antar som 'axiomatiska' vid nästa steg. Men vad hade inträffat om de första stegen hade saknats, om solsystemet hade befunnit sig i den tomma intergalaktiska rymden, hur skulle man då kunna veta att de svaga objekt man såg på himlen inte befann sig oändligt långt borta? Har du några synpunkter på dessa logiska kedjor där varje länk beror på mer eller mindre djärva antaganden?

Med parallax (d.v.s. antagandet att rummet är euklidiskt till stor noggrannhet) kan vi bestämma jordbanans storlek, med denna som utgångspunkt kan vi bestämma avstånd till närbelägna stjärnor, men därutöver fungerar det inte. För att hoppa över några steg upptäcktes ett samband mellan vissa stjärnors (Cepheid variabler) perioder och dess luminositet (med antagandet att urvalet befann sig på samma avstånd, vilket motiverades med att de kunde antas befinna sig i samma Magellianska moln) vilket gjorde möjligt avstånds bestämningar till närbelägna galaxer (tack vare att det fanns närbelägna Cephied variabler vars avstånd man kände), vilket gjorde det möjligt för Hubble att upptäckte sambandet mellan avstånd och rödförskjutning för avlägsna galaxer, och nu bestäms avstånd för ännu mer avlägsna objekt just med rödförskjutningen.

CU Svar på UP fråga 6: Ovanstående beskrivning av vad vi kan göra med bl.a. parallax är förlegad. Tills nyligen klarade vi bara av att mäta några tusen ljusår med parallax men med Gaija rymdteleskopet mäter vi nu upp till 30000 ljusårs avstånd, d.v.s. en avsevärd andel av Vintergatans storlek (som är ca 100000 – 150000 ljusår i diameter där Jorden befinner sig 26000 ljusår ifrån dess centrum) och vi närmar oss nu intergalaktiska avstånd, som vi antagligen kan mäta med parallax om 10-20 år. Det finns idag en ökande mängd av olika sorters överlappande astronomiska avståndsmätningar som kompletterar varandra och som förvandlar den så kallade astronomiska avståndsstegen till snarare ett avståndsnätverk, vilket gör att astronomiska avståndsmätningar både blir mer precisa och hållbara. Stora avstånd är därmed inget hinder för hållbar kunskap.

UP Fråga 7: Skillnaden mellan 'experimentell metodologisk reduktionism' och 'materiell reduktionism' framgår inte så tydligt, även om du påstår att de båda står i bjärt kontrast till varandra. Kan du förklara närmare?

Jag misstänker att det rör sig om en så kallad 'kategoriskillnad'. Den förra är operationell och pragmatisk till sin natur, den andra tycks röra sig om en filosofisk attityd. Jag antar att den förra är vad man i dagligt tal menar med 'vetenskaplighet'. Poppers syn på vetenskapen består av två delar, en kreativ del som innebär att komma upp med hypoteser och kritisk del som består i att testa dessa hypoteser. Nu interagerar dessa med varandra, och resultatet av en test innebär att hypoteser måste modifieras (kreativt). Den allmänhetens uppfattning om vetenskap ansluter sig nära till Bacons syn. Nämligen det finns en vetenskaplig metod som man både kan och måste lära sig, och när man väl har den kan man angripa alla möjliga frågor och komma fram till sanningen.  Specifikt innebär denna hur man kan sätta upp ett experiment, vilket benämns som studie inom de sociala vetenskaperna inklusive medicinen. Svårigheten är att göra dessa studier 'objektiva' d.v.s. att eliminera missvisande faktorer. Ofta rör det sig om att ställa upp korrelationer mellan olika fenomen och därmed göra representativa urval. Eftersom tillvägagångsättet är statistiskt är den kritiska frågan vad som är statistiskt signifikant. I det första fallet kan man aldrig vara säker på att ett urval är representativt. Man kan hantera 'the known unknowns' men aldrig de 'unknown unknowns' för att citera Rumsfeld. Det andra fallet rör det sig om en konvention, eller kanske snarare en balansgång. Om kriterierna för statistisk signifikans är för stränga riskerar man att kasta ut för många barn med badvattnet, och är de för förlåtande kommer man att acceptera alltför många tvivelaktiga förhållanden. Satsen att alla människors mödrar är människor kan verifieras med hundraprocentig säkerhet, men om man tar satsen logiskt bokstavligt strider den mot evolutionen. Med andra ord man måste lyfta blicken från marken.

Vetenskapligheten skiljer sig mycket mellan olika domäner. För en matematiker har medicinarens vetenskaplighet ingen relevans. En matematiker resonerar logiskt och denna förmåga, som Peirce är noga med att framhålla, är intuitiv och medfödd hos dessa med ett matematiskt temperament. Matematikerns uppgift är huvudsakligen den kreativa aspekten. Detta var redan klart med de gamla grekerna och den matematiska vetenskapligheten etablerades redan då, och kan således sammanfattas med frasen deduktivt tänkande. Denna är givetvis nödvändig men långt ifrån tillräcklig, den utgör en fundamental men ganska trivial del av det matematiska skapandet. Din beskrivning av Galileo utgör en beskrivning av det vetenskapliga inom fysiken och innebär inte bara ett försök till en rigorös testning, men även en metod att systematiskt generera nya sanningar, att enligt Bacon läsa naturens bok. Denna vetenskaplighet har sedan tagits som modell även för de sociala vetenskaperna, och frågan är hur relevant är den? Den fungerar för naturvetenskaper, men fungerar den för samhällsvetenskaper? Det utgör sig även för att vara en universell metod, inom matematiken finna inga universella metoder i denna abstrakta övergripande mening (visst kan man formulera vissa allmänna principer, men dessa reduceras lätt till oanvändbara trossatser som 'söka sanningen'), utan endast ett stort antal specifika metoder, liksom det finns ingen universell metod att generera hypoteser. Newtons gravitationsteori (liksom Einsteins) är till en stor del matematiska skapelser som inte bygger på en daglig växelverkan mellan teori och empiri. Newtons optiska arbeten är ett mycket bättre exempel på naturvetenskaplig metodik där en förklaringsteori byggs upp gradvis genom eleganta och systematiska experiment som inom kemi, biokemi och även biologi, och jag kan tänka mig till en del även i fysiologi. Det hela kan populärt sammanfattas i att finna oberoende faktorer att variera en i taget, med de andra fixerade, vilket beskriver ett idealförhållande.

Man kan nästan identifiera den moderna fysikens födelse i och med Galileo, men att identifiera den moderna kemins är lite svårare. Den växte gradvis fram ur alkemin som saknade en förklaringsvision i motsats till en 'moralisk' vision, nämligen 'gör guld ur skräp' (som påminner om politikers och företagsledares högtflygande visioner utan konkret underbyggnad, och jämföras med militärernas överbyggande vision om 'att segra'). Alkemin var ett exempel på blind empiri men vars metoder och redskap, som att blanda, bränna och mortlar, glaskärl, bränna etc övertogs av kemisterna. Man skall heller inte förglömma att alkemin ingår i den uråldriga förvetenskapliga metallurgiska traditionen, som uppenbarligen gav högst användbara resultat. Man kanske skall framhålla Lavoisier som den förste moderne kemisten, men han hade förnämliga föregångare såsom Priestly och Schiele. (Newton spenderade troligen mer tid med alkemi än med fysik, men gjorde inga framsteg). Men även i kemin kan man hävda att de verkliga framstegen uppstod först genom att noggrannt väga olika substanser som ingick i reaktioner och dra de fruktbara slutsatserna. Kan det vara så att de sociala vetenskaperna befinner sig på alkemins nivå?

CU Svar på UP fråga 7: Innan jag besvarar frågan låt mig först kommentera efterföljande text. Förutom vissa egenskaper som en intuitiv uppfattning av mindre antal och en begränsad geometrisk uppfattning så utgör matematik inte en intuitivt medfödd förmåga utan något man kulturellt tillägnar sig. Detta illustreras t.ex. av att en del kulturer bara räknar 1, 2, många, därför att det inte behövts mer i den omgivning de lever i. Vi har däremot ärvda startpaket och drivkrafter, preadaptioner, som kan utnyttja människohjärnans plastiska egenskaper för att kulturellt tillägna sig den matematik som endast utvecklats och funnits under en närmast försumbar del av människans historia. Intressant nog kan man med modern teknik se en plastisk omvandling av hjärnan hos de som använder sig av mycket matematik.

Newtons och Einsteins gravitationsteorier är inte enbart matematiska modeller utan bygger visst på empiri och det i mycket högre grad än Newtonsk optik. Det ”nakna ögats” astronomi nådde sin höjdpunkt med Tycho Brahe och Johannes Kepler i slutet på 1500-talet och byggde på en flertusenårigt empirisk tradition. Eudoxus, en av Platons lärjungar, konstruerade den första matematiska modellen av bl.a. Månens rörelse kring Jorden med hjälp av koncentriskt kopplade sfärer, med Jorden i centrum, som alla roterade med konstant vinkelhastighet (och därmed likformigt), baserat på mätdata ifrån babylonierna. Detta var den första konkreta realiseringen av Platons idé att himlakroppars rörelse var perfekt och därmed oföränderlig – där sfären och cirkeln var de enda perfekta formerna i 3 respektive 2 rumsdimensioner, eftersom de var de enda former som var opåverkade av godtyckliga rotationer, och där likformig rörelse följde av kravet på oföränderlighet. Eudoxus modell stämde dock inte speciellt bra kvantitativt – navigation och kalendrar krävde mer precisa astronomiska observationer.

Det praktiska behovet av mer precisa observationer ledde till den Ptolemaiska beskrivningen av varje planets rörelse i termer av likformig rörelse kopplad till två cirklar, nämligen en cirkel (en epicykel) centrerad på en annan cirkel vars centrum var tvunget att förflyttas från Jordens centrum för att modellerna för varje planet skulle överensstämma med mätdata. För den matematiskt intresserade kan jag här nämna att detta är en geometrisk form av Fourieranalys (som för övrigt är ett bland många exempel på matematisk ”atomistisk” reduktionism, där man i detta fall beskriver komplicerade kurvor med en uppsättning enkla kurvor), där bara de två första termerna tas med. Att notera är att man hade kunnat gå längre med denna analys och fortsatt med fler epicykler för att på så sätt få en godtyckligt noggrann beskrivning av planetrörelse (notera även skillnaden mellan denna beskrivning och den mer ekonomiska och koherenta beskrivningen i form av Newtonska underliggande gravitationskrafter och den än mer djupa allmänrelativistiska förklaringen där gravitation förklaras med att massa och energi påverkar rumtidens krökning, vilket manifesterar sig i det som vi kallar för gravitation). Trots det Ptolemaiska systemets användbarhet som ett praktiskt ”instrument”, så höll man samtidigt fast vid Aristoteles kvantitativt ohållbara variant av Eudoxus idéer, där planetrörelse beskrevs med koncentriska sfärer centrerade kring Jorden, som den ontologiskt sanna beskrivningen av världen. Detta utgör det första exemplet på vetenskaplig instrumentalism. Tycho Brahe, med sin assistent Kepler, lyckades göra ännu mer precisa astronomiska mätningar än de i antiken och dessa visade att det Ptolemaiska systemet inte stämde överens med dessa mätningars noggrannhet (Tycho Brahe lät t.ex. två oberoende mätstationer göra mätningar för att undvika systematiska fel). Detta ledde till slut Kepler, under decenniers makalöst intellektuellt hederligt förkastande av olika matematiska idéer, till Keplers lagar, som bl.a. visade att planetrörelse inom dåvarande empiriska noggrannhet kunde beskrivas med ellipser med Solen i ellipsens ena fokus och att kvadraten på periodtiden var proportionellt mot kuben på planetbanans storlek. Det här innebar slutet på antikens heliocentriska världsbild och, inte minst, att himmelsk rörelse var beskrivbar med likformig cirkulär, perfekt, rörelse.

För att åstadkomma ovan behövdes endast skarpa mänskliga ögon, pekpinnar att rikta mot planeterna samt stora gradskivor och lod för att hålla reda på deras positioner. Jämför detta med de teknologiska kraven för att kunna göra kemi med experimentell metodologisk reduktionism. Här använde man sig av alkemins teknologiska yrkestraditioner med bl.a. olika typer av glaskärl och filtreringsteknologier, men man behövde även stabila temperaturkällor och vågar för precisa viktmätningar. Det är inte märkligt att kemin hade sitt genombrott efter mekaniken och optiken (som visserligen behövde prisman och linser, men långt ifrån den teknologi som krävs för att ens börja med kemi på allvar).

Newtonsk gravitationsteori var ett resultat av än mer precisa positionsbestämningar med hjälp av teleskop. För bl.a. detta ändamål uppfann Newton spegelteleskopet där han använde sig av sina alkemikunskaper för att kemiskt skapa spegeln i teleskopet, vars kemiska sammansättning inte ändrades med mer än en procent ända tills relativt nyligen (teleskoputvecklingen genomgår för närvarande en revolution). Mer precisa observationer av Månens och planeternas rörelse visade att dessa inte helt exakt rörde sig i ellipser. Under formidabla matematiska svårigheter kunde Newton visa att hans teori, som var en följd av en synnerligen intrikat växelverkan mellan empiri och matematik, stämde överens med dåvarande empiriska noggrannhet (han tog  t.ex. hänsyn till Månens storlek, som inte är försumbar gentemot dess banas storlek, Solens, Jordens, Månens, planeternas ändliga massor och att de alla påverkar varandra). Einsteins än mer matematiskt avancerade gravitationsteoris (d.v.s. allmän relativitetsteori) framgångar är i sin tur en följd av den mest avancerade teknologi vi har (t.ex. kräver detektion av gravitationsvågor detektorer som mäter förändringar av längder där en meter ändras med ca en miljondels protondiameter!) och präglas av en synnerligen intrikat växelverkan mellan teori, teknologi och empiri (man måste utveckla mängder med matematiska hjälpsatser och teknologier för att koppla Einsteins ekvationer till den fysiska verkligheten).

Jag noterar i förbigående att teoretiska fysiker ofta underskattar explicit och än mer implicit empirisk input till ny teoribildning (experimentella fysiker underskattar i stället ofta teorifärgning av empiri). Exempelvis bygger allmän relativitetsteori på bl.a. speciell relativitetsteori som är intimt relaterad till Maxwells elektromagnetiska teori. Den är i sin tur fundamentalt beroende av Faradays upptäckt av elektromagnetisk induktion (att tidsvariationer av magnetiska fält genererar elektriska fält), där Maxwell kombinerade detta med elektrisk laddningsbevarande för att få en matematiskt konsistent teori. Utan upptäckten av elektromagnetisk induktion hade vare sig speciell eller allmän relativitetsteori vare sig haft förutsättningar eller motiv till att skapats.

Nej, de sociala vetenskaperna kan inte sägas befinna sig på ett alkemistadium eftersom de har helt andra syften än naturvetenskap, speciellt de fysikaliska vetenskaperna. Man är bl.a. ute efter att förstå kontingenta trender, där man dessutom ofta har en underliggande emancipativ agenda. Man skall inte tro att bara för att man likt naturvetenskapen använder sig av en del gemensamma hjälpmedel/metoder, t.ex. statistik, att detta innebär samma tolkningsproblematik eller kunskapshållbarhet – detta är oftast inte ens syftet, poängen inom de sociala vetenskaperna är typiskt att man vill ändra på något (och ”göra världen bättre”). Man kan inspireras av olika områdens metoder, men då bör detta göras med stor försiktighet, och man måste dessutom utveckla olika uppsättningar av kompletterande metoder anpassade till ett forskningsområdes karaktär och syfte.

Slutligen: Materiell reduktionism är både något som närmast kan ses som en filosofisk attityd och som en metod där saker bryts ner i sina materiella beståndsdelar. Experimentell metodologisk reduktionism används förvisso inom materiellt reduktionistiska områden som t.ex. partikelfysik, men då på ett väldigt speciellt sätt (t.ex. är man beroende av vakuumteknologi). Experimentell metodologisk reduktionism är dock tillämpbart på många fler naturvetenskapliga områden än de som präglas av materiell reduktionism, där gemensamt för dessa områden är att man strategiskt väljer/finner vissa situationer där skalförhållanden mellan olika operationellt definierade storheter (ibland valda av pragmatiska skäl och ibland utifrån vad man hävdar är fundamentala första principer, vilket t.ex. kan vara kollektiva organisationsprinciper som bland många ses som mer fundamentala än materiella reduktionistiska principer) är överdrivna och där andra kan varieras på ett kontrollerat sätt. Inom t.ex. termodynamik (som inte kan sägas vara speciellt materiellt reduktionistisk, i meningen att förståelse nås genom att allt skall brytas ner i några minsta materiella byggstenar) kan man variera volym, temperatur, tryck etc. medan man håller andra termodynamiska storheter fixa.

UP Fråga 8: Du gör en stor poäng av förkastandet av teleologiska resonemang a la Aristoteles. Var detta förkastande avsiktlig eller en automatisk följd av det axiomatiska synen? Den grekiska geometrin hade inga teleologiska inslag. Och existerar det någon principiell skillnad mellan teleologisk och logisk? Båda har som syfte att bringa ordning i ett förnimbart kaos.

Newton skrev Principia med Euklides som förebild. Den vetenskapliga ambitionen bestod således i både att förläna den celesta mekaniken matematikens rigorositet och möjligheten att på deduktiv väg komma fram till nya förhållanden. Såsom konsekvenser försvann Aristoteles teleologi och fysikens sanningar, liksom matematikens, blev oberoende av människan, och tillhörande en Platonsk verklighet. (Gravitationen är ett ypperligt exempel på en underliggande verkan i detta fall av nästan mystisk natur).

Newtons bidrag till vetenskapsfilosofin var således att världen inte var kaotisk utan logiskt konsistent ordnad, som sagt i platonsk anda, något som i och för sig kom att ses som anmärkningsvärt (cf. Peirce spekulationer om universums regelbundenhet och Wigners notering om matematikens "unreasonable effectiveness").

CU Svar på UP fråga 8: I detta sammanhang så kan det vara värt att gå igenom Aristoteles krav på en förklaring i form av vad Thomas av Aquinos kallade orsaker (som numera skulle benämnas som perspektiv) i ett försök att förena Aristotelisk filosofi med Kristendomen, där Gud är den yttersta ”orsaken”. Enligt Aristoteles så krävs det fyra orsaker/perspektiv för att få en komplett förklaring/förståelse om något (låt oss ta den färdiga boken som exempel):

Objektets materia. Ex. Boken består av papper med tryckt text.

Form (design). Ex. Boken har en rektangulär form med lite kraftigare pärm.

Effektiv ”orsak” (vad/vilka processer gav upphov till objektet). Ex. Boken har tryckts av ett tryckeri med text skriven av författarna.

Slutlig ”orsak” (syftet/intentionen med objektet, vad det skall användas till = teleologisk orsak). Ex. Jens hade intentionen att skapa en bok om vetenskaplig metod där individer bidrar med erfarenheter ifrån olika forskningsfält, med förhoppningen att detta skall intressera några presumtiva läsare.

Utan den teleologiska orsaken 4) hade det överhuvudtaget inte blivit någon bok och därmed inga punkter 1) - 3). Slutsats, den teleologiska punkten 4) är den viktigaste punkten i en förklaring. Det här stämmer rätt väl när det gäller att förklara fenomen associerade med människans verksamheter, eftersom hon har en simuleringskapacitet, fantasi, att tänka både möjliga och omöjliga världar, samt en fysisk kausal kapacitet att handla utifrån de intentioner hon mentalt skapar, där vi i förbigående noterar att utan denna kapacitet så vore kognitiva funktioner menings¬lösa.  Den teleologiska punkten 4) har dock haft en hämmande inverkan på saker som inte har med människan att göra, d.v.s. det naturvetenskap handlar om (även om naturvetenskapen nu i allt högre grad även ger sig in på att förklara människans biologiska natur) – atomer, molekyler, stenar, rum, tid, etc. har ingen simuleringskapacitet, inga värderingar och kan inte skapa intentioner. Aristoteles misstag, vilket han knappast kan sägas vara ensam om, var att ta människan som förebild för allting annat (vilken mänskligt egotrippad hybris!).  

Man kan inte säga att förkastandet av den teleologiska aspekten/perspektivet var en följd av axiomatisering – exempelvis var inte Darwins On the Origin of Species axiomatiserad, men i hans evolutionslära finns inga teleologiska element (vi har nu dock kapaciteten att för första gången i livets historia själva styra genetisk utveckling med hjälp av bioteknik, vilket innebär att människans teleologiska förmåga nu inverkar på den biologiska utvecklingen, som därmed för första gången i historien får en viss teleologisk dimension). Förvisso så utgör Aristoteles förklaringsmodell ett försök att ”bringa ordning i ett förnimbart kaos”, men detta har väldigt lite med modern naturvetenskap att göra – orsakerna här ligger i det förflutna och nuet, inte i simulerade framtider, mål och mänskliga värderingar.

Det kan här vara på sin plats med följande överförenklade skiss för att illustrera mänskligt tänkande:

                        Omgivande kulturell och fysisk miljö

Människans kognitiva förmåga tillåter oss att ställa upp framtida mål baserade på våra värderingar och vår förståelse – det som är värdefullt är det som tillåter oss att uppfylla våra mål vilka är baserade på vår förståelse/tro om den kulturella och fysiska världen (ovanstående figurs kontext/miljö), där mål, värderingar och förståelse interagerar med varandra för att skapa något som vi känner som meningsfyllt och som binder samman mål, värderingar och förståelse. Ursprungligen är mål och värderingar kopplade till kausalt uttryckt beslutsfattande för att främja överlevnad och fortplantning. Men p.g.a. bl.a. människans sociala natur har hon delvis gått bortom dessa biologiskt ursprungliga mål så till den milda grad att hon kan vara villig att offra sitt liv för en (socialt konstruerad) idé/fiktion/berättelse, t.ex. en religion, en politisk ideologi, en ”nation”.

Ett förtydligande: Principias inledning är inspirerad av Euklides Elementa och därefter följer bl.a. matematiska resonemang som Arkimedes skulle ha kunnat följa (Newton döljer sin integration- och differentialkalkyl, kanske av pedagogiska skäl). Principias stora genomslagskraft berodde inte på axiomatisering utan på dess tydliga koppling till empiri: Newton upprättade en skarp och ofta oväntad korrespondens mellan matematiska strukturer och den fysiska verkligheten (för ytterligare information, se svar till Jens Allwoods fråga 4).

UP Fråga 9: Freuds och Marx teorier var specifika måltavlor för Popper. Ser du i något av dessa fall en "vetenskaplig ansats" ? Skulle delar av det kunna utvecklas eller utgör de i din mening återvändsgränder utan potential?

I båda fallen har vi att göra med slående teoribildningar (med ansatser till de klassiska analys och syntes) som i naturvetenskaplig anda går djupare än det för sinnena uppenbara, men de är inte falsifierbara, d.v.s. de kan inte konfronteras med en empirisk verklighet och därmed utvecklas. Det är signifikativt att i båda fallen är renlärighet av största vikt, liksom inom religionen, men renlärighet åtminstone per se är inte aktuellt i naturvetenskapen.

CU Svar på UP fråga 9: Poppers svar var enligt min mening tydliga nog. Freuds psykoanalytiska teori innehåller kanske en del sanningar, men den är ännu inte tillräckligt skarp för att vara falsifierbar, men den har kanske potential att i vissa delar utvecklas (Freuds idéer har varit en viktig inspirationskälla inom modern kognitionsforskning, men frågan är hur mycket av dessa idéer som kommer att finnas kvar) och därmed är den förvetenskaplig. Marx teori hade från början skarpa falsifierbara uttalanden om t.ex. det kapitalistiska samhällets kollaps, men då detta inte skedde lades massa ad hoc (bort-)förklaringar till som gjorde teorin omöjlig att falsifiera, vilket därmed gör teorin postvetenskaplig, enligt Popper.

UP Fråga 10: Kan man lita på vetenskapen? Vad är grunden för övertygelse inom vetenskapen?

Grunden för vår omedelbara (sinnliga) verklighetsuppfattning är det faktum att vi upplever världen genom olika sinnen vilka alla bekräftar varandra. På samma sätt i naturvetenskapen såväl som i matematiken, om något kan verifieras på många olika oberoende sätt, så har själva konsistensen en övertygande kraft som går utöver de enskilda deduktiva tankekedjorna.

CU Svar på UP fråga 10: Frågan är för bred för att kunna besvaras: Vilken vetenskap och vilken del av en given vetenskap? Inom varje disciplin finns det mer eller mindre underbyggda påståenden och nätverk av påståenden.

Ja, en del av grunden för vad vi har skäl att tro på utgörs av ömsesidig bekräftelse av våra individuella sinnen, men minst lika viktigt är att fler människor når samma slutsats, d.v.s., att erfarenheter är konsistent intersubjektiva. Dessutom kan vi erhålla mer trovärdig kunskap genom att kombinera våra sinnen med andra förmågor samt, inte minst, genom samarbete i stora antal över tid skapar vi teknologier som är mycket mer kraftfulla och tillförlitliga än våra sinnen och direkta förmågor (vi brukar t.o.m. ibland prata om den ”mänskliga faktorn” när något går fel). Vi kan beskriva denna utveckling skissartat med följande ingredienser.

Med institutioner menar jag formella och informella sociala strukturer/beteendemönster som är tillräckligt stabila för att tillåta spridning och utveckling av kunskap och kompetenser över generationsgränser, t.ex. stater, företag, universitet, olika sociala nätverk, etc., vars verksamheter interagerar med varandra och tillhandahåller den infrastruktur och resurser som möjliggör forskning och utveckling av naturvetenskap och teknologi; institutioner är i sin tur en följd av resurser som skapats av en allt mer naturvetenskapligt beroende teknologi, som dessutom är en drivande faktor för ny naturvetenskap.

UP Fråga 11: Citeringsindex spelar nu en stor roll inom vetenskapen. Vad anser du om detta? Sporrar det till aktivitet i och med det mer eller mindre uttalade tävlingsmomentet? Innebär det en större objektivitet och därmed större rättvisa inom bedömning? Eller kan det rentav snedvrida forskningen?

Traditionell vetenskap skedde på individuell nivå driven av inre nyfikenhet. Vad vi har bevittnat på senare tid är en industrialisering av vetenskapen, där matematiken har lyckats hålla sig undan längst, till en viss del beroende på att den inte har varit så fysiskt resurskrävande, men i och med universitetens expansion och 'publish and perish' mentaliteten som har tagit över universiteten med ökad konkurrens har pressen på publicerade resultat ('meriteringsmakalatur' enligt Peter Luthersson) ökat. Därav har citeringsindex (vars ursprungliga syfte var något helt annat) och biometri kommit att inta en större och större roll. Traditionellt bedrevs matematisk forskning som inom det medeltida skråväsendet. Denna industriella utveckling, som även har haft politiska konsekvenser (den stora partikelacceleratorn som kärnfysiker drömde om var så resursslukande att den stoppades av den amerikanska kongressen, vilket innebar en stor frustration för en mycket begränsad del av mänskligheten - Steven Weinberg et al).

En annan aspekt av "industrialiseringen" är att forskare blir mer och mer specialiserade och saknar mer och mer filosofisk översikt. Det skulle inte förvåna mig att många forskare inom biokemin skulle kunna vara evolutionsförnekare.

CU Svar på UP fråga 11: Citeringar och bibliometri likt vetenskapliga moden sker både på gott och ont, där dock ont, enligt min mening, överväger. När det gäller den goda sidan så kan det innebära en omdirigering av ändliga resurser till forskningsområden som det är angeläget att utforska. Beträffande den onda sidan kan det leda till ytlighet och en mer eller mindre godtycklig diskurs där dessutom långsiktighet hotas – t.ex. kräver fundamental fysikalisk teori, samt strategiska val och uppbyggnad av experiment, tid för att göra sig verkligt gällande, speciellt när det kommer till deras teknologiska tillämpningars kulturella implikationer.

Slutligen, som jag diskuterat i samband med andras frågor, nyfikenhet är bara en bland många drivkrafter när det gäller vetenskap, men låt mig här nämna makt, något som kanske ses med ett visst obehag när det gäller bl.a. matematikers och naturvetares självbild. Det finns goda skäl att hävda att sociala strukturer och makt är mer betydelsefullt för vetenskaplig utveckling än individers nyfikenhet, illustrerat av följande exempel: Renässansen och efterföljande vetenskapliga revolution var påtagligt beroende av de resurser som genererades av de globala handelsnätverk (och så småningom imperier) som skapades under de stora upptäcktsresornas epok, som var en följd av ekonomiska och politiska motiv, båda associerade med sociala maktstrukturer; notera även kartografiutvecklingen under denna epok, där kartor påtagligt inverkar på maktstrukturer. Vad mer är, upptäcktsresorna medvetandegjorde européerna om att kulturer kunde vara annorlunda än deras egna, något som stimulerade individers vyer och nyfikenhet under och efter renässansen, d.v.s., sociala maktstrukturer inverkar på vad individer är nyfikna på, hur deras nyfikenhet uttrycks, och om de tilldelas de resurser som krävs för att tillfredsställa deras nyfikenhet.    

     Peter Währborg

    Kommentarer och frågor till Claes Uggla

Kommentarer och frågor till Claes Ugglas bidrag ”Vetenskaplig metod inom naturvetenskap”.

Tack för ett läsvärt och svårgenomträngligt bidrag. Inte så att det är skrivet eller förklarat på ett otydligt sätt, snarare är det ämnet i sig som kräver betydande förkunskap och lärdom för att kunna tillgodogöra sig fullt ut. Jag har några reflektioner från min utgångspunkt som medicinare som jag formulerar i form av frågor till dig.

Du skiljer på natur- och kulturvetenskaper. Är detta enbart en begreppsmässigt pragmatisk distinktion eller menar du att det de facto finns en åtskillnad mellan de studerade fenomenen inom de respektive vetenskapsområdena?  

Du diskuterar brus. Ett mycket intressant fenomen som jag som läkare ofta plågas av genom att stora olikheter kan råda om diagnostik, behandling och inte minst i tolkningen av ”vetenskapliga” resultat. Även fysiken med dess experiment och teoretiska utsagor torde väl drabbas av bias (systematiska fel) och brus (faktorer som försummas inom ett visst noggrannhetsområde, din def). Hur värjer sig fysiken mot dessa fel och framförallt kan man värja sig mot ”dolda fel”?

Med fysikaliska händelser finns inget framtida syfte, skriver du och går vidare med Darwins ”Origin of Species” – ”det finns ingen intention med evolutionen, den bara sker”. Jag förstår uppfattningen vad gäller fysikaliska händelser, men inte alls då det gäller evolutionen. Menar du att det inte finns en anpassning i människans och djurens utveckling som låter sig förstås?

Du skriver att ”Poppers hypotetiskt deduktiva ´metod´ vare sig är en metod eller en hypotes/teori – den är ett normativt metafysiskt ramverk ….” Att vetenskapliga metoder har ett mått av normativitet i motsats till renodlad deskription är förstås självklart, annars pågick nog inte den mer eller mindre ständiga diskussionen om hur sanning skall sökas. Min fråga gäller då hur en metod skall beskrivas för att inte åtnjuta samma kritik. Är inte de citerade föregångarna i din artikel i samma båt i så fall?

Du använder det intressanta begreppet ”giltighetsområde” vid flera tillfällen. Gäller dessa giltighetsbegränsningar såväl sinne- som tankevärlden?

Jag uppskattar mycket dina resonemang som relaterar till Foucault m.fl. som diskuterar maktens och resursernas inflytelser över forskningen. Allt fler yttre förhållanden begränsar det fria universitetets utveckling (min uppfattning). Ett skäl till detta kan ju också vara att externa intressenter för forskningen är beroende av den – ekonomiskt, politiskt och kulturellt i dess vidaste mening. Har du någon synpunkt på hur forskning och vetenskap skall bedrivas för att nå längre och med en tillförlitlig kunskapsutveckling?

Till sist. Du skriver ”Att fråga en experimentalist om metod blir allt oftare och i allt högre utsträckning som att fråga en person om vilken experimentell utrustning som används och hur denna fungerar”. Det är naturligtvis oerhört betydelsefullt, men vetenskaplig metod handlar i min värld i första hand om hur man tolkar de resultat man erhåller. Självklart spelar det då en roll hur experiment och studier planläggs, hur data insamlas och dess tillförlitlighet osv. Håller du med om detta?

    Claes Uggla (CU) svar och svarskommentarer till Peter Währborg (PW)

PW Fråga 1: Du skiljer på natur- och kulturvetenskaper. Är detta enbart en begreppsmässigt pragmatisk distinktion eller menar du att det de facto finns en åtskillnad mellan de studerade fenomenen inom de respektive vetenskapsområdena?  

CU Svar på PW fråga 1: Jag menar att det generellt finns de facto åtskillnader i karaktär, förutsättningar och syften mellan de studerade fenomenen inom natur- och kulturvetenskaperna (d.v.s. humaniora och samhällsvetenskap) och framförallt mellan de senare och de fysikaliska vetenskaperna fysik och kemi. Med detta sagt, det finns gråzoner, speciellt inom medicin. Vissa delar av biomedicin är rätt tydligt naturvetenskapligt dominerade, medan andra, där numera medicin sträcker sig ut mot hälsa och omvårdnad, tar ett allt större kulturvetenskapligt uttryck, och det finns även vissa medicinska områden, exempelvis mot kognition rörande t.ex. stress, där det existerar en påtaglig överlappning mellan natur- och kulturvetenskaper. Inte desto mindre, det är en användbar distinktion som ofta är tydlig.

Fysikaliska objekt som kvarkar och molekyler karakteriseras av ett fåtal, oföränderliga (d.v.s. stabila) och unika egenskaper (även om t.ex. biologiska makromolekyler är komplexa så är dessa polymera molekyler sammansatta av enkla molekylära byggstenar), till skillnad från vad som gäller för människor, där såväl varje människa som social grupp är unik, föränderlig och komplex.

Kvarkar och molekyler, rum och tid, etc. saknar dessutom flera egenskaper som karakteriserar såväl den enskilda människan som människor i grupp, där dessa egenskaper spelar en avgörande roll för de olika kulturvetenskapernas karaktär, syften och mål. Till skillnad från människor har molekyler och stenar ingen simuleringskapacitet, fantasi, de har heller inget minne och de kan inte kommunicera information till varandra på det sätt vi kan. Dessa mänskliga egenskaper utgör en del av grunden för hur våra värderingar och mål bildas, d.v.s. hur den mänskliga teleologiska dimensionen formas, vilket är centralt för kulturvetenskaperna när det t.ex. gäller tolkning. Inget av detta finns inom de fysikaliska vetenskaperna och inte heller i övriga naturvetenskaper, även om gränsen gentemot vissa delar av biologin ibland är lite mer oklar (vi är visserligen ett djur bland andra djur, men endast vi har förmågan att tillsammans skapa datorer med vilka text kan produceras och sedan skrivas ut med en printer, något som illustrerar att det finns skillnader mellan oss och alla andra djur, där dessa egenskapsskillnader är centrala för många av kulturvetenskaperna).

PW Fråga 2: Du diskuterar brus. Ett mycket intressant fenomen som jag som läkare ofta plågas av genom att stora olikheter kan råda om diagnostik, behandling och inte minst i tolkningen av ”vetenskapliga” resultat. Även fysiken med dess experiment och teoretiska utsagor torde väl drabbas av bias (systematiska fel) och brus (faktorer som försummas inom ett visst noggrannhetsområde, din def). Hur värjer sig fysiken mot dessa fel och framförallt kan man värja sig mot ”dolda fel”?

CU Svar på PW fråga 2: Systematiska ”dolda” fel plågar alla vetenskaper, men de tar sig olika uttryck beroende på studieområdets karaktär. Inom de fysikaliska vetenskaperna försöker man undvika dem genom att bl.a. hitta eller designa situationer där olika fysikaliska skalförhållanden (t.ex. när det gäller storleksförhållanden, massaförhållanden, etc.) överdrivs. Detta innebär dock ingen garanti, som jag i min text illustrerar med t.ex. högenergifysik.

För andra områden med högre komplexitet, där fler faktorer inverkar och där det är svårare att ha kontroll över alla faktorer, krävs det p.g.a. denna situation andra och fler metoder för att undvika dolda systematiska fel (designande av överdrivna skalförhållanden är dessutom ofta omöjligt och ibland irrelevant för vad man vill uppnå); exempelvis lyser dubbelblindade ”studier” med sin frånvaro inom fysik. Vad som är gemensamt för många discipliner är att eliminering av dolda systematiska fel kräver att ett fenomen och relaterade fenomen belyses med kvalitativt olika metoder. Historiskt kan vi notera, även inom den moderna fysiken, att dolda systematiska fel endast (någorlunda) säkert elimineras över tid då ett nätverk av olika empiriska informationskällor uppvisar koherenta och konsistenta resultat. Det här är någonting som nu delvis hotas av att allt fler externa faktorer, med typiskt korta tidsperspektiv (t.ex. bibliometri, moden, styrning mot kortsiktiga praktiska applikationer, etc.), inverkar på forskningen.  

PW Fråga 3: Med fysikaliska händelser finns inget framtida syfte, skriver du och går vidare med Darwins ”Origin of Species” – ”det finns ingen intention med evolutionen, den bara sker”. Jag förstår uppfattningen vad gäller fysikaliska händelser, men inte alls då det gäller evolutionen. Menar du att det inte finns en anpassning i människans och djurens utveckling som låter sig förstås?

CU Svar på PW fråga 3: Anpassning är centralt för biologisk utveckling och visst något som kan förstås, men detta har inget som helst med intention och syfte att göra (d.v.s. livets evolution/utveckling har inget att göra med teleologisk förståelse, men däremot kan förståelse nås i meningen med att etablera hur saker och ting hänger ihop). Här är en kort förenklad beskrivning av Darwins idéer, nämligen att evolution och naturligt urval huvudsakligen baseras på två fakta och en slutsats:

    Överproduktion och kamp för överlevnad. En lokal population har kapacitet att skaffa mer avkomma än den lokala miljön kan förse med resurser (t.ex. mat och skydd); överproduktion av avkomma och brist på resurser leder till konkurrens om dessa mellan individerna i en population.

    Individuell variation. Inga individer tillhörande en art är exakt likadana och några individer har egenskaper som överförs från förälder/föräldrar till avkomma som gör dem bättre lämpade för att inhämta livsviktiga resurser i en viss miljö.               (i) & (ii) → slutsatsen:

    Skillnader i reproduktiv framgång. I kampen för överlevnad så kommer de individer med för den aktuella miljön gynnsamma egenskaper ha en större statistisk chans att överleva och reproducera. En del av dessa egenskaper är kopplade till arvsanlag (som vi numera vet är genetiska) vilket medför att andelen gynnsamma arvsanlag i en viss miljö kommer att öka.

Tilläggsantaganden:

Extrapolering i tiden: Det som gäller idag har gällt under forna tider.

Extrapolering mellan organismer: Det som gäller för grupper av organismer man känner till gäller även för okända grupper av organismer

Punkt (iii) visar att naturligt urval (reproduktiv framgång) sker beroende på vad som har hänt historiskt och vad som gäller nu i en viss miljö – det finns inget syfte/intention med detta urval, det bara sker.

Evolution via naturligt urval kan ses som en algoritm, som utgör grunden för datasimuleringar av evolution där teleologiska aspekter lyser med sin frånvaro:

Kopiera, variera och filtrera genom att behålla eller eliminera (gener).

Variation tillåter biologiska system att ”utforska” alternativa lösningar, urval ger feedback, sparande tillåter systemet (naturen) att behålla de lösningar som fungerade i en viss miljö (kontext).

Evolution via naturlig urvalsfiltrering är därmed en beräkningsprocess av organismer.

Liv (och i slutändan vår mentala värld) kan följaktligen ses som en sekvens av beräkningar via iterativa feedback- och feedforwardprocesser, som har tagit oss från en icke-biologisk värld för ca 4 miljarder år sedan med (icke-biologisk) kemisk evolution till enkla encelliga organismer och vidare till t.ex. våra mentala egenskaper (där länkarna mellan de olika stegen för denna utveckling i en ökande takt blir empiriskt allt tydligare). Livets utveckling på Jorden karakteriseras bl.a. av en riktning mot ökad komplexitet (stundtals avbrutet av katastrofala massdödsskeden), men denna riktning är en följd av reproduktion/kopiering, kombinering, variering och filtrering (av gener och organismer), vilket inte har något med syfte, intention (teleologi) att göra. En ökad komplexitet ger upphov till en ökad mångfald med fler föranpassningar vilket i sin tur ger fler möjligheter, vilket resulterar i att evolution ger upphov till ytterligare evolution med riktning mot ökad biologisk komplexitet och mångfald, en progression utan intention.  Notera likheterna med kulturell evolution med t.ex. medföljande social acceleration, något vi knappast planerar för (även om vi borde göra det), det bara händer.

Slutligen, notera följande likhet med Poppers filosofi: organismer och arter kan ses som testbara teorier om en del av världen (en miljö) där testet är överlevnad eller död och fortplantning eller utrotning, där död och fortplantning kan ses som en falsifikation av organismen/arten som teori om världen.

PW Fråga 4: Du skriver att ”Poppers hypotetiskt deduktiva ´metod´ vare sig är en metod eller en hypotes/teori – den är ett normativt metafysiskt ramverk ….” Att vetenskapliga metoder har ett mått av normativitet i motsats till renodlad deskription är förstås självklart, annars pågick nog inte den mer eller mindre ständiga diskussionen om hur sanning skall sökas. Min fråga gäller då hur en metod skall beskrivas för att inte åtnjuta samma kritik. Är inte de citerade föregångarna i din artikel i samma båt i så fall?

CU Svar på PW fråga 4: Inom filosofi brukar man göra en logisk åtskillnad mellan ”är” och ”bör”. Inte desto mindre, som du påpekar, vetenskapliga metoder är medel för att söka någon slags sanning/korrespondens om/med den fysiska eller/och den kulturella världen, det som ”är”, vilket ligger till grund för vår förståelse som interagerar med våra värderingar och mål, d.v.s. det som leder till ”bör”. Syftet med Poppers falsifikationsfilosofi och ”hypotetiska deduktiva metod” är inte att söka specifika sanningar, vilket metoder är inriktade på, istället beskriver den krav på resultat som metoder bör ge upphov till, nämligen formulering av testbara påståenden i meningen potentiellt falsifierbara hypoteser, ingående i en feedbackloop. Man bör här notera att vissa påståenden om en del fenomen är lättare att falsifiera bortom allt rimligt tvivel (något mer är inte möjligt) än andra, något som ofta är förknippat med naturlig avgränsningsbarhet. I sådana fall menar Popper att man måste acceptera att något har falsifierats eftersom vi lär genom att bl.a. erkänna misstag, något som kräver intellektuell hederlighet (vilket exemplifierar hur nära knuten Poppers filosofi är till normativitet). Om man så vill så utgör Poppers falsifikationsfilosofi ett metakravramverk för vetenskapliga metoder.

Enligt min mening är hans filosofi dessutom allt för vag för att kunna kallas för metod, speciellt om man jämför med Galileos fysikaliska metodologiska experimentella reduktionism.  Fysikalisk metodologisk experimentell reduktionism är nära kopplad till Kuhns mönsterexempel som, till skillnad från Poppers ”hypotetiskt deduktiva metod”, behandlar extremt avgränsade ”pusselproblem”, som alla har ett visst släktskap där ett mönsterexempel i form av en lösning på ett pusselproblem ger insikter om hur man kan skapa och angripa nya pusselproblem. Dessa pusselproblem innehåller alla ett relativt fåtal ingredienser i påtagligt konkreta sammanhang.

Vad mer är, Galileos fysikaliska metodologiska experimentella reduktionism har inga aspirationer på att vara normativ på det sätt Popper är normativ (även om båda är motiverade av ett sökande efter någon slags sanning). Poppers extrema normativa agenda visar sig speciellt tydlig då han ger sig in på kulturvetenskaperna, något som illustreras av (de engelska) titlarna hos hans tre mest betydelsefulla böcker (notera att även om falsifikation är ett genomgående tema hos Popper så finns det enligt honom väsentliga skillnader mellan natur- och kulturvetenskap: inom naturvetenskap så förordar han djärva hypoteser med motiveringen att detta inte kan åsamka mänskligt lidande (vilket kan ifrågasättas), men när det gäller kuturvetenskaperna så ser han hellre försiktiga avgränsade hypoteser eftersom han hävdar att misstag då det gäller det mänskliga samhället kan orsaka fruktansvärt lidande, d.v.s. han argumenterar för en försiktig reformpolitik):

    The Logic of Scientific Discovery (naturvetenskap, framförallt fysik).

    The Poverty of Historicism (kulturvetenskap).

    The Open Society and Its Enemies (kulturvetenskap)

Poverty, Enemies,… utgör ord med stark emotionell laddning som pekar på en normativitet som sträcker sig långt bortom enbart ett sanningssökande.

PW Fråga 5: Du använder det intressanta begreppet ”giltighetsområde” vid flera tillfällen. Gäller dessa giltighetsbegränsningar såväl sinne- som tankevärlden?

CU Svar på PW fråga 5: Nej, jag pratar om fysikaliska matematiska modellers/teoriers giltighetsområden. Detta inkluderar kvantitativ noggrannhet och därmed begreppet noggrannhetsområde, men det innefattar även vilka fenomen en fysikalisk teori säger någonting om. Exempelvis är inte gravitationsvågor möjliga inom Newtonsk gravitationsteori (det finns inte ens någon motivation att fundera över någonting sådant), men de sägs existera och beskrivs av Einsteins allmänna relativitetsteori (de detekterades dessutom 2015). De utgör ett fenomen som är utanför den Newtonska gravitationsteorins förutsägelser om världen, de är bortom vad denna teori kan säga om vad som finns/är giltigt om världen.

PW Fråga 6: Jag uppskattar mycket dina resonemang som relaterar till Foucault m.fl. som diskuterar maktens och resursernas inflytelser över forskningen. Allt fler yttre förhållanden begränsar det fria universitetets utveckling (min uppfattning). Ett skäl till detta kan ju också vara att externa intressenter för forskningen är beroende av den – ekonomiskt, politiskt och kulturellt i dess vidaste mening. Har du någon synpunkt på hur forskning och vetenskap skall bedrivas för att nå längre och med en tillförlitlig kunskapsutveckling?

CU Svar på PW fråga 6: Jag delar din uppfattning. Alla discipliner har behov av långsiktighet, möjligheter till reflektion och metodutveckling, inte minst för att undvika systematiska dolda fel och för att uppnå hållbara, tillförlitliga, metoder och kunskap. Vad vi nu ser är en allt större sammanvävning av universitet med samhällets omgivande institutioner, på gott och ont. I många fall är det av stort värde att universiteten knyts till det övriga samhället, men universiteten har haft en traditionell roll att stå för kunskap och utveckling av kunskap (i Humboldts tradition) som samhället annars inte tillhandahåller, d.v.s. universiteten har stått för ett självständigt komplement till övrig institutionell verksamhet, inte minst när det gäller långsiktighet. Nu håller detta självständiga långsiktiga komplement att i allt högre grad på många olika sätt att upplösas och ätas upp. Låt mig ta ett exempel. Man anställde för ett antal år sedan ett flertal doktorander vid det universitet jag är verksam vid för att undersöka effekterna av en eventuell regionsammanslagning, något som tidigare hade skötts av andra myndigheter. Till synes innebar detta ett resurstillskott till universitetet, men det resulterade även i att univer-sitetets ”fria” medel bands upp på olika sätt, t.ex. genom interna ekonomiska fördelningsmodeller där externa medel belönades med en större andel av de fria medlen, krav på medfinansiering, att doktoranderna fick möjlighet att förlänga sin doktorandtid med undervisning, vilket innebar mindre utrymme för anställning av nya lektorer, etc. Det här är bara ett av många exempel på institutionell sammanvävning där universitetets fria roll undergrävs, allt en konsekvens av människors vilja att göra gott, men inte desto mindre är det ett hot mot tillförlitlig kunskapsutveckling. För ytterligare diskussion om Foucault, se mitt svar till Per Flensburgs fråga 2.

PW Fråga 7: Till sist. Du skriver ”Att fråga en experimentalist om metod blir allt oftare och i allt högre utsträckning som att fråga en person om vilken experimentell utrustning som används och hur denna fungerar”. Det är naturligtvis oerhört betydelsefullt, men vetenskaplig metod handlar i min värld i första hand om hur man tolkar de resultat man erhåller. Självklart spelar det då en roll hur experiment och studier planläggs, hur data insamlas och dess tillförlitlighet osv. Håller du med om detta?

CU Svar på PW fråga 7: Ja, min kommentar skall delvis tolkas som en kritik i att bl.a. det du nämner (men lägg t.ex. till omedvetenhet om teorifärgning) tenderar att hamna i skymundan (även om jag kanske inte skulle gå så långt som att säga i ”första hand” när det gäller fysikaliska experiment, modern teknik är en fantastisk möjliggörare) p.g.a. en stundtals allt för stor teknikblindhet.

 

    Metoder inom de medicinska vetenskaperna

Peter Währborg

    Vetenskap – ett träd med många grenar och en gemensam rot?

Vetenskapen är inte förutsättningslös. Det engelska ordet science härstammar visserligen från grekiskans ”att veta”, men trots detta bygger den medicinska vetenskapen, liksom andra vetenskapsområden, på ett antal antaganden. Det råder stor samstämmighet om några sådana antaganden (postulat), särskilt inom naturvetenskapen. Kännetecknande för dessa postulat är att de inte låter sig bevisas utan är just överordnade och nödvändiga för att få ihop pusslet om människan och hennes omvärld. Alla delar inte denna uppfattning, som t.ex. vissa logiska positivister (se nedan). Överordnade och metafysiska satser av detta slag anser man i stället vara meningslösa då de inte låter vare sig bevisas eller falsifieras.

Till dessa grundläggande antaganden hör uppfattningen att i/ naturen upprätthåller en ordning som kan beskrivas som lagar (naturlagar) och ii/ som låter sig förstås av oss människor (se t.ex. Khatchadourian  1955, Nachmias 1993. Heilbron 2003). Lite pretentiöst kan tyckas. Kan vi verkligen vara säkra på att den komplicerade och komplexa ordningen i naturen och för den delen i universum låter sig förstås av oss människor med vårt begränsade intellekt? Och kan vi verkligen vara säkra på att inte vissa händelser är helt oförutsägbara, dvs slumpmässiga? Detta kan man ägna både en och två kvällar till att diskutera.

Ett annat omhuldat postulat är iii/att alla fenomen har en naturlig förklaring. Tesen är förstås sann om det finns en sådan ordning som förutsattes i de första postulaten. Trots detta tycks vi människor älska att fascineras av det ”obegripliga”. Filmer och böcker av olika slag osv. underhåller och underblåser denna kittlande och lite skräckinjagande känsla det ”obegripliga” framkallar. Är det bara för spänningens skull eller är vi människor inte klokare än att vi tror att det finns spöken och andra mystiska saker som inte går att förklara? Stoff för ytterligare några kvällars diskussion.

Slutligen styrs vetenskapen av antagandet att iv/kunskap är överlägsen okunskap (ignorans). Även denna sats har en lång vetenskapshistoria med sitt ursprung hos Sokrates (469 – 399 f.kr.) vars liv och tankar huvudsakligen förmedlades av hans vän Platon (427 – 347 f.kr.). De sokratiska samtalen (grek. elenchus = undersökande samtal, min övers.) syftade till att göra människor medvetna om sin okunskap vilket skulle leda dem till ökad visdom. Sokrates kallade sig därför filosof då detta just betyder ”älskare av visdom”. Den yttersta visdomen, menade Sokrates, låg i insikten att veta att man ingenting vet (docta ignorantia). Vetande och kunskap anses av vetenskapsfilosofer, som inspirerat den naturvetenskapliga forskningen, kunna leda till ny och användbar kunskap som ökar vår frihet (se Marc-Wogau K 1970).  Jag delar denna uppfattning därför att okunskapen innebär inte att man aktivt avvisar eller negligerar kunskap utan ersätter den med trosföreställningar (beliefs). Historian har visat oss flerfaldigt att sådana föreställningar ofta visat sig vara vanföreställningar som förorsakat många människor (t.ex. judar, färgade och homosexuella) ett betydande lidande.

Inom naturvetenskapen har grundforskningen en betydelsefull roll genom att ackvirera kunskap för dess egen skull och inte bara för att kunna tillämpas (tillämpad forskning). Grundforskning är en nödvändig del av den växande forskningen. Såväl grundforskningen som den tillämpade forskningen inom de medicinska disciplinerna har utgångspunkter gemensamma med andra forskningsområden. Inom det medicinska forskningsfältet ryms frågeställningar och infallsvinklar som inte alls är att betrakta som exklusivt naturvetenskapliga. Då variationsvidden är så stor och den medicinska forskningen utgör ett så omfattande forskningsområde varierar också de metoder man använder sig av för att kunna vidga och fördjupa kunskapen. Det medicinska vetenskapsträdet har flera grenar. Forskning inom andra områden spelar en mycket betydelsefull roll. Stor del av såväl den medicinska grundforskningen som den tillämpade forskningen bygger på kunskaper inhämtade inom kemi, fysik, biologi, psykologi osv. Kanske är denna gränsöverskridande kunskapsinhämtning ett av de viktigaste bidragen i vår tid till den växande kunskapen om människans funktion och sjukdomar. Fördelen med vetenskapen i sig själv är att den tillämpas inom så många olika områden och att den ständigt är under debatt och utvecklas. Av den anledning finns det många grenar på kunskapsträdet där en liten del av roten är gemensam, men där utgångspunkterna, metoderna och tillvägagångssätten att finna kunskap varierar. Så, kanske finns där inte ens en gemensam rot, men flera rötter, som i en skog. Kanske är det just denna mångfald som gör vetenskapslandskapet så spännande. En skog där de olika synsätten befruktar varandra.

Några aspekter har stor betydelse för den medicinska forskningen och vilka metoder som används och vad som påverkar dessa. Låt mig först beröra några allmänna aspekter.

9.2 Epistemologiska aspekter

Hur kan vi egentligen veta något och vad är egentligen vetenskap? Dessa och andra frågor om kunskapssökande och dess metoder är grundläggande för att kunna diskutera de vetenskapliga metodernas giltighet, tillförlitlighet och relevans. Kunskap i dess vidaste mening inhämtar alla människor genom att göra sig förtrogna med olika fenomen. Denna typ av kunskap bygger som regel på exploration, personlig erfarenhet och osystematiskt inhämtande av viss ”boklig” kunskap. Sådan förtrogenhetskunskap, eller tyst kunskap, underkastas sällan eller aldrig någon kritisk granskning eller systematisk prövning. Kunskapen i sig kan ta lång tid att inhämta och kräver som regel både deltagande och engagemang.  Denna erfarenhetsbaserade kunskap kan vara avgörande för resultatet om man t.ex. skall genomföra en operation. Det kirurgerna ibland kallar ”vävnadskänsla” är inget man kan tänka sig till eller än mindre läsa sig till. När jag själv var ung hjärtläkare kom en gång vår skicklige och mycket ansedde barnhjärtkirurg och uppvisade en ny kirurgisk operationsstrategi som han ritat på ett bakpapper under natten. Han frågade oss nyfiket och engagerat ”vad tror ni om detta”? Det var ett omfattande ingrepp som ingen tidigare genomfört så vitt känt. Förutsättningen för att genomföra ett nytt ingrepp som aldrig prövats på detta sätt kräver förstås mer än bara översiktlig och ytlig kunskap. Den personligt tillägnade kunskapen kan, som i detta fall, vara djup och beundransvärd men är otillräcklig på lång sikt. Metoden måste prövas och jämföras med andra metoder, om de nu finns, för att bli en accepterad operationsmetod. Det gick bra för den unge patienten och metoden är idag allmänt tillämpad och väldokumenterad.

Personlig kunskap och skicklighet i ett yrke skall aldrig vare sig över- eller underskattas. I detta fall hade det lilla barnets liv varit i överhängande fara om ingreppet inte utförts. Så är det med många innovativa insatser. Det finns ingen ”allmängiltig” kunskap att falla tillbaka på och då är den personliga förtrogenhetskunskapen en stor och betydelsefull tillgång.  En del av dessa erfarenheter kan visa sig vara myter eller traditioner snarare än väl genomtänkta och prövade metoder, medan andra kan visa sig vara briljanta bidrag till den medicinska kunskapens utveckling. Sådana erfarenheter finns naturligtvis inom många yrken och verksamheter som t.ex. läraryrket eller hos bilmekanikern.

En annan form av kunskap är den vi till vardags talar om som ”sunt förnuft (common sense)”. Begreppet härstammar från antikens Grekland och filosofen Aristoteles (384 – 322 f.kr) . Han hävdade uppfattningen att våra sinnen bygger upp en enhetlig och för alla människor gemensam uppfattning om ett föremål (se Sachs 2001). Sunt förnuft kan beskrivas som en situation där flertalet människor kan anamma en okonstlad uppfattning om saker och ting förutsatt att man också delar åsikten och tycker motsatsen är felaktig (fritt efter Smedslund 1982).  Detta är en vardaglig och pragmatisk kunskap som fortsatt mycket av t.ex. sjukvården vilar på. Den tysta kunskapen inom sjukvården kan i denna mening sägas vara en lokal variant av sunt förnuft kombinerad med specialkunskaper baserade på vetenskap.  Så tillkom t.ex. insikten om att vanligt vattenledningsvatten kan användas vid sårtvätt utan problem, fast att det inte är registrerat som läkemedel.

Den vetenskapliga processen för att inhämta och införliva kunskap med vårt tidigare vetande är vad detta kapitel skall handla om och då framförallt inom de medicinska kunskapsområdena. Läran om hur kunskap kan och får inhämtas (epistemologi) är dessvärre underskattad inom den medicinska akademiska utbildningen eller åtminstone mycket ojämnt fördelad och begränsad till sitt omfång och särskilt så inom läkarutbildningen. Detta innebär att mycken forskning inom området bygger på en mästar-lärlingsprincip. Man rekryteras till en forskningsgrupp och får där lära sig ”hantverket” utan att särskilt mycket tillfälle ges till kritisk eftertanke. Till stor del har detta dels att göra med den hierarkiska ordningen inom sjukvården, men också en viss brist på vetenskapsteoretisk skolning. Dessutom har man som regel fullt upp med att lära sig den eller de metoder och frågeställningar som numera är mycket komplicerade inom den medicinska forskningen.

9.3 Ontologiska aspekter

Det finns många exempel på att en och samma metod leder till helt skilda resultat. Så kan det vara med en operation, användande av ett läkemedel eller genomförande av en psykoterapi. Betydelsen av den som utför ett ingrepp eller en behandling kan således variera även om man tycker sig följa samma metod eller kunskapsunderlag. Inte bara utföraren har betydelse utan också andra aspekter som när man väljer att utföra en behandling, platsen för utförandet kan spela en roll ibland, liksom tidpunkten i ett sjukdomsförlopp. Inte minst kan sättet man presenterar en behandling få en avgörande betydelse för resultatet. Det latinska begreppet placebo (= jag skall behaga) är ett exempel på detta. Många patienter uttrycker tacksamhet och uppskattning i bemötandet, vilket kan spela en mycket betydelsefull roll vid utvärderingen av en medicinsk metod. Detsamma gäller begreppet nocebo (= jag skall skada). Med noceboeffekten avses inte att man avsiktligt skadar någon, men att närmandet till patienten frambringar sidoreaktioner som antingen förvärrar lidandet eller till och med framkallar ett ökat lidande. En oförsiktig och okänslig penetration av kvinnans slida vid en gynekologisk undersökning kan t.ex. leda till långvariga och svåra besvär för patienten liksom ett okänsligt framfört budskap om en sjukdoms karaktär och eventuella orsaker. Tillit och omtanke är således svårvärderade variabler men välkänt av stor betydelse för utfallet av en behandling. Med andra ord; om man tror att man utvärderar en särskild metod enligt vetenskapens alla principer kan helt andra och ”okända” förhållanden få en avgörande betydelse för utfallet. Även patientens kunskaper och förväntningar på en behandlingsinsats kan spela roll både för patientens val av behandlingsmetod och utfall. När jag som hjärtläkare ofta ställde patienter inför valmöjligheten att antingen genomgå öppen hjärtkirurgi (koronar arteriell bypass vanligen med insättande av ett vengraft) eller s.k. ballongvidgning (perkutan koronar intervention, PCI) av hjärtats kranskärl vid kärlkramp fick jag ofta svaret att man föredrog ”den stora operationen” (dvs öppen hjärtkirurgi) istället för den där man gick in med katetrar via ljumsken eller armen. Som skäl angavs ofta att ”då ser man ju vad man gör”. Det gör man naturligtvis även vid ”ballong¬vidgning” men patienten upplevde inte de båda alternativen som jämbördigt valbara. Skalpellen tycks för en del som om den har en egen inneboende och läkande kraft. Man föredrar då ”den stora operationen för då blir det riktigt gjort”. Ibland kan det förstås vara precis tvärtom. Man fruktar sövning och hjärt-lungmaskinen men inte katetrarna som förs in i vaket tillstånd.

Ontologi är läran om varandet, läran om det som är och hur världen är beskaffad, men också tingen. Skalpellen existerar i det här fallet i människors medvetande trots att de flesta av de tillfrågade aldrig vare sig sett eller använt en sådan.

9.4 Etiska aspekter

Inom den medicinska forskningen studeras ofta levande varelser, djur eller människor. Även celler eller organ från levande eller avlidna varelser förekommer, t.ex. vid transplantationer av olika slag. En sådan hantering kräver förstås en genomtänkt moral. Den teoretiska reflektionen över moralens sedvänjor och oskrivna lagar brukar beskrivas som etik. Inom forskningen både bör och måste man följa vissa etiska riktlinjer. Ett problem i detta sammanhang är att moraluppfattningen kan variera högst avsevärt mellan människor och olika kulturer. Det är därför ganska svårt att formulera etiska riktlinjer som kan godtas universellt. Vilka etiska riktlinjer som skall följas finns därför att tillgå på såväl nationell nivå som i internationella deklarationer. Lokalt finns det vid varje universitet särskilda kommittéer som har att handlägga forskningsetiska frågor och att godkänna de forskningsprojekt som genomförs vid universitet eller högskola. Dessutom finns en central etikprövningsmyndighet som måste godkänna alla studier som utförs på människor och djur. Några forskningsetiska aspekter har en avgörande betydelse för hur man väljer forskningsmetod (se ALLEA 2018 för en mer uttömmande diskussion i detta avseende).

Medicinsk forskning måste vara tillförlitlig. Detta innebär att de studier som genomförs skall kunna besvara den aktuella forskningsfrågan, varför storleken på materialet (t.ex. antal studerade personer) måste vara tillräckligt stort för att tillåta rimliga slutsatser. Den övergripande modellen för hur forskningen skall genomföras (design) måste vara tillräckligt solid för att kunna besvara forskningsfrågan. Metoden skall redovisas och granskas av en forskningsetisk kommitté för att godkännas och därmed motsvara samhällets krav på kvalitet och trovärdighet. Detsamma gäller hur forskarna avser att dra slutsatser från den undersökning man vill genomföra.

Ett annat oundgängligt krav på forskare och forskning är ärlighet. Det kan tyckas självklart att forskningen skall vara transparent och att resultatredovisningen skall vara fullständig och sann. Dessvärre finns det ett antal exempel på där så inte har varit fallet vilket förstås äventyrar tilltron till såväl den enskilde forskaren som forskningen i allmänhet.

Ett annat moraliskt rimligt krav är att forskaren eller forskargruppen visar respekt för den, det eller de som deltar i forskningen. Detta gäller förstås också kollegor och andra som berörs av forskningen.

Ett obligat återkommande krav i den medicinska forskningen är att deltagandet är frivilligt och har föregåtts av såväl skriftlig som muntlig information om forskningsprojektet och vad forskningsdeltagaren förväntas bistå med samt att detta inte i övrigt kommer att påverka vård eller andra kontakter med sjukvården.

Ansvarsförhållanden måste klarläggas liksom insikten om att forskaren har ansvar för att publicera, förklara och leda hela forskningsprocessen. Detta inbegriper också medarbetare, anställda och ev. finansiärer. Ibland kan det också förekomma försäkringsfrågor som behöver beaktas och hanteras.

Slutligen bör det påpekas att det numera finns utarbetade riktlinjer för hur publicering av vetenskapliga artiklar skall gå till. En central aspekt av de vetenskapliga publikationerna är att de skall förhandsgranskas (= peer review) vilket utgör en granskning av såväl den vetenskapliga nivån som efterlevandet av rimliga och stundom bestämda etiska krav. Denna granskning sker via de olika tidskrifterna och genomförs av erkända experter inom området.

    Medicinsk antropologi

Strövtåg i den medicinska vetenskapens antropologi kan vara nog så spännande. Här tillåter vare sig utrymmet eller syftet med kapitlet någon längre utflykt. Några förhållanden är dock så intressanta och viktiga att de inte kan förbigås i ett kapitel om metoder inom den medicinska forskningen.

Vi förleds gärna tro att världen är just den vi kan överblicka och förstå. Så är det förstås inte. Detta kan få stor betydelse för hur man skall försöka vinna kunskap om medicinska förhållanden i olika delar av världen, men också i vårt eget land. Inte minst generaliserbarheten av den vunna kunskapen måste prövas mot detta faktum. Migrationen i världen blir allt mer omfattande. Detta för stundom med sig att kulturer och kulturella föreställningar hamnar i dissonans med varandra som kan leda till konflikter och ohörsamhet för det faktum att alla människor i världen inte är av samma uppfattning när det gäller orsak till sjukdom eller hur den skall botas. Inte ens råder samstämmighet om vad som skall betecknas som sjukdom i flera fall och ännu större uppmärksamhet röner dessa kulturella förhållanden då frågan om vissa medicinska ingrepp kommer på tal. Dit kan räknas omskärelse, oskuldsoperationer eller andra starkt kulturellt betingade önskemål om medicinska insatser.

I den medicinska forskningen har man i stor utsträckning anammat betydelsen av könsskillnader (inklusive könsroller) och i större utsträckning försökt genomföra studier på ett sätt så att de är representativa för den population som är aktuell.  Frågan om olika grupper skall skiljas åt i analyserna är dock mer kontroversiell. I USA är det okontroversiellt att använda ras-begrepp eller tala om etnicitet. I Sverige skulle detta definitivt bli föremål för diskussion. Religion kan i flera fall spela en betydelsefull roll i den medicinska forskningen om den t.ex. handlar om orsaker till sjukdom eller hur den skall behandlas. Blodtransfusioner accepteras t.ex. inte av vissa kristna grupper som Jehovas vittnen. Relationen mellan vårdgivare och patient varierar högst avsevärt mellan olika kulturer liksom uppfattningen om vissa symtom. Några forskare talar om kultursjukdomar vilket sannolikt har att göra med en skiftande syn mellan människor på vissa förhållanden som t.ex. trötthet, utmattning och depression, men även cykler i våra liv som barndom och åldrande.

Inom viss del av den medicinska forskningen tillställs respondenterna frågeformulär. Dessa präglas ofta av kulturspecifika uttryck som många känner sig främmande inför. Vissa idiomatiska uttryck som t.ex. ” har du ofta fjärilar i magen” kan bli svårt att förstå om man översätter uttrycket ordagrant.

I stora omfattande studier som inkluderar flera länder och ibland flera kontinenter måste man således ta hänsyn till alla dessa kulturella skillnader som kan få en avgörande betydelse för utfallet i studien. Medicinsk antropologi har därför en betydelsefull plats i den medicinska metodologin.

9.6 Flera olika medicinska discipliner

Medicinsk vetenskap bedrivs inom flera olika områden och inom flera olika medicinska professioner. Sjuksköterskor, fysioterapeuter, arbetsterapeuter, biomedicinska analytiker osv. bedriver alla forskning inom ramen för sina discipliner där särskilda kärnområden förekommer. Ibland beskrivs dessa verksamheter som paramedicinska, men de bidrar förstås med lika betydelsefull kunskap som den som ryms inom den traditionella medicinska forskningen. Detsamma gäller alla de vetenskaper som på olika sätt tangerar de renodlade medicinska disciplinerna. Dit hör t.ex. kemi, teknik, biologi, psykologi, statistik osv. Ur metodologisk synpunkt kan detta ibland vålla problem då andra discipliner har sina forskningstraditioner och favoritmetoder för att presentera ”sin” kunskap.

9.7 Vad är då medicinsk vetenskap?

All vetenskap har jämte den medicinska ett gemensamt och övergripande mål i form av sökandet efter att lösa problem genom att vinna kunskap på ett kontrollerat och systematiskt sätt (se t.ex. Wilson 1999).  Denna ambition tillmötesgår man dock på olika sätt beroende på vilken vetenskaplig metod man använder. Vidare syftar vetenskapen till att lösa ett problem som stundom kan hägra långt borta i horisonten, men som för sin lösning kräver att man ådagalägger sig basal kunskap om förutsättningarna för att lösa problemet. Vad som skiljer vetenskap från andra områden är just det kontrollerade och systematiska sökandet. Självklart kan journalister, poliser och många andra ha ett kunskapssökande intresse och syfte. Vetenskapen kräver dock att de metoder som används uppfyller kraven på kontroll och systematik. I denna sats ryms också förutsättningen att andra och alternativa förklaringar skall prövas. Den kritiska och självkritiska granskningen av forskningen har en avgörande betydelse för att inte forskningsresultaten enbart skall vara ett uttryck för ett godtyckligt urval av fakta som gagnar en redan i förväg (medvetet eller omedvetet) bildad uppfattning. Det är av denna anledning som kritisk granskning av såväl forskaren själv som andra experter och opponenter är så viktig.

Vetenskaplig forskning är i mångt och mycket en färskvara. Vetenskap vore inte just vetenskap om inte dess ”sanningar” förändrades med tiden. Historian vittnar med så många exempel om att vår världsbild och uppfattning förändras. Vissa förhållanden förblir dock oförändrade trots försök att kullkasta vår uppfattning om dem som t.ex. att vi alla skall dö en dag, att vi åldras och att det finns någonting bortom vår planet. Någon definitiv och slutgiltig sanning kan vetenskapen inte erbjuda, men däremot kontrollerad och systematiskt framtagen kunskap och som därför brukar beskrivas som evidensbaserad inom de medicinska forskningsområdena (Sackett DL et al. 1996).

De medicinska vetenskaperna är således flera och bedrivs inom skilda discipliner med olika mål och förutsättningar. Det finns dock ett övergripande och gemensamt mål nämligen att förstå och förklara förhållanden som har med människans hälsa och ohälsa att göra. Detta mål i sin tur omfattar allt ifrån basal kunskap om människans biologi till förebyggande åtgärder mot sjukdom och ohälsa. Dessa förtydliganden av begreppet medicinsk vetenskap återkommer i de flesta definitioner som florerar. Självklart kan definitionen utvidgas högst avsevärt om man vill ha med alla tänkbara aspekter av vad den medicinska vetenskapen engagerar sig i. Medicinsk vetenskap är också en del av den verksamhet som bedrivs inom läkemedelsindustrin där såväl grundforskare som forskare inom tillämpad medicin huserar sida vid sida tillsammans med specialister inom vetenskaplig metodologi, statistik och juridiska frågor.

9.8 Vad är kunskap?

Kunskapen är ständigt föränderlig, men vad är egentligen kunskap och vad skall den vara bra för? Platon beskrev kunskap som en sann berättigad tro och för att vara det måste den uppfylla några kriterier: a/man måste tro eller vara övertygad (eng. beliefs), b/man måste ha goda skäl att tro (eng. justification) och c/i denna mening blir det jag tror också sant (eng. truth). Kunskap är således en fråga om vad man tror och att denna tro kan anses bekräftad. Därmed har man kunskap om något. Låt mig ge ett exempel: om man t.ex. tror sig veta att alla svanar i världen är vita blir man överraskad när man på sin semesterresa till Australien plötsligt får syn på ett par svarta svanar. Om man då fortsätter insistera på att alla svanar är vita har man kanske ett problem med synen eller solglasögonen, men verkligen ingen kunskap om svanars färg. De goda skälen att fortsätta tro att alla svanar är vita har plötsligt gått upp i rök. Kunskap handlar således både om min tro eller uppfattning om någonting, hur detta kan bekräftas på ett trovärdigt sätt och vad som är sant. Kunskap kan då, enligt Platon, beskrivas som en delmängd av tre storheter, mina trosföreställningar (eng. beliefs), den bekräftelse som finns (eng. justification) och sanningen (eng. truth).

Inom den medicinska sfären möter vi tydligt två skilda typer av kunskap. Den ena typen kan vi kalla färdigheter (icke-propositionell kunskap) som att operera, ta ett venprov eller ”bränna” bort en hudförändring. Den andra typen av kunskap kan vi kalla vetskap (propositionell kunskap), dvs kunskap om hur saker och ting förhåller sig. Beträffande den sistnämna kunskapen, dvs vetskap, kan den vara sann eller falsk. Så förhåller det sig inte lika tydligt när det gäller färdigheter då vi är några stycken som lyssnat till människor som säger sig kunna spela fiol. I den medicinska vardagen kan färdigheterna var nog så viktiga som den uppfattning vederbörande har om de vetenskapsteoretiska aspekterna på venös provtagning.

Kunskap kan beskrivas som de färdigheter och den vetskap den enskilde individen (subjektet) tillägnat sig. Vetenskap är det sätt man tillägnar sig kunskap på och med anspråk på att vara objektiv och allmängiltig.

    Vetenskapsfilosofiska utgångspunkter inom medicinsk forskning

Inledning

Sedan människan lämnade det vidskepliga tänkandet vid cirka 600-talet f.kr. började behandlingsmetoder som trollformler och amuletter trängas tillbaka för en mer vetenskaplig syn på sjukdomars orsaker och behandling. En betydelsefull roll i denna utveckling hade Hippokrates (460 – 370 f.kr.) som i sitt (och sannolikt flera medförfattares) monumentalverk Corpus Hippocraticum framhärdade i uppfattningen att sjukdomar hade naturliga orsaker. Med denna nya naturvetenskapliga syn har Hippokrates kommit att beskrivas som läkekonstens fader. Detta då han på ett avgörande sätt medverkade till att göra medicinen till en naturvetenskaplig disciplin snarare än en konstart. Med Hippokrates ”föddes” den empiriskt baserade medicinen. Det är i denna empiriska tradition som de kvantitativa forskningsansatserna växer fram.

Likaledes med grekiskt ursprung och i dess mytologi dyker guden Hermes upp. Enligt den grekiska mytologin framförde guden Hermes de övriga gudarnas budskap till folket. Han ansågs kunna tolka de budskap gudarna ville förmedla till folket. Ur denna saga växer begreppet hermeneutik fram under medeltiden och då handlade det i huvudsak om tolkning av bibliska texter. Genom analys och tolkning av skilda fenomen växer vetande och förståelse fram vilket är centrala element i de kvalitativa forskningsmetoderna.

Den medicinska forskningen har i allt väsentligt anslutit sig till den empiriska traditionen, men med reservationer som jag kommer till längre fram.  Denna filosofiska tradition har således som utgångspunkt att all kunskap om yttervärlden har sitt ursprung i sinnesintryck, dvs vad våra sinnen kan observera och tillägna sig som en erfarenhet. Ibland talar man därför inom medicinen om systematiskt erfarenhetsvunnen kunskap. Detta innebär emellertid inte att man utesluter, eller avvisar, andra ansatser. De kvalitativa forskningsansatserna har vunnit ett allt större utrymme även i de medicinska tidskrifter som publicerar vetenskapliga artiklar inom ämnesområdet.

Det vetenskapliga paradigmet

Begreppet paradigm introducerades av den amerikanske fysikern och vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn (1922 – 1996). I sin uppmärksammade bok ”The structure of the scientific revolutions” (1970) beskriver Kuhn att vetenskapen genomgår perioder av vad han kallar ”normalvetenskap” då forskarna inom ett område arbetar på likartat sätt och med likartade grundantaganden och metoder. Dessa perioder avlöses av ”vetenskapliga revolutioner” som förändrar dessa mönster, eller paradigm. Vetenskapssyn, forskningsinriktning, världsbild osv. förändras. Dessa förändrade paradigm låter sig inte logiskt jämföras med varandra, menade Kuhn.

Den vetenskapliga modell, eller det paradigm, som vuxit fram inom den medicinska forskningen dikterar således hur kunskapsutvecklingen kan och får beskrivas (vetenskapssynen), hur detta bör ske (forskningsinriktning), hur världen är beskaffad (världsbild) men också hur forskaren bör förhålla sig till denna verklighet (forskarrollen). Sammantaget skapar detta den vetenskapsteoretiska basen för forskningen. För att förstå det empiriska forskningsidealets karaktär, som beskrivs i det följande avsnittet,  lämnas i nedanstående tabell 1 en jämförande översikt mellan den traditionella empirismens forskningsideal och det hermeneutiska.

Tabell 1: Översiktlig jämförelse mellan empirisk och hermeneutisk forskningsansats

        Empirism         Hermeneutik

VETENSKAPSSYN (ideal)    Naturvetenskaplig, söker statistiskt säkerställda (signifikanta) och förklarande samband (kausalitet).     Humanistisk/samhällsvetenskaplig,

söker förståelse genom tolkning.

FORSKNINGSINRIKTNING    Objektiv, söker förklaring via mätbara samband (operationalism). Strävar efter lagbundenheter och förutsägbarhet.    Subjektiv, söker identifiera, beskriva och förstå sammanhang.

VÄRLDSBILD    Materiell, lagbunden – kausal.     Materiell, för-och motargument som samlas till en logisk syntes (dialektisk).

FORSKARROLL    Värderingsfri, passiv med distans till studieobjektet.    Ej värderingsfri, aktiv, deltagande, engagemang i studiesubjektet.

METODER    Tydliga, reproducerbara, formella (statistiska metoder); använder mätning, test, frågeformulär djurmodeller och/eller simuleringsmodeller

Slumpmässiga urval.

Prövar hypoteser.    Mindre tydliga, mindre reproducerbara, systematisk kodning, tematisering, sammanfattning och tolkning som sker cykliskt.

Observation, intervjuer, exploration.

Strategiskt urval. Bildar teorier.

Den empiriska traditionen har liksom den hermeneutiska utvecklats genom åren och förekommer numera i olika varianter. Idag talar man oftare om kvantitativa versus kvalitativa metoder inom den tillämpade forskningen. Till detta återkommer jag också längre fram i detta kapitel.

Empirism, logisk empirism och positivism – kort bakgrund och kritiska synpunkter

Redan tidigt i den västerländska filosofins historia kan man skönja en allt mer materialistisk inriktning med målsättningen att förklara tillvaron och därmed finna möjligheter att kontrollera och styra utvecklingen. Framträdande filosofer som de brittiska filosoferna John Locke (1632 – 1704) och David Hume (1711 – 1776) var några av dessa som företrädde denna uppfattning och som menade att det var externa, observerbara och mätbara förhållandena som bör utgöra grunden för kunskapssökandet. Människan föds som ”en tom tavla”, (lat. tabula rasa), menade t.ex. Locke redan 1689 (1996), en uppfattning som också Hume delade. Sinnesintryck som sedan ordnades mentalt lade grunden för barns förmåga att tänka menade man. Förhållningssättet skall ses mot bakgrund av att de metafysiska och religiösa spekulationer och doktriner som dittills haft en dominerande roll i samhället. Den franske filosofen Auguste Comte (1798 – 1857) utvecklade detta synsätt ytterligare. Han menade bl.a. att släktets utveckling skett i stadier. Dessa beskrev han som det teologiska (fiktiva) till det metafysiska (abstrakta) och därefter det positiva (reella). Comte kallade sin inställning för positivism och grundade sin inställning på följande resonemang: Eftersom naturlagarna är oföränderliga och invariabla går dessa genom olika former av observationer och experiment att förklara. Detta ger i sin tur människan möjlighet att förutsäga denna möjlighet till styrning och kontroll där man, enligt Comte, i stället för det inbillade, osäkra, vaga och onyttiga kunde nå det verkliga, säkra, precisa och nyttiga för individen och samhället (se Lenzer G 2009). Auguste Comte kom genom sina resonemang att lansera positivismen som vetenskapsmetod, men också bli grundare av den sociologiska disciplinen.

De positivistiska grundprinciperna kom att betonas ytterligare under 1900-talets första hälft genom en grupp filosofer och vetenskapsmän i den s.k. ”Wienkretsen”, en vetenskaplig rörelse ”för rationalitet”. Fysikern och filosofen Moritz Schlick (1882 – 1936), som kallats till en professur ”i de induktiva vetenskapernas filosofi” vid universitetet i Wien, var tongivande i utvecklingen av det man beskrev som den logiska empirismen eller logiska positivismen. Avsikten var att skapa en vetenskapernas enhet och en ideologiskt neutral och antispekulativ vetenskaplig världsuppfattning som skulle kunna vara gemensam för alla vetenskaper men med naturvetenskapen som ideal. Detta slog man bl.a. fast i ett manifest publicerat 1929 (se Molander 2003).

Den logiska positivismen har sedermera kritiserats hårt och den ödesdigra kritiken blev också till stor del dess fall. En av de viktigaste kritikerna var själv ”en outsider” i Wienkretsen, nämligen Karl Popper (1902 – 1994) som ansåg sig ha ”mördat” positivismen. I huvudsak är det följande förhållanden som föranlett misstro mot denna vetenskapliga inriktning:

Den logiska empirismen bygger på induktiv inferens vilken kritiserats av bl.a. Popper. Till detta skall vi strax återkomma.

Problem med verifieringsprincipen, dvs man kan inte bevisa att någonting är sant, eller meningsfullt med denna strategi (Popper 1972).

Objektiviteten i strategin kan ifrågasättas (ibid)

Uppdelningen i subjekt och objekt kan ifrågasättas (se t.ex. Währborg 2009 och diskussionen om kropp/själ).

Rationalismen

Under 16-och 1700-talen växte en nygammal vetenskapssyn fram, nämligen rationalismen vars främsta företrädare var René Descartes (1596 – 1650), Baruch Spinosa (1632 – 1677) och Gottfried Leibniz (1646 – 1716). Förnuft och tänkande ersatte det tänkande som präglade den traditionella empirismen. Den induktiva slutledningsstrategin ersattes med en deduktiv (se nedan). Redan Platon hade förespråkat en sådan ansats, men först under 1600-talet fick uppfattningen nya företrädare.  

De övergripande antagandena i den rationalistiska traditionen var att i/ människan kan förstå världen oberoende av observerbara fenomen och ii/ former av kunskap finns redan innan vi får personlig erfarenhet, a priorikunskap.  Kunskap kan sedan erhållas genom att strikt hålla sig till logikens former och formler. Rationalismen företrädde också en reduktionistisk vetenskapssyn som innebar att kunskap kunde vinnas genom att betrakta de minsta beståndsdelarna i motsats till den omvända uppfattningen som betecknas som holism. Rationalismen skiljer sig således på ett flertal punkter från empirismen.  En jämförelse återfinns i tabell 2 nedan.

Rationalismen ådrog sig förstås kritik från empiristernas företrädare, framförallt därför att dessa inte ansåg att a priorikunskap tillför något nytt eller intressant som man inte redan vet.

Tabell 2: Jämförande översikt mellan empirism och rationalism

    EMPIRISM    RATIONALISM

Källa till kunskap    Erfarenhet    Logiskt tänkande

Betydelse av observationer    Nödvändigt    Ej nödvändigt

Kunskapsbildning    A posteriori (efter vunnen erfarenhet)    A priori (genom logiskt tänkande och före erfarenheten)

Slutledning genom    Induktion    Deduktion

Hermeneutik

Den hermeneutiska forskningstraditionen har lika gamla anor som den empiriska. Ursprungligen betecknade begreppet läran om tolkning av framförallt språkliga satser och ofta förknippat med frågor om bibelns tillkomst (exegetik) och hur den skall tolkas (hermeneutik). Senare har traditionen utvecklats till att söka principer för förståelsen av vad människan tänker, säger och gör. Synsättet har framförallt haft en betydande plats inom humaniora som historia, filosofi och så småningom socialvetenskaperna. Synsättet präglas tydligt av en relativistisk syn som ifrågasätter den naturvetenskapliga synen på människan och världen. Verkligheten beskrivs som relativistisk och oförståelig om inte sammanhanget samtidigt tillmäts avgörande betydelse. Detta kan beskrivas som att de enskilda orden i en dikt har en mening men saknar betydelse om de inte förstås som en del av den helhet dikten utgör, den hermeneutiska cirkeln. Till denna cirkel läggs också individens tidigare dikt-läsande eller förståelse för innebörden, för-förståelsen. Hermeneutiken har härigenom kommit att fokusera på processen för förståelse av andra människor och världsliga förhållanden. Människan bär med sig erfarenheter som skapar en förförståelse.

Man drar dock en skarp gräns mellan fysiska och sociala (psykiska och kulturella) fenomen. En framträdande forskare inom hermeneutiken, den tyske filosofen Wilhelm Windelband (1848 – 1915) drev denna tes så långt att han menade att forskning inom samhälls- och kulturvetenskaperna skiljer sig från den naturvetenskapliga där den förstnämnda är ideografisk (subjektivt perspektiv) och den sistnämnda nomotetisk (sökande efter lagbundenheter). Utgångspunkten för det hermeneutiska synsättet är således den enskilda människans uppfattning och tolkning. Betydelsen av detta synsätt torde vara alldeles uppenbar för alla och envar som läst en text eller hört ett musikstycke och upplever innehållet som diametralt motsatt grannens syn på saken. Perspektivförskjutningen är uppenbar i den hermeneutiska traditionen, från objekt till subjekt, Man måste förstå människan från hennes egna perspektiv, en tes som också omhuldats inom sociologin och då framförallt av en av dess tidiga förgrundsgestalter Max Weber(1864 – 1920).

Fenomenologi

Samtida med hermeneutikens företrädare och dess framväxt var den tyske filosofen Edmund Husserl (1859 – 1938). Han vände sig mot förförståelsens betydelse för att analysera ett fenomen då förutfattade meningar och fördomar inte skulle få stå i vägen för tolkningsutrymmet (gr. Epoché, dvs parentessättande av allt man tidigare trott sig veta). Husserl kritiserade positivismens ”fysikalism”. Han fokuserade istället på upplevelserna av ”sakerna själva”. Själva varseblivningen av objekt och föremål betecknade han som fenomen. Fenomenologin studerar således människan i ett första-persons-perspektiv. Den fenomenologiska ansatsen har utvecklats av flera olika forskare och filosofer och är idag en ganska brokig vetenskapsfilosofi.  Utgångspunkten är dock gemensam i så motto att det är ”sakerna själva och vår tillgång till dem genom erfarenheten” som måste få tala (Bengtsson 2001).

Olika principer för slutledning – om induktion och deduktion

Ett av vetenskapsteorins viktigaste problem är frågan om hur man kan tillåta sig att dra slutsatser. De två huvudsakliga principer som skiljer sig åt är den induktiva metoden versus den deduktiva. Metoderna har sina rötter i antikens Grekland och beskrevs bl.a. av Aristoteles. Den induktiva metoden bygger på att man med utgångspunkt från empiriska observationer kan dra generella slutsatser (induktiv inferens). Ett klassiskt exempel är de svanar jag redan exemplifierat med. Gör man en stickprovsundersökning och frågar respondenterna vilken färg svanar har är sannolikheten stor för att man genomgående får svaret ”vita”. Slutsatsen blir då att svanar är vita. Nu vet vi att det finns svarta svanar och då plötsligt förlorar slutsatsen sitt sanningsvärde. Att dra generella slutsatser från ett antal begränsade observationer är således inte tillfyllest för att dra slutsatser med ett högre sanningsvärde. Detta brukar kallas induktionsproblemet. Metoden är inte tillförlitlig och kan inte göra anspråk på att vara vetenskapligt korrekt. Karl Popper (1935) ägnade stor del av sin forskargärning åt att förkasta den induktiva inferensens logik. Att utgå från enskilda iakttagelser till att göra universella påståenden är således förknippat med betydande risker och stundom med förödande konsekvenser. I den medicinska vetenskapshistorien har man fått erfara detta vid flera tillfällen, t.ex. då man undersöker ett läkemedel och dess eventuella biverkningar. Talidomid (Neurosedyn®) och oxikinolin (Entero-vioform®) är exempel på läkemedel där (enligt uppgift) de prövningar som gjorts ej uppvisat några biverkningar av det slag som sedan skadade ett stort antal människor svårt, Neurosedyn i form av missbildningar och Oxikinolin i form av ögonskador (SMON = subakut myelo-optisk neuropati). Studerar man djur eller en speciell grupp människor är detta ingen som helst garanti för att allvarliga biverkningar inte kan uppstå i en annan livsform (människor till skillnad från djur), livssituation (t.ex. graviditet) eller population (Japaner). I ett sådant sammanhang är det uppenbart att induktiv inferens är otillräcklig, vilket inte minst framgått av de senaste årens diskussion om vaccinationer.

Den deduktiva metoden utgår från en generell teori som genom logisk slutledning leder till en slutsats, kallas ibland läran om korrekta resonemang. Man går således från en generell uppfattning till det enskilda genom logisk slutledning som den filosofiska rationalisten, matematikern och juristen René Descartes (1596 – 1650) beskrev metoden redan 1637. Denna vetenskapsfilosofiska tradition spelade stor för utvecklingen av den deduktiva metoden. Descartes formulerade detta i sin berömda cogito-sats (cogito ergo sum) ”jag tänker alltså finns jag”. Det går inte att tvivla utan att tänka och inte att tänka utan att finnas till.  En av mina goda vänner som starkt företrädde den hermeneutiska vetenskapstraditionen och kraftigt kritiserade positivismens vetenskapsideal sammanfattade sin uppfattning om positivismen och den induktiva logikens brister på ett ganska roligt sätt tycker jag: ”jag tänker inte, alltså forskar jag”.

Deduktiva slutsatser bygger således på att man utgår från vissa förutsättningar som betecknas som premisser (P). Från dessa premisser följer sedan, enligt satslogikens slutledningsregler, en slutsats (S). Ett exempel på en slutledningsregel i satslogiken (modus ponens) kan illustrera resonemanget:

(P) Alla människor kommer att dö

(P) Johan är en människa

(S) Johan kommer att dö

Detta kan också skrivas som:

(1) Om A så B

(2) A

(3) Alltså B

Metoden bygger på matematisk härledning av samband och utveckling av teoretiska modeller.  I den propositionella logiken, som är en del av den deduktiva metoden, ställer man upp förslagsvisa (eng. propositions) påståenden som antingen är sanna eller falska. Med en annan satslogisk analys (modus tollens) kan man då negera en premiss (P). Exempel:

(P)      Om min klocka går rätt,

(Q)     så är tåget försenat

(Ej Q) Tåget är inte försenat

(Ej P)  Min klocka går inte rätt

Eller i bokstavsform: P, då Q. Inte Q. Därför inte P.

Denna strategi utvecklades av framstående analytiska filosofer.  Bland de mer namnkunniga återfinns den brittiske nobelpristagaren, filosofen, matematikern och historikern m.m. Bertrand Russel (1872 – 1970) samt den brittiske filosofen Ludwig Wittgenstein (1889 – 1951).

Ett annat kontroversiellt exempel på användningen av syllogismer i den deduktiva logiken är det s.k. teodicéproblemet, eller ”ondskans problem” som det ibland kallas. Det kan beskrivas på följande sätt:

(P) Gud finns

(P) Gud är god

(P) Gud är allsmäktig

(P) Onda gärningar har förekommit och förekommer alltjämt

(S) Leder till en kontradiktion då två motsägelsefulla satser inte kan vara sanna samtidigt.

Skälet till att problemet rönt sådan uppmärksamhet sedan antikens dagar är att någon av premisserna torde vara felaktig, vilket resulterat i att flera filosofer landat i slutsatsen att gud inte finns. Andra har sökt en annan lösning (= teodicé) (se t.ex. Jonsson U 2004). Den deduktiva logikens principer tillämpas således inom fler områden än den medicinska vetenskapen.

I nedanstående figur 1 beskrivs de två diskuterade principerna för slutledning inom vetenskapen på ett översiktligt sätt.

Figur 1: Två principer för slutledning inom vetenskapen

Hypotetisk-deduktiv metod och falsifikation

Ett betydande genombrott i de forskningsteoretiska strävandena bestod Karl Popper med 1934 (se Popper 1935 och 1972). Han avvisade kraftfullt den induktiva metoden och menade att den inte var tillräcklig för att dra slutsatser. ”It is usual to call an inference ´inductive´ if it passes from singular statements (sometimes also called ´particular´statements), such as accounts of the results of observations or experiments, to universal statements, such as hypotheses or theories….. Now it is far from obvious, from a logical point of view, that we are justified in inferring universal statements from singular ones, no matter how numerous; for any conclusion drawn in this way may always turn out to be false: no matter how many instances of white swans we may have observed, this does not justify the conclusion that all swans are white” (Popper 1972, sid. 27).

Tiden var definitivt mogen för en revision av tidigare forskningsteoretiska modeller och särskilt så inom den medicinska forskningen. Karl Poppers resonemang om betydelsen av en deduktiv bas för forskning och slutsatser räckte inte utan att också tillföra ny kunskap. Inte heller var insamlandet av data tillräckligt för att bygga ett resonemang för en hållbar och utvecklingsbar vetenskap. Den framstående franske matematikern Henri Poincaré (1854 – 1912) hade redan tidigare framhävt betydelsen av en hypotes för att kunna bringa någon vettig reda i de data som samlas in. Han skrev bl.a.” Science is built with facts, as a house is with stones. But a collection of facts is no more a science than a heap of stones in a house” (Poincaré 1902). Utöver den deduktiva metodens logiska överlägsenhet tillförde Popper betydelsen av att därigenom kunna falsifiera en teori. Eftersom verifierbarhet var omöjlig menade han dock att falsifierbarhet var möjlig och nödvändig.

Den hypotetisk-deduktiva modellen kan enkelt sammanfattas på följande sätt:

i/ hypotesformulering

ii/ härledning (deduktion) av hypotesens konsekvenser

iii/ observation (empirisk) bedömning av huruvida observationerna överensstämmer med hypotesen och dess konsekvenser

iv/ om inte alla observationer överensstämmer med hypotesen förkastas (falsifieras) den

v/ om alla observationer överensstämmer med hypotesen kan den vara sann

Den hypotetisk-deduktiva metoden har en framskjuten och delvis dominerande roll inom den moderna medicinska forskningen. Detta har dock inte inneburit att andra strategier har utrangerats. Fortfarande har man t.ex. inom den epidemiologiska forskningen en induktiv och empiristisk tradition som i första hand syftar till att påvisa förhållanden och där man med statistiska metoder (i bästa fall) tillämpar principer för att beskriva graden av tillförlitlighet i de data som presenteras. Den hypotetiskt deduktiva strategin har dock vunnit en större roll genom åren. Falsifieringsprincipen har dock uppenbart varit svår att tillämpa då även forskare drivs av ambitionen att kunna publicera eller visa någonting.

Kvalitativ forskning

Hittills har huvudsakligen det s.k. kvantitativa forskningsidealt beskrivits. Detta för att den medicinska vetenskapen huvudsakligen vilar på detta ideal. Parallellt med detta ideal har en helt annan modell vuxit fram, med andra utgångspunkter och syften. Empirismens grundläggande ideal beskrivs i tabell 1 i jämförelse med hermeneutikens. De kvalitativa forskningsmetoderna följer de hermeneutiska och fenomenologiska vetenskapstraditionerna med en subjektiv och holistisk utgångspunkt. Man tillämpar i huvudsak induktiv metod och ifrågasätter ofta den gängse uppfattningen om verkligheten (kritisk realism). Man betvivlar kunskapens allmängiltighet och menar att kunskap är en konstruktion snarare än en avbild av verkligheten (konstruktivism). De kvalitativa metoderna har huvudsakligen tillämpats inom humaniora och samhällsvetenskaperna, men även inom omvårdnadsområdet, arbetsterapi, fysioterapi och delvis psykologi.

Det finns självklart en hel rad frågor inom sjukvården som inte till fullo låter sig besvaras av den traditionella kvantitativa forskningsmetoden. Redan Hippokrates uppmärksammade betydelsen av det unika och individuella perspektivet i sin aforism ”Det är viktigare att veta vilken slags människa som har en sjukdom, än vilken slags sjukdom en människa har”. Inom psykiatrin har detta perspektiv funnits sedan lång tid tillbaka om än allt oftare ersatt med ett ”kvantitativt” perspektiv. Mycken kritik har riktats mot den kvalitativa forskningsansatsen, framförallt från de mer utpräglade naturvetenskapliga grenarna av medicinen. De kvalitativa metoderna har i denna mening haft större framgång inom humaniora och samhällsvetenskaperna. Även i detta avseende anar man ett paradigmskifte då allt mer av den utbredda ohälsan förefaller vara relaterad till individens livssituation. Trots detta har kritiken mot de kvalitativa metoderna varit hård inom medicinen då den kvalitativa forskningen har betydande begränsningar; resultaten går sällan eller aldrig att verifiera. Sällan eller aldrig kan man pröva giltighet (validitet), tillförlitlighet (reliabilitet) eller generalliserbarheten i studierna. Detta skapar dessutom missförstånd kring vilka slutsatser som kan dras från kvalitativa studier. Kritik har också framförts därför att tolkningsprocessen kan resultera i omtolkningar och tendentiöst urval av information som en följd av forskarens förförståelse och/eller politiska/sociala motiv. I brist på möjligheter till falsifierbarhet faller därmed den kvalitativa forskningen utanför demarkationslinjen för vad Popper definierar som forskning (Popper 1972).

Ett flertal olika kvalitativa metoder har lanserats genom åren. I nedanstående beskrivs mycket kortfattat de forskningsmetoder som numera vanligen beskrivs som kvalitativa

Kvalitativa forskningsmetoder

Innehållsanalys bygger på analys av en text (t.ex. transkriberad intervju) för att bilda sig en uppfattning om helheten. Meningsbärande meningar i förhållande till frågeställningarna extraheras. Dessa meningar kondenseras för att korta ned texten men med bibehållande av sammanhanget. De meningsbärande utsagorna kodas och grupperas i kategorier (manifesta innehållet). Slutligen bildar man teman från dessa kategorier där innehållet i intervjuerna framgår (Graneheim & Lundman 2004).

Diskursanalys handlar om hur man diskuterar ett visst ämne. Hur man debatterar, vilka ord som används och vilka konsekvenser detta får. Man vill identifiera hur man talar om något. Frågor man ställer sig är varför dessa ord används och på vilket sätt de används. Kort sagt; man analyserar en diskussion utifrån ett antal premisser och analyserar (tolkar) frågor om hur och varför.

Den fenomenologiska metoden är mångfacetterad. Någon enhetlig metod saknas egentligen, utan som regel beskrivs i stället syftet med metoden som det centrala. Syftet är att förstå och beskriva hur människor tänker, känner och förhåller sig till vissa fenomen, dvs hur man uppfattar, tolkar och reagerar känslomässigt på det som finns och händer i relation till en själv och andra. Några fenomenologiska studier har i princip genomförts på samma sätt som innehållsanalys är beskriven ovan. Man söker som regel i första hand essensen i ett fenomen, det gemensamma. Många fenomenologer menar att detta kan ske på olika sätt, genom deltagande som vid etnografisk forskning, observation eller deltagande observation, innehållsanalys av olika dokument och intervjuer. Intervjuerna kan genomföras i fokusgrupper där fokus ligger på en frågeställning som diskuteras i en relevant grupp eller med enstaka individer där intervjun successivt fördjupas (djupintervjuer).

Ur fenomenologin har en forskningsmetod vuxit fram som betecknas fenomenografi. Jag studerade själv vid den institution (Pedagogiska institutionen vid Göteborgs Universitet) där sedermera professor Ference Marton utvecklade denna kvalitativa forskningsmetod (Marton och Booth 2000). Det var en tid med många diskussioner kring vetenskapsfilosofiska och metodologiska ansatser. Metoden bygger på principen att analysera intervjuer och sammanställa dessa i beskrivande kategorier. Dessa kan sedan jämföras i ett fenomenografiskt utfallsrum där man kan jämföra uppfattningarna om det studerade fenomenet (Larsson 1986).

Grounded theory eller grundad teori har till syfte att studera sociala processer. Grundad teori används framför allt där målet med forskningen är att generera sannolikhetsgrundade teorier om människors beteende genom analys av kvalitativa data. Syftet är att formulera en teori, en modell som förklarar ett fenomen. I denna mening är grundad teori en empirisk forskningsmodell. Metoden har både ett induktivt och deduktivt element. Induktivt genom att formulera hypoteser på basen av insamlade data och deduktivt genom att dra slutsatser baserade på hypoteserna. Den induktiva komponenten dominerar dock då någon prövning i formell mening inte företas. Studerade fenomen etiketteras i likhet med innehållsanalysen och den hermeneutiska metoden. Återkommande likartade etiketter utgör sedan en kod (öppen kodning) som skall representera ett specifikt fenomen i det studerade sammanhanget. Efter en analys av samband (kvalitativ och icke statistisk) utkristalliseras en kärnvariabel med högt förklaringsvärde (selektiv kodning). Därefter avgränsas all data till områden som beskriver kärnvariabeln och dess egenskaper (selektivt teoretiskt dataurval). Målet är att nå teoretisk mättnad, dvs en situation där nya signifikanta händelser kan förklaras av teorin (Thulesius et al 2004, Thornberg et al. 2009).

Ett specialfall av den kvalitativa forskningen är aktionsforskning. Metoden introducerades av den tysk-amerikanske socialpsykologen Kurt Lewin (1890 – 1947) som också bistått med tänkvärda aforismer; t.ex. ”nothing is so practical as a good theory” (1952). Lewin har spelat en mycket betydelsefull roll inom psykologin och beskrev bl.a. den mycket enkla men etablerade ekvation som beskriver att människans beteende är en funktion av henne själv och hennes miljö (B = ƒ[P, E]), där B = behaviour,  f = funktion av, P = person och E = environment. Klassisk aktionsforskning utgår från idén att giltig kunskap är den kunskap som utvecklas genom handling och att den sker utan distansering till de studerade. Metoden beskrivs fortfarande med utgångspunkt från upphovsmannen, dvs den s.k. Lewinska spiralen "a comparative research on the conditions and effects of various forms of social action and research leading to social action" that uses "a spiral of steps, each of which is composed of a circle of planning, action, and fact-finding about the result of the action" (Lewin 1946). Metoden förutsätter intim samverkan mellan den som studerar och den studerade. Vidare omfattar ak-tionsforskning, till skillnad från t.ex. fallstudier, att forskaren försöker medverka till förändring och samtidigt studera effekterna av den åstadkomna förändringen. Aktionsforskning är egentligen mer än fråga om hur forskning kan bedrivas och mindre om sättet forskningen bedrivs på.

De kvalitativa forskningsmetoderna har den induktiva metoden gemensamt, förutom möjligen den grundade teorin. Man fokuserar dock på olika aspekter av det studerade. Den kvalitativa innehållsanalysen fokuserar på delarna i en utsaga; likheter, skillnader och betydelse. Diskursanalysen fokuserar hur man pratar om ett fenomen. Hermeneutiken i sin tur fokuserar på betydelsen av ett fenomen i sitt sammanhang och fenomenografin om vår uppfattning om olika fenomen. Etnografin avser att beskriva fenomen i sitt kulturella sammanhang. Grundad teori tar snarare sikte på att beskriva den process som ligger bakom ett fenomen.

Kvalitativa ansatser kan härigenom tillföra mycket betydelsefull kunskap om än med brister i flera avseenden. Kort sagt kan dessa ansatser beskriva förhållanden som inte är åtkomliga med andra vetenskapliga metoder.

    Den moderna medicinska forskningens utgångspunkter och terminologi

Den medicinska forskningen sönderfaller i tre grenar; autonom och målinriktad grundforskning samt tillämpad forskning. Den autonoma grundforskningen engagerar sig i övergripande studier av t.ex. hur vårt cirkulationssystem fungerar. Man utvecklar metoder och teorier för att öka kunskapen inom detta och andra områden som berör själva livet och livsprocessen. Grundläggande kunskap av denna natur utgör också en viktig del i utbildningen av läkare och andra befattningshavare inom sjukvården. Grundforskning bedrivs huvudsakligen vid de medicinska fakulteterna och ofta i samarbete med andra fakulteter vid universitet och högskolor.

 Den riktade grundforskningen engagerar sig i ett specifikt problem, t.ex. att utveckla ett vaccin mot Covid-19. Med denna utmaning krävs omfattande kunskap om hur vårt immunsystem fungerar och vilka tänkbara möjligheter som står till buds för att kunna skydda oss mot olika smittsamma mikroorganismer. Den riktade grundforskningen bedrivs såväl vid universiteten som inom olika delar av industrin, t.ex. läkemedelsindustrin.

Den tillämpade forskningen verkar i gränslandet mellan forskningsinstitutionerna och den kliniska vardag i vilken den tillämpade forskningen som regel äger rum. Frågeställningen kan t.ex. gälla vilka som drabbas av hypertoni (högt blodtryck) eller vilka som drabbas av biverkningar av ett vaccin. Den tillämpade forskningen är mycket bred och kan omfatta snart sagt alla aspekter av frisk- och sjukvård.

Den medicinska forskningsprocessen – problem och syfte

Utgångspunkten för varje forskare är en frågeställning som skall besvaras eller åtminstone belysas. En nödvändig förutsättning för detta är god kännedom om tidigare forskning och vilka ansatser som prövats. En systematisk genomgång av litteraturen inom området är därför nödvändig. Frågeställningen som aktualiserats måste också undergå en rimlig analys av huruvida den är möjlig att besvara, vilket mycket väl förstås kan handla om att falsifiera en hypotes. Ett problem fler handledare än jag har upplevt är att frågeställningen är utomordentligt vidlyftig och knappast låter sig besvaras eller ens belysas på den tid som står forskaren/doktoranden till buds. Ofta är detta ett uttryck för att man bortsett från problemanalysen och kastat sig över ett projekt utan närmare eftertanke. Alla dessa frågor avhandlas initialt i form av en forskningsplan eller ett forskningsprotokoll. En central del i vetenskapsprocessen är formuleringen av syftet med studien. Detta låter sig egentligen inte göras förrän man bestämt design och metod (se nedan). Processen är i detta avseende dubbelriktad. De formuleringar som använts för att beskriva syftet återkommer ofta vid disputationer inom medicinsk vetenskap. En vanlig fråga från opponenten är huruvida man anser sig ha uppfyllt syftet eller syftena med de studier som redovisas. Syftet bör vara så precist formulerat som möjligt då det också spelar en roll för möjligheterna att söka stipendier eller finansiellt stöd för studien. Ur vetenskaplig synpunkt skall syftet spegla hela den forskningsinsats man förväntas genomföra och vilka rimliga slutsatser man kan förvänta sig av studien.

Den medicinska forskningsprocessen – design

En central frågeställning i all medicinsk forskning är vilken design och vilken metod man väljer att använda sig av. Designen är planen för hela undersökningens genomförande där metoden är en del. I designen beskrivs ofta förloppet i form av ett flödesschema över de olika faserna i studien. Denna undersökningsplan utgör själva kartan över hur man skall navigera sig fram till forskningsfrågan och hur man skall tackla frågan. Ofta bestäms designen av till synes ovidkommande frågor som hur lång tid man har på sig, hur mycket undersökningen får kosta och i vilken utsträckning man har personella och materiella resurser att genomföra projektet. Inte minst viktigt är förstås huruvida man har tillgång till undersökningsmaterialet, dvs eventuella patienter, försökspersoner, kontrollpersoner osv.  Allra mest avgörande är förstås den frågeställning man har. Dessa överväganden kräver också den forskningsetiska analys som beskrevs i inledningen av kapitlet.

En annan viktig aspekt är på vilken vetenskaplig nivå man vill tillföra sin kunskap. I medicinska forskningssammanhang finns en relativt väl utarbetad hierarki för vilket förklaringsvärde man anser att olika studietyper har. Man talar generellt om evidensgrad vilket är centralt inom den evidensbaserade medicinen. Evidensgraden bestäms dels av stora organisationer nationellt som t.ex. Socialstyrelsen, Läkemedelsverket och Statens Beredning för medicinsk och social Utvärdering (SBU). Även i stora internationella medicinska tidskrifter som British Medical Journal använder man sig av graderingssystem för att bedöma den vetenskapliga kvaliteten (GRADE, se Guyatt et al. 2008 a och b).

När man beslutar vilken design en studie skall ha bör man ta hänsyn till det ”bevisvärde” metoden har, dvs vilken eller vilka metoder man tänkt använda sig av. Detta val kan bli avgörande för vilket inflytande (impact) studien kommer att ha i litteraturen inom området. Å andra sidan, som tidigare nämnts, är det frågeställningen som primärt skall vara avgörande för den design och metod man tillämpar. Alla forskare har förstås en önskan om att dels få sin forskning publicerad och att den tillerkänns ett värde i den praktiska hälso- och sjukvården. Detta kan dock vara en känslig och svår fråga varför den bör diskuteras och hanteras innan man påbörjar projektet. I tabell 3 listas kortfattat de olika studietyper som vanligen förekommer inom den tillämpade medicinska forskningen (fritt efter Süt 2014).

Tabell 3: Typer av design och metoder i medicinsk forskning

GRUNDFORSKNING    OBSERVATIONELLA    EXPERIMENTELLA    EKONOMISKA    ÖVERSIKTER

    Deskriptiva    Interventionella    ”Cost-benefit”    

Djurmodell    Fallrapport    Randomiserad -kontroll    Kostnadsanalys    Metaanalyser

Metodutveckling    Fallserie    Ej randomiserad - kontroll    Cost-effectiveness    Systematisk review

Genetiska    Tvärsnitt    Egen kontroll    Cost-utility    

Cellbiologiska    Analytiska    Crossover        

    Survey/Cohort            

    Fall-kontroll            

En förutsättning för den kliniskt tillämpade medicinen är de grundläggande upptäckter om människans, funktion och sjukdomar som görs inom grundforskningen. Denna bedrivs vanligen vid de medicinska institutionerna som är uppdelade i ämnesområden, t.ex. fysiologi, anatomi, cellbiologi, genetik, mikrobiologi osv. Närmandet mellan denna basala forskning och den tillämpade forskningen sker i allt ökad utsträckning via den translationella medicinen där problem som identifieras inom sjukvården, t.ex. en ny virussjukdom, föranleder snabba insatser från den pre-kliniska grundforskningen för att snabbt initiera utveckling av ett vaccin mot den sjukdom som förorsakas av viruset i fråga.

Inom de flesta medicinska specialiteter möter man problem som har att göra med det sjukdomsframkallande ämnet och dess svar i människokroppen. Form, struktur, komposition och andra egenskaper hos sådana sjukdomsframkallande förhållanden kräver som regel basal experimentell forskning. Grundforskningen kan enkelt delas upp i explorativa, deskriptiva och förklarande ansatser. Metoderna varierar från en frågeställning till en annan. Ibland används djurmodeller, vilket dock blir alltmera sällsynt. En angelägen fråga inom grundforskningen är därför utveckling av metoder som bl.a. kan ersätta djurmodeller, men också utveckling av nya hjälpmedel som t.ex. cellodlingar, datorsimuleringar osv. Gemensamt är dock att man vanligen använder statistiska metoder i syfte att finna prövbara hypoteser enligt den hypotetiskt-deduktiva modellen. Här skall vi emellertid i första hand fokusera på den kliniska och tillämpade medicinens forskningsansatser.

Observationella ansatser

De metoder som vanligen förekommer inom den tillämpade medicinska forskningen är antingen observationella eller experimentella där de sistnämnda har till syfte att studera effekterna av en intervention.

De observationella metoderna innebär att man antingen följer en grupp med samma egenskap(er) (t.ex. rökare) under en längre period – en prospektiv studie, eller ”ser” bakåt under en bestämd tidsperiod – retrospektiv studie. Fallrapporter och fallserier används som regel för att uppmärksamma ett nytt fenomen, t.ex. biverkningar av ett läkemedel eller ett ”nytt” sjukdomstillstånd. Ett enstaka fall eller flera kan ibland spela en betydelsefull roll för att uppmärksamma ett nytt fenomen, men kan inte utgöra grund för någon slutsats. Detsamma gäller tvärsnittsstudien. En sådan studie syftar till att beskriva ett förhållande vid en viss given tidpunkt och är därför vare sig pro- eller retrospektiv. En frågeställning som kan belysas är t.ex. hur många som är vaccinerade vid en viss given tidpunkt (prevalens) i den studerade populationen. En sådan beskrivning har ofta begränsningar i form av att bara en del i den aktuella popula¬tionen har studerats. Ett exempel på detta är ju de regelbundet återkommande väljarundersökningarna.

En studie där man prospektivt följer de studerade under en längre tidsperiod benämns som en cohort eller survey. I en cohort följer man en viss definierad population, t.ex. kvinnor födda 1970, utan att de utsätts för någon form av intervention. Detsamma gäller en survey, emedan denna snarare försöker att identifiera trender i den studerade populationen, t.ex. hur många kvinnor i denna åldersgrupp som drabbas av bröstcancer vid de olika tillfällen detta studeras (prevalens). Då är det förstås viktigt att det studerade stickprovet är så representativt som möjligt för populationen om man avser att generalisera resultaten. Denna urvalsprocess är normalt en av de stora utmaningarna i en sådan typ av studie. Har man erforderlig information kan en sådan studie tillföra kunskap om risk- och skyddsfaktorer för att drabbas av bröstcancer. För att analysera sådana samband används statistiska metoder som t.ex. regressionsanalys. Denna analys innebär att man med olika statistiska metoder studerar sambandet (kausaliteten) mellan en responsvariabel (beroende variabel) och en eller flera förklarande variabler (kallas oberoende variabler, prediktorer eller covariater).

Fall-kontroll studie är ett annat exempel på en observationell metod. Principen är att fallen, t.ex. personer som drabbats av biverkningar efter en vaccination jämförs med så likartade personer som möjligt för att identifiera huruvida vissa karakteristika finns i den grupp som drabbats jämfört med kontrollerna. Ofta används metoden för att identifiera ovanliga fenomen. Dessa studier är normalt retrospektiva eftersom data som insamlas, de oberoende variablerna, inhämtas retrospektivt. En oberoende variabel är således en variabel som antas påverka en annan variabel, i det här exemplet biverkan av en vaccination.

Interventionella studier

Den enklaste och mest kritiserade modellen för bedömning av en intervention är det några kallar en ”single group outcome study” och andra ”one-group  pre- and posttest design”. Metoden avser att mäta ett fenomen (en variabel) vid ett tillfälle och då vanligen en ”responsvariabel” (beroende variabel) eller alternativt en eller flera oberoende variabler som antas påverka den beroende variabeln. Därefter införs en intervention. Efter en bestämd tidsperiod gör man om samma mätning och på detta sätt blir försökspersonen sin egen kontroll. Skälet till att metoden kritiseras är att många andra faktorer kan påverka individen och hela den studerade gruppen sedan det första testet. Andra spontant uppkomna förändringar, som inte har med interventionen att göra, kan påverka resultatet på ett avgörande sätt. Genomförandet av interventionen kan bidra med placebo-effekter och tvärtom, till exempel andra behandlingsinsatser. Det är också ett välkänt statistiskt problem att de som vid det första testet uppvisat extrema värden tenderar att närma sig normala värden (regression to the mean) vid den efterföljande mätningen. Ytterligare ett problem är frågan om hur den studerade gruppen har valts ut. Om det är en mycket motiverad grupp till att genomgå interventionen, eller tvärtom, kommer detta påverka resultatet (selection bias). Eftersom metoden saknar kontrollgrupp brukar den betecknas som kvasi-experimentell.

En annan vanlig studietyp är den där man jämför två eller flera interventioner, vanligen behandlingsinsatser, genom att först exponera försökspersonerna för en behandlingsmetod (A) och sedan en annan (B). Mätningar av aktuella variabler görs innan, efter avslutad första behandling (A) och sedan efter avslutad behandling (B). Denna studietyp kallas ”cross over design”. Olika typer av randomisering kan förekomma, t.ex. med avseende på turordningen i genomgåendet av de respektive grenarna (A eller B). Uppdelning av interventionerna kan också vara så att den ena armen utgörs av en placebobehandling (icke teoretiskt verksam behandling) och den andra med en aktiv intervention (t.ex. ett läkemedel). De flesta crossover-studier är utformade så att de upprätthåller en viss balans, dvs så att alla försökspersoner får samma antal behandlingar och deltar i samma antal perioder. Interventionernas ordning, periodernas längd och antal interventioner kan varieras högst avsevärt. Metoden är tämligen enkel och kan ge goda indikationer, men tillförlitligheten begränsas av i vilken ordning som interventionerna presenteras. Kvardröjande effekter från en tidigare intervention kan påverka effekten av den efterföljande.

Kontrollerade kliniska studier

Undersökningar som har till syfte att prospektivt pröva effekten av en intervention, t.ex. ett läkemedel, kallas kliniska studier eller en klinisk prövning. Denna typ av studie kan vara randomiserad eller ej (Randomised Controlled Trial, RCT eller non-RCT), dvs de som deltar i studien lottas antingen till en interventionsgrupp eller en kontrollgrupp. Vidare kan studien vara utformad så att vare sig försöksledaren (eller de som ordinerar/genomför en behandling) vet om det är en teoretiskt verksam behandling eller placebo. Placebo kan utgöras av tabletter eller injektion med inerta läkemedel eller lösningar (”sockerpiller”, koksalt eller shame operation). Studien kallas då dubbelblindad. Vid enkel blindning, som t.ex. shame operationer, vet förstås den som gör ingreppet, vilket slags ingrepp som skall göras. Vid den enkla blindningen vet försöksledaren vad försökspersonen erhåller, men försökspersonen själv är ovetande. För enkelhetens skull kallar vi fortsättningsvis försöksledaren för läkare och försökspersonen för patient, eftersom detta är det vanliga förshållandet vid kliniska studier inom sjukvården. Ett specialfall är studier som likaså är prospektiva, randomiserade och öppna (ej blindade) där den studerade variabeln (endpoint) analyseras utan kännedom om vilken grupp försökspersonen tillhört (Prospective Randomised Open with Blinded Endponts, PROBE, Hansson et al. 1992). Om det redan finns ett behandlingsalternativ som tillämpas vid den aktuella sjukdomen kan och skall som regel jämförelsen göras med det hittills bäst kända behandlingsalternativet. Detta innebär som regel att blindningen inte kan tillämpas. Vanligen jämförs bara två grupper, interventionsgruppen och kontrollgruppen. Av statistiska skäl krävs betydligt fler försökspersoner om jämförelsen skall göras mellan flera alternativ. Metoden är hypotetisk-deduktiv och där nollhypotesen H0 är att det inte finns någon skillnad och där den alternativa hypotesen (HA) att den studerade interventionen är bättre än tidigare praktiserade metoder. Eftersom denna undersökningsmetod är den i särklass mest använda inom den medicinska tillämpade interventionsforskningen i dag kommer jag att gå igenom de olika stegen i detta förfarande något mer noggrant.

Det första steget är att analysera den eventuella studien ur etisk synpunkt. I samband med detta ansöker man om ett forskningsetiskt godkännande vari alla detaljer kring studien redovisas och underkastas granskning av etikprövningsmyndigheten (se avsnittet ovan om ”etiska aspekter”).

Nästa steg är att definiera vilka som skall ingå i studien, den potentiella studiepopulationen och avgränsa densamma, t.ex. alla som inkommer till sjukhuset med akut hjärtinfarkt under en viss tidsperiod. Alla dessa potentiellt tillgängliga patienter i studien skall sedan loggas, dvs uppföras i en loggbok. Patienter som senare exkluderas skall vara med i en sådan loggning och anledningen till att de exkluderats. För att tillmötesgå alla förutbestämda krav på deltagande skall således ett antal inklusionskriterier vara uppfyllda, t.ex. att hjärtinfarkten har verifierats och hur. Som regel har man flera sådana inklusionskriterier. Dessutom tillämpar man ett antal exklusionskriterier som på motsvarande sätt skall negeras, t.ex. att patienten inte bor i det aktuella sjukhusets upptagningsområde eller att diagnosen inte verifierats korrekt enligt studieprotokollet. Ibland avgränsas studier av detta slag av andra skäl, t.ex. för att erhålla en balanserad könsfördelning eller att patienten inte kan följas upp av olika skäl. Anledningen till loggningen är att man skall kunna beskriva hur många tillgängliga patienter som exkluderats av olika skäl. Detta för att undvika systematisk snedvridning eller skevhet (bias) som gör att studien förlorar i generaliserbarhet.

Innan någon inklusion i studien kan ske skall patienten tillfrågas om sitt informerade och frivilliga deltagande (se avsnittet ovan om ”etiska aspekter”). Detta skall som regel ske såväl skriftligt som muntligt och så att patienten ges en rimlig betänketid.  Först därefter sker randomiseringen där man i normalfallet har lika stor chans att hamna i interventionsgruppen som i kontrollgruppen. Beroende på tillståndet sker detta blint (se ovan). Om alternativen är olika typer av kirurgiska interventioner etc. skall informationen utvidgas och ofta inkluderas också en anhörig med god kännedom om patienten. Kontrollgruppen fråntas naturligtvis inte någon etablerad behandlingsåtgärd. Vanligen är kontrollalternativet vad som kallas ”treatment as usual”, dvs man får den behandling som innan den aktuella studien påbörjades var rutin och bäst evidensbaserade (underbyggda).

Randomiseringsförfarandet innebär att sannolikheten för att de båda grupperna i alla avseenden är så lika varandra som möjligt. Detta innebär att alla data om patientens förhållanden skall anges och tabellariskt jämföras mellan interventionsgrupp och kontrollgrupp. Om det trots allt finns olikheter i de båda grupperna som kan spela en roll för slutresultatet kan man korrigera för detta med statistiska metoder (multipel regressionsanalys, logistisk regression eller Cox proportionella hazardkvot).

Analys och tolkning av kontrollerade kliniska studier – några nyckelfaktorer

I det ovanstående exemplet kan vi anta att den rutinmässiga behandlingen vid akut hjärtinfarkt, av det slag som inkluderats i studien, var behandling med kateterburen intervention (PCI). Rent hypotetiskt kan vi anta att det tillkommit en ny metod för att behandla akut hjärtinfarkt, t.ex. en kombinationsbehandling med PCI och samtidig tillförsel av ett läkemedel som förbättrar blodflödet i hjärtats små kärl som inte är åtkomliga med en kateter. Vi kallar den första metoden PCI och den andra PCI+. Om nu patienter randomiseras till endera gruppen så är fortfarande nollhypotesen, H0, att de båda metoderna är jämförbara. Den alternativa hypotesen, HA, är att storleken av den aktuella hjärtinfarkten (endpoint) blir mindre med PCI+. Frågan är nu i vilken riktning en eventuell skillnad går. Med ett riktat statistiskt test (one-tailed test) respektive icke-riktat test (two-tailed test) kan detta avgöras.  Det icke-riktade testet tar hänsyn till i vilken riktning förändringen går eftersom det beräknar betydelsen av båda svansarna i fördelningen (t distribution) av utfall. Ett icke-riktat test är lämpligt om man bara vill avgöra om det finns någon skillnad mellan de jämförda grupperna. I nästa steg av hypotesprövningen vill man avgöra hur mycket av den eventuella skillnaden som kan tillskrivas slumpen. Man beräknar därför signifikansnivån som är ett uttryck för hur stor denna risk är. H0 förkastas, eller falsifieras, om risken är mindre än 1 på 100 (<0,01) att skillnaden som uppmätts sannolikt (probability = p) förorsakats av slumpen (p = <0,01). Normalt sätts den accepterade sannolikhetsnivån aldrig till större värde än 0,05, dvs p = <0,05 för att förkasta 0-hypotesen. Ibland blir denna procedur fel beroende på hur data hanterats och kan därmed leda till felaktiga slutsatser.  Ett Typ I-fel (falskt positiv) innebär att ett falskt samband påvisas och ett typ II-fel innebär motsatsen, dvs att man avvisar ett samband som faktiskt finns (Neyman och Pearson 1928)

Det är förstås viktigt att inse att en skillnad är en skillnad först om den gör skillnad. Risken för fel minskar förstås ju ”tuffare” signifikansgräns man väljer och ju större det studerade materialet är.

En annan betydelsefull aspekt av jämförande kliniska studier är om materialet analyseras med avseende på alla som randomiserats (intention to treat-analys) eller bara de som fullföljt interventionen (per protokoll-analys). Båda metoderna har för- och nackdelar. Om en intervention (behandling) t.ex. innebär biverkningar eller svårigheter att fullfölja är detta betydelsefullt för resultatet då det ju minskar följsamheten till ett behandlingsalternativ. Å andra sidan vet man ju inte säkert om den studerade interventionen faktiskt har en effekt om alltför många faller bort. Ibland väljer man därför att bara studera dem som genomgått behandlingen.

Utöver alla ytterligare statistiska analyser som kan genomföras beroende på experimentets uppläggning och syfte, är en aspekt angelägen att studera, nämligen effekten av den studerade interventionen. Detta under förutsättning att den verkligen haft en signifikant effekt, dvs att inferensiell testning skett. Inte minst ur ekonomisk synpunkt är detta angeläget då en intervention kan vara mycket kostsam, men uppvisa ringa effekt. Med en enkel ekvation (standardiserad medelvärdesskillnad, SMD) kan man uppskatta skillnaden i effekt mellan de två grupperna. Utöver signifikansberäkningar torde detta vara den mest angelägna beräkningen i en studie eftersom den ger information om hur betydelsefulla resultaten är.

Effektstorleken kan skrivas med en metod utvecklad av den amerikanske statistikern Jacob Cohen (1923 – 1998): Cohen’s d = M1 – M2/Sp där M1 och M2 är medelvärdena i de respektive grupperna och Sp den poolade standardavvikelsen. Standardavvikelsen är ett statistiskt mått på hur mycket de olika värdena för en population avviker från medelvärdet. Den poolade standardavvikelsen beräknas genom √[(M12+ M22) / 2] (se Sawilowsky 2009). Använder man denna ekvation kan man sedan bedöma effektstorleken med nedanstående tabell.

Tabell 4: Effektstorlek beräknad med Cohens d

Effekt-storlek  Cohens d    d

Liten    0.20

Moderat    0.50

Stor    0.80

    

Att analysera och tolka resultat av en randomiserad eller icke-randomiserad klinisk studie kan vara mycket omfattande. Avgörande för fortsatta analyser av olika slag är huruvida HO kan falsfieras eller ej. I kliniska studier tala man som regel om endpoints och delar upp dessa i primära och sekundära, i sällsynta fall tertiära. Den primära endpointen är således ett uttryck för och en bekräftelse på att den alternativa hypotesen( HA) är sannolik. Om så är fallet kan man tillåta sig analyser av sekundära endpoints om studiematerialet är tillräckligt stort för detta och analysen finns med i den ursprungliga planeringen av studien. Ad hoc analyser i efterhand har inget inferensiellt värde, eller bevisvärde om man så vill. För en detaljerad överblick över de kliniska studiernas möjligheter och begränsningar hänvisas till Spilker (1991) och annan relevant statistisk litteratur.

Ekonomiska studier och livskvalitet

Kliniska studier har som regel en medicinsk effektvariabel som huvudsaklig endpoint. Oavsett vilken effekt interventionen har får den som regel också andra konsekvenser för individen. En sjukdom har ju ofta betydande konsekvenser för livskvaliteten, vilket också en behandlingsinsats kan ha. Av dessa skäl är det vanligt att man också försöker fånga denna aspekt av interventionens betydelse för patienten. Vid t.ex. jämförande studier mellan olika kirurgiska interventioner kan också andra vitala funktioner påverkas högst avsevärt än de som var avsikten att studera. Först några ord om mätning av livskvalitet eller ”Quality of Life” (QoL) vilket numera är en central del av de flesta kliniska studier.

I de flesta fall mäts QoL med hjälp av ett frågeformulär. För att detta skall ha något vetenskapligt värde skall det ha föregåtts av:

i/ en kvalitativ definition av begreppet, dvs vad man vill mäta.

Ii/ en operationalisering av begreppet, dvs en beskrivning av hur man reducerat begreppet till specifika frågeområden och i ett format som låter sig besvaras numeriskt. Detta skall sedan resultera i

iii/ en uppsättning frågor eller påståenden som respondenten skall ta ställning till, dvs ett frågeformulär.

Det slutliga frågeformuläret består av frågor som med statistisk metodik extraherats fram som särskilt värdefulla för att belysa frågeområdena i den operationella definitionen. Därefter skall formuläret underkastas reliabilitets- och validitetsprövning (tillförlitlighet och giltighet). Metoderna för detta är många och varierar med avseende på statistisk och ambition. Ofta används graden av frågornas inbördes samband (internal consistency) som ett mått på reliabiliteten. Detta mått (Cronbachs alfa koeffecient) bör vara över 0,9 för att instrumentet skall kunna användas för individuella jämförelser och 0,6 vid gruppjämförelser. Få test uppfyller detta krav.

Validiteten kan studeras antingen genom jämförelser med andra väldokumenterade test som mäter samma sak eller en delaspekt av det formuläret avser att mäta. En annan möjlighet är att använda statistiska metoder såsom t.ex. faktoranalys för att öka eller minska antalet enskilda frågor som avser att avspegla en och samma faktor (t.ex. känslomässigt välbefinnande). Faktoranalys utgår från en interkorrelationsmatris. Från denna kan sedan relationer mellan variablerna studeras liksom deras s.k. faktorladdningar. En tredje och mindre tillförlitlig metod är att lita på den intuitiva uppfattningen att frågan verkligen mäter vad den avser att mäta (face validity).

En tredje viktig egenskap i instrument som avser att mäta QoL är känsligheten (sensitiviteten). Med sensitivitet avses i dessa sammanhang dugligheten att uppfatta förändring i tillståndet. Sensitiviteten i ett frågeformulär avspeglas i vilken utsträckning det förmår att skilja de undersökta åt, dvs formulärets diskriminationsförmåga. Denna egenskap i ett instrument kan åskådliggöras genom att studera skillnader mellan resultaten före och efter en väldokumenterad intervention. Även statistiska egenskaper i fördelningsmått (fördelningens utseende i den studerade populationen) ger en antydan om ett formulärs sensitivitet.

En god reliabilitet är en förutsättning för att instrumentet skall äga god validitet. Således bör validitetskoeffecienten för ett instrument alltid vara mindre än eller på sin höjd lika med kvadratroten ur reliabilitetskoeffecienten. Reliabilitet och validitet bör vara studerade i den population som undersöks.

Sensitiviteten i ett test är avgörande för i vilken utsträckning man kan dra slutsatser av resultatet. Saknar instrumentet nödvändig sensitivitet kan undersökaren komma till felaktigt grundade slutsatser om t.ex. en behandlingsmetods effektivitet.

Ett instrument kan vara konstruerat antingen för att mäta QoL i flera olika dimensioner (fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, smärta osv.). Ett sådant instrument, med en mer vidlyftig ambition att mäta QoL, kallas generiskt. Om det är speciellt ägnat att studera QoL vid sjukdom och förändringar i QoL på grund av sjukdom eller ohälsa kallas det hälsorelaterat . Är instrumentet konstruerat för att mäta QoL i relation till en viss sjukdom eller sjukdomsgrupp kallas det sjukdomsspecifikt. Ett exempel på detta är The Cardiac Health Profile som är avsett att mäta livskvalitet före och efter en intervention relaterad till hjärtsjukdom (Währborg och Emanuelsson 1996). Även funktionsförändringar till följd av en intervention, t.ex. kirurgi med inkopplad hjärt-lungmaskin, kan utgöra en central aspekt i utvärderingen av en intervention (Währborg et al. 2004)

Kostnaden för en intervention kan sedan ställas i relation till förändringarna i den subjektiva förändring som ägt rum i patientens livskvalitet (cost utility). På samma sätt kan man beräkna kostnaden i relation till effektiviteten (cost-effectiveness). Denna typ av kostnad-nytto (cost benefit) mätningar är nödvändiga av flera skäl, dels därför att patientens uppfattning om interventionen är betydelsefull, men också för att kunna bedöma vilka insatser inom sjukvården som är kostnadseffektiva. Detta har stor betydelse för hur man inom sjukvården prioriterar insatser (SOU 1995). Resultatvärdering av interventionella studier inom den medicinska tillämpade forskningen tar således hänsyn till flera faktorer, vilket illustreras i figur 2.

Figur 2: Resultatvärdering av interventionella studier

Den medicinska forskningsprocessen – problem och metodval

Det finns inte en medicinsk forskningsprocess utan flera. Frågeställningen, som återigen påpekas, är helt avgörande för vilken metod som kan och bör tillämpas. Inom grundforskningen är man hänvisade till helt andra förutsättningar än inom den tillämpade kliniska forskningen. Inom den sistnämnda forskningstraditionen varierar också frågeställningar och förutsättningar högst avsevärt. Epidemiologin har som regel helt andra syften än de discipliner där man genom interventioner söker åstadkomma god och säker sjukvård. Inom områden som klinisk farmakologi, klinisk neurofysiologi, klinisk farmakologi och klinisk mikrobiologi etc. är likaså förutsättningarna annorlunda än inom de mer renodlade ”behandlingsdisciplinerna”.  Mot bakgrund av dessa skilda perspektiv kommer också forskningsansatserna att se olika ut och med tillämpning av skilda strategier som är anpassade till just de frågor och möjligheter som står till buds inom denna disciplins forskningsområden.

Det finns emellertid gemensamma drag i den forskning som bedrivs vid de medicinska fakulteterna. Två linjer kan skönjas; dels en empirisk och dels en hypotetisk-deduktiv. Inom t.ex. epidemiologin är deskriptiva studier vanliga, men också etiologiska där man söker identifiera orsakssamband. Metoderna skiljer sig då åt där den ena har ett empiriskt beskrivande syfte och den andra en tydligare hypotetiskt-deduktiv strategi. Båda dessa strategier har förstås ett stort värde beroende på vilken frågeställning man avser att försöka belysa eller eventuellt besvara. Kunskapen om vetenskapliga metoder är därför central, men dessvärre ofta underskattad då föga utrymme lämnas för vidareutbildning inom detta område inom den moderna sjukvården. Med den ”gränsöverskridande” translationella forskningen och den allt mer utvecklade forskningen inom de paramedicinska disciplinerna kan man hoppas på en utveckling och fördjupning av den metodologiska kompetensen inom den medicinska forskningen. Avståndet mellan grundforskningens institutioner och den kliniskt tillämpade forskningen bör också förkortas avsevärt. Eftersom de har skilda huvudmän (universitet och regioner) äventyras också förutsättningarna för ett bättre och berikande samarbete.

Det finns således ingen förlösande algoritm för hur medicinsk forskning kan och skall bedrivas. Ej heller finns det en tillräckligt god infrastruktur för att utveckla en god och fruktbar forskningsmetodik. Trots detta är vi med den diversifierade forskningsmetodologin framgångsrika i Sverige. Ett förhållande som dock skulle kunna förbättras avsevärt.

Evidensgradering

Som beskrivits tidigare har Statens Beredning för medicinsk och social Utvärdering (SBU), Socialstyrelsen och Läkemedelsverket upprättat en gradering av evidensvärdet för olika studietyper och hur de genomförts.  Evidensgradering tillämpas numera i de flesta länder i västvärlden med innebörden att olika typer av vetenskapliga studier tillmäts vetenskaplig styrka beroende på dess metod och hur väl studien genomförts. Den svenska evidensgraderingen har tagit sin utgångspunkt från det internationellt vanligen tillämpade GRADE-systemet som utvecklas kontinuerligt via GRADE Working Group där även SBU ingår. Det är dock inte bara studietypen som avgör bevisvärdet utan också utfallet i studien, dvs hur entydiga resultaten är och dess kvalitet (Guyatt et al 2011, Balshem et al. 2011). Evidensgradering förekommer i fyra nedanstående kategorier:

Evidensgrad 1: Minst två oberoende studier med högt bevisvärde eller en systematisk översikt av flera originalstudier med högt bevisvärde.

Evidensgrad 2: En studie med högt bevisvärde plus minst två med medelhögt bevisvärde och entydiga resultat.

Evidensgrad 3: Minst två studier med medelhögt bevisvärde och entydigt resultat.

Evidensgrad 4: Enbart studier med lågt bevisvärde eller avsaknad av studier. Expertutlåtanden eller konsensusutlåtanden utan explicit systematisk genomgång.

Med högt bevisvärde, eller starkt vetenskapligt stöd, avses randomiserade studier och då särskilt dubbelblindade studier. Resultaten skall då utfalla på ett övertygande och entydigt sätt. ”Allt eller intet”-studier räknas normalt till denna grupp, som t.ex. insulinbehandling vid diabetes eller penicillin vid vissa infektioner. Vid laboratoriestudier handlar det om huruvida H0 med säkerhet kan avvisas då inga data i studien talar emot detta. Högt bevisvärde tillskrives också metaanalyser och systematiska genomgångar (reviews) av orginalstudier med högt bevisvärde förutsatt att dessa analyser i sin tur genomförts på ett korrekt sätt.

 Med medelhögt bevisvärde avses vanligen RCT-studier med entydiga resultat. Även öppna randomiserade studier kan räknas hit liksom kohortstudier och fall-kontroll studier som är väl genomförda och uppvisar entydiga resultat kan komma ifråga för denna gradering.

Med lågt bevisvärde avses studier som ej bör ligga till grund för några slutsatser.  Epidemiologiska studier som uppvisar relativ risk med mindre än 2 (eller mindre än 100%) anses ha lågt bevisvärde på grund av hög risk för confounding (okända bakomliggande faktorer) och snedvridning då risken är låg om studien uppvisar relativ risk högre än 5 (Breslow NE & Day NE 1980). Även alla andra icke randomiserade studier räknas vanligen till denna grupp.

Deskriptiva och tvärsnittsstudier saknar egentligt bevisvärde utan har i huvudsak ambitionen att vara hypotesgenererande. En grundprincip kan sägas vara att ju starkare evidensstyrka som föreligger desto mindre är sannolikheten att andra efterföljande studier kommer att förändra bilden.

Hur är det då med kvalitativa studier? Det pågår ett arbete in en projektgrupp (GRADE-CERQual) med att finna en rimlig strategi för detta. Det är dock för tidigt att konkludera något från projektgruppens arbete (Lewin et al. 2018).

Den medicinska forskningsprocessen – slutsatser och rapportering

En central och avgörande del av den medicinska forskningsprocessen är vilka slutsatser man tillåter sig att dra från den genomförda undersökningen. I detta avseende är det viktigt vilken kunskap författaren har om de vetenskapsteoretiska förutsättningarna för att dra en slutsats med utgångspunkt från den metod man använt. Om inte annat kommer granskarna (peer reviewers) av arbetet att påpeka detta. Dessvärre är även den medicinska litteraturen full av överdrifter och otillåtna slutsatser. Än värre är det förstås i sådan litteratur som inte genomgått någon granskning av experter. Några punkter är ur metodologisk och vetenskapsteoretisk synpunkt särskilt viktiga:

i/ slutsatserna skall vara tydligt beskrivna med ”nyckelresultaten” tydligt framhållna

ii/ slutsatserna skall tydligt vara relaterade till design, metod och resultat

iii/ tolkning av slutsatserna skall vara tydligt baserade på de data som studien uppvisat och kopplade till den eller de hypoteser som studien haft. Övertolkning av resultaten är dessvärre vanligt. Vidare skall tolkningen kunna härledas till en bakomliggande teori

iv/ alternativa tolkningar av resultaten bör övervägas

v/ begränsningar i studien och tillkortakommanden skall redovisas

vi/ effekter av studien bör diskuteras (statistisk signifikans i förhållande till meningsfullhet)

vii/ eventuell relation till finansiärer eller annan påverkan som inte redovisats på annan plats skall anges

vii/ teoretiska implikationer och synpunkter på framtida forskning bör anges

Särskilt värdefullt är självkritiska synpunkter beträffande metodval, populationsstorlek och i övrigt använd design.

Efter en lång forskningsinsats vill man förstås gärna publicera sina resultat. I medicinska sammanhang sker detta huvudsakligen i tidskrifter varav några åtnjuter ett högt anseende som t.ex. New England Journal of Medicine (NEJM), The Lancet, Journal of American Medical Association (JAMA), The BMJ (tidigare British Medical Journal) och Annals of Internal Medicine. Tidskrifterna har olika impact factors, som är en beräkning av hur många gånger tidskriften citeras i vetenskapliga tidskrifter. Detta mått skall inte betraktas som någon kvalitetsindikator. Det är som regel mer intressant att bli publicerad i en specialtidskrift inom ett smalt område där läsekretsen kan antas vara mer förtrogen med det aktuella forskningsområdet. Ett sannolikt minst lika vanligt sätt att publicera sina forskningsresultat är olika former av uppsatser inom olika medicinska utbildningar och framförallt i form av doktorsavhandlingar. Numera är s.k. sammanläggningsavhandlingar absolut vanligast inom de medicinska disciplinerna. Det innebär att flera redan publicerade artiklar kompletteras med något ännu inte publicerat manuskript och läggs samman till en avhandling. Till denna fogas sedan inledningsvis en sammanfattning av hela forskningsinsatsen.

Personliga reflektioner och kritiska synpunkter

Medicinsk vetenskap är en generisk term, dvs ett paraplybegrepp.  Hur den ser ut och vilka metoder den använder är som att fråga hur en människa ser ut. Visst finns det gemensamma drag, men i övrigt är skillnaderna stora. I ett kapitel om metodfrågor i den medicinskt vetenskapliga forskningen hinner man bara beröra något av den gemensamma historiska utvecklingen och de gemensamma drag den fortfarande har efter alla vetenskapliga bataljer och duster den genomgått. Många detaljer har fått lämnas åt den så opålitliga slumpen, vilket naturligtvis innebär att någon tycker sig förbigången av den slumpgenerator som författaren till kapitlet förvandlats till. Trots detta tror jag mig ha korrekt beskrivit att den medicinska forskningen har mycket gemensamt såväl inom ”kärnfamiljen” som bland alla andra vetenskapsfamiljer. Kunskapssökandet och sanningsidealen har en framträdande plats. Problemet är bara vilken sanning och vilken kunskap man vill söka och hur i all sin dar man skall nå dit.

Ett sätt skulle kunna vara att gå en omväg; fråga sig vilka de stora medicinska genombrotten är och hur man nått fram i sina tankar till dessa landmärken i medicinens historia. Det visar sig dock vara svårt eftersom de flesta av dessa märkespersoner har en sådan hög grad av integritet att de föga undsluppit sig några detaljer om sin tankeverksamhet. En sak står dock klar. Det kännetecknande är de tankesprång man gjort från något etablerat till något alldeles nytt och spännande. Så var det med Hippokrates som genom logiskt filosofiskt tänkande slöt sig till en annan syn på människan än den förhärskande. ”En läkare som samtidigt är en filosof är som en Gud” lär han ha sagt (Uddenberg 2015). Vaccinets intåg i mänsklighetens historia är ett annat exempel på ett lysande genombrott för den medicinska forskningen. Edward Jenner (1749 – 1823) utvecklade vaccinationen mot smittkoppor genom vilket han kom att rädda miljontals liv. 1980 var sjukdomen utrotad tack vare ett idogt experimentellt arbete av Jenner baserat på hypotesen att ett litet innehåll från en kokoppa injicerad i mottagarens blodomlopp skulle kunna skydda också mot den så fruktade smittkoppssjukdomen. Den logiska och deduktiva tankemodell Jenner följde byggde förstås på tidigare forskning såväl innehållsmässigt som metodologiskt. Sådan är evolutionen också med avseende på vårt tänkande.

Upptäckten att man kunde bedöva och försätta en patient i ett lugnt, nästan sovande och smärtfritt tillstånd praktiserades först av en tandläkare och utbildad läkare vid ansedda Harvard Medical School, William Thomas Green Morton (1819–1868), som genomförde det första ingreppet (tandutdragning) med eternarkos 1846. Såväl lustgas som eter var kända kemiska ämnen men användes mest av marknadsgycklare. Den mer eller mindre slumpmässiga upptäckten att inhalation av eterångor låg till grund för utvecklingen av anestesin (anestesi fr gre. = ”utan känsel”). Alkohol, diverse mossor och mesmerismen (hypnos) kunde förpassas till de medicinska historieböckerna. Här spelade slumpen i händerna på en kliniker som behövde kunna försätta patienten i detta bedövade tillstånd, men utan kunskap om de kemiska ämnena skulle detta hopp från marknadsgyckel till en ny vetenskapsgren inte ägt rum, åtminstone inte då.

Många fler viktiga upptäckter kan vara av intresse att studera i ett vetenskapsmetodologiskt sammanhang. Viktiga bidrag till denna kunskaps-utveckling bestod två betydelsefulla forskare med, fransmannen Louis Pasteur (1822–1895) och tysken Robert Koch (1843–1910, som tilldelades nobelpriset i fysiologi eller medicin 1905). Bakterier var kända sedan 1600-talet tack vare upptäckten av mikroskopet där dessa små gynnare för första gång blev synliga för ögat.  Antonie van Leeuwenhoek (1632–1723) konstruerade flera kraftfulla mikroskop och upptäckte 1676 de små organismer vi i dag kallar bakterier. Kemisten och mikrobiologen Pasteur kopplade ihop dessa mikroorganismer med sjukdomar. Den tyske läkaren Koch arbetade bl.a. med att isolera bakterier och uppfann en ny teknik för detta ändamål. Båda var mycket rationella och disciplinerade i sitt vetenskapliga tänkande. Det sägs att Pasteur gärna höll läkare borta från sitt laboratorium ”då dessa gärna accepterade illa underbyggda teorier och började tillämpa dem kliniskt innan de var vetenskapligt belagda” (Uddenberg 2015, sid 213). En viss rivalitet fanns mellan de båda forskarna men betydelsen av deras gemensamma forskningsinsatser är mycket stor. Koch utvecklade ett antal postulat (se tabell 5) som till följd av tillkommande kunskap fått modifieras något. Postulatet är dock ett lysande exempel på hur den hypotetiskt deduktiva metoden haft betydande framgång i den medicinska forskningens historia.

Tabell 5: Kochs postulat, något modifierad

1.Mikroorganismen ska/bör kunna påvisas i stort antal hos alla individer, som lider av sjukdomen, men den får inte finnas hos friska individer.

2.Mikroorganismen ska/bör kunna odlas fram i renkultur från prov, som kommer från den sjuke individen.

3.Den framodlade mikroorganismen ska/bör kunna orsaka samma sjukdom hos friska individer (försöksdjur).

4.Mikroorganismen ska/bör sedan kunna odlas fram från eller påvisas i det sjuka försöksdjuret.

---

Fotnot: I den ursprungliga versionen av postulaten gällde ska, men med dagens kunskap måste man använda bör eftersom det finns många undantag. Det första kriteriet var man tvungen att överge, när det upptäcktes att det finns symtomlösa (asymtomatiska) bärare av vissa mikroorganismer, s.k. subkliniska infektioner. Det andra kriteriet måste ibland också överges eftersom det finns mikroorganismer, som inte går att odla. Det tredje kriteriet är inte heller alltid giltigt eftersom yttre omstän-digheter kan påverka resultatet av en experimentell infektion. Koch´s slutsats av sina postulat var att om alla kriterier är uppfyllda så har man bevisat samband mellan mikroorganism och sjukdom, men om inte alla kriterier är uppfyllda, så kan det ändå finnas ett samband.

Många fler exempel skulle kunna lämnas på de forskningsmetodologiska ansatserna i den medicinska historian. Några tillägg skulle behöva göras eftersom den medicinska forskningen utvecklats mot en allt större komplexitet. Avbildningstekniker som röntgen. datortomografi och magnetresonanstomografi m.m. är några exempel. Här har teknisk ingenjörskunskap bidragit på ett avgörande sätt och med sina strategier för att vinna ny vetskap. Detsamma gäller förutom andra naturvetenskaper också omvårdnad, fysioterapi, arbetsterapi, psykologi osv. Kännetecknande för den moderna medicinska vetenskapen är den translationella och gränsöverskridande forskningen.

Är systemteori en ny framkomlig väg även för den medicinska vetenskapen?

Såväl den medicinska forskningen som dess kliniska tillämpning, dvs sjukvården, präglas av en atomistisk syn, eller ett ”stuprörstänkande” som det populärt benämns ibland när det gäller sjukvården. Inom den medicinska forskningen saknas ett teoretiskt perspektiv och en vetenskaplig forskningsmetod som lämpar sig för samordnade och övergripande analyser. Låt mig först beskriva vad jag menar.

Biologiska system präglas av samspel mellan levande organismer och den miljö de befinner sig i. Det är detta vi beskriver som ekologiska system. Människan kan beskrivas som ett sådant system där de olika organen, funktionerna etc. befinner sig i ständigt samspel med varandra. Människan har därutöver betydelsefulla relationer till andra levande organismer (biotiska relationer) och ”döda” ting (abiotiska relationer). Hos alla system finns det mer eller mindre tydliga gränser som avskiljer ett visst ekologiskt system från ett annat. I biologiska sammanhang talar man då om en biotop. Människan är ingen biotop, men kan beskrivas på likartat sätt som en homotop, systemet som avgränsar människan som individ i ett sammanhang. En enskild cell med sina organeller utgör också ett system med någon form av inbördes ordning och med ett cellmembran som avgränsar cellen från sin omgivning. Andra yttre system som påverkar oss kan beskrivas som konceptuella, ett språk, en kultur, ett klimat osv. Andra system är svårare att avgränsa, är mer abstrakta, men likafullt med någon form av inbördes relationer som avgränsar systemet.

I början av 1900-talet introducerade den österrikiske biologen Ludwig von Bertalanffy (1901 – 1972) den generella systemteorin där han beskrev alla system, såväl biologiska som icke-biologiska som bestående av växelverkande komponenter som ömsesidigt påverkar varandra (von Bertalanffy 1976). Alla dessa system följer gemensamma principer för sin existens och utveckling även om principerna skiljer sig åt mellan öppna och sluta system. Öppna system är mottagliga för utifrån kommande influenser medan slutna är mer otillgängliga eller helt slutna. Fysikens lagar beskriver öppna respektive slutna system på skilda sätt. De helt slutna systemen följer termodynamikens andra lag om ökande entropi (kan enkelt beskrivas som ett mått på oordningen hos ett tillstånd). Biologiska och sociala system utgör definitionsmässigt öppna system i strävan mot jämvikt (homeostas) eller anpassning (allostas). Det öppna systemet till skillnad från det slutna har större potential att utnyttja synergieffekter i systemet. Synergi tillför således systemet tillgänglig energi. Energi har i denna mening inget egenvärde. Den kan ju till exempel användas för att skapa konflikter eller försämra funktionen i systemet.

Systemteorins grundläggande hypoteser kan, i min tolkning, beskrivas i följande punkter:

1.Helheten är mer än summan av delarna.

Non-summativitet är inte bara ett villkor för biologisk utveckling utan också en förutsättning för att förstå det biologiska och sociala samspelets roll för individen.

2. Alla delar i det homotopa systemet påverkar och påverkas ömsesidigt av varandra och av den sociala infrastrukturen som helhet. Människan både importerar och exporterar information som ständigt förändrar jämviktstillståndet.

3. Det homotopa systemet strävar mot stabilitet

En förutsättning för alla systems överlevnad är att de erhåller återkoppling (feed-back). Biologiska system kännetecknas som regel av att det finns autonoma återkopplingsstrukturer som till exempel reglerar hormonproduktion eller ökad aktivitet i något nervsystem. Denna biologiska återkopplingsmekanism är avgörande för både överlevnad och utveckling. Hos människan saknas ibland tillräckliga återkopplingsmekanismer med potentiellt ödesdigra följder som till exempel då en åderförkalkningssjukdom inte upptäcks förrän en hjärt- eller hjärninfarkt uppdagas.

De sociala återkopplingsmekanismerna kan ha likartade syften som de biologiska. Antingen skall en fungerande jämvikt bibehållas (homeostas) eller anpassas (allostas). De sociala återkopplingsmekanismerna kan emellertid också ha ett annat syfte nämligen att ifrågasätta eller förkasta den sociala ordningen. Återkopplingen kan därigenom bli både oönskad och hotfull. Den sociala ordningen kan då endast bibehållas genom att öka stabiliteten i systemet, vilket sker på bekostnad av ett reducerat informationsutbyte med andra sociala infrastrukturer. Det är av denna anledning som de flesta sociala system försöker upprätthålla den sociala kontrollen genom människors vilja snarare än mot den. Den ökade interna stabiliteten syftar i detta fall till att motstå yttre förändring snarare än att anpassning till den. Sociala system under yttre tryck tenderar att göra så eftersom det har ett överlevnadsvärde för det egna sociala systemet.

4. Öppna system befinner sig i ständig rörelse och strävar mot expansion

Ett system är a priori aktivt och befinner sig i ständig rörelse eftersom relationer och interaktion är en del av systemets energi. Synergi i systemet reducerar entropin och ökar därigenom systemets energi vilket i sin tur leder till att systemets energi expanderar. Denna tes kan exemplifieras med ett fotbollslag, där alla spelare på planen befinner sig i rörelse eller en position som avser att tjäna laget så mycket som möjligt. Laget i sin helhet får sin energi genom varje spelares insats och varje spelares bidrag, men kan avsevärt förbättra sin prestation om spelarna utnyttjar varandras energi på bästa sätt. Ju bättre de spelar tillsammans desto bättre blir laget och desto bättre placerar dem sig i serietabellen.

5. Såväl öppnas som slutna system är uppbyggda i hierarkiska strukturer.

Alla system omges definitionsmässigt av gränser, tydliga eller otydliga, som delar upp systemet i över- och underordnade system. Dessa supra- respektive subsystem inordnas i en hierarkisk ordning som bestäms av systemets övergripande mål och ”maktstruktur”.

En systemteoretisk forskningsansats tror jag har mycket att tillföra de medicinska forskningsområdena. Analyser av biologiska processer, strävan från renodlad ”empirialism”, (som en student under en lektion benämnde empirisk forskning) och vidhängande ”stuprörstänkande” inom den kliniskt tillämpade medicinen gissar jag kommer vara mindre fruktbar under de kommande decennierna då sjukdomspanoramat tenderar att förändras allt mer i riktning mot vad man brukar beskriva som livsstilsrelaterade sjukdomar. Systemteori är i alla avseenden inte lätt att tillämpa inom alla medicinska forskningsområden. Det är en komplex teori men verkligen en ”grand theory” med stora förutsättningar att knyta samman flera forskningslinjer till en helhet som avsevärt kan komma att öka förståelsen för många sjukdomars komplexitet både med avseende på orsaker och behandling (se Währborg 2023)

    Sammanfattning

Med utgångspunkt från några vanliga och gemensamma antaganden inom naturvetenskapen diskuteras några centrala aspekter av forskningen; epistemologi, ontologi, antropologi och etik. Efter ett försök till avgränsning av den medicinska vetenskapen riktas fokus mot den vetenskapsteoretiska utvecklingen med fokus på hur tänkandet inom de medicinska vetenskaperna utvecklats. Vägen fram till den metod som ter sig mest omhuldad, den hypotetiskt-deduktiva, har varit lång. Principer och tankegångar kring empirism, hermeneutik och rationalism avhandlas samt de skilda metoderna för hur man kan nå slutsatser i forskningen; induktion respektive deduktion. Även falsifikationsprincipen diskuteras liksom skillnaderna mellan olika typer av kvantitativ respektive kvalitativ forskning. Den medicinska forskningsprocessen och dess steg beskrivs liksom de olika typer av design som förekommer i den medicinska forskningen, samt vilket bevisvärde dessa tillskrivs i den moderna evidensbaserade medicinen. Även de statistiska metoderna beskrivs kortfattat med avseende på deras plats framförallt i kliniska prövningar. Här diskuteras också generellt resultatvärdering och betydelsen av kompletterande information såsom kunskap om livskvalitet och ekonomiska konsekvenser. Utifrån avslutande personliga reflektioner kring den medicinska forskningen avslutas kapitlet med en fråga om huruvida ett systemteoretiskt perspektiv kan tillföra den medicinska forskningen ytterligare en viktig dimension.

    Referenser

All European Academie (ALLEA).  Den europeiska kodexen för forskningens integritet. Reviderad upplaga. Berlin, ALLEA, 2018.

Andersson S. filosofen som inte ville tala. Stockholm, Norstedts, 2012.

Balshem H, Helfand M, Schünemann HJ, Oxman AD, Kunz R, Brozek J, Vist GE, Falck-Ytter Y, Meerpohl J, Norris S, Guyatt GH. GRADE guidelines: 3. Rating the quality of evidence. Journal of Clinical Epidemiology 2011 Apr;64(4):401-6.

Bengtsson J. Sammanflätningar: Husserls och Merleau-Pontys fenomenologi, Göteborg, Daidalos, 2001 sid 26.

Von Bertalanffy L. General System Theory: Foundations, Development, Applications, New York: George Braziller, reviderad utgåva 1976.

Breslow NE, Day NE. Statistical methods in cancer research. Volume I - The analysis of case-control studies. International Agency for Research on Cancer (IARC)  Scientific Publications 1980;(32):5-338.

Descartes R. Discours de la méthode (1637), i Oeuvres de Descartes: VI, 11 vol. (1902), Paris: Libraire Philosophique J. Vrin, 1996. Svensk översättning: Avhandling om metoden, i Valda skrifter. Stockholm, Natur och Kultur, 1998.

Graneheim U.H. & Lundman B. Qualitative content analysis in nursing research: concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse Education Today 2004; 24(2), 105-112.

Guyatt GH, Oxman AD, Kunz R, Vist GE, Falck-Ytter Y, Schunemann HJ. What is “quality of evidence” and why is it important to clinicians? BMJ (Clinical research ed). 2008a;336(7651):995-8.

Guyatt GH, Oxman AD, Vist GE, Kunz R, Falck-Ytter Y, Alonso-Coello P, et al. GRADE: an emerging consensus on rating quality of evidence and strength of recommendations. BMJ (Clinical research ed). 2008b;336(7650):924-6.

Guyatt G, Oxman AD, Akl EA, Kunz R, Vist G, Brozek J, et al. GRADE guidelines 1. Introduction – GRADE evidence profiles and summary of finding tables. J Clin Epidemiol 2011;64:383-94.

Hansson L, Hedner T, Dahlöf B. Prospective Randomized Open Blinded End-point (PROBE) Study. A novel design for intervention trials, Blood Pressure, 1992; 1:2, 113-119.

Hansson B. Skapa vetande: vetenskapsteori från grunden. Lund, Studentlitteratur, 2011.

Heilbron J.L. (editor-in-chief) in Preface of The Oxford Companion to the History of Modern Science. New York: Oxford University Press 2003, sid. vii–x.

Jonsson Ulf. Med tanke på Gud: en introduktion till religionsfilosofin. Skellefteå, Artos&Norma bokförlag, 2004.

Khatchadourian H. Some Metaphysical Presuppositions of Science, Philosophy of Science 1955;22(3):194-204.

Kuhn T. The structure of the scientific revolutions. Chicago, University of Chicago press. 1970.

Larsson S. Kvalitativ analys - exemplet fenomenografi. Lund, Studentlitteratur, 1986.

Lenzer G. Auguste Comte and Positivism: The Essential Writings, New Brunswick and London, 5th ed., 2009.

 Lewin K. Action research and minority problems. Journal of Social Issues 1946; 2(4): 34–46.

Lewin K. Field theory in social science: Selected theoretical papers by Kurt Lewin. London: Tavistock, 1952.

Lewin S, Booth A, Glenton C, et al. Applying GRADE-CERQual to qualitative evidence synthesis findings: introduction to the series. Implementation Science 2018;13, 2

Locke J. An Essay Concerning Human Understanding, 2:a boken kap 1:2 från 1689. Ed. K Winkler, Indianapolis, K.P. Hackett Publishing Company 1996.

Marc-Wogau K. Filosofin genom tiderna – antiken, medeltiden, renässansen. Stockholm, Bonniers 1970, sid. 40-143.

Marton, F. & Booth, S. Om lärande. Lund: Studentlitteratur 2000.

Molander B. Vetenskapsfilosofi - En bok om vetenskapen och den vetenskapande människan. Stockholm, Bokförlaget Thales 2003.

Nachmias C.F. och D. Research Methods in the Social Sciences. Edward Arnold UK, St Martin´s Press (4:th edition), 1993.

Neyman J och Pearson E.S. On the Use and Interpretation of Certain Test Criteria for Purposes of Statistical Inference Part I. Biometrika. 1928; 20A (1–2): 175–240.

Nordin S. Filosofins historia, Studentlitteratur, Lund 2017.

Poincaré H. La Science et l’Hypothèse. Paris: Ernest Flammarion, 1902. Hämtat från “Henri Poincaré”, Wikipedia, 2021. [Online].

Popper K. Logik der Forschung: zur Erkenntnistheorie der Modernen Naturwissenschaft. Schriften zur Wissenschaftlichen Weltauffassung ; 9. Wien: Julius Springer, 1935

Popper K. The logic of scientific discovery, London, Hutchinson&co Publ., 3rd ed. 1972.

Sachs J. Aristotle's On the Soul and On Memory and Recollection, Santa Fe New Mexico, Green Lion Press 2001 och 2004.

Sackett D.L. Rosenberg W.M. Gray J.A. Haynes R.B. Richardson W.S. Evidence based medicine: what it is and what it isn´t, British Medical Journal 1996; 312 (7023): 71–72.

Sawilowsky S. New effect size rules of thumb. Journal of Modern Applied Statistical Methods. 2009; 8 (2): 467–474.

Smedslund J. Common sense as psychosocial reality: A reply to Sjöberg. Scandinavian Journal of Psychology. 1982; 23 (1): 79–82.

Statens Offentliga Utredningar (SOU) Vårdens svåra val, Stockholm, Socialdepartement 1995:5.

Süt N. Study designs in medicine. Balkan Med J. 2014;31(4):273-277.

Thornberg R. Forslund Frykedal K. Grundad Teori. I A Fejes, R Thornberg (ed). Handbok i Kvalitativ Analys. Stockholm, Liber 2009.

Thulesius H, Barfod T, Ekström H, Håkansson A. Grundad teori utvecklar läkekonsten. Populär beteendevetenskaplig forskningsmetod kan finna nya samband. Läkartidningen 2004; 101:306 – 310.

Wilson EO. The natural sciences. Consilience: The Unity of Knowledge (Reprint ed.). New York, New York: Vintage. 1999, sid. 49–71.

Währborg P, Booth JE, Clayton T, Nugara F, Pepper J, Weintraub W, Sigwart U, Stables RH, for the SoS Neuropsychology Substudy Investigators. Neuropsychological Outcome After Percutaneous Coronary Intervention or Coronary Artery Bypass Grafting Results From the Stent or Surgery (SoS). Circulation 2004; 110:3411-3417.

Uddenberg N. Lidande&läkedom I, Medicinens historia fram till 1800, Stockholm, Fri tanke 2015.

Währborg P. Stress och den nya ohälsan, Stockholm, Natur&Kultur 2009.

Währborg P. & Emanuelsson H. The cardiac health profile: content, reliability and validity of a new disease-specific quality of life questionnaire. Coronary Artery Disease 1996; 7:11:823-9.

Währborg P. Komplexa syndrom – om vanliga kontroversiella och svårbegripliga sjukdomstillstånd, Lund, Studentlitteratur 2023.

    Kommentarer och frågor från övriga deltagare i antologin med svar från Peter Währborg (PW)

     Elisabeth Ahlsén

    Kommentarer och frågor till Peter Währborg

Peter Währborgs artikel beskriver den medicinska forskningsprocessen och olika metoder som används. Den verkar rymma en viss ambivalens när det gäller olika typer av metoder. Nedan följer några, delvis tematiskt överlappande, frågor.

1: Tabellen (Tabell 3) med ”Typer av design och metoder i medicinsk forskning” ger en mycket bra och tydlig överblick över bredden i metodtillämpningar. En stor del av texten om själva forskningsprocessen förutsätter de kanske mest vedertagna(?) delarna i mycket högre grad än andra och dessa beskrivs i relativt stor detalj (särskilt statistik). Kommentera gärna detta val mer.

2: Om kvalitativa ansatser står det:

”Kvalitativa ansatser kan härigenom tillföra mycket betydelsefull kunskap om än med brister i flera avseenden. Kort sagt kan dessa ansatser beskriva förhållanden som inte är åtkomliga med andra vetenskapliga metoder.”

Vilka kriterier för brister syftas det på? Hur förhåller sig dessa brister till de brister som uppstår om man inte kan undersöka dessa förhållanden pga de åsyftade kriterierna? Är det ”kvalitativa” metoder i sig som har bristerna eller är det förekomst av ”missbruk” av benämningen ”kvalitativa”?

3: Är egentligen en uppdelning kvantitativa och kvalitativa metoder adekvat? Måste inte alla metoder innehålla någon kvantitet (åtminstone ett studieobjekt) och måste inte alla metoder vara kvalitativa, dvs kvalitetssäkrade, så att man vet vad man gör? Vad tycker du själv om denna indelning?

4: Evidenskgranskningsstycket

Vad blir effekterna av det som beskrivs i stycket – Vad får man veta och vad får man inte veta? – Hur styrs forskningen? Vilken är din egen inställning?

5: Flera avsnitt beskriver forskning mer allmänt och innehåller egentligen inget som är specifikt för medicinsk forskning. Det gäller

-Den medicinska forskningsprocessen – problem och syfte

-RCT – Analys och tokning – statistiktexten (inklusive Cohens kappa, Effektstorlek)

-Delar av Observationella ansatser

Självfallet använder många vetenskaper samma metoder, men kommentera gärna mer varför dessa beskrivs som medicinska.

6: Observationella ansatser

”En sådan beskrivning har ofta begränsningar i form av att bara en del i den aktuella populationen har studerats.” Gäller begränsningarna även de exempel som följer, t ex cohort, fall-kontroll? Om inte, vore det bra med ett medicinskt exempel som komplement till väljarundersökningar.

7: Quality of Life och ekonomi är inte nödvändigtvis beroende av varandra och sammanlänkade även om de kan höra samman och det kan vara intressant – kommentera gärna.

8: Validitet och reliabilitet. Varför tas de bara upp i detta specifika sammanhanget med beskrivning av instrument (s. 30?)?

Det står:

”En god reliabilitet är en förutsättning för att instrumentet skall äga god validitet. Således bör validitetskoefficienten för ett instrument alltid vara mindre än eller på sin höjd lika med kvadratroten ur reliabilitetskoefficienten. Reliabilitet och validitet bör vara studerade i den population som undersöks.”

Hur används egentligen validitet här?

Varifrån kommer uppgiften att reliabilitet och validitet är beroende.

I allmänhet anses de oberoende och ställer ofta motstridiga krav, dvs man måste ge visst avkall på det ena för att uppnå högre grad av det andra.

9: Definition av ”effektivitet”?

10: Definition av ”translationella” + hur används begreppet vanligen inom medicinsk forskning? Finns det en smal och en bred användning? Vilken är i så fall vanligast?

Relation till tvärvetenskaplighet?

11: Systemteori – Ge gärna lite mer anknytning till och exempel som berör medicinsk forskning

    Peter Währborg (PW) svar och svarskommentarer till Elisabeth Ahlsén (EA)

Tack för noggrann genomläsning och högst relevanta frågor. Här följer mina svar i den ordning du ställt och kommenterat dem

EA Fråga 1: Tabellen (Tabell 3) med ”Typer av design och metoder i medicinsk forskning” ger en mycket bra och tydlig överblick över bredden i metodtillämpningar. En stor del av texten om själva forskningsprocessen förutsätter de kanske mest vedertagna(?) delarna i mycket högre grad än andra och dessa beskrivs i relativt stor detalj (särskilt statistik). Kommentera gärna detta val mer.

PW Svar på EA fråga 1: Valet beror på att dessa är de vanligast förekommande inom klinisk tillämpad medicinsk forskning samt att utrymmet är begränsat.

EA Fråga 2: Om kvalitativa ansatser står det:

”Kvalitativa ansatser kan härigenom tillföra mycket betydelsefull kunskap om än med brister i flera avseenden. Kort sagt kan dessa ansatser beskriva förhållanden som inte är åtkomliga med andra vetenskapliga metoder.”

Vilka kriterier för brister syftas det på? Hur förhåller sig dessa brister till de brister som uppstår om man inte kan undersöka dessa förhållanden pga de åsyftade kriterierna? Är det ”kvalitativa” metoder i sig som har bristerna eller är det förekomst av ”missbruk” av benämningen ”kvalitativa”?

PW Svar på EA fråga 2: Intressant fråga. Först och främst; frågeställningen för studien är avgörande för metodvalet och vilket syftet är med studien. Kvalitativa studier har i flera fall betydande fördelar, men hela den internationella forskningstraditionen och publikationskriterierna inom medicinen baseras i dag huvudsakligen på kvantitativa studier. ”Missbruk” av de kvalitativa metoderna gör ju knappast saken bättre då det uppenbarligen finns ett betydande utrymme för detta. De kvanti¬tativa metodernas tillämpning och genomförande nagelfars mycket noggrant vid ”peer reviews”. Trots detta kan massor av kritik riktas mot just denna process (subjektivitet, godtycklighet, konkurrensaspekter osv.)

De kvalitativa metoderna brister vanligen i generaliserbarhet vilket är ett viktigt och avgörande kriterium för den medicinska forskningens tillämpning och trovärdighet. Den är vanligen mycket dyr om stora material skall studeras. Vanligen är språksvårigheter svåra att överkomma om stora material skall studeras i multinationella studier. De är svåra att få publicerade i ”stora” medicinska tidskrifter. Ofta är variationen i det materialet mycket viktiga fråga i kliniskt medicinska sammanhang (hur många får biverkningar av ett t.ex. ett vaccin? Hur fördelar sig för- och nackdelar vid vissa typer av ingrepp osv.). Den kvalitativa forskningen saknar acceptabla variationsmått. Kvalitativa studier är svåra att upprepa, vilket vanligen krävs för att t.ex. introducera ny kunskap inom den kliniska verksamheten, dessutom är de svåra att kontrollera. Listan kan göras lång men dessa invändningar är mina viktigaste.

EA Fråga 3: Är egentligen en uppdelning kvantitativa och kvalitativa metoder adekvat? Måste inte alla metoder innehålla någon kvantitet (åtminstone ett studieobjekt) och måste inte alla metoder vara kvalitativa, dvs kvalitetssäkrade, så att man vet vad man gör? Vad tycker du själv om denna indelning?

PW Svar på EA fråga 3: Tack för frågan. Jag tycker detta är en förenklad och delvis felaktig indelning som jag dock hänvisar till eftersom den är gängse inom forskningen. Märkligt nog är kvalitativ forskning vanligast bland sjuksköterskor och andra hälsovetare medan den kvantitativa traditionen bärs upp av läkare m.fl. inom sjukvården. Detta torde delvis vara ett uttryck för att frågeställningarna inom de respektive disciplinerna skiljer sig åt, vilket illustrerar betydelsen av att värdera frågeställningens karaktär innan man gör sitt metodval. Jag håller med om att det inte finns någon logiskt acceptabel demarkationslinje mellan de båda storheterna kvantitativ och kvalitativ forskning generellt, forskningen präglas snarare av en dialektisk relation.

EA Fråga 4: Evidensgranskningsstycket: Vad blir effekterna av det som beskrivs i stycket – Vad får man veta och vad får man inte veta? – Hur styrs forskningen? Vilken är din egen inställning?

PW Svar på EA fråga 4: Likaså en mycket intressant fråga. Den kliniska medicinska forskningen styrs på ett delvis orimligt sätt av de regler som uppställts för dess ”bevisvärde”. Detta avspeglar sig inte minst i avhandlingar, men också i tidskrifterna. I denna mening blir man ofta tidigt ”uppfostrad” som medicinare att tillämpa dessa regler. Även forskningsanslag och ansökningar baseras i stor utsträckning på huruvida undersökningarnas utformning tillmötesgår krav av det slag som stadgas i evidensgraderingssytemen. Det finns i medicinsk forskning, liksom i annan forskning, en benägenhet att i första hand publicera ”positiva” resultat. Självklart uteblir ofta de individuella variationernas karaktär då klinisk medicinsk forskning vanligen baseras på gruppresultat. Allt detta innebär en styrning av forskningen som dock vanligen tolereras då ett bättre alternativ saknas för att uppnå de fördelar man eftersträvar (generaliserbarhet, trovärdighet, reproducerbarhet osv.). Alla medicinska forskningsgrenar följer emellertid inte samma mall i alla avseenden. Det finns ett betydande utrymme för teoretiska ansatser, ”kvalitativa” metaanalyser, hypoteser osv. Detta ”ser” man inte lika tydligt som utomstående betraktare, men är vanliga diskussionsämnen inom de respektive medicinska disciplinera.

EA Fråga 5: Flera avsnitt beskriver forskning mer allmänt och innehåller egentligen inget som är specifikt för medicinsk forskning. Det gäller

-Den medicinska forskningsprocessen – problem och syfte

-RCT – Analys och tolkning – statistiktexten (inklusive Cohens kappa, Effektstorlek)

-Delar av observationella ansatser

Självfallet använder många vetenskaper samma metoder, men kommentera gärna mer varför dessa beskrivs som medicinska.

PW Svar på EA fråga 5: Självklart är det så att flera olika vetenskapsgrenar tillämpar likartade metoder. Om inte strategin för medicinsk forsk¬ning beskrivs och förklaras kan man ju vilseledas i tron att man bortser från dessa angelägna element i forskningen. Den medicinska forskningen är ju ganska tydligt uppdelad i en grundvetenskaplig del och en tillämpad. Mellan dessa delar förekommer stundom livfulla diskussioner för att t.ex. kliniskt kunna bekräfta hypoteser som utvecklats i t.ex. laboratoriet Tyngdpunkten i mitt kapitel utgörs av den kliniska forskningen och där intar randomiserade kontrollerade studier (RCT) en särställning genom att dessa ligger till grund för införande av nya metoder och/eller läkemedel i den kliniska verksamheten. Det torde vara av allmänt och stort intresse att veta hur detta går till och hur dessa studier utförs och på vilka premisser. I just beskrivna avseenden torde det också vara av stort värde att veta hur säkra slutsatserna är och vilken skillnad en insats gör i jämförelse med t.ex. placebo eller en annan metod. Dessa mått förbises ofta av lekmän, vilket kan förvränga uppfattningen om en metods eller ett läkemedels värde. Dessutom är det väsentligt ur ekonomisk synpunkt då man skall välja eller prioritera mellan olika behandlingsmetoder.

EA Fråga 6: Observationella ansatser: ”En sådan beskrivning har ofta begränsningar i form av att bara en del i den aktuella populationen har studerats.” Gäller begränsningarna även de exempel som följer, t ex cohort, fall-kontroll? Om inte, vore det bra med ett medicinskt exempel som komplement till väljarundersökningar.

PW Svar på EA fråga 6: En väljarundersökning skulle aldrig publiceras i en medicinsk facktidskrift med självaktning på grund av alla dess brister. Självklart har de beskrivna metoderna begränsningar som också beskrivits. De kan dock mycket väl ligga till grund för mer rigorösa studier (hypotesskapande). Det finns flera exempel på hur observationella studier visat fördelar (ex. hormonbehandling av kvinnor efter menopaus) som sedermera visar sig vara förkastliga (ökad förekomst av endometrie- och bröstcancer samt ökad förekomst av blodproppar). Någon medicinsk utvidgning av väljarundersökningar blir nog aldrig aktuellt, valen avgörs fortsatt av alla de röstberättigade väljarna och inte opinionsinstituten

EA Fråga 7: Quality of Life och ekonomi är inte nödvändigtvis beroende av varandra och sammanlänkade även om de kan höra samman och det kan vara intressant – kommentera gärna.

PW Svar på EA fråga 7: Jag har antingen uttryckt mig fel eller så är detta ett missförstånd. ”Cost-benefit” är en del av livskvalitetsmätningen. Kostnaderna beräknas och ställs i relation till patientens subjektivt upplevda nytta av en behandlingsinsats (cost utility) och/eller behandlingens effektivitet (som t.ex. kan vara symtomreduktion, cost-effectivness).

EA Fråga 8: Validitet och reliabilitet. Varför tas de bara upp i detta specifika sammanhanget med beskrivning av instrument? Det står:

”En god reliabilitet är en förutsättning för att instrumentet skall äga god validitet. Således bör validitetskoefficienten för ett instrument alltid vara mindre än eller på sin höjd lika med kvadratroten ur reliabilitetskoefficienten. Reliabilitet och validitet bör vara studerade i den population som undersöks.”

Hur används egentligen validitet här?

Varifrån kommer uppgiften att reliabilitet och validitet är beroende.

I allmänhet anses de oberoende och ställer ofta motstridiga krav, dvs man måste ge visst avkall på det ena för att uppnå högre grad av det andra.

PW Svar på EA fråga 8: Om en mätning inte är tillförlitlig (reliable), kan den rimligen inte göra anspråk på att mäta det som avsågs (valid). Det är för mig logiskt orimligt. Jag förstår heller inte hur validiteten skall kunna bedömas om man saknar information om reliabiliteten. I testsammanhang utgår man vanligen från någon gyllene standard som ”rikslikare” för det man avser att mäta. Ur statistisk synpunkt kan man acceptera rikslikaren som ledstjärna, men saknas en sådan måste hänsyn tas till denna brist och därmed blir validiteten enbart ett mått på rikslikarens definition. I medicinska sammanhang kan man mäta t.ex. hjärtats pumpfunktion (ejection fraction) med ultraljud och då erhålla ett mycket bra mått på denna. Om man vill studera reliabilitet och validitet för ett s.k. enzymprov för att enkelt erhålla en uppfattning om ev. nedsatt pump¬funktion måste man veta om andra faktorer kan påverka enzymprovet (reliabilitet). Först då kan man bedöma validiteten för mätningen.

EA Fråga 9: Definition av ”effektivitet”?

PW Svar på EA fråga 9: Det finns säkert en uppsjö av rimliga definitioner av detta begrepp. I min värld handlar det om att med minsta möjliga åtgärd nå bästa möjliga resultat. I praktiken innebär detta att om jag kan nå likvärdiga resultat med en enkel åtgärd inom sjukvården kan jag avstå från den mer kostsamma och riskfyllda om skillnaderna i resultat är rimliga för patienten. Effektivitet handlar således om att söka begränsa bieffekterna (kostnader, lidande osv.) med en åtgärd så långt som det är möjligt för att få ut det önskvärda resultatet så långt det är möjligt.

EA Fråga 10: Definition av ”translationella” + hur används begreppet vanligen inom medicinsk forskning? Finns det en smal och en bred användning? Vilken är i så fall vanligast?

Relation till tvärvetenskaplighet?

PW Svar på EA fråga 10: Jag skulle tro att den vanligaste användningen av ordet handlar om hur man kan överföra resultat inom den s.k. prekliniska grundforskningen till den kliniskt tillämpade forskningen och kliniken genom studier och applikationer. Begreppet har så vitt jag förstår ingen exklusiv betydelse utan används framförallt för att beskriva den överföringsprocess som beskrevs ovan. I utvidgad bemärkelse kan ju denna translationella ansats innebära försök att överföra annan än typisk medicinsk forskning. Kemi, fysik, mekanik men också alla humanvetenskaper har ju viktiga bidrag att lämna till denna process. Konstruktionen av användbara och viljestyrda armar till den som är amputerad kan vara ett exempel där man använder elektromekanisk kunskap för att påverka nervös impulsöverföring. Tvärdisciplinära ansatser finns av flera olika slag (multi-, inter- och transdisciplinära) och syftar snarare på hur arbetet bedrivs.

EA Fråga 11: Systemteori – Ge gärna lite mer anknytning till och exempel som berör medicinsk forskning

PW Svar på EA Fråga 11: Systemteori är ett omfattande teoretiskt betraktelsesätt på världen. Den kan beskrivas på flera olika nivåer, från cellnivå till astronomiska förhållanden. Själv har jag applicerat detta synsätt i läroböcker om psykoterapi (familjeterapi), men också inom medicinens värld. Den grundläggande principen för detta betraktelsesätt är att fokusera relationer lika mycket, eller mer, än de ingående delarna i ett händelseförlopp. En tillämpning av detta synsätt är att studera mönster där de ingående komponenterna var för sig svårligen kan förklara ett händelseförlopp (t.ex. utvecklingen av en viss sjukdom). Först då de skilda komponenterna studeras i ett sammanhang av relationer uppstår jordmånen för en viss sjukdom. Enstaka samband kan beskrivas som en riskfaktor där sambandet grad är studerat, men inte alls placerat i ett sammanhang. En riskfaktor kan sannolikt öka sin potentiella risk om den förekommer tillsammans med en annan faktor. Jag har föreslagit att mönsteranalys sannolikt har större möjlighet att förklara syndrom där en kausal faktor inte kunnat fastslås. Vissa syndrom (t.ex. utmattningssyndrom, kroniskt trötthetssyndrom, fibromyalgi) kan vara exempel på sådana medicinska problem som måste analyseras och förstås till sin komplexitet i mönsteranalysens form. Detsamma gäller sannolikt även för andra svårbemästrade tillstånd som t.ex. cancer (se t.ex. Währborg 2023)

    Jens Allwood

A. Kommentarer och frågor till Peter Währborg

Kapitlet består av en första del med vetenskapsfilosofiska och filosofihistoriska reflektioner. Denna del följs av en del om metoder i medicinsk forskning. Jag riktar mina kommentarer direkt till författaren.

Fråga 1. (i) Du avslöjar ytterst knapphändigt ditt eget val av metoder, utom att du tillsammans med Emanuelsson utvecklat en enkät för att mäta livskvalitet i förhållande till intervention relaterad till hjärtsjukdom. Vilka metoder av dem du beskriver har du använt själv och varför?

Vilka uppfattningar och vilka logiska positivister refererar du till?

Är de grundläggande antaganden du beskriver dina egna eller hämtade från någon annan?

Om kunskap är ”sann berättigad tro”, avvisar man inte då begreppet ”kunskap” genom att ersätta det med enbart ”tro?

Fråga 2. Anser du att ”förtrogenhetskunskap” (Russell – ”knowledge by acquaintance”) är samma sak som ”tyst kunskap” (t ex Polanyi)?

Fråga 3. (om etik) Hur drar du gränsen mellan etiska aspekter på forskning och forskningsmetoder som ska hjälpa oss söka sanning? Är det verkligen en etisk kommitté som ska granska om metoderna för den föreslagna forskningen motsvarar krav på kvalitet och trovärdighet?

Hör det verkligen till de etiska kraven att vetenskapliga publikationer skall förhandsgranskas (peer review)?

Fråga 4. (medicinsk antropologi) Tar man inom medicinsk metodlära hänsyn till kulturvariation när det gäller syn på hälsa och sjukdom? Hur i så fall?

Fråga 5. Du påstår att all vetenskap har som mål att lösa problem. Vad inkluderas i problem? Räcker det inte med att söka efter sanning?

Fråga 6. Du verkar identifiera empirisk forskning med ”kvantitativa” metoder. Kan inte vad du kallar ”kvalitativa” metoder vara empiriska? Behöver man inte analys och tolkning i empiriska metoder? Behöver man inte analys och tolkning för att få de kategorier man kan börja räkna förekomster av, i kvantitativa metoder?

Fråga 7. Hur skiljer du kvantitativ-kvalitativ metod? Är matematik en kvantitativ eller kvalitativ vetenskap? Om man måste använda detta begreppspar är väl matematik snarast kvalitativ.

Fråga 8.

Är inte både de studier som brukar kallas ”kvalitativa” och de som kallas ”kvantitativa” oftast induktiva och empiriska?

Varför går inte resultaten av en kvalitativ idiografisk (fallstudie) studie att verifiera/falsifiera?

Fråga 9

Varför är inte att utveckla ett vaccin mot Covid19 tillämpad forskning?

(stycke 3) Det verkar finnas många faktorer som inte har med sanningssökande att göra som bestämmer vad som blir medicinsk forskning (t ex tid till förfogande, tillgänglig apparatur, metodkunskap, möjlighet att söka stipendier och finansiellt stöd). Stämmer det? Vad anser du om det?

Fråga 10. Hur viktig är bedömning av vilken ”impact” en studie kommer att ha inom medicinsk forskning?

Fråga 11.

Du har skrivit väldigt lite om metoder för forskning som syftar till preventiv hälsovård (friskvård. Finns det några sådana metoder?

Det vore också intressant att få veta mer om holistiska metoder i medicin. Hur vet man vad en intervention påverkar i tredje, fjärde osv hand? (se andra stycket sid 29)

Vidare vore det intressant att få veta mer om metoder för att utforska ”placebo”, ”nocebo”-effekter. Finns det metoder för detta? Till exempel, finns det metoder för att försöka utnyttja placebo konstruktivt?

Är inte egentligen alla (de allra flesta) medicinska studier empiriska och induktiva? Alltså även de som utgörs av metastudier (generaliseringar över andra studier) och de som inspirerats av hypotetisk-deduktiv metod?

Finns det exempel på rent deduktiva eller i huvudsak begreppsanalytiska studier inom medicin?

Fråga 12. Hur går det med individuella olikheter Hippokrates (personfokuserad) sjukvård, om metodinriktningen hela tiden är på grupper medelvärden och statistisk signifikans?

Fråga 13. Inom samhällsvetenskap, särskilt sociologi, har det förekommit en omfattande kritik av frågeformulär (enkäter) som mycket indirekta och opålitliga rapporter. (Se  Garfinkel, Sacks, Schegloff etc) Har denna kritik på något sätt uppmärksammats inom medicin?

Fråga 14.

Om validitet – finns det någon kritik inom medicin av att se ”validitet” som ”konsensus mellan test”?

Innehåller inte faktoranalys också i sista hand en ”subjektiv” bedömning av vad de funna faktorerna står för?

Är verkligen ”utility” och ”effectiveness”,”cost utility” och ”cost effectiveness” begreppsligt klart skilda åt? De verkar i sista hand vara beroende av varandra-

Fråga 15. Gäller metastudier: Hur säkerställer man att de studier man sammanför verkligen studerar och mäter samma sak? Är detta ”kvalitativ bedömning” eller överlåts det åt någon datalingvistisk ”innehållsanalys”? Ser du några problem med detta?

B. Peter Währborgs (PW) svar och svarskommentarer till Jens Allwood (JA)

JA Fråga 1(i): Du avslöjar ytterst knapphändigt ditt eget val, utom att du tillsammans med Emanuelsson utvecklat en enkät för att mäta livskvalitet i förhållande till intervention relaterad till hjärtsjukdom. Vilka metoder av dem du beskriver har du använt själv och varför?

PW Svar på JA fråga 1(i): Jag har inte betungat min framställning med egna studier. Jag har ca ett hundratal olika publicerade studier samt ett stort antal böcker och bokkapitel där mina metodologiska ansatser beskrivits. Genomgående är studierna och böckerna av olika slag och med ambitionen att de valda metoderna är anpassade till syftet med de olika publikationerna. I huvudsak utgörs mina studier av teoretiska översikter och interventionella, randomiserade multicenter och multinationella studier. Andra kontrollerade studier utgörs av icke-randomiserade men kontrollerade studier. Jag har också ett antal mindre observationella studier samt teoretiska hypotesgenererande översikter, framförallt i mina böcker och bokkapitel. Beklagar ett långt men ändå kondenserat svar.

JA Fråga 1(ii): Vilka uppfattningar och vilka logiska positivister refererar du till?

PW Svar på JA fråga 1 (ii): De logiska empirister jag syftar på är i huvudsak den ”breda” Wienkretsen med Ludwig Wittgenstein inkluderad. I hans ”Tractus Logica-Philsophicus” hävdar han uppfattningen att en sats är meningsfull om och endast om den kan visas vara sann eller falsk baserat på observerbara fakta. Där uttrycks hans bevingade formulering ”Wovon man nicht sprechen kann, daruber muss man schweigen” (Andersson S 2012).

JA Fråga 1(iii): Är de grundläggande antaganden du beskriver dina egna eller hämtade från någon annan?

PW Svar på JA fråga 1 (iii): Formuleringarna är mina. Insporation och betydande likheter återfinns i de angivna referenserna.

JA Fråga 1 (iv): Om kunskap är ”sann berättigad tro”, avvisar man inte då begreppet ”kunskap” genom att ersätta det med enbart ”tro?

PW Svar på JA fråga 1 (iv): Håller med om att satsen lämnar utrymme för kritisk tolkning. Då Platon föreslog denna definition menade han att tre kriterier skulle vara uppfyllda som jag menar kan sammanfattas i satsen: Kunskap är det jag har goda skäl att tro att det är sant. För min del tycker jag detta är ett rimligt förhållningssätt till begreppet eftersom jag inte kan veta (då jag inte undersökt allt jag påstår) och därför måste tro på det jag tillägnar mig som kunskap eftersom jag inhämtat min uppfattning från för mig trovärdiga källor. Detta reducerar inte kunskapsbegreppet eftersom min kunskap är mer än tro så länge min uppfattning är berättigad.

JA Fråga 2: Anser du att ”förtrogenhetskunskap” (Russell – ”knowledge by acquaintance”) är samma sak som ”tyst kunskap” (t ex Polanyi)?

PW Svar på JA fråga 2: Min uppfattning är att begreppen är besläktade. Tyst kunskap syftar på sådan kunskap som ej formulerats med någon form av exakthet och ej heller enkelt låter sig beskrivas. Ett exempel kan vara det kirurgen kallar vävnadskänsla, dvs hur man förhåller sig till olika vävnaders karaktär och hur hårt man t.ex. sätter en sutur eller skär med en skalpell för att uppnå sitt syfte utan att förorsaka ytterligare skada. Förtrogenhetskunskap syftar till att beskriva inhämtad kunskap av såväl praktisk som teoretisk karaktär och som underlättar förståelsen för den process man befinner sig i. Det kan t.ex. handla om hur man bemöter andra, t.ex. patienter i vissa situationer eller hur man skall genomföra en provtagning på ett barn på bästa sätt.

JA Fråga 3: (om etik) Hur drar du gränsen mellan etiska aspekter på forskning och forskningsmetoder som ska hjälpa oss söka sanning? Är det verkligen en etisk kommitté som ska granska om metoderna för den föreslagna forskningen motsvarar krav på kvalitet och trovärdighet?

Hör det verkligen till de etiska kraven att vetenskapliga publikationer skall förhandsgranskas (peer review)?

PW Svar på JA fråga 3: Sanning kan aldrig sökas till vilket pris som helst. Vetenskaplig forskning uppvisar dessvärre ett stort antal avskräckande exempel på hur sanningssökare exploaterat och våldfört sig på människor. Jag behöver nog inte ge några exempel på detta. Av moraliska skäl behövs någon form av granskning för att undvika alla dessa svarta hål som några få forskare har hamnat i. Av moraliska, politiska och ekonomiska skäl krävs etisk granskning av sådan forskning som involverar människor. I vårt land är etikprövning tom lagstadgad (Lag 2003:460 om ”etikprövning av forskning som avser människor.”

”Peer review” (de vetenskapliga tidskrifternas expertgranskning av artiklar inför eventuell publicering) är ingen bra metod därför att den bygger på några få andra forskares bedömning vilket kan innebära olyckliga konkurrensförhållanden eller subjektiva ståndpunkter som inte säkert delas av andra forskare. Det saknas idag alternativ till denna process som anses ekonomiskt och praktiskt överkomliga. Denna debatt bör dock fortgå med tanke på de tillkortakommanden som ”peer review”-processen har.

Etikkraven underkastas enbart en granskning av huruvida den föreslagna studien kan besvara den vetenskapliga frågeställning som lyfts fram och huruvida undersökningen kan innebära skada för de involverade och att de är tillräckligt informerade om studien samt att den som avböjer inte drabbas av några konsekvenser i t.ex. vård eller annat omhändertagande. Den etiska granskningen lämnar också utrymme för forskarna att dels själva, dels med hjälp av kommittén noggrant skärskåda undersökningens kvalitet.

JA Fråga 4: (medicinsk antropologi) Tar man inom medicinsk metodlära hänsyn till kulturvariation när det gäller syn på hälsa och sjukdom? Hur i så fall?

PW Svar på JA fråga 4: Svår fråga. Det finns exempel på hur t.ex. läkemedel kan ha skilda effekter på olika människor och grupper. Många minns SMON katastrofen på 1970-talet då många människor, främst i Japan, drabbades av förlamning, blindhet och dövhet förorsakad av oxikinolin. Neurosedynkatastrofen är ett annat exempel. Listan på förfärliga felsteg kan dessvärre göras ganska lång. Tveklöst finns det biologiska skillnader mellan olika människor som man måste ta hänsyn till. En annan kulturvariation är den som har med språkliga, sociala och psykologiska förhållanden att göra. Här uppstår ibland svåra avvägningar mellan önskemålet att alla deltagare i en undersökning skall exponeras på likartat sätt för t.ex. frågeformulär och å andra sidan bemödandet om att anpassa sig till kulturens sätt att förstå och uppfatta olika frågor. Detta är ett ständigt återkommande problem i multinationella studier där en noggrann förhandsgranskning av studiens intervention och syfte noggrant måste bedömas. Rent allmänt är det min uppfattning att inte tillräcklig hänsyn tas till kulturvariationer, men att det är mycket svårt att genomföra forskning av detta slag helt kulturneutralt.

JA Fråga 5: Du påstår att all vetenskap har som mål att lösa problem. Vad inkluderas i problem? Räcker det inte med att söka efter sanning?

PW Svar på JA fråga 5: Tillämpad medicinsk forskning ställs inför en hel rad problem som människor erfar på grund av sviktande hälsa; cancersjukdomar, hjärt- och kärlbesvär, störningar i ämnesomsättningen osv. Alla dessa folksjukdomar utgör väldigt konkreta och påtagliga problem för den det drabbar och därmed för den medicinska forskningen. Detsamma gäller grundforskningen där betydelsen av att förstå hur de kroppsliga och psykiska funktionerna fungerar är av avgörande betydelse för den tillämpade forskningen och alla de människor som är beroende av den. I denna mening är nog alla medicinska forskare sanningssökare även om man gärna definierar de enskilda människornas sjukdomar som problem vi ställs inför. Medicinen präglas till stor del av den praktik och tillämpning som sanningssökandet i forskningen utgör. Det är därför min uppfattning att vetenskapens yttersta strävan är att försöka lösa problem. Det underlättas förstås av att lösningen är sannfärdig.

JA Fråga 6: Du verkar identifiera empirisk forskning med ”kvantitativa” metoder. Kan inte vad du kallar ”kvalitativa” metoder vara empiriska? Behöver man inte analys och tolkning i empiriska metoder? Behöver man inte analys och tolkning för att få de kategorier man kan börja räkna förekomster av, i kvantitativa metoder?

PW Svar på JA fråga 6: Jag ogillar i grunden dessa båda begrepp eftersom de egentligen saknar tydliga demarkationskriterier. Innebörden av dessa begrepp uppfattar jag snarare som uttryck för vilket fokus forskaren anlägger i sitt arbete. Insamlandet av data som kan uppfattas av våra sinnesorgan tenderar i den kvantitativa forskningen att bli reduktionistisk därför att alla sinnesintryck svårligen låter sig beskrivas i siffror. Fördelen är dock att i den mån man tillåter sig detta kan man tillämpa matematiska och statistiska metoder för att beskriva den omformulerade verkligheten. I flera fall har detta visat sig vara mycket konstruktivt och de matematiska/statistiska procedurerna är dessutom kontrollerbara. I det kvalitativa närmandet till en frågeställning föreligger förstås likaså insamlande av data, men vanligen utan den matematisk/statistiska reduktionen av data. Istället består reduktionen i datainsamlingens representativitet och trovärdighet, men också i den analys och tolkningsprocess som utförs utan lika kontrollerbara förhållanden som råder vid matematisk/statistisk analys.

I båda fallen handlar det om empiri, men syftet med undersökningen skiljer de båda ambitionerna åt. Båda är därför åtkomliga för kritik, varför jag envist upprepar min tes att det är frågeställningens karaktär som bör avgöra metodvalet.

JA Fråga 7: Hur skiljer du kvantitativ-kvalitativ metod? Är matematik en kvantitativ eller kvalitativ vetenskap? Om man måste använda detta begreppspar är väl matematik snarast kvalitativ.

PW Svar på JA fråga 7: V.g. se ovan. Beträffande matematik är det, så vitt jag förstår, ett lysande exempel på hur detta begreppspar blottläggs med sin otydlighet. Detsamma torde gälla flera discipliner. Dessvärre används begreppsparet så ofta att det är omöjligt att förbigå i en diskussion om vetenskapliga metoder, bland annat därför att debattens vågor ofta går höga kring detta tema inom vård- och omsorgssektorn.

JA Fråga 8:

Är inte både de studier som brukar kallas ”kvalitativa” och de som kallas ”kvantitativa” oftast induktiva och empiriska?

Varför går inte resultaten av en kvalitativ ideografisk (fallstudie) studie att verifiera/falsifiera?

PW Svar på JA fråga 8: fortsättning på ovanstående tema

Återigen är beteckningarna ”kvalitativ” och ”kvantitativ” studie behäftade med otydligheter. Sant och visst är dock att båda studietyperna, som de vanligen beskrivs, lider av induktionsproblemet. Mindre så dock vad beträffar de kvantitativa studierna då de ofta har operationaliserade metriska observationer som grund för sina analyser och dessutom är kontrollerade, t.ex. med randomiserad eller annan matchad kontrollgrupp. Inom den medicinska forskningen tillmäts s.k. kvantitativa studier som regel ett avsevärt högre ”bevisvärde”.

Verifierbarhet i egentlig bemärkelse saknas vid båda studietyperna (se t.ex. Popper 1935). Däremot ökar sannolikheten för ett utfall, i de flesta fall, med en större undersökt population, detsamma gäller falsifierbarheten (jmf exemplet med svanarna som du säkert känner till). Kvantitativa studier åtnjuter en större objektivitet på grund av dess design även om utrymme finns för snedvridning också av dessa typer av data genom att man t.ex. utelämnar information eller underlåter att analysera vissa förhållanden. Det är därför man blir alltmer noggrann med att utkräva en analysplan i förväg, dvs innan studien påbörjas.

JA Fråga 9:

Varför är inte att utveckla ett vaccin mot Covid19 tillämpad forskning?

(stycke 3) Det verkar finnas många faktorer som inte har med sanningssökande att göra som bestämmer vad som blir medicinsk forskning (t ex tid till förfogande, tillgänglig apparatur, metodkunskap, möjlighet att söka stipendier och finansiellt stöd). Stämmer det? Vad anser du om det?

PW Svar på JA fråga 9:

Vaccinutveckling kräver grundläggande laboratoriekunskap samt kunskap inom det aktuella mikrobiologiska området. Sådan forskning bedrivs inom industri och fakulteter av specialister som vanligen inte är kliniska infektionsläkare eller virologer. Uppdelningen är delvis godtycklig eftersom man kan bedriva både grundforskning på ett laboratorium och vara kliniskt verksam som t.ex. läkare. Detsamma gäller begreppet tillämpad forskning eller riktad grundforskning, dvs forskning som syftar till att tillämpas inom den kliniska verksamheten. Just frågan om vaccinutveckling blir därför ofta ett samarbete mellan grundforskare som har baskunskaperna och de tillämpade klinikerna som har frågeställningen och tillämpningen att ansvara för.

Frågan är kryptisk. Sanningssökande kräver alltifrån avancerade hjälpmedel till metodkunskaper och ekonomi. Resultaten är ofta avhängigt i vilken utsträckning sådana resurser kan ställas till förfogande. Dessvärre är detta nödvändiga förutsättningar. Vad som kan diskuteras är huruvida tidigare meriter skall vara utslagsgivande för i vilken utsträckning sådana resurser kan tillskapas (anslagsansökningar etc.). Ekvationen för hur forskning skall finansieras är svår att lösa. Inom medicinen är den särskilt svår eftersom sjukvård (regioner och kommuner) och forskning (staten eller finansieringsinstitut) har skilda huvudmän. Även industrins roll är problematisk eftersom anslag därifrån som regel är förknippade med önskemål som tar forskningsresurser i anspråk men som i en annan kontext har en lägre angelägenhetsgrad.

JA Fråga 10: Hur viktig är bedömning av vilken ”impact” en studie kommer att ha inom medicinsk forskning?

PW Svar på JA fråga 10: Dessvärre har frågan om ”impact”, dvs tilldelade poäng för en viss publikation, stor betydelse, alltför stor. Poängen baseras på antalet citeringar i den specifika tidskrift där artikeln är publicerad. Ofta leder detta till att forskaren i första hand söker sig till tidskrifter med en hög impactfaktor även om det inte är den mest naturliga tidskriften att söka sig till. Denna ”kvalitetsfaktor” riskerar att hämma utvecklingen genom att forskare söker sig till tidskrifter med hög impactfaktor. Inom vissa discipliner finns inte ens tidskrifter med hög impactfaktor och detta påverkar i sin tur anslagstilldelningen på lärosätena. Faktorn utgör således inte någon kvalitetsgradering utan är snarare en popularitetsfaktor.

JA Fråga 11:

Du har skrivit väldigt lite om metoder för forskning som syftar till preventiv hälsovård (friskvård. Finns det några sådana metoder?

Det vore också intressant att få veta mer om holistiska metoder i medicin. Hur vet man vad en intervention påverkar i tredje, fjärde osv hand?

Vidare vore det intressant att få veta mer om metoder för att utforska ”placebo”, ”nocebo”-effekter. Finns det metoder för detta? Till exempel, finns det metoder för att försöka utnyttja placebo konstruktivt?

Är inte egentligen alla (de allra flesta) medicinska studier empiriska och induktiva? Alltså även de som utgörs av metastudier (generaliseringar över andra studier) och de som inspirerats av hypotetisk-deduktiv metod?

Finns det exempel på rent deduktiva eller i huvudsak begreppsanalytiska studier inom medicin?

PW Svar på JA fråga 11:

Några specifika forskningsmetoder för att studera preventiv hälsovård finns inte. Man använder vanligen induktiva metoder för att söka ”riskfaktorer” hos dem som drabbas av en speciell sjukdom. Även observationella studier är vanligt förekommande som t.ex. fall-kontroll studier och tvärsnittsstudier.

Holistiska metoder är svårstuderade. En behandlingsinsats består ju av flera inslag, vilket av dessa inslag som haft störst betydelse är förstås många gånger svårt att fastställa. Det normala förfarandet är att hålla studierna så ”rena” som möjligt, dvs man studerar en sak i taget, t.ex. ett läkemedels effekt. Gäller det psykologiska behandlingsinsatser eller för den delen kirurgiska finns ju en faktor som är mycket svår att kontrollera för nämligen vem som utförde behandlingen. Vanligen får därför den aktuella behandlingsinsatsen utföras av flera utförare för att med något större säkerhet kunna uttala sig om det var metoden eller den som genomförde den som var avgörande för resultatet. Ibland kan man med t.ex. ”cross-over design” bestämma om helheten är mer eller mindre effektiv än någon annan ”placebo aktivitet”. Gruppvisa jämförelser mellan aktiv intervention och annan ”placebo-aktivitet” kan också troliggöra eventuella skillnader. Det mest tillförlitliga är dock att randomisera till antingen aktiv holistisk behandlingsinsats eller till annan kontrollaktivitet. Kort sagt kan flertalet av de experimentella metoderna användas för detta ändamål, men det är då svårt eller omöjligt att avgöra vad som i den holistiska behandlingen haft effekt.

Placeboeffekten framkommer tydligt i randomiserade och ”blindade” studier där forskningsdeltaren inte vet om man utsatts för aktiv behandling eller placebo (kontrollaktivitet av något slag, t.ex. ”sockerpiller”) Detsamma gäller noceboeffekten hos patienter med t.ex. smärta. På den andra frågan är svaret nej, dvs några specifika metoder för att utnyttja de s.k. placeboeffekterna finns inte. En sådan ansats skulle sannolikt bedömas som etiskt tveksam.

Nej, långt ifrån alla medicinska studier är induktiva men flertalet empiriska.

Ja, ett flertal. Några exempel: Flertalet studier inom grundforskningen bygger på att pröva hypoteser som formulerats, detsamma gäller vanligen också inom den tillämpade forskningen. Hypotesprövningen är ju själva grunden för den hypotetiskt-deduktiva metod som utgör basen för större delen av den medicinska forskningen. Däremot saknas ofta de metodologiska resonemangen bakom tillämpningen i publikationerna. Stundom noterar man också en tendens till överdrifter i slutsatserna som presenteras i avslutande diskussions- och konklusionsavsnitt. Eftersom jag fått förmånen att ta del av många forskningsprotokoll har jag haft anledning att noggrant diskutera denna aspekt av den metod som flera medicinforskare tycks ha ”i ryggmärgen”.

JA Fråga 12: Hur går det med individuella olikheter Hippokrates (personfokuserad) sjukvård, om metodinriktningen hela tiden är på grupper medelvärden och statistisk signifikans?

PW Svar på JA fråga 12: För att värdera olika sjukvårdsinsatser tillämpas flera olika metoder beroende på frågeställningen. I den kliniska tillämp-ningen är det alltid så att den gruppbaserade kunskapen vanligen är giltig (alla reagerar likartat på t.ex. blindtarmskirurgi), men självklart tar man hänsyn till individuella variationer som baseras på en kombination av omfattande studier och klinisk erfarenhet. Det är av denna anledning olika vårdprogram utformas för att underlätta tillämpningen av erfarenhetsvunnen kunskap för den enskilde läkaren. Motsatsen kan vara förödande om den enskilde läkarens personliga erfarenhet av ett tillstånd skulle vara allenarådande behandlingsinsats. Omsorg och annan omvårdnad skall naturligtvis vara personcentrerad så långt det är möjligt.

JA Fråga 13: Inom samhällsvetenskap, särskilt sociologi, har det förekommit en omfattande kritik av frågeformulär (enkäter) som mycket indirekta och opålitliga rapporter. (Se Garfinkel, Sacks, Schegloff etc) Har denna kritik på något sätt uppmärksammats inom medicin?

PW Svar på JA fråga 13: Frågeformulär har betydande begränsningar men är som regel den enda praktiska metod man har för att erhålla information från en större grupp människor. Eftersom jag också är sociolog har jag kommit i kontakt med denna fråga sedan flera decennier tillbaka. Jag hyllar fortsatt devisen att ”om du vill veta något om en person så fråga dem”. Listan med begränsningar i användandet av frågeformulär kan göras lång (problem med imposition, språk, skalning och statistiska m.fl. problem). Listan med alternativa metoder att erhålla vederhäftig information i större kliniska medicinska studier, t.ex. multinationella, blir dock mycket kort.

JA Fråga 14:

Om validitet – finns det någon kritik inom medicin av att se ”validitet” som ”konsensus mellan test”?

Innehåller inte faktoranalys också i sista hand en ”subjektiv” bedömning av vad de funna faktorerna står för?

Är verkligen ”utility” och ”effectiveness”,”cost utility” och ”cost effectiveness” begreppsligt klart skilda åt? De verkar i sista hand vara beroende av varandra.

PW Svar på JA fråga 14:

Ja, det är ett problem eftersom man utgår från en ”gold standard” som ju inte nödvändigtvis behöver vara sann. Saknas den sanna rikslikaren väljer man konsensuskriteriet som den sannolikt mest korrekta.

Jo, om man tolkar eller beskriver de funna faktorerna utan att redogöra för vilka variabler som ingått.

Begreppsligt kan en viss överlappning föreligga men tydligheten ligger i definitionen av dessa begrepp, dvs skillnaden mellan den subjektivt upplevda nyttan och den objektivt fastställda symtomreduktionen. I de fall symtomreduktionen bedöms subjektivt (t.ex. ”mindre ont”) föreligger förstås en betydande begreppslig överlappning. Delfråga 2: Ja överlappningen av utility och effectiveness kan ibland vara betydande men i t.ex. Short Form (SF) 36 (det kanske mest använda livskvalitetsformuläret) kan symtomreduktion spela en mycket liten roll pga utspädningseffekter, dvs i andra avseenden har ju ingen förändring skett i patientens livskvalitet. Den enstaka förändringen (som vid kärlkramp med smärta till smärtfrihet) kan den enstaka förändringen spela en mycket betydelsefull roll för patienten som inte tydligt märks i livskvalitetsmätningen.

JA Fråga 15: Gäller metastudier: Hur säkerställer man att de studier man sammanför verkligen studerar och mäter samma sak? Är detta ”kvalitativ bedömning” eller överlåts det åt någon datalingvistisk ”innehållsanalys”? Ser du några problem med detta?

PW Svar på JA fråga 15: Detta är ett problem på många sätt. Normalt redogörs noggrant för vilka studier som inkluderats (med referenser) och vilka urvalskriterier man haft. Dessa är ofta baserade på vetenskaplig kvalitet. I en av mina studier gick vi igenom 6000 abstracts men kunde bara inkludera ett 40-tal studier i vår systematiska översikt. Alla dessa undermåliga studier kan då leda till missvisande och tveksamma slutsatser som refereras i massmedia osv. Alternativt kan vår stränga vetenskapssyn förhindrat inklusion av studier som speglar någon form av sanning. Detta, om inte annat, motiverar ju betydelsen av en intensiv och levande debatt om de vetenskapliga metodernas giltighet och tillförlitlighet.

    Leif Bloch Rasmussen

A. Kommentar till Peter Währborg

Kan systemteorien være en ny vej i medicin? Spørger Währborg - og fortæller så om sin forståelse af systemteori baseret på Ludwig von Bertalanffy’s generelle system teori. Uden kendskab til den medicinske forskning og praksis kan et være vanskeligt at kommentere og stille spørgsmål. Men i og med jeg læser Wahrborgs artikel som et forslag om at bruge systemteorien til at forbedre den forskning han beskæftiger sig med - og han ser det som en god mulighed - vil jeg knytte min forståelse af systemteorien til artiklen.

Baseret på mit kendskab til system-tankegang, som er det bregreb jeg vil bruge, idet jeg ’kun’ ser von Bertalanffy’s generelle system teori som en del af system-tankegangen, eller måske rettere en gren af system-tankegangen. Samtidig vil jeg mene, at systemtanke-gangen skal ses i relation til cybernetikken, som grundlagt af Nobert Wiener i 1930’erne. Begge har som grundlag at ville forstå og virke med komplelsitet, idet en central hypotese er, at komplekse systemer ikke kan styres vha. Rationalitet og jvf. Ronn Ashby’s lov om nødvendig varitet siger, at kun varietet kan ødelægge varietet. Og den nødvendig varietet kan kun opnås gennem selv-styring og selv-organisering, ikke gennem et hierarkisk, rationelt styrende system.

Dette hænger sammen med Kenneth Boulding’s tilføjelse til generel system teori udover entiteter og relationer mellem entiteter; formål. Systmets formål må medinddrages - og dette kan ikke ske gennem rationalismens og empirismens tiltro til ’tilstrækkelig’ varitet; ofte benævnt reliabilitet og validitet - sammen med en god del andre kriterier for sand forskning.

Siden etableringen medio 1900-tallet er der skabt en lang række andre grene af system-tankegangen, ofte i modstrid med hinanden, herunder senest om muligheden af kunstig intelligens baseret på BINK-teknologier (Bio-Information-Nano-Kognition).

Min favoritmetode - pragmaticisme og semioesis, herunder abduktion - er tæt knyttet til system-tankegangen hos Russell L. Ackoff og Charles West Churchman i strid dialog med Erich Jantsch. Og så med danske briller i spændingfeltet mellem Dorthe Jørgensens skønne tænkning/erfaringsmetafysik og Knud Ejler Løgstrups etiske fordring/metafysik.

Anefalelsesværdigt og frugtbare vil jeg også mene, at teorierne om autopoiesis (ex. Varela og Manturana), orden gennem fluktuationer (ex. Ilya Prigogine) og cybersemiotik (ex. Søren Brier).

Baggrunden for disse anbefalinger er desuden, at de åbner for den mytologiske og den evolutionære tilgang til forskning, kundskabelse i stræben efter idealer. Jantsch afbilder de tre tilgange således i Design for Evolution:

  

Tre basale tilgange til perceptioner og kundskabelse: at stå på bredden af strømmen og iagttage, at være i strømmen og mærke, at være sammen i strømmen.

Jantsch baserer alle tre tilgange på toroidale stående bølgemønstre i tre-enigheden af virkelighed, værdsatte verden og bevidsthed. Poppers World One, World Two og World Three svarer til dette, men som Jantsch fremhæver, så glemmer Popper, at der er en relation mellem værdsat verden (vore modeller og myter) og virkeligheden, der virker uden om vor bevidsthed. Det skal yderligere tilføjes, at Jantsch ser de toroidale stående bølgemønstre i såvel den fysiske, sociale som spirituelle rum.

Jantsch er som Peirce glad for tre-foldigheden, og henviser til Lao Tzu:

“Tao gave birth to one.

One gave birth to two.

Two gave birth to three.

Three gave birth to all things”

Dermed et slutspørgsmål til termodynamikkens love om energi og entropi, som jeg lærte om som studerende. De sagde jo, at energi-mængden i verden er konstant (og kun kan forbruges (opbruges)), medens entropien kun kan vokse (og dermed kommer varmedøden). Med Prigogine og ’orden gennem fluktuationer’ er dette pessimistiske billede ændret i naturvidenskaben - gælder det mon også i de sociale videnskaber og humaniora?

B. Peter Währborg (PW) svarskommentar till Leif Bloch Rasmussen (LBR)

Tack för ditt svar som närmast ter sig som intressanta reflektioner kring systembegrepp snarare än direkta frågor. Jag har följande synpunkter på dina reflektioner.

Det är sant och visst att Ludwig von Bertalaffy ”bara” är en av många systemteoretiker även om han gav begreppet en tydligare innebörd med begreppet ”General Systems Theory”. Han vände sig mot det Newtonska konceptet om slutna system och de traditionella linjära orsak-verkanmodellerna. Kunskapen om delarnas samspel är nyckeln till förståelse av helheten, menade han. Denna insikt torde vara okontroversiell för personalen inom medicinsk forskning och sjukvård eftersom den funnits intuitivt sedan lång tid tillbaka.

Ur mitt medicinska perspektiv betraktar jag människan, liksom James Miller, som ett levande och öppet system bestående av vävnader, energi och mottagare av extern information på olika och delvis gränssatta systemnivåer (celler, organ, organismer, grupper osv.). På den lägsta hierarkiska nivån består celler av atomer som bildar molekyler och multimolekylära organeller; organ består av celler som aggregeras i vävnader, organismer eller organ. Dessa hierarkiska och självorganiserande system huserar i hierarkiskt tilltagande grad olika specialkompetenser (tillverkning, distribution, omvandlare, lagring osv.) som ständigt möjliggör det kontinuum som människan utgör. Med den hierarkiska strukturen följer att de ”lägre” systemen är begränsade till sin funktion och beskriver därigenom en lägre grad av komplexitet. Samtliga dessa system är öppna system, dvs med gränsöverskridande inflytelser och intryck, till skillnad från de slutna system som beskrivs och avhandlas inom cybernetiken. Detta gäller också genetiken genom introduktionen av den epigenetiska kunskapen, som utgör en länk mellan den traditionella DNA-bundna genetiken och miljön. Fysiska element, till skillnad från biologiska, följer termodynamikens andra lag med strävan mot maximal entropi som Leif Bloch Rasmussen diskuterar i sina reflektioner. Med biologiska element i öppna system förhåller det sig tvärtom vilket är själva grunden för embryonal utveckling och evolution (Adams 1920). Denna i sin tur följer den s.k. allometriska principen där storleken hos en art är proportionell mot t.ex. utvecklingen av dess ämnesomsättning (metabolism). Denna, naturens egen ”anpassning”, är ett uttryck för de öppna systemens utveckling i levande system.

Sammanfattningsvis kan hjärnan och dess utveckling och funktion tjäna som ett exempel på denna systemteoretiska syn på biologin. Inte bara har hjärnan utvecklats kolossalt med avseende på sin vikt och volym. Kunskapsutvecklingen med avseende på komplexiteten, dvs samspelet mellan dess olika fysiologiska funktioner, har gått från en strängt lokalisationistisk syn (t.ex. frenologoin) till att betrakta hjärnans funktioner som uttryck för matriser där hjärnans och särskilt de högre mentala funktionerna enbart låter sig förstås som ett komplext samspel mellan celler (t.ex. arvsmassan) och utvecklingen av styr- och reglerfunktioner som t.ex. hjärnans fortsatt växande främre delar (t.ex. prefrontalkortex).

Så bäste Leif Bloch Rasmussen, vi kommer inte att dö värmedöden till följd av vår systemteoretiskt förståeliga utveckling av levande organismer. Däremot är frågan hur vi främjar och premierar de olika aspekterna av hjärnans utveckling. För detta räcker inte den hypotetiskt-deduktiva forskningsmetodiken utan den måste kompletteras med ett aktivt moralfilosofiskt perspektiv.

Referenser

Adams, H., 1920. The degradation of the democratic dogma. MacMillan, New York, 1920.

von Bertalanffy L. General system theory; foundations, development, applications. New York: G. Braziller, 1969.

James Grier Miller JG., (1978). Living systems. New York: McGraw-Hill,  1978.

    Per Flensburg

A. Kommentarer och frågor till Peter Währborg

Denna artikel är något av det bästa jag läst inom metodområdet. Den håller en saklig ton, beskriver förutsättningar för olika metoder och metodansatser med medicinen som genomgående exempel. Men den missar bokens huvudbudskap: Vilken är min favoritmetod? Istället ges en utmärkt översikt över de flesta metoder.

Ontologi

 Jag menar att detta avsnitt till största delen handlar etiska frågor, nämligen hur läkaren bemöter sin patient.

Jag uppskattar hur du ser varje behandlingssituation som unik och byggande på tidigare erfarenhet och kunskap om hur människokroppen och människan fungerar.

Du skriver på sid 5:

Ett obligat återkommande krav i den medicinska forskningen är att deltagandet är frivilligt och har föregåtts av såväl skriftlig som muntlig information om forskningsprojektet och vad forskningsdeltagaren förväntas bistå med samt att detta inte i övrigt kommer att påverka vård eller andra kontakter med sjukvården

Det finns en del experiment inom psykologin t.ex. Milligrams experiment, där försökspersonen är och ska vara ovetande om experimentets egentliga syfte. Du tangerar detta problem på sid 7.

I avsnittet om medicinsk antropologi tar du upp frågan om den kulturella bakgrundens betydelse vid medicinska undersökningar, men du tar inte upp den i relationen mellan läkare och patient. Det lär finnas islamiska kulturer där den manlige läkaren inte få träffa och undersöka en kvinnlig patient utan all kommunikation måste gå genom hennes man. Om läkaren och patienten kommer från vitt skilda kulturer kan det uppstå fatala missförstånd.

I avsnittet om medicinsk vetenskap definierar du vetenskapens övergripande mål som ”sökandet efter att lösa problem genom att vinna kunskap på ett kontrollerat och systematiskt sätt”. Begreppet ”problem” är här problematiskt (sic!) ty det finns problem inte låter sig formuleras tillräckligt tydligt, problem som kan hänföras till tyst kunskap. Ett exempel kan vara att en organisation inte fungerar speciellt bra, men man kan inte peka på en speciell orsak. Man har en problematisk situation men kan inte formulera ett problem. Det finns faktiskt en metod för att hantera sådana situationer som kallas Soft Systems Methdology (Checkland 1981) och det finns en person inom akademin som är specialist på detta, nämligen Peter Bednar (Bednar 2016). Men detta är ingen forskningsmetod utan snarare en undersöknings- eller möjligen utvecklingsmetod.

En insikt rörande vetenskapen som är väldigt viktig och som du framhåller, är att någon definitiv och slutgiltig sanning kan vetenskapen inte erbjuda, men däremot kontrollerad och systematiskt framtagen kunskap, inom medicinen kallad evidensbaserad kunskap. Men inom medicinen har man ju också erfarenhetsbaserad kunskap, nog så viktig i behandlingen av patienter. Inom mitt område använder man i stor utsträckning fallstudier, som är systematiska och kontrollerade men däremot inte upprepningsbara.

När det gäller kunskap finns det, enligt min mening, ingen bättre genomgång än den i Aristoteles Nichomenska etik, bok VI. Den kan hämtas här: http://www.perflensburg.se/Privatsida/Nicho.pdf.

Du har en kort historisk genomgång som egentligen bara tar upp Hippokrates. Det första europeiska universitet som specialiserade sig på medicin var det i Salerno där man kombinerade österländsk och västerländsk kunskap. I detta område finns massor av intressanta saker, så jag förstår varför du begränsar dig. Men varför har du valt att bara ta upp Hippokrates?

Du pratar om empirism, rationalism, hermeneutik och fenomenologi. Men du kallar det ibland för tradition, ibland för vetenskapssyn och ibland för ingenting. Men de representerar en viktig milstolpe på vägen från världsbild till konkret metodval och genomförande. Det hade varit intressant att se en övergripande modell över hur alla dessa begrepp hänger samman.

När du pratar om induktion tycker jag du ska ta upp Hume och hans kritik av induktionen. Han var dock först, såvitt jag vet. Induktion baseras ju på sannolikhet och jag har ett intressant experiment jag brukar göra med mina studerande. Jag ber dem tänka på ett tal mellan 0 och 1. Sedan hävdar jag att jag kan bevisa att ingen tänkte på 0,5! Beviset är enkelt: 0,5 är ett tal mellan noll och ett. Mellan dem finns oändligt många tal. Sannolikheten att du ska tänka på 0,5 är således ett dividerat med oändligheten och det blir noll! Men nu är det alltid någon som tänkt på 0,5 och följaktligen måste sannolikhetslagarna vara ogiltiga! Naturlig övergång till Kuhn och Lakatos! Fast den som var först med innebörden i paradigmbegreppet var Ludwik Fleck (Fleck 1935). Och apropå vara först, Giambattista Vico var såvitt jag vet, den förste som tillämpade den hermeneutiska ansatsen (Vico 1709; 1744)

Ett litet kuriosum rörande Descates Cogito-utsaga. När jag skriver dedikation i mina böcker skriver jag ”Cogitor, ergo sum!” vilket betyder ”Jag tänkes, alltså finns jag!” och det ska uppfattas så att man ska tänka på mig när man ser eller läser denna bok eller skrift, för på så sätt kommer minnet av mig att existera längre än jag själv. Men i själva verket förekommer citatet i Descartes ” Discours de la méthode pour bien conduire sa raison, et chercher la vérité dans les sciences” och den är skriven på franska (Descartes 1653). Så han skrev i verkligheten ”Je pense, donc je suis!”

Sid 15-16, teodice-problemet: Hilbert (framstående fransk matematiker) har faktiskt visat att det finns satser som inte kan bevisas. Gödel baserade sin berömda sats på detta (Nagel, Newman, och Hofstadter 2001).

På sid 17 ff diskuterar skillnaden mellan kvantitativ och kvalitativ forskningsansats. Jag tycker du missar en viktig sak: De kvantitativa metoderna studerar samvariationer mellan olika variabler. I urvalet av variabler som ska tas i beaktande reduceras mängden ofta väsentligt (endast 20% studeras) och de som väljs ut gör det på grund av att de är lätta att mäta. De kvalitativa metoderna går mycket mer in på djupet. Men båda behövs, tänk bara på vaccineringen mot covid-19!

Men som sagt, du och jag har båda delvis missuppfattat bokens syfte. Istället för att skriva om vår favoritmetod har vi fördjupat oss i ett filosofiskt/vetenskapsteoretiskt resonemang, som ligger utanför bokens syfte. Vi borde båda ha utgått från våra favoritmetoder och från dem dels diskuterat vilka antaganden om verkligheten de förutsätter, dels vilka vetenskapliga teorier de baseras på. Hur vi går vidare får Jens bestämma.

Frågor

Du skriver:

Metoden skall redovisas och granskas av en forskningsetisk kommitté för att godkännas och därmed motsvara samhällets krav på kvalitet och trovärdighet. Detsamma gäller hur forskarna avser att dra slutsatser från den undersökning man vill genomföra.

Innebär detta att etiken är överordnad metod och teori?

I avsnittet om medicinsk antropologi beskriver du på ett förtjänstfullt sätt vad som kan hända då olika kulturer kolliderar. Inom naturvetenskapen anser man ju att det finns en objektiv verklighet. Det du beskriver här tyder ju snarare på det motsatta. Så kan medicinen verkligen vara objektiv?

I tabell 1 pratar du om forskningsansats. Hur definierar du detta begrepp och hur förhåller det sig till vetenskapsteori och forskningsmetod?

Både induktion och deduktion bygger ytterst på logiken. Men hur vet man att världen är logisk?

B. Peter Währborg (PW) svar till Per Flensburg (PF)

PF Fråga 1: Du skriver: Metoden skall redovisas och granskas av en forskningsetisk kommitté för att godkännas och därmed motsvara samhällets krav på kvalitet och trovärdighet. Detsamma gäller hur forskarna avser att dra slutsatser från den undersökning man vill genomföra.  Innebär detta att etiken är överordnad metod och teori?

PW Svar på PF fråga 1: Intressant och viktig fråga. Mitt svar är ett obetingat ja. Avslöjanden om ”experiment” som genomfördes i nazitysklands koncentrationsläger, i USA i form av det s.k. Tuskegee´s syfilisexperiment (1932–1972) eller för den delen i Sverige vid Vipeholms sjukhus i Lund på 1940- och 50 talen med bl.a. kariesstudien utgör flagranta exempel på oetisk ”forskning” som bör motverkas redan i sin linda. I Sverige är det dessutom ett krav att studier på människor och djur skall godkännas av en etikprövningsnämnd. En annan fråga är dock hur juridiken skall förhålla sig till professionens värderingar och bedömningar i forskningsetiska frågor.

PF Fråga 2: I avsnittet om medicinsk antropologi beskriver du på ett förtjänstfullt sätt vad som kan hända då olika kulturer kolliderar. Inom naturvetenskapen anser man ju att det finns en objektiv verklighet. Det du beskriver här tyder ju snarare på det motsatta. Så kan medicinen verkligen vara objektiv?

PW Svar på PF fråga 2: Jag anser att objektivitet är en epistemologisk dygd att sträva efter, men likafullt en idéburen uppfattning som vi nog aldrig kan enas om som tur är. Objektivitet och subjektivitet är filosofiska begrepp som tolkats på de mest motstridiga sätt och som regel utan någon form av vetenskapligt berättigande. Min uppfattning är att objektivitet i verklig mening är en uppfattning som kan och skall testas. I avsaknad av verifiering skall försöken till falsifiering vara resultatlösa och därmed kan objektiviteten enbart beskrivas som en viss grad av sannolikhet. Av detta följer att objektivitetsbegreppet har devalverats så till den grad att det till stor del har förlorat sitt värde.

PF Fråga 3: I tabell 1 pratar du om forskningsansats. Hur definierar du detta begrepp och hur förhåller det sig till vetenskapsteori och forskningsmetod?

PW Svar på PF fråga 3: Med forskningsansats menar jag den ambition forskaren har att besvara en forskningsfråga. Detta kan i min terminologi och med min vetenskapssyn likställas med formuleringen av en hypotes.

PF Fråga 4: Både induktion och deduktion bygger ytterst på logiken. Men hur vet man att världen är logisk?

PW Svar på PF fråga 4: Det vet man inte. Det är ett postulat som den medicinska vetenskapen utgår från och delar med flera andra vetenskapsgrenar. Om naturen inte upprätthåller en viss ordning och om vi inte kan lära oss förstå denna ordning så har naturliga fenomen inte säkert en naturlig förklaring och då är knappast kunskap överlägsen okunskap. Det är i detta kontinuum metafysik, teologi och vetenskapskritiska föreställningar alltid kommer att utmana vetenskapens svårfångade slutsatser.

    Anders Gustavsson

A. Kommentarer och frågor till Peter Währborg

Den första delen av manuskriptet pär vetenskapsteoretisk. Den gäller vetenskap i allmänhet och inte bara medicinsk vetenskap. Jag känner väl igen dessa vetenskapliga begrepp och diskussioner inom humanistisk forskning. I författarens text kan det synas som att framställningen bara gäller medicinsk vetenskap. Min fråga till honom är om det i hans framställning finns något som är specifikt för medicinsk vetenskap.

Den vetenskapsteoretiska framställningen är utförlig, pedagogisk och välskriven, men den anknyter knappast till författarens eget arbetssätt, dvs det subjektiva inslaget av hans forskarperson. Det senare tror jag är målet med denna metodantologi. Det ligger i sin tur i linje med den alltmer utbredda forskningssynen att forskarpersonens subjektivitet spelar in vid forskning till skillnad från en tidigare uppfattning som såg på forskaren som objektiv och neutral i positivistisk anda. Författarens personliga reflektioner kommer i någon mån fram mot slutet av kapitlet.

En fråga till författaren är varför allmän vetenskapsteoretisk information intar en så stor del i manuskriptet. Anser han det nödvändigt för att senare kunna diskutera vetenskaplig metod? Forskaren borde enligt min mening kunna diskutera metodfrågor fristående från vetenskapsteoretisk utgångspunkt. Jag ser metod som ett sätt att uttrycka forskarens tillvägagångssätt för att nå ett vetenskapligt mål när man har utformat målsättningen med undersökningen.

Avsnittet om om etiska frågor är ganska allmänt och kortfattat och borde fördjupas. Hur har författaren i sin forskning själv stött på frågor om medicinsk etik och hur han hanterat dem? Inom medicinsk vetenskap utgår forskningen från studier på levande eller döda människor. Här finns lagstadgade etiska föreskrifter. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-2003460-om-etikprovning-av-forskning-som_sfs-2003-460

https://www.lagboken.se/Lagboken/start/skoljuridik/lag-2003460-om-etikprovning-av-forskning-som-avser-manniskor/d_3806030-sfs-2019_1144-lag-om-andring-i-lagen-2003_460-om-etikprovning-av-forskning-som-avser-manniskor Dessa är tillämpliga även inom humanistisk forskning när etnologer och antropologer bedriver fältarbete i form av intervjuer. Detta tar jag upp i mitt bidrag i denna metodantologi.

Medicinsk antropologi är mycket översiktligt behandlad och borde fördjupas. Här kan författaren ta del av de senaste rönen inom medicinsk humaniora. Där har jag själv varit delaktig under senare år och framlagt bidrag om sjukdom och botande på en folklig nivå i äldre tid. Nyligen har centrumbildningar för medicinsk humaniora bildats både vid Linköpings universitet https://liu.se/forskning/centrum-for-medicinsk-humaniora-och-bioetik och vid Lunds universitet. https://www.kultur.lu.se/forskning/forskningsnoder/medicinsk-humaniora. Där är inte bara antropologer verksamma utan även etnologer, litteraturvetare och idéhistoriker.

Medicinsk vetenskap liksom samhällsvetenskap är snarast kvantitativ medan humaniora som jag företräder mer använder kvalitativa metoder. Det är bra att författaren klargör skillnaden mellan kvantitativa och kvalitativa tillvägagångssätt. De frågeformulär som han hänvisar till är kvantitativa på ett sätt som påminner om vad som tillämpas inom sociologin. Även om jag i mina undersökningar har fokus på kvalitativ metod tar jag också hjälp av kvantitativa metoder som komplement. Det framgår t ex. i min undersökning av koleraepidemier i Sverige under 1800-talet ur folkligt perspektiv, som publicerats i antologin Pandemier 2021. Med tanke på kvalitativa studier kan medicinsk humaniora vara till hjälp för den medicinska vetenskapen genom att anlägga kulturella och inte enbart biologiska perspektiv på patientens situation. En fråga till författaren avser hur han ser på betydelsen av kvalitativa metoder och tillämpningen av dem inom sin egen medicinska forskning.

Författaren skiljer på grundforskning och kliniska studier inom medicinsk vetenskap. Denna uppdelning finns inte inom humaniora. Tillämpad forskning är inte heller framträdande inom humaniora. Jag förstår att det måste vara mycket angeläget för medicinsk forskning att ha kommande tillämpning t. ex. inom cancervård som en viktig ledstjärna för forskningen.

Författaren kunde något mer ha berört de ekonomiska förutsättningarna (s. 28, 30) för medicinsk forskning som är totalt annorlunda jämfört med humanistisk forskning. Denna forskning är lågbudgeterad jämfört med om forskaren skall ha tillgång till mycket utrustning i laboratorier ungefär som inom naturvetenskapen i allmänhet. Vad betyder det att forskning får stora anslag från cancerfonden eller hjärt- och lungfonden? På vilket sätt påverkar ekonomiska frågor uppläggning och metod vid författarens medicinska undersökningar?

På det generella vetenskapliga planet menar jag att det är bra att författaren tar upp frågan om vad kunskap är och att det inte finns någon en gång för alla ovedersäglig kunskap som forskningen tar fram. Den kan hela tiden revideras genom ny forskning. Vad skall vi annars ha forskning till om allting redan är känt och tidigare framlagd vetenskaplig kunskap inte kan ifrågasättas och nytolkas? Diskussionen om tro och vetenskap är viktig. Vetenskap bygger mycket. på tro. Därför kan olika forskare inom samma ämnesområde vara klart oeniga. Det har både forskare och allmänhet fått upp ögonen för under coronapandemin när olika virologer och immunologer kommit med skilda budskap och uppfattningar. Dessa har också kunnat ändras efterhand när nya forskningsrön har tillkommit. Det är intressant att studera statsepidemiolog Anders Tegnells i stort sett dagliga uttalanden under det dryga år som covid 19 pandemin har pågått. Hur har han valt ut publicerade forskningsrön och använt sig av dem vid sina mediaframrädanden?

Väldigt ofta har vi i media på sistone hört medicinska experter uttala att de inte vet hur det kommer att gå framöver, t ex. med nya mutationer och pandemivågor. Ingen säker kunskap finns om biverkningar av vacciner eller hur länge ett nytt vaccin skyddar mot covid 19. Behovet av forskning har för allmänheten, medier, politiker och myndigheter säkert kommit att accentueras. Den ofta i media framförda tesen “forskningen säger” har fått sig en välbehövlig törn, när man ser hur oeniga och osäkra även medicinska experter kan vara. Så är det även inom humanistisk forskning. Tänk vad mycket som forskarna inte vet något om eller är osäkra om, t ex. om hur epidemier hanterades och upplevdes på ett folkligt plan i äldre tid. Arkeologer arbetar med skärvor av en så kallad verklighet som man med små medel försöker rekonstruera. Hur säkert kan det vara? En sådan osäkerhet inspirerar till ny forskning till glädje för alla vetenskapligt engagerade, både forskare och en bred allmänhet.

Frågor:

Min första fråga till författaren är vad som kan vara specifikt för medicinsk vetenskap ur metodsynpunkt.

Anser författaren att allmän vetenskapsteoretisk information är nödvändig för att senare kunna diskutera vetenskaplig metod?

Hur har författaren i sin forskning själv stött på frågor om medicinsk etik och hur har han hanterat dem?

Hur ser författaren på betydelsen av kvalitativa metoder och tillämpningen av dem inom sin egen medicinska forskning?

På vilket sätt påverkar ekonomiska frågor uppläggning och metod i författarens medicinska undersökningar?

Vad anser författaren om vetenskapens trovärdighet och hur den kan ifrågasättas? Har författaren fått ompröva tidigare forskningsresultat som han kommit fram till?

B. Peter Währborg (PW) svar och svarskommentarer till Anders Gustavsson (AG)

AG Kommentar 1: Den första delen av manuskriptet är vetenskapsteoretisk. Den gäller vetenskap i allmänhet och inte bara medicinsk vetenskap. Jag känner väl igen dessa vetenskapliga begrepp och diskussioner inom humanistisk forskning. I författarens text kan det synas som att framställningen bara gäller medicinsk vetenskap. Min fråga till honom är om det i hans framställning finns något som är specifikt för medicinsk vetenskap.

Den vetenskapsteoretiska framställningen är utförlig, pedagogisk och välskriven, men den anknyter knappast till författarens eget arbetssätt, dvs det subjektiva inslaget av hans forskarperson. Det senare tror jag är målet med denna metodantologi. Det ligger i sin tur i linje med den alltmer utbredda forskningssynen att forskarpersonens subjektivitet spelar in vid forskning till skillnad från en tidigare uppfattning som såg på forskaren som objektiv och neutral i positivistisk anda. Författarens personliga reflektioner kommer i någon mån fram mot slutet av kapitlet

En fråga till författaren är varför allmän vetenskapsteoretisk information intar en så stor del i manuskriptet. Anser han det nödvändigt för att senare kunna diskutera vetenskaplig metod? Forskaren borde enligt min mening kunna diskutera metodfrågor fristående från vetenskapsteoretisk utgångspunkt. Jag ser metod som ett sätt att uttrycka forskarens tillvägagångssätt för att nå ett vetenskapligt mål när man har utformat målsättningen med undersökningen.

Avsnittet om etiska frågor är ganska allmänt och kortfattat och borde fördjupas. Hur har författaren i sin forskning själv stött på frågor om medicinsk etik och hur han hanterat dem? Inom medicinsk vetenskap utgår forskningen från studier på levande eller döda människor. Här finns lagstadgade etiska föreskrifter. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-2003460-om-etikprovning-av-forskning-som_sfs-2003-460

https://www.lagboken.se/Lagboken/start/skoljuridik/lag-2003460-om-etikprovning-av-forskning-som-avser-manniskor/d_3806030-sfs-2019_1144-lag-om-andring-i-lagen-2003_460-om-etikprovning-av-forskning-som-avser-manniskor Dessa är tillämpliga även inom humanistisk forskning när etnologer och antropologer bedriver fältarbete i form av intervjuer. Detta tar jag upp i mitt bidrag i denna metodantologi.

Medicinsk antropologi är mycket översiktligt behandlad och borde fördjupas. Här kan författaren ta del av de senaste rönen inom medicinsk humaniora. Där har jag själv varit delaktig under senare år och framlagt bidrag om sjukdom och botande på en folklig nivå i äldre tid. Nyligen har centrumbildningar för medicinsk humaniora bildats både vid Linköpings universitet https://liu.se/forskning/centrum-for-medicinsk-humaniora-och-bioetik och vid Lunds universitet. https://www.kultur.lu.se/forskning/forskningsnoder/medicinsk-humaniora. Där är inte bara antropologer verksamma utan även etnologer, litteraturvetare och idéhistoriker.

Medicinsk vetenskap liksom samhällsvetenskap är snarast kvantitativ medan humaniora som jag företräder mer använder kvalitativa metoder. Det är bra att författaren klargör skillnaden mellan kvantitativa och kvalitativa tillvägagångssätt. De frågeformulär som han hänvisar till är kvantitativa på ett sätt som påminner om vad som tillämpas inom sociologin. Även om jag i mina undersökningar har fokus på kvalitativ metod tar jag också hjälp av kvantitativa metoder som komplement. Det framgår t ex. i min undersökning av koleraepidemier i Sverige under 1800-talet ur folkligt perspektiv, som publicerats i antologin Pandemier 2021. Med tanke på kvalitativa studier kan medicinsk humaniora vara till hjälp för den medicinska vetenskapen genom att anlägga kulturella och inte enbart biologiska perspektiv på patientens situation. En fråga till författaren avser hur han ser på betydelsen av kvalitativa metoder och tillämpningen av dem inom sin egen medicinska forskning.

Författaren skiljer på grundforskning och kliniska studier inom medicinsk vetenskap. Denna uppdelning finns inte inom humaniora. Tillämpad forskning är inte heller framträdande inom humaniora. Jag förstår att det måste vara mycket angeläget för medicinsk forskning att ha kommande tillämpning t. ex. inom cancervård som en viktig ledstjärna för forskningen.

Författaren kunde något mer ha berört de ekonomiska förutsättningarna (s. 28, 30) för medicinsk forskning som är totalt annorlunda jämfört med humanistisk forskning. Denna forskning är lågbudgeterad jämfört med om forskaren skall ha tillgång till mycket utrustning i laboratorier ungefär som inom naturvetenskapen i allmänhet. Vad betyder det att forskning får stora anslag från cancerfonden eller hjärt- och lungfonden? På vilket sätt påverkar ekonomiska frågor uppläggning och metod vid författarens medicinska undersökningar?

På det generella vetenskapliga planet menar jag att det är bra att författaren tar upp frågan om vad kunskap är och att det inte finns någon en gång för alla ovedersäglig kunskap som forskningen tar fram. Den kan hela tiden revideras genom ny forskning. Vad skall vi annars ha forskning till om allting redan är känt och tidigare framlagd vetenskaplig kunskap inte kan ifrågasättas och nytolkas? Diskussionen om tro och vetenskap är viktig. Vetenskap bygger mycket. på tro. Därför kan olika forskare inom samma ämnesområde vara klart oeniga. Det har både forskare och allmänhet fått upp ögonen för under coronapandemin när olika virologer och immunologer kommit med skilda budskap och uppfattningar. Dessa har också kunnat ändras efterhand när nya forskningsrön har tillkommit. Det är intressant att studera statsepidemiolog Anders Tegnells i stort sett dagliga uttalanden under det dryga år som covid19 pandemin har pågått. Hur har han valt ut publicerade forskningsrön och använt sig av dem vid sina mediaframträdanden?

Väldigt ofta har vi i media på sistone hört medicinska experter uttala att de inte vet hur det kommer att gå framöver, t ex. med nya mutationer och pandemivågor. Ingen säker kunskap finns om biverkningar av vacciner eller hur länge ett nytt vaccin skyddar mot covid 19. Behovet av forskning har för allmänheten, medier, politiker och myndigheter säkert kommit att accentueras. Den ofta i media framförda tesen “forskningen säger” har fått sig en välbehövlig törn, när man ser hur oeniga och osäkra även medicinska experter kan vara. Så är det även inom humanistisk forskning. Tänk vad mycket som forskarna inte vet något om eller är osäkra om, t ex. om hur epidemier hanterades och upplevdes på ett folkligt plan i äldre tid. Arkeologer arbetar med skärvor av en så kallad verklighet som man med små medel försöker rekonstruera. Hur säkert kan det vara? En sådan osäkerhet inspirerar till ny forskning till glädje för alla vetenskapligt engagerade, både forskare och en bred allmänhet.

PW Kommentar till AG kommentar 1: Bäste Anders, Vi har delvis skilda synsätt på forskning i allmänhet och medicinsk forskning i synnerhet. Jag vare sig kan eller vill diskutera metodfrågor utan hänsyn till den historiska kunskapsutvecklingen då detta vore att kasta ut barnet med badvattnet. Varför göra om ett antal misstag som tidigare begåtts. Kloka människor har genom åren, med rätta, kritiserat tidigare tillkortakommanden. För mig är metodfrågor en angelägen del av vetenskapsfilosofin/teorin. Kort sagt, hur skall man kunna forska om man inte vet hur man gör och varför?

Beträffande kommentarerna om etik är jag mycket väl förtrogen med de referenser som nämns liksom tillämpningen av desamma. Avsnittets omfattning är begränsad till följd av det begränsade utrymme jag haft för texten. Dessutom har jag lämnat referenser som jag och snart sagt alla medicinska forskare ansluter sig till (ALLEA 2018). Våra etiska godkännanden underkastas ju också granskning av juridiskt skolade ledamöter i etikprövningsnämnderna.

Jag håller med om att avsnittet om medicinsk antropologi är mycket kortfattat och översiktligt. Jag kan till mitt försvar bara anföra att jag haft ett mycket begränsat utrymme som också resulterat i nedskärningar av manuskriptet.

Jag håller dessutom med om att humaniora har en mycket betydelsefull plats i den medicinska vetenskapen. I mina böcker har jag ägnat sådana frågeställningar ett mycket brett utrymme. Eftersom den aktuella antologin avhandlar vetenskapliga metoder har detta perspektiv fått stå tillbaka för den mer renodlade metodologin.

De ekonomiska aspekterna som Du berör är viktiga och inte minst på vilket sätt de påverkar forskningens inriktning. Även detta har jag av utrymmesskäl fått avstå från att diskutera, inte minst som området är kontroversiellt och ofta behäftat med begränsad kunskap om hur och varför anslag tilldelas, särskilt industrianslag.

Dina sista två avsnitt berör forskningen trovärdighet. Jag håller med om att det finns grundläggande antaganden, eller trossatser. Jag redovisade dessa inledningsvis i mitt kapitel. Att forskare gissar vilt beror naturligtvis till dels på att de avkrävs sådana gissningar av medier, men också att det tycks vara djupt otillfredställande att medge att man inte säkert vet. Stackars Tegnell har ju fått erfara detta, även om jag tillhör dem som tycker att han gjort så gott han kunnat inför detta nya och till stor del okända virushot. Ett större problem är dock det sätt vetenskapliga tidskifter går tillväga för att besluta om huruvida ett manuskript skall publiceras eller ej. Vanligen är det ju ett mycket begränsat antal «reviewers» som avgör detta. De kan ju ha de mest skiftande åsikter om ett manus baserat på deras egna subjektiva uppfattning om värdet.

AG Fråga 1: Min första fråga till författaren är vad som kan vara specifikt för medicinsk vetenskap ur metodsynpunkt.

PW Svar på AG fråga 1: Det mest specifika torde vara att den hypotetiskt-deduktiva metoden har den i särklass största trovärdigheten och därmed är också arbeten som tillämpar denna metod de som vanligen publiceras.

AG Fråga 2: Anser författaren att allmän vetenskapsteoretisk information är nödvändig för att senare kunna diskutera vetenskaplig metod?

PW Svar på AG fråga 2: Otvetydigt ja. Om inte den vetenskapsteoretiska grunden beskrivs svävar metoden i ett fritt intellektuellt vacuum. Vetenskaplig metod kännetecknas av den kritiska granskningen och transparensen enligt min mening. Därmed inte sagt att varje lärobok i t.ex. «medicinsk statistik» måste innehålla en sådan beskrivning. Om man skall beskriva den medicinska vetenskapens metoder är det nödvändigt anser jag.

AG Fråga 3: Hur har författaren i sin forskning själv stött på frågor om medicinsk etik och hur har han hanterat dem?

PW Svar på AG fråga 3: I all min forskning har medicinska etikfrågor kommit upp. Då jag medverkat i internationella studier har forskningsprotokollet underkastats forskningsetisk prövning i alla deltagande länder. Detsamma gäller studier som genomförts i Sverige. Vare sig universitet eller anslagsgivare accepterar att en studie genomförs utan sådant medgivande. Jag har bl.a. varit s.k. «principal investigator» i en stor europeisk studie där vi jämförde effekterna av kranskärlsoperation (CABG) med ballongvidgning (PCI). Där brottades vi med frågan om hur omfattande ingreppen skulle vara för att göra interventionerna jämförbara med avseende på risken att drabbas av hjärnpåverkan (stroke eller minnesstörningar etc.). Där var man tvungen att göra avvägningar mellan patientens aktuella behov och önskemål mot möjligheten att göra giltiga jämförelser av vilken metod som var bäst. Vi valde att introducera begreppet «best clinical practice», dvs omfattningen bestämdes helt av patientens behov.

Man står alltid inför likartade dilemman inom klinisk medicinsk forskning. Man jämför ett nytt läkemedel eller en ny kirurgisk metod med det bästa man känner till. Detta innebär ju att man faktiskt inte vet om det «nya» läkemedlet eller den nya metoden håller måttet. Därför tillsätts nästan alltid en s.k. säkerhetskommitté som har tillgång till randomiseringskoden och kan följa huruvida ev. biverkningar eller sämre resultat vidlåder den «nya» regimen. I övrigt följer man en hel rad i förväg uppställda villkor för att få genomföra forskningen. I det stora antal forskningsstudier jag genomfört tillsammans med kollegor i andra länder, kollegor och doktorander etc. har de forskningsetiska frågeställningarna varierat högst avsevärt och låter sig inte kortfattat beskrivas i sin helhet.

AG Fråga 4: Hur ser författaren på betydelsen av kvalitativa metoder och tillämpningen av dem inom sin egen medicinska forskning?

PW Svar på AG fråga 4: Även detta avsnitt ströks av redaktören. Jag har lite svårt för begreppen kvantitativ och kvalitativ då dessa begrepp är förenklingar som mest främjar en slags kontraproduktiv polarisering av forskningen. Inom vårdvetenskap är t.ex. kvalitativa metoder de i särklass mest använda. Det är naturligtvis frågeställningen som är avgörande för vilken metod som tjänar sitt syfte bäst. Även vid hypotesprövande forskning så föregås den hypotes som skall prövas av »kvalitativa» överväganden. Det är lika meningslöst att använda dessa begrepp som att försöka göra en åtskillnad mellan «kropp och själ» eller besvara den otillgängliga frågan om «arv eller miljö». Båda metoderna har sin plats och sina förutsättningar. Jag tror emellertid att det vore svårt att åstadkomma några trovärdiga resultat inom viss medicinsk och biologisk forskning med endera av dessa konstruerat alternativa metodologier.

AG Fråga 5: På vilket sätt påverkar ekonomiska frågor uppläggning och metod i författarens medicinska undersökningar?

PW Svar på AG fråga 5: I alltför stor utsträckning är mitt korta svar. Dels påverkas forskningen av industrianslag som ofta syftar till att utvärdera effekten av ett läkemedel eller produkt som tagits fram av kommersiella skäl. Inte så att det fuskas (vilket är mycket sällsynt), men bara valet av att lägga forskares resurser och kapacitet på sådan forskning kan undandra kompetens från andra och viktigare uppgifter.

«Självvald» forskning är ofta svår att finansiera. Ofta krävs «förstudier» för att erhålla anslag och det i sin tur har man inte ekonomiska resurser för att genomföra. Själv har jag fått bekosta flera «självvalda» studier genom eget «gratis» arbete på fritid eller s.k. kompensationsledighet. Enbart kostnaden för att få en forskningsetisk granskning och ett godkännande kostar pengar som både jag själv och andra forskare fått finansiera ur egen ficka. I denna mening hämmas forskningen och rekryteringen av fr.a. unga forskare.

Metodvalet är återigen beroende av frågeställningen. Den forskningsetiska kommittén liksom ev. handledare har att tillse att frågeställningen skall kunna besvaras på ett rimligt sätt med den metod man valt.

AG Fråga 6: Vad anser författaren om vetenskapens trovärdighet och hur den kan ifrågasättas? Har författaren fått ompröva tidigare forskningsresultat som han kommit fram till?

PW Svar på AG fråga 6: Forskning har möjlighet att undanröja felaktiga föreställningar och att belysa  flera viktiga frågeställningar som rör människors liv och hälsa. I denna mening tillskriver jag forskningen mycket stor betydelse.

Självklart har både jag och andra medicinska forskare fått ompröva sina slutsatser flera gånger. Oväntade resultat dyker ibland upp som kullkastar tidigare slutsatser. Själv var jag övertygad om att en viss substans (Calcitonin GenRelaterad Peptid, CGRP) var en central mediator för det som kallas spasmangina (sammandragning av hjärtat blodkärl med följd att kärlkramp eller hjärtinfarkt uppstod). Mindre studier (observationella) talade för det. På samma sätt var det med uppfattningen att kvinnor efter menopaus skulle behandlas med östrogen för att minska risken för hjärt- och kärlsjukdom. Större hypotesprövande studier visade inget stöd för min hypotes och kvinnor som erbjöds östrogen tenderade att utveckla både cancer och blodproppssjukdom. Det är en del av vetenskapens väsen att kritiskt pröva både sitt eget och andras tänkande.

     KG Hammarlund

A. Kommentar till Peter Währborg

Peter,

det ’stuprörstänkande’ du ser som kännetecknande för mycket medicinsk forskning går nog att hitta exempel på inom de flesta vetenskapsområden.

Till en del torde det vara oundvikligt. Metodval och val av operationaliseringar gör vissa faktorer irrelevanta eller otillgängliga, oavsett deras faktiska relation till forskningsobjektet. Samtidigt är det viktig att så långt möjligt undvika alltför smala stuprör.

En fallgrop att kringgå är den att oreflekterat välja metod utifrån bekvämlighet eller tradition, utan hänsyn till hur väl den fångar upp vad som ryms i frågeställningen. En annan är förstås att frågeställningen i sig inte förmår ringa in en tillräcklig komplexitet. Precis som du skriver måste en frågeställning avgränsas: en alltför vidlyftig frågeställning kan bli omöjlig att besvara, antingen till följd av tidsbrist eller till följd av otillgängliga data. Om frågeställningen blir alltför snäv riskerar undersökningen dock att landa i resultat som förbiser väsentliga aspekter av grundproblemen och i värsta fall blir triviala jaha-upplevelser. Något som möjligen kan bidra till sådana mindre fruktbara val är det tilltagande fokus på mätbara resultat (antal publikationer) som alltmer kommit att prägla den akademiska världen. Ju smalare stuprör, desto snabbare kan artikeln bli skriven.

Systemteori kan erbjuda en möjlig väg runt dessa fallgropar. Samtidigt är det förstås fullt tänkbart att systemteori, särskilt om man arbetar med slutna system, också leder till stuprörstänkande (om än med grövre dimension på rören). Och med öppna system, där man också tar hänsyn till en omgivning som påverkar systemet utan att stå under dess kontroll, måste man (genom metodval och operationaliseringar) välja bland allt i omgivningen som på något sätt påverkar systemet. Risken är annars att man slutar som Lewis Carrolls kartografer som i sin jakt på den perfekt avbildande kartan slutade med en i skala 1:1 (Carroll 1894:169).

Systemteoretiska ansatser är ovanliga inom historisk forskning. Historiker är förstås medvetna om att varje tänkbart forskningsobjekt är inbäddat i en komplex väv av aktörer och handlingar i ett tidrumskontinuum – en komplexitet som skulle kunna beskrivas som ett system. Mycket av det du tar upp i de systemteorins grundläggande hypoteser du avslutningsvis formulerar, särskilt vad du skriver om de sociala återkopplingsmekanismerna, den ständiga rörelsen och de hierarkiska strukturerna berör företeelser, händelser, handlingar och relationer som också historiker möter i sin forskning.

Att historiker sällan väljer systemteoretiskt grundade förklaringsmodeller kan möjligen hänga samman med att vi ofta (men inte alltid) väger in aktörers intentioner i historiska förklaringar. Det får i sin tur ofta följden att förklaringsmodeller mer eller mindre uttalat grundas i maktteoretiska modeller (Weber, Foucault, Bourdieu). Sådana perspektiv tycks, för mig som lekman, föga fruktbara i klinisk medicinsk forskning – begreppet ’makt’ i samband med behandling av infektionssjukdomar eller cancer kan möjligen användas metaforiskt, med risken att det fördunklar snarare än förklarar. Annorlunda blir det förstås i medicinsk forskning inriktad på till exempel diagnostik eller tillgång till medicinsk vård där maktrelationer blir betydelsefulla. Även i studier av det medicinska forskningsfältet utifrån de aspekter du inledningsvis diskuterar – epistemologi, ontologi och etik – föreställer jag mig att en utgångspunkt i låt säga Bourdieus fältteori skulle kunna vara ytterst fruktbar. Vad tror du om det?

Vänligen KG

Referenser:

Carroll, Lewis: Sylvie and Bruno Concluded. London: Macmillan, 1894. Internet: https://www.gutenberg.org/ebooks/48795.

B. Peter Währborg (PW) svar och svarskommentarer till KG Hammarlund (KGH)

Tack för Dina värdefulla kommentarer.

Jag har begränsad erfarenhet av de mer renodlade ”kulturvetenskaperna”. Inom de områden av samhällsvetenskapen som jag har en viss erfarenhet, psykologi och sociologi, återfinns också här ett stuprörstänkande. Jag tror ändå att konsekvenserna blir mer omfattande inom medicinen då patienter, i den kliniska verksamheten, remitteras till ett flertal olika specialister med långa väntetider. För ”studieobjektet”, dvs patienten blir den sammanlagda kunskapen möjligen klarare för den som har tillgång till och kan förstå de olika utlåtanden som avlämnas. För patienten blir det ofta förvirrande. Till detta skall fogas att ”förståelsen” för det problem patienten söker reduceras just till ett ”studieobjekt” och, populärt uttryckt, den hela människan försvinner liksom skogen för alla dess träd.

Jag håller definitivt med om att forskningsmetod ofta avgörs av oreflekterad bekvämlighet och tradition. Inom den kliniska och tillämpade forskningen lär sig den kliniskt verksamme gesällen av sin mästare som vanligen är överläkare eller nära knuten till fakulteten på annat sätt. Då en metod föreslås är det ofta att uppfatta som ”så här gör vi”. Detsamma gäller forskarutbildningen för läkare men i mindre utsträckning för annan vårdpersonal som ofta omhuldar en annan metod än den som vanligen tillämpas inom läkarskrået. Traditionens makt är stor och bekvämligheten inte sällan förorsakad av den begränsade ekonomi som de flesta forskare kämpar med.

Beträffande dina kommentarer kring systemteori så är det ju just tankarna kring de öppna systemen som diskuteras i mitt kapitel. Egentligen blir det kanske lite motsägelsefullt när du dels skriver att ”systemteoretiska ansatser är ovanliga inom historisk forskning” och dels att historiker förstås är medvetna om att varje tänkbart forskningsobjekt är inbäddat i en komplex väv av aktörer och handlingar i ett tidrumskontinuum – en komplexitet som skulle kunna beskrivas som ett system”. Mer än en gång har jag ju hört historiker tala om att den avhandlade händelsen sannolikt berodde på ….. osv. Det är just denna komplexitet och de slutsatser som dras som måste underkastas en kritisk och granskande analys av systemteoretisk kaliber menar jag. Varför drar man dessa slutsatser och på vilken grund (analys)? Vilken konsekvens får detta för sanningssökandet då den enskilde historikern naturligtvis har en egen förförståelse som ligger till grund för tolkningen. I detta avseende tror jag att kulturvetarna är mer observanta än medicinarna. Min huvudtes är således att kunskapen om komplexitet och komplexa förhållanden måste förfinas och utvecklas.

Avslutningsvis håller jag med om att Bourdieus fältteori är en intressant ansats med ett systemteoretiskt perspektiv. Inte minst i ett annat sammanhang som intresserar mig, nämligen den s.k. gängkriminaliteten. Framväxten av ”kultursjukdomar”, liksom gängbetydelsen i vissa ”sociala rum av positioner” osv. kan alldeles säkert analyseras fältteoretiskt, men det vore ödesdigert om också denna analys vilar på en politisk, ideologisk, religiös eller annan värdegrund. Maktteoretiska analyser föregås ofta av en uttalad eller outtalad värdegrund som riskerar att bli självuppfyllande. Den empiriska aspekten av Bourdieus tankar gillar jag dock.

     Ulf Persson

    Kommentarer och frågor till Peter Währborg

En oundviklig svaghet med medicinsk forskning är att den till så hög grad är beroende av så kallade studier som inte bara tar formen av hypotesprövningar utan även tycks vara undersökande för att upptäcka korrelationer. Som vi alla vet, och som även betonas i texten, är detta behäftat med uppenbara fällor. Jag skriver oundvikligen eftersom medicinsk vetenskap är tillämpad och vi har ett stort behov att få reda på fakta innan vi är beredda att, som I traditionell nyfikenhetsbaserad vetenskap, ‘förstå’ dessa. Vi tittar genast I facit. Förståelsen upplevs som en lyx. Ett typexempel: Vilket av följande födoämnen (en lista följer) är bra för kardiologisk hälsa. Man låter ett urval personer (ju större urval desto bättre) förtära dessa födoämnen och sedan undersöker man dem. Det är ofta så medicinska nyheter presenteras för allmänheten och de ofta mycket enkla att förstå. Den vetenskapliga kompetensen består förment I att kunna välja försökspersoner skickligt, avfärda felkällor, och kunna handskas med statistiken korrekt. Resultatet: Grön sparris är bäst för hjärtat, medan vit sparris är sämst. Rapporten kablas ut I pressen och folk blir som tokiga efter den gröna sparrisen, medan den vita eldas upp. Något senare kanske en ny studie visar att det är tvärtom, och folk suckar uppgivet att på vetenskapen kan man inte lita. Detta är något av en karikatyr men hur pass relevant är en sådan kritik? Med andra ord hur stor är förförståelsen inför en studie (I extrema fall är man ganska säkert på vad utslaget skall vara och man söker endast en bekräftelse.)?

Man kan även tala om medicinsk grundforskning. Ett uppenbart exempel på detta är ju anatomin och hur I stora drag människokroppen fungerar som exempelvis blodomloppet (Harvey, Descartes). Detta utgör mer av traditionell nyfikenhetsdriven vetenskap där förståelsen är viktig och som utgör den matris I vilken all medicinsk sakkunskap måste relateras till för att bli meningsfull. Sedan har vi den kliniska forskningen som är mer fokuserad på behandling av patienter. Det talas om att denna skall vila på beprövad erfarenhet och vetenskap. På tal om beprövad erfarenhet tänker man på de journaler som förs för varje patient. Utnyttjas dessa systematiskt I forskningen? Jag antar att biverkningar till läkemedel alltid rapporteras in, men I andra sammanhang? Fördelen med detta är att underlaget blir betydligt större än för en studie, nackdelen att den inte ges under så kontrollerade former (men å andra sidan eftersom sådana studier är retroaktiva undviker man många moraliska dilemman). Man kan via systematisk genomgång av sådan data finna mång oväntade korrelationer, varav de flesta är meningslösa, men det kan dock ge nya uppslag till vad som kan närmare studeras även om den inte direkt behöver tillföra ny sakkunskap.

Uppdraget att ta fram vacciner, något som är synnerligen aktuellt I dessa tider, är något som uppenbarligen inte kan göras genom ett blint ‘trial and error’ utan måste vila på en ganska gedigen sakkunskap (medicinsk grundforskning) som man kan modifiera vid behov. Gäller detta även testningen, d.v.s. man kan förvänta sig en ganska hög tillförlitlighet av tester, även om de görs under tidspress och små urval av försökspersoner?

Hur mycket av medicinen kan datoriseras? Få privatpersoner kan tänka sig flyga en jumbojet, däremot anser alla att de har rätt att framföra ett bilfordon. När det gäller flyget har autopiloter utvecklats tidigt och I princip kan man I de flesta fall låta automatiken ta över från start till mål (även om man inte bör meddela passagerarna detta innan). Däremot har det varit betydligt mera omständligt att programmera självkörande bilar. Det är som om omdömet är viktigare I bilkörning än I flygning, medan den senare kräver mycket mera teknologi I form av komplicerade uträkningar som snabbt skall utföras. När det gäller stridsflyg misstänker jag att piloterna inte klarar sig utan datorhjälp. Hur är det med utvecklingen med den kliniska praktiken (diagnoser och behandlingar) kommer detta mer och mer att likna (strids)flyget än den gamle provinsialläkarens Volvo? Det kan vara en beklaglig utveckling ur ett sentimentalt perspektiv, men sådana överväganden prioriteras inte av patienterna, även om dessa inte är helt likgiltiga för sådana aspekter.

    Peter Währborg (PW) Svar och svarskommentarer till Ulf Persson (UP)

Bäste Ulf Persson, tack för frågor och reflektioner kring mitt avsnitt om metoder inom den medicinska forskningen.

UP Kommentar 1: En oundviklig svaghet med medicinsk forskning är att den till så hög grad är beroende av så kallade studier som inte bara tar formen av hypotesprövningar utan även tycks vara undersökande för att upptäcka korrelationer. Som vi alla vet, och som även betonas i texten, är detta behäftat med uppenbara fällor. Jag skriver oundvikligen eftersom medicinsk vetenskap är tillämpad och vi har ett stort behov att få reda på fakta innan vi är beredda att, som I traditionell nyfikenhetsbaserad vetenskap, ‘förstå’ dessa. Vi tittar genast I facit. Förståelsen upplevs som en lyx. Ett typexempel: Vilket av följande födoämnen (en lista följer) är bra för kardiologisk hälsa. Man låter ett urval personer (ju större urval desto bättre) förtära dessa födoämnen och sedan undersöker man dem. Det är ofta så medicinska nyheter presenteras för allmänheten och de ofta mycket enkla att förstå. Den vetenskapliga kompetensen består förment I att kunna välja försökspersoner skickligt, avfärda felkällor, och kunna handskas med statistiken korrekt. Resultatet: Grön sparris är bäst för hjärtat, medan vit sparris är sämst. Rapporten kablas ut I pressen och folk blir som tokiga efter den gröna sparrisen, medan den vita eldas upp. Något senare kanske en ny studie visar att det är tvärtom, och folk suckar uppgivet att på vetenskapen kan man inte lita. Detta är något av en karikatyr men hur pass relevant är en sådan kritik? Med andra ord hur stor är förförståelsen inför en studie (I extrema fall är man ganska säkert på vad utslaget skall vara och man söker endast en bekräftelse.)?

PW Kommentar till UP kommentar 1: Tycker nog att du snarare diskuterar hur metoder kan missförstås eller till och med missbrukas snarare än kritiserar den metod jag huvudsakligen ägnat intresse åt, den hypotetiskt-deduktiva metoden. Jag håller med om den kritik du riktar, men syftet med hypotesprövande metod är ju att med hög grad av sannolikhet bekräfta eller förkasta en hypotes. Problemet som dessvärre ofta förekommer är att man med andra metoder, som inte har detta syfte, drar alldeles för stora växlar på de resultat man erhållit. Förståelse är förstås både angelägen och bra, men inte så länge den vilar på falsk grund. Beträffande all rådgivning som ges vad gäller kost etc. så är det just dessa fundamentala fel man gör i sin planering av studier eller i tolkningen. Bekräftelse är som bekant nödvändig och därför vilar våra rekommendationer på flera vederhäftiga studier som vanligen granskas under lupp av t.ex. statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU).

UP Kommentar 2: Man kan även tala om medicinsk grundforskning. Ett uppenbart exempel på detta är ju anatomin och hur I stora drag människokroppen fungerar som exempelvis blodomloppet (Harvey, Descartes). Detta utgör mer av traditionell nyfikenhetsdriven vetenskap där förståelsen är viktig och som utgör den matris I vilken all medicinsk sakkunskap måste relateras till för att bli meningsfull. Sedan har vi den kliniska forskningen som är mer fokuserad på behandling av patienter. Det talas om att denna skall vila på beprövad erfarenhet och vetenskap. På tal om beprövad erfarenhet tänker man på de journaler som förs för varje patient. Utnyttjas dessa systematiskt I forskningen? Jag antar att biverkningar till läkemedel alltid rapporteras in, men I andra sammanhang? Fördelen med detta är att underlaget blir betydligt större än för en studie, nackdelen att den inte ges under så kontrollerade former (men å andra sidan eftersom sådana studier är retroaktiva undviker man många moraliska dilemman). Man kan via systematisk genomgång av sådan data finna mång oväntade korrelationer, varav de flesta är meningslösa, men det kan dock ge nya uppslag till vad som kan närmare studeras även om den inte direkt behöver tillföra ny sakkunskap.

PW Kommentar till UP kommentar 2: Den s.k. grundforskningen är i huvudsak experimentell och numera ofta translationell, dvs disciplinövergripande och förankrad i sjukvårdens problem. Vanligen belönas nya upptäckter med t.ex. nobelpris, men också annan mindre uppmärksammad forskning strävar mot just en större förståelse av tänkbara samband och mekanismer som ofta utspelar sig på mikronivå, dvs cell- molekylär- och strukturbiologisk nivå. Exempel på detta är t.ex. kartläggningen av det mänskliga genomet och stamcellsforskningen. Beträffande dina funderingar kring journalmaterial m.m. så är inte alls den kliniska forskningen enbart inriktad på behandling. Just nu pågår t.ex. den s.k. SCAPIS-studien som avser att kartlägga riskfaktorer för hjärt- och kärlsjukdom liksom lungsjukdom. Ett nog så angeläget arbete som förstås syftar till att identifiera faktorer som förkortar människors liv och avsevärt försämrar deras hälsa. Flera sådana projekt har genomförts under kontrollerade och rigorösa förhållanden. Journalmaterial används sällan då det är behäftat med vetenskapliga brister, men förstås fyller sin kliniska funktion. Detsamma gäller retroaktiva studier som ibland förekommer då de kan omfatta flera kontinenter och större antal studerade personer. De lämpar sig inte alls för sambandsstudier på grund av sina brister.

UP Kommentar och fråga 3: Uppdraget att ta fram vacciner, något som är synnerligen aktuellt I dessa tider, är något som uppenbarligen inte kan göras genom ett blint ‘trial and error’ utan måste vila på en ganska gedigen sakkunskap (medicinsk grundforskning) som man kan modifiera vid behov. Gäller detta även testningen, d.v.s. man kan förvänta sig en ganska hög tillförlitlighet av tester, även om de görs under tidspress och små urval av försökspersoner?

PW Svar på UP kommentar och fråga 3: Detta är både aktuellt och angeläget. Forskningsprocessen är den sedvanliga, normalt tidskrävande och utmanande. Numera prövas nya tekniker (bl.a. m-RNA-tekno¬logiska, olika DNA-vaccin och virusvektorvaccin). Redan då pandemin bröt ut låg flera vaccinproducenter i framkant av denna forskning. Tidigare användes i huvudsak levande försvagade vaccin (försvagade virus eller bakterier) eller inaktiverade vaccin (avdödade virus eller bakterier). De nya teknikerna kräver ett långvarigt förarbete för att utveckla dem till effektiva och funktionella vacciner. Under rådande omständigheter beslöt de aktuella myndigheterna att testning förstås skulle ske, men med något lägre krav än vanligt. Testningen sker i olika faser: i/ preklinisk utveckling - testning i laboratoriet för att i experimentell miljö studera funktion, dvs bildning av antikroppar. ii/ klinisk utveckling – testning på människa som görs i faser. Fas 1 görs på friska frivilliga för att återigen studera immunsvar. Fas 2 är en placebokontrollerad säkerhetsstudie där biverkningar studeras liksom immunsvar i olika grupper av människor och hur många injektioner som måste ges för att erhålla ett adekvat immunsvar. I Fas 3 görs studier på tiotusentals människor för att studera skyddseffekt och biverkningar. Slutligen i fas 4 övervakar läkemedelsmyndigheterna vaccinets effekter och ev. biverkningar så länge vaccinet används.

Att det gått så snabbt beror på samverkan mellan olika forskningslaboratorier och att ett betydande förarbete gjorts av teknikerna innan pandemin blev aktuell. Denna summariska genomgång av processen hoppas jag besvarar dina frågor.

UP Kommentar och fråga 4: Hur mycket av medicinen kan datoriseras? Få privatpersoner kan tänka sig flyga en jumbojet, däremot anser alla att de har rätt att framföra ett bilfordon. När det gäller flyget har autopiloter utvecklats tidigt och I princip kan man I de flesta fall låta automatiken ta över från start till mål (även om man inte bör meddela passagerarna detta innan). Däremot har det varit betydligt mera omständligt att programmera självkörande bilar. Det är som om omdömet är viktigare I bilkörning än I flygning, medan den senare kräver mycket mera teknologi I form av komplicerade uträkningar som snabbt skall utföras. När det gäller stridsflyg misstänker jag att piloterna inte klarar sig utan datorhjälp. Hur är det med utvecklingen med den kliniska praktiken (diagnoser och behandlingar) kommer detta mer och mer att likna (strids)flyget än den gamle provinsialläkarens Volvo? Det kan vara en beklaglig utveckling ur ett sentimentalt perspektiv, men sådana överväganden prioriteras inte av patienterna, även om dessa inte är helt likgiltiga för sådana aspekter.

PW Svar på UP kommentar och fråga 4: Den medicinska kunskapsutvecklingen genomgår en oerhört snabb datorisering både kliniskt och i den mer experimentella miljön. Vaccinutvecklingen är ett exempel på detta. Beträffande snart sagt alla teknologiska undersökningsmetoder (röntgen, datortomografi, magnetresonanstomografi, EKG-registrering, laboratorieanalyser osv.) kan numera resultaten levereras mycket snabbt. Tolkningsprocessen är mer komplicerad varför den mänskliga hjärnan fortfarande har en betydelsefull plats. Antalet involverade faktorer vid en sjukdom är så stort att det ännu så länge inte finns någon helt tillförlitlig ”diagnosapparat” eller ”behandlingsbetjänt”. Inom forskningen är datorerna oumbärliga för alla slags analyser, men det är ännu inte aktuellt att byta ”provinsialläkarna” på Volvo mot ”robodoctors” på nätet. Däremot kan ”provinsialläkaren” ha mycket nytta av all den datorbaserade information som idag finns tillgänglig.

     Claes Uggla

    Kommentarer och frågor till Peter Währborg

Bidraget handlar om metoder inom de medicinska vetenskaperna och kan ses som indelat i tre olika delar: den första delen, som utgör ca hälften av bidraget, utgörs av en populär vetenskapsteoretisk beskrivning med tillämpningar inom medicinens område; den andra delen lägger ett tydligare fokus på medicinska forskningsprocesser och metoder; den sista delen utgörs av mer personliga reflektioner.

I avsnittet epistemologiska aspekter tar författaren upp bl.a. tyst kunskap, ett begrepp som myntades av kemisten/filosofen/nationalekonomen (etc.!) Michael Polanyi (Mihály Polányi) (1891–1976). Med tanke på Polanyis generations sociala forskningskultur så är det inte så märkligt att han betonade betydelsen av ärvda traditioner och betydelsen av att ha en förebild i form av en mentor/mästare för en lärling för att inhämta tyst personlig kunskap, insikter och värderingar (illustrerat av att hans son vidareutvecklade hans forskningsresultat inom kemi, vilket gav sonen ett Nobelpris i kemi). Senare i bidraget nämns det att forskning med rötter i läkarutbildningen bygger just på en mästar-lärlingsprincip. Detta har förvisso stor betydelse, men forskningskulturer involverar i allt högre utsträckning bredare sociala grupperingar, både då det gäller forskargrupper och nya möjligheter att inhämta tyst kunskap, t.ex. via sociala medier. Det är min erfarenhet (inom mitt område, teoretisk fysik) att forskargrupper inom olika institutioner utvecklar egna traditioner, kulturer, tyst kunskap, kompetens och värderingar, där de bästa forskargrupperna tillåter och uppmuntrar unga forskare att interagera med många olika forskare. Jag antar att det är delvis därför man i Sverige har infört biträdande handledare, vilket dock inte alls kan ersätta en rikare och socialt öppen forskningsmiljö. Att olika institutioner har olika forskningstraditioner och kulturer innebär även att det, enligt min mening, är av stor vikt för en ung forskares utveckling att bekanta sig med flera olika forskningsinstitutioner.

Enligt författaren, håller forskningstraditionerna inom medicin i Sverige på att förändras och i så fall i vilken takt och på vilket sätt? Bör de förändras och i så fall hur? Skall de t.ex. breddas ifrån mästar-lärlingssystemet till mer öppna forskargrupper/kulturer? Skall man på något sätt gynna institutionell rörlighet? Hur skall man komma åt den problematik som författare nämner om institutionell uppdelning av olika, potentiellt ömsesidigt berikande, forskningsfält i form av regioner och universitet? I vilken mån utgör sjukvårdens hierarkiska struktur ett hinder för att skapa bättre forskare?

I sin vetenskapsteoretiska beskrivning så tar författaren upp logisk positivism/empirism, Poppers falsifikationism, samt empirism som närmast tycks ställas i ett motsattsförhållande gentemot rationalism i Tabell 2. Låt oss här påminna oss om att den kanske främsta motivationen för Wienkretsens (mestadels bestående av judar) och den logiska positivismens tillkomst under sent 20-tal var nazismens framväxt. Man ställde sig frågan: Hur kan man säkerställa kunskap och avfärda konspirationsteorier och pseudovetenskap (som oförtrutet användes av nazisterna)? Detta ledde till ett närmast vilt vetenskapsteoretiskt experimenterande där var och en av Wienkretsens deltagare hade sina egna idéer, som kom att utgöra grunden och startpunkten för det mesta av efterföljande vetenskapsteori. Förvisso så präglades denna inledande flora av idéer av en naturvetenskaplig dominans, inte minst påverkad av Einsteins vetenskapliga framsteg, men även av en förhoppning om att vetenskaplig produktion skulle kunna bygga på ett ideologiskt neutralt, antispekulativt, (kontrastera detta mot nazism och konspirationsteorier) enhetligt formellt ramverk. Denna förhoppning visade sig så småningom vara allt för optimistiskt, inte minst p.g.a. deltagarnas egna ansträngningar. Andra tidiga idéer, som t.ex. verifikationskriteriet, visade sig inte hålla. Karl Popper, som formellt inte tillhörde men som i hög grad formades av Wienkretsen, ersatte verifierbarhetskriteriet med sitt falsifikationskriterium som bl.a. fungerade som ett demarkationskriterium för att skilja vetenskap från ogrundade konspirationsteorier, pseudovetenskap samt för-  och postvetenskap (Popper noterade att det inte går att formellt bevisa empiriska påståenden men att de kan visas vara falska, om de är tillräckligt skarpt formulerade). Många säger sig ha dödat den logiska positi¬vismen och än fler säger sig vara kritiska (till vad?). I detta sammanhang är det värt att notera att t.ex. Poppers och Kuhns idéer om detta publicerades just av de logiska positivisterna, som inte såg deras idéer som speciellt kontroversiella (jag noterar här dessutom att författarens exempel på kunskapssprång inom medicin i den senare delen av bidraget argumenterbart kan ses som motexempel på Kuhns cykliska beskrivning av vetenskaplig utveckling, genererad av paradigmatiska kriser). Förvisso var några av Wienkretsens tidiga idéer överdrivna och naiva, men det vore synnerligen illa om dess ursprungliga motivation inte fortfarande togs på allvar, inte minst idag då kunskaps- och åsiktsrelativism, alternativa fakta, i samverkan med ogrundade konspirationsteorier frodas och återigen skapar en grogrund för mer eller mindre fascistiska rörelser.  

En annan avgörande influens för Popper var Einstein (Poppers vetenskapsfilosofi är i påtaglig grad en formalisering av Einsteins syn på vetenskap). Popper fokuserar mer på den vetenskapliga produktens karaktär (den skall innehålla potentiellt falsifierbara påståenden/hypoteser) än vetenskaplig produktion, för vilken den vetenskapliga produktens falsifierbara karaktär enligt Popper är avgörande eftersom den utgör grunden för en fel- och bristkorrigerande feedbackloop, den hypotetiskt-deduktiva ”metoden”; påståenden måste avgränsas så att de blir falsifierbara och därmed bli fruktbara (även om, som Popper påpekar, metafysik också har en vetenskaplig funktion, dels som ett slags sammanbindande teoretiskt kitt och dels eftersom metafysik potentiellt så småningom kan inspirera och ge upphov till falsifierbara påståenden). För att parafrasera Popper: genom att säga allt så säger man inget (som är till nytta för någon).

I samband med aktionsforskning och psykologi så nämner författaren Lewins formeln B = f(P,E). Hur är det med falsifierbarheten av denna formel? För mig som utomstående tycks den närmast stå i motsattsförhållande till feedbackloopen den Lewinska spiralen. Hur hänger detta ihop eller gör det inte det?  

För Einstein, och därmed även Popper, var induktion bara en av många möjliga inspirationskällor för formulering av nya teorier. Men Einsteins framgångar som ung berodde i hög grad på att hans utgångspunkter innehöll en hel del dold empiri (t.ex. fanns grunden för den speciella relativitetsteorin redan i Maxwells ekvationer som i sin tur var en följd av bl.a. Faradays empiriska resultat) som därmed underskattades. När Einstein senare försökte skapa en enhetlig fältteori så fanns det inte tillräckligt med (tillgänglig eller dold) empiri vilket ledde till ett fruktlöst sökande. Naturvetenskapens historia visar enligt min mening tydligt på vikten av interaktion mellan empiri och rationalism, förvisso olika viktade i olika sammanhang, men det är definitivt inte bra med överdriven skev viktning eller direkt felaktiga antaganden, t.ex. att människan skulle vara en tabula rasa; i ett historiskt perspektiv kan vi notera att Popper (och Einstein) underdriver vikten av induktion som inspirationskälla. Man kan förledas av författarens Tabell 2 och omgivande text att det finns ett motsattsförhållande mellan empiri och rationalism (insättande av empiriska bitar i ett strukturellt sammanhang), något som historiskt tyvärr ibland har ansetts vara fallet, vilket förstärks av författarens senare beskrivning av medicinsk forskningsprocess där det sägs att två linjer kan skönjas: en med empiriskt beskrivande syfte och en med tydligare hypotetiskt-deduktiv strategi. Detta utgör en av flera av författarens beskrivningar som riskerar att kunna uppfattas som, enligt mig falska, binära val:

Empirism – rationalism.

Reduktionism – holism.

Kunskap som avbild av verkligheten – konstruktivism.

Låt mig komplettera ovan empirism – rationalism-diskussion med författarens resonemang om empiri och statistiska fel. Statistisk felanalys är visserligen av stor betydelse, men tyvärr utgör den inte ett speciellt stort hinder för systematiska fel. Historiskt sett så tycks det närmast vara nödvändigt med kvalitativt olika empiriska undersökningar och resultat för att komma åt systematiska fel, något som avspeglar sig i författarens evidensgraderingsdiskussion. Systematiska fel beror dock även på ett studieområdes avgränsningsegenskaper; områden som inte har en naturlig avgränsning, där yttre faktorer okontrollerat kan inverka på resultat, löper större risker för systematiska fel än områden med tydligare avgränsningsegenskaper.

Den angivna evidensgraderingen tycks mig vare mer avsedd som underlag för riktlinjer för kliniska beslut än en klassificering av vetenskap; håller författaren med?

Statistisk felanalys är nära kopplat till den flora av korrelationer som publiceras (något som för övrigt är nära besläktat med empirisk induktion, pådrivet av tillgängliga datorimplementerade algoritmer), inte minst inom medicinsk vetenskap, där de ofta presenteras i media som kausala resultat, eller med spekulativa kausala förklaringar. Detta är antagligen kopplat till flera orsaker: Dels behov av att publicera för att få forskningsmedel, men även, speciellt inom medicin, behovet av att snabbt få fram åtgärder som kan minska mänskligt lidande, då kausalt väl underbyggda förklaringar oftast är mer tidskrävande än korrelationer, speciellt när det gäller kausalt djup (t.ex. om man visat att A påverkar B så kan det vara svårare att förstå underliggande orsaker om varför detta är fallet). Jag kan här nämna att grundläggande naturvetenskaplig kunskap typiskt tar en livstid innan den på allvar får tillämpningar (t.ex. från allmän relativitetsteorins grundande till GPS, från upptäckten av NMR till medicinsk tillämpbar apparatur, från positronens upptäckt till positronkameran, etc.), något som antagligen även är relevant för vissa delar av medicinsk autonom grundforskning. Detta står i bjärt kontrast med den enskilda människans och den kliniska medicinens mer eller mindre omedelbara behov, vilket tar mig till frågor författaren berört men kanske vill vidareutveckla:

Hur skall grundforskningens långa tidsperspektiv balanseras gentemot medicinens kliniska korta tidsbehov? Hur skall korrelationsforskning (som likt induktion kan ses som ett första steg mot mer robust kausal kunskap) balanseras gentemot hypotetiskt-deduktiv ”kausalforskning” inom medicin? Har beroendet av externa forskningsanslag ökat inom medicin? Har detta i så fall ökat behovet av att publicera så mycket och så snabbt som möjligt och därmed även påverkat ovanstående forskningsbalans?

I avsnittet om rationalism skriver författaren ”Rationalismen företrädde också en reduktionistisk vetenskapssyn som innebar att kunskap kunde vinnas genom att betrakta de minsta beståndsdelarna i motsats till den omvända uppfattningen som betecknas som holism.” Skall detta tolkas som materiell reduktionism (d.v.s. tanken att allt kan förstås utifrån materians minsta beståndsdelar)? I så fall är detta ett mycket snävt perspektiv på reduktionism. Visserligen är människan påhittig, speciellt tillsammans, men inte hur påhittig som helst. Holism i sig är omöjligt – om någon tror att de förstått en helhet genom att bara titta på helheten så bedrar hon sig. Framgångsrik holism kräver metodologisk reduktionism och metodologisk reduktionism behöver holistiska mål. Låt mig här nämna debatten mellan de två Nobelpristagarna i fysik, partikelfysikern Steven Weinberg (påtaglig materiell reduktionist) och Robert Laughlin (kondenserad materiafysiker). Båda är överens om vissa övergripande principers stora betydelse, men Laughlin betonar värdet av organisationsprinciper (som t.ex. begreppet entropi, men även författarens beskrivning av ”Quality of Life” kan ses som en organisationsprincip, även om det är ett mer luddigt begrepp än fysikaliska begrepp som entropi) och ser de som mest betydelsefulla. Det torde ligga en hel del i detta, speciellt då systems komplexitet ökar, illustrerat av forskning kring människan, där den hermeneutiska cirkeln/spiralen bl.a. kan ses som en process för att skapa balans mellan helhet och delar. Fruktbar holism torde enligt min mening vara baserad på olika typer av organisationsprinciper som sätter in metodologiskt reduktionistiska metoder (t.ex. i form av olika varianter av systembeskrivningar och analyser) i ett holistiskt sammanhang (detta är besläktat med författarens systemteoretiska beskrivning i slutet av bidraget, där dock ”systemteori” enligt min mening behöver konkretiseras för att bli någonting fruktbart).

Med ovan i åtanke, kanske författaren vill kommentera reduktionism – holism dikotomin ytterligare?

I avsnittet kvalitativ kunskap skriver författaren: ”Man betvivlar kunskapens allmängiltighet och menar att kunskap är en konstruktion snarare än en avbild av verkligheten (konstruktivism).” All kunskap är självklart i någon mening konstruerad, av människor baserat på andra människors konstruerade kunskap (här kan tilläggas att modern konstruktivism grundades av de logiska positivisterna och att socialkonstruktivismen har sitt moderna ursprung i Ludwig Flecks idéer om t.ex. tankekollektiv och tankestilar från tidigt 30-tal, beskrivna i hans bok Uppkomsten och utvecklingen av ett vetenskapligt faktum från 1935, som gjordes känd av Thomas Kuhns bok The Structure of Scientific Revolutions från 1962). Jag finner det helt obegripligt att detta leder till slutsatsen att konstruerad kunskap inte skulle kunna vara en mer eller mindre god avbild av verkligheten. Tvärtom, kunskap, som alltid är konstruerad (”byggd” av människor) måste vara verklighetsrelaterad för att vara användbar; frågan är istället hur och på vilka grunder är och skall den vara byggd?

Vad anser författaren själv om konstruktivism och hur denna uppfattas inom kvalitativ forskning? Hur kan man ens rättfärdiga sin egen verksamhet om man inte bidrar med något som har med verkligheten att göra, hur svårt detta än må vara, speciellt då det gäller enskilda människors subjektiva världar?

Slutligen skulle jag vilja ta upp något som författaren inte har diskuterat. Medicinen utgör ett exempel där artificiell intelligens allt mer tar plats, exempelvis illustrerat av IBMs Watson.

Hur tror författaren att medicinens framtid kommer att påverkas av artificiell intelligens och maskininlärning, kliniskt och forskningsmässigt?

B. Peter Währborgs (PW) svar och svarskommentarer till Claes Uggla (CU)

Tack för en gedigen genomgång och lika välformulerade som angelägna frågor.

CU Fråga 1: Enligt författaren, håller forskningstraditionerna inom medicin i Sverige på att förändras och i så fall i vilken takt och på vilket sätt? Bör de förändras och i så fall hur? Skall de t.ex. breddas ifrån mästar-lärlingssystemet till mer öppna forskargrupper/kulturer? Skall man på något sätt gynna institutionell rörlighet? Hur skall man komma åt den problematik som författare nämner om institutionell uppdelning av olika, potentiellt ömsesidigt berikande, forskningsfält i form av regioner och universitet? I vilken mån

PW Svar på CU fråga 1: Beträffande frågan om forskningstraditionerna inom medicinsk vetenskap och hur de förändrats och fortsättningsvis bör förändras vill jag svara följande. Du har själv angivit ett antal förslag som jag helt stödjer. Rörligheten bland medicinska forskare är trots allt ganska stor, bl.a. genom att flera forskare erbjuds postdoc anställningar vid andra lärosäten och forskargrupper efter avlagd doktorsexamen. Deltagande vid kongresser är ofta en inkörsport till kontakter med olika forskargrupper. Finansieringen för sådant deltagande bör stärkas kraftigt för att öka utbytet mellan forskare och kliniker. Även den krångliga och stundtals parodiska administrationen av industriellt baserad sponsring av forskningsprojekt måste revideras. Särskilt som det är industrin som har det kapital som erfordras för kostsam forskning. Jag tror dock inte att ”sjukvårdens hierarkiska struktur” spelar någon avgörande roll, snarare är det politiska ingrepp (t.ex. schemaläggning som tar bort jourkompensation) som manipulerar bort tid för unga forskare med samtidig klinisk verksamhet.

Beträffande din fråga i texten om falsifierbarheten av Lewins formel så uppfyller den förstås inte alls kriterierna för falsifierbarhet, bland annat därför att begreppet ”personen” är allmängiltigt. Hur skulle ett mänskligt beteende kunna vara oberoende av personen som uppvisar ett beteende? Miljöns inflytande över människans beteende är belagt i ett flertal olika slags studier. Ekvationen blir därför ganska meningslös i modern vetenskap.

I tabell 2 beskrivs uttryckta forskningsideal vilket inte är detsamma som att de nödvändigtvis måste uppfattas som faktiskt binära.

CU Fråga 2: Den angivna evidensgraderingen tycks mig vare mer avsedd som underlag för riktlinjer för kliniska beslut än en klassificering av vetenskap; håller författaren med?

PW Svar på CU fråga 2: Du skriver att ”evidensgraderingen tycks dig mera vara avsedd som underlag för riktlinjer för kliniska beslut än en klassificering av vetenskap; håller jag med?” Ja, det gör jag. Graderingen gör anspråk på att vara ”vetenskapligt baserad”, men premierar ett vetenskapsteoretiskt perspektiv, vilket gör att den absoluta lejonparten av studier utgörs av hypotetiskt-deduktiva studier. Detta gör graderingen användbar inom den kliniskt tillämpade medicinen men har mindre intresse för grundforskningen eller den hypotessökande medicinska forskningen. Det är således omfattningen av vetenskaplig evidens som utgör grunden för evidensbaseringen och då huvudsakligen empiriska studier av hypotetisk-deduktiv karaktär.

CU Fråga 3: Hur skall grundforskningens långa tidsperspektiv balanseras gentemot medicinens kliniska korta tidsbehov? Hur skall korrelationsforskning (som likt induktion kan ses som ett första steg mot mer robust kausal kunskap) balanseras gentemot hypotetiskt-deduktiv ”kausalforskning” inom medicin? Har beroendet av externa forskningsanslag ökat inom medicin? Har detta i så fall ökat behovet av att publicera så mycket och så snabbt som möjligt och därmed även påverkat ovanstående forskningsbalans?

PW Svar på CU fråga 3: Din nästa fråga berör flera områden, (i) tidsperspektiven inom den medicinska forskningen, (ii) finansieringen och den relativa ”lönsamheten” för forskaren av forskningen samt (iii)  hur dessa frågor påverkar balansen mellan forskningens olika grenar och dess tillämpning.

Grundforskningens långa tidsperspektiv värnas inom de respektive grundvetenskapliga institutionerna vid t.ex. Sahlgrenska akademien och Karolinska institutet. Dess viktiga institutioner är grunden för stor del av den sedermera tillämpade forskningen. Här tar staten ett stort ansvar. I flera fall utvecklas ur denna forskning projekt som syftar till att studera de kliniska (kortsiktiga) implikationerna. Här tycker jag att det saknas goda finansieringsmöjligheter utanför den industriella miljön, särskilt gäller detta forskning där det saknas utsikter om snar ekonomisk avkastning. Inom den kliniskt tillämpade forskningen kan man beskriva verksamheten som en ”fri marknad”. Dels söker man forskningsanslag vilket avsevärt begränsar möjligheterna för framgång genom att denna konkurrens stundom baseras på irrelevanta urvalskriterier som t.ex. antal publikationer, allmängiltighet i ämnesval med mera, dels skall man konkurrera om tid för forskning, handledarresurser, digital och statistisk kompetens osv.

En angelägen del av all forskningen är förstås den explorativa ansats, ofta baserad på induktiva strategier, som syftar till att utveckla ”kausalitetsstudier”. Det är här man inte sällan finner nya och kreativa hypoteser att studera. Dessvärre är denna forskning förbisedd, inte minst anslagsmässigt, vilket skapar obalans i forskningsprocessen.

CU Fråga 4: Hur tror författaren att medicinens framtid kommer att påverkas av artificiell intelligens och maskininlärning, kliniskt och forskningsmässigt?

PW Svar på CU fråga 4: Den sista kommentaren efterfrågar min uppfattning om vilken roll artificiell intelligens (AI) och maskininlärning kan tänkas ha i medicinen kliniskt och forskningsmässigt. Det är min uppfattning att AI kan komma att ha stor betydelse på flera plan. Jag har i boken ”Komplexa syndrom – om vanliga kontroversiella och svårbegripliga sjukdomstillstånd (Studentlitteratur, 2023) utvecklat mina tankar kring denna frågeställning. Utgångspunkten för detta bidrag är den komplexitet som vissa sjukdomar, eller ohälsotillstånd, uppvisar i avsaknad av några enkla biologiska och/eller säkra undersökningsfynd som är förbundna med ett definierat sjukdomstillstånd i motsats till flera. I flera fall är t.ex. diagnoser baserade på kriterier som även dessa kan vara över¬lappande mellan olika sjukdomar. Än svårare blir problemet då man inte alls egentligen förstår varför vissa drabbas av dessa tillstånd (t.ex. kroniskt trötthetssyndrom). Med datorprogram som kan efterlikna den mänskliga intelligensen, som förmågan att lära av tidigare erfarenheter och analysera kunskap knappast någon enskild person kan omfatta, skapas nya förutsättningar för att utveckla hypoteser om såväl bakomliggande mekanismer som diagnosernas giltighet. Jag tror dock inte att man skall hysa någon övertro på sådana hjälpmedel, tvärtom kan man addera en rad fel som blir svåra att identifiera och kontrollera. I den kliniska vardagen finns redan en uppsjö av digitala databaser vars användbarhet är beroende av vem som ”frågar” och hur dessa frågor formuleras.

 

    De medverkande forskarna

Elisabeth Ahlsén

Elisabeth Ahlsén är professor i neurolingvistik vid Strömstad akademi. Hon är även verksam som forskare och professor emerita vid Göteborgs Universitet samt inom Kommunikationsutveckling HB och Marston Hill Interkulturellt Centrum. Hon har arbetat som lärare och logoped för att därefter bli forskare och lärare i lingvistik och logopedi, specialiserad på språk och hjärna, särskilt afasiologi. Hon blev filosofie doktor i allmän språkvetenskap med inriktning mot neurolingvistik vid Göteborgs universitet 1985 och professor i neurolingvistik 1997.  Hon har lett och medverkat i ett antal nationella och internationella forskningsprojekt inom afasiologi, korpuslingvistik, talspråksstudier och multimodal kommunikation, samt inom interkulturell kommunikation och uppbyggnad av forskning och forskarutbildning. Forskningen har tillämpats bl a i utbildning av logopeder och lingvister. Hon har varit gästforskare vid Köpenhamns universitet, ZiF Bielefeld och STIAS, Stellenbosch. Hon har även varit verksam inom expert för nationella och internationella forskningsråd.

 

Jens Allwood

Jens Allwood är professor i kommunikationsvetenskap vid Strömstad akademi. Han är även professor i lingvistik vid Göteborgs universitet, där han nu är emeritus-professor. Hans forskning omfattar mer än 280 publikationer och handlar bland annat om interkulturell kommunikation, semantik och pragmatik, korpuslingvistik, studier av talspråk, multimodal kommunikation, verksamhetsbaserad kommunikationsanalys, utveckling av forskningsmetod och forskarutbildning. Han har drivit ett flertal internationella samarbetsprojekt, t ex med länder i Europa, Afrika och Sydostasien. Han är delägare i konsultföretaget Kommunikationsutveckling HB. Han är direktor för Marston Hill – Interkulturellt centrum för livskvalitet och ordförande för Immigrant-institutet. Under 1999 – 2022 var han chefredaktör för den internationella tidskriften Journal of Intercultural Communication (on-line, open access). Vid Göteborgs Universitet verkade han som prefekt för institutionen för lingvistik och föreståndare för kollegium SSKKII (semantik, språk, kognition, kommunikation, information, interaktion) ett tvärvetenskapligt forskningscentrum 1987- 2015.

Leif Bloch Rasmussen

Leif Bloch Rasmussen er ekstern lektor ved Copenhagen Business School 2015 til nu.

Han blev Civ. Ing. 1972 og Ph.D. 1976. Han har vært adjunkt ved Driftsteknisk Institut, Danmarks tekniske Universitet 1976 – 1977 og lektor i Informatik ved Copenhagen Business School 1977 – 2015. Han har undervejs medvirket til etablering af IT-Universitetet i Danmark og Malmö Högskola og herunder specielt Center for Kompetenceudvikling. Hans hovedinteresser er Bio-, informations-, nano-, kognitions-teknologier (BINK), informatik, design af kundskabende systemer, innovation og entreprenørskab, projekt-porteføljer, aktionsforskning. Han har deltaget i nationale såvel som internationale tværfaglige projekter i samarbejde med industri, arbejdsgivere, fagforeninger, offentlig sektor, universiteter, NGO’ere og engagerede borgere.

Per Flensburg

Per Flensburg är professor i informatik vid Strömstad akademi. Han har dessförinnan varit professor vid Högskolan Väst, Växjö Universitet (nuvarande Linnéuniversitet). Han disputerade 1986 i Lund med avhandlingen: Personlig databehandling – introduktion, konsekvenser, möjligheter. Mellan 1986 och 1996 var han lektor vid Handelshøjskolen i København.Flensburg har alltid varit intresserad av vetenskapsteori och vetenskaplig metod. Efter pensionering började han studera filosofi och idéhistoria och häller för närvarande på med sin magisteruppsats i detta ämne. Förutom avhandlingen har Flensburg publicerat 5 introduktionsböcker i informatik och nu senast en debattbok: ”Tvättäkta tvärtänkta tankar av professor Flensburg. Den finns på Strömstad akademis hemsida-Fris serien-FS-36. Där finns också en beskrivning av Flensburgs forskarkarriär: Den stora tankestriden inom informatik, Strömstad akademis-Publikationer-AAS-47.  Flensburgs samlade produktion, inkl föreläsningar, finns på hans hemsida: http://perflensburg.se

Anders Gustavsson

Anders Gustavsson disputerade för doktorsgraden i etnologi i Lund 1972 med doktorsavhandlingen Kyrktagningsseden i Sverige. Han var docent i etnologi i Lund 1973-1980 och därefter ledare för Centrum för religionsetnologisk forskning i Lund. Gästprofessor i Bergen 1985-1986. Ordinarie professor i etnologi i Uppsala 1987. Professor i etnologi i Oslo 1997-2000 och därefter seniorprofessor i Oslo. 1987 blev han ledamot av Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur och Kungliga Humanistiska Vetenskapssamfundet i Uppsala. 2011 blev han ledamot i Strömstad akademi och är sedan 2017 prorektor där. Hans vetenskapliga intressen avser folklig religion, livscykelns ritualer, gränskultur, kustkultur, turismhistoria, medicinhistoria, kulturmöten, folkligt berättande, symboler på gravminnen och inställningar till bruk av alkohol.Bland hans böcker märks förutom avhandlingen Ståta bud, 1974, Forskning om folkligt fromhetsliv, 1976, Sommargäster och bofasta, 1981, Pingströrelsen på Åstol, 1984, Nykterhetsrörelsen människor i Valla 1992, Gravstenar i Norge och Sverige som symboler för känslor, tankar och idéer i vår egen tid, 2003, Bondeliv på 1800-talet, 2009, Cultural studies on death and dying in Scandinavia 2011, Cultural studies on Folk Religion in Scandinavia, 2012, Bondekultur i möte med akademikerkulturer i Sverige och Norge 2013, Folkloristic studies in Scandinavia, 2017, Historical Changes in Alcohol Contacts across the Swedish-Norwegian Border, 2019, Improper Use, Moderation or Total Abstinence of Alcohol, 2021, Missbruk av alkohol 2022, Covid 19 pandemins konsekvenser utmed den norsk-svenska riksgränsens södra del, 2022.

KG Hammarlund

KG Hammarlund är ledamot av Strömstad akademi och docent i historia med historiedidaktik. Hans forskning berör framför allt frågor om historisk kunskap och hur antaganden och föreställningar om kunskap påverkar undervisning i historia, såväl i högskola som i skola. Senaste publikationer innefattar ’Authentic Assessment in History Education: Emphasizing the “Usefulness” of History’ i Friederike Neumann & Leah Shopkow (eds.): Teaching History, Learning History, Promoting History (2018) och ’Between Historical Consciousness and Historical Thinking: Swedish History Teacher Education in the 2000s’ i Christopher W. Berg & Theodore M. Christou (eds:) The Palgrave Handbook of History and Social Studies Education (2020).

Ulf Persson

Ulf Persson, prof.em. i matematik vid Chalmers sedan augusti 2017. Född den 24 juli 1950 i Karlskoga (enligt passet), växte upp som lärarbarn i Motala 1955-1969. Identifierade sig tidigt som matematiker, men innan dess var hans dröm att bli författare. Matematik-intresset bekräftades av deltagande i matematiska olympiader. Efter två år vid Stockholms Universitet for han 1971 till Harvard där han var graduate student och fick sin Ph.D i matematik 1975 under Mumford, med en avhandling inom algebraisk geometri. Han var Assistant Prof vid Columbia University till 1979 när han återvände till Sverige som stipendiat vid Mittag-Leffler institutet, Docent vid Uppsala universitet 1983-85, gästprofessor vid UCLA, Oklahoma State University och Duke University samt lektor vid KTH ett år innan han blev professor vid Chalmers 1989. Kring millennieskiftet vidgades hans intressen och verksamheter. Han var ordförande för Svenska Matematikersamfundet 1999-2001 och grundade dess Nyhetsblad som han under många år var enväldig redaktör för, samtidigt var han även chefredaktör för Normat, en populärvetenskaplig tidskrift i matematik och skrev flitigt för bägge. Han har varit regelbunden skribent för ett antal allmänna matematiska tidskrifter som Math Intelligencer och EMS Newsletter (EMS=European Mathematical Society) där han är redaktör sedan många år. Han har givit ut en bok om Popper (2014) och bidragit till litterära antologier och tidskrifter. För den intresserade har han drygt tusen bokessäer (om allt möjligt, även om matematik) på sin Chalmers hemsida. Han deltog aktivt under nästan tio år i de tvärvetenskapliga SSKKII-seminarierna vid Göteborgs Universitet.

Claes Uggla

Claes Uggla är professor i teoretisk fysik vid Karlstads universitet. Han forskar om gravitation, speciellt allmän relativitetsteori, såväl fundamentala aspekter som tillämpningar inom astrofysik och kosmologi. Han driver ett antal internationella forskningssamarbeten, t ex med forskare i Europa, Asien, Sydamerika, Nordamerika och tidigare även i Sydafrika. Han har tillhört ett antal styrelser, t ex har han varit skandinavisk styrelserepresentant i The International Society on General Relativity and Gravitation (den internationella organisationen för allmän relativitetsteori och gravitation), 1997–2007. Han har även intresserat sig för popularisering av naturvetenskap och har skrivit ett flertal populära artiklar, givit föredrag, samt gett en mängd olika kurser för allmänheten inom fysik, naturvetenskaplig historia, astronomi och astrobiologi. Han har ett vetenskapsfilosofiskt intresse och har drivit en doktorandkurs i vetenskapsfilosofi och historia under nästan två decennier för doktorander inom samtliga vetenskapsområden vid Karlstads universitet.

Peter Währborg

Peter Währborg är utbildad sociolog, psykolog, psykoterapeut och läkare. Han är fil.dr i psykologi och disputerade 1988 på en avhandling om psykosociala konsekvenser av stroke. Han är specialistutbildad läkare inom områdena kardiologi, internmedicin och smärta Han var tidigare verksam som överläkare i kardiologi och chef vid Utvecklingscentrum vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Vidare är han docent i kardiologi vid Sahlgrenska akademien, Fellow of the European Society of Cardiology samt Academy of Aphasia. Han är dessutom ledamot av Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien (KSLA). Han är utnämnd professor i internmedicin vid Strömstad Akademi, där han också är ledamot. Han var tidigare adj. professor i beteendemedicin vid Sveriges lantbruksuniversitet. På 70-talet grundade PW Göteborgs Socialpsykologiska Institut där han under flera decennier var verksam som lärare och handledare. PW var också grundare av och den förste chefen vid Institutet för Stressmedicin i Göteborg, då ett statligt finansierat forskningsinstitut. Han har författat ett hundratal vetenskapliga artiklar som ett fyrtiotal böcker och bokkapitel. Han är fortsatt verksam vid ett flertal universitet, högskolor och akademier där han bl.a. undervisat inom området vetenskapsteori och metod.

 

    Register

 

afasi    14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 23, 24, 25, 26, 33, 34, 35, 36, 37, 39, 42, 44, 45, 47, 52, 53, 55, 57, 58, 59, 60, 61, 63, 64, 66, 67, 68, 69, 70, 555

afasiologi    14, 15, 38, 42, 50, 56, 60, 62, 64, 67, 804

AKK    21, 23

aktionsforskning    44, 163, 164, 165, 179, 181, 184, 185, 190, 191, 192, 204, 208, 215, 217, 238, 256, 272, 273, 293, 296, 301, 319, 323, 499, 712, 797, 805

aktivitetsbaserad kommunikationsanalys    20, 21, 24, 26, 61, 63, 66

allmänbegrepp    74, 80, 84, 130, 140, 148, 151

anonymitet    45, 343, 351, 355, 357, 378

antologi    44, 203, 207, 215, 296, 298, 344, 632, 634

Aristoteles    10, 75, 127, 129, 194, 228, 230, 397, 398, 448, 531, 543, 568, 569, 573, 574, 609, 622, 646, 651, 655, 659, 663, 668, 671, 672, 690, 705, 770

Aronsson, Peter    398, 404, 419

Arup, Erik    398, 444

autoetnografi    343, 420, 633, 637

avgränsning    15, 62, 66, 239, 434, 519, 568, 572, 576, 581, 658, 738, 798

axiom    446, 447, 448, 449, 459, 482, 487, 491, 496, 498, 510, 514, 519, 523, 531, 551, 552, 562, 564, 574, 575, 598, 599, 604, 605, 648, 661

Becker, Carl Lotus    395, 398, 409, 411

begreppsbestämning    4, 9, 71, 72, 76, 77, 78, 81, 82, 83, 84, 85, 88, 93, 98, 99, 100, 101, 103, 104, 105, 108, 109, 110, 111, 112, 114, 116, 126, 137, 138, 141, 143, 144, 145, 150, 156, 158, 159, 160, 161, 162

begreppsdefinition    89, 104

begreppsrealism    74, 76, 89, 103, 141, 151, 152

behandlingsstudier    23

betydelsepotential    76, 82, 88, 89, 91, 98, 99, 100, 103, 105, 138, 145

Bruner, Jerome    392, 398, 399, 406, 407, 408, 410, 411, 439

Cantor    452

Cartesiska koordinater    455, 459, 461, 468, 480, 530, 534

Collingwood, George    235, 305, 306, 307, 308, 309, 310, 311, 312, 313, 316, 317, 318, 424, 425, 426, 427, 428, 429, 430, 474, 487, 502, 503, 545

Corpus Hippocraticum    698

databas    250, 257, 274, 278, 279, 282

deduktion    5, 107, 109, 169, 183, 232, 237, 260, 261, 267, 271, 275, 284, 285, 309, 318, 323, 330, 478, 614, 616, 705, 709, 738, 772, 774

Descartes    137, 183, 234, 445, 449, 461, 464, 468, 493, 499, 512, 547, 571, 702, 706, 739, 771, 789, 791

Dilthey, Wilhelm    10, 392, 399, 406, 429, 525, 599, 608

empati    82, 167, 192, 224, 340, 342, 349, 354, 361, 381, 384, 431, 578, 608

Euklides    152, 307, 315, 446, 448, 449, 452, 456, 459, 474, 478, 493, 499, 511, 512, 519, 520, 523, 531, 573, 574, 598, 599, 604, 605, 625, 627, 651, 660, 671, 673

Evidensgradering    728, 729

fallstudier    50, 256, 264, 272, 273, 280, 295, 296, 298, 300, 319, 323, 333, 336, 337, 713, 770

falsifikation    182, 581, 587, 641, 682, 684, 708

femte postulatet    452, 453, 457

fenomenologi    184, 188, 305, 312, 662, 738, 771

Fermat    461

forskningsansats    260, 275, 284, 700, 737, 771, 772, 773

Foucault    178, 395, 431, 628, 629, 630, 678, 685, 786

fältforskare    338, 343

Gardner    469, 506

giltighetsområde    582, 586, 600, 612, 678, 684

Gombrich    454, 455, 475

Gödel    129, 133, 153, 251, 266, 279, 451, 486, 504, 511, 524, 539, 564, 599, 605, 606, 771

hermeneutik    164, 165, 184, 188, 288, 290, 305, 312, 525, 587, 588, 601, 613, 633, 638, 641, 698, 703, 738, 771

Hilbert    279, 451, 486, 491, 511, 539, 551, 771

hjärnaktivitet    16, 25, 30, 31, 42, 46, 54, 65, 66, 657

Hyperkuber    471

idealisera    522

induktion    107, 109, 169, 182, 232, 237, 260, 261, 262, 264, 275, 284, 309, 318, 323, 331, 670, 705, 738, 771, 772, 774, 797, 798, 802

informant    339, 363, 364, 367

informatik    71, 107, 109, 163, 168, 179, 181, 182, 184, 185, 187, 188, 189, 190, 191, 196, 197, 198, 200, 210, 211, 215, 217, 238, 239, 249, 254, 263, 266, 267, 268, 272, 274, 275, 283, 285, 289, 292, 298, 316, 319, 320, 322, 323, 325, 328, 337, 364, 367, 498, 621, 627, 805

innovation    107, 109, 110, 163, 165, 177, 181, 183, 198, 238, 239, 242, 288, 291, 533, 588, 805

Interventionella studier    719

Järvinen    258, 259, 260, 262, 264, 266, 275, 282, 283, 302, 303, 308, 316

koherens    10, 88, 104, 121, 612

Kommunikationspartnerträning    23

konceptualism    75, 76, 89, 130, 131, 136, 141, 148, 151, 152

Konceptualism    75

kongruenta trianglar    453, 459, 460, 462, 464, 483, 524

konsensus    10, 13, 87, 89, 104, 234, 304, 310, 481, 485, 486, 487, 490, 512, 754, 763

Kontrollerade kliniska studier    720

Kopernikus    456, 646, 657

korrespondens    10, 87, 88, 89, 98, 101, 102, 121, 135, 612, 631, 663, 674, 683

Koselleck    79, 82, 90, 96, 414, 415

Kuhn    250, 266, 294, 314, 364, 366, 367, 508, 567, 568, 581, 582, 588, 590, 591, 614, 616, 618, 621, 628, 629, 630, 632, 633, 642, 644, 645, 653, 654, 655, 699, 740, 771

kultur    11, 72, 78, 79, 83, 85, 86, 89, 90, 91, 103, 105, 118, 119, 120, 137, 143, 156, 157, 338, 339, 341, 351, 352, 354, 356, 359, 364, 365, 367, 368, 433, 520, 581, 622, 630, 637, 659, 735, 775, 779

känslig    341, 375, 716

Lewin    204, 208, 256, 264, 265, 296, 301, 712, 730, 740

livskvalitet    25, 68, 70, 725, 726, 727, 738, 751, 754, 764, 804

logiska positivismen    702, 796

logopedi    14, 15, 38, 42, 804

Lyssnandets konst    342, 365, 368

matematisk modellering    573, 574, 598, 603, 644

metodologisk reduktionism    11, 572, 598, 601, 602, 603, 626, 630, 631, 649, 660, 665, 669, 670, 799

multimodal kommunikation    18, 19, 20, 47, 804

neurolingvistik    4, 14, 15, 29, 30, 38, 42, 47, 49, 55, 56, 60, 62, 65, 66, 804

neutral    121, 187, 218, 342, 354, 365, 368, 633, 637, 702, 774, 778

Nilsson, Roddy    399

noggrannhetsgrad    570, 572, 582, 622, 658

nominalism    75, 76, 89, 130, 131, 141, 148, 151, 152

observation    11, 12, 72, 82, 83, 97, 99, 147, 150, 234, 267, 271, 296, 300, 301, 350, 353, 362, 557, 646, 656, 709, 711

paradigm    38, 41, 42, 306, 313, 366, 370, 404, 406, 446, 567, 580, 621, 622, 628, 629, 630, 632, 633, 645, 654, 655, 699

Pierce    211, 215, 228, 272

Platonism    481, 485, 548, 556

polyeder    472, 495

polygon    445, 471

Popper    131, 135, 177, 228, 232, 234, 237, 239, 304, 310, 321, 323, 327, 331, 332, 333, 334, 489, 507, 527, 528, 548, 558, 580, 581, 582, 584, 588, 590, 591, 600, 610, 614, 615, 616, 617, 618, 620, 624, 644, 645, 646, 651, 653, 655, 656, 657, 674, 683, 684, 702, 705, 708, 709, 711, 740, 741, 759, 766, 796, 797, 807

postulat    447, 448, 449, 452, 459, 482, 487, 510, 514, 519, 531, 552, 562, 564, 687, 733, 734, 774

pragmatik    17, 18, 19, 47, 187, 240, 804

reproducerbarhet    579, 583, 747

samtal    19, 20, 22, 23, 25, 65, 69, 111, 113, 264, 301, 339, 340, 341, 342, 353, 354, 362, 365, 368, 381, 384, 688

Schäfli    471

sfärisk geometri    456, 498

Shafarevich    465

Självkonfrontation    24

skalförhållanden    601, 602, 603, 660, 662, 670, 680

språkstörning    14, 45, 57, 58, 60

stabilitet    576, 579, 589, 601, 602, 603, 660, 736

symboler    74, 110, 111, 138, 144, 146, 228, 231, 235, 284, 340, 383, 449, 500, 553, 554, 568, 571, 598, 603, 660, 806

systematiska fel    62, 66, 581, 583, 585, 589, 596, 613, 618, 625, 656, 668, 678, 680, 797

systemtankegang    5, 163, 164, 167, 168, 170, 193, 204, 209, 215, 289, 293

systemteori    11, 177, 179, 180, 189, 198, 734, 765, 785, 787, 799

systemutveckling    112, 115, 179, 185, 194, 196, 249, 257, 265, 301, 314, 319, 322, 323, 325, 328, 337

systemutvecklingsmodell    253, 281, 319, 323, 328

taxonomi    80, 84, 86, 115, 143, 155, 302, 600, 610

teleologi    164, 181, 183, 199, 607, 651, 671, 682

tolkning    5, 42, 44, 46, 48, 67, 69, 107, 109, 122, 129, 131, 133, 135, 188, 198, 221, 224, 229, 236, 238, 247, 253, 268, 301, 311, 313, 356, 393, 395, 396, 404, 407, 408, 412, 413, 417, 420, 421, 422, 443, 444, 462, 477, 509, 525, 541, 543, 546, 578, 581, 585, 587, 614, 617, 634, 638, 657, 660, 679, 698, 700, 703, 704, 722, 730, 735, 747, 752, 755, 758

videoinspelningar    20, 23, 44, 45, 355, 382, 385

Österberg    396, 400, 412, 434