Kvalitet

I slutet på mitt förra inlägg kom jag in på kvalitet och vad som menas med det. Jag måste erkänna att jag är en stark anhängare till Pirsigs förhållningssätt: Kvalitet känner man igen när man träffar på den. Låt mig ta ett intressant exempel: För några år sedan ombads jag att sitta i betygsnämnden för en avhandling i datalogi, en avhandling som ansågs tveksam och kontroversiell. Respondenten ville absolut lägga fram den, trots att handledare och examinator avrådde. Orsaken ska snart bli uppenbar.

Avhandlingen var 767 sidor tjock, A4-format och skriven med typsnitt Times 10. Motsvarar ungefär en 1000 sidor tjock vanlig bok. Den hade sex kapitel, ca 3 000 fotnoter, varav en del sträckte sig över mer än en sida, 4670 referenser och en litteraturförteckning på 100 sidor. Problemet som respondenten behandlade var det som kallas "the software gap", dvs att behovet av program (datorprogram alltså) överskrider tillgänglig programmerarkapacitet. Man har då försökt minska detta med olika sätt att effektivisera programmerarens (egentligen lika mycket systemutvecklarens) arbete:

  1. Högnivåspråk, typ COBOL
  2. Strukturerad programmering
  3. Objektorienterad programmering
  4. Komponentbaserade system

Respondenten visade tydligt att inget av dessa fungerade speciellt bra. Ho(a)n var otroligt beläst och hade en imponerande analytisk skärpa. Men språket var otroligt avancerat: Engelska där varje mening var minst 10 rader lång och innehöll fem inskjutna bisatser och använde ord som vanliga människor aldrig hade hört talas om. R föreslog också ett sätt att slutligen lösa mjukvarugapet, nämligen genom att skapa en virtuell värld och i denna införa mer omfattande komponenter, kallade "business objects" och sedan simulera beteendet i denna virtuella värld. Jag tycker detta är en glimrande idé. Det tyckte emellertid inte respondenten! Ho(a)n ansåg nämligen att ur etisk synpunkt var det tveksamt att människan skapade egna världar; därför måste de etiska förhållandena redas ut. Så kom då det famösa kapitel fem, där respondenten utgick från antagandet att det finns en absolut etik och från detta med all önskvärd ackuratess och fullkomligt otadligt visade att dagens forskare hade sålt sin själ till djävulen och det man sysslade med var etiskt högst tvivelaktigt! I kap sex kom vederbörande så fram till att idén med virtuell värld kanske inte var så bra, men nog ändå skulle kunna eventuellt kanske finna nåd om den genomfördes på ett etiskt godtagbart sätt.

Betygskommitén bestod av en datalog, en informatiker (jag) och en teolog som uppträdde i fullt prästornat (sic!). Opponenten var från informatik. Disputationen började kl 10 på förmiddagen och slutade kl halv sex. Mina frågor riktade in sig på frågan om den absoluta etiken: Respondenten hävade att om det fanns en sådan så msåte det finnas ett högsta väsen som legitimerade denna etik. Men då påpekade jag att vederbörande faktiskt gjorde ett antagande till, nämligen att logiken göllde för etiken. Det erkändes efter en del krumbukter och jag högg blixtsnabbt att då msåte logiken vara detta högsta väsen eller åtminstone överordnat detta! Men så var inte fallet, detta högsta väsen var den kristna guden och det var bara så. Ingen diskussion! Faktum! Och då jag undrade om vederbörande också hade sålt sin själ till djävulen eftersom ho(a)n ville bli en av oss genom att disputera, så blev svaret att kapitel fem var en sorts absolution för detta och därför ville vederbörande absolut ha med det. Vid mötet efteråt var datalogen skitsur, hans plan hem till Holland hade redan blivit omboakt två gånger och skulle han bara med det sista planet hem! Dessutom tyckte han att kap 1-4 var för lite tekniska. Teologen å andra sidan höjde kapitel fem till skyarna och jämförde med Georg Henrik von Wright. Avgörandet föll på mig och det är här kvaliteten kommer in.

Alla som har läst avhandlingen (det är dock inte många!) är överens om att det är en fantastisk avhandling, ett utomordentligt  arbete, en fantastisk analys och en riktig gradualavhandling. Hade bara inte vederbörande kommit med så tokiga slutsatser… Men jag misstänker att man kan tillämpa vilken evalueringsmodell som helst och komma fram till att det är en fantastiskt bra avhandling. Men slutsatsen är för de flesta helt uppåt väggarna. Ska då slutsatsen eller det vetenskapliga förhållningssättet bedömas? För hundra år sedan hade en annan forskare en befängd uppfattning: Han hävdade att inget kunde gå fortare än ljuset. Han hette Albert Einstein, som vi alla vet. I båda fallen var argumentationen oantastlig, men slutsatsen helt tokig. Det hela landade faktiskt i samma fråga som en medlem i min egen betygskommtté ställde: Kan vi släppa ut denne person i det Vetenskapliga Samfundet? I detta fallet var vederbörand inte alls någon militant frälsare eller missionär och förskte inte alls pracka på andra sin tro. Som ho(a)n för övrigt ska ha all heder för och beundran av! I och med att kapitel fem var skrivet var därmed etiken avklarad och vederbörande skulle kunna ägna sin briljanta förmåga åt andra saker, som på ett mindre kontroversiellt sätt skulle kunna bidra till Vetenskapens och Samhällets förbättring. Så jag godkände, men med ett tillägg att jag helt bortsåg från kapitel fem, det behövdes inte och var dessutom stort sett obegripligt! 

Detta tycker belyser kvalitetbegreppet på ett alldeles utmärkt sätt.

© Per Flensburg  2012