Teleskopinköp
Lite innan julen 2014 köpte jag ett nytt teleskop. Jag hade gått och funderat på det länge i och med att jag väntade på ett arv. Det finns en otroligt välsorterad astronomiaffär i Skara (inte långt härifrån) som heter
ASTROSWEDEN och jag hade besökt deras webbsida många gånger. Först tänkte jag mig ett teleskop med så stor öppning som möjligt eftersom den är avgörande för hur ljusstarka objekt man kan se. Jag hade dessutom tänkt att börja fotografera. Mitt första val blev ett 12”Dobsonteleskop. Jag funderade också på ett 16”av samma slag. De ser ut så här:
Dobsonteleskopet har en så enkel upphängning som möjligt, bestående i princip av spånplattor. Det här är av goto-typ, vilket innebär att det finns en databas med ett stort antal himmelsobjekt lagrade i handkontrollen, som sitter på sidan. Teleskopet drivs av två motorer, en vrider horisontellt och en annan vrider vertikalt. Man”alignar" teleskopet genom att rikta det mot tre stycken ljusstarka strjärnor på himlen. Datorn i det räknar då ut vilka tre det är (deras avstånd inbördes är unika!) och då vet teleskopet precis var de olika objekten finns på himlen. Man kan sedan knappa in t.ex. Jupiter och så söker teleskopet själv upp Jupiter. Eftersom mesta tiden med mitt gamla teleskop gick till att hitta det jag ville se, så var ett goto-teleskop ett måste.
Jag tittade också lite förstrött på mer traditionella teleskop, både av Newtontyp och av Schmidt-Cassergrain typ. Newtonteleskopet är ett vanligt spegeltelskop (vilket dobson teleskopet också är) med en parabolisk spegel i botten på en lång tub, en liten sekundärspegel nära öppningen, som reflekterar ljuset åt sidan och ut genom okularet (den del som man tittar genom) på sidan. Genom att sätta dit olikaoklar kan man få olika förstoring.
Ett Scmidt-Cassergrain teleskop är en kombination av två olika principer. Cassergrain-teleskopet beskrivs i bilden till vänster. Det uppfanns av en katolsk präst, Leopold Cassergrain, 1672. Fördelen är att det blir väldigt kompakt, men har ändå lång brännvidd. Därmed kan man få stor förstoring och det lämpar sig för planetobservationer. Nackdelen är att spegeln måste vara sfärisk och att det därmed uppkommer brytningsfel i kanten av synfältet. Det kan man korrigera genom att sätta en speciellt slipad glasskiva i tubens öppning. Det var en estlandssvensk, som hette Bernhard Schmidt som kom på det 1930.
Jag funderade alltså också på ett sådant. T.ex. den modellen som finns till höger. Det är 8”och skulle vara ett lämpligt allroundteleskop. Men jag tänkte att det var nog bäst att fråga någon expert om råd och då affären låg ganska nära tänkte jag åka dit och höra mig för. Tillfället kom heltoväntat då vi körde hem från Eskilstuna och jag insåg att vi skulle passera Skara och att affären låg alldeles bredvid E20. Och jag fick veta en hel del, som jag inte hade tänkt på. Ett stort Dobson-teleskop väger ungefär 50 kg och det bär man inte med sig hur som helst. Dessutom måste det justeras (kollimeras) stort sett inför varje observationstillfälle. Jag fick också veta att skulle jag fotografera deep-sky objekt (nebulosor, galaxer och stjärnhopar) så krävdes helt annan utrustning i en helt annan prisklass om det skulle bli bra. Förutom en överdimensionerad montering, måste man ha guideteleskop, så man hela tiden kan justera för ojämnheter i motorn och i alignment. Kameran var också en dyr pjäs, så jag insåg att det var bara att glömma. Jag blev förevisad en ny modell, Celestron Evolution, som hade inbyggt WiFI och som kunde styras från en surfplatta. Det var det mest användarvänliga teleskopet som fanns.
Så det blev såklart ett sådant jag köpte. Det syns till vänster. Det fanns i olika storlekar varav den största var 9”. Såklart jag skulle ha den, men den visade sig ha ett designfel: Tuben gick inte att ställa rakt upp i zenith, för den tog emot bottenplattan! Hur sjutton kan man göra en sådan miss! Så det blev en 8”istället. Enligt reklamen ska man kunna fotografera deep-sky objekt utan större problem. Men då behöver man en systemkamera som man skruvar fast istället för okularet. Och en sådan har jag inte… Men jag köpte lite mer tillbehör. Först ett zoom-okular, där man genom att vrida på en ring kunde få brännvidd mellan 24 och 8 mm. Så köpte jag en planetkamera, ja, det är egentligen en webbkamera utan lins. Man sätter den istället förokular och så kan man ta kort om man kopplar den till en dator. Killen rekommenderade en Barlowlins, som förstorar bilden ytterligare för han sa att det behövdes om man skulle ta planetbilder. I nästa inlägg ska jag visa hur bilderna blir och vilka problem jag hade med att få ordning på det hela.
1 Apr 2015 at 23:32
© PER FLENSBURG 2012